Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16 regeringsformen äfvensom motion om tillägg till samma § och till § 86 regeringsformen.

1892-03-28 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1892:7, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16 regeringsformen äfvensom motion om tillägg till samma § och till § 86 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 29 mars 1892, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändrad lydelse af § 16 regeringsformen äfvensom motion

om tillägg till samma § och till § 86 regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling öfverlemna,

d motion, n:o 158, hafva herr V. Väldin och herr P. Andersson i

Högkil återupptagit sitt vid 1890 års riksdag väckta förslag om införande

i grundlagen af bestämmelse till församlingsfrihetens betryggande.

Motionärerna föreslå, att Riksdagen måtte besluta, följande förändrade

lydelse af 16 § regeringsformen:

»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och

orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till Rf, ära,

personlig frihet och välfärd, utan lian lagligen förvunnen och dömd är,

och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning

och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva;

ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa,

; ingens samvete tvinga, eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid

eu fri utöfning a,f sin religion, såvidt han icke derigenom störer samhällets

lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en hvar blifva

dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för öfverläggning

i allmänt eller enskildt ärende. Ide föreskrifter, som erfordras

till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas i lag,

som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.»

Till stöd för detta förslag anföra motionärerna:

»I de förslag till strafflag, som af Kongl. Maj:t förelädes rikets ständer

vid 1844 och 1847 års riksdagar, finnas intagna bestämmelser, a.f enahanda

Bih. till Riksd. Prot. 1832. 3 Sami. 7 Håft. (N:o 7). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

lydelse i begge, rörande församlingsrätten. Ur det senare af dessa lagförslag,

som i sin helhet icke af Riksdagen slutbehandlades, utbrötos emellertid,

jemte andra, dessa bestämmelser, hvilka Riksdagen för sin del,

endast med en obetydlig förändring af deri stipulerade bötesbelopp, beslöt

att utfärda. Till detta beslut lemnade Kong!. Maj:t genom utfärdandet,

»på rikets ständers underdåniga förslag», af förordningen af den 6 februari

1849 sin sanktion; och i sammanhang härmed upphäfdes äfven förordningen

af den 1 juli 1743, angående budkaflar, äfvensom kongl. kungörelsen af

den 26 november 1816 angående sammankomster. I det förslag till strafflag,

som af Kongl. Maj:t å nyo framlades för 1863 års Riksdag, återfinnas,

endast med en obetydlig förändring af böteslatituden, samma bestämmelser

rörande församlingsrätten, som i 1849 års förordning intagits. Riksdagen

vägrade emellertid nu, genom de fyra ståndens samstämmiga beslut, sitt

godkännande så väl åt den tvetydiga redaktionen af det uttryck, hvarigenom

församlingsrätten, hvilken Riksdagen för sin del antog såsom gifven,

erkändes; liksom den äfven uteslöt den, enligt dess förmenande, obehöfliga

inskränkning deri, som skyldigheten att anmäla sammankomst medför; men

tilläde deremot böstesbestämmelser för mötesdeltagare, som vägra att åtskiljas.

Denna Riksdagens uppfattning vann äfven Kongl. Maj:ts godkännande,

och återfinnas derför de för församlingsrättens så skyddande som

begränsande af Riksdagen för behöfliga och tillräckliga ansedda bestämmelser

i kap. 10 § 15 af nu gällande strafflag.

Af hvad nu anförts synes osökt framgå, att lagstiftningen rörande

församlingsrätten af begge statsmagterna erkänts såsom fallande under det

lagstiftningsområde, som angifves af § 87 regeringsformen, och att derför

äfven bestämmelserna vidkommande densamma icke heller bort på annat

sätt ändras, än det, på hvilket de tillkommit.

Emellertid har, hvad Riksdagen svårligen kunnat förutse eller förvänta,

en dylik ändring på annan väg blifvit bragt till stånd, då icke

endast anförda bestämmelse om anmälan redan år 1868, utan derutöfver

äfven andra, gående än längre i strid med Riksdagens uttalade och beaktade

mening, tid efter annan intagits i ordningsstadgan för rikets städer.

