Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Majis proposition med förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. V- "■ i * i''-.*-5 ‘ 1 ''-criJi. : • mil •

1892-04-11 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:41, Utlåtande, i anledning af Kongl. Majis proposition med förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. V- "■ i * i''-.*-5 ‘ 1 ''-criJi. : • mil •

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3

it: < Ho l ri ffijjTlH

JitJiiU .It

10 i

11

Tf >1»

, i.. |,

,, I

xemm<..ouni i< r;

.Di;''! i >IK''!

N:o 41.

jil.jG ''i ''Vi<i.!i! bill e.-O 4 jji| Kl 1; : 1- J ifi.gfijj 1A

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1892, kl. 5 c. m.

■ ."it. .'')"J

•iy ii; ni. i i .ni m ii** t 3*> j iKjRji''f!‘v t otiilra .toffla''» . L;; iföl? ■■■ • (

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Majis proposition med

förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum.

V- "■ i * i''-.*-5 ‘ 1 ''-criJi. : • mil •

Genom proposition den 10 nästlidne mars, n:o 39, har Kongl.

Maj:t, under åberopande af bifogade i statsrådet ocli högsta domstolen

förda protokoll, jemlikt 87 § regeringsformen föreslagit. Riksdagen att

antaga följande

Förslag

till

Lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

4"! (• i < i #''» i •; f: ''* < ; };• j • G; i '' f t»: ‘ < {.l i. ; il*’! :>•: J‘jJ} j! #i.- i fi , Gli j'';, lj / i» ’

0 • ; f .; .

Med upphäfvande af förordningen angående straffarbetes och

fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 december 1857, förordningen

angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i

enrum den 30 maj 1873 och förordningen angående ändring i bestämmelserna

om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats,

deir 16 maj 1884, stadgas som följer:

• f .I

1 §•

; •»: * f > {'' * flM; ,''!. i I ■ fr G\y I ’ I'' ■< * ’ * 1T " : •»• ’ * t»'' > • If-’ --v/vi ''‘,l ■•1 • H * Il ’

Den, som är dömd till straffarbete på fyra år ellor kortare tid,

skall, der så sko kan, under strafftiden hållas i enrum.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Då straffarbetet verkställes i enrum, varde från strafftiden en

fjerdedel afdragen. Uppkommer i sådant afdrag brutet månadstal,

varde fjerdedels månad till sju dagar räknad. Skall afdrag i dagatal

ske och uppkommer i afdraget brutet tal, varde för det tal hel dag å

strafftiden afräknad.

2 §.

År någon dömd till straffarbete på viss tid utöfver fyra år, skall

han, der så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum under

tre år.

För den tid, straffet sålunda verkställes i enrum, skall från återstående

strafftiden afdragas en tredjedel af den tid, fången hållits i

enrum. Uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal,

räknas en tredjedels månad till tio dagar. Skall afdrag i dagatal ske

och uppkommer i afdraget brutet tal, vare lag, som i 1 § sägs.

;y : ■ 3 §."; .i;:- ^ ,,

Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall, der så ske

kan, vid bestraffningens början hållas i enrum under tre år.

''• filtull

4 §.

År någon, enligt här ofvau meddelade bestämmelser, till fullgörande

af straffarbete, som blifvit honom på viss tid ådömdt, i enrum

insatt, och varder han, innan det straff fullbordadt är, för annat brott

dömd till ytterligare straffarbete; då skall, i fråga om sättet för straffens

verkställighet, iakttagas, att den sammanlagda tid, under hvilken han

må i enrum hållas, icke får öfverstiga tre år.

•V: ■! ; • n »• v,''-.; ;; ''„,j. .''..u--uo

'''' 5 §- .,

Den, som undergår straffarbete i enrum, skall sysselsättas med

det arbete, hvarpå tillgång kan finnas. Ej må han förskaffa sig eller

emottaga underhåll, beklädnad eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen

bestås. Utan vederbörandes tillstånd må han ej heller emottaga

eller afsända bref eller bud från eller till annan person inom eller

utom fängelset eller mottaga besök af annan än fångvaktare, vid fän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o dl.

gelset anstäld läkare eller prest samt de personer, som öfver fängelset

hafva uppsigt eller der, till följd af innehafvande tjenstebefattning, eg a

tillträde.

»>*i Vill vy-’ 11* * t 1 ■ liv •! - r ’. f: ‘; j::: t i >: t i.; i ». »;nn

6 §•

Fängelse skall, ehvad straffet blifvit omedelbart för brott eller

såsom förvandlingsstraff, i stället för ådömda böter, ålagdt, på sådant

sätt verkställas, att fången, så vidt ske kan, förvaras i enrum. I detta

fall njute fången ej afdrag i den ådömda strafftiden.

Fångens make, föräldrar, barn eller syskon må honom i fängelset

besöka; likväl skall anmälan derom förut ske hos fängelsets styresman,

som eger att för besöken bestämma lämplig tid samt, der han så nödigt

aktar, förordna, att under besöken någon af fångbetjeningen bör vara

tillstädes.

Af andra än nu nämnda personer och dem, som i 5 § omförmälas,

eger fången ej utan tillstånd emottaga besök. Ej heller må han, utan

lof af fängelsets styresman, emottaga eller afsända bref; dock att, der

brefvet rörer enskilda angelägenheter, sådant lof ej vägras må, så

framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen eller säkerheten

inom fängelset kan äfventyras.

7 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelsestraff

eller sådant straff i förening med fängelse, hvartill ådömda böter

förvandlats, vare han berättigad att med tjenlig! arbete sig sysselsätta,

om han sjelf sådant sig förskaffar; dock eger fängelsets styresman tillse,

att denna rätt ej till brottsliga företag missbrukas. Vill och kan fången

förskaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset

allmänneligen bestås; vare det tillåtet, så vida ordningen eller säkerheten

inom fängelset derigenom ej Btöres.

8 §•

Skall någon undergå fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats,

och varder förvandlingsstraffet icke med annat fängelsestraff sammanlagdt,

vare fången skyldig verkställa Renligt arbete, hvarpå tillgång

finnes. Ej må han förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet

utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

9 §•

I fråga om hvad ytterligare i afseende å ensamhetsfångars vård,

arbete och behandling skall iakttagas, samt hvad i öfrigt till ordning

vid ensamhetsfängelse och tillsyn derå hörer, galle hvad derom redan

är eller framdeles kan blifva föreskrifvet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 oktober

1892; dock skall straff, som före nämnda dag begynt verkställas, enligt

dittills gällande bestämmelser fullbordas.

Ifrågavarande proposition, hvilken af båda kamrarne blifvit till

utskottet hänvisad, är föranledd af en Riksdagens skrifvelse i ämnet

den 9 maj 1880, hvaruti Riksdagen af anförda skäl hemstälde, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och under hvilka vilkor

tiden för straffarbetes fullgörande i cell må kunna utsträckas, äfvensom

huruvida ej för dem, hvilka icke utan fara för sitt helsotillstånd

kunna underkastas cellstraff, denna straffart kunde mot annan sådan

utbytas.

I anledning af denna skrifvelse inkom redan den 2 juni 1880 från

Riksdagens dåvarande justitieombudsman ett yttrande, hvari han —

som förestälde sig att, derest Riksdagens berörda framställning vunne

afseende, en utredning af de med straffsystemet och fängelseväsendet

sammanhängande förhållanden skulle ifrågakomma af det omfång, att

de iakttagelser inom denna gren af statsförvaltningen justitieombudsmannen

under en lång följd af år haft pligt och tillfälle att göra, kunde

blifva af någon användbarhet — till det afseende Kongl. Maj:t derå

täcktes fästa, sammanfattat det väsentligaste af dessa iakttagelser.

Härjemte hafva fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och justitiekanslersembetet

afgifvit infordrade utlåtanden i ämnet och dervid sammanstämmande

uttalat sig för en utsträckning af tiden för straffarbetes

fullgörande i cell. Fångvårdsstyrelsens utlåtande, hvilket afgifvits den

24 april 1889 och hvartill såväl justitiekanslersembetets som medicinalstyrelsens

utlåtanden i allt väsentligt ansluta sig, lemnar till en början

en redogörelse för innehållet af Riksdagens ofvan berörda skrifvelse,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

äfvensom för Norges och Danmarks samt flera andra europeiska staters

lagstiftning på förevarande område. Vidare innehåller nämnda utlåtande

utförliga beräkningar öfver det cellutrymme, som blefve behöfligt genom

en utsträckt tillämpning af enrumsstraffet, och meddelas i sammanhang

dermed i särskilda bilagor åtskilliga statistiska uppgifter rörande vårt

fängelseväsen under tioårsperioderna 1878—1887 och 1879 — 1888. Sedan

derefter framhållits de fördelar, som ur såväl moralisk-penitentiär som

administrativ och ekonomisk synpunkt kunna väntas af en utsträckning

af enrumsstraffets tillämpning, meddelas slutligen yttrande öfver justitieombudsmannens

ofvan omförmälda erinringar beträffande tillämpningen

af gällande föreskrifter i ämnet.

