Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1892-03-15 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:22, Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

,f

N:o 22.

>. ■ h! : i; ;>ifjr* nya r jj.»

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till

20 kap. 1 § ärfdabalken.

De båda första paragraferna i 20 kap. ärfdabalken äro af följande

lydelse:

1 §. Fader vare sina barns rätte förmyndare: går han i annat gifte,

tage nästa mödernes fränders råd i de mål, som barnens välfärd angå.

2 §. Dör fader; kåfve då moder rätt att förestå sina barn och deras

gods, med nästa fädernes fränders eller förmyndares råd. Går hon i annat

gifte; träde från förmynderskapet; läte dock sig om barnen vårda, och

kåfve magt, att behålla dem i sitt hus och bröd, om hon så vill, och ej

laga hinder deremot är.

I en vid 1890 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion anförde

herr S. F. Norén, att 1 § i 20 kap. ärfdabalken icke syntes lemna

erforderlig ledning för bedömande af rättsförhållandet mellan fader och

medförmyndare, som ofta af ekonomiska skäl stäldes vid faderns sida. Då

2 § ålade moder, som frånträdt förmynderskap, vård om barnen och tilläde

henne magt att behålla dem i sitt hus och bröd, syntes lagens mening

vara, att sådan magt äfven skulle inrymmas åt fader. Emellertid hade det

i flera fall inträffat, att, der fader haft medförmyndare, denne senare äfven

tillvällat sig magten öfver barnen och bestämt öfver deras uppfostran och

vård emot faderns uttryckliga vilja. I sådant fall stode nu fader rättslös

gent emot inedförmyndaren. För att förekomma dylika för det allmänna

rättsmedvetandet ofta rent af upprörande fall, föreslog motionären, att Riksdagen

ville besluta ett tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken så lydande:

Bih. till Riksd. Rot. 1892. 7 Sami. 16 Hiift. (N:is 22-25.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

»Har fader begärt eller af annan anledning erhållit medförmyndare för

sina barn, vare dock fader berättigad ensam besluta i mål, som barnens

uppfostran och vård angår.»

I afgifvet utlåtande n:o 17 i anledning af berörda motion anförde

dåvaran de lagutskott:

»I likhet med motionären anser utskottet lagens mening vara den, att

fader i regel, äfven om medförmyndare blifvit stäld vid hans sida, bibehåller

rätt och pligt att närmast bestämma öfver barnens uppfostran och

vård samt följaktligen också att behålla dem i sitt hus. Denna uppfattning

vinner, såsom motionären jemväl erinrat, stöd deraf, att moder, äfven om

hon trädt i nytt gifte och sålunda kommit under en för barnen främmande

mans målmanskap, bibehåller sådan rätt, om hon så vill, och ej laga hinder

deremot är; och lagutskottet finner detta så tydligt framgå af de anförda

paragrafernas lydelse, att någon tvekan derom näppeligen kan uppstå.

Men visserligen kunna förhållanden inträffa, då faders rätt i detta

afseende lämpligen kan och bör underkastas någon inskränkning. Uppstår

i sådan händelse tvist mellan fader och medförmyndare, kan den ju liänskjutas

till vederbörlig domstol. Med afseende å den pröfning, som då

tillkommer domstolen, är det vida bättre att lagen, såsom nu är fallet,

endast uppställer en i allmänna ordalag hållen regel, som lemnar domstolen

tillfälle att taga behörig hänsyn till de särskilda omständigheterna,

än om domstolen skulle vara bunden af så deltaljerade föreskrifter som

de af motionären föreslagna. Finner domstolen, att medförmyndaren gjort

obehörigt intrång på faderns rätt såsom barnens naturlige förmyndare,

kan domstolen på faderns anmälan entlediga medförmyndaren och förordna

en annan.

Det förhållande, som i motionen afses, är i sjelfva verket af en så

ömtålig natur, att lagstiftaren endast med den yttersta varsamhet bör ingripa

deruti. Äfven må erinras om svårigheten att, på sätt motionären

försökt, uppdraga en bestämd gräns mellan å ena sidan mål, som angå

barnens uppfostran och vård, samt å andra sidan vården af deras ekonomiska

angelägenheter. Om t. ex. fadern ville på barnens egen bekostnad

gifva dem en dyrbarare uppfostran än deras ekonomiska ställning medgåfve,

och i anledning häraf tvist uppstode mellan fader och medförmyndare,

så skulle det af motionären föreslagna tillägget till 1 § icke gifva

bättre ledning för afgörandet af tvisten än nu gällande bestämmelser».

På sålunda anförda skäl afstyrkte utskottet bifall till berörda motion,

och båda kamrarne, Andra Kammaren efter ett kort yttrande af motionären,

biföllo nämnda hemställan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Frågan om rättsförhållandet mellan fader och medförmyndare har vid

innevarande riksdag å nyo bragts å bane genom en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 58, deri herr L. F. Odell — efter en kortfattad

redogörelse för innehållet af förenämnda motion och lagutskottets ofvan

anförda utlåtande samt under förklarande att ett tillägg till ifrågavarande

lagrum af det innehåll, motionären vid 1890 års riksdag påyrkat, vore af

nöden, särskildt med hänsyn till den af utskottet i dess berörda utlåtande

framhållna ömtåliga och grannlaga naturen af det rättsförhållande, som

bär vore i fråga — framstäf enahanda förslag angående tillägg till 20

kap. 1 § äiTdabalken, som innehölls i ofvan omförmälda motion.

Utskottet anser hvad detsamma vid 1890 års riksdag i förevarande

ämne anförde fortfarande innebära fullgiltiga skäl för obehöfligheten af en

lagstiftningsåtgärd i motionens syfte, och vill tillika anmärka, att tillvaron

af en bestämmelse sådan som den nu å nyo föreslagna kunde komma att

verka rent af skadligt, i det att medförmyndare, som måhända blifvit tillsatt

jemväl med hänsyn till faders bristande förmåga att rätt handhafva

sina barns uppfostran, derigenom skulle utestängas från utöfning af en

vigtig del af sitt förmyndarevärf. De fall af slitningar i förevarande afseende,

som få antagas hafva föranledt motionärens och hans föregångares

framställningar i ämnet, torde ock dess bättre vara alltför sällsynta för

att en lagstiftningsåtgärd af ifrågasatt innehåll, derest densamma eljest

funnes lämplig, må kunna anses vara af något verkligt behof påkallad.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr (Melis ifrågavarande motion icke må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.