Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21

1893-04-11 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1893:21, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21

Dokumentets text

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1893, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, angående

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning

i fråga om ordnande af förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott har remitterats för

förberedande utlåtande en motion, n:o 215, af herr F. Berg, hvari föreslås,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven

i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt

inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade yrkesinspektion.»

Motionären framhåller först, att en af de fordringar, som för närvarande

stå främst på arbetsklassens program, är den om arbetstidens

reglering genom lagstiftningens medverkan. Inom de flesta land är den

tid nu förbi, då man ansåg sig kunna lemna förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare beträffande arbetstiden helt och hållet åt det s. k. fria

aftalet. Jägtade af täflingskampen på näringslivets område, hafva, säger

motionären, arbetsgifvarne i, allmänhet drifvits att söka nedbringa sina

tillverkningskostnader till det lägsta möjliga, och för detta ändamål hafva

de bland annat sträfvat att i allt vidsträcktare grad lägga beslag på arbe
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 23

tarnes krafter, icke allenast männens, utan äfven qvinnornas, de halfvuxnes

och barnens. Så länge denna deras sträfvan tick fortgå alldeles ohämmad,

lyckades de steg för steg förlänga arbetstiden vida utöfver de gränser,

som sedvänja och mensklighetskänsla från fordom derför utstakat. »Lyckligtvis

har ifrågavarande sträfvan från den ena partens sida framkallat

en alldeles motsatt från den andras; arbetsklassen har allmänt börjat yrka

på arbetstidens återförande inom rimliga och naturliga gränser, och den

har omsider påkallat lagstiftningens mellankomst i den ojemna striden.

Hittills hafva visserligen dess önskningar i detta hänseende endast till en

mindre del lyckats vinna gehör, hvilket berott dels derpå, att inom arbetsklassen

sjelf mångenstädes rådt en synnerligen stor oklarhet såväl i fråga

om mål som medel, dels derpå, att denna klass inom de flesta riksförsamlingar

haft få eller inga egna representanter, hvadan dess sak merendels

måst föras af män, hvilka dervid saknat det omedelbara personliga intressets

mägtigt drifvande kraft.» Man har emellertid lyckats att inom

alla civiliserade stater få till stånd åtminstone en början till lagstadgad

reglering af arbetstiden. Man har insett nödvändigheten af att t. ex. barn

ej få sysselsättas i industriel! arbete, mödrar ej under de närmaste veckorna

efter barnets födelse, minderåriga arbetare samt qvinnor ej i nattligt eller

underjordiskt arbete och endast under ett mindre antal timmar, att äfven

männen måste genom lag tillförsäkras nödig söndagshvila samt en viss

tidsbegränsning i de mest helsovådliga och utsugande arbetena (exempelvis

fosforindustrien och grufbrytningen) o. s. v. Krafvet på en lagstadgad

maximalarbetstid, till sin längd afpassad efter olika slag af arbetare och

olika slag af arbeten, betraktas, säger motionären, i närvarande stund ej

längre såsom en utopi, utan såsom en praktisk-politisk fråga, hvilken inom

den närmaste framtiden kan och bör erhålla sin lösning.

Motionären öfvergår derefter till en öfversigt öfver arbetstidens reglering

i utlandet, hvarvid han utförligare uppehåller sig vid England, Nordamerikas

Förenta stater, Australien, Schweiz, Österrike, Frankrike, Tyskland,

Holland, Belgien, Spanien in. fl. europeiska stater. Motionären

sammanfattar den historiska framställningen på följande sätt:

»Af nu meddelade öfversigt framgår att af samtliga stater med europeisk

odling så godt som alla på ett mer eller mindre verksamt sätt

reglerat* arbetstiden för barn och halfvuxne samt att de ojemförligen flesta

i större eller mindre grad utsträckt tidsregleringen äfven till de vuxne.

