Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

1893-04-13 · 73 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 68 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1893:18, Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

1

N:o 18.

Ank. till Kiksd. kansli den 13 april 1893, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan utskottet nu förehaft till behandling samtliga till utskottet hänvisade

motioner angående allmänna bevillningen — dock med undantag

af dem, som röra den af Kongl. Maj:t genom proposition den 16 sistlidne

januari, n:o 12, till fyllande af statsverkets behof för nästkommande

år föreslagna särskilda tilläggsbevillning, öfver hvilka motioner utskottet

har att yttra sig först i sammanhang med det utlåtande, utskottet kommer

att afgifva beträffande nämnda proposition, sedan statsverkets

behof blifvit af Riksdagen utredda och bevillningssumman bestämd —

tillkommer det utskottet att öfver de sålunda behandlade motionerna

afgifva betänkande.

Ifrågavarande motioner äro dels sådana, som angå vissa mera

principiella spörsmål med afseende å den allmänna bevillningen dels

Bih. till Bihsd. Frot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Häft. (N:o 18). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

sådana, som beröra vissa hithörande frågor af jemförelsevis mera speciel

natur.

På grund af det nära inbördes sambandet emellan de till den

förra gruppen hörande framställningarne vill utskottet här i ett sammanhang

yttra sig öfver dessa.

Hit höra följande motioner, väckta

inom Första Kammaren:

n:o 17, af herr friherre von Krcemer, med hvilken herr friherre

Carl Klingspor instämt, med yrkande:

l:o. att titeln å bevillningsförordningen ändras till:

Förordning angående bevillning för inkomst af fastighet, af kapital

och af arbete.

2:o. att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i förordningen måtte få

följande lydelse:

Bevillning af fastighet.

§ I
Af

all inom riket belägen fastighet, hvartill ock räknas frälseränta,

skall, med undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras med 1

procent af behållen inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet, naturaförmåner

inberäknade, anses vara 6 procent, för all annan fastighet och

frälseränta 5 procent — allt å fulla hundradetal af uppskattningsvärdet.

Denna bevillning utgår derför:

a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra

kronor,

b) af all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje

fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

n:o 19, af herr Carl Nyström:

att Riksdagen ville besluta eller i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla

om framläggande af förslag till sådan ändring af § 18 i förordningen

af den 3 juni 1892, angående bevillning af fast egendom samt af

inkomst, att skattskyldig varder pligtig att, jemväl utan föregående

uppmaning från bevillningsberedningens ordförande, lemna uppgift å

det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående

året uppgått;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

3

inom Andra Kammaren:

e

n:o 30, af herr E. Åkerlund:

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana

ändringar uti vårt beskattningsväsen, att direkt skatt måtte komma

att utgå i vida högre mån än nu, dels progressivt stigande med inkomstbeloppen,

dels utgående med högre procent af de stora kapitalen och

den enskilda penningerörelsen och dylikt, än af inkomst af det produktiva

arbetet, äfvensom förslag till sådana ändringar i nu gällande

beskattningslagstiftning, som i följd deraf kunna finnas nödiga;

n:o 66, af herr G. F. Östberg, med instämmanden af herrar Aug.

Pettersson från Österhaninge, E. Åkerlund och O. W. Redelius:

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Majrt anhålla, att

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till förändrade bestämmelser rörande bevillr.ingstaxeringen, hvilande på

den grundsats, att skattskyldig är pligtig att till taxeringsmyndigheterna

uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst;

n:o 85, af herr J. A. Johansson i Strömsberg:

att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen i

sådant syfte,

att den, som enligt bevillningsförordningen är skyldig att erlägga

skatt för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att inom offentligen

kungjord tid till bevillningsberedningens ordförande lemna uppgift å det

belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående

året uppgått;

att den skattskyldige, som detta underlåter, må bota ett belopp,

svarande mot tio procent af den bevillning, som inom beredningsdistriktet

varder honom påförd för den inkomst, som uppgiften skolat

afse, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan af bevillningsberedningens

ordförande eger att med föreläggande af lämpligt

vite dylik uppgift infordra; samt

att om det kan ledas i bevis, att skattskyldig mot bättre vetande

lemnat origtig uppgift, han må vara skyldig icke allenast att erlägga

bevillning för det sålunda undanhållna beloppet, utan äfven derutöfver

erlägga en pligt af fem procent af samma belopp;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

n:o 118, af herr grefve Hugo E. G. Hamilton:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vid

den revision af bevillningsförordningen, hvarom förmäles i Riksdagens

skrifvelse af den 27 november 1892, utöfver hvad i nämnda skrifvelse

finnes antydt,

dels måtte iakttagas,

att de skattskyldige åläggas att sjelfva efter faststälda formulär

lemna uppgift å sina inkomster,

att de kategorier af små inkomsttagare, för hvilka skattelindring

skall medgifvas, ökas ej blott så, att skattelindring eger rum äfven vid

något högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så att dessa

olika beskattade kategorier af små inkomsttagare göras så många, att

allt för stark skattestegring vid öfvergång från en kategori till en annan

undvikes;

att inkomstbevillningen för de högre inkomsterna med nödig varsamhet

göres progressiv;

samt att den under formen af ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen

nu åsätta inkomstbevinning ersättes genom att jordbruksnäringen

med afseende å utgörande af inkomstbevillning likställes med

öfriga näringar;

dels ock i öfvervägande tagas,

huruvida icke äfven vid fastighetsbevillningens bestämmande större

hänsyn bör tagas till fastigheternas olika storlek,

huruvida icke skilnad bör göras mellan inkomster af olika ursprung,

så att exempelvis inkomst af arbete beskattas lägre än inkomst af kapital;

äfvensom

huruvida icke, till befordrande af så väl en högre beskattning af

den större förmögenheten som en jemnare fördelning af skattebördan,

det i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna förekommande

stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse derom, att jemväl

enskilde delegare i bolag eller inrättning skola taxeras för inkomst af

samma bolag eller inrättning;

n:o 133, af herr vice talmannen A. P. Danielson:

att Riksdagen ville besluta:

l:o) att titeln å nu gällande bevillningsförordning ändras till:

Förordning angående bevillning för inkomst af fastighet, af kapital

och af arbete;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. r>

2:6) att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i förordningen måtte få

följande lydelse:

Bevillning af fastighet.

§ 1.

Af all inom riket belägen fastighet, hvartill ock räknas frälseränta,

skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras

med l procent af behållen inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet,

naturaförmåner inberäknade, anses vara 6 procent, för annan fastighet 5

procent och för frälseränta 5 procent — allt af uppskattade värdet.

Denna bevillning utgår derför:

a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra

kronor,

b) af all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje

fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

n:o 174, af herr Curt Wallis:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t ingå med anhållan,

att vid den blifvande revisionen af bevillningslagstiftningen, som

i Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och

behof till innevarande Riksdag är stäld i utsigt, hänsyn måtte tagas

dertill, att den direkta skatt, som för närvarande utgår som bevillning

af inkomst, ordnas så, att den bestämmes att utgå med viss procent

högre för den större och lägre för den mindre inkomsten, samt med

högre procent för inkomst af säkrare beskaffenhet och med lägre procent

för inkomst af mera tillfällig och osäker art;

ri:o 195, af herr T. W. Forsell:

att Riksdagen måtte besluta aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med

begäran, att — vid utarbetande af de nya skattelagarna, hvilken skatteprincip

som än kommer att fastslås för uttagande af bevillning för jordbruksnäringen

— berörda lagar måtte om möjligt så affattas, att de

tydligt angifva, särskildt den bevillning, som skall utgöras för jordbruksfastighet

och särskildt den bevillning, som skall utgöras för inkomst af

jordbruksnäringen;

n:o 203, af herr ./. Olsson i Stockholm, med hvilken instämt herr

J. A. Fjällbäck:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningmitskottets Betänkande N:o 18.

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kong!.

Maj:t i sammanhang med den blifvande omarbetningen af bevillningsstadgan

ville framlägga förslag till ändring af samma stadga jemväl i

syfte att förekomma nu rådande oegentligheter vid tillämpningen af

grundsatsen om bevillningsfritt afdrag.

Redan i sammanhang med den, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

vid nästlidet års urtima riksmöte angående ny härordning och

grundskatternas afskrifning, af chefen för finansdepartementet framlagda

finansplan påpekades behofvet af en revision af bevillningsförordningens

Ijestämmelser, i syfte dels att åvägabringa en mera likformig tillämpning

af desamma, dels att med beskattning på ett verksammare

sätt än för närvarande träffa vissa inkomstarter.

Sedan Riksdagen, i öfverensstämmelse härmed, i skrifvelse den

27 november 1892 uttalat såsom sin åsigt, att det starkare anlitande

af den direkta beskattningen för statsbehof Vens täckande, som enligt

den framlagda finansplanen skulle komma att ega rum, oeftergifligt förutsatte

en revision af bevillningsförordningens bestämmelser, i syfte

så väl att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt af

chefen för finansdepartementet antydts, åvägabringa eu mera likformig

tillämpning af förordningen samt särskildt med beskattning på ett verksammare

sätt än för närvarande egde rum träffa vissa inkomstarter,

har chefen för finansdepartementet i det vid Kongl. Maj:ts till detta års

Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof

fogade utdrag af protokollet öfver finansärenden den 14 januari 1893

förklarat sin afsigt vara att hos Kongl. Maj:t göra framställning om en

revision af gällande bevillningsförordning, i och för hvilken revision

redan jemlikt Kongl. Maj:ts beslut föranstaltats om vissa förberedande

utredningar.

Då sålunda en genomgående granskning af de grunder, på hvilka

vår nu gällande bevillningslagstiftning är byggd, torde vara omedelbart

förestående, synes det utskottet icke vara lämpligt att, såsom vissa af

de nämnda motionärerna föreslagit, nu omedelbart företaga någon mera

väsentlig rubbning af dessa grunder i ett eller annat, afseende.

Deremot anser utskottet angeläget vara, att Riksdagen närmare

än som skett i omförmälda skrifvelsen den 27 november 1892 angifver

det sätt, hvarpå det af Riksdagen i skrifvelsen framhållna ändamålet

med den omtalade revisionen, enligt Riksdagens mening, lämpligast

står att vinna, och i sådant syfte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

såväl att vissa grundsatser måtte få göra sig gällande i det förslag till

förändrad bevillningsstadga, hvilket med anledning af den tillämnade revisionen

torde komma att för Riksdagen framläggas, som ock att vid

denna revision vissa vigtigare frågor angående sättet för ifrågavarande

beskattningsforms anordnande måtte tagas i öfvervägande.

Gällande bevillningsstadga skiljer emellan två olika slag af be- f^\^gen

vinning: bevillning af fast egendom samt bevillning för inkomst af kapital och inkomstoch

arbete. Den förra utgår efter fastighetens uppskattade värde, denolika arter™/

senare efter den skattskyldiges behållna inkomst, vare sig af kapital eller bevillning.''

arbete. Fastighet, för hvilken bevillning erlägges, uppskattas till ett

visst värde, dess »taxeringsvärde)). Med antagande, att fast egendom

gifver vissa t. ex. 6 procent af sitt taxeringsvärde i afkastning, låter

man härefter skatten utgå i direkt förhållande till detta fastighetens

uppskattade värde. Fastighetsbevillningen utgöres visserligen af fastighetens

egare eller i vissa fall af dess innehafvare, men oberoende af

huru vida egaren eller innehafvaren har någon behållen inkomst af densamma

eller icke och utan afseende å huru stor denna inkomst i förra

fallet är. Fastighetsbevillningen är således en skatt å fastighetens

antagna afkastning, men icke å den inkomst, fastigheten lemnar sin

egare eller innehafvare i behåll. Bevillningen å inkomst af kapital

eller arbete är deremot en skatt å den inkomst den skattbetalande

verkligen eger, efter afdrag af de utgifter han för denna inkomsts

ernående måst vidkännas. Sistnämnda skatt utgår sålunda icke af den,

hvars kapital eller arbetskraft icke lemnar honom någon behållen inkomst,

medan å andra sidan skatten växer i samma mån som den

skattskyldiges behållna inkomst ökas.

Skilnaden emellan de begge omförmälda slagen af bevillningsafgifter

kan derför korteligen uttryckas så, att fastighetsbevillningen

är hvad finansvetenskapen kallar en »objektskatt» eller »afkastningsskatt»,

medan deremot bevillningen för inkomst af kapital eller arbete

utgör hvad samma vetenskap benämner en »subjektskatt» eller närmare

bestämdt en »inkomstkatt». Den förra beskattningsformen är en beskattning

vid sjelfva källan, från hvilken inkomst flyter eller antages

flyta, oafsedt hvem inkomst från denna källa tillflyter, den senare eu

skatt å eu viss persons behållna inkomst, denna må nu vara fluten ur

en eller flere källor. Att här föreligger en principiel skilnad torde icke

kunna förnekas. Herrar friherre von Krsemer och vice talmannen

A. P. Danielson hafva emellertid i sina ofvan omförmälda motioner

sökt visa, att skilnaden mellan de begge ifrågavarande slagen af bevillning

endast är eu skilnad till namnet, eu namnskilnad, som dock,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

enligt motionärernas mening är egnad att framkalla en i socialt hänseende

farlig missuppfattning, till hvars undanröjande motionärerna på

ofvan angifvet sätt föreslå dels en förändring i bevillningsförordningens

rubrik dels ett förtydligande af förordningens 1 §, genom hvilka förändringar

skulle uttryckligen framhäfvas, att fastighetsbevillningen i

sjelfva verket intet annat är en art af inkomstbevillning.

Motionärerna stödja denna sin mening på fastighetsbevillningens

historiska tillkomst.

Vår nu gällande bevillningsförordning hvilar i denna punkt på

enahanda grunder som 1861 års bevillningsstadga, hvilken i sin ordning

utgjorde en frukt af det arbete, som föreligger i det af komitén

för upprättande af förslag till ny författning angående utgörande af allmänna

bevillningen den 2 juli 1859 afgifna betänkande.

I motiven till sitt förslag till bevillningsstadga yttrar komitén,

bland annat, följande:

«Art. II.

Under denna artikel äro hänförda alla de afgifter, hvilka skulle

blifva föremål för taxering och hvilka utgå med enahanda procent utaf

inkomst af egendom eller kapital och af arbete eller rörelse, yrke, tjenst,

m. m.

Afgiften, beroende naturligtvis af bevillningssumman, beräknas,

såsom ofvan nämdt är, om denna blifver två millioner riksdaler, till en

procent af behållna eller nettoinkomsten.

För fast egendom skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna

inkomsten.

Men i anseende dertill, att de fleste fastighetsegare icke begagna

sådan bokföring, att deras behållna afkomst ens af dem sjelfve med

säkerhet kan beräknas, antaga komiterade, likasom hittills skett, behållna

afkomsten i allmänhet vara fyra procent af det uppskattade verkliga

eller gångbara värdet. När således en fastighet anses vara värd t. ex.

1,000 riksdaler, antages den beskattbara årliga inkomsten å fyra procent

vara 40 riksdaler, hvarå bevillningen å en procent utgör 40 öre.»

I enlighet härmed var komiténs förslag till bestämmelser angående

fastighetsbevillningen affattadt.

1859—60 års Riksdag antog förslaget i ifrågavarande del, dock med

den förändring, att behållna afkomsten af fastighet antogs utgöra tre i

stället för fyra procent.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 9

Af de uttryckssätt, komitén i sin ofvan återgifna motivering använda

kan man visserligen förledas att tro, det komitén velat i fastighetsbevillningen

se en art af inkomstskatt. Komitén talar nemligen

der om »inkomst af egendom», »en procent af behållna eller nettoinkomsten»

och »den beskattbara årliga inkomsten». Granskar man

komiténs uttalande närmare, finner man emellertid, att detta eger en

annan innebörd, än man af berörda uttryck skulle kunna vara.benägen

att sluta. Komitén säger nemligen till en början, att »för fast egendom

skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna inkomsten» d. v. s.

en på lika sätt beräknad afgift som den, hvilken ansågs böra utgå för

inkomst af kapital eller arbete. En sådan likställighet skulle tydligen

fordrat en uppskattning så väl af det verkliga värdet af den bruttoinkomst,

hvarje fastighet gifver sin egare eller innehafvare, som ock

af de verkliga kostnader, denne måst vidkännas för inkomstens vinnande,

häri inberäknad ränta å den gäld, som till äfventyrs må häfta å

fastigheten. Endast genom att draga omkostnaderna från bruttoafkastningens

värde står nemligen beloppet af fastighetsegarens eller fastigbetsinnehafvarens

verkliga behållna inkomst af fastigheten att finna.

Med insigt om de stora praktiska svårigheter, som skulle möta för en

sådan anordning beslöt komitén, under antagande, att fastighets nettoafkastning

i allmänhet kunde beräknas till vissa procent af fastighetens

uppskattade verkliga eller gångbara värde, att föreslå, att skatten likasom

förut skulle utgå med viss procent af fastighetens uppskattade värde.

Men detta innebär tydligen något annat än att sätta skatten i förhållande

till egarens eller innehafvarens behållna inkomst af fastigheten.

Möjligt är nemligen, att egaren eller innehafvaren icke af fastigheten

bar någon behållen inkomst alls, emedan antingen nettoafkastningen

på grund af egarens eller innehafvarens sätt att sköta egendomen eller

i följd af andra omständigheter i sjelfva verket varit lika med noll eller

ock nettoafkastningens värde kommit annan än egaren ellerinnehafvaren

till godo. Men möjligt är ock, att egarens eller innehafvarens behållna

inkomst af fastigheten är större än den antagna afkastningsprocenten

af fastighetens taxeringsvärde. I stället för att utsträcka

inkomstbevillningen äfven till inkomst af fastighet, hvilket man ansett

vara det teoretiskt rigtiga, har man af praktiska svårigheter sett sig

nödgad att ersätta en sådan inkomstbevillning med en annan beskattningsform

eller fastighetsbevillningen. Denna omständighet, att fastighetsbevillningen

historiskt träd t i stället för inkomstbevillning, torde

vara grunden till den ingalunda ovanliga uppfattning, för hvilken herrar

friherre von Kraemer och vice talmannen A. P. Danielson gjort sig till

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft. (N:o 18.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

målsmän. Sant är visserligen, såsom dessa motionärer framhålla, att,

hvad särskilt jordbruksfastighet angår, jorden icke gifver någon afkastning

utan tillskott af arbete och kapital, men genom den jordbruksfastighet

åsätta bevillning beskattades, såsom utskottet här nedan får

ytterligare anledning att vidröra, intill sistlidet års urtima riksdag deri

gjorde eu förändring, allenast sjelfva fastigheten eller rättare uttryckt

den del af fastighetens afkastning, som antagits belöpa å sjelfva fastigheten,

men icke det för jordbruksrörelsen använda driftkapital eller

arbete. Att så var förhållandet framgår tydligt bland annat af 1 § i

instruktionen för taxeringsmyndigheterna, der det redan före berörda

förändring stadgats, att vid uppskattningen af jordbruksfastighet värdet

af kreatur, redskap eller förlag icke får vid fastighetsvärdets bestämmande

tagas i beräkning. Ett är, hvad som är föremål för beskattning,

ett annat, huru hög skatten bör vara.

I full konseqvens med den angifna skilnaden mellan fastighetsbevillningen

och bevillningen för inkomst af kapital och arbete behandlar

bevillningsförordningen dessa begge arter af bevillning hvar

för sig under skilda afdelningar, i öfverensstämmelse hvarmed ock förordningen

i rubriken säges angå »bevillning af fast egendom samt af

inkomst». De i de nu afhandlade motionerna föreslagna redaktionsförändringarne

syfta visserligen icke till någon förändring i sak, men

innebära, såsom utskottet ofvan sökt visa, en sammanblandning af två

olika begrepp, »afkastningsskatt» och »inkomstskatt». Utskottet kan derför

icke tillstyrka vidtagandet af de påyrkade förändringarna. Utskottet

vill emellertid fästa uppmärksamheten derpå, att enligt förslag, som

utskottet här nedan framställer, en närmare bestämning rörande naturen

och omfattningen af den nuvarande bevillningen för jordbruksfastighet

skulle komma att gifvas. En omskapning åter i sak af fastighetsbevillningen

till inkomstbevillning i egentlig mening är en annan fråga.

En sådan förändring, som vore af ingripande betydelse för vår skattelagstiftning,

har hos oss ännu icke blifvit mera allmänt ifrågasatt och

torde möta så många och stora praktiska svårigheter, att densamma

svårligen för närvarande skulle kunna genomföras.

Inkomst- I nära sammanhang med de nu omordade motionerna stå dels den i

^förlljord ^ierr grefve Hamiltons ofvan nämnda motion gjorda framställningen, att

bruksrörelse.Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att vid den blifvande

revisionen af bevillningsförordningen måtte iakttagas, »att den

under formen af ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen nu åsätta

inkomstbevillning ersättes genom att jordbruksnäringen med afseende

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 11

å utgörande af inkomstbevillning likställes med öfriga näringar», dels

herr T. W. Forsells motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,

»att — vid utarbetande af de nya skatt.elagame, hvilken princip som

än kommer att fastslås för antagande af bevillning för jordbruksnäringen

— berörda lagar måtte om möjligt så affattas, att de tydligt angifva

särskildt den bevillning, som skall utgöras för jordbruksfastighet,

och särskildt den bevillning, som skall utgöras för inkomst af jordbruksnäringen».

Som bekant höjdes bevillningen för jordbruksfastighet i enlighet

med Kongl. Maj:ts derom till sistlidet års urtima riksdag aflåtna proposition

från tre till sex öre för hvarje fulla etthundra kronor af fastighetens

uppskattningsvärde.

