Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinr ältning s ställning.

1892-04-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1892:45, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinr ältning s ställning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1892, kl.3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående

anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda

pensionsinr ältning s ställning. (2:a IT. A.)

I en den 11 december 1891 aflåten proposition (n:o 18) har Kongl.

Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt statsrådsprotokoll

öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att medgifva,

att af den tullverket på grund af § 52 i kongl. förordningen angående

lotsverket den 15 februari 1881 tillkommande provision för uppbörd,

redovisning och granskning af fyr- och båkmedlen ett belopp af 18,000

kronor måtte från och med år 1892 tills vidare tillfalla tullstatens enskilda

pensionsinrättning; dock med vilkor att, så länge ifrågavarande bidrag

af pensionsinrättningen tillgodonjötes, ej finge vidtagas vare sig höjning

i derifrån utgående pension eller nedsättning i inflytande pensionsafgifter

eller annan förändring i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet

af beskaffenhet att kunna för pensionsinrättningen medföra ökade

förpligtelser utöfver de inrättningen nu åliggande.

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att departementschefen

vid ärendets föredragning anfört hufvudsakligen följande.

liih. till Riksd. Prof. 1892. 4 Samt. 1 Afd. 90 Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Sedan de för granskning af tullstatens enskilda pensionsinrättnings

räkenskaper för år 1889 utsedde revisorer, med förmälan att pensionsinrättningens

fond för nämnda år minskats med 6,538 kronor 49 öre,

framhållit nödvändigheten af att kraftiga åtgärder till ökande af inrättningens

inkomster med snaraste vidtoges, hade generaltullstyrelsen, efter

inhemtande af yttrande från direktionen öfver nämnda pensionsinrättning,

i skrifvelse den 13 april 1891 till Kongl. Maj:ts pröfning hänskjuta den

sålunda väckta frågan om åtgärders vidtagande för betryggande af pensionsinrättningens

ställning.

Stiftad år 1805, hade pensionsinrättningen till ändamål att bereda

understöd åt aflidne tulltjenstemäns och betjentes enkor och barn. Inträdet

i inrättningen hade ursprungligen varit frivilligt, men hade sedermera blifvit

obligatoriskt för alla, som tillträdde lön på tullverkets ordinarie stat, utom

för generaltulldirektören.

Inrättningens inkomster utgjordes af dels delegarnes tillskott, dels

afkastningen af den besparade fonden, dels åtskilliga inkomster enligt § 8

i det för inrättningen gällande reglemente af den 30 maj 1884, bland

hvilka inkomster de vigtigaste vore andel af böter enligt tullstadgan och

andel i aflöningen af vakant tjenst.

Delegarnes tillskott utginge numera dels under namn af bottenpenning

eller inträdesafgift, hvilken år 1852 höjdes från 4 till 6 procent å ordinarie

lönen, dels såsom åldersafgift vid delegarnes första befordran med

1 procent å lönebeloppet för hvarje fullt år, hvarmed hans ålder öfverstege

trettio år, dels slutligen såsom årliga afgifter, hvilka allt efter delegarens

ålder vid den tid, då han inträdt i pensionsinrättningen, utginge

med 3, 4, 5 eller 6 procent af delegares lön eller pension, till hvilka

procenttal afgifterna år 1852 höjdes från förut bestämda af resp. 2, 3, 4

eller 5 procent. Enligt den utredning, som pensionsinrättningens direktion

lemnat, hade årliga beloppet af delegarnes samtliga tillskott under

1880-talet vexlat mellan, i jemnade tal, 49,000 kronor och 52,000

kronor.

Näst delegareafgifterna utgjorde afkastningen af den besparade fonden

den för pensionsinrättningen betydligaste inkomsten; men denna inkomst,

som år 1870 uppgått till omkring 17.000 kronor, hade till följd af dels

fondens anlitande för bestridande af de årliga utgifter, som ej kunnat

med tillgängliga inkomster täckas, dels lägre räntesatser nedgått till omkring

1-1,300 kronor för år 1890.

