Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till lag rörande sådana bevis, som det skall åligga Rester skåpet att. utfärda.

1892-02-25 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:15, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till lag rörande sådana bevis, som det skall åligga Rester skåpet att. utfärda.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande Nio 15.

KT:« 15.

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1892, kl. 1 e. va.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående

framläggande af förslag till lag rörande sådana bevis,

som det skall åligga Rester skåpet att. utfärda.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 146, anför herr O. W. Redelius: »Kongl. Maj:ts förordning den 11

juli 1753 föreskrifver ’— — att så snart någor för begånget brott gripes,

skall wederbörande Kronobetient taga skrifteligit, bevis af presterskapet —

— —, hurudan hans kunskap i Christendomen är, samt huru hans lefverne

och förhållande varit, hvilket bevis bör, tå then brotslige för rätta ställes,

hos Domaren ingifvas och sedan ransakningen åtfölja — —’ etc. 1863

den 10 april utfärdade kongl. fångvårdsstyrelsen sitt bekanta cirkulär (se

n:o 17 i 1863 års författningssamling), hvari begäres ’— — ej mindre

att Domkapitlen måtte uppmana vederbörande presterskap, att, rörande

häktade personer, utfärda fullständiga prestbevis i enlighet med det formulär,

som här efteråt meddelas, än äfven att Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande

behagade tillse, det fullständigt prestbetyg, rörande häktad person,

må vara anskaffadt — —1 etc. 1865 den 20 januari utfärdades kongl.

förordning angående förändrade stadganden i afseende på frejdbevis, hvari

förklaras, ’--att i de fall, då enligt särskilda författningar, det är

presterskapet anbefaldt att meddela, betyg om personers frejd, dermed allenast

förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid, då

frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett,

förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket

fall betyget skall innehålla uppgift såväl om dagen, då utslaget blifvit

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:ö 15.

9

gifvet, som, der detsamma ej meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom

besvär deremot skolat anföras; dock att prestbevis, som för flyttning

från en församling till annan meddelas, jemväl skall, med afseende å

kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen

då är, i följd af begånget brott, från delaktighet i den Heliga Nattvarden

utestängd eller, genom domstols utslag, blifvit för brott under framtiden

stäld, utan äfven huruvida den flyttande är vorden enligt kyrkolagen

varnad att från Nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget utfärdas,

är stäld under sådan kyrkotukt, som enligt kongl. förordningen

den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas — —’ etc.

Uppenbart är, att denna 1865 års förordning skiljer emellan frejdbevis

och flyttningsbevis, så att det senare skall innehålla mer än det förra,

i följd hvaraf frejdbevis icke kan kallas ''fullständigt prestbevis, då det icke

får innehålla allt, hvad i ett flyttningsbevis skall meddelas. Häraf framgår,

att den ej blott hos prester, men äfven hos domstolar och enskilde gängse

föreställningen om skilnad mellan ive^åbevis och fullständigt prestbevis

icke är uppfunnen af presterna, men är grundad i författningarna. Tilllämpningen

har ock blifvit derefter. Domstolar hafva äfven efter år 1865

ansett sig oförhindrade att affordra presterna och de senare att meddela

fullständigt prestbevis enligt fångvårdsstyrelsens ofvannämnda formulär.

Ja, ännu 1892 har, så vidt man kan sätta tro till tidningsuppgifter, domstol

affordrat prest sådant bevis.

Men den ändring hade, fortsätter motionären, inträdt efter den 3

mars 1891, att presterna numera vägrade att meddela dylikt bevis. 1891

den 3 mars meddelade nemligen Kongl. Maj:t utslag i ett särskildt, af

Riksdagens justitieombudsman mot en viss prest anhängiggjordt mål, för

det presten, sedan häradsrätten genom utslag affordrat honom fullständigt

prestbevis, meddelat ett sådant i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

ofvannämnda formulär, i hvilket utslag ogillats det förfarandet som öfverklagats,

att presten i beviset intagit mer angående den åtalade personens

lefverne, än blott hans vid tillfället egande frejd.

Om nu den ifrågavarande personen, för hvilken det klandrande

beviset utfärdades, vid tillfället varit häktad, så hade nämnda Kongl. Maj:ts

utslag den 3 mars 1891 varit ett vigtigt prejudikat i fråga om lagligheten

att eldigt domstols utslag meddela fullständigt prestbetyg för häktad person,

i enlighet med 1863 års formulär. Men olyckligt för denna frågas bedömande,

hade personen i fråga icke varit häktad vid omskräfla tillfälle.

Derför föll åtalet och domen i fråga utanför spörsmålet, huruvida fångBill.

till Riksd. Prat. 7 Sand. 11 Hd fl.

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

vårdsstyrelsens cirkulär af 1863 för närvarande kunde anses gällande. Att

domstol ännu 1891 kunde affordra prest frejdbevis i enlighet dermed,

och en Konungens befallningshafvande häri ginge domstolen till hända,

vittnade, så vida tidningsnotisen vore rigtig, att myndigheter ännu funnes, som

ansåge 1863 års cirkulär ännu gällande. Om så skulle vara förhållandet,

funnes tre så i materielt som i formelt hänseende skiljaktiga presthevis,

hvari vitsord om frejd kunde och borde förekomma:

l.o. Frejdbevis 1 enligt 1865 års förordning,

2:o. Flyttnmgsbevis j 5 ö’

3:o. »Fullständigt» prestbevis för häktad person enligt 1753 och

1863 års cirkulär, då domstol sådant fordrar.

