Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tre motioner om ändring i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892, får jemlikt § 40 i riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

1893-03-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1893:5, Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tre motioner om ändring i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892, får jemlikt § 40 i riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1893, kl. 6 e. m.

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tre motioner om

ändring i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter den 2 december 1892, får jemlikt § 40

i riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

I en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 145 hafva herrar

J. Bromée och J. Nordin anfört följande:

»Under sistlidne lagtima riksdag beslöts, att den afgift, enskild

bank med sedelutgifningsrätt vore skyldig att förutom bevillning af

fast egendom samt af inkomst erlägga, skulle höjas från 3 kronor till

5 kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens

sedlar, som på en gång under näst föregående året varit utlemnadt i

rörelsen. Men denna höjning, som i och för sig var ganska obetydlig,

om tillbörligt afseende fästes på den vinst, sedelutgifvande banker i

allmänhet hafva, skedde ingalunda — som hvar och en väl vet —

med fästadt afseende på de nya förhållanden, som sedan dess inträdt,

och de nya kraf och uppoffringar, som, hvad penningar vidkommer,

ju hufvudsakligast skulle drabba de mera förmögne för att de skulle

kunna bäras. Höjning i både bevillning å fastighet samt af inkomst

beslöts äfven vid urtima riksdagen, och nu föreligger förslag i kongl.

BIL till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Åfd. 5 Höft. (N:o 5). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

propositionen till ytterligare betydlig höjning på samma, icke ens

undantagandes de små, förut ganska tungt beskattade jordbruksfastigheterna,

men något förslag om höjning af afgiften på de enskilda

bankernas sedelutgifningsrätt föreligger icke. Det torde väl icke kunna

förnekas, att de personer, som drifva den enskilda bankrörelsen i vårt

land, äro i allmänhet bland de allra burgnaste och mest lyckligt lottade

i ekonomiskt hänseende, samt att det är uppenbart, att den vidsträckta

sedelulgifningsrätt, som de enskilda bankerna för närvarande hafva sig

medgifven, är för dem mycket vinstgifvande.

Då det nu erfordras nya och stora summor till landets försvar,

och jordbruket och delvis andra näringsgrenar derför redan betungats

och nog torde komma att ytterligare betungas, så anse vi det vara

med billighet och rättvisa förenadt, att afgiften för enskilda banker

med sedelutgifningsrätt jemväl höjes med ett hundra procent.»

Med stöd af hvad sålunda anförts föreslå motionärerna, »att Riksdagen,

med ändring af derom nu gällande stadganden, beslutar, att

från och med år 1894 afgiften för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt

skall höjas från fem kronor till tio kronor för hvarje tusen

kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång under

näst föregående året varit utlemnade i rörelsen.»

På sätt motionärerna erinrat, beslöt nästlidna års lagtima Riksdag,

att den bankbolag med sedelutgifningsrätt åliggande bevillningsafgift

skulle från och med början af år 1893 höjas från förutvarande tre

kronor till fem kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp

af bankens sedlar, som på en gång under näst föregående år varit

utlemnade i rörelsen; och är i enlighet med detta Riksdagens beslut

§ 3 i ofvan nämnda förordning affattad.

Med anledning deraf att ifrågavarande afgift sålunda så nyligen

höjts, samt några särskilda förhållanden, som böra föranleda att en

ytterligare höjning i afgiften nu vidtages, icke, enligt utskottets förmenande,

sedan dess inträdt, får utskottet hemställa,

l:o) att herrar Bromées och Nordins ifrågavarande

motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

I § 4 af ofvannämnda förordning stadgas bland annat:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för

det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum,

allmän bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet och för

egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af han
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 3

del, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska

varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten till riket

till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru

länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid för rättigheten att idka

dylik handel förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han vill

under hela månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten,

erlägga etthundra kronor, hvilken afgift skall, antingen för längre tid

på en gång eller för minst en månad i sänder, inbetalas till kronans

uppbördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig

uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt

å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af

statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att kronans

uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som

skola ‘lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om

behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik

handel stadga.»

o

I en inom Första Kammaren af herr J. A. Sjölin väckt motion

n:o 7 samt i en inom Andra Kammaren af herr J. A. Sjö, med hvilken

herrar Ivar Månsson, J. Bengtsson, G. W. Svensson och Oskar Erickson

förklarat sig instämma, väckt motion n:o 98 föreslås »att Riksdagen

ville besluta, att den afgift, som skall erläggas af utländing eller i

utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det år, hvarför uppbörd

af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän bevillning erlagt,

skall, då han reser omkring i landet och för egen eller, såsom

utskickad, för annans räkning till inledande af handel, med eller utan

varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, att framdeles

från utlandet levereras, bestämmas till tvåhundra kronor för

hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott

en del deraf begagna sig af rättigheten.»

