Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till ej mindre förordningen om landsting den 21 mars 1862, än äfven stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878.

1892-03-08 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:21, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till ej mindre förordningen om landsting den 21 mars 1862, än äfven stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

i

N:o 21.

Anb. till Riksd. kansli den 11 mars 1892 kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående

tillägg till ej mindre förordningen om landsting den

21 mars 1862, än äfven stadgan angående skjutsväsendet

den 31 maj 1878.

Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars

1862 stadgas, att de avgifter, som af landsting blifvit till uttaxering

beslutade, skola i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser

finnas meddelade, som i 1 mom. af samma lagrum omtalas, utgå i förhållande

till den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst

af kapital eller arbete, som af en hvar skattskyldig till statsverket

erlägges. Den sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt

skiljer sig från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse

på landet stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande bland

annat deruti, att enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skola utgå

jemväl för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,

hvarvid till beräkningsgrund tages det belopp, som, derest bevillning

skulle utgå för fastigheten, på grund af taxeringsvärdet svarar mot

sådan bevillning.

Då nu staten enligt gällande bevillningsförordning är för sina

egendomar befriad från bevillning, följer deraf, att för vissa staten tillBih.

till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 15 käft. (N:o 21.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

liöriga fastigheter, hvilka för statsverkets räkning disponeras eller äro

utarrenderade, erlägges kommunalskatt, men icke landstingsskatt. Af

enahanda skäl äro dylika fastigheter jemväl befriade från de afgifter

till skjutsväsendets fromma, som under benämning: bidrag till skjutsentreprenaderna

jemlikt landstingens beslut och i enlighet med bestämmelserna

i 22 och 23 §§ i stadgan angående skjutsväsendet den 31

maj 1878 uttaxeras inom de olika landstingsområdena.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 48, har nu herr J. Anderson i Tenhidt hemstält, »att

Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kong], Maj:t ville låta utreda och

till nästa Riksdag framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg i

kongl. förordningen den 21 mars 1862 om landsting och uti skjutsstadgan

den 31 maj 1878, att innehafvare under ständig besittningsrätt och

arrendatorer af statens domäner för dessa, i likhet med öfriga fastigheter

och andra skattskyldige, kännas skyldige betala landstingsskatt

och skjutsentreprenadafgifter».

Till stöd för sin förevarande framställning anför motionären

hufvudsakligen följande.

Af statsutskottets memorial n:o 35 vid sistlidet års riksdag inhemtades,

att inom landet funnes ej mindre än 3,285 särskilda kronodomäner,

för hvilka i arrende erlades 1,915,281 kronor 76 öre, utom de

naturapersedlar, som en del arrendatorer måste lösa efter markegångspris.

Sådan lösen med tillägg af forsellön och ränta å insatt städjepenning

uppginge till rätt betydliga belopp, så att Kongl. Majit uti

innevarande års statsverksproposition kunnat beräkna och upptaga

arrendemedlen till 2,500,000 kronor. Arrendatorerna af dylika fastigheter

hade enligt kommunallagarne rättighet att i likhet med andra

röstberättigade deltaga i val vid utseende af valmän för landstingsmäns

väljande och, der valkretsen bestode af endast en kommun, omedelbart

deltaga i landstingsmannaval, likasom dessa domäners arrendatorer

måste anses vara valbare till ledamöter inom landstingen, oaktadt de

icke hade skyldighet att betala landstingsskatt. Denna skatt kunde

emellertid i vissa län till följd af enskilda jernvägars anläggande, nya

lasaretts- och sjukhusbyggnader m. m. uppgå till rätt betydliga belopp.

Det tillkomme landstingen att pröfva och bestämma storleken

af de belopp, som skulle användas till uppehållande af skjutsentrepre
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

nader med flera nödiga utgifter, äfvensom att bestämma landstingsskatten

i dess helhet. Kunde det då vara lämpligt, att vid val af landstingsman

skulle få deltaga och i landstingen sitta personer, som ej hade

skyldighet att i skatteutgifterna deltaga?

Inom de län, der staten hade många och äfven stora jordbruksdomäner,

trycktes också de öfriga beskattningsskyldige hårdare än i

andra län, der domänernas antal vore färre. Inom Jönköpings län

funnes 283 dylika domäner, från hvilka kontant och genom lösen af

naturapersedlar såsom arrende utbetalades omkring 170,000 kronor årligen,

och bvilkas fastighetsvärden uppginge till flera millioner kronor.