»De vuxne arbetare, som kommit i åtnjutande af detta skydd, åro

dels blott barnföderskor, dels husmödrar, dels vuxna qvinnor under en

viss ålder, dels qvinnor öfver hufvud taget, dels både män och qvinnor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

»De företag, som underkastats ifrågavarande tidsreglering, äro dels

blott de offentliga (för statsförbund, stat eller kommun bedrifna), dels

äfven de enskilda, dels — med hänsyn till sjelfva arbetets art — de särskilt

helsovådliga eller för sedligheten menliga, dels samtliga till industrien

eller handtverket hänförliga eller dermed likstälda o. s. v.

»Med afseende på sin omfattning består tidsregleringen dels i inskränkande

af söndags- eller nattarbetet eller garanterandet af nödiga, raster, dels

i fastställande af en viss maximalarbetsdag (af 12, 11, 10, 9 eller 8 timmar)

eller en viss maximalarbetsvecka, vare sig ensamt för qvinnor eller

derjemte äfven för män, samt i mer eller mindre mån modifierad efter

olika yrkens olika art.»

Derefter behandlar motionären på ett utförligt och sakrikt sätt de

tre synpunkter, som han anser vara de vigt.igaste för utredande af den föreliggande

frågan, nemligen: 1) önskvärdheten af arbetstidens begränsning,

2) den ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd, och 3) lämpligheten af

densammas genomförande medelst lag.

Vid den första synpunktens behandling söker motionären visa, att

den nu gängse arbetstiden icke är af passad efter menniskokroppens normala

förmåga utan verkar derför i längden■ nedbrytande och undergräfvande på

densamma. Med stöd af en i den tyska riksförsäkringsanstaltens officiella

organ publicerad olycksfallsstatistik visar han, att olycksfallens antal växer

raskt under dagens lopp till följd af arbetarnes gradvis inträdande trötthet

och förslappning, men äfven med bortseende härifrån visar det sig, att de

flesta industrier till sjelfva sin art äro sådana,, att de måste utöfva eu

skadlig verkan på organismen. Ur ren helsovård''ssynpunkt är det derför

vigtigt att arbetstiden begränsas till lagom mått och på lämpligt sätt fördelas

under dygnets och veckans lopp. Statistiken visar, att menniskans

lifslängd är väsentligen beroende på den sysselsättning och de ekonomiska

förhållanden, hvarunder hon lefver. Samma inflytande visar sig äfven för

barnen.

Vidare framhöll motionären, att den nu gängse arbetstiden icke lemnar

nog tillfälle till familjelif och andlig förkofran samt derför verka i hög

grad ofördelaktigt på arbetarens sedlighet och själsodling, samt slutligen att

den genom sin längd verkar nedtryckande äfven på arbetarens rent ekonomiska

ställning. Hvad som å arbetarens egen sida i främsta runrtnet inverkar

bestämmande på hans förtjenst, säger motionären, är hans allmänna

fordringar på lifvet; ju högre dessa äro, desto högre blifver ock minimilönen.

En sådan verkan utöfvar arbetstidens förkortande inom rimliga

gränser. Dessutom undergräfver den nu gängse arbetstiden arbetsklassens

helsa och styrka, bidrager att hämma och förkrympa dess intellektuella

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

25

och moraliska utveckling samt verkar i samma mån nedtryckande på arbetsklassens

ekonomiska ställning. En öfverdrifven arbetsbörda gör arbetaren

ekonomiskt lättsinnig och slösaktig. Den längre arbetstiden möjliggör

delvis att uträtta mera arbete med mindre arbetsstyrka, och följden blir en

större mängd arbetslöse, den industriella reservarmén, hvilken icke blott

sjelf befinner sig i elände, utan äfven genom sin konkurrens bidrager att

hålla sina arbetande kamrater nere i ekonomiskt hänseende.

