Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N.o 26

1892-03-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:26, Lagutskottets Utlåtande N.o 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.o 26.

1

/!

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om revision

af lagen angående lösdrifvares behandling.

2 och 3 §§ samt sista stycket i 6 § af lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885 hafva för närvarande följande lydelse:

2 § 1 mom: »Den som beträdes med lösdrifveri må anhållas af

krono- eller polisbetjent eller tillsyningsman, och varde den anhållne

ofördröjligen instäld till förhör å landet inför ortens kronofogde eller

länsman och i stad inför stadsfiskal.

Befinnes, vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,

må den som håller förhöret meddela den anhållne varning samt

för honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående

varningens meddelande och skälen derför.

T händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver förhöret,

upptagande anledningen till detsamma och hvad den anhållne

till sin ursäkt forebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsomständigheter

samt beskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,

att. beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till

Konungens befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom

den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens befallningshafvande

tillgängligt.»

2 mom: »Vill den, som erhåller varning, varda i saken vidare

hörd, ege han hos Konungens befallningshafvande i länet antingen

personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga på
Bih.

till Riksd. Prof. 1892. 7 Sund.. 17 Uäft. (N:o 26). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

minnelser inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens

befallningshafvande har sitt säte, men eljest inom fjorton dagar från

varningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det ej är betaget

att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda står

honom öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet.»

3 mom: »Sedan förhör hållits eller påminnelser afgifvits, som i

nästföregående mom. sägs, eller ock den derför bestämda tid tilländagått,

utan att den varnade låtit sig afhöra, skall Konungens befallningshafvande

taga den meddelade varningen under ompröfning och, om han

finner den befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter.» och

4 mom: »År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han

sig att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning

att hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,

som af lösdrifvaren innehafvas, eller annorledes genast utredas,

skall han häktas och sändas till Konungens befallningshafvande i länet,

och må Konungens befallningshafvande antingen hålla honom i häkte,

till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller sända

honom till Konungens befallningshafvande i annat län, der anledning

är att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,

ankomme på Konungens befallningshafvande att meddela varning och

densamma kungöra såsom förr är sagdt.»

3 § 1 mom: »Varder någon, innan två år förflutit sedan honom

meddelad varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han,

efter det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas

och sändas till Konungens befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift

af förhörsprotokollet skall insändas.»

2 mom: »Konungens befallningshafvande hålle ytterligare förhör

med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans

lefnadsomständigheter samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den

häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort, som

efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den häktade

hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom. sägs,

må Konungens befallningshafvande döma honom till tvångsarbete från

och med en månad till och med ett år. Har han förut undergått dylikt

tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest försvårande

omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.»

3 mom: »Pröfvar Konungens befallningshafvande sådana mildrande

omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits

skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,

eger Konungens befallningshafvande meddela honom förnyad varning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Ar:o 26. 3

samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2 §

sägs.»

samt sista stycket i 6 §: »Konungens befallningshafvandes beslut

angående varning må ej öfverklagas utan i sammanhang med besvär

öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt.»

Vidare bestämmes i 16 § af samma lag, att i stad, der poliskammare

tinnes, poliskammaren i fråga om lösdrifvares behandling

skall utöfva den myndighet, som enligt lagens föreskrifter i öfrigt tillkommer

Konungens befallningshafvande, dock att poliskammare icke

eger att förordna om sådan frigifning af en till tvångsarbete dömd

person, som i 13 § af ifrågavarande lag omförmäles. Likaledes medgifver

nyss berörda 16 § rätt för polismästare eller i stad, der sådan

ej finnes, Konungens befallningshafvande att åt poliskommissarie eller

annan polisman uppdraga fullgörandet af de åligganden beträffande

lösdrifvare, som i regel tillkomma stadsfiskal.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 145, hvilken

blifvit till behandling af utskottet hänvisad, erinrar nu herr Hedin,

huru som lagstiftarens främsta uppgift vid utarbetande af gällande lag

angående lösdrifvares behandling allmänt erkändes vara att med frånträdande

af anspråket på laga försvar i försvarslöshetsstadgans mening,

enligt hvilken blotta arbetslösheten, äfven den oförvållade, gjordes till

föremål för straff, inskränka lagens verksamhet till dem, från hvilka

fara syntes omedelbart hota samhället. Denna grundsats, hvilken klart

uttalades i det anförande, hvarmed dåvarande chefen för justitiedepartementet

i statsrådet framlade komiterades förslag till lag i ämnet, vore

också, fortsätter motionären, tillämpad i gällande lagstiftning på ett

sätt, som onekligen utmärkte ett betydande framsteg i jemförelse med

de grundsatser, hvarpå 1846 års försvarslöshetsstadga hvilat. Men det

hade dess värre befunnits, att lagskipning en lyckats förvända lagens

både bokstaf och anda derhän, att man hölle på att glida tillbaka till

det förra eländet, som vore eu den svåraste skamfläck för vårt lands

rättstillstånd. Att detta varit möjligt, syntes bero af det enligt nu

vunnen erfarenhet delvis olämpliga valet af myndigheter, åt hvilka

lagens handhafvande blifvit anförtrodt.