Utaf de pensionsinrättningen enligt § 8 i 1884 års reglemente tilldelade

inkomster utgjordes de väsentligaste, såsom ofvan blifvit nämndt,

af den del af aflöningen, som, då tjenst vid tullverket vore ledig och komme

s. 3 Kontrollera mot PDF

StatsutsJcottets Utlåtande N:o 45.

3

att i vanlig ordning återbesättas, efter generaltullstyrelsens bepröfvande

funnes icke erfordras för tjenstens uppehållande under ledigheten och hvilken

andel under åren 1885—1889 i medeltal uppgått till 9,550 kronor

65 öre, samt den genom 1877 års tullstadga pensionsinrättningen tillagda

andel i böter, som under samma tid i medeltal utgjort 14,655 kronor

9 öre. Dessa inkomster hade förut, enligt äldre författningar, tillkommit

tullverkets personal i form af aflöning eller sportelafgift.

Af allmänna medel åtnjöte pensionsinrättningen vidare den obetydliga

inkomst, som kunde inflyta för försäljning af för tullverket icke behöfliga

eller gagneliga handlingar och som i medeltal åren 1885—1889 utgjort

227 kronor 21 öre, hvarjemte på grund af särskilda Kongl. Maj:ts

medgifvanden af tullverkets extra medel anordnats till hopa 20,394

kronor 40 öre för fyllande af den under åren 1850—1854 samt 1856

uppkomna brist i pensionsinrättningens inkomster i förhållande till utgifterna.

På tullverkets stat funnes visserligen ett årligt anslag af 31,800 kronor

till pensionering af tulltjenstemäns och betjentes i fattigdom efterlemnade

enkor och barn, men detta anslag utginge i ytterst små pensioner, hvilka

enligt kongl. brefvet den 3 december 1861 belöpte sig i allmänhet till

endast 36 kronor årligen och utbetalades blott i det fall, att 3 procent af

behållningen enligt bouppteckning efter mannen eller fadern understege

pensionsbeloppet samt mot företeende derjemte af intyg, att pensionären

saknade försörjningsmedel. Dessa pensioner hade enligt reglementet af den

16 februari 1833 utgått till son till fylda 21 år och till dotter så länge

hon lefde ogift, men enligt kongl. brefvet den 11 november 1870 skulle

de upphöra, då skyldighet för barnen inträdde att erlägga mantalspenningar,

d. v. s. vid uppnådda 18 år. Detta förhållande hade för pensionsinrättningen

haft den menliga verkan, att anspråken på understöd från inrättningen

på grund af fattigdom eller sjuklighet enligt § 13 i reglementet

betydligt ökats, så att under år 1889 dessa understöd, ehuru de utginge

med högst 7 V2 procent af faderns sist innehafda lön eller pension, uppgått

till icke mindre än 7,799 kronor 25 öre.

Inrättningens kapitaltillgång både vid 1870 års utgång utgjort 308,951

kronor 60 öre, det högsta belopp, hvartill den någonsin uppgått; men

sedermera hade fonden sjunkit så, att den vid 1890 års slut utgjorde

291,590 kronor 70 öre.

Detta för inrättningens bestånd hotande missförhållande hade, enligt

direktionens åsigt, uppkommit hufvudsakligen derigenom, att ett större

antal tjenster vid kustbevakningen tills vidare lemnats otillsatta. På detta

sätt både visserligen betydlig besparing för tullverket uppstått, men de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

till pensionsinrättnmgen bidragandes antal, som år 1861 utgjort 2,167,

både, efter verkställa tjensteindragningar, nedgått till endast 1,551, under

det pensionärernas antal samtidigt ökats från 849 till 1,035. Såsom en

ytterligare följd af dessa tjensteindragningar hade pensionsinrättnmgen att

under lång tid fullgöra sin pensioneringsskyldighet till enkor och barn

efter personer, som innehaft tjenster, för hvilka bidrag icke längre inflöte

till kassan.

