Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åldagareandel i förbrutet gods.

1892-03-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1892:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åldagareandel i förbrutet gods.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Anis. till Riksd. kansli den 1 mars kl. 3 e,. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag

till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åldagareandel

i förbrutet gods. (I. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad

motion (n:o 55) liar herr J. E. Wikstén, med hvilken herrar N. Wallniark

i Smedsbyn och L. O. Carlsson instämt, hemstält, att Riksdagen

måtte besluta att till länsmannen i Neder Kalix distrikt G. G. Svenonius

bevilja såsom vederlag för den honom frångångna åklagareandel, — utgörande

enligt Neder Kalix häradsrätts utslag den 7 maj 1890 i mål

emellan honom och Edmund Giles Roder 220,844 kronor 70 öre —

ett belopp af 22,100 kronor, att till honom utbetalas på tid och sätt,

som statsutskottet funne lämpligt föreslå.

Enligt hvad i motionen meddelas, hade på grund af kongl. förordningen

den 23 september 1887 länsmannen C. G. Svenonius den 13

och 14 mars 1890 verkstält beslag å ett parti trävaror, tillhöriga engelske

undersåten Edmund Giles Loder och upplagda vid dennes egendom

Töreforss i Norrbottens län. Svenonius hade härefter väckt åtal

vid Neder Kalix tingslags häradsrätt mot Roder, derför att denne, ehuru

utländing, i riket idkat handel utan att hafva derför i vederbörlig ordning

utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd. Häradsrätten hade godkänt

åtalet och med stöd af §§ 18 och 31 i kongl. förordningen af den 18

juni 1864, såsom dessa lagrum lyda i ofvanberörda kongl. förordning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

15

af den 23 september 1887, i utslag den 7 maj 1890 fält Loder till

böter och kostnadsersättningar, uppgående tillsammans till 573 kronor

7 3 öre, samt förklarat det beslagtagna virket förbrutet, och skulle af

dess värde, 331,267 kronor 5 öre, en tredjedel tillfalla kronan och två

tredjedelar åklagaren. Öfver detta utslag hade Loder visserligen anfört

besvär i Svea hofrätt, men sedermera återtagit desamma och häradsrättens

utslag hade följaktligen vunnit laga kraft. Loder hade emellertid

vändt sig i nådeväg till Kongl. Maj;t med begäran att den af

häradsrätten ådömda påföljden, att det beslagtagna varulagret vore förverkadt,

skulle af Kongl. Maj:t varda till alla delar upphäfdt och efterskänkt.

Efter vederbörandes hörande hade Kongl. Maj:t med anledning

deraf den 26 juni 1890 förklarat, att de i beslag tagna varorna skulle

»anses icke vara förverkade».

En af Svenonius sedermera gjord ansökan, att Kongl. Maj:t måtte

bereda honom ersättning till hela beloppet af hans andel i det beslagtagna

virkets värde eller till så stor del deraf, som Kongl. Maj:t kunde

finna skäligt, hade af Kongl. Maj:t genom beslut den 19 december 1890

blifvit lemnad utan afseende. Genom Kongl. Maj:ts omförmälda beslut

af den 26 juni 1890 hade till Loder återgifvits hela det i beslag tagna

trävarulagret och följaktligen äfven allmänna åklagarens, genom häradsrättens

laga kraftvunna utslag, tilldömda andel deraf.

Då Kongl. Maj:t pröfvat nödigt företaga den vigtiga åtgärden att

till Loder efterskänka hela det i beslag tagna varulagret, borde man

enligt motionärens förmenande kunna antaga, att sådant skett i följd af

omständigheternas kraf och framför allt i statens intresse, men i så

fall borde det ju vara statens pligt att, åtminstone i någon män, hålla

länsman Svenonius skadeslös för hans förlorade åklagareandel. Så vidt

motionären hade sig bekant och för öfrigt blifvit af handlingarna upplyst,

hade Svenonius troget fullgjort sina skyldigheter såsom allmän

åklagare beträffande omförmälda beslags- och åtalsåtgärder. Såväl

innehållet af häradsrättens utslag som den omständigheten, att deröfver

anförda besvär blifvit återtagna, syntes motionären äfven tala

för att Svenonius derutinnan lagligen förfarit. Med den omfattande

beslagsåtgärden och åtalets fullföljande vid domstol m. m.

