Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning.

1892-02-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ant. till Riksd. kansli den 9 febr. 1892 kl 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i

gällande lagbestämmelser rörande stämning.

I on inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 1, hvilken blifvit

till utskottet hänvisad, anföra herrar 0. Erickson och H. Andersson, hurusom

vid den granskning, som lagutskottet vid 1891 års riksdag anstälde af

justitieombudsmannens diarium, inhemtats, att kanslibiträdet hos en af

rikets domhafvande, hos hvilken i en ingifven skrift begärts stämning å

dels viss person att i det uti skriften omförmälda målet afgifva svaromål,

dels ock å uppgifven annan person för att i målet vittna, låtit å skriften

teckna två resolutioner med stämning, i den ena resolutionen å svaranden

och i den andra å den till vittne åberopade personen samt derför uppburit

lösen med två kronor och stämpelafgift med likaledes två kronor;

att öfver berörda förfarande anmälts klagomål hos justitieombudsmannen,

samt att, efter det domhafvanden med infordrad förklaring inkommit och

påminnelser af klaganden afgifvits, justitieombudsmannen funnit klagomålen

icke till någon åtgärd föranleda.

Af handlingarne i detta ärende, hvilka jemväl hållits lagutskottet

till hända hade vidare inhemtats, att domhafvanden i sin förklaring anfört,

hurusom han alltid brukade i dylika fall utfärda två stämningsresolutioner,

hvaraf dock endast den ena, å svaranden, tecknades å ansökningshandlingen

och den andra, å vittne, utfärdades särskildt, samt att domhafvanden

för lagligheten af ett sådant tillvägagående åberopat stadgandena i 11 kap.

3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 6 H/lft. (N:o 8.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Det ville dock synas, som om det icke kunde vara med lagens rätta

förstånd och. mening öfverensstämmande, att i de fall, der i en handling

begärdes stämning till samma ting å flera personer att inställa sig såsom

svarande eller vittnen vid behandlingen af samma mål, särskild stämning

utfärdades å svarandepart och särskild å vittnen. Ett dylikt förfaringssätt

torde också, efter hvad motionärerne erfarit, icke användas af alla domare

i landet, icke ens af flertalet utaf dem. Och om också detsamma skulle

kunna med lagens nuvarande stadganden i dessa hänseenden försvaras,

förefölle det dock vara af den opraktiska och för den rättsökande allmänheten

oskäligt och onödigt betungande art, att det borde vara lagstiftarens

pligt att vidtaga sådana åtgärder, att ett upprepande deraf ej vidare finge

ega rum.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåge sig motionärerne böra

föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta: »att der i eu skrift begäres

stämning i en och samma sak å flere, vare sig i egenskap af svarande

eller vittne, de alla må, om det beqvämligen kan ske, genom eu stämning

inkallas»; och hafva motionärerne åt utskottet öfverlemnat såväl att formulera

den lagförändring, som i deras framställning afsåges, som ock att bestämma

det eller de lagrum, der förändringen lämpligast kunde införas.

De lagrum, hvilka af förevarande framställning närmast beröras, äro

11 kap. 3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken. Dessa lagrum ega

för närvarande följande lydelse, det förra: »Begär någon stämning å flera

i en och samma sak; då må de alle genom en stämning inkallas, och läte

han den stämning hvardera i rättan tid kungöras» samt det senare, i hithörande

delar: »Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det sjelf

med sig eller läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å

flera vittnen i samma sak; de må genom en stämning inkallas, om det

beqvämliga ske kan.»

Med dessa allmänna lagens bestämmelser må jemföras det i gällande

expeditionstaxas lösentariff — se 3 § i förordningen den 7 december 1883

angående expeditionslösen — vid rubriken »stämning, annan» begagnade

uttryck: »ehvad den afser eu eller flera personer».

Såvidt utskottet har sig bekant, förekommer det sällan att, der gemensam

stämning å part och vittne i samma sak begäres, sådant förvägras

sökanden, och det af motionärerne anmärkta fall torde sålunda med fog

kunna anses såsom ett undantagsfall. Den hos justitieombudsmannen i det

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

3

anmärkta fallet gjorda anmälan var, såsom motionärerne erinrat, föranledd

af åtgärden att å samma handling teckna två särskilda resolutioner, afseende

den ene instämning af svarandepart och den andra stämning å vittne,

samt härför uppbära dubbel lösen. Detta förfaringssätt förklarade sig ordinarie

domhafvanden ogilla, men uttryckte på samma gång såsom sin i

gällande lag grundade åsigt att i föreliggande fall två särskilda stämningar

bort utfärdas, och det är berörda uttalande som får anses hafva föranledt

motionärernas ifrågavarande framställning. Enligt utskottets uppfattning

behöfver visserligen den omständighet, att i allmänna lagen partstämning

afhandlas på ett ställe och vittnesstämning på ett annat, icke tolkas

så, att ej gemensam stämning å parter och vittnen i samma mål må

kunna uttagas, men då det onekligen är af vigt, att denna uppfattning

erhåller karakteren af allmängiltighet och ett upprepande af ett enligt utskottets

förmenande olämpligt förfarande förebygges, bär utskottet ansett

den föreliggande framställningen icke böra lemnas obeaktad. Att emellertid

vidtaga eu ändring i gällande lag om stämning i den af motionärerne

angifna rigtning, synes utskottet vara en åtgärd, som ingalunda är

behöflig utan torde syftemålet med motionen bäst vinnas medelst eu lagförklaring.

Utskottet, som på grund af motionens affattning anser sig befogad t

att tillstyrka en dylik åtgärd, får följaktligen hemställa,

att Riksdagen, i anledning af den föreliggande motionen,

ville för sin del antaga följande:

Förklaring

af allmänna lagens stadganden om stämning.

Härigenom förklaras, att bestämmelserna i 11 kap. 3 § rättegångsbalken,

att, om någon begär stämning å flera i en och samma sak, de

alle må genom en stämning inkallas, och i 17 kap. 3 § samma balk, att,

der någon beropar sig å flera vittnen i samma sak, de må genom eu

stämning inkallas, om det beqvämligen ske kan, icke äro så att förstå,

som skulle, till följd af samma bestämmelser, den, som begär stämning å

motpart och vittne i samma sak, vara oberättigad att få dem genom eu

stämning inkallade.

Stockholm den 9 februari 1892 .

På lagutskottets vägnar :

AXEL BERGSTRÖM

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Reseryation

af herr Lilienberg, som ansett, att lagförklaringen bort erhålla följande

lydelse:

Härigenom förklaras, att hvad lagen i 11 kap. 3 § rättegångsbalken

och i 17 kap. 3 § samma balk stadgar om stämning å parter och vittnen

är att förstå sålunda, att, der det begäres, att i en och samma sak

parter och vittnen i en stämning inkallas, sådant ej må vägras.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktr. 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.