Vidare både direktionen framhållit, att, ehuru redogörarne af pensionsinrättningens

medel för besväret med debitering, uppbörd, leverering och

redovisning af de månatligen i små poster inflytande delegareafgifterna

icke åtnjutit eller åtnjöte någon som helst ersättning, utan inkomsterna

nästan uteslutande användes till pensionsutbetalningar, inrättningens kapitaltillgång,

med ett delegareantal af 2,100—1,500, likväl icke kunnat uppbringas

till högre belopp än omkring 300,000 kronor. Deremot egde en

med denna inrättning jemförlig anstalt, nemligen statens jernvägstrafiks

enke- och pupillkassa, som först år 1872 börjat sin verksamhet och 1888

hade ett delegareantal af 4,855, redan en kapitaltillgång af mer än 4

millioner kronor, en behållning, som på så kort tid icke kunnat vinnas

utan betydliga understöd från det allmännas sida. Jemväl i ett annat afseende

utfölle en jemförelse med nämnda kassa särdeles ofördelaktigt för

pensionsinrättningen. Denna inrättnings delegareafgifter vore nemligen lika

höga med eller högre än omförmälda enke- och pupillkassas, men det oaktadt

utginge pensionerna från tullstatens pensionsinrättning med endast 15

procent af lön eller pension, då deremot pensionsbeloppen från statens

jernvägstrafiks enke- och pupillkassa uppginge till 25 procent af delegares

medelaflöning under de fem sista åren.

På uppdrag af pensionsinrättningens direktion hade professoren vid

tekniska högskolan A. Lindstedt upprättat sannolikhetsberäkning ej mindre

i afseende på inrättningens förmåga att uppfylla sina nuvarande förbindelser

till delegares enkor och barn än äfven beträffande behofvet af tillskott

för beredande af till 20 procent af mannens eller faderns i lifstiden

innehafda lön ökade pensionsbelopp. Af denna beräkning framginge:

att im-ättningen, om pensionsbeloppen bibehölles vid deras nu bestämda

storlek och ingen väsentlig förändring i öfrigt beträffande grunderna för

inrättningens verksamhet inträffade, från och med år 1892 beböfde en

tillökning i sina årliga inkomster af 17,600 kronor;

att inrättningen, om pensionsbeloppen för framtida pensionstagare

skulle höjas till 20 procent af delegarens i lifstiden innehafvande lön, behöfde

en ytterligare tillökning i sina’årsinkomster af, i rundt tal, 22,400

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

5

kronor, hvadan i dylikt fall inrättningens årliga inkomst från början af

år 1892 borde höjas med 40,000 kronor;

att inrättningen, om samtliga pensioner från och med början af år

1892 höjdes till 20 procent af delegares innehafda lön, behöfde ett årligt

tillskott af 52,100 kronor;

samt att, om efter ingången af år 1892 inga pensioner, utom de

redan beviljade, vidare ifrågakomma af den natur, som § 13 i reglementet

medgåfve, eller för barn, som öfverskridit den för pensions åtnjutande i

allmänhet stadgade ålder, de under första, andra och tredje punkterna angifna

årliga tillskotten minskades med motsvarande 6,300, 8,400 och 8,400

kronor.

Direktionen hade ansett sig ej kunna fästa vidare afseende vid de

i andra och fjerde punkterna upptagna alternativ, enär dessa icke egde

stöd i gällande reglemente för pensionsinrättningen, men funne af den

utaf professoren Lindstedt verkstälda utredning beträffande första och tredje

punkterna framgå, att pensionsinrättningen med för närvarande tillgängliga

medel icke kunde fullgöra de henne ålagda förbindelser. Då inrättningens

nuvarande beklagliga ställning i väsentlig mån syntes hafva tillkommit i

följd af tjensteindragningar, hvarigenom betydlig besparing i tullverkets

utgifter uppkommit, hade direktionen ansett skäl förefinnas för statsverket

att åtminstone indirekt understödja pensionsinrättningen. Och hade direktionen

i sådant afseende hemstält, att såsom årlig inkomst för inrättningen

måtte anvisas de på grund af § 52 i kongl. förordningen angående lotsverket

den 14 februari 1881 tullverket tillfallande två procent af fyr-och

båkmedelsuppbörden, hvilken provision, som under åren 1880—1889 i

medeltal uppgått till omkring 27,000 kronor, förut i likhet med de pensionsinrättningen

tillkommande bötesandelar utgjort en sportelinkomst för

tullverkets personal, dock med skyldighet för pensionsinrättningen att till

tjensteman, som ännu qvarstode på 1868 års stat för tullverket och alltså

vore berättigad till sportelinkomst af berörda uppbörd, utbetala den å fyrocli

båkmedlen belöpande uppbördsprovision.

