Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar och jordegare å visso, trakter nedanför lappmarksgränsen.

1893-03-14 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1893:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar och jordegare å visso, trakter nedanför lappmarksgränsen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (A’:o 2) Utlåtande N:o 13.

1

to

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1893, kl. 1 e. in.

.-''i ....

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,

i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om undersökning och förslag, åsyftande

ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar

och jordegare å visso, trakter nedanför lappmarksgränsen.

I en till utskottets behandling hänvisad motion, n:o 208, hemställer

herr J. A. Lundström, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en undersökning och utredning

om de missförhållanden, som förefinnas mellan lapparne och jordegarne

å de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne ega att uppehålla

sig under vintermånaderna, samt till Riksdagen inkomma med förslag

till de åtgöranden, som kunna erfordras till ett bättre ordnande af

förhållandet derstädes mellan jordegare å ena sidan samt lappar och renegare

å andra sidan».

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären följande skäl: att

det goda ändamålet med lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnes

rätt till renbete i Sverige förfelats dels till följd af särskilda ortförhållanden

inom Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län — särskild!

för nedre landet och kustsocknarne inom Vesterbottens län skall

resultatet hafva blifvit högst otillfredsställande — dels till följd af lapparnes

stegrade försummelse i vården om renarne, som nu till större antal

Bill. till Riksd. Prof. 1833. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. (N:o 13). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

än förr qvarlemnas å nedre landet under sommarmånaderna och derstädes

göra skada å ängar, lindor och rågåkrar. Till denna stegrade försummelse

uppgifves hafva samverkat såväl lapparnes uppfattning, att de genom lagen

fått utsträckt rätt att för renbete uppehålla sig å de trakter, som de

efter gammal sedvana hafva besökt, som ock den omständigheten, att lappen

ofta är endast vårdare af andras egendom ocho att fleres renar sammanblandas

och ene vårdaren litar på den andre. A andra sidan uppgifvas

äfven lapparne lida skada i icke ringa grad derigenom, att renar ofta

och till stort antal dödas, och att många af de dödade renarne aldrig tillvaratagas

men förstöras. Antydda missförhållanden anses orsaka demoralisation;

hvilket förhållande är svårare än den ekonomiska förlusten. Såsom

medverkande orsaker till detta onda ifrågasättas »möjligen otydliga eller

ofullständiga lagbestämmelser». Motionären anser derför »närmare och

tydligare» lagbestämmelser nödvändiga. Såsom sådana bestämmelser angifvas:

att »å nedre landet qvarlemnade renar må för egarens räkning under

vederbörlig kontroll dödas» eller »lapparne åläggas gemensamt ansvar för

den skada» som renarne vålla under sommaren å dessa nedra trakter.

Såsom af motionen synes, har motionären rigtat sitt förslag endast

på förhållandet mellan lappar och jordegare »å de trakter nedanför lappmarksgränsen,

der lapparne ega att uppehålla sig under vintermånaderna».

Han berör således blott en del af frågan om förhållandet mellan lappar och

bofaste inom riket. Men då delen är beroende af det hela, och då med

skäl kan antagas, att Kongl. Maj:t tager hela frågan i öfvervägande, om

och när den af motionären framhållna delen kommer under ompröfning,

anser utskottet sig böra till utredning och motivering yttra sig om frågan

i dess helhet.

Det, som utskottet allra först vill framhålla och starkt betona, är det

faktum, som enligt utskottets åsigt bör vara utgångspunkten för frågans

bedömande, att här icke så mycket är fråga om den ene medborgarens

förhållande till den andre, men fast mer en fråga om rättsförhållandet

mellan två olika folk, af hvilka det ena sitter inne med hela magten och

lagstiftar för det andra efter godtfinnande, men det andra folket har ingen

enda af de sina att såsom dess målsman bevaka dess rätt och bästa. Under

sådant förhållande bör den forskande stammen taga mycken hänsyn

till humanitetsgrunder, då den vill lagstifta för den svaga och underlägsna

lappen, som dock bör betraktas som en broder. Härtill förefinnes desto

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 3

större skäl som lappen är nomad på eu lägre kulturgrad, hvilken nästan

med naturnödvändighet måste vika för den bofaste med högre kultur samt

småningom tyna bort och do. Må staten derför egna lappen sådan omvårdnad,

att han, utan att förorättas, må få dö i fred.

