Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N.-o 18

1892-03-07 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:18, Lagutskottets Utlåtande N.-o 18

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-o 18.

1

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre

särskilda inom nämnda kammare väckta motioner om ändringar i förordningen

om landsting den 21 mars 1862.

Dessa motioner, rörande hvilka utskottet nu går att i ett sammanhang

afgifva utlåtande, hafva afgifvits, af herr A. V. Ljungman, n:o 4,

af herr J. Eliasson, n:o 23, samt af herrar Ollas A. Ericsson och D.

Persson, n:o 144.

I sin ofvan omförmälda motion har herr Ljungman förnyat sin vid

sistlidne riksdag gjorda framställning att landstingens ordförande må

utses allenast bland tingens ordinarie ledamöter; och har motionären

under erinran om frågans behandling vid nämnda riksdag sålunda ånyo

hemstält, »det Riksdagen måtte för sin del besluta, att första punkten

i 25 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om landsting den 21 mars

1862 skall erhålla följande lydelse:

Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets ordinarie

ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara intill

nästa lagtima sammankomst.»

Bih. till Riksd. Prot. 1802. 7 Sami. 13 Raft. (N:is 18, 10.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Motionärens framställning vid sistlidne riksdag blef af utskottet i

dess utlåtande n:o 13 tillstyrkt och af Andra Kammaren utan diskussion

bifallen. Första Kammaren deremot afslog utan diskussion och omröstning

utskottets hemställan.

Såsom utskottet i sitt ofvan berörda utlåtande erinrat, hade ifrågavarande

lagrum enligt det förslag till förordning om landsting, som den

31 oktober 1859 afgafs af komiterade för utarbetande af så väl dylik

förordning som förordning om kommunalstyrelse i stad och å landet,

m. m., den af motionären nu föreslagna lydelse och erhöll sin nuvarande

affattning i öfverensstämmelse med hvad en af reservanterna i nämnda

komité föreslagit. I motiven till berörda förslag anföra komiterade,

bland annat, hurusom, derest ändamålet med landstingets inrättande

endast vore att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken

länets höfding egde sammankalla för att rådpläga om medlen att befordra

länets ekonomiska väl, det skulle vara naturligt, att ordförandeplatsen

blefve honom tillerkänd. Men då nu landstinget vore en inom

lagbestämda gränser beslutande församling, hvars beslut länets höfding

i denna sin egenskap i flera fall egde att pröfva och godkänna, kunde

han mången gång komma i en falsk ställning, då han, efter att i sin

egenskap af landstingets ordförande hafva funnit sina der försvarade

meningar och förslag rörande länets angelägenheter underkända af tingets

pluralitet, skulle i sin egenskap af landshöfding se sig föranlåten att

vägra fastställelse af tingets beslut, äfven om goda skäl för en''* sådan

åtgärd kunde finnas. Missförstånd och misstydningar kunde härigenom

lätt framkallas; och härtill komme vidare, att det vore stridande mot

andan i vår lagstiftning, att samma ärende i två instanser handlades

och pröfvades af samma person.

Utskottet delar fortfarande denna komiterades uppfattning och vidhåller

tillika sin tillförene uttalade åsigt, att ett läns höfding, i denna

sin egenskap närvarande och uppträdande i landstinget, kan på ett långt

mera verksamt sätt ingripa i dess förhandlingar och främja förslag, dem

han finner gagneliga för länet, än derest han är satt att från ordförandeplatsen,

med den mera passiva ställning, detta medför, leda tingets

förhandlingar.

Slutligen håller utskottet, likasom utskottet vid sistlidne riksdag,

före att, då landstingens nuvarande sammansättning torde erbjuda full

trygghet för lämpligheten af ett val inom deras egen krets och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

3

förslaget derjemte till en viss grad innebär ett förverkligande af den

princip af kommunal sjelfstyrelse, hvarå jemväl landstingsförordningen

livilar, tiden kan anses vara inne för en förändring i den af motionären

angifna rigtning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

1) att Riksdagen, med bifall till herr Ljungmans

motion, ville för sin del antaga följande

Förordning

angående ändrad lydelse af 25 § i förordningen om

landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen

om landsting den 21 mars 1862 skall hafva följande

lydelse:

§ 25. Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima

landsting bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande,

hvilkens befattning skall fortfara intill nästa lagtima

sammankomst.

