Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N;o 46

1892-04-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:46, Lagutskottets Utlåtande N;o 46

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 46.

1

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad

lydelse af 60 och 65 §§ utsökning slag en den 10 augusti

1877.

60 § utsökningslagen har för närvarande följande lydelse:

»Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skali, för att anses giltig,

meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären

annorledes tillhanda eller oek, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat

der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad hans hustru

eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare

det ock gill.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å

annan ort, än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till

utmätning uppgifven, bör underrättelse, hvarom nu är sagd!, jemte uppgift

å förrät tningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt

vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre rådrum

än åtta (lagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt ombud

i orten, der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd

är, ej af nöden.»

Ändring i ofvan anförda lagrum har vid innevarande riksdag blifvit

ifrågasatt uli eu inom Andra Kammaren af herr L. P. Mallmin väckt

motion n:o 40, hvilken blifvit till lagutskottet hänvisad.

Bill. till Likså. Prot. 1892. 7 Smil 25 Höft. (Näs 46—48.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Herr Mai!min anmärker att föreskriften om gäldenärs underrättande

om en förestående utmätning otvifvelaktigt är välbetänkt, men att då

underrättelsen skall delgifvas genom utmätningsman, deraf ofta föranledas

onödiga och oskäligt dryga kostnader för gäldenären.

Sålunda hade sig motionären särskild!, bekant, att i ett grannlän

kronofogden vid resor till taxeringsförrättningar eller dylika tjensteresor

till delar af fögderiet, som vore aflägset belägna från hans hem, sjelf

plägade meddela gäldenärer, hos Indika utmätning sökts, den ifrågavarande

underrättelsen, hvarvid gäldenären fatt vidkännas kostnaden för

kronofogdens resa för underrättelsens delgifvande från hans bostad till

den aflägsnare platsen. Kostnaderna blefve på sådant sätt för den betalningsskyldige

väsentligt fördyrade och dennes knappa tillgångar blefve

stundom redan derigenom så medtagna, att intet funnes till gäldande" åt

den utsökta fordran.

Då det väl icke kunde anses ligga någon vigt uppå att underrättelse

om sökt utmätning delgåfves gäldenären genom utmätningsmannen

personligen, hvilket ock framginge af den fortsatta lydelsen af 60:de

paragrafen, syntes ett lagstadgande, i syfte att förhindra, det gäldenären

i anledning af ofvan omförmälda stadganden belastades med obehöfliga

och ofta ganska dryga kostnader, vara af beliofvet påkalladt, helst då

nu gällande stadgande syntes kunna betänkligt missbrukas till att bereda

tjensteman fördelar på ett fåtals, ofta de mest obemedlades, bekostnad.

Den underrättelse, hvarom fråga vore, borde Titan skada lika väl

kunna tillställas gäldenären genom fjerdingsman eller stämningsman som

genom utmätningsmannen, och eu lagstiftning i sådant syfte torde af

omnämnda anledning vara af behofvet påkallad och kunna ske med bibehållande

af all erforderlig trygghet och reda i hithörande förhållanden.

Motionären hemställer följaktligen att Riksdagen för sin del måtte

besluta, att 60 § i ofvan åberopade lag måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall för att, anses giltig meddelas

gäldenären genom utmätningsman, dock att, derest sådant med

mindre kostnad för gäldenären kan ske, underrättelsen, af utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bör delgifvas gäldenären genom denne närmast

boende fjerdings- eller stämningsman, hvilken det i så fall åligger

att ofördröjligen till utmätningsmannen om underrättelsens delgifvande

insända bevis.

Utskottet vill till en början erinra, att enligt förordningen angående

ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda, mål samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till stämningsmål! m. m. den 12 juli 1878 utmätningsman för verkställande

af sådan förrättning, som i motionen afses, är berättigad att

för sig och vittne uppbära ersättning för resa till förrättningsstället,

hvilken ersättning för hvardera utgår såsom för skjuts efter en häst,

dock att, när flera förrättningar verkställas under samma resa eller på

samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga förrättningarne

i förhållande till förrättningsställenas afstånd från förrättningsmannens

och vittnets hemvist. Af dessa stadganden, jemförda med de

beräkningsgrunder i afseende å resekostnadsersättning, som finnas angifna

i resereglemente! den 11 februari 1881 och kungörelsen samma

dag angående kostnadsersättning, bland annat, till landsstatstjenstemän

för vissa resor inom tjenstgöringsdistrikten framgår uppenbart, att det af

motionären anmärkta förfarande är fullkomligt obehörigt. Det lärer, enligt

utskottets åsigt, icke kunna annorlunda anses än såsom ett tjenstefel

och bör såsom sådant jemväl beifras. Vid sådant förhållande torde

emellertid någon lagstiftningsåtgärd i den af motionären föreslagna retning

ur denna synpunkt icke finnas erforderlig, så mycket hellre som

det anmärkta fallet, såvidt utskottet har sig bekant, är timligen enstaka;