I det berörda proposition bilagda statsrådsprotokollet för finansärenden

yttrade chefen för finansdepartementet i donna fråga, bland

annat, att bevillningen af fast egendom, såsom kändt, dittills utgått

med 3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för annan fastighet med

5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Att den undantagsställning,

jordbruksfastigheten sålunda hittills intagit, borde upphöra

i sammanhang med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens

afskrifning och nämnda slag af fastighet följaktligen

åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande grunder,

hade af Riksdagen uttalats i dess skrifvelse af den 24 maj 1873 och

hade derefter alltid ansetts som en gifven följd af afskrifningen. I

sammanhang härmed hade departementschefen att fästa uppmärksamheten

på en i vår bevillningslagstiftning förefintlig brist, som redan

af skatteregleringskomitén påpekats. Denna komité hade erinrat, att

det icke finge förbises, att vid sidan af jordens alstrande förmåga

förefunnes vid en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara

faktorer, såsom dels det för rörelsens drifvande erforderliga, i

inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest använda kapital, dels

ock produkten af jorbrukarens personliga arbete samt de af honom i

hans egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde

uttryckta och derför vanligen förbisedda förmåner af allehanda

slag. Enär vid uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster tillbörligt

afseende städse fästs vid dessa och liknande förhållanden, hade

komitén ansett desamma ej heller böra förbises vid jordbruksnäringens

beskattning och derför utan meningsskiljaktighet föreslagit bestämmelser,

enligt hvilka det belopp, hvarmed en egendoms afkastning möjligen

öfversköte hvad som redan genom fastighetsbevillning blifvit beskattadt,

skulle komma att träffas med inkomstbevillning. Då komiténs

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

förslag den 8 januari 1883 inför Kongl. Maj:t anmäldes, hade jemväl

dåvarande departementschefen framhållit såsom en väsentlig brist i lagstiftningen,

att man, då man beskattat jordbruksfastigheten, ansett sig

på samma gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen, dervid förbiseende,

att denna rörelse eller näring för sitt bedrifvande förutsatte icke blott

sjelfva fastigheten, utan ett visst driftkapital i inventarier, kreatur m. m.

och ett betydligt tillskott af arbete. Kapitalet och arbetet medverkade

således uppenbarligen till den inkomst, jordbruksrörelsen lemnade, och

då inkomst af kapital och arbete eljest beskattades, borde ju icke heller

rimligtvis inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och

arbetet lemnas obeskattad. Skatteregleringskomiténs förslag åsyftade

emellertid att låta taxeringsmyndigheterna uppskatta den inkomst, jordbruksrörelsen

lemnade utöfver hvad som kunde anses beskattadt genom

fastighetsbevillningen, och att låta denna uppskattning ske hufvudsakligen

på samma sätt, som eljest iakttoges vid beräkning af den inkomst,

som af annan rörelse eller näring härflöte. Detta förfarande vore visserligen

ur teoretisk synpunkt rigtigt, men å andra sidan hade komiténs

ordförande i afgifven reservation likasom kammarrätten och flertalet

länsstyrelser i sina öfver förslaget afgifna yttranden påpekat, huru de

svårtillämpliga bestämmelserna i komiténs förslag säkerligen skulle leda

till ett resultat i finansielt afseende, som gjorde hela vinsten af det nya

skatteföremålets upptagande i lagstiftningen i de flesta fall temligen betydelselös.

Lika med de hörda myndigheterna ansåge derför departementschefen,

att frågan om särskild inkomstbevillning af jordbruksrörelsen

för det dåvarande icke kunde på ett praktiskt sätt lösas på

annan väg än den af komiténs ordförande angifna, eller genom att ställa

beskattningen af jordbruksrörelsen i ett fixt, lagbestämdt förhållande till

jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komitéordförandens förslag innebure

nemligen, att bevillningen för jordbruksfastighet, deri inbegrepes

jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen, skulle utgå med 6 öre för

hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I hufvudsak biträdande

delta förslag, ansåge dock departementschefen, att åt den tanke,

hvarpå förslaget hvilade, borde i lagstiftningen gifvas ett något förändradt

uttryck. Då jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet

uti bevillningsafseende städse stälts i samband med en afskrifning

af de på den förra fastigheten hvilande särskilda skatter, och då åstadkommandet

af en dylik likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt,

ansåge departementschefen det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen

gåfves ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom att

derför erlägga 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 13

högre beskattad än annan fastighet, för hvilken utgjordes endast 5 öre.

Derjemte ansåge departementschefen det vara af vigt, att det nya begreppet

om inkomstbevillning för jordbruksrörelse blefve uttryckligen

inrymdt i bevillningsförordningen, och hemstälde derför, att, med lika

bevllning för all fastighet, nemligen 5 öre för hvarje 100 kronor af

taxeringsvärdet, den inkomst och förmån af jordbruksrörelse å egen

eller annans mark, som förvärfvades medelst det i rörelsen nedlagda

arbete och dervid använda inventarier, skulle i förordningen upptagas

under hufvudrubriken inkomst af arbete såsom särskildt skatteföremål

och tillika stadgas, att dylik inkomst och förmån skulle upptagas till

ett belopp, som motsvarade en för hundra af fastighetens taxeringsvärde.

Å det sålunda beräknade inkomstbeloppet skulle naturligtvis

utgöras vanlig inkomstbevillning, hvilken sålunda i hvarje fall komme

att utgå med 1 öre för 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I

enlighet med de af departementschefen sålunda uttalade åsigter hade

ock vederbörande paragrafer varit affattade i det förslag till bevillningsförordning,

som af Kongl. Maj:t förelagts 1883 års Riksdag. I följd

af den utgång, det samtidigt framlagda förslaget om afskrifning af

grundskatter samt rustnings- och roteringsbevär erhållit, hade emellertid

de föreslagna nya bestämmelserna om jordbruksnäringens beskattning

förfallit.

För egen del anslöte sig departementschefen i allt väsentligt till

de åsigter, som vid nyssnämnda föredragningstillfälle af dåvarande departementschefen

inför Kongl. Maj:t uttalats, men ansåge likväl i olikhet

med honom, att åt grundsatsen om skatteskyldighet för omförmälda

slag af kapital och arbete borde i bevillningsförordningen gifvas uttryck

på det sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet sattes till 6 öre för

hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Det i 1883 års förslag tilllämpade

beräkningssätt ledde till samma resultat på en omväg, hvilken

hufvudsakligen af det skäl ansetts erforderlig, att man velat undvika

skenet af att jordbruksfastighet vore högre beskattad än annan fastighet.

Departementschefen kunde likväl icke finna denna hänsyn vara af den

betydelse, att den skulle uppväga de med omförmälda beräkningssätt

förenade olägenheterna af en mera invecklad uppställning så väl af

bevillningsförordningen som af taxeringslängderna. En olikhet i sak

förefunnes visserligen äfven mellan 1883 års förslag och det af departementschefen

nu framstälda, nemligen att i de fall, då jordbruksfastighet

vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendatorn, men enligt

det senare jordegaren komme att erlägga det belopp af ett öre för

hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, som representerade skatten för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; men då jordegaren

och arrendatorn egde att sins emellan aftala om hvarderas andel i fastighetsbevillningen,

vore denna skilnad utan egentlig betydelse.

I den skrifvelse, hvarigenom Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjorde anmälan

om sitt godkännande af Kongl. Maj:ts förslag i förevarande ämne,

heter det, bland annat:

»Hvad Eders Kongl. Maj:t i propositionen n:o 4 föreslagit i fråga

om höjning af jordbruksfastighetsbevillningen samt i sammanhang dermed

angående viss ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna,

hvilka förslag stå i det närmaste samband med skatteregleringsfrågan

och i allo öfverensstämma med hvad vid senaste riksdagar i detta hänseende

ifrågasatts, har Riksdagen ansett sig böra bifalla. Riksdagen

har visserligen icke kunnat undgå att finna det ur principiel synpunkt

oegentligt, att den inkomstbevillning, som ålägges egarne af jordbruksfastighet,

uttages genom åsättande allenast af en högre bevillning för

sådan än för annan fastighets taxeringsvärde, men då under närvarande

förhållanden afgörande praktiska skäl tala för en sådan anordning, har

Riksdagen ansett densamma tills vidare böra godkännas.»

Genom detta Riksdagens beslut har den särskilda undantagsställning,

jordbruksfastighet på grund af de å jorden lagda grundskatter och

andra dermed jemförliga bördor med afseende å allmänna bevillningens

utgörande i förhållande till annan fastighet förut intagit, blifvit upphäfd

och jordbruksfastighet i detta afseende likstälts med annan fastighet.

I samband härmed har ock den tanke, åt hvilken redan skatteregleringskomitén

gifvit uttryck, att nemligen jordbruksrörelsen borde liksom

andra näringar beskattas samt i följd deraf icke blott, såsom dittils skett,

sjelfva jordbruksfastigheten utan ock det för jordbruksnäringens bedrifvande

oundgängligen nödvändiga rörelse- eller driftkapital och jordbruksidkarens

eget arbete vara föremål för beskattning, blifvit af Riksdagen

godkänd, ehuru, såsom af det ofvan anförda framgår, på ett annat sätt

än komiténs flertal tänkt sig.

I följd af svårigheten, att icke säga omöjligheten, att exakt beräkna,

huru stor del af en jordbruksfastighets afkastning belöper å

sjelfva fastigheten samt huru mycket af samma afkastning som belöper

å det för jordbruksrörelsen använda rörelsekapital och arbete äfvensom

på grund af andra praktiska svårigheter har man måst nöja sig med

att sätta afkastningen af jordbruksnäringens begge senare faktorer i ett

fixt, lagbestämdt förhållande till den antagna afkastningen i sin helhet,

på det sätt nemligen att afkastningen af rörelsekapital och arbete antages

förhålla sig till hela afkastningen såsom 1 till 6, hvadan, om

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

hela afkastningen antages utgöra 6 procent af fastighetens uppskattningsvärde

samt bevillningen utgår med 1 procent af den antagna afkastningen,

eller 6 öre för hvarje fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet,

1 öre beräknas utgöra skatten för afkastningen af rörelsekapital

och arbete. Ifrågasättas kan nu, huru vida icke, såsom i 1883

års förslag till bevillningsförordning gjordes, denna beskattning bör i

bevillningsstadgan uttryckligen betecknas såsom inkomstbevillning. 1

enlighet med den principiella åtskilnad, vår bevillningsstadga, såsom utskottet

här ofvan sökt visa, gör emellan fastighetsbevillningen såsom en

»afkastningsskatt» och inkomstbevillningen såsom en skatt å en viss

persons »behållna inkomst», synes det utskottet vara rigtigare att låta

äfven det »6:te öret» utgå under namn af fastighetsbevillning. Då nemligen

skatten utgår i visst antaget förhållande till fastighetens uppskattade

värde, är densamma rätteligen att anse icke såsom en skatt å den

behållna inkomst, jordbruksrörelsens utöfvare hemtar af det för rörelsen

använda rörelsekapital och arbete — är rörelsekapitalet upplånadt, blifver

dennes behållna inkomst måhända ingen — utan såsom en beskattning

af den afkastning, detta kapital och detta arbete antages gifva,

oafsedt hvem som deraf åtnjuter behållen inkomst. Så länge bevillning

för jordbruksfastighet utgöres på sätt som nu sker, torde det derför

vara egentligare att sammanslå bevillningen för det i jordbruksrörelsen

nedlagda kapital och arbete med bevillningen för sjelfva fastigheten.

På det att lagen må klart angifva de skatteföremål, som genom

fastighetsbevillningen beskattas, synes det dock utskottet vara lämpligt,

att ett förtydligande tillägg införes i bevillningsförordningens 1 §

af innehåll, att bevillningen för jordbruksfastighet utgöres såväl för

sjelfva fastigheten som ock för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och

arbete.

I vissa af de ofvan omförmälda motionerna, nemligen i herrar tinningens

Åkerlunds, grefve Hamiltons och Wallis'' motioner, har påyrkats, att vid lämpande

den förestående förändringen af vår bevillningslagstiftuing vederbörlig

hänsyn måtte tagas dels till inkomstens ursprung, så att inkomst afsprung samt

säkrare beskaffenhet måtte beskattas hårdare än inkomst af mera till- progressiv

inkomst
fällig

och osäker art, dels till inkomstens belopp på det sätt att skat- beskattning.

ten måtte utgå progressivt, med större procent af den större inkomsten

än af den mindre.

Herr Åkerlund framhåller i sin motion nödvändigheten af att

genom att i tid tillmötesgå de sunda och berättigade kraf på reformer,

hvil ka från folkens flertal allt kraftigare framställas, söka afvända de

sociala stormar, som allt starkare bryta sig emot de gamla samhälle
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

byggnaderna och, derest icke sådana reformer vidtagas, hota att framkalla

häftiga omstöifiningar. Främst inom skatteväsendet anser herr

Åkerlund en dylik reform vara af behofvet påkallad. Sedan motionären

erinrat om storkapitalets alltmera öfverhandtagande och svåra missförhållanden

medförande välde inom vårt moderna samhälle samt påpekat,

bland annat, att den indirekta beskattningen icke är egnad att

medföra en rättvis fördelning af skattebördan, i det att »alla tullar å

nödiga förbrukningsartiklar, delvis äfven å mindre vigtiga sådana, äfvensom

en god del Övriga indirekta utlagor alldeles icke medföra en rättvis

beskattning, emedan derigenom de välmående klasserna alls icke

ega någon som helst skyldighet att i rikligare mått än de mindre bemedlade

tillgodose statens inkomstkraf eller de inhemska producenternas

behof att afsätta sina tillverkningar», anför denne motionär vidare:

»Att de små jordbruken, hvilka endast genom träget arbete kunna

bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas

till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika

backstugusittare lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras måhända

största glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid fosterlandet,

de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning under

stormar och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd m. m., skola, så

vidt möjligt, enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller

inkomsten, förefaller nog mången gång hårdt, men vore dock icke så

motbjudande, derest ej ostridigt vore, att de stora inkomsttagarne,

synnerligen storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta

offren åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig

kräfva, att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt

större eller mindre procent af samtliga sina inkomster, i mån af dessas

högre eller lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och

svårligen lärer kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår,

de, hvilkas inkomster kanske tusendefaldt öfverstiga värdet af det genom

dem producerade arbetet och hvilka så oändligt mycket mer än de

ringa behöfva statens skydd och bistånd för att fortfarande kunna förkofra

sig och i ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än

dessa skola bidraga till statens och respektive kommuners utgifter.»

Då vidare, efter senaste Riksdags beslut, synnerligen stora nya

skattetillgångar inom kort blifva erforderliga för statsutgifternas tillgodoseende

och nya eller höjda konsumtionsskatter hvarken lära finnas

lämpliga eller egnade att tillföra nämnvärda inkomster, anser samme

motionär det vara af yttersta vigt att fortast möjligt vidtaga åtgärder

för skattebördornas rättvisa fördelning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18 17

Herr Wallis framhäfver likaledes, med erinran derom att inkomstskatten,

enligt den ofvan omtalade finansplanen, kommer att spela en

långt större roll i vårt beskattningsväsende än hittills varit fallet, nödvändigheten

af skattens rättvisa fördelning, hvilken han anser kunna

åstadkommas endast derigenom, att skattebördan fördelas så, att den

drabbar de skattskyldige i förhållande till skatteförmågan.

Utskottet erkänner villigt, att många och starka skäl tala för de

nu ifrågavarande grundsatsernas tillämpning inom beskattningsväsendet.

Hvad först beträffar frågan om hänsyn till inkomstens ursprung vid

beskattningen, är klart, att skatteförmågan måste anses vara större hos

den, som hemtar sin inkomst ur en jemförelsevis säker och oförstörbar

källa, än den, hvars inkomst är af mera osäker art. Inkomst af förmögenhet

är sålunda i allmänhet säkrare än inkomst af arbete. Förmögenheten

sjunker icke, försvinner icke genom innehafvarens sjukdom,

tilltagande ålderdom eller död. Detta är deremot förhållandet med

arbetskraften. Den, som för sitt uppehälle uteslutande är hänvisad till

sin arbetskraft, måste derför vara betänkt på att under helsans dagar

bespara något för kommande tider, då arbetskraften försvagas, samt,

om han eger andra att försörja, afsätta något till deras underhåll eller

uppfostran under den tid, då sjukdom, ålder eller död hindrar honom

att dertill längre bidraga. Detta är icke i samma grad förhållandet

med den, som eger förmögenhet. Tydligt är, att äfven olika slag af

förmögenbet kan ega mycket olika värde såsom inkomstkälla allt efter

det sätt, hvarpå densamma är placerad. Oafsedt emellertid de svårigheter,

som skulle möta för en rättvis uppskattning af olika inkomstkällors

värde i förhållande till hvarandra, finner utskottet, med hänsyn

till det sätt, hvarpå bevillningen för fastighet utgår, sig icke kunna

förorda införandet af den ifrågavarande principen i vår lagstiftning.

Just det fasta kapitalet hör nemligen till det slag af förmögenhet, der

denna princip framförallt med fog skulle kunna göras gällande. Men

så länge skatten för fastighet utgår efter en helt annan grund än för

inkomst af andra beskattningsföremål, vid hvilket förhållande ingen

fast jemförelsepunkt mellan fastighetsbevillningen och bevillningen för

inkomst står att erhålla, torde det icke vara möjligt att inom vårt beskattningsväsen

på ett rättvist sätt tillämpa berörda princip.

I nära sammanhang med denna fråga står den om införandet af

progressiv beskattning. Denna form för beskattning utgår från samma

grund som principen om beskattningens lämpande efter inkomstens art,

nemligen den, att skattens storlek bör bero af förmågan att bära densamma.

Det berättigade häri vill utskottet ingalunda underkänna. HufBih.

till Biksd. Prat. 1898. 5 Sami 1 Afd. Tläft 1C>. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 18.

vudsakligen af samma skäl som nyss anförts beträffande frågan om

skattens lämpande efter inkomstens ursprung, anser utskottet sig likväl

ej böra tillstyrka antagandet af principen om progressiv beskattning. Så

som fastighetsbevillningen nu är anordnad, kan det uppenbarligen icke

komma i fråga att med afseende å denna göra eu progressiv beskattning

gällande. Då nemligen en fastighets uppskattade värde, efter hvilket

fastighetsbevillningen utgår, icke står i förhållande till eller utgör

något bevis för egarens eller innehafvare^ verkliga förmögenhetsställning

eller behållna inkomst, vore det ju tydligen orimligt att göra

denna skatt progressiv. Låter man den progressiva beskattningen

vinna tillämpning endast med afsesende å inkomst af det rörliga kapitalet

och arbetet, uppnår man icke det åsyftade ändamålet, de direkta

skatternas rättvisa fördelning. Ett konseqvent genomförande af den

progressiva beskattningens princip inom bevillningslagstiftningen förutsätter,

enligt utskottets mening, införande af allmän inkomstskatt.

Utskottet vill emellertid erinra derom, att det finnes äfven andra

vägar än en progressiv inkomstbeskattning att träffa de större förmögenheterna,

t. ex. arfsskatt och stämpelskatt. Sistlidet års urtima Riksdag

uttalade ock i sin förut omförmälda skrifvelse den 27 november

1892 den mening, att det mål, hvartill den progressiva inkomstbeskattningen

syftar, eller de större förmögenheternas relativt högre beskattande,

lämpligare torde stå att vinna på andra, för den nu rådande

uppfattningen törhända mindre främmande sätt, såsom exempelvis genom

ett kraftigare anlitande och vidare utvecklande af vissa arter stämpelskatt,

hvarjemte Riksdagen i samma skrifvelse framhöll, att arfsskatten,

åt hvilken, enligt Riksdagens mening, en vigtigare plats inom vår

skattelagstiftning än den för närvarande egde, borde inrymmas, vore

den skattetitel, som företrädesvis egnade sig för tillämpning af den

progressiva beskattningsprincipen och tillika utgjorde en form för denna

princips tillämpning, om hvilken meningarna, enligt Riksdagens åsigt,

lätt skulle kunna ena sig.

Dessutom vill utskottet redan i detta sammanhang påpeka, att

utskottet, till befordrande af det syfte, man genom progressiv inkomstbeskattning

vill vinna, förordat eu undersökning, huruvida icke, förutom

det att, såsom nu, bolag eller inrättningar skatta för hela inkomsten

af sin rörelse, jemväl delegarne i bolag eller inrättningar böra skatta

för hvad de derifrån erhålla i utdelning.

Utsträckt Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger, som bekant,

af bevill- enligt gällande lag icke rum, när den skattskyldiges sammanräknade

H''afdrag* årsinkomster, deri inbegripna äfven hustruns, understiga 500 kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 19

År inkomsten högre, medgifver lagen dessutom, för att skona de lägre

inkomstbeloppen, afdrag af vissa belopp, bvilka äro fria från bevillning,

nemligen, om inkomsten icke uppgår till 1200 kronor, ett afdrag af 450

kronor, samt om inkomsten uppgår till 1200, men icke till 1800 kronor,

ett afdrag af 300 kronor. Detta s. k. bevillningsfria afdrag får å ort,

der kostnaden för bostad är synnerligen bög i jemförelse med förhållandet

inom riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, der

särdeles ömmande omständigheter såsom talrik familj m. m. förekomma,

ökas, dock så att denna ökning, vare sig den eger rum på grund af

hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter eller båda dessa

skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga 200 kronor.

Herr J. Olsson anför till stöd för sin ofvan omförmälda motion

om förändring i bestämmelserna angående det bevillningsfria afdraget,

att, i följd af de nu gällande stadgandena i detta afseende, skatten

drabbar de små inkomstbeloppen synnerligen ojemnt. Särskild! framträdde

detta missförhållande här i hufvudstaden, der det högsta af lagen

medgifna afdraget flerestädes tillämpades. Då t. ex. en person, som

vore taxerad för en inkomst af 1800 kronor, icke finge åtnjuta något

afdrag alls, men eu inkomsttagare, som uppskattades för en något

lägre inkomst, egde att tillgodoräkna sig afdrag, blefve följden ofta

den, att sedan skatterna till stat och kommun utgjorts, den förre, som

uppskattats för den större inkomsten, egde mindre i behåll än den

senare, en oegentlighet, som komme att ytterligare skärpas, derest

Kongl. Maj:ts proposition om fördubblad bevillning blefve af Riksdagen

antagen, utan att någon ändring gjordes i ifrågavarande del af bevillningsstadgan.

Det syntes derför vara önskligt, att åtgärder vidtoges

vid den förestående omarbetningen af bevillningsförordningen i syfte

att förekomma de påpekade oegentligheterna. I annat fall frestades

lätt den skattskyldige att afsäga sig en del af sina inkomster blott för

att kunna erhålla en större nettobehållning, sedan skatten betalts. En

lämplig rättelse skulle enligt herr Olssons mening kunna ske genom att

modifiera öfvergången från det bevillningsfria afdraget på sådant sätt,

att för inkomst, uppgående till 1800 kronor, men understigande 2000

kronor, 200 kronor lemnades fria från bevillning och att af en inkomst,

uppgående till 2000 kronor, men understigande 2200 kronor, 100 kronor

blefve fria från bevillning; dock att jemväl dessa afdrag måtte

kunna ökas med ytterligare högst 200 kronor i de undantagsfall, hvarom

stadgas i 11 § 1 mom. bevillningsstadgan. Genom en sådan anordning

skulle jemväl beredas en enligt herr Olssons mening välbehöflig

lättnad i ett stort antal mindre bemedlades skattebördor. Herr Olsson

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

Progressiv

beskattning

af fastigheter

och

smärre

fastigheters

befrielse

från bevillning.

föreslår derför, att skrifvelse måtte aflåtas till Kongl. Maj:t med begäran,

att Kongl. Maj:t i sammanhang med den blifvande omarbetningen af

bevillningsstadgan ville framlägga förslag till ändring af samma stadga

i det af herr Olsson angifna syfte.

