Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till lag rörande ny lönereglering för rikets presterskap. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda Kammare af herr O. W. Redelius väckt motion, n:o 112, så lydande: »Kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets aflöning var en rigtig välgerning.

1892-03-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:29, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till lag rörande ny lönereglering för rikets presterskap. Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom nämnda Kammare af herr O. W. Redelius väckt motion, n:o 112, så lydande: »Kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets aflöning var en rigtig välgerning.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1892, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående

framläggande af förslag till lag rörande ny lönereglering

för rikets presterskap.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en

inom nämnda Kammare af herr O. W. Redelius väckt motion, n:o 112,

så lydande: »Kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt

ordnande af presterskapets aflöning var en rigtig välgerning. Den

helsades derför med glädje. Den har också verkat mycket godt, hvilket

allt blifvit allmänneligen erkändt.

Dock framkom redan 1872 Riksdagens lagutskott med detta uttalande:

»Det hade visserligen icke varit emot god ordning stridande, om

från början svenska kyrkans presterskap lika med andra statens tjensteman

fått af statsverket uppbära sin aflöning, sådan den genom allmän lag är

vorden bestämd». Utskottet tilläde dock: »Under en tid, då hvarje svensk

undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan vidare betydelse,

antingen de för detta ändamål erfoi’derliga bidrag af församlingarna

erlades till statsverket eller direkt till presterskapet».

Något annorlunda har emellertid förhållandet blifvit genom tillåtelsen

att utträda ur statskyrkan och genom tillåtelsen för främmande religionsbekännare

att inom riket stifta egna religionssamfund. Från deras sida

hafva sedan tid efter annan framkommit yrkanden om befrielse för

dissenters från skyldigheten att bidraga till aflöningen åt statskyrkans

presterskap af skäl: att denna skyldighet påståtts »innefatta en stor orätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

visa», »strida mot den religiösa fördragsamhetens principer» och »vara

oförenlig med andan i gällande lagar» etc. Deremot har å andra sidan

framhållits bland annat: att dessa afgifter i fråga äro att anse såsom »afgifter

till staten, afsedda till vidmagthållande af en statsinstitution af stor omfattning

och djup rot», att presterna numera äro mer statens än kyrkans

tjenare, att deras tid och krafter tagas i anspråk lika väl för dissenters

räkning som för statskyrkans egna medlemmar in. m., m. m.

Om dessa anförda med flera mer eller mindre vigtiga skäl för och

emot vägas mot hvarandra, uppskattas till deras verkliga värde och såmedelst

i möjligaste måtto neutralisera hvarandra, qvarstår dock, synes

mig, en tydlig förnimmelse af att dissenters fortfarande anse sig lida

orätt i nu ifrågavarande hänseende. Medgifvas måste, att om och när

orätt förefinnes, bör allt göras, hvad göras kan, att undanrödja orätten.

Ty »hvad lika och rätt är» bör den ene bevisa den andre på alla områden,

politiska såväl som kyrkliga och religiösa. Att handla efter denna

grundsats är att handla klokt och försigtigt. Till och med om föreställningen

om orättvisa är mera inbillad än verklig, är det af vigt, att den

undanrödjes.

År det anförda rigtigt, så ligger deri en stark maning att taga i allvarligt

öfvervägande, hvad rättvisan kräfver angående nu ifrågavarande

sak. På förhand torde alla kunna enas derom, att dissenters med skäl

icke kunna göra anspråk på större friheter och förmåner än de, som statskyrkans

egna medlemmar åtnjuta, men måste vara belåtna, om de ställas

lika. Likaledes må man kunna enas derom, att rättigheter och skyldigheter

motsvara hvarandra. Om man på denna basis tager i betraktande

frågan om afgifter till statskyrkans prester såväl för fastighet som för

inkomst af kapital eller arbete och för person, torde lika rätt vederfaras

alla, om alla dessa afgifter ingå till statsverket såväl från statskyrkans

medlemmar som från dissenters. Sedan må staten gifva lika ersättning

åt den ene som den andre för den tjenst man gör staten, utan afseende

på om man tillhör statskyrkan eller icke. Huru denna grundsats kan

komma att taga sig ut i verkligheten, torde böra skärskådas särskildt

med tillämpning på svenska kyrkans presterskap och särskildt med tilllämpning

på prester eller föreståndare för annat i riket tillåtet religionssamfund.

