Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 35

1892-04-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:35, Lagutskottets Utlåtande N:o 35

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 35,

‘ t

TI rVÄ

! I

ii

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlutande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 18 kap. 1 § ärfdabalken.

i

Jt .! 5! Ur! t

18 kap. 1 § ärfdabalken har för närvarande följande lydelse:

»Hvar, som något testamente fått häfver, vare skyldig, i staden

inom sex månader och å landet sist å det Ting, som infaller näst efter

sex månader, sedan han gifvarens död och testamentet veta fick, det

inför Domaren att uppvisa; och gifve in tillika en riktig,''afskrift, som

arfvingarne tillställas skall. Häfver han det ej i handom, läte då Rätten

veta, att testamente till honom gjordt är. Försummar han detta, utan

laga förfall; vare testamentet ogildt. År han utrikes; njute samma tid

och rätt, som förr sagdt är om inländsk arfvinge, den utrikes vistas.»

1 3 § af samma kap. stadgas vidare:

»Vill man klandra testamente; göre det inom natt och år, sedan

han derom kunskap fick, som i 1 § sagdt är, oclT den, Bom? testamentet

fått häfver, behålle ej dess mindre det honom derigenom gifvet är, der

han borgen derföre ställer. Eljest stånde det i qvarstad, eller i goda

mäns händer och vård, till laga utslag.»

Enligt gällande rätt finnes sålunda icke någon tid bestämd, inom

hvilken delgifning af testamente skall ske.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 159, hvilken blifvit

till utskottet hänvisad, erinrar nu herr Lars Persson i Heljebol, hurusom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

en bestämmelse rörande tiden för testamentes delgifvande visserligen i

de flesta fall saknade egentlig betydelse, alldenstund den tid, inom hvilken

arfvingarne ega att klandra testamentet, beräknas från delgifningen,

och det följaktligen måste anses ligga i testamentstagarens eget välförstådda

intresse att verkställa delgifningen så fort sig göra låter för att

derigenom desto tidigare komma i full och oqvald besittning af hvad

genom testamentet blifvit honom tillerkändt. En ingalunda oväsentlig

bristfällighet vore emellertid, att ingenting funnes stadgadt för det fall,

att arfvingen uppehölle sig på okänd ort. Särskilt i våra dagar, då

massor utaf svenskar funnes spridda öfver hela verlden, och svenskarnes

antal endast uti den stora nordamerikanska republiken stigit till hundratusental,

hade denna bristfällighet mångenstädes i vårt land framträdt i

en synnerligen bjert dager. Personer, hvilka erhållit testamente, kunde

på grund af okunnighet om den mången gång aflägsna ort, hvarest arfvinge

till testamentsgifvaren uppehölle sig, nödgas att under många år

sväfva i ovisshet om testamentets giltighet och dermed äfven derom,

huruvida den testamenterade egendomen slutligen skulle blifva deras eller

någon annans. Att denna saknad af en lagbestämmelse, hvilken öppnade

utväg för delgifning af testamente i det fall, att arfvinge vistades på

okänd ort, kunde medföra och äfven medfört stora olägenheter, torde

vara alldeles uppenbart.

Dessa olägenheter skulle på flera sätt kunna afhjelpas. Bäst syntes

det motionären, om testamentstagaren medgåfves rättighet att genom

Post- och Inrikes Tidningar kungöra den på okänd ort varande arfvingen

testamentets tillvaro med föreläggande för arfvingen att inom ett år

gifva sin vistelseort till känna. I fall arfvingen under denna tid icke

läte sig afhöra, vore det kanske väl hårdt att omedelbart låta honom

gå sin klanderrätt förlustig, men i sådant fall kunde ju domstolen i

öfverensstämmelse med hvad i 15 kap. 5 § ärfdabalken stadgades, lämpligen

utse en god man, hvilken testamentstagaren kunde med laga verkan

delgitva testamentet. Genom en sådan anordning ville det synas, som

om alla både testamentstagarens och arfvingens billiga anspråk blefve

tillgodosedda.

På grund af hvad han sålunda anfört, föreslår alltså motionären:

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 18 kap. 1 § ärfdabalken

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som något testamente fått häfver, vare skyldig, i staden inom

sex månader och å landet sist å det ting, som infaller näst efter sex

månader, sedan han gifvarens död och testamente veta fick, det inför

domaren att uppvisa, och gifve in tillika en rigtig afskrift, som arfvin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

garne tillställas skall. Vet man ej, hvar arfvinge sig uppehåller, föreläggs

honom genom allmänna tidningarne natt och år att sig anmäla.