Det sätt, som här blifvit begagnadt för att till Kongl. Maj:ts ekonomiska

lagstiftning återbörda, hvad derifrån enligt gängse grundlagstolkning

blifvit bestämdt frånskildt, torde ensamt vara af tillräcklig innebörd,

för att icke af en representation, som allt mer lärt uppskatta vigten af

konstitutionella formers noggranna iakttagande, böra allt fortfarande lemnas

oanmärkt; men äfven derutöfver lär frågan om församlingsrätten för ett

folk, som är medvetet och ömtåligt om sin rätt och frihet, ega den stora

betydelse, att dess tillitsmän icke böra underlåta att, i hvad på dem vid
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

3

kommer, söka åt denna rätt tillförsäkra den plats inom lagstiftningen, som

af dess så natur som betydelse angifves.

Så väl sjelfva innehållet af flera i ordningsstadgan tillagda bestämmelser

rörande församlingsrätten, som än mer administrativa myndigheters

uppfattning deraf, visar, att dessa bestämmelser icke ä ro af natur att,

äfven med den vidsträcktaste tolkning af det i regeringsformens § 89 förekommande

uttrycket »lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning

röra», kunna derunder inbegripas.

Bestämmelserna i fråga synas vara afsedda, icke att förekomma

hinder i samfärdsel, tillfälliga oordningar och dylikt, utan att, hvad en

ovis tillämpning af dem än tydligare lagt i dagen, inskränka eller upphäfva

yttrandefriheten.

Då yttandefriheten, vid begagnandet af det tryckta ordet, ansetts

vara af en så vigtig betydelse för vårt folk, att bestämmelserna derför

tillerkänts grundlags helgd, synes i analogi härmed rätten för hvarje medborgare

att öppet inför andra, som vilja höra honom, uttala sina åsigter

äfven hos oss böra tillmätas en annan och högre betydelse, än att i lagstiftning

likställas med lindansning, kägelslagning, gatsopning och mer dylikt.

För huru vigtig andra kulturfolk anse denna rätt, och hvilket skydd

den hos dem erhållit, hafva vi i den af oss år 1890 afgifna motion n:o

205 redogjort.

Att denna rätt icke redan förut i likhet med tryckfriheten blifvit

på ett mer tillfredsställande sätt så skyddad som begränsad, torde kunna

förklaras deraf, att församlingsrätten icke förut för vårt folk egt den stora

betydelse, som den för närvarande eger; och hvilken betydelse måste förväntas

än mer tillväxa i mån af det allt lidigare intresse för kulturfrågor

och behofvet af ett fritt meningsutbyte derom, som åter framträder såsom

en nödvändig följd af en stigande upplysning hos ett folk.

Förhållandena äro derför väsentligt förändrade, sedan Riksdagen

senast deltog i lagstiftningen rörande församlingsrätten; den har vunnit

ökad betydelse på samma gång ingrepp deri så i strid mot som med stöd

af ordningsstadgans föreskrifter upprepadt, förekommit.

Då det för ett folks lugna utveckling och framåtskridande är en af

de allra vigtigaste faktorer, huru och på hvad sätt yttrandefriheten begränsas

— i synnerhet så, att icke en oskälig rädsla för öppet uttalade

tankar för till eu vida farligare och betydelsefullare tystnad — torde

svenska Riksdagen icke längre böra underkänna sin så rätt som pligt att

deltaga i stiftandet af de lagar, som röra församlingsrätten, med hvilken

rätt yttrandefriheten står i ett så nära och oskiljaktigt sammanhang och

beroende.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

I enahanda syfte har herr J. Manicell i en likaledes inom Andra

Kammaren väckt motion, n:o 173, framstält förslag. Med anledning af

anmärkningar, som vid behandlingen af ofvan omförmälta, år 1890 väckta

förslag blifvit såväl af konstitutionsutskottet som ock inom kamrarna mot

samma förslag framstälda, föreslår herr Mankell, att Riksdagen ville för sin

del till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling besluta:

dels att mellan de i § 16 regeringsformen förekommande orden »ingen

från ort till annan förvisa» och »ingens samvete tvinga» måtte införas följande

tillägg: ingen hindra i församlingsfrihetens utöfvande,

dels ock att till församlingsfrihetens ytterligare betryggande måtte i

§86 regeringsformen införas detta tillägg:

Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan föregående

anmälan eller tillstånd sammankomma för öfverläggning om allmänt

eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, så långe

intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i afseende på

denna rätts utöfvande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning § 87''

mom. 1 regeringsformen föreskrifver.

Till stöd för detta senare förslag anför herr Mankell, att fastän tryckfriheten

vore genom särskild grundlag betryggad, hade dock ansetts nödvändigt

att i regeringsformens § 86 närmare bestämma dess omfång och

begränsning. Då för församlingsfriheten, äfven om nyssnämnda tillägg i

§16 infördes, skulle saknas en dylik bestämmelse, syntes så mycket mera

skäligt att i regeringsformen införa eu sådan, som det föreslagna tillägget

till § 16 utan närmare bestämning kunde gifva anledning till misstydning.

I afseende på innebörden af det föreslagna tillägget till § 86 regeringsformen

vore att bemärka, att då förslag till ny strafflag af regeringen

vid 1862—1863 års riksdag förelädes rikets ständer, innehöll detsamma i

fråga om församlingsrätten, att det ej skulle vara menighet förment att

sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som den gemensamt

anginge; ej heller finge sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas,

der ej dervid företoges något, som mot lag stridande var eller eljest

allmän ordning störde. Om tid och ställe för sådan sammankomst skulle

dock offentliga myndigheten i orten eller staden så långt förut underrättas,

att den kunde dervid tillstädes vara, om så nödigt ansåges.

I det betänkande, som rörande detta regeringens förslag af lagutskottet

afgafs, anfördes att de i förslaget förekommande inskränkningar i

församlingsrätten icke vore af förhållandena hos oss betingade; de strede

mot svenska folkets urgamla frihet samt vore öfverflödiga med afseende på

den sans, hvaraf folket vid dess utöfning visat sig mägtigt. Offentliga sammankomster

för hvarjehanda ändamål föranstaltades öfver allt i riket, utan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

5

att ordningen deraf stördes. De vore tvärt om ett bland vilkoren för denna

ordning, såsom utgörande luftrör, hvarigenom den allmänna meningen finge

andas ut o. s. v.

På grund af detta lagutskottets yttrande beslöt Riksdagen att borttaga

de vigtigaste inskränkningarna, särdeles anmälningspligten; och dermed

syntes i lag och lagenligt fastslaget, att några i förväg lagda hinder för

svenske medborgares rätt att sammankomma till öfverläggning icke ens i

form af anmälningspligt skulle förekomma.

Detta skedde i en tid, som var lifligt upprörd genom agitationen för

representationsförändringen; då talrika möten med anledning deraf egde

rum, ocli då i öfrigt hela landet var uppfyldt af väpnade skaror, nemligen

skarpskyttarne, Indika så godt som dagligen samlades till öfning i vapnens

bruk för fosterlandets försvar, utan att anmälningsskyldighet i någon form

förefans eller ordningen dervid i någon män stördes. Och sedan dess hade,

motionären veterligen, icke något inträffat, som skulle utvisa, att svenska

folket nu mera vore mindre värdigt den obegränsade församlingsfriheten

än vid nämnda tid.

Vid sådant förhållande vore, enligt motionärens förmenande, både

anmälningsskyldighet och tillstånds inhemtande obehöflig^. Då båda delarne

likväl på administrativ väg skulle kunna stadgas, om uttrycket församlingsfrihet

»utan i förväg lagda hinder» begagnades ensamt, torde ett

förtydligande tillägg vara behöflig! Nämnda uttryck kunde vara tillfyllestgörande

i afseende på tryckfriheten, hvars beskaffenhet närmare angåfves

genom särskild lag, men skulle i förevarande fall kunna gifva anledningtill

misstydning.