Hvad motionären i öfrigt anfört till stöd för sin framställning,

eller önskvärdheten af att utsökningskostnaderna så mycket som möjligt

minskas till fromma för såväl gäldenär som borgenär, har visserligen

synts utskottet behjertansvärdt, men torde icke innefatta tillräckligt skäl

för att bifalla nämnda framställning. På sätt motionären sjelf erinrat,

föranleda bestämmelserna i 60 § utsökningslagen ingalunda dertill, att

underrättelse om förestående utmätning städse skall meddelas af utmätningsmannen

personligen; fast hellre angifvas i paragrafen tre särskilda

sätt, hvarpå skriftlig underrättelse kan med laga verkan meddelas. Dessa

former för gäldenärs underrättande torde icke sällan användas, och vid

sådant förhållande lärer det icke kunna ifrågasättas att, på sätt motionären

synes vilja göra, låta dessa förmer bortfalla och ersätta dem med

ett i regel kostsammare förfarande, hvars användande för öfrigt skulle

komma att bero af vederbörande utmätningsmans ompröfning.

I afgifvet utlåtande öfver en vid 1882 års riksmöte väckt framställning

om sådan ändring af ifrågavarande lagrum, att underrättelse

städse skulle meddelas genom närmast boende ojäfvig stämningsman,

erinrade samma års lagutskott, hurusom ett bifall till berörda förslag

skulle föranleda till allehanda svårigheter och förvecklingar vid tillämpningen,

beroende bland annat dels deraf, att utmätningsman icke hade

skyldighet att tillika vara stämningsman och att ingen säkerhet funnes

derför att den, som i vissa fall sattes i utmätningsmans ställe, tillika

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vore stämningsmål!, dels äfven åt bestämmelsen att alltid den stämningsmål!,

som vore närmast boende, skulle anlitas.

Enahanda betänkligheter torde, om ock ej i samma grad, kunna

göras gällande mot det nu föreliggande förslaget, äfven om dess nyss

antydda bristfälligheter afhjelptes; och utskottet föranlåtes följaktligen

att hemställa,

l:o) att herr Mallmins motion icke må af Riksdagen

bifallas.

65 § i utsökningslagen lyder för närvarande:

»Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder

för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till

nödtorftigt uppehälle; då skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas

hvad till underhåll för en månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap

eller andra lösören, dock ej öfver ett värde af sjuttiofem kronor.

Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen

skett.»

Ändring i denna § föreslås af herr Olof Olsson uti eu likaledes inom

Andra Kammaren väckt och till lagutskottet öfverlemnad motion n:o 108.

Herr Olof Olsson, i syftet af hvilkens motion herrar Fridtjuv Berg,

Edvard Wavrinsky och Magnus Höjer förklarat sig instämma, finner

visserligen ofvan anförda 65 § tillförsäkra gäldenär ett A7isst skydd mot

den godtyckliga hårdhet, hvarmed enligt förut gällande ofullständiga

stadgande!! utmätningar kunde verkställas och alltför ofta äfven verkstäldes,

men förmenar, att erfarenheten från nya ut sökningslagens

tillämpning visat att det skydd, som innebures i ifrågavarande lagrum,

dels vore af den art, att en stor del af dem, å hvilka stadgandet skulle

tillämpas, icke hade något gagn deraf, dels och icke vore tillräckligt.

Detta ådagalades bäst, om man toge i betraktande bestämmelsen

att, der utväg saknas till nödtorftigt uppehälle, skall af det förråd, som

i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad tarfvas.

Detta stadgande, så lugnande det för en sann menniskovän än

ljöde, kunde dock endast vinna tillämpning på en ringa del af de för

utmätning utsatte gäldenärer, och sådant af det skäl, att dessa, bär afsedda

gäldenärer icke alls hafva något »förråd i huset», hvaraf till uppehälle

skulle kunna undanskiftas. Detta vore en så känd sak, att man

derå knappt behöfde spilla flera ord än som innefattades i sjelfva anmärkningen.

Men motionären ville likväl påpeka, att städernas invånare,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

i synnerhet med all säkerhet de större städernas, i allmänhet icke hade

något förråd af födoämnen inne för längre tid, än det dagliga behofvet

kräfde — ja, det vore till och med numera allmän sed att inköpa sina

födoämnen för dagen, i synnerhet de vigtigaste såsom bröd, kött, fisk etc.