Att icke heller allmänna meningen vore på det klara i denna sak,

visade sig af det faktum, att prest klandrades, både då han meddelade

och då han icke meddelade sådant betyg, som här ofvan under n:r 3 vore

omnämndt.

Fn så vigtig sak, som intyg angående en persons frejd, borde icke

få bero på administrativt godtycke. Allmän lag borde bestämma, hurudana

frejdbevis skulle meddelas för olika ändamål och under olika förhållanden.

Men i samma författning, hvari lagstadgades angående frejdbevis,

torde ock, af lätt insedda skäl, böra inrymmas bestämmelser om alla

slags bevis, som det tillkomme presterskapet att å einbetets vägnar utfärda

för olika ändamål, ej mindre på begäran af offentlig myndighet,

än äfven på begäran af enskilde.

Motionären hemställer följaktligen:

»att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag angående alla sådana bevis, som det åligger presterskapet

att utfärda.»

Såsom utskottet redan vid 1879 års riksdag i anledning af eu då

föreliggande framställning i ämnet hade tillfälle att framhålla, kan det

icke förnekas, att den brist på öfverensstämmelse, som förefinnes emellan

fångvårdsstyrelsens af motionären åberopade cirkulär den 10 april 1863

samt senare föreskrifter i fråga om frejdbetygs innehåll, måste vålla

olägenheter och, på sätt motionären vid innevarande riksdag särskildt

framhållit, hos presterskapet framkalla en viss tveksamhet vid fullgörandet

af dess embetspligt i förevarande afseende. Om sålunda vid öfvervägande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

häraf, utskottet icke kan undgå att finna, att en lagstiftningsåtgärd —

dervid enligt utskottets förmenande särskildt borde tillses, att man icke

i sin sträfvan att råda bot på det af motionären öfverklagade förhållandet

för domstolarne försvårade eller betoge dem möjligheten att under en

tillförlitlig form förskaffa sig de upplysningar rörande förbrytares föregående

lif, som för dem äro af vigt så väl för tillämpning af de i lag

stadgade straff för återupprepande af vissa förbrytelser som för en rättvis

straffmätning i allmänhet — är af verkligt behof påkallad, så anser likväl

utskottet sig vara förhindradt att för närvarande tillstyrka vidtagandet af

eu dylik åtgärd. Skälet härtill är, att den fråga, hvars lösning af den

föreliggande motionen åsyftas, sedan någon tid tillbaka är i hela sin omfattning

föremål för komitéarbeten, afsedda att förbereda en uttömmande

lagstiftning i ämnet. I sådant afseende vill utskottet till en början erinra,

hurusom — efter det Riksdagens dåvarande justitieombudsman med framhållande

deraf att gällande anordningar för beredande af tillfälle för allmänna

åklagarne och de lagskipande myndigheterna att erhålla kännedom

om bestraffningar, ådömda för brott tilltalade personer, icke vore tillfredsställande,

i skrifvelse den 29 november 1879 hos Kongl. Maj:t gjort framställning

om- inrättande i hufvudstaden af en för hela riket gemensam

anstalt, motsvarande de i Frankrike och flera andra främmande länder

införda så kallade »casiers judiciaires», från hvilken anstalt, dit uppgifter

angående dömde förbrytare borde af domstolar, domare och fängelseföreståndare

öfverlemnas, åklagare och domstolar skulle ega att på anfordran

erhålla upplysningar rörande nämnde förbrytare, äfvensom i sammanhang

härmed framstält förslag om vissa åligganden för predikanterna och förest

åndarne vid rikets fängelser, samt i utlåtanden, som af fångvårdsstyrelsen

och åtskilliga andra myndigheter häröfver blifvit afgifna, tillika blifvit

ifrågasatt att, i stället för ofvan berörda anstalt, den på grund af nådiga

cirkuläret den 1 juni 1877 under tillsyn af hufvudstadens polisstyrelse

utgifna tidningen »Polisunderrättelser» skulle komma att innehålla ifrågavarande

upplysningar — Kongl. Maj:t den 11 september sistlidne ar uppdragit

åt eu komité att undersöka och utreda, hvilka åtgärder med anledning

af berörda framställningar lämpligen borde vidtagas samt ej mindre

inkomma med utlåtande i nämnda hänseende än äfven afgifva förslag till

de förändrade eller nya lagbestämmelser, som för ändamålets vinnande

funnes erforderliga.

Enligt hvad utskottet inliemtat, lärer också den komité, hvilken har

sig uppdraget att utarbeta förslag till ändringar i gällande kyrkolagstift
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ning, vara betänkt på att i sammanhang med framläggandet af en ny

författning rörande kyrkotukten tillika afgifva förslag dels till lag angående

frejd- och flyttningsbetyg, som af presterskapet utfärdas, dels ock

till kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer, hvilka

förklarats förlustige medborgerligt förtroende.

Slutligen föreligger för närvarande till Kongl. Maj:ts pröfning ett af den

komité, som varit tillsatt för utarbetandet af förslag till kyrkoskrifningens

ordnande, den 2 december 1890 afgifvet betänkande, deri framlagts särskilda,

af formulär åtföljda förslag angående innehållet af så väl flyttningsbetyg

som arbets-, frejd- och hindersiöshetsbetyg.

Då det vid nu angifna förhållanden icke torde vara lämpligt, att Riksdagen

redan nu, på enskild motionärs hemställan, gör någon framställning

i förevarande ämne, föranlåtes utskottet tillstyrka,

att ifrågavarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOlM, TRYCKT I CENTRAt.-TRYCTiKRtÉT, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.