Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1893-03-13 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1893:9, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

1

]¥:© 9.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mara 1893, kl. 2 e. in.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till utskottet

hänvisade motioner, som afse ändringar i gällande förordning angående

vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerare

spirituösa drycker den 31 december 1891, får utskottet häröfver

afgifva betänkande.

I en inom Andra Kammaren af herr E. Thermcenius väckt motion,

n:o 191, i hvilken 18 af kammarens ledamöter instämt, har föreslagits:

»att .Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t skyndsamt låta verkställa och för Riksdagen framlägga en

utredning om, på Indika grunder och efter huru lång tids förlopp all

tillverkning och försäljning af distillerade, alkoholhaltiga vätskor för andra

än medicinska och tekniska ändamål må kunna varda helt och hållet

förbjuden.»

Till stöd härför har motionären åberopat de skäl, som anförts i denna

fråga vid riksdagen maj—juli 1887 äfvensom vid 1892 års lagtima

riksdag.

Vid nämnda 1887 års riksdag väcktes af herr E. Nyström inom

Andra Kammaren motion om förbud efter viss tids förlopp af all tillBih.

till Rikstl. Prof. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft. (N:o 9). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

verkning och försäljning af distillerade, alkoholhaltiga drycker för andra

än medicinska och tekniska ändamål. Bevillningsutskottet, som behandlade

motionen, hemstälde, att densamma ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda; och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Vid nästlidna års lagtima riksdag väckte herr Thermamius i förevarande

ämne ett förslag, med hvilket det nu framlagda är lika lydande.

1 sitt deröfver afgifna betänkande yttrade bevillningsutskottet följande:

»Utskottet finner, att, äfven om det ur synpunkten af landets ekonomiska

förhållande skulle låta sig göra att förbjuda all tillverkning

och försäljning af distillerade, alkoholhaltiga vätskor för andra än medicinska

och tekniska ändamål, det dock icke kunde anses tillrådligt att

göra ett sådant ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt som att förbjuda

förtärandet af spritdrycker. Det skulle dessutom möta nästan oöfvervinneliga

svårigheter att göra ett dylikt förbud effektivt. Äfven det

vackra resultat, som nykterhetsvännerna utan något egentligt ingripande

från statens sida åstadkommit i fråga om nykterhetens befrämjande, utgör

för utskottet ett skäl mot inskränkning af den enskildes sjelfbestämningsrätt

i förevarande hänseende.»

I enlighet med utskottets hemställan beslöto båda kamrarne, Andra

Kammaren efter votering med 98 röster mot 72, att motionen icke skulle

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Då Riksdagen sålunda så nyligen uttalat sig mot ifrågavarande skrifvelse,

hemställer utskottet,

l:o) att herr Thermamii ifrågavarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 22 af gällande förordning angående vilkoren för försäljning af

bränvin in. in. är af följande lydelse:

§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna

till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst

på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande

sätt fördelas:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

för Stockholms stad:

3

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma

med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

två tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning

af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna och

vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för

stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. oinförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.

De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas

försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,

med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom

hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads

folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje

landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap

att uppbära hvartdera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften.

Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag aligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat

de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt S 18 är skyldigt

afstå.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med

bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,

der chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda

departement af vederbörande afgifvas.

Herr .T. A. Johansson i Strömsberg har i en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 187, föreslagit att Riksdagen måtte besluta att ofvan

intagna § 22 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna

till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst

på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande

sätt fördelas:

för Stockholms stad:

a) då bränvinshandel i staden är öfverlåten åt bolag:

sextiofyra hundradelar tillfalla staden;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

5

sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets

samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;

tjugufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets

samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets

samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyratioåtta hundradelar tillfalla staden;

åtta hundradedelar tillfalla länets hushållningssällskap;

tjugufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets

samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag: *

fyratio hundradelar tillfalla staden;

sexton hundradelar tillfalla länets landsting;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets

samtliga landtingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

tjugu hundradelar tillfalla statsverket att ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) då bränvinsJiandeln i staden ej är öjverl&ten åt bolag:

trettiotvå hundradelar tillfalla staden;

sexton hundradelar tillfalla länets landsting;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

tjugufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets

samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket att ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma

med:

femtiosex hundradelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter

folkmängden;

sexton hundrade''lar till länets landsting;

åtta hundradelar till länets hushållningssällskap;

tjugu hundradelar, som tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna

under titel af bränvinsminuteringsafgift.

1. I köping, der jeinlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning

af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna

och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda

för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. oinförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.

