Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande äkta makars egendomsförhållanden.

1892-04-25 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:47, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande äkta makars egendomsförhållanden.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

9

N:o 47.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad

lagstiftning rörande äkta makars egendomsförhållanden.

Med anledning af gjorda framställningar om vidtagandet af lagstiftningsåtgärder

i syfte att bättre än dittills skett tillgodose den gifta

qvinnans rätt och bästa albit, som bekant, 1884 års Riksdag den 7 maj

samma år till Kong!. Maj:t en skrifvelse, deri Riksdagen förmälde sig

efter sorgfällig pröfning af dit hörande förhållanden hafva kommit till den

åsigt, att lagstiftningen rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden

borde bringas till öfverensstämmelse med följande, af Riksdagen

i enlighet med lagutskottets utlåtande i ämnet, n:o 49, i berörda skrifvelse

angifna grunder:

l:o) I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru

före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, må mannen ej

eg a giftorätt, hvadan sådan rätt icke heller bör tillkomma hustrun i

mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta och afrad af

dylik egendom varder under lösören räknad.

2:o) Gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den egendom,

som är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord

förbehålla sig sådan rätt.

3:o) Mannen må icke hafva magt att utan hustruns samtycke bortskilja,

förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord och

hus i staden.

4:o) Hustrun bör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom

svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon

icke sig dertill uttryckligen förbundit.

Bill. till lliksd. Vrot. 1892. 7 Sami. 2ö lläft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

5:o) Derest under äktenskapet mannen i andra fall, än det i 11

kap. 5 § gifterinålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf

användt makarnes gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant

vid delning eller arfskifte å hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse

gälla för hustru, som under äktenskapet med dylik egendom

guldit'' sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild

fördel.

Genom kongl. bref den 30 augusti 1884 anbefaldes nya lagberedningen

att afgifva förslag till de förändrade bestämmelser angående äkta makars

inbördes egendomsförhållanden, hvartill Riksdagens berörda skrifvelse

kunde föranleda, och beredningen öfverlemnade den 1 juli 1886 de lagförslag

i ämnet, som beredningen på grundvalen af berörda skrifvelse

och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dennas ofvan angifna innebörd

utarbetat.

Vid förslagens granskning inom högsta domstolen fann af de

fem ledamöter, som deltogo i ärendets slutbehandling, allenast en ledamot

förslagens hufvudgrunder innebära rigtiga utgångspunkter för ett

fortsatt lagstiftningsarbete på förevarande område. Härvid erinrade likväl

bemälde ledamot, hurusom, då en lagstiftning, byggd på grundsatsen

om egendomsgemenskap, men tillika syftande att åt hvardera maken i

vissa afseenden bereda enskild egande- och förvaltningsrätt, städse måste

blifva synnerligen invecklad, det följaktligen vore af nöden att åt den

tilltänkta lagen gifva en yttre form, som genom reda och klarhet samt

systematiskt ordnade lagbud bidroge att underlätta en rigtig uppfattning

af lagstiftarens mening, men att beredningens förslag i sådant afseende,

särskildt beträffande uppställningen och ämnenas fördelning icke syntes

vara fullt tillfredsställande.

Domstolens öfrige ledamöter funno sig deremot, på anförda skäl,

förhindrade tillstyrka att samma förslag i befintligt skick lades till grund

för ny lagstiftning i ämnet.

Då ärendet derefter å nyo föredrogs inför Kongl. Maj:t den 31

december 1891, fann icke heller Kongl. Maj:t det sålunda verkstälda lagstiftningsarbetet

böra läggas till grund för någon framställning till Riksdagen,

utan uppdrog åt lagberedningen att utarbeta de förslag till ändring

i gällande bestämmelser angående boskilnad och dermed sammanhängande

lagstadganden, som kunde finnas erforderliga i syfte att dels

lättare tillfälle till vinnande af boskilnad måtte beredas hustru, dels

hustrus eller enkas betalningsansvarighet för gäld, som mannen ensam

ådragit det gemensamma boet, måtte inskränkas eller undanrödjas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Frågan om en förändrad äktenskapslagstiftning har nu å nyo bragts

å bane inom Riksdagen genom tre särskilda i Andra Kammaren väckta

motioner n:is 43, 93 och 94, hvilka afgifvits, n:o 43 af herr grefve H.

E. G. Hamilton, n:o 93 af herr Magnus Höjer, med hvilken herrar friherre

A. E. Nordenskiöld, Christian Lovén, Curt Wallis och Olof Olsson

förklarat sig instämma, samt n:o 94 af herr Nils Hanson i Berga.

Samtliga dessa motioner hafva af kammaren blifvit till utskottet

hänvisade.

I först omförmälda motion, n:o 43, lemnas till en början redogörelse

för innehållet af Riksdagens ofvan berörda skrifvelse och de i anledning

deraf från regeringens sida vidtagna åtgärder och omnämnes tillika, hurusom,

på sätt redan anförts, regeringen funnit nya lagberedningens på

grundvalen af samma skrifvelse utarbetade förslag till ändrad lagstiftning

i fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden icke böra göras

till föremål för någon framställning till Riksdagen, utan i stället lemnat

beredningen i uppdrag att afgifva förslag till lagbestämmelser, hvarigenom

gift q vinnas ställning inom äktenskapet må kunna på ett i viss

mån annat sätt, än Riksdagen och nya lagberedningen föreslagit, vinna

ökad trygghet mot följderna af mannens målsmanskap.