Med hänsyn såväl till det stora intresse, förevarande fråga eger,

som till utlåtandets innehåll, har utskottet ansett nämnda utlåtande böra

i dess helhet bringas till Riksdagens kännedom, och utskottet har följaktligen

låtit aftrycka detsamma såsom bilaga till detta betänkande.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 31 sistlidne december

anförde departementschefen: »Då frågan om straffarbetes aftjenande i ensamhetsfängelse

förut hos oss varit föremål för lagstiftningsåtgärder, har

visserligen den uppfattning gjort sig gällande, att detta sätt för berörda

straffs verkställighet borde användas i så vidsträckt omfattning, som

lämpligen kunde ske; men dels med hänsyn till då befintligt cellutrymme

och dels emedan man ännu saknade tillräcklig erfarenhet om fångarnes

förmåga att utan skada för själs- och kroppskrafter under längre tid

uthärda cellstraffet, blef tiden för straffai-betes fullgörande i enrum begränsad

så, som gällande författningar i ämnet stadga. Emellertid har,

enligt hvad fångvårdsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande vitsordat,

erfarenheten numera gifvit vid handen, att, om lämpliga sanitära anordningar

vidtagas, ensamhetsfängelset i allmänhet kan af den till straffarbete

dömde fången utan fara för hans andliga och kroppsliga helsa

uthärdas vida längre tid än den i vår lagstiftning bestämda. På grund

häraf och då fångvårdsstyrelsen föreslagit, att tiden för straffarbetes

undergående i enrum må utsträckas till tre år, för genomförande af

hvilken anordning, såsom styrelsen upplyst, redan finnes tillräckligt

antal celler, samt detta förslag vunnit understöd af såväl medicinalstyrelsen

som justitiekanslersembetet, synes mig tidpunkten nu vara

inne att söka tillvägabringa en lagförändring i det syfte, fångvårdsstyrelsens

förslag afser. Derest lagförändringen kommer till stånd,

torde likväl i sammanhang med utfärdande af lag i ämnet böra tagas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

under öfvervägande, huruvida icke, på sätt medicinalstyrelsen ochjustitiekanslersembetet

antydt, vissa föreskrifter kunna blifva erforderliga, i

ändamål att öfver enrumsfängelsets inflytande på fångarnes sinnestillstånd

utöfvas strängare kontroll än som för närvarande eger rum. Bestämmelserna

om straffarbetes verkställighet i enrum, hvilka nu återfinnas

i förordningarne af den 21 december 1857 och den 30 maj 1873,

kunna lämpligen sammanföras i en enda lag, i hvilken jemväl torde

böra intagas dels de i förstnämnda förordning befintliga stadganden om

verkställighet af ådömdt fängelsestraff, dock med uteslutande af sådana,

som numera icke ega tillämplighet, dels ock stadgandena i förordningen

den 16 maj 1884 angående ändring i bestämmelserna om verkställande

af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats. Då straffarbetes fullgörande

i enrum innebär skärpning i bestraffningen, anser jag den nya lagen

böra, i likhet med nu gällande förordningar, innehålla medgifvande om

afkortning i ådömda strafftiden, hvarvid dock, enär inneslutning i enrum

otvifvelaktigt är svårast att uthärda under den första tiden, följdrigt.

igheten synes fordra, att hvad i nämnda förordningar är stadgadt

beträffande tidpunkten, från hvilken afkortningen tager sin början, ändras

derhän, att sådan afkortning medgifves, äfven när straffarbete är ådömdt

endast på tre månader eller kortare tid, samt att, då straffarbete är

ådömdt för längre tid, afkortningen beräknas till viss del af hela strafftiden

och icke, såsom nu är förhållandet, endast till en viss del af den

tid, som öfverskjuter tre månader. Nu gällande stadganden angående

afkortning i strafftiden hafva jemväl visat sig vara i tillämpningen underkastade

stridiga meningar, i det att, då tiden för afkortningen skall

beräknas olika, allt eftersom straffarbetet är på kortare eller längre tid

ådömdt, misstag och förvecklingar ofta yppats vid uträknandet af den

dömdes verkliga strafftid; och som, efter min uppfattning, giltiga skäl

icke förefinnas för bibehållande af .nu stadgade särskilda grunder i fråga

om bestämmande af tiden för afkortningens tillgodonjutande, anser jag

vid ny lagstiftning i ämnet böra iakttagas, att afkortningen i straffarbetstiden

varder bestämd efter en och samma grund, oberoende af

den längre eller kortare tid, på hvilken straffet blifvit ådömdt.

Hvad angår Riksdagens framställning derom, huruvida icke för

dem, hvilka ej utan fara för sitt helsotillstånd kunna underkastas cellstraff,

detta straff borde mot annan bestraffning utbytas, lärer, med hänsyn

till hvad fångvårdsstyrelsen i denna fråga anfört, någon lagbestämmelse

derutinnan icke vara af behofvet påkallad.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Det föreliggande förslaget, hvilket erhållit sin affattning i enlighet

med de anmärkningar, som inom högsta domstolen gjordes vid granskning

af det inom justitiedepartementet utarbetade ursprungliga förslaget,

synes utskottet väl egnadt att främja syftet med Riksdagens ofvauberörda

vid 1880 års riksmöte gjorda framställning. Af den i ämnet

åvägabragta utredning, särskildt jemförelsen med den utländska fångvårdslagstiftningen,

känner sig utskottet också öfvertygadt, att några

betänkligheter emot förslaget från sanitär synpunkt näppeligen kunna

göras gällande.

Allenast i fråga om det föreslagna öfvergångsstadgandet har utskottet

funnit sig böra göra en erinran. Denna gäller den tid, vid

hvilken, derest förslaget varder lag, den nya lagen skulle träda i kraft.

Att i sådant hänseende bestämma den 1 oktober 1892 synes utskottet

mindre lämpligt. Dels skulle nemligen tillämpningen af denna bestämmelse

icke undgå att störande inverka på fångvårdsstatistikens kontinuitet

och dels synes med en dylik bestämmelse den tid, som oundgängligen

erfordras för att hinna omarbeta gällande reglementen till full öfverensstämmelse

med den nya lagen, blifva alltför knappt tillmätt. Utskottet

har följaktligen ansett den nya lagen icke böra träda i kraft förr än

den 1 januari 1893, och hemställer således,

att Riksdagen, med förklarande att ifrågavarande

proposition icke kan oförändrad bifallas, ville för sin

del antaga ett förslag till

Lag

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande

i enrum, af den lydelse propositionen utvisar, med den

förändring, att i förslagets öfvergångsstadgande orden:

den 1 oktober 1892 utbytas mot orden: den 1 januari

1893.

Stockholm den 11 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Bill. till liiksd. Vrot. 1892. 7 Samt. 23 lliifl.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutslcottets Utlåtande N:o 41.

Reservationer:

af herr L. 0. Larsson, hvilken anfört: »Mig synes att alla de, som

för begångna brott blifvit dömda till fängelsestraff, vid undergående

deraf böra underkastas enahanda behandling. Enligt 7 § i det Kongl.

förslaget är dock medgifvet sådan fånge, som sjelf eger tillgång dertill

eller som af andra omhuldas, icke allenast att sjelf skaffa sig arbete

utan ock att bereda sig större beqvämligheter än dem, som fängelset

består de fångar, hvilka sakna vänner eller förmåga att förskaffa sig

någon beqvämlighet utöfver hvad fängelset består. Detta är, såvidt jag

förstår, icke likhet inför lagen, ty det är en förmån, som här endast

tillkommer de bättre lottade. Ännu mera bjert framstår detta förhållande,

när man jemför 7 § med 8 §. Brott, som kunna försonas med

böter, äro visserligen af en lindrigare art än de brott, för hvilka fängelsestraff

omedelbart ådömes, men enligt lagen blifver straffet mildare för

den, som begått det gröfre brottet, än för den, som begått det mindre,

enär den förre eger rätt förskaffa sig beqvämligheter, som för den senare

icke äro tillåtna. Det orimliga i dessa lagstadganden framgår än

tydligare genom följande ex. Två personer hafva för enahanda brott

blifvit dömda till böter, som förvandlats till lika långt fängelsestraff för

hvardera, exempelvis två månader. Nu får ingendera af dessa enligt

8 § förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver

hvad vid fängelset bestås. Detta synes mig rätt och häfdar likheten

inför lagen. Men om en af desse två personer, jemte det brott för

hvilket han dömts omedelbart till böter, derjemte begått ett svårare

brott, som icke kan försonas med böter, utan t. ex. förskyllat en månads

fängelse, så får denne, fastän hans brottslighet är större, bereda

sig förmåner under hela fängelsetiden, som den andre, hvilken begått

ett mindre brott, icke under några förhållanden får förskaffa sig. Orättvisan

häruti synes mig ligga i öppen dag, och jag har derföre inom utskottet

yrkat, att 7 och 8 §§ skulle sammanslås och erhålla följande

lydelse:

7 §. Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt

fängelsestraff eller sådant straff, hvartill ådömda böter förvandlats, vare

fången skyldig verkställa tjenlig^ arbete, hvarpå tillgång finnes. Ej må

han förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver

hvad honom vid straffinrättningen bestås.

9 § i förslaget skulle då blifva 8 §.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag utskott ds Utlåtande N:o 47.

af herrar Lilienberg, Näslund och Svensson, samt

af herr Mankcll, hvilken yttrat: »Enligt min uträkning skulle cellstraffet

genom bifall till den kongl. propositionen gestalta sig på följande

sätt i förhållande till nuvarande bestämmelser derom.

Vid straffarbete

Enligt nu gällande

bestämmelser

Enligt K. Maj;ts

proposition

På

två åi-

månader

183/4

18

»

tre »

»

6

22 Va

»

fyra »

»

8

36

»

fem »

»

10

36

»

sex »

»

12

36

»

lifstid

»

12

36

Om man undantager straffarbete på 2 år eller derunder, skulle

cellstraffet sålunda förlängas med det tre- eller fyrdubbla. Att cellfängelset

i sig sjelf innebär en skärpning af straffet, torde svårligen kunna

förnekas och ådagalägges bäst derigenom, att såväl i förhållande till

dess undergående en tredjedel eller en fjerdedel af den ådömda strafftiden

afdrages, som att detsamma användes till disciplinstraff vid brott

mot ordningen i fängelserna. Men för en så betydlig skärpning i straffet

finner jag i den kongl. propositionen inga tillfyllestgörande skäl anförda.