De andelar åter, som deponeras i statskontoret, skola genom dettas

försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden, efter folkmängden,

med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,

inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma

stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller

hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap

att uppbära hvartdera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna

hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat

de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt

afstå.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsulskottets Betänkande N:o 9.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med

bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,

der chefen för kongl. finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till

nämnda departement af vederbörande afgifvas.

Till stöd härför har motionären åberopat de skäl, han anfört i en

vid nästlidne lagtima riksdag väckt motion, hvari framstälts yrkande af

enahanda innehåll som det nu föreliggande.

Förslag i sådan rigtning att staten skulle tilläggas andel i inkomsten

af bränvinsförsäljningen hafva till Riksdagen framkommit icke blott nästlidet

år utan jemväl 1891 äfvensom vid flera tillfällen derförinnan.

I de betänkanden, bevillningsutskottet vid 1891 och 1892 årens riksdagar

med anledning af dessa förslag afgifvit, har utskottet afstyrkt desamma

samt dervid åberopat ett af statsrådet och chefen för finansdepartementet

i anförande till statsrådsprotokollet för den 10 januari 1883,

bifogadt samma års statsregleringsproposition, i denna fråga gjordt uttalande

af hufvudsakligen följande innehåll:

Bränvinets stora betydelse såsom skatteobjekt måste göra det till en

omsorg för lagstiftaren att tillse, att vid ordnandet af den del af skatte
O

O 7

lagstiftningen, som till föremål hade bränvinets beskattande, de grundsatser

följdes, hvilka man i allmänhet ansåge böra vara bestämmande för

en varas beskattning, eller att skatten måtte likformigt drabba varan utan

afseende på den person, hvilken förbrukade densamma. Sådan likformighet

egde ruin, då bränvinsskatten iklädde sig formen af tillverkningsskatt

å allt inom landet tillverkadt bränvin. Men likformigheten eller den lika

beskattningen förefunnes icke, om, såsom nu egde ruin, staten beläde

minuthandeln med och utskänkning af bränvin inom landet med skatt,

men lemnade partihandeln obeskattad, och denna olikhet i beskattningen

måste framträda såsom en ännu större oegentlighet, när det vore den försäljning,

hvars afnämare företrädesvis utgjorde de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne,

på hvilka man hide den särskilda högre beskattningen.

Staten hade således ur sin synpunkt och för de ändamål, den genom skatters

uttagande hade att tillgodose, icke någon anledning att behandla

denna konsumtionsartikel annorlunda än andra. Häraf följde, att den för

statens räkning skeende beskattningen af bränvin borde utgå endast af

tillverkningen af varan och att, om staten ansåges höra af denna beskattning

upphemta större inkomst, detta borde ske genom eu höjning af tillverkningsskatten.

Och, från annan sida sedt, hvarför skulle staten under
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

kasta sig den omvägen att uttaga skatt af försäljningen, då staten på ett

mycket lättare ock mindre kostsamt sätt kunde hemta motsvarande inkomst

genom tillverkningsskatt? Då staten derför öfverlemnade handelsvinsten

åt kommunerna, läge i detta förfarande ett erkännande att staten,

efter att hafva uttagit för sitt behof det belopp, hvarmed staten ansåge

varan böra beskattas, funne billigt att kommunerna erhölle i den vinst,

handeln lemnade, en ersättning för sin direkta medverkan vid handelns

ordnande och ett skadestånd för de uppoffringar, kommunen icke undginge

att vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande. Om således

väl grundade orsaker förefunnes för staten att icke upphemta inkomst af

försäljningen af bränvin, kunde skäl ock anföras för att, då nu försäljningsafgifterna

blifvit öfverlemnade till kommunerna, åt dessa afgifter bibehålla

denna kommunala natur. Under det man nemligen för att på ett

tillfredsställande sätt kunna ordna en stats skatteförhållanden vore temligen

allmänt öfverens om behöfligheten och gagnet af ett skattesystem,

som omfattade ett flertal åt skatter och medgåfve att på olika vägar taga

landets skatteförmåga i anspråk, vore i vår kommunala lagstiftning de

flesta kommuner hänvisade att för sina behof företrädesvis anlita endast

en skatteform och denna hyflande på den direkta inkomstskatten, eller

just den form, som i trots af alla de teoretiska skäl, hvilka kunde andragas

till stöd för dess företräde framför andra skatter, dock faktiskt

icke vore egnad att i längden tjena till grund för uttaxering af skattebelopp,

som för de skattskyldige innefattade en mera känbar uppoffring.

