Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 53

1892-05-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:53, Lagutskottets Utlåtande N:o 53

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

7

N:o 53.

Ålit. till Kiks<3. kansli den 12 maj 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad

lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Frågan om en ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt,

hvilken fråga senast vid 1885 års riksdag förelåg till behandling, har

vid innevarande riksmöte återupptagits uti en inom Andra Kammaren

väckt, till lagutskottet hänvisad motion, n:o 47, hvari herr J. Johnsson

föreslår, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att 7 § i 8 kap.

ärfdabalken måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Oäkta barn, som är afladt utan äktenskapslofven, må, derest modern

låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i

hvilken hon då var kyrkoskrifven, eller sannolika skäl för barnets härkomst

kunna visas, lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Till stöd för sin berörda framställning erinrar motionären, hurusom

förordningen den 14 april 1866, hvarigenom oäkta barn, som icke är

afladt under äktenskapslofven, förklarats berättigadt att, derest modern

låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i

hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin

moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott, ställer det

oäkta barnet i fråga om arf i en sämre ställning till sin moder än de

inom äktenskapet födda eller såsom sådana ansedda barnen. I vår

religiösa åskådning likasom i den borgerliga lagstiftningen i allmänhet

inginge emellertid den grundsats, att barnen icke böra lida för föräldrarnes

förseelser, men denna så ofta framhållna och otvifvelaktigt rigtiga

grundsats voro på förevarande område icke genomförd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Det hufvudsakliga skäl, anför motionären vidare, som blifvit åberopadt

emot medgifvande af lika arfsrätt åt oäkta barn, vore den fruktan

man förmält sig hysa, att derigenom eu betänklig rubbning skulle ske

i den sedliga grunden för äktenskapet. Men motionären hölle före, att

äktenskapet icke vore så uteslutande eller i så hufvudsaklig mån bygd t

på förutsättningen af egendomsgemensamhet, att dess anseende eller

familjebandets sammanhållning skulle äfventyras genom uppfyllande i

ifrågavarande hänseende af rättvisans bud mot de oäkta barnen. Denna

grundsats hade jemväl af lagutskottet vid 1863 års riksdag blifvit uttalad,

ehuru den då förordade ändring icke ledde till det åsyftade

målet; och tiden torde nu vara inne, att Riksdagen, i enlighet med

rättvisans kraf och det allmänna rättsmedvetandet, för sin del antoge

en lagändring, som bättre än den gällande lagstiftningen tillgodosåge

berörda kraf.

Bestämmelsen att endast för det fall, att modern i kyrkoboken för

den församling, der hon då vore kyrkoskrifven, låtit såsom sitt anteckna

barnet, oäkta barn skulle ega att taga arf efter modern, vore enligt

motionärens uppfattning otillfredsställande. Att barnets ve eller väl

skulle uteslutande bero deraf, huruvida den prest, som döpte barnet eller

mottoge anmälan om barnets anteckning i kyrkoboken, rätteligen fullgjorde

detta åliggande, vore så mycket betänkligare, som någon påföljd

icke vore stadgad för prest, som försummade att anställa sådan anteckning.

Oförstånd och försummelse å moderns sida att anmäla barnet

hade jemväl ofta haft till följd, att barn nekats taga arf efter sin moder,

I det fall, att bevis om barnets härkomst kunde åvägabringas,

borde väl, syntes det, barnet vara berättigadt till arf efter modern,

äfven om, af eu eller annan omständighet, barnet ej blifvit af modern

såsom hennes antecknadt i kyrkoboken.

Såsom motionären erinrat, inträdde den under ståndsriksdagames

tid ofta återkommande och mycket omtvistade frågan om oäkta barns

arfsrätt i ett nytt skede genom utfärdandet af förordningen den 14 april

1866. Denna förordning tillkom närmast i anledning af rikets ständers

skrifvelse den 6 december 1863, deri till antagande framlades ett förslag,

hvarigenom, med ändring af hvad i 8 kap. 7 § ärfdabalken

stadgades derom, att barn, som aflats i lönskaläge utan äktenskapslofven,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

9

eller i hordom, eller i förbudna leder, ej egde taga annat arf än efter

egna barn och bröstarfvingar, förordnades, att oäkta barn jemväl finge

taga arf efter sin moder lika med äkta barn.

I skrifvelse den 31 oktober 1865 tillkännagaf emellertid Kongl.