Man kan till fullo erkänna cellstraffets välgörande verkningar i

början af fängelsetiden till uppmjukande af brottslingens sinne och till

framkallande af hans ånger. Men att onödigtvis förlänga detsamma

utöfver den härför erforderliga tiden, i afseende på hvilken vår nu varande

lagstiftning torde funnit det rätta, synes snarare motverka än befrämja

detta syftemål samt dessutom i många fall innebära en obehöflig

grymhet. När Riksdagen 1880 skref om utsträckning af ensamhetsfängelset,

hade våra gemensamhetsfängelser ännu ej erhållit den utveckling,

som sedermera egt rum, och hvarigenom fången hålles till arbete under

absolut tystnad samt förvaras i cell både mellan arbetstiderna och under

nätterna, hvadan skilnaden mellan båda straffarterna i väsentlig mån

bortfallit. Men väl kan man förstå, att cellfängelset, om hvars förlängande

nu senast framställning ingått från fångvårdsstyrelsen, för fångvården

kan innebära samma beqvämlighet som prygelstraffet, hvilket

från satarna håll så ifrigt försvarats.

Då likväl ett dylikt motiv i en så vigtig fråga ej synes böra vara

bestämmande, och då i öfrigt ej tillräckliga skäl för den ifrågasatta,

enligt min åsigt rent af våldsamma förändringen blifvit anförda, får jag,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

äfven om beliofvet af jemkningar i nu gällande bestämmelser af mig

skulle kunna erkännas, tillstyrka afslag å den k. propositionen.

Detta måste jag så mycket hellre göra, som en så genomgripande

reform i fäugelseväsendet ej synes böra definitivt genomföras, då frågan

om det s. k. progressiva fängelsesystemets införande, som i flere

andra länder redan blifvit löst, äfven hos oss snart torde komma på

dagordningen, och cellstraffets relativa längd i sammanhang med densamma

synes böra ordnas.»

Härjemte har herr O. Erickson velat tillkännagifva, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottds Utlåtande N:o 41.

13

TILL KONUNGEN.

Uti underdånig skrifvelse den 9 maj 1880 har Riksdagen anfört,

att, huru olika åsigterna än vore i fråga om hvilka straffarter kunde

anses såsom de lämpligaste, blott en mening vore rådande derom, att

dessa straffarter borde så bestämmas och anordnas, att den dömde icke

genom verkställighet af straffet lede kroppslig eller andlig försämring,

till försvårande af hans framtida ärliga utkomst; att sådant, enligt hvad

kändt vore, svårligen kunde förhindras, om fången längre eller kortare

tid hölles i gemenskap med andra fångar, hvilket också insågs redan

då nu gällande strafflag utarbetades, ehuru begränsning i tiden för

straff i enrum då påkallades af två omständigheter: den ena att, i enlighet

med Filadelfia-systemet, med ensamhetsfängelse förutsattes, att

fången fortfarande skulle hållas i cellen, afskild från gemenskap ej

blott med andra fångar, utan ock med andra personer än bevakningen,

en behandling, som ej utan skada kunde under längre tid uthärdas,

och den andra, att tillräckligt antal celler på den tiden icke funnos att

tillgå; att dessa båda omständigheter emellertid numera förlorat sin

betydelse; att erfarenheten i andra länder lärt, att straffånge kunde,

utan men i kroppsligt eller andligt afseende, hållas förvarad i enrum,

skild från all gemenskap med andra fångar, längre tid, än vår lag för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

närvarande medgåfve, derest honom bereddes besök af lärare eller

andra bildade personer, som lemnade honom undervisning eller sysselsättning

för tankarne, samt han tillika egde fortfarande tillfälle till

arbete och vistelse i fria luften en eller annan stund om dagen; att —

om derförutom toges i betraktande, att den, som, utan att på förhand

vara illa känd, gjort sig skyldig till brott, som medfört straffarbete i

enrum, efter undergången bestraffning i allmänhet icke funne hinder

att åter inträda i sin förra verksamhet; att så väl det allmännas som

individens fördel manade till att sådant underlättades; att straffarbete

i enrum innefattade något i folkuppfattningen vida mer afskräckande

än straffarbete i gemensamhetsfängelse; och att till följd af den afkortning

i strafftiden, som straffets verkställande i enrum förutsatte, eu del

af kostnaden för fångunderhållet för staten besparades — det ville synas

som giltiga skäl skulle tala derför, att i enlighet med lagstiftningen i

flere andra europeiska länder verkställighet af straffarbete i enrum hos

oss utsträcktes till längre tid än hittills varit bestämdt; och har Riksdagen,

hos hvilken framställning i ämnet skett, af dessa skäl, och då

frågan vore af djupt ingripande betydelse för vårt straffsystem och

fängelseväsen samt före sin lösning syntes erfordra en mera omfattande

och mångsidig utredning, än som inom Riksdagen kunnat åstadkommas,

samt då i alla händelser en tilläggsbestämmelse syntes Riksdagen erforderlig,

hvarigenom uttryckligen stadgades, att cellstraff endast finge

användas, der fångens helsotillstånd sådant medgåfve, hos Eders Kong!.

Maj:t i underdånighet anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i

öfvervägande, om och under hvilka vilkor tiden för straffarbetes fullgörande

i cell kunde utsträckas, äfvensom huru vida ej för dem, hvilka

icke utan fara för sitt helsotillstånd kunde underkastas cellstraff, denna

straffart kunde mot annan sådan utbytas.

Genom nådig remiss den 24 november 1884 har Eders Kongl. Maj:t

anbefalt fångvårdsstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande öfver

ej mindre denna Riksdagens skrifvelse, än äfven öfver en af Riksdagens

dåvarande justitieombudsman hos Eders Kong]. Maj:t gjord framställning

af den 29 maj 1880, deruti lian, som förestäldc sig att, derest Riksdagens

nyssberörda underdåniga framställning skulle vinna nådigt afseende, en utredning

af de med straffsystemet och fängelseväsendet sammanhängande

förhållanden skulle ifrågakomma af det omfång, att de iakttagelser inom

denna statsförvaltningsgren, han under en lång följd af år haft pligt och

tillfälle att göra, kunde blifva af någon användbarhet, till det afseende

Eders Kongl. Maj:t derå täcktes fästa, sammanfattat det väsentligaste

af dessa iakttagelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Vid fullgörandet af denna nådiga befallning har styrelsen till eu

början trott sig böra i största korthet redogöra för de bestämmelser,

som i fråga om enrum straffets tillämpning i andra länder äro gällande.

I Norge finnes endast ett egentligt cellfängelse, och det för manliga

fångar, nemligen Bodsfamgslet vid Kristiania om cirka 250 celler,

der enrumsstraff aftjenas. Till en början, enligt lagen den 12 juli 1848,

intogos i detta fängelse, »om anledning d. v. s. utrymme fäns», de

mellan 18—30 år varande fångar, som voro dömde till straffarbete öfver

G månader: från södra delarne af riket intill 6 år och från norra delarne

intill 3 år. För vinnande af likformighet för hela landet och på

det att cellstraffet måtte komma till användning jemväl på sådane för

första gången dömde, som vore äldre än 30 år, vidtogs genom lagen

af den 6 juni 1884 en sådan ändring, hvarigenom nu i Bodsfamgslet

intagas alla män från 18 till 50 år från hela riket, dömde från 6 månaders

till 3 års straffarbete, med undantag af dem, som förut utstått

straffarbete i enrum och icke fylt 25 år vid tiden för verkställigheten

af det senast ådömd a straffet; beroende på justitieministeriet att tillåta

äfven andra, som derom göra anhållan eller dertill lemna sitt samtycke,

att i enrum aftjena ett ända till sju år ådömdt straffarbete. Vid enrumsstraff

aftjenas de sex första månaderna utan afkortning; å de derpå

följande aderton månaderna afkortas en tredjedel och af återstoden

hälften, så att ett ådömdt straff af tre år aftjenas med två års och ett

straff af sju år med fyra års cellstraff. Fånge, som insjuknar, behandlas

i sin cell eller i särskild sjukcell; men finner läkaren fånges

själs- eller kroppsbeskaffenhet vara sådan, att fången icke utan men

för helsan kan uthärda enrumsstraffet, skall han inberätta sådant hos

den myndighet, som har öfverinseendet öfver fängelset och som afgör,

huru vida enrumsstraffet må fortsättas.

Enligt danska strafflagen är straffarbete antingen tukthus- (gemensamhets-)

arbete eller förbättringshus- (enrums-) arbete. Der i lagen

icke uttryckligen bestämmes, hvilketdera af dessa båda slag skall

användas, har domstolen att pröfva, huru vida med hänsyn till den anklagades

ålder, föregående lefnadsomständigheter, brottets beskaffenhet

in. m. cellstraffet och afsöndringen från andra fångar bör vara till den

anklagades gagn, i hvilket fall detta straff bör ådömas, hvaremot tukthusstraff

bör användas på äldre och mera förhärdade förbrytare. Tukthusstraffet

ådömes från 2 till 16 år och förbättringshusstraffet från 8 månader

till G år. Ett enrumsstraff af 8 månader reduceras till 6 månader och vid

längre strafftid nedsättes densamma med en tredjedel för de första tro åren

och med hälften för återstående delen, så att sex års förbättringshus
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

arbete aftjenas med tre och ett hälft års cellstraff. Finner fängelseförvaltningen,

att en till förbättringshusarbete dömd fånge icke lämpligen

eller utan skada till helsan kan utstå hela eller någon del af det

ådömda straffet i enrum, bör anmälan derom göras hos justitieministeriet,

som bestämmer, om straffet får aftjenas med arbete i gemensamhet,

dervid afdrag i strafftiden icke får åtnjutas. En sådan forbättringshusfånge

kan emellertid, när anstaltens läkare förklarar något hinder icke

vidare möta för straffets aftjenande i enrum, med justitieministeriets

medgifvande åter insättas i enrumsfängelse med åtnjutande af det stadgade

afdraget.

Enligt strafflagen för tyska riket förutsättes visserligen användandet

af cellstraff, som dock utan fångens samtycke icke får utsträckas

öfver 3 år; men i saknad af cellutrymme har enrumsstraffet inom Tyskland

ännu icke vunnit allmännare tillämpning. Åt fängelseförvaltningen

synes vara öfverlemnadt att afgöra, huru vida med hänsyn till cellutrymme

och fångens individualitet samt fysiska och psykiska tillstånd

enrumsstraffet må komma till användning eller icke. Någon afkortning

af straffet för den tid, det aftjenas i enrum, eger icke rum.