Emellertid vore det för församlingsfriheten icke tillräckligt, att menighet

finge samlas, utan äfven nödigt, att yttrandefriheten, som vore församlingsrättens

egentliga mål, dervid upprätthölles. Ty eljest kunde offentlig

myndighet genast efter samlingen utan tillfyllestgörande anledning upplösa

sammankomsten. I följd deraf syntes behöflig!, att sådant genom en särskild

mening i grundlagsstadgandet förekommes i andra fall än nödigt

vore. Hvilka dessa fall vore, stadgades för närvarande i strafflagens 10

kap. §§ 14 och 15.

1 det betänkande, utskottet afgaf i anledning af herrar Vahlins och

Anderssons vid 1890 års riksdag väckta motion, anförde utskottet:

»Bland de i § 15 regeringsformen genom uttryckligt stadgande bekräftade

allmänt medborgerliga rättigheterna finnes ej församlingsrätten upptagen.

Detta oaktadt liar det aldrig satts i fråga, att ej svenske medborgare

egde att sammankomma för öfverläggning i allmänt eller enskildt

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

ärende. Denna rätt har alltid ansetts såsom i sakens natur gifven, och

denna uppfattning kom, såsom motionärerna erinrat, till ett synnerligen

tydligt uttryck under förarbetena till den nu gällande strafflagen. Enligt

det åt Konungen framstftlda förslaget skulle kap. 10 § 14 strafflagen hafva

erhållit följande lydelse: »Ej vare menighet å landet eller i stad förment

att sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som menigheten

rörer; ej heller må sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas, så

framt dervid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest allmän

ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten, der den ej

redan, genom lag eller särskild! stadgande, bestämd är, skall dock anmälan

göras hos offentliga myndigheten i orten eller staden så långt förut, att

den kan dervid tillstädes vara, om så nödigt finnes. Sker sammankomst

utan sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade, förfallen

till böter från och med tjugo till och med tvåhundra riksdaler.» — Rikets

Ständer, som ansågo, att det sålunda föreslagna stadgandet skulle kunna

föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster af personer, som icke

representerade eu i judicielt-administrativt hänseende redan bildad kommun,

skulle vara förbjudna, föreslogo i stället för samma paragraf en ny redaktion,

som, enligt hvad ständerna anförde i sin skrifvelse till Konungen angående

förevarande fråga, »förutsätter församlingsfriheten såsom gifven.»

I öfverensstämmelse med hvad ständerna föreslagit erhöll berörda stadgande

sin nuvarande lydelse.

Äfven om lagstiftaren emellertid ansett nödigt att i grundlagen uttryckligen

garantera församlingsrätten och för den skull i § 16 regeringsformen

upptagit densamma bland de öfriga derstädes berörda allmänt medborgerliga

rättigheterna, skulle detta i och för sig ej hafva lagt något hinder

i vägen för att församlingsfriheten kunnat blifva närmare bestämd genom

föreskrifter, meddelade af Konungen på grund af den honom enligt

§ 89 regeringsformen tillkommande lagstiftningsmagt. Regeringsformens

16 §, som förutsätter att der omnämnda rättigheter kunna begränsas, meddelar

nemligen ingen bestämmelse om, huru sådana begränsningar skola

fastställas. Huruvida dessa kunna bestämmas af Konungen ensam eller äro

underkastade Konungens och Riksdagens gemensamma beslutanderätt, detta

beror på förhållanden, som ej beröras i denna §, hvilken alls icke afser att

uppdraga någon gräns mellan Konungens och Riksdagens magt. För den

skull kan ej heller saknaden i grundlagen af ett allmänt erkännande af församlingsfriheten

i något som helst afseende betraktas såsom orsak till, att,

enligt motionärernas förmenande, genom Konungens lagstiftning vissa inskränkningar

i densammas utöfning blifvit gjorda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