För egen del hade generaltullstyrelsen till en början anfört, att styrelsen

funne högeligen önskvärdt, att pensionsinrättningen, som under eu

lång följd af år lemnat understöd åt aflidne tulltjenstemäns och betjentes

efterlemnade enkor och barn och hvars kapitaltillgång hufvudsakligen uppkommit

genom delegarnes egna tillskott, måtte kunna fortsätta sin välsignelserika

verksamhet och uppfylla sina mot delegarne åtagna förbindelser.

Efter att vidare hafva erinrat att, oaktadt de tillskott, som efter

år 1877 kommit inrättningen till godo, från och med år 1888 ett för

inrättningens framtida bestånd särdeles hotande missförhållande mellan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

dess inkomster och utgifter å nyo yppats, i det att de senare visat

sig hafva öfverstigit de förra med 453 kronor 52 öre för år 1888, med

6,538 kronor 49 öre för år 1889 och med 6,109 kronor 50 öre för

år 1890, hade styrelsen, som, i likhet med pensionsinrättningens direktion,

ansett det icke böra med fog ifrågasättas att genom ytterligare

höjning af afgifter från den i detta afseende i jemförelse med andra likstälda

tjensteman mycket betungade tullpersonalen söka bereda tillgångar

till inrättningens växande behof, utan att andra åtgärder borde vidtagas

för inrättningens skyddande mot en eljest utan tvifvel förr eller senare

oundvikligen för inrättningen inträdande oförmåga att uppfylla sina förbindelser,

med afseende jemväl derå, att den af sin trägna och ansträngande

tjenstgöring helt och hållet upptagna och i allmänhet obemedlade

tullpersonalen ingalunda vore i tillfälle att på annat sätt än såsom delegare

i pensionsinrättningen bereda möjligen efterlefvande enkor och barn

en nödtorftig bergning, ansett sig på det varmaste böra understödja direktionens

anhållan att från statsverket erhålla bistånd uti dess iråkade brydsamma

ställning, allra helst som derförutan pensionsinrättningens nuvarande

delegare, hvilka vore pligtige att till inrättningen erlägga stadgade

afgifter, skulle nödgas bidraga till pensionering af andras familjer utan

att för sin egna efterkommande kunna påräkna en motsvarande förmån.

Enär de af professoren Lindstedt enligt förut omnämnda utredning

gjorda beräkningarna syntes hufvudsakligen grunda sig derpå, att pensionsinrättningens

inkomster komma att fortfarande uppgå till hvad de i medeltal

för åren 1885—1889 utgjort, men då, genom ytterligare nedsättning

af räntan å pensionsinrättningens utlånta medel, kapitalfondens

minskning genom oförutsedda förluster, ökade pensionsförbindelser utan

motsvarande afgifter till inrättningen i följd af ytterligare tjensteindragningar

samt den omständigheten att, med undantag af delegarnes afgifter,

inrättningens årliga inkomster vore af en mera tillfällig och vexlande beskaffenhet,

möjligen inträffande minskning af de påräknade inkomsterna

skulle å nyo sätta pensionsinrättningen ur stånd att med det beräknade

årliga beloppet af 17,600 kronor kunna fullgöra sina förbindelser, hade

generaltullstyrelsen ansett sig böra biträda den af pensionsinrättningens

direktion gjorda framställning, att, med det af direktionen omförmälda

afdrag, hela beloppet af den tullverket af fyr- och båkmedlen tillkommande

uppbördsprovision måtte tillfalla pensionsinrättningen.