Till stöd härför har herr Sjölin, efter att hafva erinrat, hurusom

ett vid sistlidne lagtima riksdag väckt förslag af enahanda innehåll

som det af motionärerna nu framlagda ej bifallits, vidare anfört, att

sedan dess åtskilliga förhållanden egt rum, egnade att påkalla den

ifrågavarande afgiftens förhöjning, nemligen derutinnan, att vid sistlidne

urtima riksdag beslutats dels en omorganisation af vårt försvar,

dels afskrifning af de på viss jord hvilande grundskatter, dels ock

lindringar i rustnings- och roteringsskyldigheterna, hvarigenom nödvändiggjorts

betydligt ökade statsutgifter. Följaktligen måste nya

skatteobjekt, uppsökas; sålunda hade för innevarande år bestämts en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

tilläggsbevillning med 30 procent och för nästa år vore en sådan

föreslagen till 100 procent, hvilken senare siffra helt visst komrae att

för en lång följd af år blifva effektiv. Då således inom landet boende

handlande m. fl. fått sig ålagd en fördubblad bevillning enligt andra

artikeln bevillningsstadgan till staten samt derjemte finge vidkännas

betydliga utgifter till kommunerna, från hvilka ifrågavarande handelsresande

voro befriade, ehuru de här i landet drefve en afsevärd rörelse

och i viss mån utöfvade konkurrens med i landet boende affärsmän,

syntes det motionären vara förenligt med billighet och rättvisa, att

förbemälde handelsresande finge betala en högre afgift än den, som nu

i det afseende! funnes bestämd.

Herr Sjö anför bland annat, att, då den af Kongl. Maj:t vid

innevarande riksdag för år 1894 föreslagna tilläggsbevillning .antagligen

komme att antagas och må hända efter den föreslagna tiden

förnyas, till följd af de ökade statsutgifter, som sista Riksdag sig

åtagit, hade det synts motionären billigt att, när högre beskattning

för landets egna inbyggare föresloges, äfven sådana personer, som

utländska handelsresande, hvilka inom vårt land efter medhafda profver

så väl i städerna, som på landsbygden utbjuda och försälja stora partier

af sina länders alster, borde få vidkännas eu ökad bevillning. En

jemförelse emellan dessa utländska handelsresande och våra inom

landet boende handlande utfölle sålunda, att, då de utländska handelsresande

ej hade några andra kostnader för sina vinstgifvande affärer

inom landet, än den lilla bevillning de nu finge vidkännas jemte resekostnader,

hade våra handlande deremot icke blott skatt till kommun

och stat, utan äfven derjemte utgifter för lokaler, kontor och magasiner

m. m. Huru och ifrån hvilka synpunkter man än såge denna fråga,

ansåge motionären det vara både rättvist och billigt, att ifrågavarande

handelsresande, af hvilka många afsatte varor inom Sverige för millioner

kronor, finge en ökad bevillning.

Rörande ifrågavarande beskattnings historia tillåter sig utskottet

att till en början meddela följande öfversigt.

I bevillningsförordningarna 1810—1830 omnämndes icke utländske

handlande, som efter prof försälja varor. Endast »judar och italienare,

som med särskilt tillstånd resa omkring landet och afyttra nipper

eller idka diversehandel», borde erlägga enligt 1810 års bevillningsstadga

25 rdr banko och enligt de följande 50 rdr banko.

I 1835 års bevillningsförordning hade stadgandet följande lydelse:

»Judar och utländingar, som resa omkring i landet och efter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 5

eller utan medhafvande prof för egen räkning eller såsom utskickade

för andra utbjuda eller sluta handel om utländska varor eller eljest

drifva handel, erlägga minst 50 rdr banko, som betalas i gränsorten,

der de erhålla första respasset.»

I 1841 års bevillningsförordning dels förklarades, att * under

utländingar ej skulle förstås norrmän för handel med norska produkter,

dels uteslötos orden: »eller eljest drifva handel», hvarjemte bestämdes,

att erläggande af 50 rdr banko, betalda i gränsorten, berättigade

utländing att under tre månader med eller utan prof för

egen eller annans räkning utbjuda och sluta handel om varor; men

ville utländing längre tid dermed fortfara, skulle för hvarje Överskjutande

månad betalas 50 rdr banko, dock med rätt att vid utresan

återbekomma hvad efter denna beräkningsgrund för hel månad kunde

vara för mycket betaldt.