Konungens befallningshafvande gifver i länskungörelserna

tillkänna, hvilken blifvit till ordförande förordnad.

Rörande val af landstingsman för stad föreskrifves i 3 § af förordningen

om landsting den 21 mars 1862, att valet verkställes efter

de för val till kommunalbefattningar derstädes gällande föreskrifter.

Jemlikt bestämmelserna i förordningen om kommunalstyrelse i stad utöfvas

valrätten antingen af stadens samtlige röstberättigade invånare å

allmän rådstuga eller ock, der sådane finnas, af stadsfullmägtige. Desse

åter utses, der valen ske samfäldt för hela staden, å allmän rådstuga

eller ock, der staden är indelad i valkretsar, enligt förut uppgjord, vederbörligen

faststäld ordning (27 § i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862).

Beträffande val af landstingsmän för landet bestämmer vidare ofvan

anförda 3 § i förordningen om landsting att — med iakttagande likväl

af föreskrifteu i kongl. brefvet den 3 mars 1884 — härad eller tingslag,

som innefattar flera än en kommun, väljer genom dertill i kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

munalstämma utsedda valmän det på häradet eller tingslaget belöpande

antal landstingsman, hvaremot härad eller tingslag, som innefattar endast

en kommun, omedelbart, enligt hvad för val i kommunalstämma

är stadgadt, väljer sina landstingsmän. I sammanhang härmed innehåller

5 § af ifrågavarande förordning den föreskrift, att de i nyss

åberopade paragraf omnämnde valmän jemte ett lika antal suppleanter

utses bland dem, som i kommunalstämma rösträtt ega, efter der gällande

allmän röstgrund. Slutligen stadgas i 9 § af samma förordning

arten af den röstpluralitet, som vid medelbara landstingsmannaval erfordras

för att någon skall förklaras vald, och följer af sistberörda föreskrift

att, der dylikt val sker omedelbart, enkel röstpluralitet i hvarje

fall bestämmer valets utgång.

I sin ofvan nämnda motion anför nu herr Eliasson, att det kan sättas

i fråga, huruvida, der landstingsmän väljas af stadsfullmägtige, sådant

val skall anses såsom medelbart eller omedelbart. Enligt motionärens

förmenande vore ett d}dikt val nära nog lika medelbart som det, hvilket

verkstäldes af landsbygdens valmän. I förevarande hänseende hade

emellertid olika meningar yppats. Så hade skett vid granskning af

fullmagterna vid Upsala läns senaste landsting. Besvär hade nemligen

anförts emot det i Enköping, enligt bestämmelsen i 9 §, försiggångna

landstingsmannaval, och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länet utslag,

hvarigenom nämnda valsätt underkändes, grundade sig på 3 §:ns föreskrifter.

Valen af landstingsmän för Upsala stad hade dock alltid skett

med tillämpning af det i 9 § stadgade förfaringssätt, hvilket städse

vunnit landstingets godkännande. En tidsödande diskussion egde rum,

hvarefter vid votering, under hvilken 2 af landstingsmännen afhöllo sig

från att utöfva rösträtt, med 18 röster mot 16, behörigheten för den

landstingsman, som för förstnämnda stad blifvit vald med enkel röstpluralitet,

godkändes.

Hvilken mening nu än vore den rätta, syntes ett förtydligande af

3 och 9 §§:s i förevarande hänseende oklara bestämmelser vara af behofvet

påkalladt, helst något prejudikat från Kongl. Maj:t i fråga om

den rätta tolkningen icke kunde erhållas, då enligt ifrågavarande förordning

klagan icke finge föras öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

utslag på besvär i anledning af landstingsmannaval.

Motionären föreslår derför,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

5

»det Riksdagen beslutar:

att 3 och 9 §§ af Kongl. förordningen om landsting den 21 mars

1862 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 3 mom. 4.

Att valet i stad verkställes af stadsfullmägtige, der sådane finnas,

i annat fall efter de för val till kommunalbefattningar derstädes gällande

föreskrifter;

§ 9-

- (• . ••• . v/ i'' \ >■ . , ■* <. wr)

Då landstingsmän af stadsfullmägtige eller valmän utses, eger

hvarje deltagande en röst, och skall etc.»