Sedan motionäron härefter lemnat en redogörelse för två af poliskammaren

i Stockholm i början af innevarande år behandlade ärenden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande 1Y:o 26.

rörande för lösdrifveri anhållna personer, till hvilken redogörelse —

deraf enligt motionärens förmenande skulle framgå, att poliskammaren

i båda de anmärkta fallen förfarit olagligt — utskottet tillåter sig hänvisa,

anför motionären vidare:

»Inför dessa erfarenheter, om hvad lösdrifverilagen förvandlats till

i polishänder, måste det första yrkandet blifva, att allmän underdomstol

ege att döma till den frihets förlust, som kallas tvångsarbete.

Jag föreställer mig, att i landsorten rådstufvurätten i länsresidensstaden

lämpligen kunde träda i Konungens befallningshafvandes ställe.

All polismakt synes i följd af sjelfva sin natur tendera till godtycke,

och vanan vid utöfning af en sådan makt förvillar både de

juridiska begreppen och känslan för laglighet. Må lagstiftaren undvika

att lemna fritt spelrum åt frestelsen att låta den vrångt uttydda lagen

träda i den personliga förargelsens tjenst, att näpsa en misshaglig

person för något annat, än det man föregifver att han förbrutit.

Vidare synes mig varning sr ätten böra flyttas från de i lagens § 2

nämnda underordnade tjensteman — hos en del af hvilka det är påtagligt

att man ej kan påräkna det omdöme, som utöfningen af denna ytterst

grannlaga befogenhet kräfver — till Konungens befallningshafvande. Med

varningsrätten lagd i, till en del, för denna uppgift ytterst dåligt qvalificerade

personers händer, med ett stadgande sådant som det i § 3

och det i sista stycket af § 6, med en sådan vårdslöshet i förfarandet

som i de här ofvan omtalade tvenne målen förekommit, är en misshaglig

persons frihet prisgifven åt enskild hämnd eller politiskt hat, när han

ej är omgifven af det vidtförgrenade inbördes skydd, som den sociala

öfverklass-ställningen förlänar.

Jag kan derför ock ej annat än ytterligare yrka, att varning

mätte fä omedelbart och särskilt för sig öfverklagas.

Jag vågar anhålla, att lagutskottet måtte antingen utarbeta de

ändringar i lagtexten, som de af mig framstälda förslag påkalla, eller

ock föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande

för nästa Riksdag af en i enlighet med dessa förslag verkstäld revision

af nu gällande lag angående lösdrifvares behandling.»

De ändringar i gällande lagstiftning rörande behandlingen af lösdrifvare,

som motionären härofvan förordat, synes utskottet ingalunda

önskvärda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottds Utlåtande N:o 20.

Hvad sålunda först angår förslaget att till allmän underdomstol

— rådstufvurätten — öfverflytta den befogenhet att döma till tvångsarbete,

som för närvarande tillkommer Konungens befallningshafvande

eller, i stad der poliskammare finnes, sistnämnda myndighet, så möta

mot samma förslag flera betänkligheter af vigt. Äfven om, hvilket

dock lärer med fog kunna ifrågasättas, eu dylik anordning kunde antagas

medföra större garantier för en tillfredsställande behandling af

ärenden utaf ifrågavarande art, än om dessa fortfarande i sitt tidigare

stadium handläggas af myndigheter, hvilka i öfrigt hafva tillämpningen

af slika ärenden sig anförtrodd och sålunda måste vara mera förtrogna

med dessas natur, torde den föreslagna anordningen i allt fall icke stå

rätt väl öfverens med tvångsarbetets karakter att utgöra, icke ett verkligt

straff, utan en af omsorgen för allmänt väl påkallad skyddsåtgärd

från samhällets sida. Denna dess karakter kräfver nemligen med nödvändighet

för lagtillämpningeu ett större mått af frihet vid bedömandet

af samtliga på det konkreta fallet inverkande omständigheter, än som

enligt gällande processystem är domstol tillmätt. Fullt följdrigtigt har

också den gällande lagstiftningen (se 2 och särskilt 3 mom. i ofvan

citerade 3 §) lemna!, vederbörande myndighet fritt att med ett af omständigheterna

i målet påkalladt åsidosättande af den stränga rättens

kraf låta bero vid eu förnyad varning för påföljden af fortsatt lösdrifveri.