Att lapparne äro ett i utdöende stadt folk bestyrkes deraf, att deras

antal år efter år förminskas. Enligt officiella uppgifter funnos inom riket

följande antal lappar:

år

1860 ..................

............... 7,248

»

1870 ...............

............ 6,711

» •

1880 ...................

....... ....... 6,404

»

1886 ................

............... 6,112

Denna sista uppgift lemnades till 1886 års Riksdag i sammanhang

med lapplagens framläggande. Deras nuvarande antal torde ej öfverstiga

6,000.

Dernäst bör uppmärksamheten fästas derpå, att lapparne obestridt

varit de förste, som tagit i besittning Sveriges lappmarker och fritt ströfvat

omkring med sina renhjordar långt utanför de nuvarande lappmark sgränserna;

och att de bofaste först i senare tider tagit land derinom. Men efter som

odlingen fortgått hafva lapparne mer och mer blifvit tillbakaträngda och

nu till sist hänvisade till de för åkerbruk otillgängliga fjelltrakterna i det

nordligaste Sverige. Äfven ofvanför den s. k. kulturgränsen i Västerbottens

och Norrbottens län hafva nybyggare slagit sig ned långt in i fjellen,

der de trängas med lapparne om betet. Häraf förklaras lätt uppkomsten

af konflikter emellan båda folken. När dertill lägges, att de bofaste delvis,

lapparne oåtspord!, fått eganderätt till lapparnes urgamla område, hafva

deraf naturligtvis missförhållanden uppkommit. Lapparne kunna med skäl

stödja sig på sin s. k. sedvanerätt, sin urminnes häfd. De bofaste åter

åberopa sin eganderätt såsom laga fång, stadfäst med laga dom, om hvars

tillkomst lapparne först efteråt fått kännedom.

Härtill kommer ännu en sak till af stor vigt, som måste uppmärksammas,

om staten vill företaga några anordningar till lappens nytta och

med framgång skydda honom i hans naturliga rätt, och det är det förhållandet,

att på senare tider äfven andra än lappar skaffat sig renar, som

lemnats åt lappen att vakta, och hvarigenom denne lätt sjunker ned till

ett fattigt legohjon på de fjell, der hans fäder lefva! frie och lycklige.

Derför bör skilnad göras mellan renegande lappar och andra renegare. De

senare må ej tillerkännas rätt till de undantagsförmåner, som man funnit

skäligt förunna det utdöende lappfolket. Äfven för lapparne sjelfva

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

behöfves ordning på fjellen och kontroll, att lapparne icke mottaga till

vård främmande renar till obegränsadt antal, ty derigenom sker intrång i

andra lappars rätt, hvilka blifvit till samma fjell anvisade.

Hvad nu beträffar de öfverklagade oordningarna, kunna de fördelas

i två grupper: den ena omfattande sådana, hvartill lapparne med sina

renar göra sig skyldige gent emot de bofaste, den andra gruppen omfattande

de oordningar, som orsakas af de bofastes beteende mot lapparne.