Äfven herr grefve Hamilton har i sin förut omtalade motion framstält

yrkanden i enahanda rigtning.

Med skäl torde kunna ifrågasättas, huru vida icke billigheten fordrar,

att numera något bevillningsfritt afdrag medgifves äfven vid en

något högre inkomst än 1800 kronor. En undersökning härutinnan

synes väl vara på sin plats.

En olägenhet, som i tillämpningen medföljer grundsatsen om bevillningsfritt

afdrag, är att någon ojemnhet i beskattningen uppstår

vid öfvergången från den ena kategorien af inkomstbelopp till den

andra. Ehuru en sådan ojemnhet svårligen torde kunna alldeles undvikas,

synes det dock som om de med de nuvarande bestämmelserna

följande olägenheterna genom lämpligen afvägda stadganden skulle

kunna i betydlig mån mildras, t. ex. genom att uppdela de inkomstbelopp,

med afseende å hvilka man vill medgifva bevillningsfritt afdrag,

i ett större flertal grupper än nu är förhållandet. Då emellertid

utskottet icke är i tillfälle att verkställa den utredning, som synes vara

nödig ett för rätt bedömande af de verkningar, en förändring i antydda

riktning skulle komma att medföra, anser sig utskottet allenast böra

hemställa, att vid den tillämnade revisionen af bevillningsförordningen

måtte tagas i öfvervägande, huru vida icke en förändring af ifrågavarande

bestämmelser i berörda afseende bör vidtagas.

Herr grefve Hamilton har i sin motion föreslagit, att vid denna

revision äfven skulle tagas i betraktande, huru vida icke vid fastighetsbevillningens

bestämmande större hänsyn bör tagas till fastigheternas

olika storlek. För så vidt detta yrkande kan anses innebära ett ifrågasättande

deraf, att fastighetsbevillningen skulle utgå progressivt efter

fastighetens eller fastighetsvärdets storlek, har utskottet derutinnan

redan härofvan yttrat sig. Men förslaget afser äfven frågan, om icke

vissa smärre fastigheter böra alldeles fritagas från bevillning eller huru

vida icke vissa sådana till någon del af sitt beskattningsvärde böra

från bevillning befrias.

Grunden till att vissa smärre inkomstbelopp äro undantagna från

bevillning är den, att en person, hvars inkomster icke eller nätt och

jemnt. förslå till de oundgängligaste lefnadsbehofvens fyllande, icke anses

vara pligtig att genom direkt beskattning till det allmänna afstå någon

del af dessa sina inkomster. En liknande tanke synes ligga till grund

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 21

för de hos oss förekommande stadgandena om bevillningsfritt afdrag.

Denna grundsats torde icke ega tillämplighet å fastighetsbevillningen.

En fastighets uppskattade värde utgör nemligen icke, såsom utskottet

förut i detta sitt betänkande framhållit, någon tillförlitlig mätare på

egarens eller innehafvarens verkliga förmögenhetsställning eller behållna

inkomst. Ehuru en person eger en högt taxerad fastighet, kan hans

behållna inkomst möjligen vara ingen eller mycket obetydlig. Å andra

sidan kan en till ett jemförelsevis litet belopp uppskattad fastighet mången

gång tillhöra en välmående person, eller flere sådana fastigheter, måhända

belägna inom olika kommuner, vara förenade i samma persons

hand. Från fastighetens taxeringsvärde kan man derför icke med säkerhet

sluta till egarens personliga förhållanden. Af nu anförda skäl

finner utskottet sig icke kunna understödja ifrågavarande yrkande.

Herr grefve Hamiltons ofta nämnda motion omfattar äfven den

frågan, huru vida icke, till befordrande af så väl en högre beskattning

af den större förmögenheten som en jemnare fördelning af skattebördan,

det i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna förekommande

stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse derom, att

jemväl enskilde delegare i bolag eller inrättning skola taxeras för inkomst

af samma bolag eller inrättning.

15 § i gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna har följande

lydelse:

»Enär vederbörande bolag eller inrättning skall erlägga bevillning

både för ränteinkomsten af hela det i bolaget eller inrättningen

nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen derutöfver lemnar,

så böra de enskilda delegarne icke taxeras för inkomst från samma

bolag eller inrättning.»

Beskattning af inkomst, vunnen genom bolags eller dylik inrättnings

rörelse, kan tydligen ordnas på flere sätt. Ett sätt är det hos

oss tillämpade, enligt hvilket bolaget eller inrättningen skattar för hela

den inkomst, som dess rörelse lemnar, utan att delegarne skatta för

hvad dem i utdelning tillfaller. Ett annat är att låta de enskilde delegarne,

men icke bolaget eller inrättningen, skatta för den del af inkomsten,

som i utdelning tillfaller delegarne.

Hos oss har man föredragit den förra utvägen såsom enklare och

säkrare framför den senare. Tydligt är nemligen, att man lättare och

säkrare träffar inkomsten, om skatten uttages af bolaget, än om inkomsten

skall uppsökas hos den enskilde.

Med fog kan emellertid ifrågasättas, huru vida icke de enskilde

delegarne böra åläggas beskattning för den inkomst, de erhålla från

Beskattning

af delegare i

bolag eller

inrättning

för deras

inkomster

från bolaget

eller inrättningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

bolaget eller inrättningen, samt bolaget eller inrättningen ändock erlägga

skatt för hela sin behållna inkomst. Att den enskilde delegaren beskattas

för den inkomst, han har af bolaget eller inrättningen, liksom

för all annan sin behållna inkomst, är något, hvaremot i och för sig

ingen giltig anmärkning torde kunna framställas. Den hos oss nu rådande

formen för bolags beskattning, hvilken form, såsom nämndt,

förestafvats af praktiska skäl, framkallar ock oegentligheter med afseende

å den kommunala beskattningen, den der, som bekant, hvilar på

den allmänna bevillningen. Då bolaget beskattas endast å den eller

de orter, der dess rörelse drifves eller der bolaget har sin styrelse,

blir följden enligt gällande lag den, att personer, som hemta inkomst

— må hända en betydlig sådan eller hela sin inkomst — af bolaget,

men äro mantalsskrifne inom annan kommun än bolagets beskattningsort,

blifva befriade från att i mån af denna sin inkomst bidraga till sin

kommuns utgifter, ehuru dessa personer i lika grad som de till kommunen

skattskyldige draga fördel af de genom kommunens medel underhållna

anstalter och inrättningar. Det rigtiga torde väl derför vara, att

hvarje enskild erlägger bevillning äfven för sin inkomst af bolag, om

ock en annan anordning kan af praktiska skäl försvaras. Äfven med

denna utgångspunkt låter sig emellertid en beskattning af bolagets inkomst

i sin helhet väl förena. Man har häremot anmärkt, att i sådant

fall en dubbel beskattning komme att ega rum. Denna invändning har

ur rent teoretisk synpunkt biifvit bemött dermed, att, då staten omgärdar

bolag och dylika inrättningar med sitt hägn och förlänar dem

särskilda rättigheter, men af dessa inrättningar, hvilka således ur rättslig

synpunkt äro att betrakta såsom särskilda eller s. k. juridiska personer,

icke kan utkräfva sådana bidrag till statsändamålets främjande, som

utgå i form af personliga tjenstbarheter, såsom t. ex. den allmänna

värnpligten, staten ock bör ega rätt att i beskattningsafseende betrakta

dessa inrättningar såsom fristående personer, hvadan den skatt, staten

af dem utkräfver, endast är att anse som en skyldig vedergällning för

de förmåner, samhället sålunda skänker dessa inrättningar. Särskildt

har denna synpunkt gjorts gällande beträffande aktiebolagen.

Äfven om man icke vill ansluta sig till denna mening, torde det

dock icke kunna förnekas, att en sådan särskild beskattning af bolag

som den ifrågasatta erbjuder ett lämpligt tillfälle att med beskattning

träffa kapitalet och i allmänhet den större förmögenheten. Synnerligast

aktiebolagen, hvilka visat sig vara en mycket lämplig form för

sådana företag, som för sin verksamhet kräfva stora kapital, äro inrättningar,

sqm i vår tid erhålla en ständigt växande utbredning och i allt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 23

större och större mån draga till sig det inom samhället disponibla kapitalet.

Den ifrågasatta särskilda beskattningen torde derför ock i regeln

blifva jemförelsevis mindre känbar. Dessutom bör man icke förbise

den mycket vigtiga omständigheten, att, om man beskattar bolagsdelegarne

för deras inkomst af bolag, men underlåter att beskatta bolag

för den del af deras inkomst, som till delegarne utdelas, den inkomst,

som i utdelning går till utlandet, icke af skatten träffas.

I de länder, der i senare tider en omarbetning af det direkta

beskattningsväsendet egt rum, har ock frågan om en särskild beskattning

af bolag och dylika inrättningar för hela deras behållna inkomst,

jemte en beskattning af delegarnes inkomster af desamma, i allmänhet

besvarats jakande. Så har skett i Sachsen äfvensom i Preussen, i det

senare landet dock med den begränsning, att ifrågavarande inrättningar

slippa att betala skatt för 3V2 procent af det inbetalda aktiekapitalet.

På anförda grunder anser utskottet, att vid den förestående omarbetningen

af vår bevillningslagstiftniug berörda fråga bör göras

till föremål för ompröfning.

Enligt hvad ofvan omförmälts, hafva flere motionärer vid innevarande

riksdag gjort framställning derom, att s. k. obligatorisk sjelf- ration.

deklaration, d. v. s. den skattskyldiges pligt att utan anmaning för vederbörande

taxeringsmyndighet uppgifva sina inkomster, måtte i vår

bevillningslagstiftning fullständigt genomföras. Förslag härom hafva

gjorts i herrar Carl Nyströms, G. F. Östbergs, J. A. Johanssons och

grefve Hamiltons ofvannämnda motioner.

Herr Nyström sammanfattar sina skäl för den obligatoriska sjelfdeklarationens

införande sålunda, att denna princip »å ena sidan icke

innebär annat än rättvisa och å den andra sidan torde komma att tillföra

statskassan en betydande inkomst».

Herr Östberg anser det vara både kändt och erkändt, att bevillningstaxeringarne

hos oss ej lemna ett tillfredsställande resultat. Svårigheterna

dervid läge hufvudsakligen deri, att taxeringsförrättarne saknade

tillräckligt material för att bedöma de skattskyldiges inkomst.

Men den utväg, som läge närmast till hands för att afhjelpa denna

olägenhet, nemligen att ålägga de skattskyldige att sjelfva uppgifva

sina inkomster och som i utlandet ganska allmänt tillämpades, hade

man hos oss icke velat använda.

»Då frågan varit före», fortsätter herr Östberg, »har man alltid

erkänt, att sjelfdeklarationen är principielt, rigtig och att densamma är

gagnelig eller till och med nödvändig för ett väl ordnadt beskattnings
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

system, men man har funnit, att den icke är lämplig för de hos oss

rådande förhållandena. Man har dervid velat göra gällande, att sjelfdeklaration

icke är hos oss nödvändig, att den är motbjudande för

vårt föreställningssätt och skulle väcka stor ovilja och slutligen att

den skulle föranleda svikliga uppgifter och alstra demoralisation.»

»Då man ansett sjelfdeklaration vara hos oss af mindre vigt, har

man tänkt derpå, att den allmänna bevillningen icke för närvarande intager

ett särdeles betydande rum inom vårt beskattningsväsen. Om

man emellertid betänker, att kommunalbeskattningen helt och hållet

hvilar på bevillningen till staten och att de kommunala bördorna inom

de flesta delar af vårt land äro mycket betungande, så måste man erkänna,

att det redan under hittills rådande förhållanden varit af stor vigt,

att taxeringen sker så rättvist som möjligt. Men dertill kommer, att

den på taxeringen hvilande beskattningen till staten kommer att ökas.

Detta blir en omedelbar följd af senaste Riksdags beslut, enligt hvilket

de ordinarie skatter, som komma att upphöra, äro afsedda att ersättas

af direkta skatter, men man har all anledning att vänta, att de direkta

förmögenhets- och inkomstskatterna måste ytterligare ökas för tillgodoseende

af statens alltjemt växande behof. Och i samma mån detta

sker, skall det också visa sig allt mera nödvändigt att anlita alla till

buds stående medel för att åstadkomma en rättvis taxering. Men om

man erkänner, att det inom en ej aflägsen framtid blir alldeles nödvändigt

att införa bestämmelser om sjelfdeklaration hos oss liksom i ett

stort antal främmande länder, så borde man, enligt mitt förmenande, ej

dröja med att gifva dem en plats i vår bevillningsstadga. En för det

allmänna uppfattningssättet så främmande institution behöfver sin tid

för att utöfva den verkan, man dervid vill vinna, och ju längre man

uppskjuter saken, ju längre dröjer det, innan det blir möjligt att åstadkomma

en fullt rättvis inkomstbeskattning.»

»Att ett stadgande om obligatorisk sjelfdeklaration på många håll

skulle väcka ovilja, är otvifvelaktigt. Detta gäller främst om dem, som

önska undandraga sig att skatta för hela sin inkomst och under nuvarande

förhållanden utan svårighet vinna sin önskan, men det gäller

äfven om många andra, som hysa obenägenhet att uppgifva sina inkomster.

För de motiv, som förestafva de förres ovilja mot sjelfdeklarationen,

kan icke lagstiftaren vika undan. Man har vant sig att mildt

bedöma försöket att undandraga sig pligten att i mån af sina inkomster

skatta till stat och kommun, liksom man i äldre tider ansåg lurendrejeriet

ganska tillåtligt, och dock visar det ena så väl som det andra

brist på redbarhet och pligtkänsla. Sådant bör lagstiftningen motarbeta,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 25

men ej skydda. Hvad åter angår den obenägenhet för reformen, som

beror derpå, att frågan gäller något nytt och obepröfvadt, så tror jag

icke, att man bör fästa så stor vigt dervid. Om en person ej har något

emot att i taxeringslängden se den siffra, som betecknar hans verkliga

inkomst, så bör det icke ligga något obehagligt deruti, att den kommit

dit på grund af hans egen uppgift. Deklarationen medför visserligen

något besvär, men om, såsom annorstädes är vanligt, blanketter tillställas

den skattskyldige genom beskattningsmyndigbeten, så synes besväret

att ifylla desamma icke kunna blifva alltför betungade. Men

dessutom bör den skattskyldige, som vill göra rätt för sig, betänka,

att i samma mån andra lyckas undandraga sig en del af sin skattskyldighet,

få alla de, som äro rätt uppskattade, betala mera, än de rättvisligen

borde, såväl till staten som till kommunen. Och obilligheten

deraf framstår i så mycket starkare dager, som det företrädesvis är

personer med mycket stora inkomster, som lättast kunna undandraga

sig att skatta för en del af desamma, under det att personer med små

inkomster, framför allt löntagare, måste skatta för hvarje öre. Enligt

min öfvertygelse skall den pligttrogne medborgaren mycket snart erkänna

deklarationsskyldigheten såsom gagnelig och rättvis och utan

missnöje för egen del underkasta sig densamma.»

»Då man hyser fruktan för falska uppgifter och deraf härflytande

demoralisation, tror jag, att man ser frågan från alltför inskränkt synpunkt.

Det är mycket möjligt, ja troligt, att en och annan, som anser

fullt tillåtlig! att bedraga staten på en skatteinkomst, skall lemna en

för låg uppgift å sina inkomster i hopp att undslippa straff derför, men

man kan med all säkerhet antaga, att det allmänna föreställningssättet

ganska snart skall utveckla sig derhän, att det anses ohederligt att

lemna en falsk uppgift. En sådan uppfattning hos allmänheten jemte

fruktan för straff skall enligt min tro förebygga, att origtiga uppgifter

mera allmänt förekomma.»

Slutligen redogör herr Östberg för lagstiftningen i ämnet i åtskilliga

främmande länder.

Kraf på införandet af den ifrågavarande principen i vår lagstiftning

hafva gång på gång framstälts. Hittills har man dock städse ryggat

tillbaka för att taga steget fullt ut.

1859 års bevillningskomité yttrade sig i motiven till sitt förslag

till ny bevillningsförordning »i synnerhet i den allmänna sedlighetens

intresse» emot ett fullständigt genomförande af ifrågavarande grundsats

hos oss. Dock tvekade komitén icke att i sitt förslag ålägga de enskilde

att i ganska stor utsträckning sjelfmant lemna uppgifter till ledBih.

till Riksd. Prof. 1893. 5 Sami 1 Afd. 16 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

ning för taxeringsmyndigheterna samt att stadga ganska stränga straff

för underlåtenhet att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Förslaget

blef emellertid i dessa delar icke af Riksdagen antaget.

Så väl förberedande skattejemkningskomitén som skatteregleringskomitén

ansågo sig väl böra afstå från införande i vår skattelagstiftning

af obligatorisk sjelfdeklaration, men enskilda ledamöter i dessa komitéer

afgåfvo kraftiga och synnerligen tänkvärda reservationer emot flertalets

uttalanden just i denna punkt.

Fyrfaldiga motioner hafva under senare åren i ämnet väckts,

dock utan att lyckas tillvinna sig Riksdagens bifall.

Föregående års lagtima Riksdags bevillningsutskott, som förekade

två sådana motioner till behandling, afstyrkte visserligen desamma, men

erkände likväl, att i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem en dylik

grundsats som den s. k. sjelfdeklarationsprincipen vore till stor nytta,

ja, rent af nödvändig för systemet.

Att det hos oss stadgade sättet för uppskattningen af de skattskyldiges

inkomster är långt ifrån tillfredsställande, ligger för öppen

dag. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna innehålla visserligen en

mängd föreskrifter om de omständigheter, hvilka taxeringsmännen hafva

att lägga till grund för uppskattningen, men då taxeringsmyndigheterna

i regel enligt nu gällande lag icke äro i stånd att förskaffa sig tillförlitlig

kännedom om de förhållanden, på hvilka uppskattningen skall

grundas, äro de i instruktionen meddelade föreskrifterna till en stor del

en död bokstaf. Visserligen är redan nu stadgadt, att vissa uppgifter

skola tillhandahållas taxeringsmyndigheterna till ledning för taxeringen.

Sålunda är föreskrifvet, förutom att vissa officiella uppgifter beträffande

fast egendom skola meddelas, att alla embetsmyndigheter årligen skola

lemna uppgift angående der anstälde embete- eller tjenstemäns äfvensom

andra der anstälda personers löneförmåner, med anmärkning tillika,

huru vida sportler (eller andra dylika vexlande inkomster) äro med tjensten

förbundna, så ock att vissa embetsmyndigheter årligen skola aflemna

uppgift angående beloppet af hvarje fabriks- eller näringsidkares

tillverkningar, i enlighet med de hos dessa myndigheter anmälda förhållanden.

Styrelse för verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts

oktroj försedt eller fått sin bolagsordning af Kongl. Maj:t stadfäst och

antingen står under offentlig kontroll eller har inskränkt ansvarighet

enligt kongl. förordningen den 6 oktober 1848 (aktiebolag), är skyldig

att vid visst äfventyr insända uppgift om i verkets eller bolagets tjenst

eller arbete anstälda personers löneförmåner äfvensom styrkt utdrag af

verkets eller bolagets senast afslutade räkenskaper, utvisande hela den

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 27

under räkenskapsåret uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad.

Dessa äro de hufvudsakliga nu förekommande stadgandena om uppgifter

angående de skatteskyldiges inkomster, som opåmint skola till taxeringsmyndigheterna

aflemnas.

Dessutom ega emellertid dessa myndigheter befogenhet att infordra

vissa uppgifter.

Utom den bolag i allmänhet och enskilde arbetsgifvare åliggande

skyldigheten att på anfordran lemna uppgift om de hos dem anstälda

personers aflöning och andra förmåner, är nemligen, som bekant, stadgadt,

att hvarje skattskjfldig är förbunden att inom viss tid efter derom

från bevillningsberedningens ordförande bevisligen emottagen uppmaning

till honom lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af

kapital eller arbete det nästföregående året uppgått, dock endast vid

det äfventyr för underlåtenhet att ställa sig uppmaningen till efterrättelse,

att den skattskyldige i sådant fall förlorar sin rätt att fullfölja

talan mot pröfningsnämndens beslut i fråga om beloppet af den inkomst,

som uppgiften skolat afse, utom i de fall, då pröfningsnämndens

beslut derutinnan skiljer sig från taxeringsnämndens.

Att de uppgifter, som, enligt hvad ofvan nämnts, opåmint skola

till taxeringsmyndigheterna aflemnas, icke utgöra tillräcklig ledning för

taxeringen är uppenbart. Den dessa myndigheter medgifna rättigheten

att infordra uppgifter torde icke heller vara egnad att i afsevärd mån

afhjelpa denna brist. Då nemligen denna rättighet är afsedd att endast

i undantagsfall tillämpas eller i allt bill endast i ringa utsträckning

vunnit användning samt ingen påföljd finnes stadgad för origtiga eller

falska uppgifter, kan denna taxeringsmyndigheternas befogenhet icke

förväntas medföra någon synnerligt stor verkan.

Tydligt är, att då taxeringsmyndigheterna äro i saknad af det

oundgängligen nödvändiga materialet för eu rigtig uppskattning, deras

verksamhet, äfven med bästa vilja, måste blifva famlande och osäker

samt resultatet af densamma ingalunda motsvara do fordringar, som

böra ställas å en verksam och rättvis beskattning. Ju mera ock den

direkta beskattningen måste tagas i anspråk, desto känbarare blifva

de anmärkta bristerna. Dessa torde icke kunna afhjelpas med mindre

än att den skattskyldige förpligtas att efter bästa förstånd och samvete

sjelf uppgifva sina inkomster, samt sådana påföljder bestämmas för uraktlåtenhet

härutinnan eller lemnande af origtiga eller falska uppgifter,

att den skattskyldige finner det med sin fördel bäst förenligt att ställa

sig lagens bud till efterrättelse. Klart är nemligen, att i regel endast den

skattskyldige sjelf kan lemna fullt tillförlitlig upplysning om storleken

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

af sina inkomster. Åtminstone är han bättre än någon annan dertill i

stånd. Man torde derför tryggt kunna säga, att obligatorisk sjelfdeklaration

utgör inkomstbeskattningens nödvändiga komplement, hvarförutan

det är omöjligt att åstadkomma en rättvis beskattning.

De betänkligheter, som rest sig mot införandet af obligatorisk

sjelfdeklaration, torde näppeligen kunna tillerkännas någon afgörande

betydelse. Man har anmärkt, att många skattskyldiga, äfven med den

redligaste vilja, icke kunna uppgifva beloppet af sin behållna inkomst.