Hvad som nu blifvit sagdt om Tyskland, gäller i hufvudsak äfven

om Österrike.

I Belgien, enligt lagen af den 4 mars 1870, äro alla på viss tid,

d. v. s. ända till 20 år, dömde fångar underkastade enrumsstraff, dervid

reduktion, som icke eger rum för första månaden, stiger med strafftidens

längd och utgör 3112 af strafftiden för första året, *112 för 2—5

året, ä/i2 för 6—9 året, 6/12 för 10 —12 året, V12 för 13 och 14 året, 8/12

för 15 och 16 året och 9/i2 för 17—20 året. En strafftid på fyra år

reduceras sålunda till 2 år 9 månader, och eu strafftid på 20 år till 9

år och 9 månader. De, som äro dömde till straffarbete för lifstiden,

kunna icke underkastas enrumsstraffet för mer än de första 10 åren af

deras strafftid.

I Holland, der enrumsstraffet till en början var begränsadt till 6

månader och sedermera utsträcktes först till ett och derefter till 2 år,

skall, enligt den år 1881 antagna nya strafflagen, fängelsestraff i 5 år

och derunder aftjenas i enrum. Den, som är dömd till straffarbete öfver

5 år, skall under de första 5 åren undergå straffet i enrum, men kan

med justitieministerns tillåtelse få i enrum aftjena större eller mindre

del af det Överskjutande straffet. Enrumsstraff tillämpas icke på dem.

som icke uppnått eu ålder af 14 år, eller som, om öfver 60 år gamla,

det icke sjelfva åstunda, icke heller på dem, som af läkaren förklaras

icke lämpligen kunna detsamma undergå. Någon afkortning eger icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

rum, om ej såsom sådan må anses, att den dömde kan vilkorligen frigifvas,

när lian i fängelset tillbragt 3U af strafftiden och minst tre år.

I Frankrike gäller enligt 1875 års lag, att fängelsestraff på högst

ett år skall verkställas i enrum i departementalfängelserna med ?/«

afkortning å den del af strafftiden, som öfverskjuter 3 månader, och

kunna äfven de, som äro dömde på längre tid, på egen begäran få

aftjena straffet i enrum. Emellertid har denna bestämmelse icke vunnit

någon allmännare tillämpning, såsom naturligt är, då i Frankrike vid

1884 års slut i departementalfängelserna funnos allenast 2,744 dagceller

eller ungefär det antal dagceller, som finnas i läns- och kronocellfängelserna

i Sverige, 2,585.

I Storbitannien och Irland slutligen aftjenas i stads- och grefskapsfängelserna

ända till 2 års straffarbete i enrum, hvaremot i de egentliga

statsfängelserna enrumsstraffet är begränsad! till 9 månader.

Af den redogörelse, styrelsen här lemnat i fråga om enrumsstraffets

tillämpning i andra länder, framgår, att detta straff på flera ställen användes

i vida större utsträckning än hos oss: i Belgien för nära 10, i

Holland för 5, i Danmark för 3''h år o. s. v. Den längre tids erfarenhet,

som sålunda från andra länder i frågan föreligger, måste, jemförd

med iakttagelser inom vårt eget land beträffande enrumsstraffets sanitära

uthärdlighet, göra fullkomligen otvifvelaktigt, att detsamma, öfver

hufvud taget, utan fara för fångens kropps- eller sinnesbeskaffenhet

må kunna användas för längre tid än nu härstädes är bestämdt. Under

förutsättning af de anordningar, som i allmänhet kräfvas för genomgående

af cellstraffet, har ju äfven hos oss erfarenheten visat, att detsamma

kunnat utan märkbart men uthärdas ej mindre af sådana vildsinte

och farlige fångar, som af omsorg för bevakningens säkerhet år

efter år måst hållas inneslutne i förvaringscell, än äfven af sådana —

oftast qvinliga — fångar, hvilka på grund af en viss lynnets oregerlighet

gjort sig skyldiga till upprepade förbrytelser mot fängelseordningen

och, ur stånd att i sämja sammanvara med sina kamrater, sjelfva det

ena året efter det endra begärt att få fortfara med det vistande i cell,

hvilket till en början blott af disciplinära skäl ålagts dem. De läkareintyg,

som i antydda fall vid hvarje hemställan om utsträckning af

cellvistelsen infordrats, hafva vanligen alltid konstaterat, att densamma

Bill. till Eilcsd. Prof. 1892. 7 Sand. 23 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

visat sig vara utan menlig inflytelse å fångens helsotillstånd. Eu utsträckning

i celltiden har också vid flera tillfällen förordats af predikanterna

vid de centralfängelser, der enrumssti-aff enligt 1873 års förordning

aftjenas, dervid framhållits, att den sinnesrigtning till det bättre,

som hos fången under enrumstiden framkallas, snart nog efter hans

öfverflyttande till gemensamhetsfängelset går förlorad; och det är långt

ifrån ovanligt, att till det bättre påverkade fångar mer eller mindre

ifrigt framställa önskningar om att, för undvikande af gemensamhetsfängelsets

förderfliga inflytelser, få i enrum aftjena hela sin stundom

fleråriga strafftid, ehuru med afseende å nu gällande bestämmelser afseende

å sådana önskningar icke kunnat fästas. Att den inskränkning

i enrumsstraffet, som genom nådiga förordningen den 21 december 1857

bestämdes, likväl icke var att anse såsom en slutgiltigt faststäld gräns,

utan fastmera såsom ett af nödig försigtighet icke fullt uttaget steg

på en nyinslagen väg, torde nog tydligt vitsordas deraf, att, ehuru

lagberedningen i sitt den 25 november 1844 till Kongl. Maj:t öfverlemnade

förslag till ny fängelselag föreslagit, det på Kongl. Maj:ts

pröfning måtte få bero, huruvida icke för straff, ådömdt ända till tio

år, enrumsfängelse i stället för gemensamhetsfängelse skulle få användas,

förklarades dock i den uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition

den 16 december 1856 intagna motivering till förberörda förordning,

att enrumsfängelset icke, åtminstone för det dåvarande, borde tillämpas,

då den ådömda strafftiden öfversköte 2 år — och detta i betraktande

så väl af det påräkneliga utrymmet i straffanstalterna under den närmaste

framtiden, som äfven af hvad dittills vunnen erfarenhet gifvit vid

handen angående den tid, derunder fångar i allmänhet kunde anses,

utan skada för helsan, böra underkastas detta cellstraff. Då likväl

numera både vunnen och stadgad erfarenhet otvetydigt gifvit vid handen,

att någon fara för fångens helsa icke föranledes genom en mera

utsträckt tillämpning af enrumsstraffet, och en sådan utsträckning i

öfrigt på de i Riksdagens ofvanberörda skrifvelse anförda skäl synes

styrelsen vara högeligen önskvärd, finner sig styrelsen böra på det kraftigaste

tillstyrka enrumsstraffets utsträckning utöfver hvad som genom

förberörda nådiga förordning af den 21 december 1857 i detta afseende

blifvit bestämdt.

Då emellertid uppdragandet af en ny och vidare gräns för tillämpningen

af enrumsstraffet står i det närmaste beroende af cellutrymmet

i våra straffanstalter, har styrelsen jemväl att utreda, i hvilken grad

detta medgifver den ifrågasatta utsträckningen af cellstraffet.

I den motion, som af framlidne generaldirektören i fångvårds
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

styrelsen G. F. Almqvist väcktes vid 1880 års riksdag, och hvilken föranledde

den Riksdagens underdåniga skrifvelse, öfver hvilken styrelsen

nu har att utlåta sig, föreslogs, att den, som dömdes till straffarbete

för 4 år eller kortare tid, skulle, der så ske kunde och fångens helsotillstånd

sådant medgåfve, under strafftiden hållas i enrum med eu tredjedels

afkortning för den del af strafftiden, som öfversköte 3 månader, samt

att enrumsstraff icke skulle användas å den, som före straffets början

uppnått en ålder af 50 år, der han icke sjelf derom gjorde anhållan,

och ej heller å den, som för vanfrejdande brott förut undergått straffarbete

i gemenskap. Då i den omförmälda motionen icke blifvit ifrågasatt,

att bestämmelsen i kongl. förordningen den 30 maj 1873 angående

utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum skulle upphöra,

har styrelsen, som på skäl, hvilka nedanför skola angifvas, icke

kunnat biträda förslaget i den del, som afser, att enrumsstraff icke

skulle få tillämpas på personer öfver 50 år eller på recidivister, vid de

två beräkningar, som nedanför komma att meddelas öfver det cellutrymme,

som blefve behöflig!; genom en utsträckt tillämpning af enrumsstraffet

för till och med 4 år, utgått från den förutsättning, dels

att 1873 års förordning fortfarande skulle ega gällande kraft för de

öfver 4 år dömde, och dels att så väl äldre personer som recidivister

skulle vara underkastade cellbestraffning.

Vid läns- och kronocellfängelserna och Stockholms stads ransakningsfängelse,

hvilka fängelser äro afsedda till förvarande af ransakningsfångar

samt för verkställighet af straffarbete i 2 år och derunder

äfvensom af fängelsestraff, finnas för närvarande, med inberäkning

af de 113 celler, som genom senaste tillbyggnad vid kronohäktet å

Långholmen tillkommit, tillsammans 2,585 dagceller. Antalet fångar i

dessa fängelser, som under slutet af 1860-talet uppgick ända till 2,600, har

derefter varit i ständigt nedgående och utgjorde vid slutet af förra året

1,520. Då emellertid detta fångantal af flera olika orsaker kan undergå

starka vexlingar, hvilket visar sig af bifogade uppgift å fångantalot vid

slutet af hvarje månad under de sista 10 åren, bil. litt. A, deraf synes,

att antalet fångar vid vissa tillfällen i synnerhet under vintermånaderna

uppgått till 1,800 å 2,000, under det att sommarmånaderna visat vida

lägre siffror, och då till undvikande af transport af ransaknings- och

kortare tids fångar nödigt är att vid hvarje fängelse afse ett visst antal

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

celler till reserv, så torde af samtliga celler vid läns- och kronocellfängelserna

icke mer än cirka 300 böra påräknas för en utsträckt tillämpning

af cellstraffet.