Med afseende på den ekonomiska möjligheten of arbetstidens begränsning

visar motionären, att den producerade varumängden ej står i rakt

förhållande till den derpå använda tiden, äfven då maskinerier användas

jemte den menskliga kraften. Han anför exempel, som skulle visa, att

erfarenheten äfven gifvit vid handen, att arbetsprodukten ej minskas, då

arbetstiden förkortas. »De anförda utsagorna från olika land,» säger motionären,

»synas visa, att den ofta framkastade farhågan för en minskning

af det nationella arbetet genom framställande af en maximalarbetsdag icke

har någon tillämplighet på detta arbete i dess helhet. Det är icke heller

med hänsyn härtill, som denna farhåga oftast framställes: det är icke så

mycket industriens förmåga att äfven med förkortad arbetstid kunna frambringa

den behöfliga mängden af förnödenheter, som man drager i tvifvelsmål;

det är snarare den enskilde industriidkarens utsigter att kunna slå

sina, medtäflare, som man antager genom regleringen skola minskas. I

detta senare antagande synes man verkligen hafva rätt. Det förefaller

nästan sjelfkärt, att arbetstidens reglering bör verka reglerande äfven på

arbetet och på hvad derigenom alstras, så att dess fördelning på årets olika

tider blir jemnare». Den öfverproduktion, som framkallas af ryckvis inträdande

stegringar, blefve något minskad, och de deraf förorsakade prisfallen

och kriserna icke fullt så fruktansvärda.

»De dåliga tiderna», fortsätter motionären, »bero i allmänhet icke på

för stor tillgång, utan på för ringa efterfrågan, och denna åter har sin orsak

deri, att den stora massan af köpare har för liten köpförmåga. Inom

en nation med öfverdrifvet lång arbetsdag måste den ena delen af arbetarebefolkningen

sakna ledighet och den andra delen arbete samt således äfven

förtjenst. Men både bristen på ledighet och bristen på förtjenst måste

reducera behofven till de allra simplaste.» Detta återverkar på varualstringen,

då arbetsklassen har betydelse för produktionen ej blott derigenom,

att den kan producera, utan äfven derigenom, att den kan konsumera.

Slutligen framhåller motionären, att olycksfallen minskas till antalet,

då arbetstiden begränsas, och äfven härigenom tillskyndas ekonomien en

fördel.

Bill. till Riksd. Prot. 1833. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 3) Utlåtande N:o 21.

Med afseende på lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag

anser motionären, att lagstiftningens mellankomst är nödvändig. Såsom

hinder för målets vinnande på det fria af talets väg anföres arbetsgifvarnes

»stolthet, som gör, att de i hvarje tillmötesgående, hvarje eftergift för

arbetarnes önskningar se en förödmjukelse för sin egen värdighet», vidare

»deras vanliga oförmåga att se de gynsamma följder för sjelfva industrien,

som arbetstidens reglering visat sig hafva i alla land, der den blifvit införd»

och slutligen »det obestridliga sakförhållandet, att denna reglering

under vissa förhållanden och utöfver en viss gräns verkligen skulle utgöra

ett band på arbetsgivare!!, nemligen ett band på honom i hans sträfvari

att höja sig på sina konkurrenters bekostnad.»

Motionären framhåller vidare, att arbetarne, med den ställning de i

vårt land ännu hafva, icke äro mägtiga att helt och hållet af egna krafter

genomföra arbetstidens begränsning, äfven om man tager i betraktande

den styrka de få genom sin ordnade sammanslutning. För att undvika

det krigs- och osäkerhetstillstånd, som fortfar, så länge reglerandet af arbetstiden

helt och hållet lemnas åt den enskilda uppgörelsen, är det statens

pligt att ingripa och skydda den svagare mot den starkares öfvermagt.

Principielt anser motionären frågan vara en gång för alla afgjord genom de

lagstiftningsåtgärder, som redan i olika länder vidtagits, och framhåller att

det finnes ett område, der äfven de, hvilka bestämdt frånkänna staten befogenhet

att ingripa i det enskilda näringslifvet, borde vara alldeles oförhindrade

att biträda sträfvandet för en maximalarbetstid, nemligen då fråga

är om offentliga företag, arbeten för statens och kommunernas räkning.