Jemte det lagstiftaren sålunda egnat tillbörlig uppmärksamhet åt den

säregna beskaffenheten af den förseelse mot samhällsordningen, som

ligger i ett fortsatt lösdrifveri, har den, å andra sidan, genom att

bereda den till tvångsarbete dömde tillfälle att få sin talan pröfvad af

landets högsta domstolsmyndighet. förstått att skapa ett enligt utskottets

uppfattning tillfyllestgörande korrektiv mot godtyckligheter från myndigheternas

sida. Att nu, på sätt motionären förordat, utbyta denna,

såsom utskottet sökt visa i sakens natur väl grundade anordning af

ett blandadt administrativt-judicielt förfarande mot ett rent domstolsförfarande,

har vidare den betänklighet med sig att, oafsedt det ökade

antal instanser, som af en dylik åtgärd blefve en följd, afgörande! af

ett ärende, som framför allt påkallar en skyndsam behandling, skulle

rätt väsentligt fördröjas. Slutligen må anmärkas, att i motsats till hvad

motionären synes vilja göra gällande, erfarenheten gifver vid handen,

att behandlingen af lösdrifvare är ganska mild, och att Konungens befallningshafvande

ej sällan söka att efter förmåga bereda de för lösdrifveri

häktade anställning i tjenst hos arbetsgivare.

Vidkommande härefter förslaget att i Konungens befallningshafvandes

hand lägga utöfvandet af den varningsrätt. i första hand, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

för närvarande tillkommer, å landet kronofogde eller länsman samt i

stad^ stadsfiskal eller med tillämpning af bestämmelsen i ofvan anförda

16 § poliskommissarie eller annan polisman, må till en början erinras,

att — hvad motionären synes icke tillräckligt hafva beaktat — poliskammare,

i stad der sådan finnes, med allenast ett undantag är likstäld

med Konungens befallningshafvande och att sålunda, då motionärens

framställning icke emot dess uttryckliga hänvisande till de tjenstemän,

som i lagens 2 § omförmälas, får antagas åsyfta jemväl poliskammare,

förslaget, derest detsamma bifölles, i hvarje fall, komme att

gälla allenast de städer, som sakna poliskammare.

Såsom utskottet redan antydt, finner sig utskottet emellertid icke

kunna tillstyrka ett dylikt bifall. Genom förslagets antagande skulle

nemligen eu af de väsentligaste fördelarno af den gällande lagstiftningen

i ämnet helt och hållet gifvas till spillo och ett betänkligt steg

tillbaka till den forna försvarslöshetsregimen tagas. En af dennas erkändt

största olägenheter bestod, som bekant, i de talrika häktuingar

och fångtransporter, som voro en nödvändig följd af föreskriften om

den försvarslöses inställande inför Konungens befallningshafvande.

Uppenbart torde nu vara, att dessa med rätta öfverklagade missförhållande

å nyo skulle kallas till lif, derest varningsrätten lades omedelbart

i Konungens befallningshafvandes hand. För öfrigt kan anmärkas

att, då det i hvarje fall tillkommer Konungens befallningshafvande att

pröfva befogenheten af en meddelad varning och att medelst varningens

kungörande gifva densamma betydelsen af något annat och mera

än en blott privat förhandling mellan den för lösdrifveri anhållne och

myndigheterna, lösdrifvaren, noga sedt, icke kan sägas hafva erhållit

en verklig varning, förr än varningsåtgärden blifvit af Konungens befallningshafvande

pröfvad och, om den godkännes, kungjord. Att nu

de tjensteman, hvilka för närvarande hafva sig anförtrodd den omedelbara

uppsigten öfver lösdrifvare och i sådant afseende eg a att meddela

varning för påföljden af lösdrifveri, i allmänhet icke skulle vara

lämplige att handhafva detta onekligen grannlaga värf, lärer icke kunna

med fog påstås. Utskottet, som grundlagsenligt saknat befogenhet att

ingå i någon slags pröfning af eller uttala sig rörande det sätt, hvarpå

varningsrätten i det ena af de båda utaf motionären anmärkta fallen

utöfvats, vill i förevarande hänseende allenast erinra att med den

anordning af varningsförfarandet, för hvilken utskottet ofvan redogjort,

vederbörande myndighet städse är i tillfälle att, der någon gång ett

missförstådt tjenstenit fått göra sig gällande, undanrödja de menliga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 7

verkningarna deraf äfvensom att i allmänhet öfva tillsyn derå, att författningens

bestämmelser behörigen efterlefvas.