Det torde jemväl vara bekant, att små torpare, andra jordarbetare

och handtverkare på landet icke hade tillgång att förse sig med sådant

förråd af födoämnen, att, vid inträffande utmätning hos dessa och vederlikar,

utmätningsmannen finner ett dylikt förråd inne, hvaraf han kunde

till uppehälle för familjen under en månad eller ens kortare tid undanskifta.

Det kunde nästan betvifias, att just af det anförda skälet ifrågavarande

undantagsstadgande ännu någonsin kunnat tillämpas i städerna.

Till hvad sålunda blifvit anfördt torde man få lägga det sakförhållande,

att penningen numera icke hade så mycket värde som på den

tid, utsökningslagen utarbetades; och ville man derjemte fästa sig vid

den stora arbetslöshet och deraf följande nöd, hvilken gradvis insmugit

sig bland den arbetande befolkningen, som mest hemsöktes af utmätningar,

och hvilken i vårt land numera nått en oroväckande höjd; så

funnes tillräckligt talande skäl för påståendet, att det i 65 § utsökningslagen

stadgade skyddet mot hårdt förfarande vid utmätning icke i vår

tid vore tillräckligt.

I allmänhet kunde man säga, att vid utmätning hos stadsinvånare

samt arbetare och handtverkare på landet det numera vore svårt att

uppfylla lagbudet att tilldela gäldenären nödiga arbetsredskap, enär

dessas värde säkerligen öfverstege det belopp af 75 kronor, som finge

undantagas.

1877 års Riksdag, som hade att yttra sig öfver Kongl. Maj:ts förslag

till ny utsökningslag, anförde i sin underdåniga skrifvelse angående

förevarande ämne, att med den stadiga tendens, som penningen redan

då hade att sjunka i värde, prisen på arbetsredskap naturligtvis alltjemt

måste stiga; och att denna förutsägelse blifvit verklighet, vore allmänt

bekant. Betecknande nog ansåg redan nämnda Riksdag det af Kongl.

Maj:t föreslagna värdebeloppet för lågt och att jemväl det högre belopp,

som nya utsökningslagen kom att bestämma var för lågt, vore bevisadt

genom hvad här ofvan utredts om att större delen af gäldenärer icke

hade något gagn af stadgandet om undansättande af matförråd till en

månads underhåll; men då under dessa 16 år prisen stadigt stegrats,

torde det vara uppenbart, att, om värdet af eu månads underhåll ''för en

medelstor familj sammansloges med det värde, som nu förefunnes å

nödiga arbetsredskap för ett handtverks bedrifvande, man måste komma

till ett, resultat af långt mer än 75 kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Sådant förhållandet nu vore, funnes det emellertid ingen likställighet

mellan gäldenarer i förevarande fråga, ehuru det så borde vara.

Motionären hade derför tänkt sig, att denna brist kunde afhjelpas genom

att borttaga ofvan citerade stadgande i paragrafen och i stället utsträcka

det värdebelopp, hvartill gäldenär vid utmätning egde undantaga nödiga

arbetsredskap eller andra lösören, till 150 kronor.

Genom en sådan förändring kunde man äfven i ej så få fall förebygga

de många s. k. hyreskontrakt å lösegendom och lösöreköp, hvilka

nu, i synnerhet i de större städerna, till en för rättrådigheten oroväckande

mängd, mötte utmätningsmannen vid dennes förrättningar;

likaså skulle för visso den rådande konsumtionskrediten derigenom betydligt

inskränkas — att icke förtiga den förhoppning man skäligen

kunde hysa, att den ohejdade stormlöpning mot fattigvård och andra

välgörenhetsinrättningar, som nu påginge och befarades tilltaga, skulle

förminskas.

Motionären förutsåge en anmärkning derom, att, som det syntes

vara ett visst sammanhang mellan stadgandena uti 65 § utsökningslagen

och 30 § konkurslagen, det hade varit nödigt att samtidigt med denna

motion föreslå en förhöjning i det värdebelopp, hvartill konkursgäldenär

eger undanskifta nödiga arbetsredskap eller andra lösören. Men som

dels det underhåll, hvilket kunde tillerkännas en sådan gäldenär, faststälts

att gälla för dubbelt så lång tid som motionen afsåge, och jemväl

kunde i visst tall utsträckas till än längre tid, och dels det i hvarje särskildt

fall berodde af borgenärerne i konkursen att, med hänsyn till flera

angifna omständigheter, bereda gäldenären anständigt uppehälle under

konkurstiden, så, och då eu sådan gäldenär dessutom hade sig tillförsäkrad

rätt att vädja till domstolen om han funne sig missbelåten med borgenärernes

beslut, förefunnes enligt motionärens åsigt intet sådant sammanhang

mellan dessa tvenne lagrum, att en ändring i 65 § utsökningslagen

nödvändiggjorde en ändring i 30 § konkurslagen.