Gifver sådan arfvinge sig ej inom den tid till känna, förordne ratten god

man, att hans anspråk bevaka. Häfver den som testamentet fått det ej

i handom, o. s. v. . :iv.- , me- ; m-,!< .--ii;- .

;,i )!• i; 11’ • • i * . ______._åt j>, •gnief- :fi!,!

.igialu i "x*■rIi"-i.‘jmru:wiv''h

• -Mi: . • .Hfföföimm ‘U: , .-mir-x fö;vli

Det lärer icke kunna förnekas, att den af motionären anmärkta

saknaden af en bestämmelse rörande sättet för testamentes delgifning åt

arfvinge, som vistas å okänd ort, mången gång kan vålla allvarsamma

olägenheter! Särskilt känbar torde denna brist vara, der testamente

afser fast egendom, då nemligen ansökning om lagfart på grund af

testamente icke får bifallas förr, än sökanden visat, att testamentet vunnit

laga kraft.

Enligt hvad utskottet har sig bekant, pläga också domstolarne

mångenstädes med tillämpning af bestämmelserna i 15 kap. 5 § ärfdabalken

och förordningen den 31 oktober 1873 förordna god man fölen

å okänd ort vistande arfvinge i syfte att derigenom bereda utväg för

testamentstagare att medelst testamentets delgifvande åt gode mannen

utan allt för stort dröjsmål vinna klarhet i sin ställning till testamentsgifvarens

arfvingar. Med den begränsning, nämnda förordning gifvit

området för gode mannens rättsliga befogenhet, torde det emellertid icke

vara stäldt utom tvifvel, huruvida enligt gällande rätt god man kan med

laga verkan godkänna eller underlåta att klandra ett testamente, och

såvidt utskottet har sig bekant, lärer något vägledande prejudikat i förevarande

ämne icke finnas.

Motionären har nu föreslagit, att der arfvinge till testamentsgifvare

vistas å okänd ort, föreläggande skall genom kungörelse i allmänna

tidningar^ meddelas honom att inom ett år gifva sig tillkänna, för att

delgifning åt honom må kunna ske. Visserligen har motionären icke

närmare angifvit, huru han tänkt sig detaljerna af den förordade anordningen,

men af hans framställning torde man kunna sluta, att han

åsyftat ett förfarande i allt väsentligt lika med det, som föreskrifves i

15 kap. 5 § ärfdabalken, sådant nämnda lagrum lyder enligt förordningen

den 30 maj 1835.

För den händelse berörda anordning icke skulle medföra åsyftadt

resultat, föreslår motionären utseendet af god man, på hvilken det efter

verkstäld delgifning skulle ankomma att klandra eller icke klandra testamentet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Mot den förra anordningen möter nu — såvidt en lagstiftningsåtgärd

i förevarande ämne framför allt bör afse att bringa utredningen

af ett dödsbo till ett skyndsamt slut, så att de efter testamentsgifvaren

uppkomna rättsförhållanden snarast möjligt vinna önsklig fasthet — den

betänklighet, att densamma synes komma att öfver höfvan fördröja en

dylik utredning och sålunda endast i ringa grad medföra de fördelar,

densamma ställer i utsigt.

Hvad deremot beträffar den senare, af motionären allenast vilkorligt

föreslagna anordningen, hvilar densamma onekligen på en tanke,

hvilken enligt utskottets uppfattning visar hän på den rätta vägen för

frågans lösning. Ett fullt verksamt botemedel kan nemligen enligt utskottets

åsigt vinnas allenast genom en uttrycklig förklaring, att god

man eger befogenhet att genom sina åtgöranden i förevarande afseende

binda arfvinge, men till förordandet af en dylik förklaring, hvilken för

öfrigt borde gälla god mans rättsliga ställning i dess helhet, har den

föreliggande motionen, med den bestämda affattning motionären gifvit

densamma, icke synts utskottet kunna föranleda.

Huru behjertansvärd motionärens framställning än synts utskottet,

nödgas utskottet sålunda hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 april 1892. nu < ;

På lagutskottets vägnar:

: 1 .-J i ; * I j>f f. , Un.fö''! .! l.lii »! itt.-iKlii i / i:

AXEL BERGSTÖM. : < ,i : :

i. i. • t

■n

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.