Enligt utskottets förmenande bör affattningen af de bestämmelser,

som i förordningen om landsting meddelas rörande landstingsmannaval

i stad, icke skäligen föranleda något tvifvel om den rätta innebörden

af dessa bestämmelser. Af en jemförelse emellan 3 och 5 §§

af. nämnda förordning synes nemligen med all nödig tydlighet framgå,

att förordningen icke betraktar stadsfullmägtige såsom i förevarande

hänseende likstälde med de. landskommunernas valmän, hvarom sistnämnda

paragraf handlar, utan såsom en valkorporation, den der lika

omedelbart som den allmänna rådstugan, om ock efter annan röstgrund,

väljer stadens medlemmar i landstinget. En annan åsigt skulle

icke heller rätt väl stämma öfverens med stadsfullmägtiginstitutionens

karakter, sådan denna blifvit i gällande förordning om kommunalstyrelse

i stad bestämd. Att denna utskottets uppfattning öfverensstämmer

med den åsigt, som härutinnan gjorde sig gällande vid författningens

tillkomst, framgår äfven af förhandlingarne vid Riksdagens granskning

af det förslag till förordning om landsting, som 1859 afgafs af

den dertill förordnade komité. (Se allmänna besvärs- och ekonomiutskottets

utlåtande n:o 161 sid. 9.) Då vid nu angifna förhållanden

någon lagstiftningsåtgärd i motionens syfte icke lärer tarfvas, föranlåtes

utskottet hemställa,

2) att herr Eliassons motion icke må af Riksdagen

bifallas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Efter erinran om de olika sätt, hvarpå för närvarande — enligt

de lagrum, för hvilka utskottet här ofvan redogjort — landstingens

ledamöter utses, anföra herrar Ollas A. Ericsson och D. Persson i sin

ofvan berörda motion, hurusom af ifrågavarande bestämmelser vore

en följd, att det medelbara valsättet så godt som uteslutande användes

vid val af landstingsmän. De kommuner, som bildade eget härad, vore

mycket fåtaliga och läge till största delen i Norrbottens län, som sålunda

vore det af rikets län, der omedelbara landstingsval talrikast

förekomme.

Härefter fortsätta motionärerne:

»Vid de medelbara valen å landet utse kommuner med högst 1,000

invånare en elektor, med 1,001—3,000 invånare två, hvarefter ytterligare

en elektor väljes för hvarje nytt fullt eller börjadt tal af tretusen.

Bland andra mindre goda följder häraf är den icke minst vigtiga,

att de slutliga valen utföras af ett kotteri af elektorer, som i de

flesta fall är så fåtaligt, att det i fullt halfva antalet af Sveriges härad,

eller vid pass ett hundra sextio, icke uppgår till mer än allra högst tio

personer. Hvilket vidsträckt spelrum inom en så trång krets af valmän

skall finnas för personliga bearbetningar och sidoinflytelser äfvensom

för de mest privata intressen, det ligger i öppen dag. En annan

följd är, att en stor kommun inom ett härad genom sina elektorer kan

ensam eller så godt som ensam beherska hela valet. Om, såsom stundom

händer, ett härad består af en stor kommun med fyra eller fem

elektorer och ett par småkommuner med en eller två elektorer hvar,

så äro de senare helt och hållet magtlösa vid landstingsvalet; och det

händer icke sällan, att de helt och hållet underlåta att deri deltaga.

