Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser om lösöreköp.

1892-03-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:28, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser om lösöreköp.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Eiksd. kansli den 24 mars 1892, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i gällande bestämmelser om lösöreköp.

Vid 1890 års riksdag förelåg till behandling en inom Andra Kammaren

väckt motion, deri motionären — under erinran att, enligt hvad

erfarenheten bestyrkt, lagstiftaren hade lika stor anledning att föreskrifva

särskilda försigtighetsmått för att ett lösöreköp skulle blifva beståndande

gent emot borgenärerna i säljarens konkurs, som då fråga vore om egendomens

fredande mot utmätning — hemstälde, att åt § 1 i förordningen

i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,

den 20 november 1845 måtte gifvas följande ändrade lydelse:

»Den, som tillhandlar sig lösören, och tillåter, att desamma få i säljarens

vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från utmätning för säljarens

skuld och från att tagas i anspråk såsom tillgång i säljarens konkurs,

upprätta skriftlig afhandling — — — — — dess protokoll företes».

I afgifvet utlåtande n:o 18 hemstälde lagutskottet, till hvars behandling

motionen hänvisats, om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan

om utarbetandet af ett förslag till lag, enligt hvilken ifrågavarande förordning

vunne tillämplighet jemväl der säljaren försattes i konkurstillstånd.

Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, men

afslogs efter någon öfverläggning af Första Kammaren.

Motionären vid 1890 års riksdag, herr J. P. Jansson i Saxhyttan, har

nu i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad motion,

n:o 147, ånyo dragit frågan om lösöreköpsförordningens tillämplighet vid

konkurs under Riksdagens pröfning. I sådant hänseende erinrar han ånyo,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 2S.

hurusom, då konkurs icke kunde betraktas vara annat än en generel utmätning,

hvarvid alla tillgångarne toges i mät för samtliga skulderna, konseqvensen

syntes fordra, att ifrågavarande förordning skall vara tillämplig

såväl vid konkurs som då annan utmätning eger rum. Denna mening

hade också tvifvels utan förefunnits hos dem, som varit med om förordningens

införande, och under en lång följd af år hade förordningen jemväl

tillämpats i båda fallen, ehuru under senare tid domstolarne gifvit den

en sådan tolkning, att den nu endast tillämpades vid vanlig utmätning.

Till följd häraf hade emellertid förordningen mist all sin betydelse,

ty det hade visat sig, att så snart, på grund af densamma, utmätning egt

rum å af gäldenär försåld lösegendom, gäldenären ofördröjligen låtit sätta

sig i konkurs, hvarvid utmätningen blifvit tillintetgjord och det fördolda

köpet vunnit respekt.

Under sådant förhållande vore det, enligt motionärens förmenande,

nödvändigt, antingen att lösöreköpsförordningen ändrades, så att den blefve

effektiv, eller ock att den helt och hållet afskaffades. Hvad det senare

förslaget anginge, så kunde motionären, ehuru inseende att de skäl, som

legat till grund för förordningens införande, vore till finnandes lika väl

nu som då, likväl i betraktande af att det visat sig, att de lösöreköp, som

blifvit uppgjorda i enlighet med bestämmelserna i nämnda förordning, i

sjelfva verket icke vore annat än hypotekariska pantsättningar af i egarens

vård qvarblifna lösören, livilka pantsättningar för öfrigt ej vore af lagen

gillade, icke finna någon förlust i detsammas antagande eller förordningens

upphäfvande.

Jemte det motionären sålunda förnyat ofvan omförmälda förslag till

ändrad lydelse af § 1 uti ifrågavarande förordning, har han tillika, för den

händelse den förra framställningen icke vinner bifall, alternativt föreslagit,

att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af samma förordning.

1 sitt ofvan berörda, vid 185)0 års riksdag afgifna utlåtande erinrade

lagutskottet, hurusom beträffande köp af lös egendom den grundsatsen

vore i svensk rätt gällande, att eganderätten öfvergår genom sjelfva köpeaftalet,

utan att den försålda egendomen behöfver från säljaren till köparen

öfverlemnas. Tillämpningen af denna grundsats hade dock underkastats

en inskränkning genom den i ifrågavarande förordning meddelade

föreskrift, att den, som tillhandla!- sig lösören och tillåter, att desamma få

i säljarens vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från utmätning

för säljarens skuld, iakttaga åtskilliga, i förordningen närmare angifna for
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