Härefter anför motionären:

»Hvilken åsigt man nu än må hysa om ändamålsenligheten af

detta Kong!. Maj:ts beslut, synes det dock icke kunna leda till något

i praktiskt hänseende önskvärdt resultat, derest man för närvarande

skulle påyrka ett uttalande från Riksdagens sida rörande de delar af

lagstiftningen, hvilka direkt beröras af lagberedningens nya uppdrag,

utan torde dermed under alla förhållanden böra anstå, till dess frukterna

af detta lagstiftningsarbete föreligga. Ett annat förhållande synes

deremot ega rum i fråga om de två punkter i 1884 års riksdagsskrivelse,

hvilka beröra helt andra områden än det, inom hvilket lagberedningen

nu fått sig förelagdt att arbeta, nemligen yrkandena att giftorätt i stadsfastighet

i vissa fall icke vidare skall eg a rum, samt att mannen ej må

eg a rätt att utan hustruns särskilda medgifvande föryttra eller förpanta

boets fasta egendom. Bestämmelser härom kunna uppenbarligen meddelas,

utan afseende å hvad Riksdagen en gång kommer att besluta

med anledning af lagberedningens blifvande förslag. Emellertid kan

det icke ifrågasättas, att Riksdagen nu utan vidare skulle för sin del

antaga det förslag till ändrad lydelse af de nuvarande stadgandena i

giftermålsbalkens 10 kap. 2 § och 11 kap. 1 §, hvilka återfinnas i lagberedningens

utlåtande af den 1 juli 1886, enär ett genomförande af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

dessa båda förslag uppenbarligen påkallar åtskilliga ändringar af andra

delar af sistnämnda kapitel, kvilka delar dock på det närmaste beröras

af det lagstiftningsarbete, som nu anförtrotts åt lagberedningen. Å

andra sidan synes det, just med hänsyn till sistberörda omständighet,

vara mindre ändamålsenligt, att lagberedningen nu utarbetar ett förslag

till ändring af 11 kapitlets stadganden, utan att dervid taga hänsyn

till Riksdagens år 1884 aflåtna skrifvelse, i vidare män än som

kan föranledas af föreskriften, att lagberedningens förslag skall innehålla

bestämmelser, hvarigenom hustrus eller enkas betalningsansvarighet

för gäld, som mannen ensam ådragit det gemensamma boet, inskränkes

eller undanrödjes. Ty häraf kan uppenbarligen följa, att,

äfven om Riksdagen i öfrigt anser det på lagberedningens arbete grundade

förslaget ändamålsenligt, Riksdagen likväl finner sig förhindrad

att godkänna detsamma förr än det ännu en tredje gång af lagberedningen

omarbetats med tagen hänsyn till Riksdagens uttalade önskan

i fråga om giftorätten i stadsfastighet och mannens befogenhet att föryttra

eller förpanta egendom, hvari hustrun eger giftorätt. På grund

häraf har jag, under förutsättning att Riksdagen fortfarande vidblifver

sin en gång, efter omsorgsfull pröfning, angifna ståndpunkt, trott det

ur flere synpunkter vara ändamålsenligt att ifrågasätta en utsträckning

af det uppdrag, som nu lemnats lagberedningen, jemväl till utarbetandet

af förslag i ofvan angifna syfte.»

Sedan motionären härefter anfört de skäl, hvilka, hemtade från

lagutskottets förenämnda, vid 1884 års riksdag afgifna utlåtande i ämnet,

i Riksdagens skrifvelse åberopas till stöd för de båda af motionären nu

återupptagna ändringsförslag samt tillika erinrat, att de anmärkningar mot

ifrågavarande förslag — sådana de förelågo i nya lagberedningens betänkande

— som framstäldes inom högsta domstolen, syntes, der de

icke utgått från en från Riksdagens principielt afvikande uppfattning

om lämpligaste sättet att ordna egendomsförhållandena inom äktenskapet,

mera afse förslagens formulering än deras innebörd, och derför vid en

förnyad omarbetning torde kunna undvikas, derest de befunnes befogade,

särskildt om lagberedningen erhölle full frihet att ur förslagen

draga alla nödiga konseqvenser, fortsätter motionären: »Till äfventyrs

skulle, mot hvad jag sålunda ansett mig böra föreslå, kunna invändas,

att äfven om lagberedningens uppdrag utvidgas på nu angifna sätt,

lagstiftningsarbetet likväl lemnar åtskilliga bland de mest öfverklagade

missförhållandena oberörda; och att det på grund häraf kunde sättas i

fråga, om man ej, i stället för att syssla med partiella reformer, borde

i ett sammanhang underkasta hela vår lagstiftning om egendomsförhål
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

landeri» inom äktenskapet och hvad dermed står i samband en grundlig

revision. Härtill vill jag endast anmärka, att en sådan mera omfattande

revision åtminstone tillsvidare undanskjutits genom Kongl.

Maj:ts den 31 december 1891 fattade beslut, samt att det, särskilt

under sådana förhållanden, dock ingalunda kan anses ovigtig!, derest i

lagstiftningen inrymmas stadgande!!, hvilka, såsom de nu ifrågasatta,

innebära ett erkännande af två så vigtig» grundsatser, som att äktenskapet

icke bör onödigtvis rubba förut bestående eganderättsförhållanden,

och att hustrun bör ega ett ord med i lägel, då det gäller förmögenhetstransaktioner,

hvilka kunna sätta familjens hela ekonomiska

existens på spel.»

På grund af hvad han sålunda anfört, hemställer motionären:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj^anhålla, att Kongl.

Maj:t ville, i sammanhang med det förslag till ändring af boskilnadsförordningen

m. m., om hvars utarbetande Kongl. Maj:t fattat beslut

den 31 december 1891, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af lagstiftningen rörande äkta makars inbördes

egendomsförhållanden, att, på sätt Riksdagen uti skrifvelse i ämnet den

7 maj 1884 ifrågasatt, giftorätt icke må ega rum i den fasta egendom

i stad eller å stadens mark, som den ena maken före eller under äktenskapet

ärft eller förut förvärft, samt att mannen icke må hafva magt

att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta

egendom å landet eller jord och hus i staden, äfvensom till de ändringar

af lagstiftningen i öfrigt, hvilka häraf finnas påkallade.»