En tredje följd är, att det öfvervälde, som den kommunala röstgrunden

tillägger de högst beskattade, ytterligare och alldeles onödigtvis skärpes

genom det medelbara valsättets tillämpning. Inom ett allt för stort

antal kommuner inom vårt fädernesland ega som bekant en eller ett

par röstegande mer än hälften af sin kommuns hela röstetal. Då nu i

ena fallet ett dylikt förhållande eger rum i en stor kommun inom ett

härad, och i andra fallet enahanda förhållande råder i två eller flere

mindre kommuner i ett annat härad, samt de stora rösterna der enväldigt

afgöra öfver elektorsvalens utgång, kan det lätteligen inträffa,

att en, två, eller tre personer med obegränsad magt bestämma öfver

ett helt härads val af landstingsmän. Ett sådant ytterligare kringskärande

af de smärre rösternas redan dessförutan mer än tillräckligt

begränsade inflytande kan icke vara med någon grad af rättvisa och

billighet förenligt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

7

I städerna ställer sig visserligen förhållandet något bättre. Der

ske valen mest genom stadsfullmägtige, som ju måste förutsättas väl

känna till kommunens behof och dessutom på långt när icke äro så

fåtaliga som häradenas små elektorskotterier. Men då vi anse att de

förut skildrade olägenheterna med nödvändighet påkalla det omedelbara

valsättets införande vid val af landstingsmän på landet, finna vi häri

intet skäl att dervid göra undantag för städerna, hvilkas invånare med

sin ofta mera vakna allmänanda väl skulle företrädesvis göra ett godt

bruk af rätten att omedelbart få välja landstingsmän.

Faran af röstsplittring vid medelbara val af landstingsmän på landsbygden

är redan förebyggd genom stadgandet i § 9 landstingsförordningen,

att der absolut majoritet eller mer än halfva röstetalet icke uppnåtts,

skall nytt val ega rum mellan dem, som första gången fått de

flesta rösterna, till dubbelt så stort antal, som återstår att välja. Det

gäller då blott att äfven vid omedelbara val tillämpa denna föreskrift;

och då dessa val, liksom nu i härad med blott en kommun, böra å

kommunalstämma förrättas, med anslutning i öfrigt till hvad som är

stadgadt om val af riksdagsmän till Andra Kammaren, synes intet vidare

återstå, än att valförrättande domhafvanden, till hvilken stämmoprotokoll

öfver första omröstningen blifvit insända, ålägges att ofördröjligen

utlysa ny och extra kommunalstämma för den andra omröstningens

förrättande. Någon ny och vidlyftigare valapparat behöfver

alldeles icke sättas i gång, utan torde en enkel hänvisning till de föreskrifter,

som gälla för val till Andra Kammaren, vara fullt tillräcklig.

Vid sistnämnda val är det öfverlåtet åt valmännen att sjelfve besluta,

om de önska välja medelbart eller omedelbart. Ett dylikt vilkorligt

användande af båda valsätten skulle väl äfven här kunna sättas

i fråga. Men i sjelfva verket har det medelbara valsättets bibehållande

under någon form så mycket mindre skäl för sig, som detta valsätt

vid riksdagsmannaval redan är öfvergifvet af samtliga stadskretsar och

fulla trefjerdedelar af landsbygdens valkretsar och sålunda kan anses

stadt i fullständigt utdöende. Dertill kommer ock, att om valmännen

skulle genom omröstning afgöra mellan båda valsätten, utsigten vore

mycket svagare att genomdrifva det omedelbara valsättet än vid riksdagsmannaval,

der hvarje röstande eger en röst. Här vore nemligen

att befara, att de stora rösterna, som såge detta valsätt i någon om

än ringa mån hota deras välde med inskränkning, allestädes och som

en man skulle förena sig deremot.

Så mycket större vigt ligger på ett mera utbredt intresse för och

allmännare deltagande i valen till landstingsmän, som desse bland annat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

äfven utgöra valnämnder till utseende af ledamöter i Riksdagens Första

Kammare. Det stämmer illa öfverens med grundlagens anda och mening,

att dessa val, som i sista hand bestämma öfver bildandet af folkrepresentationens

ena hälft, skola omfattas med så ringa intresse eller,

rättare sagdt, med så allmän likgiltighet, som nu är fallet. Derigenom

blifver ofta utgången af dessa så högst vigtiga val öfverlemnad åt

slumpen, hvilket icke kan vara till nytta, vare sig för det mindre eller

det större samhället. Att en förändring i denna anda indirekt skulle

utöfva återverkan, om än i ringa mån, på grundlagens föreskrifter om

Första Kammarens bildande, kan för visso icke anses såsom ett skäl

mot densamma, om den i och för sig är nyttig. Att landstingselektorernas

mellanled vid valen till Första Kammaren skulle bortfalla, det

minskar på intet sätt utsigten för goda och samhällsbevarande val till

denna kammare och är för öfrigt endast ett motstycke till hvad som

redan nu sker inom Andra Kammaren, der valsättet genom elektorer

af sig sjelf är på väg att försvinna. Så länge grundlagen ingenting

stadgar om sättet för landstingsval, kan det icke anses strida mot god

ordning att förändra detta valsätt utan ändring i grundlagen.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som innehåller motiveringen

till nu gällande riksdagsordning, bär dess författare synnerligen

vältaligt och bevisande framstält det omedelbara valsättets företräden

framför det medelbara. Det senare anser han på mycket göda skäl

endast böra komma i fråga, der stora afstånd försvåra omedelbara val.