Detta stadgande bibehölls i 1845 års bevillningsstadga; och 1848

års bevillningsförordning gjorde häri icke någon ändring.

I 1851 års bevillningsförordning bestämdes bevillningen till 75

rdr banko för de tre första månaderna och 25 rdr banko för hvarje

Överskjutande månad.

1855 års bevillningsförordning nedsatte beloppet till respektive

37 rdr 24 sk. och 12 rdr 24 sk. banko, och 1858 års förordning till

respektive 50 rdr och 20 rdr rmt.

11861 års förordning höjdes beloppet till respektive 100 och 40 kronor.

Genom bevillningsförordningen af den 15 oktober 1880 utsträcktes

skyldigheten att utgöra enahanda bevillning äfven till infödda, men

här i riket icke mantalsskrifna handlande och handelsexpediter.

Med anledning af de derefter genom handelstraktaten den 30

december 1881 uppkomna förhållanden mellan de förenade rikena Sverige

och Norge samt Frankrike, aflät Kongl. Maj:t till 1882 års Riksdag

proposition om viss nedsättning uti ifrågavarande afgift. Den

förevarande ämne berörande art. 17 i nyssnämnda handelstraktat hade

följande tydelse:

»Franske handelsresande, som färdas inom de förenade rikena för

franska handelshus, skola der eg a att göra uppköp för sin industris

behof och upptaga beställningar, med eller utan prof, men icke till

försäljning kringföra varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å handelsresande

från de förenade rikena.

Franske handelsresande skola icke inom de förenade rikena vara

underkastade högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

som derstädes erlägges af infödde handelsresande af samma kategori.

En afgift till lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige

eller Norge drabbar franske handelsresande, må i Frankrike påläggas

svenske eller norske handelsresande.»

Genom en vid traktaten fogad särskild deklaration hade Kongl.

Maj:t derjemte förbundit sig att för 1882 års Riksdag framlägga förslag

i syfte att bestämma den särskilda yrkesafgiften för såväl utländska

som infödda inom riket icke mantalsskrifna handelsresande till halfva

beloppet af den afgift, som vore dem ålagd i Sverige; och aflät Kongl.

Maj:t till nämnda Riksdag proposition om dylik nedsättning uti ifrågavarande

bevillningsafgift. Under erinran, att fullständigt förslag till ny

bevillningsstadga snart komme att blifva föremål för Riksdagens pröfning

samt att det sålunda syntes mindre lämpligt att derförinnan vidtaga

någon förändring i nämnda stadga, afstyrkte utskottet bifall till

Kongl. Maj:ts proposition, och blef utskottets hemställan jemväl bifallen

af Riksdagen.

I skatteregleringskomiténs den 13 december sistnämnda år afgifna

betänkande angående skatteförhållandena i riket föreslog komitén, under

framhållande, att förevarande form för affärers inledande och afslutande

under senare tider vunnit betydande utveckling och ofta antoge proportioner,

som ej stode i rimligt förhållande till de derför stadgade afgifter,

att nämnda bevillning måtte bestämmas till 200 kronor för första månaden

och 80 kronor för hvarje följande månad. Komiténs förslag

vann emellertid ej Kongl. Maj:ts bifall, utan upptog Kongl. Maj:t vid

1883 års riksdag å nyo sitt föregående år framstälda förslag om ifrågavarande

bevillningsafgifts nedsättande till dess halfva belopp, och erinrade

Kongl. Maj:t härvid, att franska regeringen, med anledning af

den utgång förslaget erhållit vid 1882 års riksdag, funnit sig föranlåten

att för svenska handelsresande, som uppehölle sig i Frankrike, bestämma

en särskild afgift, motsvarande den som i Sverige affordrades

franska handelsresande, samt att Kongl. Maj:t befarat, att den undantagsställning,

hvari svenska handelsresande i Frankrike sålunda blifvit

försatta i förhållande till andra nationer, skulle komma att utöfva ett

menligt inflytande på våra exportörers ställning på den franska marknaden,

så mycket mera ofördelaktigt, som Frankrike vore en af de

största afnämarne af våra förnämsta exportartiklar, trä och jern. I

bevillningsutskottets betänkande häröfver yttrade utskottet bland annat:

»Med fullt erkännande af den omtanke för den svenska utrikeshandeln,

som legat till grund för Kongl. Majrts förslag, vågar dock

utskottet betvifla, att ofvannämnda af Frankrikes regering vidtagna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 7

åtgärd kan innebära någon synnerlig fara för vår export till nämnda

land. Enligt hvad utskottet inhemtat, lära nemligen aftal rörande export

af trä och jern till Frankrike ytterst sällan om ens någonsin

afslutas genom handelsresande; utan sker detta antingen genom korrespondens

mellan exportören och affärsmän i afsättningsorterna eller

vid personliga besök i dessa orter af exportören eller sådana hans

ombud, som ej kunna falla under rubriken handelsresande. För vår

öfriga export till Frankrike torde ej heller något större antal handelsresande

användas.»

Under åberopande tillika, att erfarenheten visat, att den dåvarande

storleken af ifrågavarande afgift ingalunda afhölle utländska handelsresande

från att i stort antal besöka vårt land, ansåge utskottet samma

afgift åtminstone icke böra nedsättas; och blef utskottets tillstyrkan

om afgiftens bibehållande af båda kamrarne bifallen.

Genom Riksdagens år 1889 fattade beslut höjdes ifrågavarande

afgift till sitt nuvarande belopp, och erhöll förevarande stadgande sin

ofvan intagna lydelse.

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes inom Första Kammaren

af herr H. Cavalli i förevarande ämne ett förslag, med hvilket det af

herrar Sjölin och Sjö nu framlagda är lika lydande. 1 sitt deröfver

afgifna betänkande har 1892 års bevillningsutskott, efter att hafva

erinrat, hurusom i konventionen af den 13 januari 1892 om delvis förlängning

af ofvanberörda handelstraktat bestämmelserna i art. 17 i

samma traktat förklarats skola oförändrade tills vidare vara gällande,

anfört, att utskottet med afseende derå att hänsynen särskilt till de

förenade rikenas förhållande till Frankrike föranledt Kongl. Maj:t att

vid olika tillfällen söka åstadkomma en nedsättning af ifrågavarande

bevillningsafgift, som, så vidt utskottet hade sig bekant, saknade motstycke

i de flesta öfriga länder, icke funne skäligt att ytterligare höja

ifrågavarande afgift, i synnerhet icke så kort tid efter förlängningen

af handelstraktat^ emellan de förenade rikena och Frankrike, äfvensom

att utskottet dessutom ansåge, att alltför kort tid förflutit sedan

afgiften senast höjdes, för att en stegring af densamma då åter skulle

företagas. Utskottet hemstälde fördenskull, att motionen ej måtte bifallas;

och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Till en början vill utskottet framhålla, att tydligt är, att, sedan i

ofvanberörda med Frankrike nu gällande konvention af den 13 januari

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:0 5.

1892 bestämmelserna i art. 17 i förutnämnda handelstraktat af den 30

december 1881 förklarats skola oförändrade tills vidare bibehållas,

ifrågavarande med Frankrike träffade aftal lika litet nu som vid 1889

års riksdag kan anses utgöra hinder för afgiftens höjande. Med afseende

å frågan, hvilken inverkan en tilläfventyrs i Frankrike, till följd

af utaf oss företagen höjning af ifrågavarande bevillningsafgift, vidtagen

ökning af motsvarande svenska handelsresande i Frankrike pålagda afgift

skulle hafva på vår exporthandel med nämnda land, anser utskottet

hvad 1883 års Riksdags bevillningsutskott — på sätt ofvan nämnts —

yttrat rörande de olika sätt, hvarpå denna handel i allmänhet bedrifves,

fortfarande ega full giltighet. Då berörda handel sålunda i regel ej

förmedlas genom handelsresande, kan en höjning af den dessa pålagda

afgift alltså ej antagas medföra något synnerligt men för sagda exporthandel.

Om än ej officiella uppgifter föreligga för bedömande, i hvilken

omfattning handelsresande af ifrågavarande kategori bedrifvit affärer

inom vårt land, är det dock en känd sak, att dessa affärer äro särdeles

betydande. Sålunda har i ofvannämnda vid nästlidet års lagtima Riksdag

i förevarande ämne väckta motion meddelats, att det funnes, för

att anföra ett par exempel, om hvilka motionären erhållit fullt tillförlitlig

kännedom, en firma i Hamburg, som genom två handelsresande

försålde varor här i landet till ett värde af omkring 3,000,000 riksmark,

samt en firma i Köpenhamn, som genom högst två resande sålde

varor i Sverige till ett värde af omkring 2,000,000 kronor; och hade

i båda fallen försäljningen skett på en tid af några få månader.