Maj:t, att Kongl. Maj:t vid granskning af berörda förslag funnit sig icke

kunna godkänna detsamma hufvudsakligen af de skäl, att förslaget dels

genom att tillägga oäkta barn enahanda arfsrätt efter moder som äkta

barn syntes innebära en rubbning i grundsatsen, att allenast ett lagligt

äktenskap kunde erkännas såsom familjens grundval, och dels saknade

föreskrift derom, att oäkta barn borde blifvit af modern i lifstiden erkändt,

ehuruväl ett dylikt erkännande vore ett vilkor för den presumtion

af den aflidnas ej tillkännagifna yttersta vilja, som skulle kunna

antagas såsom grund för den arfsrätt, man ville tillerkänna sådant barn.

I enlighet härmed var också det förslag upprättadt, som i proposition

till 1865—66 årens Riksdag förelädes till antagande och i oförändradt

skick blef bifallet, hvarefter detsamma genom ofvan berörda förordning

upphöjdes till lag.

Enligt samma förordning är nu oäkta barn berättigadt till arf under

följande tre vilkor: l:o att det ej är afladt under det modern lefver i

äktenskap; 2:o att det ej är afladt i förbudna led; och 3:o att det är

erkändt af modern på det sätt, att hon låtit såsom sitt barn anteckna

det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven.

Ifrågavarande arfsrätt, som gäller allenast efter moder, är vidare

i anseende till omfånget begränsad till den egendom, som ej utgör

bröstarfvinges laglott.

Såvidt utskottet kunnat finna, är det i tre särskilda hänseenden,

som motionären åsyftar ett vidgande af den arfsrätt, som sålunda finnes

oäkta barn medgifven.

Till en början vill sålunda motionären, att jemväl oäkta barn, som

är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, skall berättigas

att taga arf efter moder. Vidare önskar motionären en utvidgning af

de förutsättningar, under Indika arfsrätt må inträda, derhän, att, jemväl

der anteckning i kyrkobok i föreskrifven ordning icke skett, men barnets

härkomst kan göras sannolik, barnet förklaras arfsberättigadt, och

slutligen anser motionären, att den nu stadgade begränsning i omfånget

af oäkta barns arfsrätt bör bortfalla.

Hvad nu beträffar förslaget att i arfsrättsligt hänseende likställa

oäkta barn, som aflats under moderns äktenskap eller i förbudna led

liih. till It t isd. Prat. 1832. 1 Sami. 23 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

med annat dylikt barn, anser sig utskottet icke kunna förorda detsamma,

ehuruväl en dylik utsträckning'' kunde synas följdrigtig.

I detta ämne delar nemligen utskottet i allt väsentligt samma uppfattning,

som lagutskottet vid 1865—66 årens riksdag uttalade.

I sitt utlåtande (n:o 13) öfver det kongl. lagförslaget i förevarande

ämne yttrade nämnda utskott, hurusom både lag och sed syntes kräfva

en sådan inskränkning, hvarom nu är fråga. Moderns erkännande af

ett i hordom eller blodskam afladt barn måste alltid komma att innebära

erkännande af ett brott, som, der det vore förhemligadt under

hennes lifstid, skulle drabba allenast hennes efterlefvande man, barn

eller andra anhöriga. För ett barn, hvars arfsanspråk skulle stödjas på

en dylik grund, borde arfsrätten vara värd, om möjligt, mindre än

intet. Det oaktadt vore alldeles icke osannolikt, att understundom den

ekonomiska fördelen kunde, med förqväfvande af alla betänkligheter i

andra afseenden, förmå någon att efter sin moder göra gällande en

på hennes erkännande af begånget brott grundad arfsrätt, men det

vore föga troligt, att den allmänna rättskänslan tillfredsstäldes af ett

förfarande, som sedlighetskänslan icke kunde undgå att ogilla. I dessa

undantagsfall syntes det, med afseende å nödvändigheten att skona den

allmänna sedlighetskänslan, vara lämpligast att låta djdikt barns rätt

vara beroende af föräldrarnes testamentariska förordnande.

Vidkommande deremot motionärens förslag att låta arfsrätt för

oäkta barn inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende

af om någon anteckning derom skett i kyrkoboken, synes detta utskottet

synnerligen behjertansvärdt.

