Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 3 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

1892-05-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:52, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 3 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 52.

Ank. (ill Eiksd. kansli den 12 maj 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till

3 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni

1871.

I 3 § af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871

stadgas:

»Eu hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande

försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför

man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af

behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja»;

samt i 35 § af samma förordning:

»1. Fatt.igvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt

öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken

ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en hvar, som

för sig åtnjuter annan fattigvård, än och öfver den, hvars minderåriga

barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full försörjning, som ej är

tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt, så länge fattigvården

fortfar.

2. Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga

barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måst enligt 1 §

någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig,

stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad,

fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till enahanda påföljd

är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här nedan

sägs, för betlande anhålles och på fattigvårdssamhälles bekostnad hemsändes

— — — — — — — — — — — -— — — — — — —».

llih. till AV/W. Frat. 1302. 7 Samt. 30 /luft. fN-.is 52, 53.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutshottets Utlåtande N:o 52.

I en inom Andra Kammaren vid 1886 års riksdag afgifven motion

erinrades, hurusom af ofvan anförda bestämmelser följde, icke blott att

föräldrar vore pligtiga försörja sina barn, utan äfven att de föräldrar,

som i sådant hänseende tredskades, kunde ställas under fattigvårdsstyrelsens

husbondevälde. Man hade, anmärkte motionären, trott att

ifrågavarande bestämmelser gälde alla föräldrar, äfven sådana, som utom

äktenskapet blifvit föräldrar till barn, som öfverlemnades åt fattigvården

att försörja. Af ett motionen bilagdt Kongl. Maj:ts utslag den 7

december 1885 framginge emellertid, att Kongl. Maj:t på besvär af

ordförande i fattigvårdsstyrelse funnit den omständighet, att en person,

i följd deraf, att han brustit åt honom förelagd edgång i mål angående

uppfostringsbidrag, förklarats skyldig utgifva dylikt bidrag, icke skäligen

kunna läggas till grund för tillämpningen å bemälde person af

bestämmelserna i ofvan anförda 35 § i förordningen angående fattig.

vården. Då med en dylik tillämpning ifrågavarande bestämmelser skulle

gifva anledning till orättvisor af onaturliga föräldrar icke allenast emot

deras barn, utan äfven emot kommunerna och deras fattigvård, hemstälde

motionären om en sådan förändring i nämnda förordning, att

den, som antingen erkänt faderskapet eller genom laga kraftvunnen

dom förpligtats utgifva uppfostringsbidrag till oäkta barn, äfvensom

moder till sådant barn skulle underkastas enahanda ansvar och skyldigheter

i fattigvårdshänséende som föräldrar till äkta barn.

I afgifvet utlåtande n:o 46 anförde lagutskottet, dit berörda motion

hänvisats, att utskottet för sin del ansåge otvifvelaktigt, att ifrågavarande

bestämmelser egde tillämpning äfven på föräldrar till oäkta barn,

och att sålunda en person, som ostridigt vore fader till ett oäkta barn,

måste i alla afseenden betraktas såsom sådan. Det af motionären åberopade

utslag grundade sig också uppenbarligen derå, att domstolen

icke förklarat personen i fråga vara eller böra anses för barnfader, utan

endast, af anfördt skäl, förpligta! honom att utgifva visst uppfostringsbidrag.

Utskottet ansåge emellertid, lika med motionären, att en person,

som sålunda blifvit förpligtad till utgifvande af uppfostringsbidrag till

minderårigt barn, borde, derest barnet folie fattigvården till last, underkastas

den påföljd, som i 35 § af ifrågavarande förordning stadgades.

Sådan person syntes likväl icke böra helt och hållet likställas med

fader till ett barn, som åtnjöte fattigförsörjning, utan borde berörda

påföljd på honom tillämpas endast i deri mån, han undandrogo sig att

utgifva det ådömda bidraget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:0 52.

3

Utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan om ändrad lydelse

af sistnämnda paragraf afslogs emellertid af Första Kammaren, vid

hvilket förhållande en af inedkammaren beslutad återremiss af ärendet

icke föranledde någon vidare åtgärd.

Frågan om den påföljd för försummad försörjningspligt, som bör

drabba fader till oäkta barn, bär vid innevarande riksdag återupptagits i

en inom Andra Kammaren af herr A. Kihlberg väckt motion, n:o 25,

deri föreslås:

»att Riksdagen för sin del ville besluta fett tillägg till 3 § i gällande

fattigvårdsförordning, så lydande:

Den, som genom laga kraftvunnen dom blifvit ålagd eller genom

behörigen domfäst förlikning åtagit sig att till sitt oäkta barns moder utgifva

visst bidrag till barnets underhåll, vare ock skyldig barnet försörja,

om barnets moder dör eller är oförmögen att lemna barnet underhåll

och vård.