Motionären föreslår alltså:

att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i 65 § utsökningslagen,

att densammas lydelse blefve följande:

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för

gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn, så ock af det förråd, som

i huset finnes, hvad till underhåll för en månad tarfvas, jemte nödiga

arbetsredskap eller andra lösören, allt dock ej öfver ett värde af etthundrafemtio

kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för

den gäld, hvarför pantsättningen skett.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Utskottet har väl behjertat motionens menniskovänliga syfte, men

i allt fall funnit sig förhindradt att skänka densamma sitt understöd.

Till en början tillåter sig utskottet sålunda erinra, att med den

affattning motionären gifvit sin hemställan, det lärer kunna ifrågasättas,

huruvida icke motionärens förslag från gäldenärens synpunkt snarare

måste anses innebära en skärpning än en lindring i gällande lagbestämmelse

om hvad från utmätning skall undantagas.

Enligt 65 §, sådan denna för närvarande lyder, skola nemligen,

utan afseende ä värdet, från utmätning undantagas dels, ovilkorligen,

nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda

barn, dels ock, der utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, af det förråd,

som i huset finnes, hvad till underhåll för en månad tarfvas. Härutöfver

få, under sist angifna förutsättning, undantagas nödiga arbetsredskap

eller andra lösören till ett värde af högst 75 kronor.

Motionären åter har visserligen uteslutit sistberörda förutsättning,

men på samma gång under det af honom föreslagna värdebeloppet 150

kronor inberäknat värdet jemväl af nödiga gång- och sängkläder samt af

det förråd, som i huset finnes.

Af den motivering, som motionären förutskickat, vill det emellertid

synas, som om motionären afsett, att under sistnämnda belopp skulle

inberäknas allenast värdet af nödiga arbetsredskap eller andra lösören.

Huru härmed än förhåller sig, saknas enligt utskottets åsigt giltig

anledning till någon förändring i gällande föreskrifter i detta ämne.

Af förhandlingarna vid 1877 års riksdag framgår, att ifrågavarande

65 § erhållit sin nuvarande lydelse i enlighet med ett af det särskilda

utskott, som hade den förberedande behandlingen af den kongl. propositionen

i ämnet sig anförtrodd, framstäldt sammanjemkningsförslag. Vid

behandlingen af särskilda utskottets ursprungliga förslag hade kamrarne

nemligen stannat i olika beslut, i det att Första Kammaren dels lika

med Kongl. Maj:t bestämt maximivärdet af egendom, som förutom

nödiga gång- och sängkläder samt i huset befintligt förråd finge undantagas,

till allenast 50 kronor, dels ock till dylik egendom hänfört endast

nödiga arbetsredskap och husgeråd, medan deremot Andra Kammaren i

förra hänseendet bestämt sig för ett belopp af 100 kronor och i det senare

ansett nödvändiga lösören af hvilket. slag som helst böra vara fredade

från utmätning.

Enligt utskottets uppfattning bör lagstiftningen på förevarande område

i främsta rummet afse att med billighet mot gäldenären förena full

rättvisa mot borgenären, så att den förre icke gynnas på den senares bekostnad,

och utskottet liar icke kunnat undgå att finna, att i det stad
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

gande, deri ändring nu blifvit ifrågasatt, berörda uppgift blifvit löst på

ett i det hela tillfredsställande sätt. Utskottet inser val, att hvarje siffra

för det värdebelopp, som må från utmätning undantagas, måste lida af

en viss godtycklighet och föranleda en viss ojemnhet i tillämpningen,

och utskottet vill icke heller förneka, att hvad motionären anfört kan

tala för någon höjning af det maximibelopp, som för närvarande finnes

stadgadt uti ifrågavarande afseende, men utskottet vågar på samma gångantaga,

att gäldenärs skäliga anspråk på undseende ännu så länge med

gällande stadganden är nöjaktigt tillgodosedt, och att sålunda den föreslagna

höjningen icke är af verkligt behof påkallad. Särskild! gäller

detta i fråga om förhållandena på landsbygden.

Hvad motionären anfört rörande stadgandet om rätt för gäldenär

att från utmätning af de i huset befintliga lifsförnödenheter undantaga

hvad till underhåll för en månad tarfvas, eger nog i många fäll sin rigtighet,

särskilt hvad förhållandena i de större städerna angår, men tillvaron

af en dylik rätt kan lika ofta för gäldenären eg a verklig betydelse.

Motionären har också ansett sig icke böra undvara ifrågavarande stadgande

i det förslag till ändrad lydelse af 05 § utsökningslagen, han i

sin motion framstält.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

2:o) att icke heller herr Olof Olssons motion må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 25 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Hans Andersson har velat tillkännagifva, att han på grund

af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i behandlingen

inom utskottet af herr Olof Olssons motion.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.