7

Motionärerna föreslå emellertid, att i § 16 regeringsformen skall intagas

ett uttryckligt stadgande derom, att de föreskrifter, som erfordras till

förekommande af missbruk af församlingsrätten, skola meddelas i lag, som

stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt. Derigenom skulle således

beträffande församlingsfriheten i § 16 upptagas eu bestämmelse, som, enligt

hvad ofvan visats, innebure ett för paragrafen i öfrigt främmande reglerande

af Konungens och Riksdagens inbördes magtställning. Behofvet af

en dylik grundlagsändring kan utskottet ej anse vara ådagalagdt. Motionärerna

hafva icke på något sätt visat, att de af Konungen meddelade ordningsföreskrifter

i förevarande ämne öfverskridit hvad som erfordras för upprätthållande

af allmän ordning och för förekommande af församlingsfrihetens

missbruk. Men äfven om hithörande stadganden i vissa afseenden skulle

kräfva en ny lagstiftning, så är det genom ändring af dessa stadganden,

rättelse bör åstadkommas, och en förändring i grundlagen för detta ändamål

kan ej anses nödvändig.»

I enlighet med den utaf utskottet sålunda uttalade uppfattning hemstälde

utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Hvad uti förevarande båda motioner blifvit anfördt har icke kunnat

rubba utskottets åsigt om obehöfligheten af att i afseende på en rätt, som

aldrig blifvit bestridd utan alltid ansetts såsom i sakens natur gifven och

hvars fria utöfning icke, såvidt kändt är eller visadt blifvit, i någon mån

är hotad, i grundlagen införa bestämmelse till densammas bekräftande.

Emellertid synes herrar Vahlins och Anderssons förslag vara föranleda

icke så mycket af insigten om den föreslagna bestämmelsens behöflighet

med hänsyn till församlingsrättens betryggande, som fast mera af den

uppfattning, att Kongl. Maj:t genom de i ordningsstadgan för rikets städer

meddelade föreskrifter, i hvad de angå denna rätt, gjort ett ingrepp i den

lagstiftningsmagt, som rätteligen skulle tillkomma Konung och Riksdag gemensamt,

och att på den grund Riksdagen genom förslagets antagande borde

häfda sin rätt att deltaga i lagstiftningen på detta område. Denna uppfattning

kan utskottet icke dela. Då Rikets Ständer togo del uti bestämmandet

af det stadgande, som nu återfinnes i 10 kap. 15 § strafflagen, ntöfvade

de härvid icke någon annan befogenhet än den, som enligt 87 §

regeringsformen tillkom ständerna att gemensamt med Konungen stifta allmän

kriminallag. Men deraf att Riksdagen deltagit i denna kriminella lagstiftning

följer alldeles icke, att föreskrifter, som blott hafva till ändamål

att i sin utöfning ordna församlingsfriheten och således icke hafva sin plats

vare sig i strafflag eller allmän civillag, falla inom området för Kongl. Maj:ts

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

och Riksdagens gemensamma lagstiftning; och derföre, om än Kong! Maj:t

i likhet med Riksdagen ansett att strafflagen ej borde stadga anmälningsskyldighet

för rättigheten att sammankomma till offentlig öfverläggning,

har Kongl. Maj:t icke inkräktat på Riksdagens inagtbefogenhet, då Kongl.

Maj:t i afseende på församlingsrättens utöfvande i städerna och vissa andra

orter med sammanträngd befolkning föreskrift sådan anmälningsskyldighet

och utfärdat föreskrifter i öfrigt, förutan hvilka det icke ansetts möjligt att

der upprätthålla allmän ordning samt förekomma missbruk af församlingsfriheten.

Att berörda ordningsföreskrifter skulle innehålla något till inskränkande

eller upphäfvande af yttrandefriheten, hafva motionärerna väl

påstått men ej förmått visa; enligt utskottets uppfattning är församlingsfriheten

genom samma föreskrifter blott ordnad och begränsad.