Medan sålunda nyss bemälde motionär med sin framställning velat

å nyo för lagstiftning draga under ompröfning tvenne frågor, rörande

hvilka Riksdagen redan uttalat sig i enahanda rigtning som motionären,

har deremot herr Höjer i sin motion helt och hållet lemnat den modifierade

ståndpunkt i fråga om mannens målsmanskap och omfattningen

af makarnes egendomsgemenskap, som Riksdagen i sin mera nämnda

skrifvelse funnit sig böra intaga. Enligt hans och hans meningsfränders

uppfattning kan en fullt tillfredsställande lösning af det problem, lagstiftaren

på ifrågavarande område har sig förelagdt, vinnas allenast

genom ett fullständigt upphäfvande af så väl mannens målsmanskap

som egendomsgemensamheten inom äktenskapet, och motionären hemställer

följaktligen:

»att Riksdagen nu ville taga den på dagordningen stående frågan

om gift qvinnas myndighetsförklarande i förnyadt öfvervägande samt

dervid besluta,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

LagutslcQttets Utlåtande N:o 47.

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:ts täcktes

till en kommande Riksdag aflåta förslag till sådan ändring i gällande

lagstiftning, att, med upphäfvande af mannens målsmansrätt och egendomsgemenskapen

mellan makar, gift qvinna må, likasom man och

ogift qvinna, blifva berättigad att såsom myndig sjelf råda öfver sig

och sin egendom».

Till stöd för denna sin framställning, hvilken jemväl inledes med

en kortfattad redogörelse för Riksdagens skrifvelse af år 1884 och deraf

föranledda regeringsåtgärder, anför motionären: »Det ligger i sakens

natur, att det ej kan blifva något godt och varaktigt lagstiftningsarbete,

om man på grundvalen af den underordnade ställning, som 1734

års lagstiftare anvisat gift qvinna, söker bygga föreskrifter, syftande

att förverkliga en nyare tids motsatta kraf på hennes fullständiga

myndighetsförklaring. Den som tagit del af nya lagberedningens förslag

jemte den kritik deraf, som innefattas i afgifna reservationer och

högsta domstolens utlåtande, finner också snart, hvilka svårigheter mott

att inom de genom Riksdagens skrivelse uppdragna gränser åstadkomma

en någorlunda dräglig lagstiftning. Kongl. Maj:t har derför utan tvifvel

haft goda grunder för sin uppfattning, att beredningens förslag ej

vore lämpadt att upphöjas till lag.

Den sålunda vunna erfarenheten torde emellertid å andra sidan

göra det klart, att genomförandet af den gifta qvinnans myndighetsförklaring

icke vidare lämpligen kan fördröjas genom ett fortsatt inslående

på de partiella reformernas väg, utan att steget nu bör tagas

fullt ut till detta mål på sätt redan skett i England, der sedan nära

tio år tillbaka den gifta qvinnan är i tryggad besittning af den fullmyndiga

ställning, som en hvar nog inser, att hon förr eller senare

äfven här i landet måste tillvinna sig.

Äfven i Norge har man hunnit ett godt stycke före oss genom

en den 29 juni 1888 utfärdad lag om förmögenhetsförhållandet mellan

makar, hvars 11 § lyder: »Gift Kvinde har samme Myndighed som den

ugifte og raader sit Gods med de Begraendsninger, som indeholdes i

naervaerende Lov.» Dessa begränsningar afse närmast stadganden, som

påkallats deraf, att egendomsgemenskapen mellan makar blifvit, genom

nämnde lag delvis bibehållen.

Att mannens sjelfskrifna och oansvariga förmynderskap öfver

hustrun skulle utgöra en betingelse för ett sant äktenskap, torde icke

vidare med framgång kunna göras gällande. Vår nuvarande lagstiftning

har också redan brutit med denna åskådning, då den genom stadgandena

om äktenskapsförord möjliggjort äktenskap, der mannens för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 15

valtningsrätt öfver hustruns egendom och egendomsgemenskapen äro

helt och hållet häfda.

Icke heller kan det, såsom mången invänder, anses såsom ett så

synnerligt djerft språng i nödig historisk utveckling att på en gång

borttaga det enda återstående undantaget från den redan genomförda,

mer genomgripande reformen, enligt hvilken qvinna berättigats att i

juridiskt afseende vara lika myndig som man, och detta desto mindre

som lagstiftningen redan gjort början till nämnda följdrigtiga steg, derigenom,

att den medgifvit gift qvinna rätt att råda öfver hvad hon

genom eget arbete förvärfvat, äfvensom beredt henne tillfälle att medelst

förord vinna sjelfständig förvaltningsrätt öfver sin enskilda egendom.

Samma anmärkning gäller om den lagändring, som nära och

följdenligt ansluter sig till ett stadgande om att gift qvinna skall vara

myndig, nemligen upphäfvandet af egendomsgemenskapen mellan makar,

hvilken ju redan enligt gällande lag ej existerar i fråga om viss egendom

och dessutom kan genom förord alldeles häfvas. I hvarje händelse

torde det med skäl kunna ifrågasättas, hvad gagn man kan hafva

af ett historiskt sammanhang, som skall förmedlas genom lagar, hvilka,

såsom byggda på två stridiga principer, måste föranleda oreda och slitningar

i flere afseenden.

De lagförändringar, hvartill nya lagberedningen nu fått uppdrag

att utarbeta förslag, torde väl blifva egnade att i en del fall mildra

yppade missbruk af mannens målsmansrätt, men syfta icke att i någon

mån föra sjelfva reformfrågan framåt.

Vid sådant förhållande, och då något annat initiativ icke torde

vara att förvänta från Kong], Maj:t, är det ändamålslöst att ytterligare

förlänga det långa uppskofvet med sakens behandling genom att afvakta

den ovissa tidpunkt, då nämnda lagförslag till äfventyrs kan

blifva framlagdt. för Riksdagen.»