Slutligen lemnar motionären en historisk framställning om frågans

ställning i Sverige. Redan de gamla skrå- och hallordningarna erbjuda

exempel på att svenska staten i forna tider funnit sig befogad att lagstifta

om arbetsförhållanden, bland dem äfven om arbetstiden. Efter dessa ordningars

upphäfvande intogs uti såväl fabriks- och handtverksförordningen

af 1846 som förordningen om utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864

eu paragraf med allmän föreskrift, att arbetsgifvaren vore pligtig att vid

de hos honom anstälda arbetarnes behandling och sysselsättning fästa behörigt

afseende å deras helsa och arbetsförmåga. Någon annan detaljerad

föreskrift om arbetstidens begränsning för vuxne arbetare synes ej vara i

Sverige utfärdad än den, som innehålles i 1870 års förordning om tillverkning

af forforständstickor, deri bestämmes, att ingen må sysselsättas

med sådant arbete längre tid än sex månader i sänder eller, efter det lian

upphört med sådant arbete, dertill å nyo användas, förr än minst två

månader förflutit, utan att derunder någon för hans helsa skadlig inverkan

af arbetet försports.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

Deri komité, som 1875 tillsattes af Kongl. Maj:t för utarbetande af

en författning angående barns och yngre personers antagande och användande

i fabriks- och handtverksarbete, var gynsamt stämd för någon begränsning

af äfven vuxna kvinnors och mäns arbetstid och visade, att faktiskt å landet

arbetstiden i vissa yrken öfversteg 12 timmar och kunde uppgå ända till

17 timmar om dygnet. 1884 års arbetareförsäkringskomité lemnade en

del statistiska uppgifter om arbetstiden, men det ingick ej i dess uppdrag

att särskildt sysselsätta sig med densamma. Äfven 1891 års arbetareskyddskomité

ansåg det ligga utom sitt uppdrag att lemna en närmare utredning

beträffande lämpligheten af arbetstidens reglering.

Med afseende på detaljerna af den motion, för hvilken utskottet ofvan

lemnat ett kortfattadt referat, får utskottet hänvisa till den utförliga, 47

kvartsidor långa och innehållsrika motionen.

Mot slutet af 1891 års riksdag väcktes af samma motionär en liknande

motion inom Andra Kammaren. Det tillfälliga utskott, till hvilket

den remitterades, afstyrkte densamma på den grund, att utskottet ansåg

att en framställning till Kongl. Maj:t från Riksdagens sida ej borde ske,

utan att Riksdagen på samma gång bestämdt angåfve dels huruvida lagstiftningen

öfver hufvud borde ingripa på detta område eller icke, dels

i förra ''fallet, på hvilka allmänna grunder en sådan lagstiftning borde hvila

och inom hvilka yrkesgrenar arbetsgivare och arbetare borde vara underkastade

lagstadgade begränsningar i sin frihet att träffa aftal rörande

arbetstiden, och att utskottet ej på den jemförelsevis korta tid, som var

utskottet tillmätt, kunnat egna motionen en så omfattande pröfning, att

utskottet kunnat stadga sin mening i dessa hufvudpunkter, liksom utskottet.

äfven antog att kammaren ej under Riksdagens sista vecka, då många

brådskande ärenden förelåge till afgörande, kunde till pröfning företaga en

reformfråga af så invecklad och omfattande beskaffenhet som denna.

Kammaren biföll utskottets framställning.

Med anledning dels af särskilda underdåniga framställningar om

vissa ändringar i förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges

användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

dels ock af de frågor om reglerandet af arbetet i industriella företag och

grufvor, som afhandlats vid den i Berlin år 1890 hållna internationella

konferens, i hvilken äfven af svenska regeringen utsedt ombud deltog, tillsattes

af Kongl. Maj:t i mars 1891 en komité med uppdrag att, efter utredning

af verkningarne af nämnda förordning samt efter öfvervägande, i

hvad mån de vid oinförmälda konferens antagna grundsatser borde i Sverige

tillämpas, inkomma med förslag till den nya eller förändrade lagstiftning

i ämnet, som kunde finnas, jemväl med hänsyn till den här i riket

införda yrkesinspektionen, vara af förhållandena påkallad. Denna s. k.

arbetar eskg ddskomité afgaf sitt betänkande den 11 mars förlidet år.