Med frånseende af de fall, då en sådan oförmåga beror på bristande

ordning i den husliga ekonomien, kan ju icke förnekas, att det mången

gång kan vara förenadt med ganska stora svårigheter att uppgifva sin

behållna inkomst. Derest emellertid noggranna föreskrifter gifvas derom,

huru inkomsten bör beräknas, hvad som får afdragas eller icke afdragas,

samt de skattskyldige få meddela uppgifterna å i enlighet med

dessa föreskrifter affattade formulär, torde dessa svårigheter icke vara

oöfvervinneliga.

Vidare bär emot den obligatoriska sjelfdeklarationen invändts, att

många skattskyldiga icke vilja ärligt uppgifva sina inkomster samt att

en sådan bestämmelse som den ifrågasatta derför skulle fresta till öfverträdelse,

blifva förhatlig och verka i sedligt afseende menligt. Denna

invändning synes dock utskottet icke vara hållbar. Liksom den redbare

och pligttrogne medborgaren icke torde vilja undandraga sig att

till det allmänna erlägga den skatt, samhället af honom fordrar, så

torde han icke heller känna pligten att för vederbörande myndighet

uppgifva sina inkomster betungande, derest denna myndighet förpligtas

att hemlighålla de lemnade uppgifterna för utomstående. I sjelfva verket

beror den hos mången rådande motviljan mot att uppgifva sin inkomst

på obenägenhet att betala skatten. Tydligt är, att lagstiftningen

icke bör vika undan för en dylik tendens. Farhågan att en sådan bestämmelse

som den föreslagna skulle allt för mycket locka till öfverträdelser,

torde icke heller böra tillmätas någon större vigt. Genom

lämpligen afvägda bestämmelser bör nemligen en sådan benägenhet

kunna tillbörligen motverkas. Detta torde ock vara nödvändigt för att

hindra, att den ifrågavarande grundsatsen i tillämpningen skall leda till

ett större betungande af den redbare och samvetsömme än af den egennyttige

och mindre ärlige medborgaren. Dock synes det, som om man

härvid bör till en början gå till väga med en viss varsamhet, intill dess

den nya grundsatsens rigtighet och nödvändighet hunnit fullt arbeta

sig in i det allmänna föreställningssättet. Man bör slutligen icke förbi
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillning stdskottets Betänkande N:o 18. 29

se, att de lemnade uppgifterna endast afse att gifva taxeringsmyndigheterna

en ledning för uppskattningen, hvilken i sista hand verkställes af dessa;

Nödvändigheten af den ifrågavarande skyldighetens fastslående i

lag har i allt större utsträckning gjort sig gällande.

I alla de länder, der inkomstbeskattningen nått någon större grad

af utveckling, har grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration antagits.

Så i England, Preussen, Sachsen, Baden, Bayern, Wurttemberg, Italien

m. fl. stater. Dock har man i allmänhet vid den nämnda grundsatsens

genomförande gjort den begränsning, att personer, hvilkas beskattningsbara

inkomster icke uppgå till ett visst lägre belopp, äro fritagna från

ifrågavarande skyldighet, i det att desse endast på vederbörande

taxeringsmyndighets anmaning äro pligtige att lemna uppgifter om sina

inkomster. I Preussen gäller t. ex., att endast sådana personer, hvilkas

inkomster förut uppskattats till 3,000 mark eller deröfver, äro skyldige

att opåmint lemna dylika uppgifter. Lämpligt synes vara, att en begränsning

i nu antydd rigtning i principens tillämpning göres äfven

hos oss. Hvar gränsen hos oss bör sättas, är emellertid en fråga,

hvarom utskottet icke anser sig nu böra göra något uttalande.

Utskottet anser tiden vara inne för att äfven hos oss i vår lagstiftning

införa grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration. För att

det åsyftade ändamålet skall vinnas, är emellertid, enligt utskottets

mening, af nöden, att i sammanhang dermed noggranna bestämmelser

meddelas om hvilka grunder den skattskyldige har att följa vid beräknandet

och uppgifvandet af sina inkomster.

Uppskattningen af fast egendoms värde skall enligt gällande instruk- ^slrundtion

för taxeringsmyndigheterna ske med ledning dels af egendomens satsens

hypoteksvärde, den derför senast betingade köpeskilling, årliga hyres-^Xä

eller arrendesumman för uthyrd eller bortarrenderad egendom samt, be- å fastighet.

träffande byggnader, brandförsäkringsvärdet dels af vissa yttre kännemärken

å egendomen såsom, hvad angår jordbruksegendom, tillhörande

areal i åker, äng, skogs- eller betesmark, jemte särskilda förmåner såsom

vattenfall, torfmosse, lastageplats, fiske, som ej är i jordebok särskilt

upptaget m. m. äfvensom utsäde och kreatursbesättning, samt,

beträffande egendom i stad, köping eller dermed jemförlig ort, läget

och arealen af egendomen. För ändamålet skola vissa officiella uppgifter

angående de fasta egendomarnes försäljnings-, hypoteks- och

brandförsäkringsvärden meddelas taxeringsmyndigheterna. Det är emellertid

en känd sak, att fastigheternas taxeringsvärden icke i den allmänna

rörelsen anses såsom tillförlitliga mätare på egendomarnes verk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Grunderna

för inkomsternas

beräknande.

30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

liga värden. Sannolikt skulle man kunna uppnå ett bättre resultat,

derest man, liksom utskottet förordat beträffande uppskattningen af inkomst

af kapital och arbete, stälde den skattskyldiges kännedom om

den fastighet, som skall beskattas, till taxeringsmyndigheternas förfogande

genom att ålägga den, som har att skatta för fastighet, skyldighet

att å vissa tider opåmint för taxeringsmyndigheterna efter bästa

förstånd och samvete uppgifva vissa af de omständigheter, som skola

tjena till ledning för den fasta egendomens uppskattning. De skattskyldige

sjelfva ega nemligen utan tvifvel bättre kännedom om dessa

förhållanden, än taxeringsmyndigheterna i allmänhet äro i tillfälle att

på annan väg förskaffa sig. Dock torde det icke vara lämpligt, att vederbörande

skattskyldige åläggas en sådan skyldighet som den nu berörda

i vidsträcktare mån, än att de förpligtas att å vissa med längre mellanskof

periodiskt återkommande tidpunkter lemna de ifrågavarande uppgifterna.

Lämpligt äfventyr för underlåtenhet att lemna stadgade uppgifter äfvensom

ansvar för origtiga eller falska uppgifter torde emellertid jemväl böra

åtfölja ett sådant stadgande, derest detsamma skall visa sig verksamt.

Enligt utskottets åsigt bör vid den förestående omarbetningen af

bevillningslagstiftningen tagas i öfvervägande, huru vida och i hvilken

mån bestämmelser i nu angifven rigtning böra meddelas.

Såsom redan nästlidet års urtima Riksdag, enligt hvad förut angifvits,

i sin omförmälda skrifvelse den 24 november 1892 framhållit,

är det. tydligen af största vigt att vid den tillämnade omarbetningen

af bevillningsstadgan söka åvägabringa en mera likformig tillämpning

af förordningen än för närvarande eger rum.

Hvad särskildt angår inkomstbeskattningen, ligger det, om man

vill vinna detta mål, synbarligen stor vigt uppå, hvilka grunder som

göras gällande för inkomsternas beräknande. De härutinnan nu gällande

bestämmelserna äro innefattade i 10 § af bevillningsförordningen. Då

dessa bestämmelser torde lemna åtskilligt öfrigt att önska i tydlighet

och fullständighet, anser utskottet, att Riksdagen i den tillämnade skrifvelsen

till Kongl. Maj:t. jemväl bör framhålla vigten deraf, att nämnda

bestämmelser vid den revision, bevillningsförordningen kommer att

undergå, måtte blifva föremål för särskild granskning.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelsen

till Kongl. Maj:t — med uttalande af de åsigter, utskottet

härofvan i de delar, skrifvelsen afser, gjort

gällande — anhålla,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

dels att i det förslag till ändringar i bevillningsförordningen,

hvilket, i anledning af den i Kongl. Maj :ts

proposition till innevarande Riksdag angående statsverkets

tillstånd och behof bebådade revision af berörda

förordning, torde komma att af Kongl. Maj:t

för Riksdagen framläggas, måtte inrymmas:

a) förslag till en sådan ändring af det i förordningens

1 § förekommande stadgande, att deraf måtte

framgå, det bevillningen för jordbruksfastighet utgöres

så väl för sjelfva fastigheten som ock för det i jordbruksrörelsen

nedlagda kapital och arbete; äfvensom

b) förslag till bestämmelser derom, att dem, som

äro skyldige att erlägga bevillning för inkomst af

kapital eller arbete, ålägges att opåmint, efter enligt

behöriga grunder faststälda formulär, till vederbörande

taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående

sina inkomster afnämnda slag;

dels att vid berörda revision af bevillningsförordningen

måtte tagas i öfvervägande:

c) huru vida icke de kategorier af inkomsttagare,

hvilka åtnjuta »bevillningsfritt afdrag», böra ökas ej

blott så, att skattelindring eger rum äfven vid något

högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så,

att dessa olika beskattade kategorier af inkomsttagare

göras så många, att allt för stark skattestegring

vid öfvergång från en kategori till en annan undvikes;

d) huru vida icke, till befordrande af så väl en

högre beskattning af den större förmögenheten som

on jemnare fördelning af skattebördan, det i § 15

af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna

förekommande stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse

derom, att jemväl enskilde delegare i bolag

eller inrättning skola taxeras för inkomst af samma

bolag eller inrättning;

e) huru vida icke de i bevillningsförordningens

10 § förekommande bestämmelserna angående grunderna

för inkomsternas beräknande böra till åstadkommande

af en jemnare beskattning fullständigas

eller rättas; samt

f) huru vida och i hvilken mån grundsatsen om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

de skattskyldiges pligt att för vederbörande taxeringsmyndigheter

uppgifva vissa omständigheter till ledning

för taxeringen bör vinna tillämpning äfven med

afseende å uppskattningen af fast egendom;

2:o) att herr friherre von Krcemers motion om

ändring i bevillningsförordningens rubrik och 1 §

icke måtte af Riksdagen bifallas;

3:o) att herr vice talmannen A. P. Danielsons

motion i enahanda syfte icke måtte af Riksdagen bifallas;
4:o)

att herr T. W. Forsells motion om skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran, att — vid utarbetandet

af de nya skattelagarne, hvilken princip

som än kommer att fastslås för uttagande af bevillning

för jordbruksnäringen — berörda lagar måtte,

om möjligt, så affattas, att de tydligt angifva särskilt

den bevillning, som skall utgöras för jordbruksfastighet,

och särskilt den bevillning, som skall utgöras

för inkomst af jordbruksnäringen, icke måtte af

Riksdagen bifallas;

o #

5:o) att herrar Åkerlunds och Wallis'' motioner, såvidt

desamma angå skrifvelse till Kongl. Maj:t angående

införande af progressiv inkomstbeskattning,

icke måtte af Riksdagen bifallas;

o

6:o) att herrar Åkerlunds och Wallis1 motioner,

så vidt desamma röra skrifvelse till Kongl. Maj:t

angående införande af olika beskattning af inkomster

af olika ursprung, icke måtte af Riksdagen bifallas;

7:o) att herr J. Olssons motion, om skrifvelse till

Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag

till ändring af bevillningsförordningen i syfte af

utsträckt tillämpning af bevillningsfritt afdrag, måtte

anses besvarad genom hvad utskottet här ofvan under

l:o) c) hemstält;

8:o) att herr Carl Nyströms nämnda motion, så

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

vidt densamma afser omedelbart införande i bevillningsförordningen

af bestämmelser om s. k. obligatorisk

sjelfdeklaration, icke måtte af Riksdagen bifallas;

9:o) att herr J. A. Johanssons omförmälda motion,

om omedelbart införande i bevillningsförordningen af

bestämmelser om s. k. obligatorisk sjelfdeklaration

icke måtte af Riksdagen bifallas;

:''1‘ '' :.i t >. . ;oi''-OiI ;,i i ... . V'' •'':<>]

10:o) att herr Carl Nyströms ifrågavarande motion,

så vidt densamma afser .skrifvelse till Kongl. Maj:t

angående införande af s. k. obligatorisk sjelfdeklaration,

måtte anses besvarad genom hvad utskottet här ofvan

under l:o) b) hemstält;

ll:o) att herr G. F. Östbergs omförmälda motion

angående skrifvelse till Kong]. Maj:t om införande af

s. k. obligatorisk sjelfdeklaration likaledes måtte anses

besvarad genom hvad utskottet här ofvan under l:o)

b) hemstält;

12:o) att herr grefve Hamiltons omnämnda motion,

så vidt densamma rör skrifvelse till Kongl. Maj:t angående

s. k. obligatorisk sjelfdeklaration, utsträckt

medgifvande af bevillningsfritt afdrag, och beskattning

af enskilda delegare i bolag eller inrättning för inkomst

af bolaget eller inrättningen, må anses besvarad

genom hvad utskottet under l:o) b) c) och d)

hemstält;

13:o) att sistnämnda motion, så vidt densamma

rör skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ersättande

af »den under formen af ökad fastighetsbevillning

jordbruksnäringen nu åsätta inkomstbevillning» genom

jordbruksnäringens likställande med öfriga näringar

med afseende å utgörande af inkomstbevillning icke

måtte af Riksdagen bifallas.

14:o) att samma motion, så vidt densamma rör

skrifvelse till Kongl. Maj:t. angående frågan om olika

Bih. till Riksd. Prat- 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets Betänkande N\o 18.

beskattning af inkomster af olika ursprung, icke måtte

af Riksdagen bifallas;

15:o) att samma motion, så vidt densamma rör

skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande af

progressiv inkomstbeskattning, icke måtte af Riksdagen

bifallas;

16:o) att samma motion, så vidt densamma rör

skrifvelse till Kongl. Maj:t angående frågan, huru

vida icke vid fastighetsbevillningens bestämmande

större hänsyn bör tagas till fastigheternas olika

storlek, icke måtte af Riksdagen bifallas.

§ 5 mom. b) i gällande bevillningsförordning är i nedanintagna

delar af följande lydelse:

Vid uppskattning af fast egendom skola särskilda värden, slutande

å fulla hundratal kronor, utsättas:

a) å jordbruksfastighet:

b) å annan fastighet:

för tomt i stad, köping och dermed jemförlig ort;

för åbyggnad å sådan tomt;

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga

värde utgöres af åbyggnaden;

för byggnad, belägen på jordbruksfastighet, men icke afsedd för

det derå drifna jordbruk eller dit hörande näring;

Herr N. Jönsson i Gammalstorp har i en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 163, anfört, hurusom på grund af ofvanintagna stadgade

husegare på landet för sina små husbyggnader på ofri grund, oftast

icke värda mer än två å tre hundra kronor, blifvit af bevillningstaxeringarna

åsätta fastighetsbevillning samt derigenom erhållit fyrktal och för

dessa små hus fått erlägga skatt till stat och kommun. Då dessa små

husbyggnader, tillika med något obetydligt bohag, oftast eller med få

undantag, utgjorde dessa husegares enda egendom, samt det icke sällan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 35

hände, att dessa personer af den kommun, de tillhörde, åtnjöte tillfälligt

fattigbidrag, kunde det icke vara rättvist att de härför åsattes

bevillning, och hade sannolikt detta icke heller varit lagstiftarnes me*

ning. På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, »att

Riksdagen ville besluta sådan ändring af bevillningsförordningen, att

husegare för sina hus på ofri grund, hvilkas värde ej uppgår till fem

hundra kronor, må befrias ifrån erläggande af bevillning, för så vida

icke hans inkomster, sammanlagdt med det hyresvärde huset kan ega,

uppgå till fem hundra kronor, i hvilket fall egaren härför bör påföras

inkomstbevillning».

Vid 1891 års riksdag väcktes, likaledes af herr Jönsson, förslag

i syfte att husbyggnader, i värde understigande 500 kronor, skulle vara

från bevillning fria. I sitt öfver motionen afgifna betänkande framhöll

bevillningsutskottet, under påpekande att många hemmansdelar funnes,

som icke egde ett värde af 500 kronor, att, då egaren af en sådan

hemmansdel finge utgöra ej blott bevillning och de utskylder, som

efter denna utginge, utan äfven de pålagor, som hos oss hvilad^ på

sjelfva jorden, det skulle leda till lika stor orättvisa, som den motionären

velat afhjelpa, om husbyggnader, värda mindre än 500 kronor,

skulle befrias från den skattskyldighet, som med egandet af dem vore

förenad; och hemstälde utskottet, att berörda motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken hemställan äfven blef af

båda kamrarne bifallen.

De skäl, som sålunda anförts mot afslag å berörda vid 1891 års

riksdag väckta motion, synas utskottet ega giltighet jemväl å nu föreliggande

förslag, helst utskottet här ofvan, af anförda grunder, uttalat

sig emot att befria mindre fastigheter i allmänhet från bevillning eller

med afseende å dessa medgifva bevillningsfritt afdrag, hvadan utskottet

hemställer,

17:o) att herr Jönssons förevarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 135, har herr

N. Persson i Vadensjö, med erinran att han vid nästlidet års lagtima riksdag

föreslagit, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig

skrifvelse med anhållan att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och

förelägga en kommande Riksdag förslag till bevillning, utgående med

lägre belopp af gifta män än af män, som ej äro eller varit gifta och

uppnått en ålder af 25 år, samt under framhållande af de till stöd för

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

detta förslag anförda skäl, hemstält, »att Riksdagen beslutar, det allmän

bevillning enligt andra artikeln för fast egendom samt inkomst af

kapital eller arbete skall utgå med dubbla beloppet af män, som uppnått

25 års ålder och ej äro gifta eller hafva barn af föregående

äktenskap».

Bevillningsutskottet, som behandlade berörda, vid sistlidne lagtima

riksdag väckta förslag, hemstälde, under framhållande att man

genom det sålunda framstälda förslaget komme att från nu gällande

beskattningsprincip göra en afvikelse, som skulle orsaka rubbning i beskattningssystemet

utan att blifva af någon vidare betydelse för vare

sig staten eller den skattskyldige, att motionen måtte af Riksdagen

lemnas utan afseende; och blef denna utskottets hemställan af båda

kamrarne bifallen.

Till en början anser sig utskottet böra framhålla, att under det

motionärens vid ljolårets lagtima riksdag framlagda förslag afsåg en

utredning om huru vida icke viss skattelindring borde beredas skattskyldige,

som äro eller varit gifta, afser nu föreliggande förslag, att

Riksdagen utan vidare skulle besluta en förhöjning i beskattningen af

de män, som vid viss ålder ej äro gifta eller ega barn af föregående

äktenskap. Hvad utskottet sistlidet år anförde mot bifall till motionärens

dåvarande förslag torde fördenskull med ännu större fog kunna

åberopas emot hvad motionären nu ifrågasatt.

På grund häraf, och då någon ytterligare utredning i ämnet utöfver

hvad vid fjolårets riksdag förekom ej af motionären förebragts,

hemställer utskottet,

18:o att herr Perssons ifrågavarande motion måtte

af Riksdagen lemnas utan afseende.

Följande paragrafer i bevillningsförordningen äro i nedanintagna

delar så lydande:

§ 10.

Mom. 3. Vid beräkning af inkomst utaf kapital och arbete må

afdrag icke ske:

Mom. 4. Deremot må afdrag ske:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18

Vid beräkning af inkomst utaf arbete:

e) för hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjenster

eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom resekostnadsersättning,

å stat uppförd häst- och båtlega, officerares lönetillägg för

tjenstehästar samt fourageringsersättning, anslag till skrifmaterialier och

andra expenser, dagaflöning eller traktamente för förrättning å annat

ställe än tjenstemans eller i förrättningen deltagande persons vanliga

boningsort, arfvode, dagaflöning eller traktamente för kommendering

utom station, fältaflöning under krigstid, samt arfvode eller traktamente

för riksdag eller revision å annan ort, än der arfvodes- eller traktamentstagaren

är bosatt;

§ 14.

Före den 15 mars nedannämnda år skola följande officiella uppgifter

meddelas nemligen:

2:o) hvarje år:

b) af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet eller embetsverk,

vare sig statens, stads eller menighets, äfvensom af styrelse

för allmän inrättning eller stiftelse, der embets- eller tjensteman, vaktbetjent

eller annan eger utbekomma aflöning eller pension:

uppgift angående hvar och en person tillkommande lön, tjenstgöringspenningar,

dagaflöning, arfvode, pension eller gratifikation, boställe,

löningsjord eller andra löneförmåner; hvarjemte bör anmärkas,

huru vida med tjensten följer inkomst af sportler, expeditionslösen,

bötes- eller beslagsandelar eller dylikt, som, jemlikt § 8 mom. 2 b) och

§ 10 mom. 2 b) och c), är bevillning underkastadt;

I § 11 bevillningsförordningen äro derjemte meddelade bestämmelser

angående de fall då frihet från utgörande af bevillning ifrågakommer

äfvensom när bevillningsfritt afdrag medgifves.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 132, har herr

J. Johnsson i Bollnäs föreslagit, »att Riksdagen må besluta sådan ändring

i §§ 10, 11 och 14 i bevillningsförordningen, att för inkomst af förrättning

å annat ställe än den beskattades vanliga boningsort, hvartill må

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

hänföras tågpersonal å jernväg, resor i postverkets tjenst m. fl. befattningar

af likartad beskaffenhet, afdrag af den beskattades inkomst af

sådan förrättning skall, så vidt den icke öfverstiger 2,500 kronor, ega

rum med 20 procent».

Till stöd härför har motionären, efter att hafva erinrat om innehållet

af ofvanintagna stadganden, anfört följande:

»Det förhållande att den benämning, som gifves aflöningen, antingen

denna benämnes lön och arfvode, eller dagaflöning och traktamente,

skall hafva inflytande på, huru vida befrielse må vinnas från erläggande

af bevillning, är ej egnadt vare sig att underlätta taxeringsmyndigheternas

uppgift eller möjliggöra en, så vidt ske kan, rättvis beskattning.

I den senast faststälda stat för postverkets tjensteman och betjente

framgår, att en ej oväsentlig del af deras aflöning utgår under benämning

»traktamente», under det att i aflöningsstaterna för statens jernvägars

tjensteman och betjente dagtraktamente endast undantagsvis

utgår, oaktadt en del af sistnämnda personal, särskild! tågpersonalen,

såsom lokomotivförare, eldare och konduktörer m. fl., hvars verksamhet

torde kunna hänföras till förrättning å annat ställe än den beskattades

vanliga boningsort, icke erhåller dagaflöning eller traktamente och följaktligen

icke heller får åtnjuta befrielse från erläggande af bevillning

för de ökade lefnadskostnader, den får vidkännas för sitt uppehälle under

tjenstgöring.