Detta i fråga om val af riksdagsmän. Klart är emellertid, att de skäl,

som tala för det omedelbara valsättets användning vid riksdagsmannaval,

ega ännu större giltighet i fråga om landstingsmannaval. Valkretsarne

äro der mindre, personalkännedomen följaktligen större och

allmännare utbredd, samt intresset för valen mera lifligt och omedelbart

berörande hvarje valman. Skälen för det omedelbara valsättets

användande äro således här nästan mera talande än vid riksdagsmannaval.

»

På grund af hvad motionärerne sålunda anfört, hemställa de: »att

Riksdagen ville för sin del besluta, det nedanstående delar af Kongl.

förordningen om landsting af den 21 mars 1862 måtte erhålla ungefärligen

följande ändrade lydelse:

3§.

Landstingsmännen väljas — — — — — — — — — — — —

— — — — — sålunda:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

9

att hvarje stad — — — — •— — — — — — — — — — —

— — — Överskjutande folkmängd;

att hvarje härad — —--— — — — — — — — — —

— — — Överskjutande folkmängd;

att valet i stad verkställes å allmän rådstuga enligt der gällande

allmän röstgrund;

att valet å landet verkställes omedelbart enligt hvad för val i kommunalstämma

är stadgadt. Inom härad eller tingslag, som innefattar

flere än en kommun, skola för rösternas sammanräknande och fullmagts

utfärdande åt den eller dem, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen

till domhafvanden insändas, och gälle för öfrig! i tillämpliga

delar hvad om val till Andra Kammaren stadgadt är.

4 §•

Höra delar —--— — — — — — —--- — — — —

--— belägna tingslag (lika med sista punkten i nu gällande 3 §).

5 §•

Antalet landstingsmän — — — — — — — — — — — — —

— — —- understiga tjugo.

Derest — — — — — — -— — — — — — — — — — —

— — — till minst tjugo (lika med nu gällande 4 §).

6 §•

Häradsrättens ordförande är valförrättare.

Valen skola så väl i stad som på landsbygden före juni månads

utgång vara verkstälda.

9 §•

Val af landstingsmän skall med slutna sedlar verkställas. Hvarje

valsedel — — — — — — — — —

— — — afgör lotten.

Bih. till Rihd. Prat. 1882. 7 Sami. 13 Stift.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

För den andra omröstningens hållande inom härad eller tingslag,

som innefattar flere än en kommun, förordne domhafvanden ofördröjligen

utlysande af extra kommunalstämma, och tillställe kommunalstämmoordförandena

förteckning öfver de personer, som under omröstning

skola komma.

10 §.

Sedan alla — — — — — — — antal suppleanter; och äro den

eller de valde, som i första omröstningen erhållit de flesta rösterna.

För valbarhet — — — — — — — — — — — — — — —

— — — till landstingsman.»

Härjemte hafva motionärerne, för den händelse den sålunda förordade

valapparaten skulle anses vara för tung, alternativt föreslagit

att med uteslutande af den vid 9 § föreslagna andra omröstningen

sistnämnda paragraf måtte gifvas följande lydelse:

»Val af landstingsmän skall med slutna sedlar verkställas. Hvarje

valsedel bör innehålla lika många namn, som antalet af de landstingsmän,

hvilka skola från valdistriktet utses; och äro de valde, som de

flesta rösterna erhållit. Emellan lika röstetal afgör lotten.»

Den rubbning af de bestående formerna för landstingens bildande,

som motionärerne förordat, synes utskottet ingalunda önskvärd. Utan

att ingå i någon jemförande pröfning i allmänhet af, å ena sidan, det

omedelbara och, å den andra, det medelbara valsättets fördelar eller

olägenheter, vill utskottet likväl till en början anmärka, att motionärernes

framställning af det omedelbara valsättets företräde förefaller

icke så litet öfverdrifven.