Jemväl herr Nils Hanson har till utgångspunkt för sin framställning

tagit regeringens åtgärd, att för närvarande låta nya lagberedningens,

i anledning af 1884 års riksdagsskrivelse utarbetade, lagförslag

i förevarande ämne hvila, och i stället söka att på en i viss mån annan

väg främja syftet med berörda skrifvelse, men har med denna utgångspunkt

framslält ett förslag, hvars rigtning är alldeles motsatt den, som

utmärker de båda andre motionäremes förslag. Herr Nils Hanson har

nemligen återupptagit sin vid 1889 års riksdag väckta motion med

syfte att vidga området för egendomsgemensamheten inom äktenskapet,

genom att göra jemväl ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

å landet till samfäld egendom. Efter det motionären erinrat derom, att

det skäl nu mera förfallit, hvarpå lagutskottet vid sist nämnda riksdag

grundade sitt af Riksdagen bifallna afstyrkande utlåtande, nemligen att

nya lagberedningens på grundvalen af 1884 års riksdagsskrivelse utarbetade

förslag, hvilket likaledes afsåge att i förevarande afseende

åstadkomma likhet i bestämmelserna rörande fast egendom å landet

och i stad, men i alldeles motsatt rigtning mot den af motionären föreslagna,

då ännu icke blifvit slutligen pröfvadt, har nemligen motionären

å nyo hemstält:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i 10 kap.

2 § giftermålsbalken, att hvad om makars ömsesidiga giftorätt i fast

egendom redan gäller för stad, måtte blifva gällande äfven för landet.»

Lagutskottet, som med hänsyn till det inre sammanhang, hvilket

förefinnes emellan de föreliggande motionerna, ansett lämpligt att afgifva

ett gemensamt utlåtande öfver desamma, får i sådant hänseende,

beträffande först herr Nils Hansons motion, erinra derom, att vid alla

de tillfällen, så väl under ståndsriksdagarnes tid som efter det nya representationsskickets

genomförande, då framställningar i enahanda syfte

som ifrågavarande motion förelegat till behandling, dylika framställningar

blifvit i enlighet med lagutskottets hemställan af representationen

afslagna. Så fann lagutskottet vid 1862—63 årens riksdag giftorättens

utsträckning till ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet å

landet innebära, icke ett steg framåt, utan fast hellre ett steg tillbaka

i utvecklingen, på samma gång utskottet trodde sig kunna förutsäga,

att framtida reformer i fråga om ordnande af makars inbördes

egendomsförhållanden skulle komma att gå i en rigtning, alldeles

motsatt den, som af motionären i ämnet förordats. Vidare anförde

utskottet, att egendomssamfällighet emellan makar icke kunde

betraktas såsom ett väsentligt moment i äktenskapet och att det etiska

sambandet emellan makarne ingalunda syntes kunna stärkas genom den

föreslagna åtgärden. Icke heller lagkomité!! hade hyllat principen af

en dylik utsträckning, utan tvärt om, med bibehållande af gällande inskränkning

i fråga om giftorätt i fastighet å landet, från giftorätt undantagit

ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet i stad. Komitén

hade till stöd för detta förslag anfört: »Ehuru lagen förordnat, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

giftorätt icke skall eg a rum i ärfd jord å landet, eller i den som endera

maken före giftermålet der förvärfvat, har den likväl medgifvit

giftorätt i all både ärfd och förvärfd fastighet i stad, utan åtskilnad

om förvärfvandet skett före eller efter giftermålet. Lagstiftaren har

utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och tomt i städerna icke

i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet, men att deremot

å landet, der näringssätt egentligen bestode i jordbruk, fastigheten

eller jorden vore brukarens förnämsta egendom, som således åt

honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga om giftorätt emellan

makar har dock komitén, vid ämnets närmare granskning, icke kunnat

godkänna denna skilnad. När bolaget emellan makarne uppkommer,

är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra

sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet

förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna

lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom,

som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves

en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår

fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande

ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma

på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega rum, huruvida

hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes må kunna från

samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det

ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet.

Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär

man alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan egendom,

tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen böjelse att

med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla

den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet

skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom

kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer

i eu annan slägt.

Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och

på landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande

samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnas inbördes

välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord

eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för

åtnjutande deraf sjelfve utstaka vilkoren.»

Utskottet, som förklarade sig i allo dela lagkomiténs sålunda

uttalade uppfattning, erinrade derjemte, hurusom äfven i främmande

Jlih. till Riksd. Vrot. 1892. 7 Sami. 25 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

länders lagstiftning ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet

voro undantagen från den egendomssamfälligket, som eljest, enligt lag,

vore för makar bestämd. Så t. ex. innehölle code civil (art. 1,404) i

afseende å äktenskap, ingångna under förutsättning af egendomsgemensamhet

(régime en communauté), enahanda stadgauden, som lagkomitén

föreslagit.

På enahanda skäl afstyrkte lagutskottet vid 1867, 1872, 1873 och

1874 årens riksdagar de framställningar i samma rigtning, som vid

dessa riksdagar förelågo, och erinrade tillika, att om, såsom ofta varit

anmärkt, vår äktenskapslagstiftning icke vore nog verksam att skydda

hustrus egendom mot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt,

syntes deraf kunna hemtas ett ytterligare skäl att bibehålla

ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes, att den fastighet å

landet, som hustrun före äktenskapet egt eller derefter ärft, gåfves

till spillo.

Den ståndpunkt, utskottet så väl som Riksdagen under en följd af

år och senast vid 1884 års riksdag troget häfdat, har icke i någon

mån kunnat af motionärens framställning rubbas, och utskottet hemställer

följaktligen,

1) att herr Nils Hansons motion icke må vinna

Riksdagens bifall.

Hvad härefter angår, herr Höjers förslag att fullständigt upphäfva

så väl mannens målsmanskap som äkta makars egendomssamfällighet,

hafva väl liknande förslag förut varit inom Riksdagen väckta, men

dessa hafva af utskottet städse afstyrkts och icke heller lyckats tillvinna

sig Riksdagens bifall.

