Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 46 regeringsformen.

1892-03-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1892:2, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 46 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1892, kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring af § 46 regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling

hänvisad motion, n:o 3, har herr A. V. Ljungman hemstält, att Riksdagen

måtte antaga följande förslag till ändring af § 46 regeringsformen

att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 46.

Landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen under den vanliga

landtregeringen. Ingen generalguvernör inom riket må hädanefter förordnas.

Landshöfding må icke innehafva militärbefäl eller ordförandeplatsen

i landsting eller hushållningssällskap.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört, hurusom, efter

inrättandet af hushållningssällskap och landsting för rikets samtliga

län, landshöfdingarne till en början i regeln blefvo utsedde till ordförande

i dessa på grundsatsen af sjelfstyrelse hyllande korporationer.

Detta förfaringssätt, som uppenbarligen stode i strid med nämnda

grundsats, betingades då ofta af den kommunala sjelfstyrelsens ännu

alltför ringa utveckling, men detta skäl för en afvikelse från det fullt

konseqventa genomförandet af sjelfstyrelsegrundsatsen torde numera ej

längre förefinnas. Ett dylikt genomförande utgjorde en verklig förutsättning

för att berörda korporationer skulle i fullaste mått motsvara

sin bestämmelse, och då härtill komme, att landshöfdingarne genom

Bih. till Riksd. Vrot. 1892. 3 Sami. 2 Höft. (N:o 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

utöfningen af ifrågavarande funktion blefve stälda i ett mindre lämpligt

jäfsförhållande till de korporationer, inom hvilka de beklädde ordförandeplatsen,

och mången gång äfven dragits ned från den upphöjda

ställning, de gent emot korporationerna inom länet borde intaga, samt

att vid nämnda utöfning dessutom lätt på landshöfdingarne hopades

anspråk, som det ofta icke ens vore möjligt för dem att motsvara, torde

skäl alltså icke saknas för en förändring, hvarigenom icke blott dessa

olägenheter undanröjdes, utan äfven ifrågavarande korporationer allestädes

inom riket erhölle behörig sjelfständighet gent emot länsstyrelserna,

samt landshöfdingarne befriades från ett ansvar med hänsyn till

särskildt näringarnas administration, hvilket, icke borde åligga dem.

Hvad åter anginge den föreslagna bestämmelsen att landshöfding

icke finge innehafva militärbefäl, så hade, huru tydligt det än vore,

att den högsta civila och militära myndigheten inom ett län icke lämpligen

borde innehafvas af en och samma person, ett förenande af

nämnda myndigheter hos en person faktiskt egt rum, äfven sedan 1809

års regeringsform faststälts till efterrättelse; och torde derför ett inskränkande

tillägg till nämnda § äfven med hänsyn till detta fall vara

på sin plats.

Till hvad motionären anfört anser sig utskottet, i fråga om ordförandeskapet

i landsting, böra lägga nedanstående yttrande af den

komité, som år 1859 afgaf förslag till förordning om landsting:

»Om», säger komitén, »ändamålet med landstingets inrättande endast

vore det att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken

länets höfding egde sammankalla för att med henne ingå i rådplägningar

om medlen att befordra länets ekonomiska väl, skulle det vara

naturligt, att ordförandeplatsen blefve honom tillerkänd. Sådan är likväl

icke den institution, Rikets ständer, att sluta af deras i ämnet aflåtna

skrifvelse, med landstinget afsett; det är deremot en inom lagliga

gränser beslutande församling, som de önskat att i denna institution

se organiserad, och ur denna synpunkt har äfven nu ifrågavarande

förslag blifvit utarbetadt. Den beslutanderätt, landstinget skulle tillkomma,

innefattar väl icke den följd, att i allmänhet dess beslut ovilkorligen

skulle erhålla bindande kraft; men besluten skola dock uttrycka

landstingets sjelfständiga mening och erhålla verkställighet, såvidt

ej ett högre statsintresse eller allmän lag deremot lägger hinder.

Den pröfning och kontroll, som ur dessa sjmpunkter landstingets beslut

torde böra underkastas, och som uti detta förslag under §§ 58—60

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutslcottets Utlåtande N:o 2.