Eu del af dessa domäner hade den storlek och godhet, att de kundo

jemföras med de större enskilda egendomarne inom landet. Statsutskottets

ofvan omförmälda memorial visade, att årliga arrendena för

en del staten tillhöriga jordbruksdomäner uppginge till 10 å 12,000

kronor och derutöfver. Någon rättslig grund, hvarför dylika större så

väl som mindre statsdomäner skulle vara fria från ifrågavarande beskattning,

funnes emellertid icke.

Den fråga, som här föreligger, är ingalunda ny. Så förelåg till

behandling vid 1884 års riksdag en af samma motionär väckt framställning

om sådan ändring i bevillningsförordningen, att alla staten

tillhöriga jordar och boställen blefve i taxeringslängderna upptagna i

likhet med andra fastigheter och sålunda »det ena hemmanet framför

ett annat» icke befriadt från erläggande af landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter.

Dåvarande bevillningsutskott, till hvars handläggning framställningen

hänvisats, förklarade i afgifvet betänkande, n:o 1, att motionärens

yrkande på likställighet emellan statens bevillningsfria jordbruksfastigheter

och annan jordbruksfastighet i fråga om skyldighet att deltaga

i landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter väl syntes berättigadt,

men att då den sedan gammalt gällande grundsats, att staten

för sina fastigheter vore fri från bevillning, icke borde rubbas, det af

motionären öfverklagade förhållandet torde böra rättas icke genom en

ändring i bevillningsförordningen, utan genom införandet i förordningen

om landsting och i skjutsstadgan af föreskrifter lika dem, som funnes

uti 58 § i förordningen om kommunalstyrelse å landet. I enlighet

härmed afstyrkte utskottet bifall till framställningen, och blef denna

hemställan af båda kamrarne bifallen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Sedan dess bär frågan om skyldighet för statens jordbruksdomäner

att lika med annan jordbruksfastighet deltaga i skjutsentreprenadbidragen

fått hvila. Frågan i öfrigt blef deremot snart nog å nyo

dragen under Riksdagens pröfning. Vid 1888 års riksdag föreslog

nemligen herr J. Rundbäck uti en inom Andra Kammaren väckt motion,

att förordningen om landsting måtte så ändras, att den skilnad,

som i förevarande afseende funnes mellan föreskrifterna i nämnda förordning

och förordningen om kommunalstyrelse å landet, blefve upphäfd.

1 häröfver afgifvet utlåtande, n:o 45, anförde lagutskottet, dit

berörda motion hänvisats, huru som utskottet för sin del icke kunde

finna något giltigt skäl för den skilnad, som i de särskilda författningarne

blifvit i nu ifrågavarande afseende gjord beträffande grunderna

för utgörande af kommunalutskylder och landstingsskatt, hvilken sistnämnda

ju äfven till sin natur vore en kommunalskatt, ehuru utgående

för en större kommuns behof, och att utskottet förty, lika med motionären,

ansåge att ändring i gällande bestämmelser borde ske till åvägabringande

af likformighet härutinnan. Arrendatorerna af ifrågavarande

egendomar skulle visserligen härigenom få sig ålagda afgifter, från

hvilka de förut åtnjutit befrielse; men landstingsskatten vore i allmänhet

icke af den betydenhet, att detta förhållande borde väcka någon

betänklighet mot den föreslagna ändringen. Dessutom vore väl på

många ställen, såsom motionären antydt, dessa arrendatorer redan

taxerade för inkomst af arrendet och deltoge på denna grund i landstingsskatten,

hvilket emellertid, derest motionärens förslag blefve uppliöjdt

till lag, ej vidare skulle ega rum.

På dessa skäl hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med anledning

af motionen, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i

gällande lagstiftning, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej

erlägges, skall påföras landstingsskatt efter det belopp, som, derest

bevillning för fastigheten skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot

sådan bevillning svarar, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet

ej skall vid åsättande af landstingsskatt tagas i beräkning.

Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren utan votering

bifallen, men afslogs af Första Kammaren med 47 röster mot 39.

Vid följande riksdag förnyade emellertid herr Rundbäck sin framställning,

som nu åtföljdes af förslag till ändrad lydelse af 2 mom. i

§ 47 af förordningen om landsting. Förslaget, jemväl då tillstyrkt af

utskottet, blef denna gång af båda kamrarne — Första Kammaren

efter omröstning, dervid 53 röster afgåfvos för och 38 mot detsamma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21. 5

— bifallet med det tillägg rörande 48 § i nämnda förordning, som utskottet

förordat.

Det förslag i ämnet, som Riksdagen sålunda för sin del antagit,

blef medelst skrifvelse den 3 april 1889 hänskjutet till KoDgl. Maj:ts

pröfning. Sedan infordrade utlåtanden öfver berörda förslag inkommit

från samtliga länsstyrelser och landsting i riket, äfvensom från

domänstyrelsen, föredrogs ärendet i statsrådet den 28 november 1890.