Lagutskottet vid 1870, 1873 och 1877 årens riksdagar har —

utgående från den synpunkt, att äktenskapets idé klöfver samverkan

mellan makarne utan skilda intressen samt enhet i ordnandet af makarnes

angelägenheter och med erinran tillika, att naturen sjelf syntes

hafva hänvisat hustruns verksamhet företrädesvis till de inre husliga

bestyren, då mannens deremot vore rigtad mera utåt, hvadan, derest

hustrun i fråga om förvaltningen stäldes alldeles oberoende af mannen,

det vore fara värdt, att hennes håg och krafter droges från utöfvandet

af de pligter, som ålåge henne såsom maka och moder, — förklarat

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

sig finna målsmanskapets fullständiga borttagande och ett i sammanhang

dermed genomfördt upphäfvande af all egendomsgemenskap allt

för mycket strida mot allmänna föreställningssättet hos oss i fråga om

den innerliga förening och gemensamhet, som genom äktenskapet inträder

och hvarur, då den ena af makarne borde vara den styrande,

mannens målsmanskap för hustrun framginge såsom en otvungen följd.

Såsom framgår af ofvan lemnade redogörelse för innehållet af

1884 års Riksdags skrifvelse, har Riksdagen också funnit de berättigade

krafven på ett ökadt ekonomiskt oberoende för den gifta qvinnan och

hennes betryggande mot missbruk af målsmansrätten kunna tillgodoses

— bland annat, derigenom att, på samma gång omfånget af den

legala giftorätten minskades, mannens målsmanskap så till vida underkastades

en ytterligare begränsning, att hustruns förvaltningsrätt öfver

sin enskilda egendom blefve regel från att, på sätt i 1874 års förordning

förutsattes, vara undantag.

Nya lagberedningen, som i sitt förslag till ändring af 9 kap. 1 §

giftermålsbalken och i den föreslagna nya 4 § i 10 kapitlet samma balk

i allt väsentligt stält sig på samma ståndpunkt, som 1884 års Riksdag

sålunda intog, har i sina motiv på ett enligt utskottets uppfattning

öfvertygande sätt ådagalagt ohållbarheten af de ytterlighetssträfvanden,

för hvilka motionären i sin framställning gjort sig till målsman.

Efter att (se sidan 36 i beredningens betänkande) hafva erinrat, hurusom

hustrus rätt att, på sätt beredningen föreslagit, råda icke blott

öfver sin enskilda egendom, utan äfven öfver sådan samfäld, som utgöres

antingen af den enskilda egendomens afkastning eller ock af

hustruns egen arbetsförtjenst, innebure en ny, för lagens orubbade

delar ursprungligen främmande princip, hvars införande återverkade

på makarnes förhållande både sins emellan och till borgenärer samt

att i följd häraf de af Riksdagen i dess skrifvelse förordade bestämmelserna

måste föranleda till ändring af lagen äfven i åtskilliga andra

hänseenden, anför sålunda beredningen vidare:

»Emellertid ligger enligt beredningens tanke icke liten vigt deruppå,

att de nya stadganden, som antagas, helst i ett ämne af så djup

betydelse för samhället som det förevarande, icke innebära större och

mera väsentliga ändringar i det bestående, än att de kunna betraktas

såsom moment i den naturliga utveckling, lagen efter hand och i jembredd

med allmänna rättsmedvetandet bör undergå. Ur denna synpunkt

kan det icke anses önskvärdt, att en ny grundsats varder på en gång

med strängaste konseqvens genomförd i alla de hänseenden, der tillämpning

deraf må kunna ifrågakomma. Ej heller lärer det kunna för fler
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

talet af gifta qvinnor i vår tid anses eftersträfvansvärdt att genom ernående

af full likställighet med mannen i ekonomiskt hänseende gå

miste om det skydd och de förmåner, hvilka under vanliga och naturliga

förhållanden äro hustrun beredda genom mannens målsmanskap

och dermed följande förpligtelser. Det bör för öfrigt fasthålla», att lagstiftningen

till upprätthållande af eu institution sådan som äktenskapet

ej får grundas uteslutande på en princip såsom t, ex hustruns sjelfständighet,

mannens målsmanskap o. s. v. Fastmera kräfves ett jemnt

och skäligt afvägande mellan de skilda intressen eller faktiskt gifna

förhållanden, på hvilka berörda lagstiftning eger återverkan. Om således

qvinnans af nutiden erkända anspråk på en fri och sjelfständig

utöfning af hennes rättigheter i personligt och ekonomiskt hänseende

ej inom äktenskapet lärer kunna i sin fullständigaste omfattning förverkligas

utan att inkräkta på den enhet och sammanhållning, som tillhör

äktenskapets natur, så följer häraf, beträffande den gifta qvinnan,

att nämnda anspråk måste lida någon inskränkning, på det att i allt

fall tyngdpunkten af den gemensamma förvaltning, hvilken tillkommer

makarne såsom enhet, måtte kunna läggas i en hand. Denna grundsats

skall, enligt beredningens öfvertygelse, ej kunna lemnas å sido,

utan att derigenom åstadkommes en högst väsentlig rubbning af äktenskaps-

och familjeförhållandena inom vårt land, — en rubbning till

hvars genomförande det upplysta tänkesättet inom landet, åtminstone

för närvarande, ingalunda torde finnas benäget.»

I de speciella motiven till beredningens förslag till ändring i 9

kap. 1 § giftermålsbalkeu, yttrar beredningen i fråga särskildt om

mannens målmanskap vidare, hurusom den utvidgade rätt och befogenhet

i fråga om egendom i boet, som enligt förslagets bestämmelser

skulle tillkomma hustrun, icke syntes beredningen gifva giltig anledning

till någon inskränkning af mannens målsmansrätt inom äktenskapet

utöfver den redan genom 1874 års förordning vidtagna. För

upprätthållandet af den äktenskapliga enheten och för familjens skydd

mot fara af splittring genom uppkomna stridiga meningar mellan rnakarne

om hvad familjens rätt och intresse i särskilda fall kräfde, erfordrades

nemligen med nödvändighet att vid sådan olikhet i meningar

ena maken tillädes det afgörande ordet. Ty att för detta ändamål påkalla

en tredje person eller ett ingripande af offentlig myndighet vore

uppenbarligen lika litet egnadt att åstadkomma ett rätt afgörande af

den uppkomna skiljaktigheten, som att för framtiden bevara den nödiga

enheten och öfverensstämmelsen mellan makarne.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