Till dessa vid läns- och kronocellfängelserna disponibla

...................................................................................................... 300 dagceller

bör läggas det antal dagceller vid de manliga centralfängelserna,

som äro inrättade för aftjenande af enrumsstraff

enligt 1873 års nådiga förordning, nemligen

vid centralfängelset å Långholmen........................... 200

» » i Malmö..................................... 137

» » å Nya Varfvet................ 58 395

efter afdrag af nödigt antal reserv- och disciplinceller 117 278 »

Härtill kommer det antal dagceller, som styrelsen afsett

skulle inrättas vid det nya centralfängelse för qvinnor,

hvars uppförande, enligt hvad styrelsen uti underdåniga

skrivelser den 3 februari och 3 december 1888 hos Eders

Kongl. Maj:t anmält, är af största behof påkalladt, eller 72 »

då hela det antal dagceller, som skulle blifva disponibelt,

ej mindre för aftjenande af enrumsstraffet enligt 1873 års

förordning än äfven för en utsträckt tillämpning af en- _

rumsstraffet i allmänhet, skulle blifva...................................... 650 dagceller.

Sedan sålunda blifvit visadt, huru stort antal celler må finnas disponibla

för enrumsstraffets tillämpning på straffarbete, ådömdt för längre

tid än två år, dervid emellertid bör bemärkas, att för tillämpning af

nådiga förordningen den 30 maj 1873 erfordras circa 160 celler för

män och 40 celler för qvinnor, går styrelsen att yttra sig om, i hvad

utsträckning verkställighet af straffarbete i enrum må af det disponibla

cellutrymmet medgifvas.

Uti bifogade tabell, bil. litt. B, meddelas uppgift för åren 1878

—1887 å antalet män och qvinnor, som i fängelserna intagits för undergående

af straffarbete på viss tid utöfver 2 år eller för lifstiden,

bland dessa sistnämnda likväl icke inräknade återfallna, förut vilkorligt

benådade lifstidsfångar, på hvilka Eders Kongl. Maj:t, efter högsta domstolens

hörande, i skrifvelse till styrelsen den 1 juli 1881 förklarat

1873 års förordning icke vara tillämplig. Efter beräkning att enrumsstraffet,

i enlighet med framlidne generaldirektören Almqvists förberörda

förslag, skulle utsträckas till en tid af 4 år med en tredjedels afkortning

för den tid, som öfverskjuter 3 månader, då längsta cellstraff blefve 2

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o il.

år 9 månader, skulle, på sätt nämnda bilaga visar, erfordras

för män...................................................................................... cirka 400 dagceller

d qvinno!’................................................................................. » 100 »

tillsammans 500 dagceller,

derifrån likväl bör afräknas det antal celler, som vinnes

genom den större afkortning, som enligt förslaget skulle

ega rum för strafftiderna under 2 år, utgörande enligt

bil. litt C ................................................................................. cirka 50 d

då sålunda för enrumsstraffets utsträckning till 4 år skulle

erfordras..................................................................................., cirka 450 dagceller,

deruti inberäknade de celler, som behöfvas för tillämpning af bestämmelserna

i 1873 års förordning.

Ville man, med hänsyn dertill, att enrumsstraffet växer i intensitet,

ju längre det varar, medgifva en reduktion, ungefärligen sådan, som

förekommer i de norska och danska lagarne, nemligen att straffet för

de första 3 månaderna verkställes oafkortad!, att för derpå följande 21

månader afkortas en tredjedel och för återstoden hälften, hvarigenom

en ådömd strafftid af 4 år skulle försonas med 2 år 5 månaders en
rumsstraff,

skulle erfordras för män........................................... 370 dagceller

» qvinnor.................................... 93 »

tillsammans 403 dagceller

eller efter afdrag af ofvannämnda antal genom den större

afkortningen för strafftiderna under 2 år vunna ............... 50 s>

tillsammans 413 dagceller,

deruti också inberäknadt det antal celler, som erfordras för en fortsatt

tillämpning af bestämmelserna i 1873 års förordning.

Emellertid har det synts styrelsen, som om enrumsstraffets ifrågasatta

utsträckning skulle kunna utföras på ett annat och lämpligare sätt,

än som vid 1880 års riksdag blifvit föreslaget. Riksdagens justitie^

ombudsman har i sin ofvanberörda framställning på, såsom det synes

styrelsen, fullt grundade skäl framhållit det betänkliga i att ett genom

domstols laga kraftvunna utslag bestämdt straff icke verkställes i enlighet

med utslagets föreskrift; och med anförande af en mängd svårigheter,

som i synnerhet efter tillkomsten af 1873 års förordning mött

vid beräknandet af det stadgade afdraget i strafftiden, har han ifrågasatt,

huru vida icke sådant afdrag, om än af angifna skäl berättigadt

vid en tid, då cellfängelser i alla län icke funnos, numera, då så icke längre

är förhållandet, borde kunna upphöra. Till de svårigheter, som af ju
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

stitieombudsmannen blifvit angifna, skulle ock visserligen än flera kunna

läggas, exempelvis den ifrån hvilken dag förlusten af medborgerligt

förtroende »utöfver strafftiden» skall räknas. Emellertid och om, såsom

justitieombudsmannen medgifver, rättvisa och billighet kräfva, att, der

straffarbetet i enrum aftjenas, ersättning för detta straffs skärpning gifves

genom strafftidens förkortning, är naturligtvis gifvet, att rättvisans

och billighetens fordringar komme att eftersättas genom upphörande af

denna afkortning, så länge det förhållandet eger rum, att straffarbete

under viss tidsgräns aftjenas i enrum, men deremot öfver samma gräns

i gemensamhetsfängelse. Då nu enligt 1857 års förordning den, som

är dömd till 2 års straffarbete och som med åtnjutande af stadgadt afdrag

får försona sitt brott med 1 år 6 månader och 23 dagars cellstraff,

skulle, om afdraget bortfölle, få i enrum aftjena sitt straff under nära

lika lång tid som den, hvilken, ådömd straffarbete i 2 år i förening

med ett 2 månaders fängelsestraff, under 2 år och 1 månad hålles i

gemensamhetsfängelse, synes för vidtagande af den utaf justitieombudsmannen

ifrågasatta åtgärden jemväl påfordras, att nu påpekade missförhållande

undanrödjes; och detta synes styrelsen icke kunna ske på mera

än ett sätt, det nemligen att, såsom i den senaste holländska lagen blifvit

stadgadt, straffarbete, för huru lång tid det vara må, under första tiden i

enrum aftjenas och det utan afkortning. Ehuru bestämmelserna hvad angår

tiden för straffverkställighet handhafvas af andra embetsmyndigheter

och således icke direkt tillhöra fångvårdsstyrelsens erfarenhetsområde,

har styrelsen dock icke kunnat undgå att rörande sagda bestämmelser

och de med deras tillämpning förenade svårigheter inhemta nog mycken

kännedom för att icke finna sig ega tillräckligt skäl i underdånighet

påpeka, hvilken lättnad för vederbörande myndigheter, likasom hvilken

jemnhet i bestämmelsernas tillämpning genom en så beskaffad ändring

som den nu anförda skulle åstadkommas. Mot densamma torde, så vidt

styrelsen förstår, icke vara något att invända vare sig från teoretisktpenitentiär

eller praktisk synpunkt. Men då vid straffmåttens bestämmande

i nu gällande strafflag hänsyn tagits dertill, om straffen komme

att aftjenas i enrum eller icke, lärer dock vara oundgängligt, att straffmåtten,

åtminstone de, som äro satta öfver 2 år, i någon mån reduceras;

och då strafflagen, efter hvad styrelsen tror sig veta, för närvarande

i andra stycken utgör föremål för revision, hemställer styrelsen,

huru vida ej Eders Kong!. Maj:t må finna hvad styrelsen i förevarande

afseende tillåtit sig underdånigst föreslå, vara förtjent af nådig

uppmärksamhet och böra föranleda en revision och reduktion af straffmåtten

i sammanhang med en pågående strafflagsrevision.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 23

Under förutsättning häraf och i den förmodan att Eders Kongl.

Maj:t derjemte skulle finna lämpligt, att, i fråga om straffverkställigheten,

i vår lagstiftning införes ett stadgande motsvarande det i nya

holländska strafflagen af den 3 mars 1881, art. 11, införda, hvarmed

skulle följa ett upphäfvande af 1873 års förordning, har styrelsen trott

sig böra beräkna, för hvilken tidslängd ett sålunda bestämdt enrumsstraff

med hänsyn till cellutrymmet skulle kunna verkställas; och har

till grund för denna beräkning lagts den i bil. litt. B förekommande

uppgift å antalet under åren 1878—1887 till straffarbete på viss tid öfver

2 år eller för lifstiden dömda. Enligt denna beräkning, och derest

straffarbete, ådömdt för 2 år eller derunder, under hela tiden och sådant

arbete, ådömdt för viss tid öfver 2 år eller för lifstiden, under de 2

första åren komme att i enrum aftjenas, skulle ungefärligen det antal

celler, som ofvan beräknats såsom disponibelt, eller 650, komma att erfordras.