Härvid förklarade Kongl. Maj:t sig icke kunna antaga Riksdagens

förslag.

Utskottet vidhåller fortfarande den åsigt, utskottet tillförene tvenne

gånger uttalat i förevarande ämne. Likaledes måste den likformighet

i grunderna för utgörande af kommunalutskylder och bidrag till skjutsentreprenaderna,

som motionären ånyo förordat, förefalla utskottet

billig och rättvis, då ju sistberörda afgifter äro af väsentligen enahanda

natur som den egentliga landstingsskatten, och hvad som i förevarande

hänseende gäller om den ena afgiften följaktligen äfven bör

gälla om den andra. Utskottet medgifver villigt, att den beskattning,

som söker träffa allenast den verkliga inkomsten af jordbruksrörelse,

ur teoretisk synpunkt har afgjordt företräde för en beskattning, som

grundar sig på jordbruksfastigheternas taxeringsvärden. Å andra sidan

lärer det emellertid icke kunna förnekas, att den praktiska tillämpningen

af deri förra beskattningsmetoden erbjuder långt flera vanskligheter

än tillämpningen af den senare, och hvad särskildt angår uppskattningen

af den inkomst, som arrendena af kronodomäner må kunna

lemna, tror sig utskottet veta, att i de visserligen icke talrika fall, der

dylik taxering förekommer, densamma varit temligen godtycklig. Att

under närvarande förhållanden arrendatorerna af kronans domäner

skulle i allmänhet vara i sämre ekonomisk ställning än landets sjelfegande

mindre jordbrukare och enskilda arrendatorer, lärer näppeligen

kunna påstås. Såsom en synnerligen beaktansvärd omständighet må

slutligen antecknas, att rikets samtliga landsting och med endast två

undantag samtliga länsstyrelser tillstyrkte bifall till Riksdagens ofvanberörda

förslag. Samma förslag lemnades äfven af domänstyrelsen

utan annan erinran, än att till undvikande af all misstydning uttryckligen

borde förklaras, att kronoparker fortfarande vore frikallade från

erläggande af landstingsskatt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nn 21.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då den omständighet,

att frågan delvis redan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,

icke bör utgöra hinder för ett förnyadt uttalande i ämnet från Riksdagens

sida, tillåter sig utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af motionen, måtte

i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring i förordningen om landsting den 21 mars

1862 och stadgan angående skjutsväsendet den 31

maj 1878, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning

ej erlägges, skall påföras landstingsskatt och

bidrag till skjutsentreprenaderna efter det belopp,

som, derest bevillning för fastigheten skulle utgå, på

grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,

hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej

skall vid påförande af dylik skatt eller afgift tagas i

beräkning.

Stockholm den 8 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

"A\

Reservation

af herrar Bergström, Fröberg, grefve Kling spor, Hasselrot, Öländer

och Benedicks, af hvilka den förstnämnde yttrat:

»Af de myndigheter, hvilka afgåfvo underdåniga utlåtanden öfver

Riksdagens i betänkandet . omförmälda skrifvelse den 3 april 1889, anförde

två länsstyrelser, som afstyrkte sanktion å Riksdagens beslut,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

hufvudsakligen, att de skäl, som föranledt lagstiftaren att beträffande

den mindre landtkommunen, d. v. s. sockenkommunen, afvika från den

allmängiltiga beskattningsprincip, enligt hvilken skattskyldigheten mätes

allenast efter förmågan att bära skattebördan och sålunda endast den

verkliga inkomsten beskattas, icke förefunnes i afseende å den större

kommunens eller landstingsområdets behof, samt att i allt fall den föreslagna

förändringen icke vore af någon större betydelse för landstingsområdets

ekonomi.

Antagligen var det dessa skäl, som föranledde regeringen att

afslå Riksdagens framställning. Till ärendets utgång torde möjligen

ock medverkat de brister i redaktionelt. hänseende, hvarmed lagförslaget

fans behäftadt.

Redan på anförda sakliga skäl anser jag utskottet hafva bort

afstyrka bifall till förevarande motion, helst deri föreslås utsträckning

af en i min tanke obillig beskattningsgrund jemväl till utgörande af

»bidrag till skjutsentreprenaderna».

Men förnämligast grundar jag min berörda åsigt derpå, att bifall

till motionen mest synes innebära ett försök att öfva tryck på regeringen

i syfte att förmå henne att frångå sin motsatta, för föga mera än ett

år sedan uttalade mening.»

Härjemte hafva herrar L. O. Larsson och Claeson begärt få an

tecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.