3

äfven är reglerad, utgör ett hufvudskål att icke i landstinget insätta

landsköfdingen såsom ordförande. Det vore att försätta honom i en

falsk ställning, som lätt kan undvikas genom den i sjelfva verket högre

ställning, honom enligt förslaget skulle tillkomma. Han skulle försättas

i en falsk ställning, om han, efter att i sin egenskap af landstingets

ordförande hafva funnit sina der försvarade meningar och förslag

rörande länets angelägenheter underkända af tingets pluralitet, skulle

i sin egenskap af landshöfding, vidhållande samma sina åsigter, anse

sig föranlåten att vägra fastställelse på pluralitetens beslut, äfven om

goda skäl för en sådan vägran kunde anföras. Missförstånd och misstydningar

kunde så lätt derigenom framkallas och måhända leda till

en splittring, som hvarken för saken eller i allmänhet för institutionen

vore nyttig, och som alltså redan derföre bör af böjas; och då härtill

kommer, att det äfven vore stridande mot andan i vår lagstiftning

att låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas och

pröfvas, hafva komiterade, efter öfvervägande af allt detta, låtit tanken

på landshöfdingens insättande såsom ordförande i landstinget falla och

endast förbehållit honom rättighet att deltaga i landstingets förhandlingar,

när han så finner för godt.»

Af dessa skäl föreslog komitén, att »Kongl. Maj:t utser för hvarje

lagtima landsting, bland tingets ordinarie ledamöter, en ordförande,

livilkens befattning fortfar intill nästa lagtima sammankomst.»

Hvad åter beträffar de representativa korporationer i ett län, hvilka

mer direkt än landstingen afse näringarnas administration, så förete de

i anseende till arten af sin verksamhet och sitt förhållande till länsstyrelsen

en väsentlig likhet med landstingen; och gäller derför hvad

här ofvan om landstingen blifvit anfördt i tillämpliga delar äfven om

nämnda korporationer.

Vidkommande slutligen förslaget i den del, som afser att landshöfding

icke må innehafva militärbefäl, så hafva skälen derför vid flera

tillfällen blifvit, med anledning af den numera upphäfda föreningen i

en och samma hand af landshöfdingeembetet och militärbefälhafvarebefattningen

på Gotland, i förhandlingarna vid flera riksdagar före och

efter representationsförändringen så fullständigt framstälda, att det synes

tillräckligt att till dem hänvisa, med erinran derom, att, sedan år 1870

Andra Kammaren utan votering bifallit motion om anhållan hos Kongl.

Maj:t, det nämnda befattningar måtte åt särskilda personer anförtros,

tre år derefter ett förslag att dels hos Kongl. Maj:t göra nyssnämnda

anhållan, dels å nationalbeväringens stat anslå lön för militärbefälhafvaren

i gemensam votering förkastades med blott 3 rösters öfvervigt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Frågan behöfde derefter icke vidare väckas inom representationen: när

1874 års Riksdag sammanträdde, var militärbefälhafvarebefattningen ej

längre förenad med landshöfdingeembetet.

Om sålunda ett länge öfverklagadt undantag från en redan i 1634

års regeringsform uttalad grundsats omsider faktiskt upphört, så finnes

likväl ej någon laglig garanti för orubbadt, upprätthållande af denna

grundsats. Utskottet anser frågan vara af den vigt, att säkerhet bör

beredas mot möjlig återgång till ett missbruk i vår administration,

som det kostat så mycken möda att få faktiskt afskaffadt, och vill utskottet

derför tillstyrka äfven hvad motionären i denna del föreslagit.

Utskottet, som sålunda biträder förslaget i alla dess grunder, har

dock ansett lämpligt att åt samma förslag gifva en med ett gruudlagsstadgandes

natur mera öfverensstämmande, i allmänna ordalag affattad

form; och hemställer alltså utskottet, i enlighet med hvad sålunda

blifvit anfördt,

att Riksdagen i anledning af herr Ljungmans

ifrågavarande motion måtte antaga att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling följande ändring af § 46

regeringsformen:

§ 46.

Landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen

under den vanliga landtregeringen. Ingen generalguvernör

inom riket må hädanefter förordnas, och ej

heller må landshöfding innehafva militär befäl eller inom

det honom anförtrodda län utses till ordförande i offentlig

korporation, som har till uppgift att rådslå och besluta

om för länet gemensamma angelägenheter.

Stockholm den 11 mars 1892.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservation:

af herrar Bergius, Alin, Behm, Lindahl, Gustaf Berg, Kaj er dt,

Samzelius, Buding, Nyström och friherre Wrangel von Brehmer, som ansett

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2. 5

att utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Herr von Strokirch har velat tillkännagifva, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prot. 1892. 3 Sami. 2 Råft. (N:o 2.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.