Den mest nämnvärda, skada, som renarne göra, torde vara å utestående

höstackar och hässjor om hösten och förvintern, samt å ängar, lindor och

sädesåkrar om våren, innan de drifva,s till fjellen, och om sommaren af

qvarlemnade renar. Botemedlen häremot, äro tydligen att söka i den rigtningen,

att inga renar qvarlemna,s å nedre landet under sommaren och att

ingå hässjor eller höstackar finnas utestående, när renarne återvända från

fjellen, d. v. s. att lapparne förbindas att taga vara på sina, renar, om de

vilja dem behålla, och de bofaste förbindas att taga vara på sitt hö, om

de vilja behålla detta. Utan tvifvel vore det, till båtnad både för lappar

och bofaste, om allt hö eller foder, som de bofaste skörda, förvarades i

lador. Det torde förtjena tagas i öfvervägande, om och i hvad utsträckning

det kan åläggas de bofaste att införa sitt, hö och foder i lador vid

äfventyr att icke få någon skadeersättning för skador å hö i utestående

hässjor och stackar. Likaledes torde det vara skäl att taga i betraktande

den frågan, om ej lapparne borde åläggas att om våren inom viss tid hafva

fört alla sina renar till fjellen vid äfventyr, att, de qvarlemnade renarne

genom myndigheternas försorg nedslagtas och säljas för egarnes räkning.

De skador, hvartill de bofaste göra sig skyldige emot lapparne, äro

förnämligast renstölder, nedskjutning af renar i afsigt, att skada, och

skrämma, samt renarnes oroande af de bofastes hundar. Nästan alla främmande

hundar jaga renar. Lapparne synas derför böra tillerkännas rätt

att saklöst, döda hvarje främmande hund, som jagar renar å de områden,

som tillerkänts lapparne till sommarvistelse. Äfven under vintervistelsen i

låglandet borde det strängeligen förbjudas att, låta sådana hundar, som

jaga renar, gå lösa. Renstölder och nedskjutning af renar utan afsigt att

stjäla blifva ofta obeifrade i brist på bevis. Sällan nås upphofsmännen till

dylika illdåd af lagens arm. Ett verksamt botemedel häremot vore utan

tvifvel ett sådant lagstadgande om gemensam ansvarighet för renstöld och

renskjutning efter samma grunder, som nu gälla, för lapparne att ersätta

skador å de bofastes foder. Indelning i distrikt, med gemensam ansvarighet

torde hafva lika goda skäl för sig, då, det gäller de bofaste, som då

det gäller lapparne. Ty å ena sidan göres skada å hö, som de bofastes

husdjur skola, lefva af, å andra, sidan göres skada å renar, som lapparne

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 5

skola lefva af. Icke är det väl rätt, att höet njuter större skydd än renen.

Det torde derför böra tagas i öfvervägande, om ej gemensam ansvarighet

bör stadgas äfven för de bofaste, att det må gå lika och rätt till åt båda

hållen. Men angående denna punkt är gällande lag partisk emot lapparne

till förmån för de bofaste.

Slutligen torde äfven det böra framhållas, att tillsyningsman äro behöflige

att vaka öfver lagarnes efterlefnad, ty både lappar och bofaste göra

sig utan tvifvel skyldige till vårdslöshet och försummelser och till och med

förbrytelser. Desse tillsyningsman, de må nu vara s. k. lappfogdar eller

andra, böra bo centralt midt emellan lappar och bofaste, att de lätt må

blifva tillgänglige, när de behöfvas och deras hjelp påkallas.

Då det torde få anses utredt, att lagen den 4 juni 1886 angående

de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige icke gjort till fyllest, men

till och med gifvit anledning här och der till större och flera oordningar

efter än före dess påbjudande; då särskildt stadgandena om gemensam

ansvarighet för skadegörelse å foder å ena och å renar å andra sidan behöfva

omarbetas; hemställer utskottet, att motionen i så måtto bifalles,

att kammaren för sin del besluter, att Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl.

Maj:t låta anställa undersökning om de missförhållanden,

som förefinnas mellan lappar och jordegare å de trakter

nedanför lappmarksgränsen, der lapparne ega att uppehålla

sig under vintermånaderna, samt för Riksdagen

framlägga förslag till de åtgärder, som pröfvas erforderliga

till undanrödjande af nämnda missförhållanden.

Stockholm den 14 mars 1893.

Ä utskottets vägnar:

O. W. REDELIG.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band, 12 Iläft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.