Då det likväl torde vara nog antagligt, att ett större antal

celler i läns- och kronocellfängelserna än det af styrelsen här ofvan

beräknade af cirka 300 kan blifva disponibelt, helst de vid en del länsfängelser

inrättade provisoriska tvångsarbetsanstalter inom få år, i sammanhang

med det definitiva ordnandet af anstalterna för ådömdt tvångsarbetes

aftjenande, torde kunna indragas och ett antal af mer än 100

celler derigenom frigöras, hyser styrelsen den öfvertygelse, att cellutrymmet

skall vara tillräckligt, äfven om i den ifrågasatta nya förordningen

bestämmes, att straffarbete, ådömdt för 3 år eller derunder, under

hela strafftiden och sådant arbete, ådömdt för viss tid utöfver 3 år

eller för lifstiden, under de 3 första åren, skall i enrum aftjenas. Styrelsen

anser sig ock, med afseende på de sjmnerligen beaktansvärda

fördelar, som genom utsträckning af cellstraffet och motsvarande inskränkning

af strafftid i gemensamhetsfängelse, efter all erfarenhet att

döma, skola ernås, böra under förut omförmälda förutsättningar underdånigst

hemställa om enrumsstraffets utsträckande ända till 3 år; dock

att, med hänsyn till möjligen inträffande eventualiteter, förordnandet

härom i likhet med motsvarande stadgande i nådiga förordningen den

21 december 1857, genom ett tillagdt: »der så ske kan» sättes i befogadt

beroende af faktiskt för handen varande förhållande}!.

Sedan styrelsen visat, att det påräknehga cellutrymmet i våra

fängelser mycket väl medgifver en utsträckt tillämpning af envumsstraffet,

och att en sådan utsträckning är synnerligen önskvärd och utan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

fara kan verkställas, öfvergår styrelsen till besvarande af senare delen

af Riksdagens framställning, eller den, huru vida ej vissa undantag i

sådant fall böra föreskrifvas. I sådant afseende hade i den ofvan omförmälda

motionen föreslagits, att enrumsstraff, för huru kort tid det än

vore ådömdt, icke skulle användas, der fånges helsotillstånd icke sådant

medgåfve, icke heller på den, som före straffets början uppnått en ålder

af 50 år, utan att han sjelf derom gjorde anhållan hos den myndighet,

som om straffets verkställighet hade att förordna, och icke heller på

den, som för vanfrejdande brott förut undergått straffarbete i gemensamhet.

Detta förslag, i hvad det afser undantag för dem öfver 50 år

äfvensom för recidivister, synes vara hemtadt från de i Danmark och

Norge gällande bestämmelser; men då dessa stadganden, såsom ofvanför

blifvit visadt, tillkommit allenast af bristande cellutrymme i dessa

länder, och då otvifvelaktigt är, att, om än enrumsstraffet icke lika

kraftigt påverkar recidivisten som den första gången dömde eller förmår

hos honom framkalla en ny sinnesrigtning, detsamma i allt fall af

honom vida mera fruktas än gemensamhetsfängelset, så synes icke vara

skäl att följa grannländernas exempel i detta afseende. Att enrumsstraffet

äfven för en så kort tid som några månader icke skulle få användas

på den, som är äldre än 50 år (holländska lagen stadgar 60

år), derest han icke sjelf derom gör anhållan, synes styrelsen hvarken

lämpligt eller af någon allmängiltig erfarenhet påkalladt; och icke heller

synes vara skäl göra något allmänt undantag för dem, som äro under

en viss åldersgräns — detta under förutsättning att fångvårdsstyrelsen

hädanefter som hittills eger meddela föreskrift om cellstraffets upphörande,

der det i ett eller annat hänseende verkar menligt på fångens

helsa. Alltsedan cellstraffets tillämpning i vårt land har nemligen föreskrift

varit meddelad fängelseläkare att anställa noggranna undersökningar

på de fångar, som undergå straffet i enrum, och att till styrelsen

inberätta, huru vida cellstraffet på fångarnes helsa utöfvade menligt

inflytande. Den för läkare vid cellfängelserna utfärdade instruktion

innehåller, att han bör egna uppmärksamhet åt cellfängelsets inverkan

på fångarnes sinnestillstånd samt, när han hos fånge förmärker sinnesoro

och djup svårmodighet, derom ofördröjligen underrätta direktören

och, med afseende å för handen varande omständigheter, meddela honom

råd och anvisningar i fråga om fånges behandling. Den för

fängelseföreståndare utfärdade instruktion bestämmer i samma syfte,

att lian, så vidt ske kan, bör utforska hvarje fånges lynne och sinnesbeskaffenhet,

för att derefter lämpa fångens behandling, samt att, om

hos fånge förmärkes sinnesoro och djup svårmodighet, anmoda fängel
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sets predikant och läkare att skyndsamt fången besöka och efter undersökning

af hans sinnesförfattning, meddela närmare råd och anvisningar,

dervid bör tagas i betraktande, om ej cell med större fönster må begagnas

och lämplig fånge utses att i cellen eller sjukrummet lemna

den sjuke tillsyn och vård. Der på grund af de till styrelsen aflåtna

läkarerapporterna det synts styrelsen, som enrumsstraffets fortsatta

tillämpning skulle medföra fara för fångens helsa, har styrelsen meddelat

föreskrift om detta straffs utbyte mot gemensamhetsfängelse och

sådant i de från trycket utgifna årliga berättelserna hos Eders Kongl.

Maj:t anmält, och har styrelsen hemtat stöd för sådant tillvägagående

af innehållet i § 7 af nådiga förordningen den 21 december 1857. Då

kändt är, huru som den fånge, som kommit till insigt och ånger af sin

brottslighet, betraktar såsom en synnerlig förmån att undgå samvistelsen

med andra fångar, under det att den förhärdade brottslingen finner det

största behag i denna samvistelse, är klart, att, om ett sådant allmänt

stadgande i lagen införes, att cellstraff icke får tillämpas på den, som

i följd af själs- eller kroppsbeskaffenhet af läkaren anses icke utan

fara för helsan kunna sådant undergå, detta skall ge anledning till en

mängd simulationer och försök att undandraga sig enrumsstraffet, och

att fängelsernas direktörer och läkare härigenom mången gång skola

komma i en allt annat än behaglig ställning och utsättas för pock och hot

af de med hänsyn till sinnelaget farligaste fångarne. Styrelsen anser

derför, att något så beskaffadt allmänt stadgande icke bör i lagen införas,

och att hädanefter som hittills på fångvårdsstyrelsen må ankomma

att på grund af inkommande läkarerapporter för hvarje särskildt

fall föreskrifva, huru vida och i hvad mån cellstraffet må modifieras

eller utbytas mot straffarbete i gemensamhet, allt efter som fångens

själs- och kroppsbeskaffenhet, hans ålder m. m. göra sådant nödvändigt.

Hvad slutligen angår de ekonomiska följder, som en utsträckt

tillämpning af cellstraffet skulle medföra, får å ena sidan icke förbises,

att arbetena i cell svårligen lära kunna bedrifvas lika förmånligt som

i gemensamhetsfängelse, äfvensom att vid det mindre antal länsfängelser,

som skulle afses för aftjenande af enrumsstraffet för någon längre

tid, i de fall der nödig yrkeskunskap för inlärande och ledning af fångarbetet

icke hos fängelsebetjeningen skulle kunna påräknas, nödigt torde

blifva att anställa lämplig person såsom undervisare och arbetsledare,

Bill. till Riksil. Vrot. 7 Sami. HD Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

liksom möjligen ock må ifrågakomma att vid dessa fängelser i någon

mån öka bevakningspersonalen och bereda dem samt tjenstemännen en

af vare sig de ändrade arbetsförhållandena eller de skärpta tjenstegöromålen

betingad förbättring i aflöningsvilkor; men denna tillökning i

utgift kommer mer än väl att motsvaras af den minskning i omkostnaderna

för fångunderhållet, som föranledes af de reducerade strafftiderna.

Utöfver denna minskning i fångunderhållskostuaden skulle dock

genom en utsträckt tillämpning af enrumsstraffet statsverket beredas

en högst betydande fördel. Såsom bekant är, saknar staten tidsenliga

arbetsanstalter för de arbetsföre manspersoner, hvilka, förut straffade

för brott, hemfallit i lösdrifveri och dömts till tvångsarbete. Ett

mindre antal af desse tvångsarbetare, omkring 100, sysselsättes vid

Borghamns kalkstensbrott för fortifikationens räkning; men större

delen af dem är utackorderad åt enskild arbetsentreprenör och är

inlogerad i byggnader, som af denne entreprenör på enskild tillhörig

mark å ön Tjurkö i Karlskrona skärgård blifvit uppförde. Det

med denne entreprenör upprättade aftal löper med ett års ömsesidig

uppsägning; och om en sådan uppsägning skulle från entreprenörens

sida ske, skulle styrelsen råka i den största förlägenhet för anskaffandet

åt denna personal af nödiga logement och arbeten. Härtill

kommer att, så länge denna personal är inlogerad i enskild person

tillhörande byggnader, måste det nuvarande logements- eller kasernlifvet

med alla dess förderfliga, af fångpredikanten i hans årsberättelser

ständigt framhållna följder också fortfara; ty lika litet som det torde

kunna ifrågasättas, att staten skulle på enskild person tillhörig mark

med betydande kostnader uppföra eu tidsenlig med nattceller inredd

tvångsarbetsanstalt, lika litet lärer den enskilde entreprenören kunna

förmås att åtaga sig uppförandet af en sådan, såsom också visat sig

vid de underhandlingar, som af styrelsen i sådant afseende blifvit med

honom inledda.

Genom den utsträckning i enrumsstraffets tillämpning, som nu

blifvit ifrågasatt, skulle emellertid fångvården kunna komma ur denna

förlägenhet.