I förhållande till den vinst, berörda slag af affärer kan antagas

tillföra dess utöfvare, samt i jemförelse med den allmänna bevillning

och öfriga afgifter, de inhemska näringsidkare, hvilka i lika stor utsträckning

drifva affärsverksamhet inom landet, hafva sig pålagda, lärer

ifrågavarande afgift ej kunna annat än anses väl låg. I betraktande

derjemte af det af motionärerna åberopade förhållande, att staten till

betäckande af de ökade utgifterna nödgats i form af tilläggsbevillning

af landets egna inbyggare upptaga förhöjd skatt, synes det ej obilligt,

att jemväl ifrågavarande svenske undersåtar och med dem i förevarande

hänseende likstälda utländingar få vidkännas en i någon mån ökad

beskattning.

Utskottet finner sig alltså böra tillstyrka, att en höjning af bevillningsafgiften

vidtages; men vill utskottet derjemte förorda, att i

sammanhang härmed ändring vidtages i nu gällande, för ifrågavarande

handelsresande ogynsamma bestämmelser angående tiden för afgiftens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 5.

beräknande. Enligt ofvan intagna § 4 skall nemligen afgiften beräknas

efter kalendermånad. En följd häraf blir att, medan den handelsresande

af ifrågavarande kategori, som utöfvar handeln under en hel

kalendermånad, har att erlägga den stadgade minimiafgiften, nu utgörande

100 kronor, så nödgas den handelsresande, som idkar handeln

under ej längre tid, allenast denna tid infaller under två kalendermånader

— exempelvis sålunda den, som utöfvar handeln endast under

den sista dagen i en samt första dagen i nästföljande kalendermånad

— erlägga dubbel afgift eller 200 kronor.

Under förutsättning, att bevillningsbeloppet nu höjes, synes den

förmånen skäligen böra ifrågavarande bevillningsskyldige medgifvas,

att afgiften bestämmes skola utgå, i stället för efter kalendermånad,

efter hvarje tidsperiod af 30 på hvarandra följande dagar.

Hvad angår storleken af den ifrågasatta höjningen, anser utskottet

afgiften lämpligen böra bestämmas till 150 kronor, att utgå i enlighet

med bestämmelserna i här nedan intagna förslag.

Den inkomst, som kommit statsverket till godo genom ifrågavarande

bevillningsafgift, har i jemna hundratal kronor under femårsperioden

1887—1891 utgjort

år 1887

„ 1888

„ 1889

„ 1890

„ 1891

119.400 kronor

143.400 „

170,800 „

232.200 „

253.200 „

Enligt det i statskontoret upprättade generalsammandrag öfver

1892 års bevillningsafgifter för särskilda förmåner, och rättigheter har

ifrågavarande afgift under sistnämnda år uppgått till 228,300 kronor.

På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer utskottet,

2:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Sjölins

och Sjös ifrågavarande motioner, måtte besluta, att

första stycket af § 4 i kongl. förordningen angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

den 2 december 1892 skall erhålla följande

förändrade lydelse:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte,

som icke för det år, hvarför uppbörd af bevillning

till svenska staten senast egt rum, allmän bevillning

erlagt, skall, då han reser omkring i landet

Bil/, till ltiksd. Frat. 18''J3. 5 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets B»,tankande N:oÖ.

och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning.

till inledande af handel, med eller utan varuprof,

bjuder ut eller slutar handel om utländska varor

att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten

till riket till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna

skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här

qvarstanna samt dervid för rättigheten att idka dylik

handel förskottsvis för hvarje tidsperiod af trettio på

hvarandra följande, från och med den dag anmälan

skett räknade dagar, ehvad han vill under hela denna

tid eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten,

erlägga etthundrafemtio kronor, hvilken afgift skall,

antingen för längre tid på en gång eller för minst

30 dagar i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman

i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig

uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften

vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga

reqvisitioner, böra af statskontoret Kongl.

Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att kronans

uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka

blanketter, som skola lyda k etthundrafemtio kronor hvardera,

böra innehålla erinran om behörigt iakttagande

af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel

stadga.»

Stockholm den 7 mars 1893.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar Bokström, Collander, grefve H. E. G. Hamilton, friherre

von Schwerin och Beckman.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS1 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:45 Skrifvelse till Konungen om förhöjning i bevillningsafgiften af bankbolag med sedelntgifningsrätt. a1 i texten