Om det ej bestrides, att skatt bör vara afpassad efter de beskattades

olika beskattningsförmåga, likasom att skatteförmågan icke uteslutande

beror på inkomstens belopp, om ock beloppet är det lättast i

ögonen fallande, utan på andra faktorer, såsom dyrare lefnadskostnader

och dylikt, så är det väl ostridigt att person, hvars befattning i statens

eller enskildes tjenst är af den beskaffenhet, att han nödgas till större

delen af sin tjenstgöringstid vistas från hemmet, skäligen bör vinna

befrielse från bevillning för de ökade lefnadskostnader, som denne i

och genom vistelsen från hemmet får vidkännas.

Men om den grundsats vinner erkännande, att lindring från erläggande

af bevillning i nu anmärkta afseende är berättigad, en princip,

som visserligen är i gällande bevillningsförordning erkänd, om ock

så affattad, att af endast ett ringa fåtal, som till denna lindring kan

vara berättigad!, få tillgodonjutas, så kan det förefalla vanskligt att angifva

den siffra, som skulle från inkomsten afgå och som skulle motsvara

omförmälda kostnader. Utan fara för att lindringen skulle blifva

större än som motsvarade dessa ökade lefnadskostnader, torde af in
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 39

komet, ej öfverstigande 2,500 kronor, tjugu procent böra från bevillning

fritagas.

Då, i och för statsbehofven, ökad bevillning måste åläggas, är det

af så mycken vigt att lättnader, der dessa äro berättigade, göras, som

det ej kan undgå att väcka misstämning, att den ene nödgas erlägga

en känbar bevillning för inkomst, hvarifrån en annan för inkomst af

enahanda tjenstebefattning är befriad.

Genom den ändring i § 14 bevillningsförordningen, att styrelse

för verk eller inrättning h$de till åliggande att årligen till bevillningsberedningarna

lemna uppgift å beloppet af den aflöning, som till hvarje

af dess underlydande utgått för sådan sysselsättning, som kan hänföras

till förrättning eller verksamhet å annat ställe än den beskattades vanliga

eller anvisade boningsort, blefve den beskattades inkomst af sådan

förrättning, för hvilken befrielse från bevillning borde vinnas, till siffran

känd, och den föreslagna förändringen skulle således ej vålla vederbörande

taxeringsförrättningar ökade svårigheter.))

Utskottet har förvissat sig om rigtigheten af motionärens uppgift

angående den olikhet, som skulle i fråga om sättet för aflöningens utgående

förefinnas mellan postverkets och statens jernvägars tjenstemän

och betjente. Medan nemligen postverkets tjenstemän och betjente för

tjenstgöring å annat ställe än den vanliga boningsorten åtnjuta särskildt

traktamente, för hvilken inkomst de, enligt hvad flera Kongl.

Maj:ts resolutioner utvisa, icke påföras bevillning, hafva statens jernvägars

tjenstemän och betjente, enligt de för desse gällande aflöningsstater,

i allmänhet ej åt sig anvisadt något visst belopp såsom ersättning

för de med dylik tjenstgöring förenade särskilda kostnader.

Att med anledning af berörda olikhet i de särskilda aflöningsstaterna

samt till följd af vederbörandes härpå grundade uppgifter till

taxeringsmyndigheterna ojemnhet i beskattningen mellan olika verks

tjenstemän och betjente kan uppstå, lärer väl ej kunna förnekas, men

att söka afhjelpa detta missförhållande genom införande i bevillningsförordningen

af en bestämmelse sådan som den motionären föreslagit,

finner utskottet ej tillrådligt, helst motionären ej angifvit någon grund

för beräkningen af det utaf honom ifrågasatta bevillningsfria afdrag, 20

procent af den beskattades inkomst af förrättning, hvarom nu är fråga,

samt utskottet ej heller är i tillfälle utreda, hvilken siffra som härutinnan

skulle kunna anses skälig. Utskottet vill vidare erinra derom,

att utskottet härofvan framhållit önskvärdheten deraf, att de i bevillningsförordningens

10 § inrymda bestämmelser om grunderna för inkomsternas

beräknande i allmänhet vid förordningens blifvande revision

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

måtte underkastas särskild granskning i syfte att söka åvägabringa en

mera likformig beskattning än den, hvartill berörda bestämmelser nu

gifva anledning.

Utskottet hemställer fördenskull,

19:q att herr Johnssons ifrågavarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

§§ 36 och 37 i gällande förordning angående bevillning af fast

egendom samt af inkomst den 3 juni 1892 hafva följande lydelse:

§ 36.

Efter dertill af städernas magistrater samt kronofogdarne och

häradsskrifvarne för det löpande året uppgjorda förslag, som under

mars månad skola till Kongl. Majt:s befallningshafvande i länet insändas,

bestämmer Kongl. Maj:ts befallningshafvande tid och ställe för

taxeringsnämndernas sammanträden. Dervid bör tillses, att på landet

vederbörande kronofogde och häradsskrifvare må kunna öfvervara hvarje

taxeringsnämnds sammankomst, samt att de bemälda nämnder åliggande

taxeringsförrättningar senast den 15 juli kunna vara afslutade.

§ 37.

Så fort sig göra låter utfärdar Kongl. Maj:ts befallningshafvande

allmän kungörelse angående anställande af val till ledamöter i taxeringsnämnderna

samt tid och ställe för nämndernas sammanträden.

Denna kungörelse bör jemväl innehålla bestämda föreskrifter om hvad

vederbörande tjenstemän samt de skattskyldige hafva att med hänsyn

till dessa nämnder iakttaga, äfvensom angående samma nämnders och

deras ledamöters åligganden. Senast inom fjorton dagar efter den, då

denna kungörelse blifvit på vanligt sätt inför församlingen uppläst,

utlyses å landet kommunalstämma för anställande af omförmälda val.

I stad förrättas valen inför magistraten af stadens vid allmän rådstuga

eller vid val af stadsfullmägtige röstberättigade invånare; och skall, då

stad är delad i flera taxeringsdistrikt, hvarje distrikt för sig utse sina

ledamöter i taxeringsnämnden.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 41

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 121, har herr

A. Hansson i Solberga anfört, att klagomål ofta ’hos Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i länen förekomme öfver val vid kommunalstämmorna

af ledamöter i taxeringsnämnderna inom kommunerna, hvilka

klagomål till följd af den knappa tid, som i bevillningsförordningen

vore tillmätt mellan verkställandet af valen och sjelfva förrättningarna,

sällan hunne afgöras förr än taxerings förrättningarna redan försiggått,

hvadan följden blefve, såsom motionären ock visste hafva händt, att

personer fått deltaga i taxeringsnämnden, hvilka sedermera förklarats

ej vara lagligen valda. Förrättningen både sålunda verkstälts af obehöriga

personer, och motionären vore förvissad om att dessa oegeuliglieter

hädanefter, då beskattningen mer än hittills komme att utgöras

efter bevillning, blefve mera i ögonen fallande. Motionären hade derför

tänkt sig, att dessa förhållanden skulle åtminstone till någon del

kunna afhjelpas genom en förändring af § 36 i bevillningsförordningen

genom att bestämma valen af ledamöter i taxeringsnämnden något tidigare

än hvad som nu sker, så att tiden emellan valen och förrättningarna

icke, såsom nu, blefve för knappt tillmätt.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta,

»att uti ofvan åberopade § 36 orden: »Som under mars månad skola till

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet insändas» måtte utbytas mot

de orden: »Som före januari månads utgång skola till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i länet insändas», och paragrafen således lyda:

»Efter dertill af städernas magistrat samt kronofogdarne och häradsskrifvarne

för det löpande året uppgjorda förslag, som före januari

månads utgång skola till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet

insändas», och sedan lika med nuvarande lydelse.»

Med tillämpning af ofvanintagna stadganden, lära i allmänhet

valen till ledamöter i taxeringsnämnderna ega rum i slutet af mars

eller början af april månader, samt taxeringnämndernas sammanträden

hållas under juni eller juli månader. Då tiden mellan berörda val och

sammanträden sålunda redan nu är så rymlig som ungefär två månader,

samt tiden för besvärs anförande öfver dylika val är inskränkt,

enligt kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, till 30 samt, jemlikt

kongl. förordningen om sådan styrelse i stad, till 20 dagar efter

det klaganden af beslutet erhållit del, synes den af motionären påyrkade

förändring, hvilken förändring jemväl skulle komma att nödvändiggöra

ändring i vissa andra bestämmelser i bevillniugsordningen, särskildt

dem, hvilka beröra valen af ledamöter i bevillningsberedningarna, ej

vara af behofvet påkallad, helst genom eu dylik förändring de af moBih.

till Uiksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

tionären

danröjda.

Utskottet hemställer fördenskull,

20:o att herr Hanssons ifrågavarande motion

måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Stockholm den 13 april 1893.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

påpekade missförhållanden till äfventyrs ändock ej blefve und
-

Reservationer:

Vid punkten l:o)

af herr Cavalli, med hvilken herrar Almström, grefve Klingspor,

Nisser, Stephens och friherre Alströmer förenat sig: Sedan herr statsrådet

och chefen för kongl. finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet

den 14 oktober 1892 angifvit den finansplan, som borde

följas vid grundskatternas afskrifning och anskaffande af medel till

ökade utgifter för försvaret, så har 1892 års urtima Riksdag i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 27 november sagda år ansett sig böra angifva sin

åsigt rörande ifrågavarande förslag till skattereglering. Dervid har

Riksdagen uttalat den mening, att det starkare anlitandet af den direkta

beskattningen för statsbehofvens täckande, som enligt den framlagda

finansplanen skulle komma att ega rum, förutsatte oeftergifligt en revision

af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte såväl att i allmänhet

öka dess effektivitet som ock att, på sätt i statsrådsprotokollet

antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning af förordningen

samt särskildt med beskattning på ett verksammare sätt än för närvarande

eger rum träffa vissa inkomstarter.

Det lider icke något tvifvel, att Kongl. Maj:t vid Riksdagens sålunda

uttalade önskan skall fästa afseende, och jag finner redan af detta

skäl en ny skrifvelse icke af behofvet påkallad. Men den nu ifråga
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 43

satta skrifvelsen är olämplig derför, att den — om afseende fästes vid

densammas detaljer — binder friheten till initiativ i beskattningsfrågor

bos dem, åt hvilka uppdrag lemnas att verkställa den omförmälda revisionen.

Härtill kan än vidare läggas, att i den nu föreslagna skrifvelsen

icke upptagits vigtiga punkter, som möjligen kunna tarfva en revision,

men deremot mindre vigtiga, angående hvilka behofvet af förändring

icke är ådagalagdt.

På dessa skäl har jag inom utskottet sökt göra den mening gällande,

att utskottet bort hemställa,

att de i detta betänkande omförmälda motioner

icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vid punkterna l:o) 4:o) och 13:o) a)

af herrar J. Johansson, Bokström, Collander, grefve H. E. G.

Hamilton, frihere W. G. von Schwerin och Beckman: Då de hemställanden,

hvilka af utskottet gjorts under punkterna 1—16 af detta betänkande,

väsentligen motiverats af den uppfattning, som hos utskottets

majoritet gjort sig gällande i fråga om det under punkten l:o) a) berörda

ämne, hafva vi ansett oss böra gifva till känna, att vi inom utskottet

förfäktat den af skatteregleringskomitén i denna fråga omfattade åsigt

och följaktligen ansett jordbruksfastighet med afseende å bevillnings

utgörande böra likställas med annan fastighet samt den nu under formen

af ökad fastighetsbevinning utgående beskattningen af det i jordbruket

nedlagda rörelse- och driftkapital samt jordbrukarens eget arbete

böra, i öfverensstämmelse med hvad för öfriga näringar sker, uttagas

genom inkomstbevillning.

Vid punkten l:o) d)

af herrar friherre Barnekow och grefve Wachtmeister: Ehuru vi i

princip biträda, hvad utskottet anfört i fråga om beskattning af delegare

i bolag eller inrättning för deras inkomster från bolaget eller inrättningen,

anse vi detta beskattningssätt icke kunna genomföras med

mindre allmän inkomstskatt varder införd, hvilket dock icke nu är i fråga.

För närvarande beskattas afkastningen af fastighet genom fastighetsbevillning.

Sålunda erlägger ett aktiebolag, som t. ex. jemte industriel

verksamhet idkar jordbruksrörelse, för sin fasta egendom fastighetsbevillning

och icke inkomstbevillning. Skulle nu delegarne i ett sådant

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

bolag beskattas för den utdelning, som från detta tillfaller dem, blefve

det nödvändigt att särskilja hvad af denna utdelning härrör från inkomsten

af den bolaget tillhöriga fasta egendom och hvad som härflyter

af bolagets verksamhet i öfrigt samt att från inkomstbeskattningen

fritaga den förstnämnda andelen. Då likväl ett sådant särskiljande är

praktiskt outförbar^ hafva vi icke kunnat biträda utskottets hemställan

i förevarande afseende.

samt af herr Philipson: För min del har jag inom utskottet yrkat,

att utskottet icke bort tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t angående

frågan, huru vida icke det i 15 § af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna

förekommande stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse

derom, att jemväl enskilda delegare i bolag eller inrättning skola

taxeras för inkomst af samma bolag eller inrättning. En sådan anordning

kommer nemligen att oundvikligen medföra en dubbel beskattning,

ett förhållande, som enligt min åsigt omöjligen kan anses vara förenligt

med ett rättvist beskattningssvstem. Nämnda missförhållande skulle

på grund af det sätt, hvarpå fastighetsbevillningen är anordnad, särskilt

skarpt framträda med afseende å sådana bolag eller inrättningar,

hvilkas egendom utgöres uteslutande af fastighet, s. k. fastighetsbolag.

Då dylika bolag få erlägga fastighetsbevillning för sina fastigheter,

skalle, med tillämpning af den ifrågasatta grundsatsen, delegarne i bolaget

dessutom förpligtas utgöra bevillning för hvad de i utdelning erhålla

af bolaget. Detta skulle komma i rak strid med den inom vår

bevillningslagstiftning gällande grundsats att, sedan bevillning erlagts

för fastighet, den deraf härflytande inkomsten icke ytterligare beskattas

i form af inkomstbevillning. Då härtill kommer, att den ifrågasatta

särskilda beskattningen af bolagsdelegare icke skulle träffa utländske

delegare, synes häri föreligga ett ytterligare skäl emot den ifrågasatta

grundsatsens införande i vår bevillningslagstiftning.

På, bland andra, dessa nu angifna grunder får jag yrka, att utskottets

hemställan i nu nämnda del icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid punkterna 6:o) och 14:o)

af herr Beckman, med hvilken instämt herrar O. B. Olsson, grefve

H. E. G. Hamilton, G. Jansson och S. M. Olsson: Den omständighet

att skatten för fastighet, enligt utskottets hemställan, allt framgent skall

utgå efter en helt annan grund än för inkomst af andra beskattningsföremål

anser jag icke utgöra tillräckligt skäl att utan vidare pröfning

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 45

afvisa äfven grundsatsen om olika beskattning för olika slag af inkomst.

Särskildt lärer ofvannämnda förhållande i afseende på beskattning af

fastighet icke omöjliggöra, att inkomst, härflytande från personlig arbetskraft,

beskattas proportionsvis lägre än åtskilliga andra inkomstarter,

exempelvis det räntebärande, rörliga kapitalet. Jag anser således, att

utskottet, med anledning af de motioner, som afgifvits af herrar Wallis,

Åkerlund och Hamilton, bort hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till

Kongl. Maj:t ville anhålla, att vid den af utskottet föreslagna revisionen

af bevillningsförordningen äfven måtte tagas i öfvervägande, huru vida

ej skattesatsen bör bestämmas olika med hänsyn till den olika säkerheten

och varaktigheten af olika inkomstkällors afkastning.

Angående betänkandet i dess helhet af herr J. H. G. Fredholm:

Då jag i flera vigtiga delar icke kunnat biträda den uppfattning

af den direkta beskattningens framlida ordnande, som inom utskottet

gjort sig gällande och som i utskottets betänkande fått sig ett uttryck,

så anhåller jag, att — i betraktande af denna frågas stora vigt och

betydelse icke blott för statens finanser utan fastmer för befolkningens

rättvisa beskattning — här få i ett sammanhang reservationsvis angifva

såväl min skiljaktiga mening, som de skäl, hvarpå denna min

mening är grundad och som för min uppfattning varit bestämmande.

De beslut, som vid sistlidne års urtima riksdag fattades med afseende

å så väl grundskatternas afskrifning som härordningens genomförande,

komma att för statsverket medföra ett ökadt behof af inkomster,

uppgående till icke mindre än 10,5 millioner kronor om året. Till

större delen och i stigande grad skall detta behof komma att göra sig

gällande under de närmaste fem åren, inom hvilken tid härorganisationen

skall vara genomförd. Men under nämnda tid inskränker sig statsverkets

behof af ökade inkomster icke endast till hvad som är behöfligt

för grundskatternas afskrifning och härorganisationens genomförande.

Ty äfven om man skulle kunna förvänta, att under nästkommande femårsperiod

ingen nämnvärd ökning i utgifter skall uppstå på de tre första

hufvudtitlarne, så saknar man likväl någon som helst anledning att antaga,

det förhållandet skall blifva enahanda med afseende på de fem

sista. Redan nu hafva kraf på anslag till sjöförsvaret blifvit framstälda,

som öfverstiga förutvarande med 1 million kronor om året, och föga

Utgiftsberäkning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Statens

förvärfs
källor.

46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

mindre torde den årliga ökningen i anslag på 6—9 hufvudtitlarne blifva,

om man från förut förvärfvad erfarenhet får sluta sig till hvad som

antagligen kommer att ske. Utgiftstillökningen för sistnämnda hufvudtitlar

har nemligen för hvarje år uppgått i medeltal till 600,000 kronor

åren 1880—84, till nära 700,000 kronor åren 1885—89 och till öfver 1

million kronor åren 1890—93.

Till mötande af dessa statens snabbt växande utgifter, som efter

all sannolikhet komma att stiga med ett par millioner kronor om året,

kan man icke göra sig förhoppning om, att de, mer än till en högst

oväsentlig de], skola kunna täckas genom den tillökning i hittillsvarande

statsinkomster, hvilken man är blott allt för benägen att tro skall blifva

en följd af landets utveckling och af en stigande folkmängd. Från

statens egna förvärfskällor kan i det hänseendet föga vara att påräkna,

och de befintliga skattekällorna äro redan nu så hårdt anlitade, som de

utan ändring i skatteformerna gerna kunna tåla vid.

I förvärfshänseende hemtar staten inkomst så väl från sina domäner

som från sin näringsverksamhet. Med afseende på domänerna

hafva visserligen nettoinkomsterna från statens skogar, från att år 1885

föga öfverstiga 1 million kronor, ökats till 2,2 millioner år 1890, men

samtidigt hafva arrendemedlen nedgått från 3,2 till 2,7 millioner kronor.

Och om den förra inkomsten kan anses fortfarande vara i stigande, så

har lika säkert den senare ytterligare nedgått; 1891 var den 2,6 millioner

kronor och är nu i riksstaten icke upptagen till mer än 2,6 millioner

kronor. Sammanlagda ökningen i inkomst från statens domäner

har under åren 1885—90 icke uppgått till mer än 0,7 million kronor.

Den inkomst staten kan hemta från sin näringsverksamhet är äfven i

sjelfva verket mindre afsevärd än hvad man skulle hafva anledning

förmoda, om man endast fäster afseende på den betydliga ökning i inkomster,

som post-, telegraf- och fyrväsendet utvisa. Inkomsterna från

dessa samfärdsmedel hafva nemligen under de från 1860 förflutna trettio

åren ungefärligen fyrdubblats och uppgingo år 1890 till ett sammanlagdt

belopp af 10 millioner kronor. Men i jembredd med de ökade

inkomsterna hafva äfvenledes utgifterna vuxit, så att behållningen på

denna statens verksamhet bibehållit sig ungefär oförändrad. Denna behållning

utgjorde år 1860 274,500 kronor och för hvarje derpå följande

tiotal af år 404,000, 386,000 och 572,500 kronor. Beträffande den in
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 47

komet, som från statens jernvägsdrift kan vara att påräkna, så ställer

sig denna ur statsfinansiel synpunkt ganska ofördelaktig. Visserligen

kafva bruttoinkomsterna af statens jernvägar, i följd af den allt jemt

större utsträckning man gifvit åt desamma, vuxit i en betydande progression.

Då dessa inkomster år 1860 icke uppginge till mer än 887,000

kronor hafva de sedermera för hvarje tiotal af år ökats till 6,8, 16,6

och 22 millioner kronor. Men med nettoinkomsten ställer det sig icke

lika gynsamt. Driftkostnaderna hafva i procent af inkomsterna stigit

från 53,i år 1870 till 69,6 år 1890, och samtidigt har den ränta å byggnadskapitalet,

som nettobehållningen lemnar, nedgått från 3,76 till 2,63

procent. För täckandet af den härigenom uppkomna bristen i ränta

och amortering å statsskulden har under åren 1886—90 tillskott af statsmedel

behöft tagas i anspråk med i medeltal icke mindre än 4 millioner

kronor om året. Sammanför man medeltalet för inkomsterna från statens

domäner och från post-, telegraf- och fyrväsendet under de tre åren

1888—90, utvisar detta medeltal en årlig inkomstaf 5,i millioner kronor;

hvadan, om derifrån dragés förlusten på jern vägstrafiken, den behållna

afkastning, som staten kan påräkna från sina domäner och sin

näringsverksamhet, icke mycket öfverstiger 1 million kronor om året.

Till inkomst från statens förvärfsverksamhet torde dock med skäl äfven

böra räknas den del af bankovinsten, som kommer statsverket till godo.

Denna del har under ett tiotal af år till och med 1891 i allmänhet

utgått med 1,3 millioner kronor; höjdes för de två efterföljande åren

med ungefär 1/2 million kronor och för nästa års statsreglering har

ba,nkovinsten som bekant tagits i anspråk till fulla beloppet, eller 2,8

millioner kronor.

Om på lika sätt bankovinsten i framtiden kommer att för statens

behof tagas i anspråk, så torde man kunna uppskatta hela den inkomst,

staten hemtar från sina domäner och sin näringsverksamhet, till 4 millioner

kronor om året. Med mycket derutöfver torde man icke kunna

påräkna att dessa inkomster i följd af samhällets utveckling skola i

den närmaste framtiden tillväxa, då jernvägarnes utsträckning till norra

delarne af riket icke torde bereda dem utväg att bättre än nu lemna

en afkastning, som man skulle kunna kalla tillfredsställande.