På grund af särskildt uppdrag hade vidare den af Kongl. Maj:t den

19 augusti 1889 tillsatta komité för utredning af civilstatens pensionsinrättnings

ställning och behof m. in. den 4 november 1891 afgifvit utlåtande

i detta ärende och dervid anfört, att, då af hvad i ärendet före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

7

kommit framginge, att den ifrågavarande pensionskassan för att kunna

motsvara sitt ändamål otvifvelaktigt vore i behof af understöd, komitén

vid sådant förhållande, utan att uttala sig i fråga om de omständigheter,

som kunde hafva medverkat till kassans nuvarande ställning, velat tillstyrka

bifall till generaltullstyrelsens förevarande framställning, dock med

vilkor dels att det begärda bidraget endast beviljades tills vidare i afvaktan

på möjligen inträffande förändringar i grunderna för pensionering

af civila tjensteinnebafvares efterlemnade enkor och barn, dels ock att,

så länge ifrågavarande bidrag af tullstatens enskilda pensionsinrättning

tillgodonjötes, icke måtte vidtagas någon höjning i derifrån utgående pensioner

eller nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller andra förändringar

i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet, som kunde för

densamma medföra ökade förpligtelser utöfver de pensionsinrättningen nu

åliggande.

Beträffande tullverkets rätt till uppbördsprovision af fyr- och båkmedlen

ville departementschefen erinra, hurusom denna rätt, enligt hvad

redan blifvit nämndt, grundade sig på den i § 52 af kongl. förordningen

angående lotsverket den 15 februari 1881 meddelade bestämmelse, att fyroch

båkmedlen skulle upptagas i tulljournalen i särskild kolumn samt redovisas,

levereras och granskas gemensamt med tullmedlen, med rätt för

tullverket att för uppbörden af fyr- och båkmedlen afdraga två procent

af uppburna medel. Rörande användningen af denna provision, hvilken

enligt kongl. förordningen om lots- och fyrinrättningen den 20 juni 1820

var bestämd till 3 procent af fyr- och båkmedlen, men genom kongl. förordningen

angående fyr- och båkafgiften den 5 juni 1874 nedsattes till

ännu stadgade belopp af 2 procent, hade i äldre författningar varit föreskrifvet,

att provisionen i egenskap af sportelinkomst skulle tillfalla tulltjenstemännen,

ursprungligen direkt, men efter kongl. brefvet den 3 december

1842 sålunda, att sportelinkomsten utginge af tullmedlen, mot det

att tullverket härför erhölle ersättning derigenom, att vid hvarje års slut till

tullkassan omfördes 3 procent af hvad uppbörden af fyr- och båkmedlen

för året utgjorde. Genom kongl. blefven den 22 maj 1868 och 23 juli

1869 hade emellertid faststälts nya stater för tullverket, enligt hvilka

uppbördsprovision och sportelersättning upphörde att utgå till tjenstemännen

och dessa i stället fingo fast aflöning, fördelad i lön och tjenstgöringspenningar.

Beräknad efter den i riksstaten till 1,200,000 kronor upptagna, fyroch

båkafgiften, skulle uppbördsprovisionen utgöra 24,000 kronor, men

både i årligt medeltal under åren 1880—1889 uppgått till ett belopp af

27,488 kronor 15 öre.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Af den lemnade redogörelsen för pensionsinrättningens finansiella

ställning framginge, att pensionsinrättningen, derest den skulle kunna för

framtiden fullgöra sina förbindelser, vore i oundgängligt behof af ökade

inkomster. Att härför bereda utväg medelst böjande af delegarnes afgifter

ansåge departementschefen i likhet med generaltullstyrelsen så mycket

mindre böra ifrågasättas, som tullpersonalen i berörda hänseende redan

nu vore synnerligen betungad i jemförelse med andra likstälda tjensteman.

Annan utväg syntes vid sådant förhållande ej förefinnas, än att det nödiga

bidraget anvisades af statsmedel, och ansåge departementschefen i sådant

hänseende, lika med generaltullstyrelsen, den tullverket tillkommande

provision å fyr- och båkmedel lämpligen böra för ändamålet till erforderligt

belopp tagas i anspråk.