Såsom propositionen vid 1865 — 66 årens riksdag angifver, är nu gällande

vilkor, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna barnet

såsom sitt, grundadt på den uppfattning att oäkta barns arfsrätt åtminstone

företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns be

fintliga, men ej tillkännagifna yttersta vilja och således vore, hvad man

kallat, en förklädd testamentsrätt. Oafsedt nu att rigtigheten af berörda

uppfattning icke synes vara obestridlig, torde i allt fall lagens

fordran, att anteckningen i kyrkoboken ovilkorligen skall visas hafva

skett på särskilt föranstaltande af modern, vara alltför sträng och i

tillämpningen vålla allehanda svårigheter.

Detta har också blifvit erkändt af lagutskottet vid 1881 och 1882

årens riksdagar, hvilket förklarade sig anse arfsrätt böra inträda, äfven

om det icke visades, att en i kyrkoboken befintlig anteckning tillkommit

på moderns föranstaltande. Den omständighet att en anteckning i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

11

kyrkoboken funnes om oäkta barns härkomst borde enligt utskottets

förmenande göra tillfyllest. Utskottets i enlighet härmed uppgjorda

förslag till ändring af bestämmelserna i 1866 års förordning godkändes

vid båda de nyssnämnda riksdagarne af Andra Kammaren utan votering,

men afslogs af Första Kammaren.

Jemväl lagutskottet vid 1885 års riksdag, som i öfrigt afstyrkte

hvarje förändring i den bestående lagstiftningen, fann tillämpningen af

1866 års förordning mindre tillfredsställande, i det att den på grund

af åtskilliga förhållanden icke verkade så, som med densamma afsetts.

Utskottet hemstälde för ty till Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att

genom cirkulär hos vederbörande presterskap måtte inskärpas angelägenheten

deraf, att ifrågavarande anteckning verkstäldes på sådant sätt,

att den innefattade bevis, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen, och utfärdades cirkulär i

ämnet den 5 juni 1885.

Såsom utskottet redan antydt, anser utskottet emellertid billigt och

rättvist, att, äfven om af en eller annan anledning, t. ex. moderns död

vid barnsbörden, anteckning icke kunnat ske i den ordning gällande lag

föreskrifver, oäkta barn, om hvars härkomst icke föreligger något tvifvel,

bör tillerkännas arfsrätt efter sin moder. Lika med lagutskottet

vid 1881 och 1882 årens riksdagar finner utskottet i sådant hänseende

en anteckning i kyrkoboken, äfven om den icke tillkommit på moderns

föranstaltande, i allmänhet böra göra tillfyllest, men jemväl en på annat

sätt åvägabragt juridiskt bindande maternitetsbevisning torde icke böra

frånkännas enahanda verkan. Regler böra emellertid gifvas för en

dylik maternitetsbevisning och viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk

må af oäkta barn framställas för att komma under beaktande.

Hvad slutligen angår förslaget att vidga omfånget af oäkta barns

arfsrätt, anser utskottet jemväl detsamma — med ofvan antydd inskränkning

— förtjent af understöd. Som bekant är det hufvudsakligen

från tre synpunkter, den allmänna moralens, kyrkans och statens,

som motståndet mot en dylik utsträckning plägar hemta sitt stöd.

Man har sålunda fruktat, att hvarje handling, hvarigenom de oäkta

födde i familj rättsligt hänseende förblandades med äkta barn, skulle

inverka störande på sedernas helgd, att familjelifvets renhet skulle

fläckas, om frukten af en osedlig förbindelse vunne rättigheter, som

eljest grundade sig allenast på det af äktenskapet sedliggjorda blodsbandet,

och slutligen att skandalösa rättegångar skulle deraf blifva eu

följd. Men — såsom en författare i ämnet med skäl anmärkt — man

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande 1\:o 53.

kan fråga, hvarifrån den menniskokännedom är hemtad, som tror, att

lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att frukten

deraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl anmärka,

att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet

manande system snarare befästas än försvagas, att äktenskapets

helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas derigenom, att handlingar,

som strida mot sedlighetens lag, icke företagas, att föräldrarnes

vandel står för de äkta barnen lika litet fläckfri, då de oäkta ega arfsrätt,

som då detta icke är händelsen, samt att möjlighet till chikanösa

processer redan föreligger i de oäkta barnens af lagen erkända anspråk

på uppfostringsbidrag.