Antalet till straffarbete å viss tid öfver 2 år eller för lifstiden

dömde män, som vid slutet af år 1888 förvarades i gemensamhetsfängelse,

och för hvilka de vid centralfängelserna å Långholmen, i

Malmö, i Karlskrona och å Nya varfvet inredda nattceller äro afsedda,

utgjorde sammanlagdt 1,011. Skulle nu verkställigheten af straffarbete

i enrum komma att utsträckas enligt någotdera af här ofvan ifrågasatta

förslag, blefve det antal nattceller, som finnas vid de 3 senast anord
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutslcottcts Utlåtande N:o il. 27

nalle fängelserna å Långholmen, i Malmö och å Nja Varfvet, eller tillhopa

840 nattceller, mer än tillräckligt för inrymmande af de på längre

tid till straffarbete dömde män, som i gemensamhetsfängelse borde förvaras;

och då blefve centralfängelset i Karlskrona, som innehåller 300 nattceller

och 26 dagceller, disponibelt för inrymmande af de vid stationen å

Tjurkö intagna tvång sarbetsfång arne, hvilka under nästlidet år utgjorde ett

antal af omkring 320. Då fångarne vid centralfängelset i Karlskrona

för närvarande sysselsättas med stenarbeten för samme entreprenör,

som sysselsätter tvångsarbetsfångarne å Tjurkö, behöfde någon förändring

i desse senares arbeten icke af förflyttningen föranledas; utan

skulle de fortfarande sysselsättas med huggning och bearbetning af

sten, dertill, såsom nu, ämnen komme att från Tjurkö införas. För

hela den å Tjurkö befintliga personal af tvångsarbetsfångar skulle sålunda

erhållas ett tidsenligt med nattceller inredt etablissement, hvilket

eljest i uppförande skulle ådraga staten utgifter, som icke torde kunna

beräknas lägre än 600 å 800 tusen kronor; men dertill och då lönerna

till tjensteman och bevakningspersonal vid stationen å Tjurkö uppgå

till mer än 40,000 kronor årligen, skulle fångvården beredas en högst

betydlig årlig besparing i utgift i män af nuvarande tjenstinnehafvares

afgång eller anställning i annan tjenst.

Sedan styrelsen nu besvarat Riksdagens till styrelsens utlåtande

remitterade underdåniga skrifvelse, går styrelsen att yttra sig öfver de

af justitieombudsmannen gjorda framställningar.

I första punkten fäster justitieombudsmannen uppmärksamheten

på den olika tillämpning, som hos de straffverkställande myndigheterna

gjort sig gällande i det fall, att fånge, som blifvit dömd till straffarbete

i 2 år, derjemte vore fäld till böter, hvilka vid bristande tillgång borde

till straffarbete förvandlas, i det att några länsstyrelser låtit till gemensamhetsfängelse

försända sådan fånge, under det andra låtit honom i

enrum aftjena hela straffet. Det senare förfaringssättet har, så vidt

styrelsen kunnat inhemta, varit det allmännaste; och endast hos ett fåtal

länsstyrelser har den förra meningen gjort sig gällande, men har

då vanligen underdånig framställning hos Eders Kongl. Maj:t skett om

meddelande af nådigt tillstånd för'' fånge att i enrum få aftjena straffet,

dertill tillstånd också alltid erhållits. För att emellertid undanrödja all

tvekan i förevarande hänseende, och då någon menlig inverkan på fångens

helsa af ett med några få dagar öfver cellstraftcts maximum ut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sträckt enrumsstraff icke är att befara, synes styrelsen ett stadgande,

härom vara önskvärdt.

Nästa af justitieombudsmannen gjorda framställning gäller, huru

vida fånge, som från fängelse blifvit försänd till hospital eller allmänt

sjukhus, får såsom strafftid tillgodoräkna sig den tid, han sålunda vistats

utom fängelset. Med anledning häraf får styrelsen meddela, att samtliga

straffängelser äro försedda med sjukrum, der fånge, således äfven

enrumsfånge, som icke kan vårdas i cellen, erhåller nödig skötsel, hvarför

det icke heller bör ifrågakomma, att kroppsligt sjuk fånge flyttas

till allmänt sjukhus, der icke läkaren intygar, att sådan vård, som för

fångens återställande till helsan erfordras, icke kan inom fängelset beredas.

Svaret åter på den frågan, huru vida sinnessjuk fånge, som intages

å hospital, får räkna denna tid såsom strafftid, lärer blifva beroende

derpå, huru vida man anser, att straff verkligen undergås, der den

straffskyldige befinner sig i den sinnesförfattning, att han icke är derom

medvetande, och att den svenska kriminallagstiftningen hittills hvilat på

denna förutsättning, torde framgå deraf, att tillgodoräknandet såsom

strafftid af tid, derunder sinnessjuk fånge vistats å hospital, allenast i

nådeväg kommit fången till godo.

Dernäst uppkastar justitieombudsmannen den frågan, huru vida

fånge, som i cellfängelse insjuknar och i cellen dag och natt skötes af

annan fånge eller fri person, kan betraktas såsom den der i enrum aftjena!''

straffet och förty bör åtnjuta afkortning i strafftiden. Med afseende

härå får styrelsen, jemte upplysning att, så vidt styrelsen erfarit,

sådan fånge öfverallt i cellfängelse betraktas såsom enrumsfånge, uttala

den mening, att ett annat tillvägagående skulle i straffverkställighetsväg

och i fråga om beräknandet af strafftidens slut medföra stora praktiska

svårigheter. Frågan kommer heller icke att vidare hafva någon betydelse,

derest, enligt styrelsens ofvan omförmälda förslag, all afkortning

för enrumsstraff hädanefter komme att bortfalla.

Vidare fäster justitieombudsmannen uppmärksamhet på det oegentliga

deri, att ett genom domstols laga kraftvunna utslag bestämdt straff

icke verkställes i enlighet med utslagets föreskrift samt att genom nådiga

förordningarne den 31 december 1857 och den 30 maj 1873 olika grunder

för enrumsstraffets afkortning blifvit bestämda, hvarigenom en mängd

förvecklingar i fråga om strafftidens beräkning m. in. uppkomma. Hvad

sålunda blifvit yttradt har st3o-elsen redan i det föregående till besvarande

upptagit; och torde här endast behöfva påpekas, att de af justitieombudsmannen

framhållna förvecklingar i fråga om strafftidens beräknande

skulle genom antagandet af någotdera af de af styrelsen ofvan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 29

ifrågasatta förslagen komma att vare sig helt och hållet eller till största

delen upphöra.

I derpå följande punkt nämner justitieombudsmannen, hurusom,

när det inträffar, att en fånge under pågående strafftid tilltalas för

brott, begånget före eller under strafftiden, detta gifvit anledning till

meningsskiljaktighet hos de straffverkställande myndigheterna i fråga

om tiden, då straffet skall anses afbrutet och fången åter betraktas såsom

ransakningsfånge; och delar styrelsen den af justitieombudsmannen

uttalade önskan om behöfligheten af en föreskrift i detta afseende.

Hänvisande till det otillfredsställande förhållande, att med tillämpning

af nådiga förordningen den 13 november 1860 angående beräkning

af tiden för ådömdt straffarbete eller fängelsestraff den, som är

dömd till ett två månaders straff och börjar detsamma undergå exempelvis

under juli månad, kommer att hållas tre dagar längre i fängelse

än den, som i februari börjar undergå ett lika långt straff, ifrågasätter

justitieombudsmannen, huru vida icke tidsbestämningen månad borde

ur lagar och författningar utgå och ersättas af bestämningen dagar;

och hemställer styrelsen till Eders Kong]. Maj:ts nådiga pröfning, huru

vida förändring i sagda syfte må vara påkallad af det utaf justitieombudsmannen

påpekade förhållande.

Vidare fäster justitieombudsmannen uppmärksamheten derpå, att

böter, som ådömas enligt grufvestadgan af den 12 januari 1855, lotteriförordningen

den 21 mars 1844, legostadgan den 23 november 1833

och förordningen angående tillverkning, vård och försäljning af krut den

1 oktober 1858 förvandlas enligt annan grund eller till annan straffart,

än som i allmänna lagen finnes bestämd, hvarför en ändring i detta

hänseende synes honom önskvärd. En sådan ändring är redan vidtagen

i och med utfärdandet af ny lotteriförordning den 6 augusti 1881 och

ny grufvestadga den 16 maj 1884 och har, hvad legostadgan angår,

gjorts obehöflig genom upphäfvandet af vatten- och brödstraffet. Deremot

synes den af justitieombudsmannen gjorda anmärkningen, att de

för böters förvandling i förordningen om tillverkning m. in. af krut

den 1 oktober 1858 gällande bestämmelser, enligt Indika fängelsestraff

vid bristande tillgång till böter kan ådömas för en tid af ända till ett

år, böra föranleda till nödig ändring.

Slutligen har justitieombudsmannen påpekat den egna ställning,

som intages af nådiga förordningen den 1 mars 1830, angående ansvar

för den, som falskeligen å sig bekänner missgerning af mindre svår

art, än att den dödsstraff förtjenar, i det denna förordning stadgar, att

den, som gjort sig skyldig till sådan förbrytelse, skall »plikta med fän
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

tillaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

gelse vid vatten och bröd efter omständigheterna», och att, så vidt honom

kändt vore, detta vore det enda ännu gällande lagbud, som föreslcrifver,

att fängelse vid vatten och bröd omedelbarligen skall någon

åläggas. Då emellertid detta lagbud varit hänförligt till kap. 13 § 5 i

den gamla missgerningsbalken, hvilken genom nådiga förordningen den

16 februari 1864 angående nya strafflagens införande blifvit med vissa

uttryckligen nämnda undantag, ''till hvillca nu ifrågavarande lagbud icke

är att räkna, upphäfd, vill det förefalla styrelsen, som detsamma icke

numera är gällande.

Remisshandlingarna återställas.

Stockholm den 24 april 1889.

Underdånigt

SIGFRID WIESELGREN.

Victor Ljungstedt. N O. Gerle.

C. It Ulfsax.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

31

Bilaga litt. A.

Uppgift å fångantalet vid läns- och kronocellfängelserna

vid slutet af hvarje månad åren 1879—1888.

År och månad.

Män.

Qvinnor.

Summa.

År och månad.

Män.

Qvinnor.

Summa.

1,540

1,554

192

1,738

1,742

1,750

1881. Maj ............

1,334

180

1,520

Februari..........

188

Juni................

1.348

1.349

200

1,554

1,544

200

Juli.................

215

1,504

April...............

1,427

220

1,047

Augusti...........

1,430

193

1,023

Maj................

1,345

199

1,544

September ......