I fråga slutligen om motionärens förslag, att rätt till särskild

klagan öfver en i behörig ordning meddelad varning måtte medgifvas

den varnade, tillåter sig utskottet erinra, huru som mot detta förslag

möter den redan under förarbetena till gällande lagstiftning i ämnet

framhållna betänklighet, att då klagan öfver ifrågavarande, af administrativ

myndighet vidtagna åtgärd icke lärer kunna ske annorledes än

i administrativ väg, förvecklingar lätteligen kunna uppstå emellan de

administrativa och judiciella myndigheterna, i det att frågan om tvångsarbetes

ådömande ofta nog kan varda beroende af utgången i administrativ

väg af den klagan, som förts öfver en meddelad varning. Vid

närmare eftersinnande torde den föreslagna klagorätten icke heller

finnas behöflig. Såsom redan blifvit framhållet, har en meddelad varning

derutinnan eu allenast vilkorlig betydelse, att dess effektivitet

stäke i beroende af den varnades uppförande under en viss längre

tidrymd efter varningens kungörande; och torde vid sådant förhållande

behofvet af ett rättsmedel först då blifva ur praktisk synpunkt känbart,

när i anslutning till och på grundvalen af den en gång meddelade

varningen tvångsarbete blifvit den vaimade ådömdt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föranlåtes utskottet

hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

dels af herrar Lilienberg, F. Andersson, H. Andersson och Näslund,

hvilka ansett, att utskottets hemställan bort hafva följande lydelse:

»Huruvida Konungens befallningshafvande och poliskammare skulle

ega att till pröfning upptaga och afgöra frågor rörande lösdrifvares

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

dömande till allmänt arbete, eller om detta borde öfverlemnas åt domstol,

var föremål för öfverläggning inom den komité, som uppgjorde

förslag till nu gällande lag angående lösdrifvares behandling. Det

hufvndsakliga skäl, som anfördes emot öfverlemnandet till domstolarne,

var att underdomstolarne på landet icke äro permanenta. Att, såsom

i nämnda lag är stadgadt, låta mål i första instans behandlas af administrativ

myndighet och derefter af domstol är enligt utskottets åsigt

allt annat än lämpligt. Väl finnes ett exempel på en dylik anordning

i lattigvårdsförordningen, men innan förslaget härom upphöjdes till lag,

mötte det skarpa gensägelser, och det gifna exemplet manar sannerligen

icke till efterföljd. Emellertid kan tvekan uppstå, huruvida den

discretionära befogenhet, Konungens befallningshafvande eger, nemligen

att, då en person gjort sig skyldig till tvångsarbete, låta det stanna

vid varning, lämpligen bör åt domstolarne öfverlemnas. Hvad angår

förslaget, att varning, som bör föregå lösdrifvares dömande till tvångsarbete,

borde öfverflyttas till Konungens befallningshafvande, så lärer

det icke kunna förnekas, att genom nu gällande lagbestämmelse eu af

de största olägenheterna af den forna lagstiftningen, bestående i talrika

häktningar och fångtransporter, föranledda af den försvarslöses

inställande inför Konungens befallningshafvande, upphört, men å andra

sidan måste det, såsom redan blifvit anmärkt i det utlåtande, fångvårdsstyrelsen

afgaf öfver förslaget till lagen om lösdrifvare, förefalla betänkligt

att lägga pröfningen, huruvida omständigheter äro för handen,

som föranleda dertill, att eu person bör behandlas såsom lösdrifvare, i

en underordnad tjenstemans hand. Endast undantagsvis och hufvudsakligen

endast då förhör blifvit begärdt, lärer det kunna antagas, att

Konungens befallningshafvande, öfverhopad som denna myndighet ofta

är af andra göromål, skulle ingå i pröfning af berörda omständigheter.

Beträffande slutligen motionärens förslag, att varning måtte få omedelbart.

och särskildt för sig öfverklagas, har utskottet ansett denna

preliminära åtgärd, som är af den betydelse, att den, mot hvilken den

vidtagits, kan, så snart han derefter beträdes med lösdrifveri, dömas

till tvångsarbete, vara af beskaffenhet, att klagan öfver densamma borde

få särskildt föras.

Af det ofvan anförda framgår, att utskottet funnit motionen i flera

hänseenden beaktansvärd, men då de i densamma framstälda förslag

äro af så genomgripande art, att de efter utskottets mening kräfva, för

att kunna genomföras, en revision af lagen angående lösdrifvares behandling

i dess helhet, och utskottet tvekar att tillstyrka eu sådan revision,

som hufvudsakligen skulle grundas på principiella skäl, så snart efter

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

det genom båda statsmagternas samverkan lagen kommit till stånd,

föranlåtes utskottet hemställa etc.»

dels af herrar J. Anderson och O. Erickson emot vissa delar af

motiveringen;

samt dels af herr Mankell, som ansett, att utskottet i anledning

af motionen bort tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,

att Kongl. Maj:t täcktes låta underkasta lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885 en revision, hvarigenom de vådor för den

personliga friheten, som genom dess nuvarande tillämpning visat sig

kunna uppstå, måtte undanrödjas, samt derom till nästkommande Riksdag

framlägga förslag.

Härjemte har herr Wester begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.

Bih. till lldcsd. Prot. 1892.

7 Sami. 17 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.