Programmet för 1890 års nyssnämnda arbetareskyddskonf''erens i

Berlin upptog frågor angående reglerandet af arbetet i bergverk, söndagsarbetet

samt barns, yngre personers och qvinnors användande till arbete i

industriella företag. Med afseende på de i motionen afsedda lagstiftningsfrågorna

berörde programmet, såsom ock motionären framhåller, följande

punkter:

vid arbete i grufvor: lägsta åldersgränsen för barns användande,

förbud mot qvinnors användande under jord, arbetstidens inskränkning i

de fall, der gruftekniken icke vore tillräcklig att aflägsna alla de faror,

hvilka för de arbetandes helsa uppstode på grund af de naturliga eller

tillfälliga vilkor, hvarunder vissa grufvor eller vissa delar af grufdriften

arbetade;

söndagsarbetets reglerande, så att »skyddade personer» och alla industriarbetare

tillförsäkrades nödig hvilodag;

för barns och yngre personers arbete i industriella rörelser: fastställande

af såväl åldersgränser som arbetstidens längd, förbud för natt- och

söndagsarbete samt bestämmelser för deras användande i ohelsosamma och

farliga sysselsättningar;

för varna qvinnors arbete: förbud för nattarbete, bestämmande med

vissa undantag af deras effektiva arbetstid till högst 11 timmar dagligen,

med raster om sammanlagdt lfa timme; förbud för barnsängsqvinnor att

inträda i arbete förr än fyra veckor efter förlossningen.

1891 års arbetareskyddskomité har sålunda i enlighet med sitt uppdrag

haft att sysselsätta sig med arbetstiden för barns, yngre personers och

vuxna qvinnors användning uti industriel arbete i vidsträcktaste omfattning,

hvaremot frågan om vuxne mäns arbetstid ej direkt ingått i dess

uppdrag. För att få reda på verkningarne af 1881 års förordning om

minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering

och erhålla så fullständig upplysning som möjligt om de faktiska

förhållandena å den del af arbetareskyddets område, hvarmed koinitén hade

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

29

att taga befattning, sökte arbetareskyddskomitén skaffa sig den behöfliga

statistiken genom utskickade tabellblanketter och frågeformulär, och inbegrep

härvid för fullständighetens skull äfven de vuxne arbetarne, d. v. s.

män och qvinnor öfver 18 år, uti sin undersökning.

Af de rikhaltiga och intressanta resultat, hvartill komitén kommit,

anser sig utskottet endast behöfva med afseende på den föreliggande

motionen i korthet omnämna några med afseende på de vuxne arbetarne.

Af samtliga i komiténs tabeller upptagne 133,935 arbetare öfver 18 års

ålder voro endast 20,276 eller 15,1 % qvinnor. Enligt de inkomna uppgifterna

användes ingenstädes qvinnor till underjordiskt arbete. Arbetstiden

jemte antalet rasttimmar ställer sig i medeltal för de olika arbetarne

sålunda:

Antal Antal Summa

arbetstimmar, rasttimmar. timmar.

Äldre manliga arbetare........ 10,68 1,80 1 2,48

D:o qvinliga d:o ........ 10,68 1,82 1 2,50

»Länc/den af äldre arbetares arbetstid uppgår således i medeltal till närmare

103/i timmar. Kortare är arbetstiden för 48,217 arbetare i 1,504 rörelser

och längre för 46,073 arbetare i 1,572 rörelser. Längsta arbetstiden 1314

till och med 1472 timmar angifves för 78 arbetare i 20 rörelser inom följande

yrkesgrenar, alla tillhörande närings- och njutningsmedelsindustrien:

mjölqvarnar, bagerier, mejerier och brännerier. Inom samma yrkesgrenar

träffas äfven de rörelser, till antalet 8 med 34 äldre arbetare, hvarest

sammanlagda arbets- och rasttiden uppgifves utgöra öfver 16, eller 16''/g

och 17 timmar.» Härvid menas arbetet å hvardag vid regelmessig affärsgång.