Hvad först beträffar statskyrkans presterskap, torde saken kunna ordnas

sålunda: Ny lönereglering uppgöres. Dervid uppskattas först bostället,

der sådant finnes, till sitt verkliga värde. Från dess uppskattade årliga

medelafkaslning fråndrages medelkostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande

samt för sådan embetsskjuts, som ingen enskild med skäl kan

IHh. till Riksd. Vrot. 18!)2. 7 Sami. 18 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

åläggas prestera. Hvad, som utöfver den så beräknade nettoinkomsten af

bostället erfordras till en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna

i orten lämpad anständig bergning, fylles af statskassan utan

någon som helst direkt afgift från församlingsbornas sida.

Beträffande främmande religionsbekännare, som bilda egna af staten

erkända religionssamfund och antaga af staten godkända församlingsföreståndare,

må de till aflöning åt dessa föreståndare af statskassan erhålla

lika bidrag, som bestås statskyrkans egna medlemmar, så att t, ex. om en

statskyrkoförsamling om 2,000 medlemmar erhåller i medeltal 2,000 kronor

ur statskassan till aflöning åt sin prest, så må en dissenterförsamling, vare

sig af metodister eller andra, om 2,000 personer likaledes erhålla af statskassan

2,000 kronor till aflöning åt sin prest eller församlingsföreståndare,

med vilkor dock, att denne senare gör staten samma tjenster som statsky

rkopr esten.

Från skyldighet att bygga och underhålla prestgård har jag ock tänkt

mig en utväg att befria såväl dissenters som statskyrkans medlemmar på

så sätt, att byggnadsskyldigheten öfverflyttas på presterna, d. v. s. här

kyrkoherdarne, emedan komministrarne bygga åt sig sjelfve. Men då

denna fråga berör förslaget till ny ecklesiastik boställsordning, som Riksdagen

för icke länge sedan haft sig förelagd men icke behandlat, emedan

den ansågs vara under utredning hos Kongl. Maj:t, är nu ingen utsigt att

få den diskuterad i Riksdagen, hvarför jag nu förbigår densamma.

Men den af mig här ofvan framstälda hufvudfrågan synes mig vara

så stor och af så genomgripande betydelse i flera rigtningar och kunna

medföra oöfverskådliga verkningar i kommande tider, att den väl förtjenar

att komma under offentlig diskussion. I detta syfte, men icke af förhoppning

att redan vid denna riksdag uppnå något positivt resultat, tager

jag mig dristigheten att hemställa, att Riksdagen behagade besluta att

genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag angående ny lönereglering

för rikets presterskap på ofvan angifna grunder, och att lönen

uppföres på ordinarie stat.»

Såsom motionären sjelf anmärkt, är den fråga, hvarå han genom

ofvan intagna motion velat fästa Riksdagens uppmärksamhet, af synnerligen

genomgripande betydelse i så väl kyrkligt som socialt^ hänseende.

I saknad af hvarje utredning om de många, sinsemellan olikartade förhållanden,

som af frågan beröras, låta sig icke heller de verkningar, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

af ett bifall till motionärens framställning blefve en följd, med någon

bestämdhet urskiljas. Redan denna omständighet utgör, hvad motionären

ock synes hafva förutsett, för utskottet ett fullgiltigt skäl att vägra

motionen sitt understöd. Utskottet har derjemte icke kunnat undgå att

finna, huru som den utgångspunkt, motionären valt för sin framställning,

lider af en viss ensidighet, då nemligen motionären med hänsyn allenast

till deras anspråk, hvilka icke omfatta svenska kyrkans lära och för den

skull icke heller vilja bidraga till aflönande! af dess presterskap, förordat

en fullständig brytning med den i församlingarnas sjelfbestämningsrätt

innerst grundade princip, enligt hvilken sedan uråldriga tider församlingarna

inom den svenska kyrkan sjelfva aflönat sina själasörjare. Rigtigare hade

det enligt utskottets åsigt varit, om motionären — åtminstone företrädesvis

— grundat sin framställning på någon inom svenska kyrkans församlingar

rådande önskan om åvägabringandet af en dylik brytning. Att en sådan

önskan skulle göra sig gällande, måste utskottet för sin del betvifla och

finner i denna omständighet ett ytterligare skäl för sin hemställan,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.