Hvad anginge storleken af det bidrag, som sålunda borde tillgodokomma

pensionsinrättningen, borde detsamma, åtminstone för närvarande,

ej sättas högre än till det belopp, som enligt första punkten af de utaf

professoren Lindstedt gjorda beräkningar och under förutsättning, att

pensionsbeloppen bibeliölles vid deras nu bestämda storlek och ej någon

väsentlig förändring i öfrigt inträffade rörande grunderna för inrättningens

verksamhet, skulle erfordras, eller till i rundt tal 18,000 kronor.

Utskottet har af den till statsrådsprotokollet lemnade utredningen

i ämnet erhållit den uppfattning, att mellankomst från statens sida i

detta fall är af billighet påkallad, men utskottet har förestält sig, att

för en sådan mellankomst bör af Riksdagen uppställas vissa vilkor utöfver

de af Kongl. Maj:t ifrågasatta. Vid granskning af gällande reglemente för

pensionsinrättningen har nemligen utskottet funnit, att detta reglemente i

vissa afseenden ålägger inrättningen vidsträcktare pensioneringsskyldighet än

som förekommer inom flera af staten understödda enke- och pupillkassor

samt i och för sig kan anses skälig. Sålunda upphör enligt § 11 mom.

1 i reglementet pensionsrättigheten för söner först vid fylda 21 år,

samt för döttrar, som lefva ogifta, först vid 25 år, och i § 13 föreskrifves,

dels att, om vid den ålder, då rättighet till pension enligt § 11

mom. 1 bör upphöra, barn finnes till sinnen eller lemmar så vanfört,

lytt eller bräckligt eller af annan svår och fortfarande sjukdom besväradt,

att det ej kan sitt uppehälle förtjena, och det i öfrigt saknar nödig tillgång

för sitt underhåll, ett sådant barn skall af inrättningen åtnjuta särskild

pension, så länge dess fortfarande sjuklighet och fattigdom behörigen

styrkes, eller intill dess pensionären kan erhålla nödigt underhåll af hospitals-

eller andra allmänna medel, dels oek att dotter vid uppnådd femtio års

ålder, som lefver ogift, är af god frejd och befinner sig i bevisligen torftiga

omständigheter, likaledes bör upptagas till åtnjutande af särskild pension.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

9

Hvad beträffar den för pensions upphörande i § 11 inom. 1 stadgade

åldern, eller resp. 21 och 25 år, så förekomma visserligen enahanda åldersbestämmelser

inom civilstatens enskilda enke- och pupillkassa, hvarjemte

åldersgränsen för barn af båda könen inom arméns enke- och pupillkassa

samt elementarlärarnes enke- och pupillkassa är bestämd till 21 år, men i

öfriga kassor är gränsen lägre och utgör inom jern vägens enke- och pupillkassa

samt telegrafverkets enke- och pupillkassa 18 år för såväl söner som

döttrar, inom lotsverkets enskilda pensionskassa 17 år för söner och 21

år för döttrar samt inom folkskolelärarnes enke- och pupillkassa 16 år

för barn af båda könen. För sin del håller utskottet före, att en åldersgräns

af resp. 21 och 25 år är alldeles för hög, och då genom kongl.

brefvet den 11 november 1870 föreskrifvits, att pensioner, hvilka utgå

från det å tullverkets stat uppförda anslag till pensionering af tulltjenstemäns

och betjentes i fattigdom efterlemnade enkor och barn skola upphöra,

då skyldighet för barnen att erlägga mantalspenningar inträder, eller

vid uppnådda 18 år, föreställer sig utskottet, att samma gräns lämpligen

kunde bestämmas för pensionerna från den enskilda pensionsinrättningen.