Lördagen bildar ofta undantag, i det att arbetet då plägar afslutas

tidigare än annars.

Af 4,229 rörelser, som komiténs tabeller omfatta, är det 406, i hvilka

äldre arbetare sysselsättas med regelmessigt söndagsarbete, och i 131 af dessa

rörelser sysselsättas äfven qvinnor. Bland nu nämnda 406 rörelser äro

följande industrigrenar talrikast representerade: mejerier 117, jernbruk

(hufvudsakligen masugnar, bessemer- och martinverk) 86, bryggerier 45,

brännerier 29, gasverk 23, bagerier 20 och barberarestugor 17. I regel är

arbetstiden om söndagarne mycket kortare än annars. »1 åtskilliga rörelser»

erhålla arbetarne i ersättning för mistad söndagshvila en annan veckodag

fri från arbete; så inom bagerierna och några boktryckerier.

»Det är hufvudsakligen för äldre arbetare, som söndagsarbete i större

utsträckning förekommer. Bland dem äro åter qvinnorna i allmänhet fria

från dylikt arbete, utom i mejerier och bryggerier. Medan antalet qvin
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

nor, soin förrätta söndagsarbete, för de sistnämnda båda industrigrenarne

kan, enligt de inkomna uppgifterna, uppskattas till omkring 600, utgör det

för de öfriga tillsammans knappt 100».

Nattarbete, hvartill räknas arbete mellan kl. 8 e. m. och 6 f. m., för

äldre personer eger rum inom 690 rörelser (bland närmare 4,229) och af

29,967 arbetare (af 133,935). Bland hithörande industrier märkas: 180

jernbruk med 9,927 arbetare, 88 sågverk med 6,207, 26 pappersbruk med

2,966, 57 pappersmassefabriker (af 62) med 2,291, 8 sockerbruk med 1,545

arbetare öfver 18 år o. s. v. Vanligaste arbetstiden är äfven här 10 timmar,

eller för 294 rörelser och 16,400 arbetare, dernäst 5 timmar, eller för 193

rörelser och 8,594 arbetare. Bland äldre arbetare med nattjenst utgöras

jemförelsevis få, eller 514, af qvinnor, af hvilka de flesta tillhöra följande

industrigrenar: pappersbruk 152, sågverk 149, pappersmassefabriker 70

o. s. v. För nästan alla var arbetstiden 10 eller 8 timmar. Nattarbetets

fördelning på veckans olika dagar företer stor vexling inom olika industrigrenar

och på olika ställen.

Då arbetareskyddskornitén efter redogörelsen för sin statistiska utredning

öfvergår till framställandet af sitt förslag till föreskrifter, berör den,

beträffande hithörande frågor, en del allmänna synpunkter, hvilka utskottet

anser sig böra omnämna. Komitén säger:

»Allt sedan en svensk industri börjat i större utsträckning drifvas,

hafva lagstadganden funnits, hvilka förbjudit barns användande i fabriksoch

handtverksarbete före uppnådd viss ålder, och redan genom kongl.

kungörelsen den 22 maj 1852 förbjöds att använda minderårige, eller personer

under 18 år, till arbete i fabriker och handtverk emellan kl. 9 på

aftonen och 5 på morgonen.

»Under de senaste åren hafva, såsom komiténs öfversigt af hithörande

utländsk lagstiftning utvisar, i nästan alla Europas länder skärpta bestämmelser

vidtagits i fråga om minderåriges användande i arbete, äfvensom å

vissa håll lagstadganden införts angående fullvuxna, i synnerhet qvinliga

arbetares arbetstid; och å den internationella konferensen i Berlin år 1890,

för hvars beslut här ofvan redogjorts, faststäldes de fordringar uti förevarande

afseende, hvarom representanter för olika europeiska stater, deribland

äfven Sverige, enat sig, och hvilka torde böra anses såsom de mest

oeftergifliga klufven.