I nu angifna förhållande läge grunden för målsmanskapet, och detta

förutsatte sålunda ingalunda ett betraktelsesätt af hustruns ställning

inom familjen, hvilket skulle stå i strid med hustruns berättigade

anspråk på personlig frihet och sjelfständighet. Äfven med målsmansrättens

bibehållande kunde hustrun erkännas såsom myndig, och den

uppfattning, enligt hvilken berörda rätt komme i strid med den hustrun

skäligen tillkommande sjelfbestämuingsrätt, syntes innebära ett misskännande

af hvad som utgjorde det väsentliga i målsmansrätten. Innebure

nemligen denna rätt icke någon annan inskränkning i hustruns

frihet än den, som utgjorde den nödvändiga förutsättningen för äktenskapet,

och afsåge samma rätt familjens angelägenheter, så kunde den

icke betraktas annorlunda än såsom den nödvändiga begränsning i den

ogifta qvinuans frihet, som inträdet i äktenskapet och grundläggandet

af familjen förde med sig. För familjens lika väl som för samhällets

uppkomst och bestånd måste dess medlemmar underkastas en viss

inskränkning i den individuella sjelfbestämningsrätten.

Då målsmanskapets betydelse och innehåll icke blefve uttömdt

genom den derur härflytande befogenhet att råda öfver egendom i boet

och att för egendomen tala och svara, syntes i dess begrepp icke ligga

något hinder att från denna befogenhet undantaga viss egendom i boet.

Vid sådant förhållande torde man ej heller med fog kunna påstå, att

den liustrnn tillagda vidsträcktare rätt att råda öfver egendom i boet

skulle stå i motsägelse med målsmanskapet.

Rigtigheten af hvad beredningen sålunda anfört synes utskottet

icke kunna jäfvas, och då dertill, hvad angår mannens målsmanskap

kommer i betraktande, att de vådor för hustruns ekonomiska oberoende,

som detta visat sig kunna medföra, säkerligen komma att än ytterligare

minskas genom frukterna af det fortsatta lagstiftningsarbete på förevarande

område, som, på sätt ofvan blifvit omförmäldt, nyligen uppdragits

åt nya lagberedningen, anser sig utskottet kunna med allt fog hemställa,

2) att icke heller herr Höjers motion må vinna

Riksdagens bifall.

Hvad slutligen beträffar den af herr grefve Hamilton väckta framställning,

afser denna, såsom redan framhållits, ett förnyadt uttalande

från Riksdagens sida om önskvärdheten af eu lagstiftning, hvarigenom

dels med bibehållande af egendoinsgemenskap i fråga om lös egendom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

och under äktenskapet gemensamt förvärfvad fastighet såsom regel,

äkta makars förmögenhetsförhållanden i öfrig! så ordnades, att äktenskapsförbindelsen,

så vidt möjligt vore, icke åstadkomme rubbning i

någondera makens före äktenskapet bestående eller genom fastighetsarf

under äktenskapet uppkomna eganderätt, dels och mannen förklarades

obehörig att utan hustruns samtycke förfoga öfver boets fasta egendom

å landet eller i staden.

Beträffande nu förra delen af motionärens framställning har utskottet

härofvan vid behandlingen af herr Nils Hansons motion haft

tillfälle att erinra, hurusom utskottet fortfarande, på de af lagkomitéu

anförda och af Riksdagen i dess ofta berörda skrifvelse den 7 maj 1884

åberopade skäl, anser önskligt, att de i afseende å makars giftorät

iör fastighet å landet gällande bestämmelser vinna tillämpning jemväl

i fråga om fastighet i stad. Lika med motionären finner jemväl utskottet

förevarande fråga vara af beskaffenhet att kunna lösas utan

sammanhang med de frågor, som falla inom eller beröras af området

för den lagstiftning, till hvars utarbetande nya lagberedningen nyligen

erhållit uppdrag. Men utskottet måste finna det mindre lämpligt att,

då regeringen så nyss uttalat en från Riksdagens åsigt afvikande mening

i frågan, i det att regeringen funnit eu reform af vår äktenskapslagstiftning

böra gå i eu annan rigtning än den Riksdagen förordat, ånyo

aflåta en skrifvelse i förevarande ämne.