maliteter. Anledningen till denna undantagslagstiftning hade, såsom nogsamt

framginge af de förhandlingar och lagstiftningsförsök, som föreginge

densamma, varit nödvändigheten att söka ställa de mer eller mindre svikliga

tillställningar, som med stöd af ofvan anförda rättsgrundsats allt allmännare

förekommit. Eu gäldbunden person kunde i all tysthet försälja

hela sin lösegendom, så att, då utmätning för hans skuld försöktes, den

egendom, ur hvilken utmätningssökanden ansett sig kunna påräkna godtgörelse

för sin fordran, befäns tillhöra en annan och följaktligen icke

kunde för säljarens skuld utmätas.

De sålunda föreskrifna formaliteter afsåge hufvudsakligen att åt aftal

af ifrågavarande art gifva sådan offentlighet, att säljarens borgenärer ej

kunde eller åtminstone ej behöfde vara okunnige om dess tillvaro.

Nu gällande konkurslag sökte att förhindra, det eu borgenär skulle

kunna på bekostnad af de öfrige borgenärernas rätt hos en insolvent person

uttaga hela sin fordran, och stadgade för sådant ändamål, att borgenär

må söka, att gäldenär egendom skall afträdas, om verkställighet af utmätning,

hvarigenom all gäldenärens kända egendom skulle medtagas, blifva

för annans fordran sökt. Det vore då föga följdrigtigt att, såsom med

nuvarande lag och lagtillämpning vore händelsen, en borgenär, som medelst

utmätning sökte uttaga sin fordran ur lös egendom, den gäldenären genom

lösöreköp velat bevara åt sig och någon honom nära stående, skulle, derest

ej vissa formaliteter hunnit iakttagas, utfå fordringen, om den utsöktes af

honom allena, men både han och öfrige borgenärer blifva lottlöse, om

konkurs mellankomme; och en sådan lag torde innebära en vägledning

för gäldenärer att skapa konkurser, der det ej vore fråga om att bereda

alla borgenärer lika rätt, utan endast att åt gäldenären vinna förmånen

att sitta i ostörd besittning af sitt bo. Exempel på fall, då denna vägledning

begagnats på ett för den allmänna rättskänslan ganska kränkande

sätt, saknades icke.

Något verkligt skäl för den skilnad, som i förevarande afseende eger

rum mellan utmätning och konkurs, syntes slutligen så mycket mindre

förefinnas, som konkursen ju kunde anses och i flera afseenden medförde

samma verkan som en utmätning af all gäldenärens egendom.

Lagutskottet ansåge derför, lika med motionären, att en lagstiftningsåtgärd

borde vidtagas i syfte att göra bestämmelserna i 1845 års förordning

tillämpliga äfven i det fall, att säljaren afträdde sin egendom till

konkurs. Tydligen borde lika litet i detta fall som i fråga om utmätning

den omständighet, att de föreskrifna formaliteterna iakttagits, afskära vederbörande,

hvars rätt kunde vara deraf beroende, från möjligheten att

förebringa bevisning om svek vid köpeaftalets ingående. Likaså borde ock

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

återvinningstalan på grund af 36 § konkurslagen kunna väckas, om förhållandena

dertill föranledde.

Utskottet har icke funnit skäl att frångå den ståndpunkt i förevarande

ämne, som utskottet på ofvan anförda grunder vid 1890 års riksdag intog

och jemväl derförut vid 1882 års riksdag intagit; och utskottet — som

vid sådant förhållande icke kan biträda motionärens alternativt framstälda

förslag om hela lösöreköpsförordningens upphäfvande och likasom tillförene

icke heller nu ansett sig böra framlägga något formuleradt lagförslag i

ämnet — får följaktligen hemställa,

att Riksdagen ville, med anledning af förevarande

motion, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,

hvarigenom stadgas, att förordningen i afseende på handel

om lösören, som köparen låter i säljarens vård

qvarblifva, den 20 november 1845 skall vara tilllämplig

jemväl i det fall, att säljaren försättes i konkurstillstånd,

så att, derest beträffande sådana lösören icke före konkursens

början vidtagits de i nämnda förordning föreskrifna

åtgärder, egendomen skall räknas till konkursboet.

Stockholm den 24 mars 1892.

På lagutskottets vägnar

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation er

il

af herrar Berg ström, Fröberg, grefve Kling spor, Hasselrot och Pehrsson,

hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.