1,408

204

1,012

1,318

215

1,533

Oktober..........

1,503

184

1,687

1,339

210

1,549

1,599

November........

1,606

193

1,799

1,398

201

December.......

1,572

1,698

1,760

202

1,774

1,462

1,402

208

1,070

1882. Januari...........

209

1,907

203

1,605

Februari..........

226

1,992

1.537

1.538

179

1,710

1,707

Mars...............

1,718

1,006

1,489

1,417

242

1,900

169

April...............

226

1,832

1,008

174

1,782

1,790

Maj................

235

1,724

1,594

190

Juni................

237

1,054

1,010

170

1,792

Juli ...............

1,440

1,474

234

1,074

1,721

April...............

1,449

178

1,027

Augusti...........

247

Maj................

1,395

180

1,575

September.......

1,494

222

1,710

1,356

180

1,536

1,587

Oktober..........

1,556

237

1,793

1,395

192

November........

1,581

1,443

204

1,785

1,633

1,445

182

1,627

1,727

December........

190

September ......

1,531

190

1883. Januari...........

1,474

1,456

187

1,001

Oktober..........

1,554

185

1,739

1,755

1,727

Februari..........

188

1,644

1,058

1,508

1,502

187

1,466

192

December........

105

April...............

1,303

187

1,650

1,422

1881. Januari ..........

1,550

183

1,733

Maj.................

1,243

179

1,595

170

1,705

Juni................

1,242

1,223

188

1,430

1,018

190

4,814

1,011

Juli ............

189

1,412

April...............

1,441

170

Augusti ..........

1,240

187

1,433

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41,

År och måuad.

Män.

Qvinnor.

Summa.

.

År och måuad.

Män.

Qvinnor.

Summa.

1883. September.......

1,248

187

1,435

1886. Maj................

1,234

183

1,417

1,342

194

1,536

1,253

194

1,447

1,346

199

1,545

Juli.................

1,291

189

1,480

December.......

1,340

204

1,544

Augusti ..........

1,303

171

1,474

'' 1884. Januari.!».ii....

1,376

205

1,681

September.......

1,343

197

1,540

1,418

206

1,624

1,473

190

1,663

1,343

211

1,554

1,549

197

1 746

April...............

1,294

202

1,496

December .......

1,510

180

1,690

Maj.................

1,174

183

1,357

1887# Januari...........

1,457

176

1,633

Juni ...............

1,160

210

1,370

Februari..........

1,464

166

1,630

Juli.................

1,190

193

1,383

Mars...............

1,492

159

1,651

Augusti ..........

1,201

207

1,408

April...............

1,398

167

1,565

September.......

1,241

195

1,436

Maj.................

1,337

160

1,497

Oktober..........

1,263

193

1,456

Juni ...............

1,302

167

1,469

1,330

205

1,535

Juli.................

1,265

177

1,442

December .......

1,297

198

1,495

Augusti ..........

1,349

170.

1,519

1,318

177

1,495

1,331

169

1,500

1,376

177

1,553

Oktober..........

1,420

178

1,598

Mars...............

1,343

176

1,519

November.......

1,468

189

1,657

April...............

1,290

175

1,465

December.......

1,431

170

1,601

1,200

168

1,368

1888. Januari...........

1,413

166

1,579

1,228

167

1,395

Februari..........

1,435

147

1,582

1,231

193

1,424

Mars...............

1,324

138

1,462

1,253

198

1,451

April...............

1,354

136

1,490

1,301

171

1,472

Maj.................

1,251

145

1,396

1,349

193

1,542

Juni ...............

1,280

154

1,434

1,379

171

1,550

Juli.................

1,243

161

1,404

1,416

157

1,573

Augusti...........

1,272

154

1,426

188G. Januari..........

1,348

165

1,513

September ......

1,251

169

1,420

1,316

174

1,490

Oktober...........

1,373

184

1,557

1,291

165

1,456

November.......

1,416

179

1,595

April...............

1,266

172

1,438

December .......

1,360

160

1,520

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

33

Bilaga litf. B.

il;

äril

Uppgift å antalet under åren 1878—1887 till straffarbete

utöfver 2 år dömde män och qvinnor, hvilka jemlikt kongl.

förordningen den 30 maj 1873 skolat aftjena första delen

af straffet i enrum.

—"11

Män, dömde till straffarbete

Qvinnor, dömda till straffarbete.

■

År 1878

‘ 1879

1880.

Summa

Medeltal för åren 1878—1887

5

Bih. till Rilcsd. Trot. 1892. 7 Sand. 23 Raft.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bilaga till LagutsJeottets Utlåtande N:o 41.

Approximativ beräkning å det antal dagceller, som med beräkning

af förestående medeltal erfordras för verkställighet af straffarbete

utöfver 2 år eller för lifstiden.

.-i f -t p t }■ i1 ■■f f o r i r A i . i

Enligt kongl. förordningen den 3 maj 1873.

Om enrumsstraffet utsträckes till 4 år och å deh tid,

som öfverskjuter 3 månader, afkortning får beräknas

med en tredjedel för hela tiden, med tillämpning der- jemte af 1873 års förordning (d. v. s. G. F. Almqvists

förslag).

M ä n.

Q v i n n o r.

Män.

Q v i n n o r.

43 ä [6—1 m.] 6 m. =215 m.

4X5 = 20

43 å [3+(27—9)18] 21 = 903 m.

OO

II

T—t

X

41 å [6—1 m.] 5 in. =205 m.

6X5 = 30

41 å [3+(33—11)22]25 =1,025 in.

6X25 =150

66 å [8—1% m.] 6‘/s m. =348''/„m.

21X6 Va = 133

65 å[3+(45-15)30]33 =1,815 m.

21X33 =693

49 ä [10—27ain.] 7%m. = 375%m.

19 X 7% = 145ä,s

49 (såsom nn) = 375% m.

19 (såsom nn) = 145%

29 å [12—3 m.] 9 m. =261 m.

8X9 = 72

29 ( d:0 ) = 261 m.

8 ( d:o )= 72

46 ä [12—3 m.] 9 m. =414 in.

8X9 = 72

46 ( d:o ) = 414 m.

8 ( d:o )= 72

tills, månader =1,819

= 472%

månader =4,793%

= 1,216%

eller år = 151’/n

3 87A>

eller år = 399n/8e

= 101*736

tillsammans 191 celler.

tillsammans 500 celler.

Om enrumsstraffet utsträckes till 4 år och å den tid intill 2 år, som

öfverskjuter 3 månader, afkortning får beräknas med en tredjedel och

med hälften på återstoden.

7 •

Män.

kvinnor.

!

43 å [3+(21—7)14+(6—3)3]20 = 860 m.

4X20 = 80 m.

41 å [3+(21—7)14+(12—6)6]23 = 943 m.

6X23 =138 in.

65 å [3+(21-7)14+(24—12)12]29 =1,695 m.

21X29 =609 m. ;

49 å (såsom nu) = 3762/s m.

19 (såsom nu) = 145%m.

29 å ( d:o ) = 261 m.

8 ( d:o ) = 72 m.

46 å ( d:0 ) = 414 m.

8( d:o ) = 72 m. i

månader =4,448%

= 1,116%

eller år = 370l8/,8

= 93Vi»

tillsammans 463 celler.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

35

Bilaga lift. C.

Uppgift å antalet under åren 1878—1887 vid läns- och

kronocellfängelserna intagna, till straffarbete i två år och

derunder dömda, äfvensom å tidslängden af det ådömda

straffet.

från 2 t. o. m. 3

månader.

från 3 t. o. m. 4

månader.

från 4 t. o. m. 5

månader.

från 5 t. o. m. 6

månader.

från 6 t. o. m. 7

månader.

från 7 t. o.''m. 8

månader.

från 8 t. o. m. 9

månader.

från 9 t. o. m. 10

månader.

från 10 t. o. m.

11 månader.

från 11 t. o. m.

12 månader.

från 1 år till 1 år

och 6 månader.

från 1 år och sex

månader till 2 år.

Summa.

År 1878 ...................

309

132

54

160

64

118

69

30

9

128

147

94

1,304

> 1879 ...................

311

142

55

157

61

102

43

36

2

127

157

117

1,310

» 1880....................

376

141

49

166

62

117

73

36

7

115

161

108

1,411

> 1881....................

354

160

73

187

66

104

66

62

8

127

173

116

1,486

> 1882....................

401

186

56

190

87

128

55

39

8

171

145

126

1,592

> 1883....................

311

173

63

147

71

92

51

26

3

103

186

91

1,266

» 1884....................

321

164

71

161

69

122

74

39

12

106

120

95

1,334

> 1885....................

333

153

57

176

78

125

53

39

14

129

133

108

1,398

» 1886....................

826

149

80

191

70

106

Öl

32

13

121

124

76

1,338

• 1887....................

320

145

66

155

79

124

50

38

3

113

114

102

1,298

Summa

3,362

1,545

613

1,680

697

1,138

575

367

79

1,240

1,409

1,032; 13,737

Medeltal för åren 1878

!•> •

* ,]

—1887 ..................

336

155

61

168

70

114

58

37

8

124

141

103

1,374

Afkortnmgstid i månader för dem af ofvanstående medeltal, som öfverskjuta

3 månader.

För

155 i 1

månad ..

y

61 i 2

månader

>

168 i 3

y

.............. 504 »

>

70 i 4

y

y

114 i 5

» ‘

.............. 570 » .

y

68 i 6

>

.............. 348 >

y

37 i 7

>

.............. 269 >

y

8 i 8

).

.............. 64

Transport 2,302 månader

Transport 2,302 månader.

För 124 i 9 månader............... 1,116 >

> 141 i 16 > .............. 2,115 »

> 103 i 21 » ......... 2,163 >

Tillsammans 7,696 »

Afkortningen deraf med */, gör 1,924 mån.

eller 160 år 4 mån.

Afkortningen deraf med Va gör 2,666‘/o mån.

eller 213 år 7 mån.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:40 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med. förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. s. 21 i texten