hade helt säkert varit förenadt ett ganska drygt ansvar, ej så få

obehag och icke så litet arbete. Motionären ansåge alltså Svenonius

åtminstone moraliskt berättigad till något vederlag af staten för hans

förlorade åklagareandel, och vore det i sådant syfte som motionären

derom hos Riksdagen gjorde framställning, fullt förvissad, att en åtgärd

från Riksdagens sida i antydt syfte skulle uppmuntra till ökad pligtkänsla

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

hos underordnade tjensteman. Enligt hvad motionären vidare anfört,

saknades måhända icke skäl för den meningen, att staten borde lemna

Svenonius vederlag, motsvarande hela den honom, enligt häradsrättens

åberopade utslag tilldömda åklagareandel, som utgjorde 220,844 kronor

70 öre (*/• af de i beslag tagna varornas värde 331,267 kronor 5 öre)

men med fäst afseende på summans mera ovanliga storlek, som åklagareandel,

ansåge sig motionären icke böra utsträcka anspråket derhän,

men förmenade, att han åtminstone borde ersättas med Vio-del af sistnämnda

summa, utgörande 22,084 kronor 47 öre eller i rundt tal 22,100

kronor.

Den lag, hvarå omförmälda åtal och beslag grundats, eller kongl.

förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864 med

deri genom kongl. förordningen den 23 september 1887 gjorda ändringar

innehåller:

i § 18. Den, som utan vederbörlig anmälan, der sådan är föreskrifven,

eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar försäljning eller tillverkning

af varor eller eljest öfverskrider den näringsrättighet, denna

förordning i särskilda fall bestämmer, eller i öfrig! felar mot de i dessa

afseenden gifna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem

till och med femhundra kronor;

i § 23. Nu stadgade böter tillfalla med en tredjedel kronan och

med två tredjedelar åklagaren;

i § 26 inom. 1. På särskild pröfning af Konungen skall i hvarje

fall bero, om utländsk man eller qvinna må här i riket idka handelseller

fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering;

och i § 31. Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing

handel eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd

honom meddelats eller i öfrigt felar mot de i denna förordning

gifna föreskrifter, är han förfallen till böter enligt § 18; och skola

olotiigen till salu hållna varor vara förverkade samt må af allmän åklagare

tagas i beslag, dock att, om beslaget skall ega bestånd, åtal mot

vederbörande ofördröjligen anställes. — Böter och värdet af förverkadt

gods fördelas på enahanda sätt som i § 23 är stadgadt.

Till närmare belysning angående förevarande ärende får utskottet

meddela, att, enligt utskottet tillhandahållna handlingar, Loder, som år

1889 erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att ega och besitta Törefors bruk

med underlydande 23 olika hemman och hemmansdelar inom Neder

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

17

Kalix socken, i sitt svaromål vid häradsrätten anfört att, då han och

hans fader haft Kongl. Maj:ts tillstånd att ega och besitta ifrågavarande

fastigheter, så måste deraf följa, att de äfven egde rätt att tillgodogöra

sig dem på ett produktivt sätt, således att begagna der befintliga sågar

och sälja sina sågade trävaror. För öfrigt hade virket hufvudsakligen

utskeppats till främmande land och endast s. k. vrakbräder i obetydlig

omfattning sålts å platsen. Det lagrum, hvarå beslaget och åtalet grundades,

vore enligt Loders åsigt icke tillämpligt i föreliggande fall utan

afsåge allenast sådana varor, som kringfördes i orterna för att der

afyttras.

Såsom skäl för sin ofvan omförmälda nådeansökan åberopade Loder

gällande traktater emellan England och Sverige af åren 1661 och 1826,

enligt hvilka engelska undersåtar i afseende ''å handel och sjöfart egde

åtnjuta samma behandlingssätt, som svenske män, hvadan om en förseelse

i förevarande fall verkligen förläge, han ej borde straffas hårdare

än en svensk i dylikt fall skulle straffats, eller med böter. I allt fall

stode den ådömda egendomsförlusten af öfver 300,000 kronors värde

icke i något rimligt förhållande till förseelsen, som borde vara tillräckligt

försonad med de ådömda böterna.

Vid behandlingen af ifrågavarande ärende har utskottet tagit del

af ett mål, som synes hafva största likhet med det i före varande motion

omförmälda, men som blifvit i domstolsväg fullfölj dt och afdömdt;

och anser sig utskottet böra i korthet redogöra för detsamma.