Enahanda anmärkning kan i fråga om den andra delen af motionärens

framställning med så mycket större skäl göras gällande, som

det ämne framställningen i denua del afser ingalunda torde sakna

ett visst inre samband med de ämnen, hvilka af det lagberedningen

lemnade nya uppdrag beröras. Det synes nemligen kunna med allt

fog ifrågasättas, huruvida icke, derest mannen utan hustruns samtycke

förfogade öfver gemensam fast egendom, påföljden borde blifva,

att hustrun kunde med laga verkan begära boskilnad. Vid sådant

förhållande torde det också vara att förvänta, att den förevarande

frågan kommer att ur nyss angifna synpunkt skärskådas under det

lagstiftningsarbete, hvarom regeringen nyligen föranstaltat, och jemväl

af denna omständighet ser sig utskottet förhindradt att skänka sitt

understöd åt motionärens ifrågavarande framställning. Utskottet vill för

öfrigt icke dölja, att de anmärkningar, som vid högsta domstolens

granskning af lagberedningens förslag i förevarande ämne rigtades

emot samma förslag, hvilket, på sätt Riksdagen förordat, afsåg förbud

för manneu att utan hustruns samtycke förfoga öfver boets gemensamma

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

fastighet., hos utskottet framkallat tvifvelsmål angående lämpligheten

af ett dylikt förbud. Sålunda erinrades utaf en af domstolens ledamöter,

bland annat, hurusom det, i fall förbudet blefve öfverträdt, svårligen

läte sig göra att medgifva hustrun rätt till återvinning vare sig

mot eller utan lösen. Åtminstone skulle det icke vara lämpligt att

låta hustrun för mannens räkning återbörda dennes andel i hvad han

sjelf frivilligt sålt, i följd hvaraf det sålunda blefve nödvändigt att

inskränka hustruns återvinningsrätt till hennes giftorättsandel i den

sålda fastigheten. Härigenom skulle åter den oegentlighet inträffa, att

hustrun, om hon af tredje man återvunne sin andel i den sålda fastigheten,

komme i samegendom med honom eller i nödvändighet att

underkasta sig laga skifte eller annan delning af fastigheten. Den af

hustrun återvunna fastighetsdelen skulle antagligen derefter betraktas

såsom hennes enskilda egendom, deri mannen ej hade giftorätt och

öfver hvilken hustrun egde råda. En sådan öfvergång af egendomens

natur från gemensam till enskild har man hittills icke tänkt sig annorledes

än i förening med boskilnad, och derom skulle naturligtvis erfordras

ett särskildt stadgande. Huruledes och under hvilka förutsättningar

hustrun skulle kunna beredas rätt att få en utan hennes samtycke

i boets gemensamma fastighet meddelad inteckning upphäfd,

vore jemväl svårt att tänka sig.

Då förbudet för mannen att förfoga öfver gemensam fastighet

således icke kunde afse att göra en af honom gjord försäljning ogill med

påföljd af köpets återgång, syntes uppenbart, att förbudet icke borde

qvarstå i ändamål att å köpet hindra lagfart, då härigenom skulle föranledas

den oegentlighet, att lagfart komme att vägras å köp, som

lagligen icke borde återgå.

Att bibehålla det föreslagna stadgandet såsom ett vackert erkännande

af qvinnans sjelfständighet, tillfredsstälde icke dem, som önskade

att lagen måtte upptaga allenast sådana stadgande!!, hvilka vore af

juridisk betydelse och således af beskaffenhet att medföra laga verkan.

Samme ledamot erinrade slutligen, hurusom det enda tänkbara

korrektivet mot ett obehörigt förfogande af ifrågavarande art syntes

vara att, på sätt utskottet ofvan antydt, låta ett dylikt förfogande

för hustru blifva en anledning till boskilnad, i hvilket hänseende

tillika kunde stadgas, att dylika aftal, slutna inom viss kort tid före

det ansökan om boskilnad gjordes, skulle, på hustruns talan, återgå.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet

hemställa,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

3) att icke heller herr grefve Hamiltons ifrågavarande

motion må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

dels af herr Lilienberg emot vissa delar af motiveringen;

dels af herr Claeson, hvilken yttrat: »Vid pröfning af de genom tre

särskilda motioner väckta förslagen om upphäfvande af, inskränkning i

eller utvidgande af egendomsgemenskapen äkta makar emellan, torde man

böra fasthålla i minnet, att egendomsgemenskapen är en förmån, som

vårt samhälle efter sitt utträde ur barbariets tidehvarf, manadt af känslan

för rättvisa och billighet, skänkt den ursprungligen egendomslösa qvinnan.

Denna egendomsgemenskap var på det sätt ofullständig och orättvis,

att qvinnan blott egde t af det gemensamma boet, intill dess man år

1845 i det hänseendet tog steget fullt ut och tillerkände qvinnan i

giftorätt hälften af den del af boet, hvilken betraktades som samfäld

egendom. Visserligen är det sant, att man ej kunde gifva qvinnan

giftorätt i mannens egendom, utan att äfven lemna mannen sådan i

qvinnans och att nu för tiden qvinnan mången gång inför mera egendom

i boet än mannen, men såsom regel lär väl ännu gälla, att qvinnan

i försörjningsförmåga är mannen underlägsen och att således, om egendomsgemenskapen

upphäfves eller inskränkes samt i följd deraf oftare

än hittills inträffar, att förmögen person vid sin död lemnar sin efterlefvande

maka egendomslös eller i åtminstone jemförelsevis torftiga

omständigheter, detta i regeln skall i ekonomiskt afseende hårdare

drabba qvinnan, som under sitt äktenskap svårligen kunnat hafva något

inbringande yrke eller embete, än mannen, som vanligen har ett sådant,

och för samhället lär det ej vara någon vinst, att sålunda antalet

af egendomslösa eller fattiga enkor ökas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Af hvad nu är sagdt emot upphäfvande af eller inskränkning i

egendomsgemenskapen framgår äfven, att jag anser fullständig egendomsgemenskap

äkta makar emellan vara ur synpunkten af skydd åt

qvinnan i regeln önskvärd. Jag finner ock, att detta bäst öfverensstämmer

med den vackra tanken, att genom äktenskapet man och

qvinna skola så mycket som möjligt sammanslutas tilPett helt med

gemensamma intressen samt att, så framt man ej vill alldeles upphäfva

egendomsgemenskapen och sannolikt medelbart derigenom, äfven eu

stor del af den öfriga gemenskapen makar emellan, fullständig egendomsgemenskap

såsom regel är den enda möjlighet att få en följdrigtig

och fullt rättvis lagstiftning på detta område.

Den nu gällande undantagsbestämmelsen, att den ena maken ej

erhåller giftorätt i den andras ärfda eller före äktenskapet, förvärfda

fasta egendom å landet torde hafva sin hufvudsakliga förklaringsgrund

i gångna tiders åskådningssätt, att de stora jordagodsen, hvilka förr

utgjorde en vida större del af jordegendomen i landet än nu, vore att

betrakta såsom tillhöi’ande en viss familj, åt hvilken de skulle .med

alla till buds stående medel bevaras. Detta åskådningssätt, hvilket

äfven fann sitt uttryck i rätten och den en tid mycket utbredda lusten

att skapa fideikommiss, i större arfsrätt åt son än dotter, i bördsrätten

och mera sådant, har så småningom undanträngts af en annan

uppfattning, der hvarje individs rätt mera än förut gjort sig gällande

och der rättvisans kraf stälts högre än beräkningar af ofvannämn.da

slag, och jag tror tiden nu vara inne att borttaga den sista, orättvisa

och oegentligheter vållande qvarlefvan af ett i öfrigt utdöd.t system.