Försummar fader att försörja sitt oäkta barn, så att fattigvård

måste detsamma lemnas, eller kan han icke förmås lemna barnets

moder det henne tillerkända uppfostringsbidrag och varder anmälan

härom af henne hos fattigvårdsstyrelse gjord, ätande- han under fattigvårdsstyrelsens

husbonderätt, på sätt i 35 § af denna förordning närmare

omförmäles.»

Såsom bilagor till sin berörda motion bär motionären låtit aftrycka

två prejudikat i ämnet, till Indika utskottet härmed tillåter sig att

hänvisa.

Till stöd för sin framställning anför motionären, att gällande fattigvårdsförordning

i fråga om oäkta barns försörjning i sin tillämpning

blefve orättvis och hide allt för stor börda på modern, under det att

fadren lemnade ringa bidrag till eller helt och hållet undandroge sig

att försörja och uppfostra sitt barn. Emedan det enligt sakens natur

vore svårare att konstatera hvem som vore fadern än hvem som vore

modern till ett oäkta barn, blefve det alltid i första hand modern, som

ensam hade skyldigheten och ansvaret för att hennes barn erliölle nödtorftig

vård och försörjning, och kunde modern någon gång genom

frivillig öfverenskommelse tillvinna sig eller vid domstol blifva tilldömd

ett ringa bidrag, ofta nog endast 20 å 30 kronor årligen, af barnets

fader, så inträffade dock ganska ofta det sorgliga förhållandet, att denne

äfven undandroge sig denna ringa hjelp. Deri, som varit ordförande i

fattigvårdsstyrelse, hade nog mer än eu gång fått mottaga besök af

dessa fattiga, stackars mödrar, hvilka begärt hjelp, dels af fattigvården

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

för sina barns försörjning, men ock för att af bamfadren utfå det uppfostringsbidrag,

han af domstol blifvit dömd lemna barnets moder. När

man, i sistnämnda fall, vidtagit åtgärder för vinnande af utmätning hos

barnfadern, hade resultatet ofta blifvit det, vare sig barnfadern varit tjenstedräng,

bondeson, boende och arbetande hos föräldrarne, eller tillhört

den s. k. lösa arbetsbefolkningen, att vederbörande exekutor lemnat

intyg, att personen i fråga saknade utmätningsbar tillgång, och dermed

vore den sökte alldeles fri från alla skyldigheter mot sitt barn. Dessa

personer hade likväl genom sitt arbete, i vanligaste fall, så goda inkomster,

att de med god vilja, utan någon känbar uppoffring, kunde

lemna det bila uppfostringsbidrag, de vore dömda att gifva barnets moder,

hvilken i alla händelser i mångdubbelt mått finge känna tyngden af försörjningsskyldigheten.

— Kunde det vara rätt, att ett sådant förhållande

finge fortfara? Enligt motionärens förmenande vore staten pligtig att

lemna ifrågavarande barn och mödrar bättre skydd genom skärpta lagbestämmelser,

hvarigenom arbetsför man kunde förmås att göra sin

pligt mot sitt oäkta barn. Personer, dömda till böter för ofta nog

mindre förseelser än den att undandraga sig försörjningspligten för

sina barn, finge vid bristande tillgång böterna förvandlade till fängelsestraff.

Enligt ofvan anförda 35 § egde fångvårdsstyrelse husbonderätt

öfver den, som genom lätja eller liknöjdhet ådroge sitt minderåriga

barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste dem lemnas, och

om sådan person vägrade fullgöra arbete, som honom föresattes, eller

eljest visade tredska, sjelfsvåld eller sturskhet och ej läte rätta sig

efter styrelsens varning, så kunde allmänt arbete åläggas sådan person.

Och icke kunde det väl anses för hårdt eller orättvist, om arbetsför

man, som undandroge sig att lemna ådömdt uppfostringsbidrag för sitt

oäkta barn, underkastades enahanda ansvar för försummad försörjningspligt.

Ty man kunde väl ändå icke förneka, att i försörjningspligten

för deras gemensamma barn borde mannen hafva minst lika stor del

som qvinnan; men när inträffade detta någonsin i fråga om oäkta barn?