Finske undersåten Anders Kurth hade år 1882 köpt hälften af Salmi

ångsåg med ''u mantal Puodiniemi i Nikkala by i Nedre Torneå socken och

tingslag samt år 1883 erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att besitta sin hälft af

denna fastighet, hvars andra hälft tillhörde en svensk undersåte. Sedermera

hade Kurth blifvit egare jemväl till andra hälften af fastigheten,

dock utan att han för denna hälft erhållit vederbörligt tillstånd att den

besitta. I februari 1890 verkstälde kronolänsmannen H. Lidström

såsom allmän åklagare beslag å det i brädgården vid Salmi ångsåg

upplagda virkeslagret på den grund att Kurth utan vederbörligt tillstånd

här i landet bed ref sågverksrörelse, hvarefter åtal anstäldes mot

Kurth. Denne genmälde, att han såsom, egare till fastigheten vore berättigad

att tillgodogöra sig den derå varande sågen. Han bestred vidare,

att något virke blifvit med hans vetskap såldt från ångsågen eller

der hållits till salu, och erinrade, att, äfven om han skulle anses hafva

saknat rätt att drifva sågrörelse och derför bort dömas till ansvar, så

BIL till lliksd. Fiol 1832. 4 Samt. 1 Afd. 14 Iliift. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

borde i allt fall allenast de till sala hållna varorna, men icke tillverkningen

i sin helhet, dömas förbruten. — I målet förebragtes omfattande

bevisning, hvaraf hufvudsakligen framgick, att tillverkningen vid sågen

till det mesta skeppades på utlandet, men att en del vrak och affall

sålts på platsen genom inspektören för sågen, med Kurths vetskap.

Häradsrätten dömde Kurth jemlikt ofvan återgifna lagparagrafer,

för det han dels genom utskeppning, dels under hand verkstält försäljningar

af sitt sågverks alster, utan att hafva haft Kongl. Maj ds tillstånd

till drifvande af handel här i riket, att bota 200 kronor, hvarjemte

de i beslag tagna varorna förklarades förverkade.

Kurth klagade i Svea hofrätt och upprepade sina invändningar,

särskildt betonande, bland annat, att det honom lemnade tillståndet att

besitta fastigheten måste innebära rätt att å sågen försäga sitt virke

och utskeppa eller försälja det, äfvensom att det i brädgården upplagda

virket icke var hållet till salu, utan låg der för att torkas och förvaras.

I utslag den 11 juli 1890 förklarade hofrätten att, enär styrkt vore,

att Kurth, hvilken vore finsk undersåte och ostridigt icke erhållit Kongl.

Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel, under den tid åtalet afsåge,

från Salmi ångsåg inom riket försålt förädlade trävaror, så faun hofrätten

ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag beträffande det Kurth

i målet ådömda ansvar; men enär genom hvad i målet förekommit icke

emot Kurths bestridande kunde anses ådagalagdt, att det i beslag tagna

virket af Kurth hållits till salu, fann hofrätten skäligt, med ändring af

häradsrättens utslag härutinnan, upphäfva det å samma virke lagda

beslaget.

Såväl länsmannen Lidström som Kurth klagade hos Kongl. Maj:t,

Lidström under uppgifvande, bland annat, att på årtionden icke funnits

ett enda sågtimmerträd å Kurths hemman.

Högsta domstolen fann vid målets föredragning den 2 december

1891 ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Hvad nu det uti ifrågavarande motion framstälda förslag beträffar, har

utskottet, som föreställer sig, att, derest länsmannen Svenonius verkligen

skulle ega rätt att åtnjuta ersättning för den mistade åklagareandelen

uti det ofvanberörda, i beslag tagna, af häradsrätten förverkadt förklarade

virket, honom borde tillerkännas full ersättning för hvad honom

i detta afseende frångått och ej, såsom motionären föreslagit, omkring

eu tiondedel deraf, velat framhålla, att, då Konungen i förevarande fall

— efter att hafva hört högsta domstolen, som yttrat, att »med afseende

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 23.

19

å förekommande omständigheter i målet de i beslag tagna trävarorna

borde anses icke vara förverkade» — utöfvat sin grundlagsenliga rätt

att återgifva till kronan förverkadt gods, skäl icke förefinnes att bevilja

åklagaren godtgörelse för hvad honom sålunda på laglig väg frånkänts.

På grund häraf har utskottet, utan att vilja inlåta sig på bedömandet,

huru vida Svenouius, derest ifrågavarande mål i domstolsväg fullföljts,

skulle haft utsigt att vinna fastställelse å det verkstälda beslaget, ansett

det af motionären föreslagna vederlag för den mistade åklagareandelen

icke böra honom tillmätas, helst en af Svenonius i enahanda syfte hos

Kongl. Maj:t gjord ansökan redan blifvit af Kongl. Maj:t afslagen.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Wiksténs förevarande motion icke må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 mars 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation:

af herr G. Eriksson, som yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen må besluta att till länsmannen i

Neder Kalix distrikt C. G. Svenonius bevilja något

vederlag för den honom frångångna åklagareandel — utgörande

enligt Neder Kalix häradsrätts utslag den 7

maj 1890 i mål mellan honom och Edmund Giles Foder

220,844 kronor 70 öre — ett belopp af 22,100 kronor.

Herrar R. G. von Hedenberg, friherre A. R. von Krcemer och O. Jonsson

hafva begärdt få antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendes

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.