Hvad angår förslaget att åt allmän rådstuga öfverlemna valet af

landstingsmän för stad, der stadsfullmägtige finnas, förelåg ett dylikt

förslag till behandling vid 1885 års riksdag. Detta förslag afstyrktes

emellertid af lagutskottet vid nämnda riksdag och förkastades utan omröstning

af båda kamrarne.

Likasom då kan utskottet icke heller nu finna, hvarför, då åt

stadsfullmägtige i öfrigt är uppdragen kommunens beslutanderätt, äfven

hvad en mängd olika val angår, just valen af landstingsmän skulle

vara härifrån undantagna. Likaledes anser utskottet fortfarande det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 11

icke lida något tvifvel, att en mindre, härför icke särskilt. tillsatt

korporation, såsom stadsfnllmägtige, med större omsigt. kan förfara vid

ifrågavarande val än en stor, för ändamålet från olika håll sammankommen

valkorporation och att följaktligen sjelfva valsättet erbjuder

en icke ovigtig garanti för goda val.

Det omedelbara valsättets allmänna tillämpande på landet lärer

enligt utskottets förmenande icke heller kunna antagas medföra större

garantier för ett, såvidt möjligt, allsidigt tillgodoseende af de olika

kommunernas intressen. I allmänhet skulle nemligen hvarje kommuns

väljare hålla på kandidaten från sin kommun: kommunerna skulle

komma att stå emot hvarandra och stor röstsplittring uppstå. De om-,

val, som enligt förslaget deraf blefve en följd inom de särskilda kommunerna,

skulle vidare, invecklade som de blefve, försvåra valets afsilande

samt antagligen icke obetydligt öka det antal fall, i hvilka

landstingsmannaval öfverklagas.

Utskottet kan vidare icke dela motionärernes uppfattning, att inom

en trängre krets af valmän i regel skulle finnas ett vidsträcktare spelrum

för personliga bearbetningar och sidoinflytelser än inom en större

krets af väljare. Tvärt om håller utskottet före, att då de personer,

hvilka hedras med uppdraget att utse landstingsmän, i allmänhet äro

bepröfvade män, som åtnjuta kommunens förtroende, denna omständighet

bör tillförsäkra valförhandlingarne ett större mått af sjelfständighet

och sans än som kan förutsättas, derest samtlige röstberättigade

medlemmar inom en kommun uppträda såsom väljare. Slutligen vågar

utskottet betvifla, att någon allmännare önskan om det omedelbara valsättets

införande för närvarande skulle råda i vårt land. Då förslaget

sålunda icke synes utskottet egnadt att i vidare mån utveckla den karakter

af en verklig ^^representation, som bör känneteckna landstingsinstitutionen

och som nämnda institution på grundvalen af den bestående

ordningen jemväl lyckats att i väsentlig grad tillvinna sig,

föranlåtes utskottet hemställa,

3) att herrar Ollas A. Ericssons och D. Perssons

motioner icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Reservation:

mot utskottets hemställan under n:o 1: af herrar Bergström, Fröberg,

grefve Kling spor, Pehr sson och Benedicks, hvilka ansett att utskottet

bort afstyrka bifall till motionen, samt af herr Lilienberg mot vissa

delar af motiveringen till utskottets hemställan under n:o 3.

Härjemte hafva herrar L. O. Larsson och Claeson begärt få anteckna

dt, att de icke deltagit i utskottets behandling af ofvan omförmälda

motioner.

>

N:o 19.

Ank. till lliksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående

framläggande af förslag till lagbestämmelser i syfte att

förfalskning af lånehandlingar måtte förekommas.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 95, erinrar herr Nils Hanson i Berga, med hvilken två af

kammarens ledamöter förklarat sig instämma, huru som, då erfarenheten

visade, att vårt lands inbyggares fri- och rättigheter icke kunde bevaras

eller med nödig trygghet utöfvas annorledes än under skyddet

af en efter omständigheternas kraf lämpad lagstiftning, denna borde

så långt möjligt vore kunna motverka bedrägerier och orättrådigheter

under alla former. Till dylika bedrägerier vore att räkna de många namnförfalskningar,

som skedde för att företrädesvis af bankinrättningar tillnarra

sig penningelån mot falska namnsäkerheter, då en lånesökandes

soliditet vore tvifvelaktig och svårighet sålunda mötte för att på godvillig

väg erhålla lån. Att dylika företeelser i de fall, der de komme i dagen,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.