»Att vid sådana förhållanden den svenska lagstiftningen skulle, såsom

från ett och annat håll påyrkats, lemna alla egentliga bestämmelser i förevarande

del af arbetareskyddets område å sido, torde icke kunna på allvar

komma i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. Bl

»Å andra sidan kan deremot det spörsmålet uppkastas, om denna

lagstiftning bör, såsom hittills, hufvudsakligen inskränka sig till att reglera

minderåriges användande i arbete, eller om icke äfven lagstadganden böra

införas angående fullvuxen arbetares arbetstid.

»Det har, såsom nogsamt är bekant, inom vissa arbetarekretsar, i synnerhet

uti utlandet, men äfven i vårt land, under de senaste åren framstälts

kraf på en lagstadgad s. k. normal- eller maximalarbetsdag, hvarmed

man närmast åsyftat att kunna bereda den kroppsarbetande klassen rikligare

tillfälle till deltagande i nutidens kulturlif, men framför allt att, då

vid kortare arbetstid större behof af arbetskrafter förmenats skola uppstå,

gifva allt flere tillfälle till arbetsförtjenst och sålunda minska antalet af

dem, som under nuvarande förhållanden måste gå sysslolösa, beredda att

åtaga sig arbete till hardt nSr hvilket pris som helst och derigenom bidragande

att trycka ned arbetslönerna i allmänhet. På detta sätt skulle

ernås en ökning af och större stabilitet i arbetslönen.

»Mot dessa yrkanden har emellertid å andra sidan erinrats, att det icke

låter sig göra att definitivt fastslå en gemensam normalarbetsdag eller ens

en maximalarbetsdag för allt slags arbete, då hvad som för ett yrke kan

anses för en öfverdrifvet lång arbetstid icke är mer, än hvad som är fullt

passande för ett annat; att en begränsning af arbetstiden förutsätter en

ökning af arbetets intensitet, något som icke alltid låter sig åstadkomma,

i synnerhet der produktionen bedrifves i mindre omfattning och af mindre

kapitalstarka yrkesidkare, hvilka ej äro i stånd att anskaffa tidsenliga

maskiner; att* om en dylik lagstiftningsåtgärd under rådande internationel

konkurrens blott vidtoges i ett eller annat land, den kunde för

ett sådant lands industri, ja, hela ekonomi blifva tillintetgörande och dermed

bringa i förderf äfven den, som åtgärden afsåg att gagna, eller arbetarne

sjelfva, samt att ett dylikt påbud, principielt sedt, vore alldeles oberättigadt

och dessutom icke i det praktiska lifvet kunde genomföras, utan i

flertal fall endast blefve stående på papperet.

»Det framgår af förestående och är äfven i öfrigt kändt, att den allmänna

uppfattningen i förevarande ämne är så skiftande och snarare förhåller

sig till detsamma afböjande, att lagstiftaren icke kan anses ega fullgiltig

anledning eller i en allmänt stadgad mening tillräckligt stöd för att

derå inlåta sig.

»Komitén har derför ansett sig kunna lemna å sido frågan om begränsning

i socialpolitiskt syfte af fullvuxna arbetares arbetstid. I länder,

der, såsom i Österrike och Schweiz, lagstiftningen för vissa industrier eller

visst slags arbete infört eu maximalarbetsdag — i nämnda länder bestämd

till 11 timmar — hafva ock antingen i sjelfva lagen eller genom veder
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

börande administrativa myndighet undantag för en mängd fall medgifvits,

så att lagstiftningens betydelse i förevarande afseende icke lärer hafva

blifvit särdeles stor.

»Af komiténs statistiska redogörelse visar sig, att arbetstiden i industriel

arbete i vårt land för närvarande i de flesta fall utgör 10—11 timmar.

Om äfven arbetstiden mången gång är längre och stundom kan förefalla

väl lång, må tillika beaktas, att nu mera gör sig en med allt större

styrka framträdande sträfvan gällande att genom privata och af lagstiftningen

oberoende åtgärder inom de särskilda yrkena begränsa arbetstiden

till hvad som i hvarje fall är skäligt; och synes denna sträfvan helst böra

lemnas åt sin egen naturliga utvecklingsgång.