Af de inkomster, som tillfalla staten i form af bötes- och stäm- Statspelmedel

(med undantag för kort- och kontrollstämplingen), tillsammans

3,8 millioner kronor, har någon egentlig ökning icke egt rum under

senaste tio år. Af de förra torde staten icke heller böra påräkna några

ökade bidrag till betäckande af sina utgifter. Af de senare, uppgående

till 3,6 millioner kronor, utgör omkring 1,6 million kronor ersättning för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skatter.

Indirekta

skatter.

Förbruk
ningsskatter.

48 ''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

det ökade besvär, som orsakas myndigheterna genom utfärdandet af

sådana handlingar, som enskilda kunna vara i behof af i och för sin

privata verksamhet, och på denna grund böra dessa afgifter icke höjas

1 annan mån än myndigheternas besvär skulle kunna komma att ökas.

Detta torde äfven kunna få anses gälla om större delen af återstående

2 millioner kronor stämpelmedel, hvilka utgöra afgifter för lagfarter,

inteckningar och bouppteckningar. Genom att belägga särskild! dessa

handlingar med högre stämplar skulle staten utan tvifvel beredas möjlighet

att betydligt öka sina inkomster, men i sådant fall blefve stämpelbeloppet

till den del, som öfverstege ersättningen för myndigheternas

arbete med handlingarnes utfärdande, en skatt, som, i likhet med

andra dylika i utlandet befintliga, komme att drabba omsättningen. Af

stämpelmedlen, såsom afgifter för af myndigheterna i anspråk taget

arbete, torde staten sålunda icke kunna påräkna några ökade inkomster,

allra helst som dessa afgifter redan nu i många fall äro mer än

höga nog.

Några andra staten normalt tillflytande inkomster än de förut omförmälda

jemte af befolkningen utgående skatter kan staten för bestridandet

af sina löpande utgifter icke tillgripa. Efter hvad i det föregående

blifvit påvisadt kan någon nämnvärd och på förhållandenas natur

grundad ökning af der angifna inkomster knappast vara att påräkna.

Någon annan normal utväg att fylla statens behof af ökade inkomster

än genom ökade skatter gifves sålunda ej. Men i samma mån de behof,

som skola fyllas, äro stora, komma naturligtvis också skatterna att

blifva höga. För de senare finnes dock en gräns, utöfver hvilken man

icke kan gå, utan att riskera att sjelfva skattekällorna skola sina ut.

Samma verkan inträder delvis om folkets inkomstkällor anlitas i olika

hög grad, hvarför det är af vigt att de skattebördor, som folket för

statens upprätthållande skola bära, rigtigt fördelas de enskilde emellan.

Detta är af så mycket större vigt i ju högre grad samhällets skatteförmåga

tages i anspråk. År rubbningen i jemvigten mellan statens

inkomster och utgifter endast öfvergående, kan den återställas genom

lån, men är den kronisk, slutar den med samhällets ekonomiska ruin.

Den betydligt öfvervägande delen af nu utgående skatter äro indirekta

och tillika förbrukningsskatter. Dessa trycka enligt sin natur

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 49

progressivt nedåt, och i följd deraf komma samhällets mindre bemedlade

att få bidraga till fyllandet af statens inkomster i större förhållande

till sin skatteförmåga än landets mera bemedlade. Under detta århundrade

hafva förhållandena i detta hänseende utvecklat sig allt ogynsammare

för de mindre bemedlade. Då i statens inkomster år 1810 de

indirekta skatterna ingingo med 30 procent, hade de ännu år 1850 icke

stigit till mer än 36 procent. Annorlunda hafva förhållandena gestaltat

sig på senare tider; så utgjorde de indirekta skatterna år 1880 55 procent

af statens inkomster, och tio år senare hade de vuxit till 62

procent. År 1810 utgingo de direkta skatterna till staten med dubbelt

så stort belopp, som de indirekta, och ännu 1850 med lialftannat, men

sedermera har proportionen blifvit omkastad, så att de direkta skatterna

till staten 1880 blott utgjorde 1/a och 1890 icke mer än Ve af

de indirekta. Dessa senare skatter (tull- och bränvinsmedel samt hvitbetssockerafgiften)

hafva vuxit, från att år 1830 vara 3,9 millioner till

19,8 år 1860, 42,9 år 1880 och till nära 60 millioner år 1890.

Att fortgå på denna den indirekta beskattningens väg torde icke

vara möjligt; dels derför att orättvisan i beskattningssystemet derigenom

skulle göras ännu värre än hvad den är redan nu, då den är

större än hvad den borde vara; dels derför att, enligt hvad erfarenheten

redan visat, det icke torde blifva möjligt att på denna väg kunna

bereda statsverket ökade inkomster, så vida man icke skulle draga i

betänkande att höja skatten på befolkningens oundgängligaste lifsförnödenheter.

Att tillgripa denna utväg torde likväl knappast utan fara

låta sig göra; ty detta skulle ju vara detsamma, som att för allt folk

göra uppenbart, att det är företrädesvis på de rösträttslöses axlar, som

man skulle vilja lägga bördan af de ökade uppoffringar, som kräfvas

för samhällets upprätthållande. Snarare borde man i stället i samhällsfridens

intresse se till, att lifsmedelsbeskattningen så fort som möjligt

afskaffades, äfven om det icke skulle blifva möjligt att bereda statsverket

ersättning för de 4 millioner kronor, denna beskattning nu årligen

inbringar, på annat sätt än genom införandet af en beskattning

på maltdrycker, hvilken man beräknat skola lemna eu behållen inkomst

af 3 millioner kronor om året.

På sätt förut blifvit nämndt utgå de direkta skatterna till staten

med ljG af de indirekta, under det att förhållandet med skatterna till

kommunen är omvändt. Då dessa senare emellertid icke utgöra mer

än hälften af de förra, komma de direkta skatterna till stat och kommun

sammanlagda att ställa sig till de indirekta i det närmaste som 2 till 3,

Bih. till liiks. Prol. 1893. 1 Sami. 5 Afd. 16 Höft. 7

Skatter på

omsättningen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Arfsskait.

Skafjern
vigt.

50 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

under det att i flera andra länder, såsom Danmark, England och Preussen,

de direkta skatterna utgå med större belopp än de indirekta. Egde

icke hos oss rum ett sådant missförhållande i storlek mellan direkta

och indirekta skatter — ett missförhållande som skall blifva ännu större,

om man icke med direkta skatter ersätter afskrifningen af grundskatter

och rustnings- och roteringsbesvären — så skulle man kunna ifrågasätta

att söka bereda staten ökade inkomster genom att anlita den i utlandet,

synnerligast Frankrike, mycket anlitade form för indirekta skatter, som

består i skatt på omsättningen af kapital vid dettas öfverförande från

en hand till annan. I synnerhet kunde det blifva fråga om att taga

denna sak i allvarligt öfvervägande, om meningen dermed vore den,

att på detta sätt bereda de obemedlade någon skattelindring genom att

nedsätta finanstullarne på den stora mängdens förbrukningsartiklar.

Men då man icke kan förutsätta att afsigten med införandet af denna

form för indirekt beskattning skulle vara sådan, torde klokheten må

hända bjuda, att åt vårt skatteväsen bevara denna reservtillgång till

dess den stund kommer, då för fyllandet af statens aldrig minskade

behof af ökade inkomster alla andra skatteutvägar blifvit tågna i anspråk.

Först derefter torde tiden vara inne att med nödig varsamhet

tillgripa denna indirekta beskattningsform, som icke blott för vårt folk

är ny och främmande utan äfven djupt ingriper i den allmänna

rörelsen.

Utan att träda nu uttalade principer för nära, skulle man dock

kunna göra ett undantag för arfskatten och dermed i samband stående

skatt på gåfvor. Arfskatten, som ej bör uttagas af qvarlåtenskapen

i sin helhet utan af hvars och ens arfslott, utgår i utlandet i förhållande

till aftagande skyldskap med från 1 till 10 stigande procent af

arfvets storlek. Denna skatt inbringar i England 144, i Frankrike 100,

i Italien 30, i Österrike 21, i Belgien 18 och i Holland 13 millioner

kronor om året. Med tillhjelp af en liknande skatt skulle man hos oss

lättare kunna öfvervinna de svårigheter, som utan tvifvel skola komma

att blifva förenade med införandet af ett på rättvisa grunder bygdt

direkt beskattningssystem.

Såsom vilkor för hvarje rationelt beskattningss3Tstem uppstälde

redan Adam Smith på sin tid den fordran, att hvar och en bör bidraga

till statens underhåll så noga som möjligt i förhållande till sin skatte
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 51

förmåga. Vid ordnandet af de moderna samhällenas skatteväsen har

man hemligen allmänt sökt tillmötesgå denna fordran på det sätt, att

man genom olika slag af skatter söker träffa de skattskyldige i rätt

förhållande till deras skatteförmåga. Detta har man genomfört icke

blott så, att man sökt iakttaga ett rättvist förhållande mellan de indirekta

och direkta skatterna, Indika såsom skattebördor betraktade verka tryckande

på befolkningen i motsatt rigtning, hvarför de i sin helhet tagna

böra utgå med ungefär lika stora belopp hvardera, utan äfven på det

sätt, att man inom hvarje af dessa skattegrupper fördelat skatterna i

olika slag så, att hvarje skatteslag träffar en kategori af skattskyldige,

som endast på ett sådant sätt kan drabbas af en rättvis beskattning.

Då nu de obemedlade här i landet redan äro öfver höfvan tryckta

af indirekta skatter, gifves det sålunda, enligt mitt förmenande, ingen

annan rättvis utväg än att genom direkt beskattning uttaga det belopp

af ökade inkomster, hvaraf staten på grund af så väl urtima Riksdagens

beslut som samhällets utveckling i öfrigt är, eller kan komma att blifva,

i behof. I första rummet blir då att på allmänna bevillningen öfverflytta

de 6,7 millioner kronor, som för genomförandet af grundskatternas

och rustnings- och roteringsbördornas afskrifvande äro erforderliga,

och vidare de 3,8 millioner kronor, som genomförandet af härordningen

kommer att i ökade utgifter medföra, samt slutligen hvad som derutöfver

kan vara erforderligt för att betäcka de ökade utgifter, hvilka

blifva en följd af samhällets normala utveckling. Tillsammans torde

dessa ökade utgifter komma att medföra en höjning i den allmänna

bevillningen, som nu utgår med endast 4,4 millioner kronor om året, af

tre å fyra gånger dennas nuvarande belopp. Det är visserligen sant

att lika många gånger komma icke derigenom de till staten nu utgående

direkta skatterna att höjas; ty öfverflyttandet af grundskatterna

på allmänna bevillningen är i sjelfva verket icke något annat än ett

utbyte af en direkt skatt mot en annan. Fäster man härpå tillräckligt

afseende torde ökningen i de direkta skatterna kunna stanna vid en

fördubbling. Likaledes får man ej förbise, att denna höjning i de

direkta skatterna icke beböfver vidtagas genast, ehuru den dock torde

böra vara genomförd inom loppet af tio år.

Att den nuvarande bevillningsförordningen, som låter den synlig

och lätt kontrollbara inkomsten få vidkännas den största skattebördan '' gen.

och som gör det möjligt för samhällets mera förmögna medlemmar att

undandraga sig fullgörandet af den skattepligt, som dem rättvisligen

tillkommer, så väl i dessa som i flera andra hänseenden icke motsvarar

nutidens fordringar på en rättvis skattelag, är nogsamt bekant. Men

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö''2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

så länge den på kapital och arbete grundade bevillningen till staten

endast varit en supplementärskatt, har trycket af den ojemna skattefördelningen

icke gjort sig så känbart, att det uppväckt ett mera allmänt

missnöje. Skulle man åter söka att uttaga den direkta skatt, som, enligt,

hvad förut visadt blifvit, nödvändigheten kräfver att så högst betydligt

höja, efter de nu för bevillningen gällande grunder, så skulle utan

tvifvel förhållandena komma att gestalta sig helt annorlunda. Det skulle

då icke blott blifva förenadt med stora svårigheter, utan nära nog alldeles

omöjligt, att på denna väg taga ut mer än en del af hela skattebeloppet,

och vid sådant förhållande skulle missnöjet hos dem, som finge

bära skattebördan, säkerligen blifva mycket stort; ty det förhåller sig ju

så att bördor, som rätt tördelade bäras med lätthet, om de ej öfverstiga

allas samtliga krafter, blitva i längden olidliga, om de trycka ojemnt.

Man må vid alla beskattningsfrågor aldrig glömma, att rättvisa skattelagar

äro af sådan ingripande betydelse för samhällslifvet, att underkännandet

af denna sanning vid flera tillfällen framkallat våldsamma rubbningar

i statsformerna. Häraf framgår med all önskvärd tydlighet, att

om man skall hafva någon utsigt, att kunna genomföra de på urtima

riksdagen fattade besluten, så blir det en tvingande nödvändighet ej

blott att underkasta nu gällande bevillningsförordning en genomgripande

reform, utan ock att i samband dermed taga under allvarlig pröfning de

med rättvisan mest öfverensstämmande grunder, hvarpå en ny direkt

beskattning skall byggas. Från denna synpunkt sedt är det, derför

mycket att beklaga, att icke regeringen, när den framlade förslaget till

ny härordning, samtidigt kom fram med förslag till ny förordning för den

direkta beskattningens utgörande; ty med afseende på sättet, huru denna

rättast bör ordnas, söka så olika uppfattningar göra sig gällande, att

lång tid torde åtgå innan derur resulterar någon mera allmän mening.

Vid uppställandet af grunder för den direkta beskattningen torde

det i främsta rummet böra uppmärksammas, att den, som jemte sin

arbetskraft tillika kan förfoga öfver ett kapital, är bättre rustad att utkämpa

lifvets strid än den, som för denna uppgift endast bär sin arbetskraft

att tillgå, och den förres skatteförmåga är derför under för öfrigt

lika förhållanden större än den senares. Det är i följd häraf både rättvist

och billigt, att, inkomsten af kapital skattar i större proportion än

inkomsten af arbete, antingen så att skatteprocenten i förra fallet sättes

högre än i det senare, eller ock så att inkomsten, den må härröra från

hvilken källa som helst, skattar lika, men kapitalet dessutom såsom sådant

drager en extra beskattning. Lättast låter denna princip genomföra

sig med afseende på det kapital, som är nedlagdt i fast egendom.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 53

I alla de länder, som i beskattningshänseende kunna tjena oss till förebilder,

har man också, jemte en allmän inkomstskatt, en särskild fastighetsskatt.

I dessa länder drabbas fastighetsegaren icke blott af skatt

för den inkomst, som lian hemtar från fastigheten, utan får dessutom

för denna utgöra en särskild skatt. Af flera skäl har man ansett en

sådan särskild fastighetsskatt vara med rättvisans fordringar öfverensstämmande.

Dels erbjuder kapitalplacering i fastighet den största säkerhet

för kapitalets oförstörbarhet, dels utgör fastigheten ett förmögenhetsobjekt,

som, oberoende af på detta nedlagdt arbete, stiger i värde i jemnbredd

med landets växande befolkning och samhällets, förnämligast

samfärdsmedlens, utveckling. Dessutom har man ansett det vara fullkomligt

i sin ordning, att särskild skatt erlägges för den förmån, som

innefattas i rättigheten att med andras uteslutande fritt förfoga öfver en

del af landets jord. Slutligen skulle underlåtenheten att upptaga särskild

skatt för fastigheter nödvändiggöra utkräfvandet af så mycket

större skatter af alla icke-fastighetsegare. Tillika är att bemärka, att

der en fastighetsskatt länge varit införd, är den lättast af alla skatter

att bära, emedan den då verkar mindre som skatt än som en i fastighet

intecknad ränta.

Af våra hittills utgående direkta skatter hafva endast grundskatterna

haft denna natur, och man torde derför kunna ifrågasätta, om man icke

nu, då man borttager dessa, borde ersätta dem med en särskild fastighetsskatt,

utgående i förhållande till taxeringsvärdet efter lika grunder

för alla slag af fastighet. Det kan visserligen icke förnekas, att om

hvad här blifvit ifrågasatt skulle genomföras, så skulle de fastighetsegare,

som hittills varit befriade från grundskatt, komma att af de ökade

skatter, som för samhällets upprätthållande nu kräfvas, tyngas mer än

andra samhällets medlemmar, men å andra sidan bör man kunna förutsätta,

att fastighetsegarne i allmänhet hafva större skattekraft än det

stora flertal af landets invånare, som sakna andra existensmedel än sin

arbetskraft. För (ifrigt lärer det vid hvarje mera genomgripande omgestaltning

af ett lands skatteförhållanden knappast kunna undvikas att

några blifva lidande och andra åter gynnade. Onekligen skulle det vara

högst önskvärdt, om man kunde utfinna något sätt, hvarpå detta missförhållande

skulle kunna utjemnas. Men kan man icke detta, torde den omständigheten

ensam i och för sig icke böra få lägga hinder i vägen för

genomförandet af en reform, hvarpå landets framtida väl i mer än ett afseende

kan vara beroende. Fritager man fastighetsegarne från afl särskild

beskattning, så likasom inbjuder man de socialistiska anspråken på jordens

nationalisering att söka göra sig gällande, och man må i ett land som

s. 54 Kontrollera mot PDF

Inkomst
skatt.

Existensminimum

och

bevillningsafdrag.

54 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

vårt vara benägen att tillmäta dessa anspråk huru ringa betydelse som

helst, så vill det likväl synas mig, som man icke borde alldeles förbise

den härigenom för samhället uppstående faran.

Ehuru sålunda allmän inkomstskatt jemte särskild fastighetsskatt

på nuvarande stadium af vårt beskattningsväsende skulle utgöra de former

för direkt beskattning, som, enligt mitt förmenande, bäst skulle

motsvara grundsatsen, att alla rikets medborgare skola efter sin förmåga

lika beskattas, så torde må hända till en början icke något annat kunna

åtgöras än att utveckla den direkta beskattningen på de för denna i bevillningsförordningen

angifna grunder. Genomförandet af en mera genomgripande

reform torde man få vänta med till dess statens finansiella svårigheter

göra en sådan till en nödvändighet.

Den nu utgående fastighetsbevillningen är i sjelfva verket icke

något annat än en förklädd inkomstbevillning, endast så till vida derifrån

skild, som vid fastighetsbevillningens utgörande hänsyn icke tages till

vid fastigheten häftande skulder. Derigenom blir visserligen den från

fastigheten härflytande inkomsten skattlagd efter en större procent än

inkomsten af arbete, och så till vida är rättvisa skipad i allmänhet, men

i enskildheterna leder detta förhållande t ill den o egentligheten, att den

mindre skuldsatta fastiglietsegaren sålunda kommer att skatta efter en

lägre skatteprocent än den mera skuldsatta. Man kan icke utan att

skapa en ny orättvisa undanrödja denna oegentlighet genom att, på sätt

några förmena vara det enda rätta, grunda hela den direkta bevillningen,

äfven den som utgår från fastighet, endast och allenast på inkomstskatt;

ty då skulle ju inkomst af kapital icke komma att skatta i

större proportion än inkomst af arbete, på samma gång all fastighet,

som icke lemnade inkomst, blefve skattefri, och detta vore ju i sjelfva

verket ingenting annat än att gynna förmögenheten på arbetets bekostnad.

Deremot både kan och bör man så till vida tillämpa inkomstbeskattningen

äfven på afkastningen af fastighet, att all inkomst deraf,

för hvilken icke genom fastighetsbevillningen skatt förut blifvit erlagd,

skall genom inkomstbevillning särskilt skattläggas.

I den allmänna inkomstskattens begrepp ligger, att den skall utgöras

af afl inkomst eller rättare af hvarje skattskyldigs verkliga

inkomst. Men för en stor del af samhällets medlemmar är inkomsten

icke större, än att den nätt och jemnt räcker till att uppehålla lifvet.

Det skulle då icke vara billigt, att af en sådan ringa inkomst uttaga

skatt, allra helst som dessa små inkomsttagare icke kunna undgå

att i indirekta skatter betala sin tribut till samhället i en högre grad

än den, hvartill deras inkomst skulle göra dem förpligtigade. Det

s. 55 Kontrollera mot PDF

.''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 55

skulle tillika vara ekonomiskt sedt oklokt att gå till väga på sådant

sätt; ty derigenom skulle dessa små inkomsttagare småningom så utarmas,

att samhället skulle se sig nödgadt att gifva dem fattigunderstöd.

För den skull är det nödvändigt att bestämma ett minimum af inkomst,

under hvilket ingen direkt inkomstskatt skall betalas. Då likväl lifvet

i städerna är dyrare än på landet och i de större städerna dyrare än i

de mindre, samt på vissa trakter af landet dyrare än på andra, så kan

icke friheten från att erlägga skatt för inkomst under existensminimum

komma till sin fulla rätt med mindre än, att detta bestämmes olika för

olika delar af landet; dock i intet fall utöfver en viss faststäld gräns.

Men också med hänsyn till de inkomster, som ligga närmast öfver existensminimum,

är det lika mycket i samhällets som i den enskildes intresse,

att för dessa medgifves en skattelindring. Icke blott rättvisan

fordrar detta, utan klokheten bjuder det också; ty den ökade inkomst,

staten skulle kunna bereda sig genom att uttaga fulla skatten af de små

inkomsttagame, torde på grund af nödiga afkortningar blifva ingen,

eller snarare mindre än ingen, om man tager i betraktande de besvär

och omkostnader, som äro och måste blifva förenade med att indrifva

skatten från små inkomsttagare. I vår nu gällande bevillningsförordning

äro dessa betingelser för inkomstskattens utgående också beaktade derigenom,

att inkomster understigande 500 kronor äro fria från bevillning,

och att bevillningsfritt afdrag får göras för inkomster, som icke uppgå

till 1,200 kronor med 450 och för inkomster mellan 1,200 och 1,800

kronor med 300 kronor. Såväl existensminimum som de bevillningsfria

afdragen kunna tillika af särskilda anledningar, såsom höga bostadskostnader,

höjas med 200 kronor.

Tydligt är emellertid att, om staten för fyllandet af sina behof

måste på den direkta beskattningens väg genom en allmän inkomstskatt

uttaga en viss procent af nationens hela inkomstbelopp,*så skola de sålunda

medgifna skattelindringarne för staten komma att medföra en

högst betydlig minskning i de skattebidrag, som böra på den direkta

beskattningens väg utgå. För att visa huru högst betydlig denna minskning

i verkligheten är, må här framhållas huru förhållandet är i Stockholm.