Hvad åter angår herr Mankells förslag att i grundlagen införa en

bestämmelse, hvarigenom skulle stadgas rättighet för menighet såväl i stad

som på landsbygden att sammankomma utan föregående anmälan eller tillstånd,

så är detta förslag grundadt på en åsigt om svenska menigheters

sans och laglydnad, som, då den sammanställes med det af motionären

sjelf förutsedda förhållande, att vid dylika sammankomster lagstridiga handlingar

kunna förekomma, synes lida af en inre motsägelse. Nödvändigheten

af att i stad göres anmälan hos ordningsmagten om offentlig sammankomst,

och att i vissa fall rättigheten att der sammankomma varder

beroende af ordningsmagtens tillstånd ligger så i öppen dag och är så. allmänt

erkänd, att utskottet icke anser behöflig! att derom vidare orda. Men då herr

Mankell såsom skäl, hvarför Rikets Ständer vid 1862—1863 års riksdag

ansågo att det i Kongl. Maj:ts då framlagda förslag till ny strafflag intagna

och då ännu gällande stadgande, att sammankomst skulle hos den offentliga

myndigheten förut anmälas, borde utgå ur förslaget, anfört något, som

hvarken utaf lagutskottet ej heller utaf Rikets Ständer blifvit till stöd för

samma åsigt åberopa dt, anser utskottet sig böra omförmäla den verkliga

orsaken. Denna var, såsom framgår af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,

att klagan försports öfver den omgång och den tidsutdrägt, som

genom skyldighet att anmäla sammankomst å landet ofta förorsakades, då

den offentliga myndighetens representant vore boende på långt afstånd

eller ej kunde anträffas, samt att Rikets Ständer ansågo att det ej skäligen

kunde befaras att, med den utsträckning, offentligheten hos oss vunnit, sådan

sammankomst skulle kunna hållas hemlig. Då emellertid, enligt herr Mankells

förslag, hvarken anmälningsskyldighet eller tillstånds inhemtande

skulle få ifrågakomma, borde motionären hafva gjort åtminstone en antydan

om, hvad de bestämmelser i afseende på församlingsrättens utöfvande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

9

till äfventyra skulle komma att innehålla, hvilka jemlikt samma förslag

skulle af Konung och Riksdag gemensamt stiftas.

På grund af hvad utskottet nu och vid 1890 års riksdag i ämnet

anfört, får utskottet hemställa:

l:o) att herrar Vahlins och Anderssons motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att icke heller herr Mankells motion måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 mars 1892.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

af herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman, Boström, Dahn, Johnsson,

Wikstén och Valilin, som ansett att utskottet bort med anledning af motionerna

hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag

till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen att hvila till

vidare grundlagsenlig behandling:

§ 86.

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans

rättighet att, utan några af den offentliga magten i förväg

lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast

inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,

och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om

Bill. till Likså. Prat. 1892. 3 Sand. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.

detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara

allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla

handlingar och protokoll i hvad mål som helst, de protokoll

undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen i

ministeriella ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen

genom trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas

banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande

ärenden, hvilka böra hemliga hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenshe mäns

rättighet att sammankomma för öfverläggning om allmänt

eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara,

så länge intet mot lag stridande förekommer. Närmare

bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande

meddelas genom lag, som stiftas i den ordning, 87 §

1 mom. stadgar;

af herr Eloivson;

samt af herr Hedin, som ansett att utskottet med anledning af herr

Mankells motion bort tillstyrka ett tillägg till § 86 regeringsformen, dock

med den skiljaktighet från motionärens förslag, att i grundlagen ej komme

att införas något ovilkorligt förbud mot bestämmande i eventuel lag om

församlingsrätten af anmälnings-$ky\å\g\xet i vissa fall, hvadan tillägget

borde erhålla följande lydelse:

»Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan föregående

tillstånd sammankomma» (o. s. v. lika med motionärens förslag).

Stockholm 1892. Kungl Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.