»Komiténs uppfattning har för den skull varit, att lagstiftningen, såsom

hittills, borde inskränka sig till att, i den mån sådant med hänsyn

till minderåriges såväl helsa och fysiska utveckling som andliga daning,

genom skolundervisning, vore erforderligt, begränsa deras användning till

arbete samt i öfrigt allenast lemna sådana bestämmelser om arbetares sysselsättande

i arbete, som ur sanitär eller allmän hygienisk synpunkt kunde

vara af nöden. I detta senare afseende har komitén, då den nyligen utfärdade

lagen angående skydd mot yrkesfara lemnat föreskrifter om åtgärder

mot yttre skador i arbetet och anordningar i arbetslokaler för att

bevara de arbetandes helsa, ansett det vara till fyllest att föreslå några detaljföreskrifter

om qvinnors användande i arbete, i hvilket ämne redan

1875 års komiterade för behandling af frågan om minderåriges användande

i arbete uttalade den mening, att skyddet för qvinna skulle kunna, utan

väsentlig olägenhet för industrien men till mycken fromma för familjelifvet

och det uppväxande slägtet, utsträckas utöfver den gräns, hvarvid nämnda

komiterade på grund af sitt uppdrag måst stanna.

En allmän begränsning af arbetstiden för fullvuxna qvinliga arbetare

har komitén dock lika litet som i fråga om män ansett behöflig, så mycket

mindre som, enligt hvad ofvan anförda statistiska undersökning gifver vid

handen, qvinliga arbetare hos oss ej i särdeles stor utsträckning användas

i industrielt arbete, och några klagomål icke heller försports öfver, att

särskilda missförhållanden dervid egt rum.

Uti flera af de hithörande utländska lagarna hafva föreskrifter lernnats

för att betrygga arbetares rätt till söndagshvila. Då emellertid 7 kap.

3 § af den allmänna svenska strafflagen i allmänhet förbjuder arbete på

sön- eller högtidsdag mellan kl. 6 på morgonen och 7 på aftonen, och då

dessutom det i vårt land torde vara gängse sed att inom industrien och

yrkena låta arbete, som kan tåla uppskof, hvila å helgdag, har komitén

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

icke ansett några särskilda lagstadganden vara af behofvet påkallade för

att bereda kroppsarbetaren behöflig ledighet å sön- och helgdagar.»

I öfverensstämmelse med de här uttalade åsigterna har arbetareskyddskomitén

i sitt betänkande afgifvit ett lagförslag, som hufvudsakligen

angår minderårigas samt i några undantagsfall qvinnors användande i arbete.

Betänkandet har varit remitteradt till länsstyrelserna och gemensamt

till medicinalstyrelsen och kommerskollegium för yttrandes afgifvande,

men har ännu icke varit föremål för Kongl. Maj:ts slutliga handläggande.

Af ofvan lemnade redogörelse framgår, att frågan om normalarbetsdag

för qvinnor och barn är föremål för en af Kongl. Maj:t anordnad

utredning, hvarvid medelbart berörts äfven normalarbetsdag för vuxna

män och att anledning finnes att framdeles från Kongl. Maj:t förvänta

framställning till Riksdagen på grund af denna utredning. Under sådana

förhållanden och då Andra Kammaren redan för sin del i öfverensstämmelse

med af utskottet afgifvet betänkande besluta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t om utredning om lämpligaste sättet för åstadkommande af en arbetarestatistik,

hvilken vore att betrakta som en förberedande åtgärd äfven för

lösandet af frågor om arbetstid, och då helt nyligen anordnats en fabriksinspektion,

som icke lärer underlåta att hafva sin uppmärksamhet fäst

äfven på denna angelägenhet och hvars vunna erfarenhet på detta område

torde böra afvaktas, har utskottet icke ansett sig behöfva ingå i en närmare

granskning af de i motionen behandlade lika vigtiga som svårlösliga

frågorna, utan får på nämnda grunder hemställa,

att motionen icke måtte till någon kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1893.

På utskottets vägnar:

AUG. WIJKANDER.

Bih. till Riksd. Prut. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Käft.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.