Hvad vidare angår den uppfattning, som från kju-kans synpunkt

finner en utsträckning af oäkta barns arfsrätt förkastlig, må erinras,

hurusom det visserligen var under kristendomens äldre tider i vårt

land, som grunden lades till vår nu gällande lagstiftning i ämnet, och

att följaktligen den slutsats synes berättigad, att denna lagstiftning är

betingad af den kristna läran. Men — såsom lagutskottet vid 1859—

60 årens riksdag rigtigt anmärkte — det är af vigt att ihågkomma,

att detta var den kristna läran, sådan den representerades af katolicismen,

hvilken satte kyrkan i stället för kristendomen och sträfvade

derhän att få alla band, som icke af kyrkan helgats, ansedda såsom

ogiltiga inför lagen och ur stånd att grundlägga några rättigheter, icke

ens de naturliga och allmänt medborgerliga. Man sökte sålunda och

lyckades äfven utbreda den åsigt, att rättigheten för oäkta födde att

taga arf vore erkännande af en osedlig princip, förblandande dermed

den felande med den oskyldige och tryckande osedlighetens kännemärke

på den senares panna.

Kommer så den tredje synpunkten, hvilken ligger till grund för

satsen, att endast lagligt äktenskap gifver laglig arfsrätt. Från denna

grundsats, åberopad jemväl vid 1866 års förordnings tillkomst, ha

dock 1734 års lagstiftare, på sätt lagutskottet vid nyssnämnda riksdagvidare

anmärkt, medgifvit flera så väsentliga undantag, att den näppeligen

förtjenar namn af ledande princip. Ty först — och för att.

icke fästa sig dervid, att barn, aflade med fästeqvinna eller under

äktenskapslöfte, anses såsom äkta barn — måste beaktas, att barn, som

är afladt i lönskaläge och således oäkta, får arfsrätt, om blott fadern

sedermera tillsäger modern äktenskap. En dylik tillsägelse är visserligen

att anse såsom eu legitimation, men ostridigt är likväl, att barnet

var frukt af en förbindelse, som icke i sig innebar det ringaste moment

af ett lagligt äktenskapsband. Vidare är barn, som blifvit afladt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N-.o 53.

under våldtägt, berättigadt att taga arf såsom äkta barn, ehuru qvinnan

visserligen icke erhåller laggift hustrus rätt. I sistnämnda tall är,

äfven om till stöd för arfsrätten åberopas moderns oskuld, faderns

brottslighet desto större, och likväl ärfver barnet äfven honom. Lika

ohållbar visar sig berörda grundsats derutinnan att, enligt stadgandet i

8 kap. 8 § ärfdabalken, oäkta barns efterlemnade egendom går i arf

till föräldrarne.

I våra grannland Norge och Danmark ärfva oäkta barn likasom

äkta barn moder och mödernes fränder, i Norge derjemte under vissa

vilkor fader och fädernes fränder. De flesta europeiska länder tillägga,

om ock med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder, och

det kan egentligen sägas vara allenast den engelska, i detta afseende

på feodalistisk grund hvilande rätten, som ännu nekar dem en dylik

rätt. Slutligen må nämnas, hurusom äldre lagberedningen i sitt förslag

till ärfdabalk (1 kap. 21 §) ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under

moderns äktenskap eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter

moder eller hennes skyldeman, hvarjemte beredningen, fullt följdrigtigt

synes det utskottet, föreslog, att arf efter oäkta född icke skulle få gå

till skyldeman, som han ej sjelf kunnat ärfva.

Att nu, på sätt motionären föreslagit, tillerkänna oäkta barn, som

icke aflats under moderns äktenskap eller i förbudna led, enahanda

arfsrätt efter moder som äkta barn, synes sålunda utskottet vara eu

gärd af rättvisa ; och får utskottet, som anser, att den vigtiga och grannlaga

frågan bör genom en skrifvelse dragas under Kongl. Maj:ts ompröfning,

hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta

barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under

moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas

att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Stockholm den 12 maj 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till llikad. Vrot. 1832. 7 Samt. 23 Haft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Reservationer:

dels af herrar Bergström, Fröberg och grefve Klingspor, som ansett,

att utskottet bort hemställa om afslag å motionen;

och dels af herrar Claeson och Öländer emot vissa delar af motiveringen.

Herrar L. O. Larsson och Pehrsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.