Möjlighet att på grund af sjuklighet undfå pension utöfver den ålder, då

pensionsrätt i vanliga fall slutar, förefinnes visserligen inom en del kassor,

men sådant synes utskottet icke vara öfverensstämmande med de grunder,

efter hvilka en af staten understödd pensionsinrättning bör vara anordnad, och

inom vissa enke- och pupillkassor, såsom jernvägens och telegrafvei’kets, förekommer

icke heller ifrågavarande pensionsform. Bestämmelsen om rätt

för ogifta döttrar att på grund af fattigdom vid 50 års ålder komma i

åtnjutande af särskild pension har, så vidt för utskottet är kändt, icke

sin motsvarighet inom någon kassa med statsanslag och bör enligt utskottets

förmenande likaledes upphöra att vara gällande. Utskottet föreställer sig

alltså, att såsom förutsättning för en mellankomst från statens sida bör

uppställas den fordran, att reglementet ändras derhän, att pensionsrätten

för barn under alla förhållanden upphör vid 18 års ålder. Fn sådan

fordran torde ingalunda kunna betraktas såsom obillig, ty då pensionsinrättningen

ifrågasätter att erhålla årligt anslag af statsmedel, lärer staten

vara i sin goda rätt, om den för anslagets utgående uppställer sådana

vilkor, att inrättningen med afseende å arten af sina förbindelser blifver

mera likstäld med öfriga af staten understödda pensionskassor och i öfrigt

anordnad efter grunder, som staten finner rigtiga. Billigtvis bör emellertid

någon rubbning icke ske i redan befintliga pensionstagares rättigheter,

och utskottet har fördenskull allenast ansett sig böra ifrågasätta, att inskränkningen

blifver gällande för sådana pensionstagare, som tillkomma

efter ingången af år 1893.

itih. till Iliksd. Vrot. 1852. 4 Sami. 1 Afd. 50 Iläft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Enligt professoren Lindstedts beräkningar skulle, om pensionsbeloppen

bibehölles vid deras nu bestämda storlek, men efter ingången af år 1892

inga pensioner, utom de redan beviljade, ifrågakomme af den natur, som

§ 13 i reglementet medgåfve, pensionsinrättningen från och med år 1892 behöfva

en tillökning i sina årliga inkomster af 11,300 kronor. Då utskottet

nu ifrågasatt ej blott att inga andra pensioner enligt § 13 skulle för framtiden

utgå än de redan beviljade utan äfven att tiden för pensionsrättens

upphörande skulle sänkas från resp. 25 och 21 år till 18 år, blir ett något

mindre belopp än det nyssnämnda tillräckligt, och har utskottet ansett sig

böra förorda, att statsunderstödet fastställes till ett jemnadt belopp af

10,000 kronor. Vid det förhållande att samma understöd skulle utgöra

ett fixt anslagsbelopp och icke, såsom ursprungligen ifrågasatts, ett visst

procenttal af uppbörden å fyr- och båkmedel, synes anledning icke förefinnas

att låta understödet utgå af den tullverket tillkommande provisionen

af berörda medel, utan lärer detsamma, till förenkling i räkenskaperna,

kunna utgå direkt af tullmedlen.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på

det sätt af Riksdagen bifallas, att Riksdagen medgifver,

att af tullmedlen ett belopp af 10,000 kronor må från och

med år 1892 tillsvidare årligen utgå såsom bidrag till tullstatens

enskilda pensionsinrättning, dock med vilkor, så

länge ifrågavarande bidrag af inrättningen åtnjutes, att

inga pensioner utom de före 1893 års ingång beviljade

må utgå till afliden delegares barn, som uppnått 18 års

ålder, samt att hvarken höjning i utgående pension eller

nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller annan förändring

i grunderna för pensionsinrättningens verksamhet

af beskaffenhet att kunna för pensionsinrättningen

medföra ökade förpligta ser utöfver de inrättningen nu

åliggande må vidtagas.

Stockholm den 4 april 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 4ö.

11

Reservation

af herrar grefve G. Sparre, grefve E. C. A. Piper, V. N. Ekenman,

F. Boström, R. G. von Hedenberg, friherre A. R. von Krepiner, C. Lundeberg,

K. Bohnstedt, A. G. Svedelius, G. D. R. Törnérhjelm, I. Kerfstedt

och E. Fränckel.

Herrar C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm, O. W. Odelberg och P.

Ersson hafva begärt få antecknadt, att de icke närvarit vid förestående

ärendes afgörande inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:77 Riksdagens Skrifvelse N:o 77 s. 9 i texten