Denna stads*myndige män utgjorde år 1890 ett antal af 60,000,

och antager man att på detta antal sig belöpande icke — inkomsttagare

såsom: fastighetsegare utan annan inkomst än den, som utgår af fastighet,

fattighjon och fångar, motsvaras af lika många sig sjelf försörjande qvinnor,

så skulle man kunna anslå inkomsttagarnes antal äfvenledes till

60,000. Dessas sammanlagda inkomst af kapital och arbete uppgick

enligt gjord beräkning till 101 millioner kronor, hvaraf dock enligt faxe
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Progressiv

beskattning.

56 Beviltningsntskottets Betänkande N:o 18.

ringslängderna endast 70,7 millioner var beskattningsbar, under det att

30,3 millioner, eller 30 °/0 af hela inkomstbeloppet, på grund af bevillningsfria

afdrag voro fritagna från skatt. Den från fören amu da inkomst

af 101 millioner ingående inkomstskatten uppgick sålunda icke till mer

än 707,000 kronor, eller 0,7 °/0 af hela inkomsten, hvadan staten, om

densamma för sina ändamål behöft 1 % af inkomsten i skatt, på denna

beskattningsväg gick förlustig 303,000 kronor.

Fasthåller man nu att staten icke får godtgöra sig denna minskning

i inkomst på den indirekta beskattningens väg, så återstår för staten

ingen annan utväg att fylla bristen i påräknad inkomst, än den att

höja procentsatsen för den af inkomst utgående direkta skatten. Med

afseende på nyssnämnda brist i den från Stockholm utgående bevillningen

skulle t. ex. densamma till fyllandet af bristen fått böjas med

43 % af det belopp hvarmed den nu utgår. Nu är likväl tydligt, att om

samhällets alla skattskyldige medlemmar hade lika stor inkomst, så skulle

inkomstskatten drabba hvar och en just med den skatteprocent, som

staten ansåg nödig att uttaga. Den omständigheten att inkomsterna i

verkligheten äro så högst olika fördelade och att denna olika fördelning

nödvändiggör en skattelindring för alla dem, som hafva en den normala

medelinkomsten understigande inkomst, kan och bör icke utöfva

någon inverkan på deras skattskyldighet, som fortfarande hafva en den

normala motsvarande inkomst. Höjer man sålunda skatten på denna

inkomst derför, att de som hafva mindre icke betala full skatt, så är

och kan detta icke blifva annat än orätt. När sålunda skatteprocenten

på medelinkomsten icke utan orättvisa kan höjas, så återstår för staten,

om den nödgas medgifva skattelindring för mindre inkomster, ingen

annan utväg att få skattebehofvet fyldt, än den att höja skatteprocenten

för de större inkomsterna med så mycket, som är behöflig^ för att motsvara

den för de lägre inkomsterna medgifna skattelindringen. Detta

har föranledt dertill, att man i flera länder öfvergifvit den proportionella

inkomstskatten för att ersätta den med en progressiv, så mycket mer

som den senare icke blott bättre uppfyller rättvisans kraf utan äfven

motsvarar billighetens fordringar. Det är nemligen tydligt, att eu skatt,

som utgår med lika stor procent af den mindre som den större inkomsten,

skall för den mindre inkomsten utan tvifvel medföra en större

uppoffring än för den större. Den progressiva inkomstskatten rätt tilllämpad

fullgör sålunda till alla delar vilkoret för en rättvis beskattning,

eller att träffa alla lika, hvar och en i förhållande till hans skatteförmåga.

Med afseende på sättet huru en progressiv beskattning bäst bör

anordnas, så torde i främsta rummet böra uppmärksammas, att progres
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

sionen skall hafva en gräns. För den skull kan man med lika verkan

på förhand fastställa denna gräns och derifrån låta skatteprocenten för

allt mindre och mindre inkomster falla degressivt nedåt. Vidare bör

icke progressionen göras för stark utan så, att den högsta procentsatsen

icke kommer att uttagas förr än vid en inkomst, som motsvarar den

större förmögenheten. För öfrigt torde blifva nödigt att lämpa den

progressiva beskattningen efter de inom landet rådande förhållandena.

För att visa, huru en på nu rådande skatteförhållanden i Stockholm

grundad progressiv beskattning skulle kunna anordnas, må följande gressiva

såsom exempel anföras. Till grund för den progressiva beskattningen beskattningsläggas

följande antaganden:

att inkomster understigande existensminimum, 700 kr., skola vara

alldeles fritagna från skatt;

att den beskattningsbara inkomsten utgöres endast af den del,

som öfverstiger existensminimum, hvilket torde vara bäst öfverensstämmande

med rättvisans fordringar;

att för inkomster understigande 3,000 kr. skatten degressivt

minskas;

att för en inkomst af 3,000 kr. skatten bibehålies vid ungefär den

storlek, som den för närvarande har; samt

att gränsen för skatteprogressionen sättes till 2J/2 °/p af inkomstbeloppet

och att denna skatteprocent icke uttages förr än vid en inkomst

af 10,000 kr.

Vid beräkning af skattens storlek skulle man då först hafva att

från inkomsten göra ett afdrag af 700 kr., eller det antagna existensminimum.

På den återstående delen, eller sjelfva det skattbara inkomstbeloppet,

skulle man kunna anordna skatteprogressionen på ett sådant

sätt, att skatten utginge med 1 °/o den skattbara inkomstens första

tusental och att skatteprocenten sedermera höjdes med V2 °/o för hvarje

påbörjadt tusental intill en skattbar inkomst af 4,000 kr., men derefter

endast för två tusental i sender intill en skattbar inkomst af 10,000 kr.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Afd. 5 Sami. 16 Häft.

,x

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

Skatteskalan skulle sålunda komma att erhålla följande utseende:

Skattebeloppet utgör på den beskattningsbara

inkomsten för

Beskatt-

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

I

procent

Inkomst.

ningsbar

inkomst.

t — t

— S

— e

— n — t —

i procent

a —

1 —

e — 1

Kr.

1

l‘/t

2

2 Va

3

3

»v.

3 Va

4

4

af

inkomst.

i kronor

1,000

300

3

3.0

0.33

2,000

1,300

10

4.5

14.5

0.72

3,000

2,300

10

15

6

—

—

—

—

—

—

—

31.o

1.03

4,000

3,300

10

15

20

7.5

—

—

—

—

—

—

52.5

1.31

5,000

4,300

10

15

20

25

9

—

—

—

—

—

79,o

1.58

6,000

5,300

10

15

20

25

30

9

—

—

—

—

109.0

1.81

7,000

6,300

10

15

20

25

30

30

10.6

—

—

—

140.6

2.00

8,000

7,300

10

15

20

25

30

30

35

10.5

—

—

175.5

2.19

9,000

8,300

10

15

20

25

30

30

35

35

12

—

212.0

2.36

10,000

9,300

10

15

20

25

30

30

35

35

40

12

252.0

2.52

Skatten utgör

För att ådagalägga huru denna skala för den progressiva beskattningen

skulle utfalla i tillämpningen, meddelas nedanstående tabell utvisande:

Stockholms befolknings inkomster, den skatt, som derå nu

utgår och den, som skulle efter progressiv beskattning utgå. Tabellen

är upprättad dels på grund af den i detta års statsverksproposition,

Inkomstberäkningen Bil. lutt. B anförda tabell och dels med ledning

af den i berättelsen angående Stockholms kommunalförvaltning år 1890

meddelade T«b. 111. Dervid är att märka att bevillningsafdragen äro

de högsta medgifna, så att existensminimum blifvit satt till 700 kronor

och att på inkomster mellan 700 och 1200 kronor afdrag gjorts för

650 samt för inkomster mellan 1200 och 1800 kronor för 500 kronor.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

59

Inkomstklasser.

Antal

Skattskyl-

dige.

Medel-

inkomst

per

skatt-

skyldig.

Nu gällande

prop. beskatta.

Föreslagen progressiv

beskattning.

Bevilln.

per

individ.

Påförd

skatt.

Beskatt-

ningsbar

inkomst.

Bevilln.

per

individ.

Beräknad

skatt.

Med bevillningsafdrag:

från 700 till 800

17,386

750

1.0

17,087

50

0.6

8,693

„ 800 „ 1,000

18,140

860

2.1

37,927

160

1.6

29,024

„ 1,000 „ 1,200

4,401

1,080

4.3

18,800

380

3.8

16,723

„ 1,200 „ 1,500

2,834

1,340

8.i

23,966

640

6.4

18,137

„ 1,500 „ 1,800

2,016

1,640

11.4

23,035

940

9.4

18,950

44,777

120,815

91,527

Utan bevillningsafdrag:

från 1 till 1,800

1,414

—

—

13,332

—

—

16,910

„ 1,800 „ 2,000

780

1,900

19

14,820

1,200

13,0

10,140

„ 2,000 „ 3,000

2,890

2,260

22e

65,314

1,560

18,4

53,176

„ 3,000 „ 4,000

1,644

3,240

32.1

53,315

2,540

35,8

58,855

6,728

146,781

139,081

från 4,000 till 6,000

2,075

4,700

47

97,525

4,000

70

145,250

„ 6,000 „ 8,000

750

6,700

67

50,250

6,000

130

97,500

„ 8,000 „ 10,000

403

8,700

87

35.061

8,000

200

80,600

3,228

182,836

323,350

öfver 10,000

881

—

—

257,338

—

—

627,927

Sammandrag:

från 700 till 1,800

44,777

—

—

120,815

—

—

91,527

„ 1,800 „ 4,000

6,728

—

—

146.781

—

—

139,081

„ 4,000 „ 10,000

3,228

—

—

182,836

—

—

323,350

öfver 10,000

881

—

—

257,338

—

—

627,927

55,614

707,770

1

1,181,885

Det visar sig häraf, att staten vid en skatteberäkning af 1 procent

på Stockholms hela inkomstbelopp, i verkligheten endast utfår 0.7 procent

på den proportionella beskattningens väg, men skulle deremot på den

progressiva beskattningens få l.i procent. I förra fallet förlorar staten

303 tusen, i det senare vinner staten 170 tusen i skatt. Denna vinst

s. 60 Kontrollera mot PDF

Beskattningens

afpassande

efter

olika arter

af inkomst.

60 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

kommer staten till godo, utan att de små inkomsttagarne derigenom

tryckas. Tvärtom, af Stockholms 55,600 skattskyldige skulle inemot 49,000

med inkomster understigande 3 tusen få en skattelindring uppgående

till 1/5 af den skatt, de nu samfäldt utgöra. Det är på de återstående

6,600 skattskyldige, som den förhöjda skatten faller. Inkomsttagare med

inkomster mellan 3 och 6 tusen skulle dock icke få sin skatt förhöjd

med mer än något öfver 1/å. De, som hade inkomst mellan 6 och

10 tusen, fingo skatten visserligen fördubblad, men för personer med

så stora inkomster torde denna höjning i skattebeloppet icke få anses

vara afskräckande. Att slutligen personer med inkomster öfverstigande

10 tusen skulle komma att få i skatt betala 2V2 procent af sin inkomst,

i stället för att de nu slippa undan med endast 1 procent, torde icke

heller kunna synas obilligt.

Genom att fastställa ett efter lokala förhållanden afpassadt existensminimum

och genom att låta skatten progressivt utgå med en större

procent af den större inkomsten än af den mindre är visserligen en

rigtig grund lagd för inkomstskattens utgörande. Men dermed äro ej

alla de vilkor iakttagna, som denna art af beskattning måste uppfylla,

för att motsvara rättvisans alla kraf. I det föregående har redan blifvit

framhållet, att den, som hemtar sin inkomst af kapital, är och måste

vara i besittning af en större skatteförmåga än den, som icke har att

påräkna annan inkomst än af sitt arbete. Men på samma sätt, som det

förhåller sig med olikheten mellan inkomst af kapital och af arbete, likartadt.

är till en viss grad förhållandet mellan inkomsterna af olika

slags kapital och inkomsterna af olika slags arbete. Ett kapital placeradt

i fast egendom är säkrare bevaradt, än när det är rörligt, och

derför kan en del af den större ränta det rörliga kapitalet lemnar betraktas

som en premie för den med placeringen ökade risken. Men att

skattlägga denna riskpremie lika högt som den säkra räntan, är icke

billigt. Derför bör vid lika stora inkomster af kapital, skatten för ininkomsten

af det rörliga kapitalet vara mindre än skatten för inkomsten

af det fasta. En inkomst af stadigvarande arbete såsom exempelvis en

tjenstemans lön, hvilken i regel först efter ransakning och dom kan

honom beröfvas, bereder löntagaren en mycket tryggare existens än

dens, hvars inkomst är af tillfällig natur. En del af den senares inkomst

måste reserveras för tider, då arbetsförtjenst brister. Nominelt

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 61

lika stora inkomster af ena och andra slaget äro derför, såsom existensmedel

betraktade, visst icke lika stora. Vid fastställandet af den

procent af inkomsten, hvarmed skatten skall utgå, bör vederbörligt afseende

härå fästas och den tillfälliga inkomsten sålunda skattläggas

med en mindre procent än den stadigvarande. Frånsedt bevillningen

för inkomst af fastighet, hvilken torde böra utgå efter andra grunder

än de här för en allmän inkomstskatt uppstäda, skulle man kunna antaga,

att de tre öfriga inkomstarterna stode i det förhållande till hvarandra,

att inkomst af rörligt kapital är så mycket lättare förvärfvad än

inkomst af stadigvarande arbete, som denna inkomstart är tryggare än

inkomst af tillfälligt arbete. Under förutsättning af detta antagandes

rigtighet skulle man kunna låta skatten för inkomst af stadigvarande

arbete utgå med sitt fulla belopp och inkomst af rörligt kapital med

en förhöjning derutöfver samt inkomst af tillfälligt arbete med ett afdrag,

i begge fallen af exempelvis 10 procent.

Den uppfattning af anordnandet af en allmän inkomstskatt, åt

hvilken jag här sökt gifva ett uttryck, den nemligen, att bevillningen

af inkomst lämpligen bör ordnas progressivt och utgå olika för olika

slag af inkomst är för Riksdagen icke främmande, ty den hemställan,

som förra årets bevillningsutskott derom till Riksdagen gjorde, blef af

Andra Kammaren bifallen.

Det har äfven blifvit ifrågasatt att för vinnandet af en rättvisare

beskattning medgifva de skattskyldige en efter familjens storlek af- gen efter

passad skattelindring, större för den, som hade stor familj att försörja, iens

än för den, som hade en mindre. Denna princip, på vissa ställen i

utlandet tillämpad, vill synas mig hafva mindre, om ens något, fog för

sig här, om den också kan hafva detta i de land, der den är tillämpad.

Man må nemligen icke förbise, att redan nu kommer en sådan skattelindring

de skattskyldige till godo genom den kostnadsfria undervisning,

som meddelas i statens läroverk. Till bestridandet af kostnaderna

för denna undervisning få i öfverensstämmelse med beskattningens

grunder alla skattskyldige lika bidraga, den familj elöse lika väl som

den med stor familj utrustade. Så länge statens skolundervisning kommer

att meddelas kostnadsfritt, utgör denna förmån för flertalet skattskyldige

med måttliga inkomster i sjelfva verket en vida större ekonomisk

fördel — större i den mån barnens antal är stort — än den,

som skulle kunna dem beredas genom något ringa afdrag i den till

staten utgående skatten. Hvad åter de små inkomsttagarne vidkommer,

så erhålla de, om skatten ordnas på progressiva grunder, redan deri
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

genom en så väsentlig lindring i skattens utgörande, att för dem icke

någon ytterligare skatteminskning utöfver den, som kan blifva eu följd

af inkomstens tillfälliga natur, torde vara af någon billighetshänsyn

påkallad.

Beskattning

af all

inkomst.

I det föregående har redan uttalats den åsigten, att de begge

beskattningsformer, som afse beskattning af inkomst af fastighet och

inkomst af kapital och arbete, icke för närvarande och så länge

grundskatterna icke äro fullt afskrifna böra till sin natur förändras,

utan endast så till vida reformeras, att de komma att drabba alla

skattskyldige lika. Enligt nu gällande bevillningsförordning utgår bevillningen

för fastighet i vissa procent af taxeringsvärdet, oberoende

af den behållna inkomst, som fastigheten lemnar, och bevillningen för

inkomst af kapital och arbete i visst förhållande till den verkliga inkomst,

som den skattskyldige kan hemta af sitt rörliga kapital och af

sitt arbete. Någon annan ändring i sättet för fastighetsbevillningens

utgående än den, att all slags fastighet skall lika beskattas, torde icke

nu kunna ifrågasättas. Med afseende åter på bevillningen för inkomst

af kapital och arbete torde denna inkomst, på sätt förut blifvit framhållet,

böra göras till föremål för eu på rationela grunder byggd allmän

inkomstskatt, hvarmed bör förstås, att ingen genom skattelagstiftningen

fritages från att betala skatt för all den verkliga inkomst, som härflyter

ur hans rörliga kapital och hans arbete, lika litet som något slag

af ur sådan källa härflytande inkomst får från beskattning undantagas.

Från denna regel afvika emellertid bestämmelserna i nu gällande bevillningsförordning

i flera hänseenden. Mest afvikande från den allmänna

inkomstskattens princip är den frihet från skatts utgörande, som

är medgifven för inkomst af jordbruksnäringen och för inkomst af

aktier. Vid den reform af bevillningsförordningens föreskrifter, som

måste blifva den oundvikliga följden af urtima Riksdagens beslut om

grundskatternas afskrifning, lår man sålunda i främsta rummet se till

att dessa undantagsbestämmelser för erläggandet af inkomstskatt undanrödjas.

Den urtima Riksdagens beslut utgjorde ju, så att säga, den mognade

frukten af länge gjorda yrkanden på en rättvis beskattning af

landets jordbrukare, och utan tvifvel deltog mången i beslutet endast

på den grund, att han ansåg dessa skatters bibehållande lägga hinder

i vägen för vinnandet af detta mål. Man torde sålunda med skäl

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

kunna betrakta grundskatternas afskrifvande endast som det första steget,

om också ett mycket stort steg, taget på den rättvisa beskattningens

väg. Ännu är derför icke målet vunnet. Stannar man på halfva

vägen och icke i fortsättningen fullföljer rättvisans kraf på full likställighet

alla skattskyldige emellan, skola allmänhetens förväntningar utan

tvifvel komma att på ett högst betänkligt sätt blifva besvikna. Skulle

man underlåta att vid förestående reform af bevillningsförordningen på

fullt allvar genomföra den rättvisans grundsats, att hvar och en efter

sin förmåga skall utgöra skatt för inkomsten af sitt kapital och sitt

arbete, så skall man, enligt mitt förmenande, derigenom framkalla ett

nytt och berättigadt missnöje, som efter all sannolikhet icke skall

komma att i styrka gifva missnöjet med grundskatterna efter.

Orsaken till att jordbruksnäringen såsom sådan hittills varit be- Beskattning

friad från att erlägga bevillning för inkomst af rörelsekapital och arbete ^Järinym*

torde man måhända kunna söka deri, att grundskatterna utgjorde en

för jordbruksfastigheterna så betungande skatt, att den från dessa tilllika

utgående fastighetsbevillningen kunde anses vara skatt nog och

bereda statsverket full ersättning för den inkomstbevillning, från hvilken

jordbruket såsom näring var befriad. Då grundskatterna nu emellertid

komma att afskrifvas, försvinner dermed också jordbruksnäringens

undantagsställning i beskattningshänseende och bör denna näring derför

i detta hänseende likställas med alla andra näringar. Jordbruket

borde sålunda icke blott i likhet med all annan fastighet erlägga fastighetsbevillning,

utan det för jordbruksnäringens bedrifvande nödiga

rörelsekapital och jordbrukarens eget arbete borde tillika utgöra föremål

för beskattning i öfverensstämmelse med de grunder, som för inkomstskatten

kunna blifva faststälda. Kan man icke genast taga detta

steg fullt ut, vill det likväl i alla händelser synas, som man icke, utan

att allt för mycket frånträda rättvisa beskattningsgrunder, skulle kunna

medgifva jordbrukarne skattefrihet för den inkomst af rörelsekapital

och arbete, som jordbrukets afkastning lemnar utöfver den inkomst,

hvilken i skattehänseende blifvit antagen belöpa sig på sjelfva fastigheten.

Denna beskattningsprincip, som hos oss alltid varit i teorien

erkänd, har nu så till vida blifvit införd på tillämpningens område, som

bevillningen för jordbruksfastighet blifvit höjd utöfver den för annan

fastighet utgående bevillning från 5 till 6 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet.

På sätt den urtima Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl.

Maj:t omförmäler har denna ur principal synpunkt oegentliga utväg

af praktiska skäl måst vidtagas. Dervid har man utgått från det an
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18-

tagandet, att jordbrukets hela afkastning utgör 6 procent af taxeringsvärdet

och att inkomsten af rörelsekapitalet och arbetet förhåller sig

till inkomsten af sjelfva fastigheten som 1 till 5. .

Mot rigtigheten af dessa antaganden kan man dock göra befogade

anmärkningar. Då jordbruksfastigheterna äro uppskattade till ett värde

af 2,200 millioner kronor skulle således 6 procent derå utgöra 132

millioner kronor. Räknar man häraf, i likhet med annan fastighet, 5

procent af taxeringsvärdet eller 110 millioner kronor som ränta på

sjelfva fastigheten, skulle icke mer än 22 millioner återstå såsom

inkomst för rörelsekapital och arbete. Söker man göra sig en föreställning

om storleken af det i jordbruket använda rörelsekapitalet,

skall man vid en uppskattning af värdet på den i landet befintliga

kreatursstocken finna, att detta värde icke understiger 450 millioner

och värdet af inventarierna torde man icke kunna uppskatta till

mindre än 150 millioner. Rörelsekapitalet skulle sålunda i sin helhet

komma att uppgå till minst 600 millioner; hvarå 22 millioner

icke utgör stort mer än 3 J/2 procent i ränta. Antager man åter

räntan på det i jordbruket nedlagda fasta kapitalet till 4 procent och

räntan på det rörliga till 6 procent, hvilket torde vara mera med

verkliga förhållandet öfverensstämmande, så skulle, sedan räntorna på

det fasta och rörliga kapitalet blifvit fråndragna, på den till 6 procent

af taxeringsvärdet uppskattade inkomsten af jordbruket uppstå ett

öfverskott af 8 millioner; och detta belopp skulle sålunda utgöra ersättningen

för jordbrukarnes på jordbruket nedlagda arbete. Detta är

uppenbart en orimlighet och så illa står det icke heller till i verkligheten.

Den bruttobehållning jordbruket lemnar kan anses utgöra medelvärdet

af en skörd af säd och rotfrukter 305, värdet af ladugårdsprodukter

160 och af skogsprodukter 30 millioner kronor, då deri icke

inräknas hvad som belöper sig på sågverksrörelsen. Tillsammans skulle

bruttobehållningen sålunda komma att uppgå till 495 millioner kronor.