Huru svårt vore det icke i de allra flesta fall för qvinnan att mot den

lijertlöse mannen, som förnekade faderskapet, skaffa bevisning derom,

och lyckades det henne med tårar och böner att få mannen att lemna

förbindelse på ett ringa bidrag till barnets uppfostran eller att vid

domstol få honom dertill dömd, så inträffade i många fall, såsom förut

påvisats, att modern icke kunde få ut detta ringa understöd. Visserligen

hade blifvit ifrågasatt, om icke fattigvårdsstyrelse, efter anmälan af

barnets moder, att hon icke kunnat af barnfadern utfå bidraget och sjelf

hade svårighet att försörja sig och barnet, kunde gent emot honom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

5

tillämpa bestämmelsen, i sistnämnda lagrum, men ett af de båda af

motionären åberopade prejudikaten syntes gifva vid handen, att samma

lagrum ansåges icke ega tillämplighet å fader till oäkta barn.

Utskottet delar i förevarande ämne i allt väsentligt den uppfattning,

som, på sätt ofvan blifvit anfördt, uttalades af lagutskottet vid 1886

års riksdag. Ilig tigheten af denna uppfattning synes ock bekräftad af

de båda prejudikat, hvarå motionären åberopat sig.

I det ena fallet, innefattande en Kongl. Maj:ts dom den 20 februari

1872, var nemligen den person, mot hvilken ersättningsanspråket

rigtades, af domstol förklarad vara fader till det oäkta barn, hvarom i

målet var fråga, och vid sådant förhållande förefinnes enligt utskottets

mening icke något tvifvel derom att, derest — hvilket spörsmål i

nämnda mål dock icke förelåg till pröfning — ifrågavarande fader gjort

sig skyldig till det förfarande, som i 35 § förutsattes, de i samma §

äfvensom i 41 och 42 §§ stadgade påföljder jemväl skolat drabba honom.

I det andra fallet, fullkomligt likartadt med det af motionären vid

1886 års riksdag åberopade, ofvan anmärkta rättsfall, gälde frågan deremot,

huruvida fattigvårdsstyrelse eger husbondevälde öfver person,

hvilken öfvertygats hafva plägat umgänge med moder till oäkta barn

å sådan tid, att han kan vara fader till samma barn och hvilken på

denna grund förpligtats att utgifva ett uppfostringsbidrag, som han

emellertid sedermera uraktlåter att lemna. Detta spörsmål blef jemväl

i förevarande fall nekande besvaradt.

Utskottet finner sålunda, der faderskap ostridigt föreligger, ett af

motionären ifrågasatt förtydligande af fattigvårdsförordningens bestämmelser

icke vara af nöden, och anser det af motionären föreslagna

tillägg till 3 § i fattigvårdsförordningen derom, att den, som blifvit dömd

att erlägga bidrag till uppfostran af ett oäkta barn, hvars fader han

ansetts vara, skulle förklaras skyldig att försörja barnet, om dess moder

aflede eller vore oförmögen att lemna barnet underhåll och vård, icke

vara erforderligt, då det enligt utskottets åsigt är öfverensstämmande

med svensk rätt, att en person, som blifvit sålunda dömd, är skyldig i

de af motionären omförmälda fall att i mån af sin förmåga lemna ytterligare

bidrag i berörda hänseende och jemväl helt och hållet försörja

barnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Deremot anser utskottet motionärens framställning, så vidt den afser

utsträckt tillämpning’ af bestämmelserna i 35 § i fattigvårdsförordningen,

nemligen jemväl å den, som endast på den grund, att lian till modern

till ett oäkta barn stått i det förhållande, att han ansetts kunna vara

fader till barnet, blifvit af domstol förpligtad att försörja detsamma eller

lemna bidrag till dess underhåll och uppfostran, vara befogad, dock att

fattigvårdssamliälles rätt i detta fall icke torde böra utsträckas längre,

än till dess den sålunda förpligtade erlagt eller fullgjort hvad honom

blifvit af domstol ålagdt.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Käng!.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871, att stadgande^ i 35 §

af nämnda förordning förklaras vara tillämpliga å eu

hvar, som af domstol förpligtats att försörja ett oäkta

barn, till hvilket han ansetts vara fader, eller lemna

bidrag till detsammas underhåll och uppfostran, men

icke fullgjort detta och derigenom vållat, att fattigvård

enligt 1 § af samma förordning måst barnet lemnas.

Stockholm den 12 maj 1892.

På lagutskottets vägnar:

A. LIL1ENBERG.

Reservationer:

af herrar Fröberg, grefve Kling spor, Claeson och Öländer.

Herr L. O. Larsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.