Man är nu äfven mera än förr pligtig att taga hänsyn till ej blott de

stora jordagodsen utan ock den oändliga mängden af små jordalotter,

och i fråga om dessa har en långvarig erfarenhet lärt mig, att den till

sin princip orättvisa lagen, att den, som har jordegendom, får giftorätt

i den andra makans lika värderika egendom af annan art, utan att

lemna denna motsvarande förmån i sin jordfastighet, hufvudsakligen

medför olägenheter och understundom origtigt uppgjorda arfskiften.

I de fall der man eller qvinna finner önskligt att från egendomsgemenskapen

undantaga sitt jordagods eller annan, fast eller lös egendom,

är i lagen full rätt dertill gifven genom rätten att göra äktenskapsförord;

men sådana fall, hvilka i förhållande till antalet äktenskap

inom riket lära utgöra ett rent försvinnande fåtal, böra, på sätt som

skett, regleras genom undantagslag och ej föranleda till en lagstiftning,

som, sedd i dess allmännelighet, ej låter sig väl försvara.

Bih till Riksd. Prot. 1892. 7 Sami. 25 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att utskottet bort

tillstyrka bifall till herr Nils Hansons i Berga i ämnet afgifna motion.

Hvad åter angår framställningen om upphäfvande af eller inskränkning

i mannens målsmansrätt öfver hustrun och hans derpå grundade

förvaltningsrätt af egendomen i boet, kan måhända framvisas ett i sig

sjelft ej obetydligt antal fall af äktenskap, der på grund af nämnda

bestämmelser missförhållanden ega rum, så att dels hustruns rätt till

andel i egendomen blifver i verkligheten obehörigen inskränkt, dels ock

en njutningslysten man lättsinnigt och samvetslöst förstör hustruns i

boet införda förmögenhet; men, utom det att ett upphäfvande eller

verksamt inskränkande af mannens målsmanna- och förvaltningsrätt

såsom regel skulle medföra stora praktiska olägenheter och en betänklig

rubbning i vårt kreditväsen, lära väl äfven de fall af äktenskap,

der de nämnda oegentligheterna i någon framstående grad förefiunas,

vara i förhållande till hela antalet äktenskap så ringa, att olägenheterna

böra afhjelpas medelst undantagslagar om äktenskapsförord och boskilnad

i vissa fall, och, om den omständighet, att rätten att genom

äktenskapsförord undantaga egendom, vare sig från egendomsgemenskapen

eller mannens förvaltningsrätt, så ytterst sällan begagnas, ej

får anses uteslutande utgöra bevis, att en dylik inskränkning anses

olämplig, utan i många fall beror på en falsk undfallenhet, så är denna

undfallenhet en fördom, hvilken väl, såsom så många andra sådana,

småningom viker för det praktiska lifvets kraf.

På dessa skäl instämmer jag i det slut, hvartill utskottet i detta

hänseende kommit»;

dels af herrar ./. Anderson och Näslund, hvilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till herr N. Hansons motion, herr Näslund på de

af herr Claeson anförda skäl;

dels af herrar F. Andersson och O. Erickson, som ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till herr grefve Hamiltons motion; samt

dels af herr Mankell, som yttrat: »Under den tid, som förflutit

sedan 1884 års Riksdags skrifvelse om gift qvinnas eganderätt, har lagstiftningen

i detta ämne, så vidt mig är bekant, ej vidare blifvit utvecklad.

Men under samma tid har dock öfvertygelsen om nödvändigheten

af de rättigheters utvidgande, gift qvinna derförinnan erhållit,

till full myndighet öfver hennes särskilda egendom vunnit allt flere

anhängare.

Emellertid hafva de förhoppningar, som i det hänseendet kunnat

hysas, blifvit gäckade genom Kongl. Maj:ts underkännande af det förslag,

som nya lagberedningen och högsta domstolen med anledning af

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1884 års skrifvelse nyligen afgifvit, äfvensom genom Kongl. Maj:ts

uppdrag till samma lagberedning att endast utarbeta förslag till lättad

boskilnad.

Från regeringens sida torde sålunda tills vidare i denna fråga

föga vara att förvänta utan blott ytterligare tidsutdrägt kunna befaras.

Och lagutskottets afstyrkande af herr Hamiltons motion om utvidgande

af nya lagberedningens uppdrag till några angifna punkter i 1884 års

skrifvelse synes bekräfta denna farhåga.

Å andra sidan hafva likväl hos jurister och andra i ämnet kunniga

personer allt flera röster höjts för den åsigten, att det nuvarande

vacklandet i lagstiftningen mellan mannens förmynderskap och qvinnans

myndighet i praktiken måste leda till ständiga slitningar, och att föga

eller intet står att vinna på de partiella förändringarnas väg, samt att

derför alla för reformen intresserade böra förena sig om yrkandet på

en fullständig lösning af frågan, så att gift qvinnas rätt att råda öfver

sin medförda, ärfda eller förvända egendom blir otvifvelaktig.

För denna öfvertygelse har herr Höjer i sin motion gjort sig

till språkrör. Äfven inom lagberedningen hafva för samma utväg flere

jurister i mer eller mindre mån uttalat sig. Och att eu sådan lagstiftning

både kunnat genomföras och redan med framgång blifvit tillämpad,

ådagalägges genom förhållandet i flera andra länder, såsom England,

åtskilliga bland Nord-Amerikas förenta stater, Norge o. s. v., der den

i sin helhet eller delvis blifvit tillämpad.

Då jag efter åhörandet af lagutskottets förhandlingar, och sedan

jag så vidt möjligt försökt sätta mig in i frågan, kommit till samma

öfvertygelse, har jag derigenom känt mig uppfordrad att tillstyrka

bifall till herr Höjers motion.»

Herr H. Andersson har begärt få anteckuadt, att han på grund

af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.