Afdrager man från dessa 495 millioner värdet på den spanmål, som

blifvit använd till kreaturens utfodring, med 45, arbetslöner med

143 och öfriga omkostnader, ränta på de i rörelsekapitalet ingående

skulder inbegripen, med 50, eller tillsammans 238 millioner, så återstår

257 millioner. Lägges dertill hyresvärdet för bostad och värdet af

öfriga naturförmåner för 270 tusen jordbrukare, deraf 225 tusen jordegare

och 45 tusen arrendatorer, med icke mer än i medeltal 100

kronor för hvarje, så blir detta 27 millioner, som jemte förestående

257 gör 284 millioner. Från denna jordbrukets nettoafkastning- skall

s. 65 Kontrollera mot PDF

bevillningsutskottets Betänkande N o 18. 65

då afgå 88 millioner i ränta efter 4 procent å fastighetsvärdet, hvadan

man kan anslå den behållna inkomsten på sjelfva jordbruksnäringen

till omkring 200 millioner. Hvilket ringa värde man än behagar tillmäta

nu gjorda beräkning, så torde den slutsats, hvartill denna leder,

eller att den behållna inkomsten af jordbruksnäringen såsom sådan

skulle kunna uppskattas till omkring 200 millioner kronor, icke vara

från det rätta långt aflägsen. Det bör nemligen icke synas oantagligt,

att, då den femtedel af rikets befolkning, som sysselsätter sig med annan

näringsverksamhet än jordbruk, är upptaxerad till 254 millioner kronor

för inkomst af rörelse, inkomsten af jordbruksnäringen, som sysselsätter

rikets halfva befolkning, uppskattas till 200 millioner kronor.

Beräknar man jordbrukets nettoafkastning — icke efter den för

jordbruksbevillningens utgörande nu antagna grunden, eller 6 procent

af taxeringsvärdet — utan, på sätt här ofvan blifvit gjordt, till 88

millioner på inkomst af fastighet efter 4 procent å taxeringsvärdet och

till 200 millioner på inkomst af sjelfva jordbruksnäringen, såsom rörelse

betraktad, så skulle skatten sålunda efter 1 procent på all inkomst

komma att för jordbruket utgå i sin helhet med 2,9 millioner. Gör

man nu ingen ändring i sättet för fastighetsbevillningens utgörande,

utan låter denna bevillning, i likhet med hvad förhållandet är med all

annan fastighet, äfven för jordbruket utgå med 5 öre för 100 kronor,

så skulle bevillningen för alla jordbrukets fastigheter komma att sammanlagdt

utgå med l,i million. Fråndrages denna fastighetsbevillning

den ofvan beräknade skatt 2,9 millioner, som jordbruket rätteligen

borde utgöra för såväl fastighet som inkomst af rörelse, så skulle den

inkomstskatt, jordbruket utöfver fastighetsbevillningen borde utgöra,

belöpa sig till 1,8 millioner, men i betraktande af det stora antal jordbrukare,

som på grund af brukningsdelarnes ringa storlek icke kunna

anses hafva en inkomst uppgående till 1,800 kronor, skola de bevillningsfria

afdragen utan tvifvel komma att sammanlagda uppgå till ett

ganska betydande belopp.

Den till antalet med rikets öfriga befolkning lika stora jordbruksbefolkningen

besitter 3/s af rikets fastigheter, hvarå inkomsten

i bevillningshänseende nu är upptaxerad till 132 millioner kronor. Antager

man tillika, att tredjedelen af den inkomst af kapital och arbete

(95 millioner), som iir på landsbygden beskattningsbar, faller på den

jordbrukande befolkningen, som utgör något öfver 60 % af hela

landsbygdens, med ungefär 35 millioner, så skulle den hälft af befolkningen,

som utgöres af jordbrukare, nu få skatta för en inkomst af sammanlagdt

167 millioner kronor. Den andra hälften af rikets befolkning får deremot

Bih till Biksd. Prof, 1R93. 1 Sami. 5 Afd. 10 Häft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

nu skatta dels för en inkomst af fastighet, 7 3 millioner, dels för inkomst

af kapital och arbete, i städerna beräknad till 207 millioner, och på landsbygden

till 60 millioner eller tillsammans för 340 millioner. Under det

att jordbruksbefolkningen sålunda icke skulle i skatt få utgöra mer än

1,7 millioner kronor, skulle deremot den andra till antalet lika stora delen

af befolkningen få betala en skatt af 3,4 millioner, eller dubbelt så

mycket som den förra. Detta kan omöjligen anses vara en rättvis fördelning

af skattebördorna, och derför är jag öfvertygad att den i längden

icke heller skall kunna bestå.

Att den för jordbruksnäringen nu till 220,000 kronor beräknade

inkomstskatt är alldeles för lågt upptagen, framgår uppenbart af en jemförelse

med andra grupper af skattskyldige. Fabriksindustrien, som

omfattar 3,250 fabriker och sysselsätter något öfver 100,000 personer,

utgjorde år 1890 för inkomst af rörelse en skatt af 229 tusen. Dessa

fabrikers tillverkningsvärde uppgick till 270 millioner, hvarför, om derifrån

dragés värdet af använda råmaterialier med ungefär hälften, bruttobehållningen

på fabriksindustrien knappast kan anslås till en tredjedel

af den bruttobehållning jordbruket lemnar. Den af 160 tusen personer

bestående grupp af skattskyldige, som hvar för sig hafva en inkomst

understigande 800 kronor, skattade enligt 1891 års bevillning 184 tusen.

Jemför man härmed den skatt af 220 tusen kronor, som skall utgöras

af jordbruksnäringen, hvilken sysselsätter 627 tusen myndige män, deribland

270 tusen egna brukare, samt lemnar en bruttoafkastning af närmare

500 millioner kronor, så faller ringheten af denna skatt för inkomst

af det i jordbruksnäringen använda rörelsekapital och arbete

skarpt i ögonen. Man må icke här göra den invändningen, att jordbruket

dessutom får skatta för fastighet; ty det får också fabriksindustrien

göra, och man torde icke mycket misstaga sig, om man antager, att de,

hvilkas inkomster understiga 800 kronor, mycket gerna skulle betala

skatt för fastighet, i fall dem bereddes någon utväg att erhålla sådan.

För att lemna tillfälle att beträffande skatteförhållandena i riket anställa

ytterligare jemförelser bifogas denna reservation en bilaga.

På grund af bristande material låter det icke göra sig att med

sannolikhet säga, huru mycket jordbruket, när grundskatterna blifvit fullt

afskrifna, i inkomstskatt rätteligen bör betala utöfver den nu till 220

tusen föreslagna skatten. Men äfven om man skulle antaga, att inkomstskatten

af jordbruksnäringen då rätteligen borde sexdubblas, eller

utgå med 1,8 millioner i stället för 220 tusen nu, så skulle likväl hela

den skatt af inkomst på rörelse och fastighet tillsammans, som komme

att belöpa sig på jordbruksbefolkningen, icke uppgå till mer än 2,4

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18

millioner, eller endast föga mer än z/s af den skatt, som andra hälften

af rikets befolkning nu utgör. Äfven med en efter samma grunder,

som för andra näringar, jordbruket åsatt inkomstskatt, skulle en högst

betydlig skattelättnad komma jordbruket genom grundskatternas afskrifning

till godo — en lättnad, som knappast kan uppskattas

till mindre än tre gånger beloppet af den skatt, som derefter skulle

komma att af jordbruket utgöras. Och härmed torde rättvisan och

behofvet af att vid förestående reform af bevillningsförordningen undanrödja

den undantagsställning, som jordbruksnäringen i beskattningshänseende

nu intager, få anses vara motiverade.

Enligt nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna äro en- B*fakti™9

skilda delegare i aktiebolag icke taxerade för inkomst från bolaget.

Det är svårt att förstå, hvarför inkomst af aktier skall vara fritagen

från beskattning, då inkomst af inteckningar, depositioner eller obligationer

icke är det. Instruktionen angifver som skäl derför, att bolaget

redan skattar för såväl ränteinkomst på aktiekapitalet som för den vinst

rörelsen derutöfver lemnar. Detta skäl synes mig vara origtigt i den

ena delen och icke hållbart i den andra. Då aktiekapitalet är en bolagets

skuld, så kan den i följd af bolagets verksamhet intjenade räntan

derå icke inräknas i bolagets verkliga inkomst af rörelsen och bör sålunda

vara från skatt befriad. Hvad åter beträffar den omständigheten,

att bolaget skattar för den på dess rörelse utöfver räntan på aktiekapitalet

uppkomna behållna inkomsten, så är detta icke något annat än

fullgörandet af den skattskyldighet, som bör åligga hvarje inkomsttagare.

Ur skattepligtens synpunkt kan man icke göra någon åtskilnad mellan

ett aktiebolag och en fysisk personlighet; ty det förra träffar juridiskt

bindande aftal, lånar, köper, säljer, förer rättegång och gör konkurs

lika väl som den senare, så att i ekonomiskt hänseende är dem emellan

ingen skilnad i rättigheter och skyldigheter. Aktiebolaget och aktieegaren

stå i det förhållande till hvarandra, att den senare är långifvare

åt det förra, och den omständigheten, att aktiebolaget fullgör sin skattskyldighet,

utgör derför icke någon anledning att fritaga aktieegaren

från att fullgöra sin. Med afseende på skattskyldigheten bör sålunda

aktiebolaget betala skatt för den behållna inkomst, som återstår sedan

från vinsten på rörelsen räntan på aktiekapitalet blifvit fråndragen, och

aktieegaren för den utdelning, som af bolagets vinst belöper sig på hans

aktier. Vill man nu af praktiska hänsyn fastställa räntan på aktiekapitalet

till eu viss procent, så möter naturligtvis derför intet hinder. Man

kan då såsom i Preussen och Baden låta aktiebolagen få från sin vinst

s. 68 Kontrollera mot PDF

Andra reformer

af

bevillningsförordningen.

68 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

afdraga 3V2 å, 3 °/0 af inbetalda aktiekapitalet, eller 4 %, om man, i

betraktande af vår högre räntefot, så hellre vill.

Förutom nu berörda undantag från erläggande af inkomstbevillning

finnas i bevillningsförordningen äfven andra medgifna. Sådana

äro, att afdrag från inkomst får göras för det belopp, som man erhållit

i arfvode för offentligt uppdrag å annan ort än der man är bosatt, och

för med embete och tjenst förenade pensionsafgifter. Nu är det emellertid

tydligt, att det gifves många, som bereda sig inkomst genom att

förrätta uppdrag å annan ort än de äro bosatta, utan att dessa uppdrag

äro af offentlig natur, och många, som icke äro embets- och tjenstemän,

få äfven betala pensions- och ännu mer lifförsäkringsafgifter. Man kan

då med skäl fråga, hvarför skola enskilda personer icke få från sina

inkomster göra afdrag för förbemälda slag af inkomster och utgifter,

när embets- och tjenstemän samt personer, som uträtta offentliga uppdrag,

få det? Med fasthållande af likställighetsprincipen för samhällets

alla medlemmar kan något tillfredsställande svar på denna fråga icke

gifvas, och vill man bygga en ny bevillningsförordning på likställighetens

grund, så måste derför alla sådana undantagsbestämmelser, som gynna

en samhällsklass framför andra, alldeles afskaffas. En annan fråga kan

blifva, om icke för pensionsafgifter och lifförsäkringspremier böra beredas

bevillningsfria afdrag, men utan att närmare ingå på denna fråga

är tydligt, att om man beslutar sig derför, bör också tillämpningen göras

för alla lika.

Med fullt instämmande i den af utskottet uttalade mening, »att

man tryggt torde kunna säga, att obligatorisk sjelfdeklaration utgör inkomstbeskattningens

nödvändiga komplement, hvarförutan det är omöjligt

att kunna åstadkomma en rättvis beskattning», torde man dock kunna

ifrågasätta, om det för den skull skall vara nödigt att ålägga alla inkomsttagare

sjelfdeklarationen som en obligatorisk pligt. Utan risk att

icke vinna det med sjelfdeklarationen åsyftade ändamål skulle man kunna

begränsa denna skyldighet till inkomsttagare med en något större inkomst,

exempelvis 2,500 kr. Dervid borde man likväl medgifva dem,

som hade mindre inkomst, rätt att, om de sådant önskade, få afgifva

deklaration, likasom man borde ålägga dem att göra detta, om taxeringsmyndigheterna

sådant påfordrade, med samma ansvarspåföljd, som kan

komma att stadgas för dem, som utan anfordran skulle vara skyldige

att aflemna deklaration. Straffbestämmelserna skulle kunna göras så, att

den, som underläte att afgifva deklaration, förlorade rätten att besvära

sig öfver taxeringen, och att den, som meddelade origtiga uppgifter i

opaginerad Kontrollera mot PDF

(59

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

afsigt att beröfva staten en del af den skatt, som rätteligen borde utgå,

straffades med böter, uppgående till tio gånger beloppet af den skatt,

han velat undandraga sig att utgöra.

Ehuru sjelfdeklarationen, för vinnandet af erforderliga upplysningar

om de skattskyldiges verkliga inkomster, är för en rättvis uppskattning

en oundgänglig förutsättning, så kan man likväl icke tillmäta densamma

en afgörande betydelse för skattskyldigheten. För att vid uppskattningen

låta icke blott sakkunskapen, utan äfven opartiskheten komma till

sin fulla rätt, blir det derför nödvändigt att fortfarande som hittills låta

uppskattningen af de skattskyldiges inkomster fastställas af taxeringsmyndigheter.

Sådana böra derför finnas i så väl trängre som vidare

kretsar. Taxeringsnämnderna för de senare, såsom t. ex. länen, böra

granska orternas upptaxeringar och för den skull utses af andra organ

än de, som utsett taxeringsnämnderna i orterna. I begge torde måhända

åt kronans ombud höra medgifvas ett större inflytande än hvad

de nu hafva. Öfver samtliga taxeringsnämnder bör stå en skattekommission

för hela riket, för att öfvervaka jemnheten af beskattningen i

dess helhet, dels med afseende derå, att för de olika orterna existensminimum

blefve rättvist uppskattadt, och dels för att förebygga, att orternas

taxeringsnämnder satte inkomstbeloppen genomgående för låga

för att i kommunernas intresse söka genom låg bevillning till staten bereda

kommunernas invånare ersättning för höga kommunalskatter.

Sammanfattas den uppfattning, som i det föregående blifvit uttalad

om sättet, hvarpå den direkta beskattningen för framtiden bör ordnas

för att motsvara rättvisans kraf på likställighet i skattehänseende

alla medborgare emellan, så skulle derur framgå:

att den direkta beskattningen bör utgå med bevillning

a) för fast egendom

b) för inkomst af rörligt kapital och arbete;

att denna bevillning utgår

för fast egendom

med ett, visst belopp af egendomens uppskattade värde och af all

slags fastighet till lika stort belopp för lika värde och

för inkomst af rörelsekapital och arbete

med vissa procent af all verklig inkomst, för hvilken, såsom be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

räknad att härflyta ur fast egendom, skatt ej förut blifvit erlagd, hvarvid

iakttages:

att existensminimum inom vissa gränser fastställes efter olika

lokala förhållanden;

att det faststälda existensminimum göres för alla skattskyldige

skattefritt;

att för all inkomst derutöfver skatten utgår med en svag progression

och så, att högsta skatteprocenten först träffar den inkomst,

som motsvarar den större förmögenheten;

att afseende göres på arten af inkomst, så att för lika stora

inkomster den af kapital skattar mer än den af stadigvarande

arbete och denne mer än inkomst af tillfälligt arbete;

att vid inkomsternas beräkning inga afdrag få göras till förmån

för vissa samhällsklasser eller vissa slag af inkomst;

att obligatorisk sjelfdeklaration för inkomst öfverstigande en

viss måttlig storlek införes, med rätt och i vissa fall skyldighet

för mindre inkomsttagare att äfvenledes sådan afgifva.

Mot detta förslag till grunder för bevillningens fördelning och

sättet för deras tillämpning, på det att den direkta beskattningen skall

kunna utgöras på ett rättvisare och lämpligare sätt än efter nu gällande

bevillningsförordning, skall man kunna göra samma invändning, som

man kan göra mot hvar je slag af rättvisa, den nemligen, att rättvisa i princip

är en sak och rättvisa i tillämpningen en annan. Af sådan anledning torde

ock mången, som annars kunde vara benägen att skänka dessa principer sitt

erkännande, komma att, med tanken fäst på svårigheterna vid tillämpningen,

underkänna dem. Till dessa skulle kunna rigtas de ord, som redan 1859 års

bevillningskomité uttalade: »Rättvisa bör alltid vara lagstiftarens första

syftemål. Der orättvisan, såsom fallet är i fråga om fördelningen af vår

nuvarande bevillning, å alla sidor blifvit erkänd, måste det vara en oafvislig

pligt att afhjelpa densamma.» Ingen torde väl heller föreställa

sig, att svårigheterna vid tillämpningen skola vara lättare att öfvervinna,

derför att en princip är orättvis i stället för rättvis. För öfrigt torde

i detta som i andra fall svårigheterna vara till för att öfvervinnas.

För mig har det, såsom ledamot af utskottet, varit en pligt att söka

bilda mig en uppfattning om hvad som för vinnandet af en likformig

beskattning bör vara att vid den förestående revisionen af bevillningsförordningen

i främsta rummet iakttaga. Jag har dervid sökt ställa mig

till efterrättelse den grundsats, som Riksdagen i sin skrifvelse af den

24 maj 1873 uttalade, nemligen »när afskrifning sker af grundskatterna,

lärer den olikhet i bevillning efter andra artikeln, som nu

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

gäller för jordbruksfastighet och för all annan fastighet, äfvensom den bevillning,

som nu enligt tredje artikeln särskildt utgöres af en viss klass af

jordbruksfastigheter, böra försvinna och en revision såväl af bevillningsförordningen

som af de på densamma i vissa delar byggda kommunalförfattningarne

i syfte att bereda likställighet mellan olika klasser af medborgare

*) böra företagas, hvarvid torde böra iakttagas, att den förhöjda

bevillningen icke bör inträda förr, än en deremot svarande lindring i skattebördorna

blifvit vidtagen». Då jag icke kunnat finna, att denna Riksdagens

mening blifvit af utskottets majoritet så omfattad, som den eldigt

min åsigt förtjenat, har jag, i betraktande af denna beskattningsfrågas

stora vigt för samhällets alla medlemmar, ansett mig böra, till den kraft

och verkan det möjligen hafva kan, här uttala min från utskottets majoritet

afvikande mening.

*) Kursiveradt af reservanten.

Herrar friherre Barnekow och Treffenberg hafva anhållit få antecknadt,

den förre, att han icke varit närvarande vid behandlingen af den

i betänkandets punkt l:o) e) omförmälda fråga, och den senare, att han

icke deltagit i den slutliga behandlingen af de i betänkandet förekommande

frågor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

Bilaga till herr Fredholms reservation.

Manlig befolkning (i tusental).

h ’ : '' '' ? ■

Inkomsttagare

l

skattskyldige för inkomst

Icke skatt- skyldige.

Antal

män.

Deraf myn- dige.

■

under

800 kronor

öfver

800 kronor

Summa.

Städei'':

Stockholm .............

17.4

38.2

55.6

4.7

111.8

60.3

Ofriga städer ...........

öl.o

50 6

101.6

59.9

298.9

161.4

S:a

68.4

88.7

157.1

64.6

410.7

221.7

Landet:

J ordbruksbefolkning

!) 270.0

357.2

1,161.6

627.2

Annan befolkning ...

92.1

48.6

140.7

261.6

745.0

402.2

S:a

410.7

618.7

1,906.6

1,029.4

Summa Riket

567.8

683.3

2,317.2

1,251.1

Bevillning (i tusen kronor)

för inkomst af kapital och arbete

Antal

fastighets-

egare.

Fastig-

under

800 kronor

öfver

800 kronor

Summa.

hetsskatt..

bevillning.

Städer:

Stockholm

Ofriga städer

17.0

60.7

690.7

1,306.3

707.7

1,367.0

5.3

234.0

357.0

941.7

1,724.0

S:a

77.7

1,997.0

2,074.7

591.0

2,665.7

Landet:

Jordbruksbefolkning

Annan befolkning

106.6

843.8

2) 220. o

950.4

270

3) 1,081.1

158.6

1,301.1

1,108.9

S:a

1,170.4

1,239.6

2,410.0

Summa Riket

3,245.1

1,830.6

5,075.7

*) antalet brukare af egen eller andras jord.

2) efter 1 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet.

s) > 6 > > > > > ?

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 73

Beskattningsbar inkomst (i millioner kronor)

af kapital och arbete

af fastighet

Summa

beskatt-

under

800 kronor

öfver

800 kronor

Summa.

Fastighets-

värde.

inkomst.

ningsbar

inkomst.

Städer:

Stockholm ...........

1.7

G9.o

70 7

483.3

24.2

94.9

Öfriga städer ............

6.1

130.6

136.7

655.6

32.7

169.4

S:a

7.8

199.6

207.4

1,138.8

56.9

264.3

Jordbruksfastighet...

43.5

2.2

2.2

S:a

1,182.3

59.1

266.5

1 Landet;

Jordbruksbefolkning

Annan befolkning......

10.6

84.5

22.0

95.1

2,162.3

316.9

108.1

15.8

130.1

110.9

S:a

117.1

2,479.2

123.9

241.0

Summa Riket

324.6

3,661.5

183.0

507.6

Hela inkomsten åt* kapital och arbete (i millioner kronor). *)

Inkomsttagare

Skattskyldige för inkomst

Summa

inkomst.

under

800 kronor

öfver

800 kronor

Summa.

skyldige.

Städer ;

Stockholm .................

Öfriga städer ............

13.0

29.0

85.8

141.7

98.»

170.7

2.8

29.9

101.6

200.6

S:a

42.0

227.5

269.5

32.7

302 2

Landet:

Jordbruksbefolkning

Annan befolkning......

51.9

90.8

200. o

148.7

142.8

104.6

342.8

253.3

S:a

348.7

247.4

596.11

Summa Riket

618.2

279.9

898.l]

*) Inkomsten af icke-skattskyldige är antagen för Stockholm till 600 kr., för öfriga städer till

500 kr., och för landet, till 400 kr., samt de bevilluingsfria afdragen för inkomst under 1,200 till 650 i

Stockholm och till 450 i öfrig! och för inkomst mellan 1,200 och 1,800 till 500 i Stockholm och till 300 i (ifrigt.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 9 Sand. t Afd. 1(1 Höft. 10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.