Att till statsverket indraga ifrågavarande, för kommunala ändamål utgående

indirekta skatt borde derför möta en afgörande betänklighet, i all

synnerhet då statens eget behof ej påkallade en sådan indragning. Härtill

komme i öfrigt, att försälj ningsafgifternas indragning till statsverket

kunde, sedan en sådan reform blifvit fullständigt genomförd, medföra den

våda, att man derigenom äfventyrade kommunernas i sedligt syfte vigtiga

medverkan vid bränvinshandelns ordnande.

Då motionären ej ens angifvit något skäl, som borde föranleda ändring

i nästlidna lagtima riksdags i frågan fattade beslut, samt utskottet

ej heller finner anledning föreligga att nu vidtaga den af motionären

påyrkade ändring i förevarande stadgande, hemställer utskottet,

2:o att herr Johanssons ifrågavarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

9

§ 10 mom. 1 i bränvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan

tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre

derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften

af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden

skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande

och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta

den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden

i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April månads utgång,

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å råd pålyst, socknemännens

utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämman

ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände,

inom tre veckor från det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden

kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande, jemte eget

utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Ivongl. Maj:ts

befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens

ordförande och vederbörande länsman till känna.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 109, har herr T. W.

Forsell, med hvilken herrar J. O. Domeij, A. Svensson i Edum och L.

Dahlstedt förklarat sig instämma, föreslagit, att Riksdagen ville besluta, »att

sista punkten i ofvan intagna mom. måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

— — — — Kongl. Maj:ts befallningshafvande kungör derefter, att

sådant förslag blifvit väckt, och förelägger den eller de kommuner, som

hafva något att erinra mot bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma

med påminnelser i målet samt fatte derefter sitt beslut i saken

och gifve det kommunalordföranden inom den kommun, som försäljningsrätten

sökt, samt vederbörande länsman till känna.»

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Med framhållande att mångenstädes inom landet erfarenheten visat,

att medgifven rättighet att inom en kommun försälja spritdrycker kan

Bih. till Rilcsd. Prof. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 9 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

medföra stora olägenheter för angränsande kommuner, att nu gällande

lag af den 31 december 1891, angående försäljning af dylika drycker,

icke lemnar skydd mot detta onda, att denna olägenhet borde i väsentlig

mån motverkas, om angränsande kommuner lemnas rättighet afgifva

yttrande i frågan, innan den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

slutligen afgjordes, och tillbörligt afseende fästes vid dessa yttranden,

väckte jag vid förlidet års lagtima riksdag motion om ändring uti 10 §

1 mom. af förenämnda kongl. förordning i syfte att undanrödja nyss antydda

olägenhet, men denna min motion vann ej understöd af bevillningsutskottet

och afslogs af Riksdagen.

Under motionens behandling inom Andra Kammaren syntes den likväl

hafva sympatier för sig, hvadan jag vågar att förnya densamma.

Jag har emellertid tänkt, att det mål jag åsyftar lättast nås derigenom,

att, sedan handlingarne i ärendet inkommit till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, denna myndighet kungör, att bränvinsförsäljningsrätt

är begärd af den eller den kommunen och förelägger den eller de kommuner,

oberoende af om de äro belägna inom eller utom länet, som hafva

något att erinra mot bifall till begärda försäljningsrätten, att inom viss

tid inkomma med påminnelser, hvarefter Kongl. Maj:ts befallningshafvande

fattar sitt beslut i saken och gifver det kommunalordföranden uti den

kommun, som rättigheten sökt, äfvensom länsmannen till känna.

Härigenom lemnas icke allenast kännedom om hvilken eller hvilka

kommuner, som sökt försäljningsrätt, utan äfven tillfälle för alla kommuner,

som deremot hafva något att erinra, framhålla sina skäl för afslag,

och härmed synes mig ock i denna fråga allas rätt vara tillgodosedd.»

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes af herr Forsell förslag,

att Riksdagen ville besluta, »att sista punkten af ofvanintagna moment

måtte erhålla följande lydelse:

—--— Konungens befallningshafvande inhemte vidare yttrande

från angränsande kommuner, för hvilka ifrågasatta rättighetens meddelande

kan anses ega större betydelse, samt fatte derefter sitt beslut i saken

och gifve det kommunalnämndens ordförande inom den kommun,

som försäljningsrätten sökt, samt vederbörande länsman till känna.»

På sätt motionären erinrat hemstälde 1892 års bevillningsutskott i

sitt öfver motionen afgifna betänkande, att densamma icke måtte af Riksdagen

bifallas; och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Ett af de väsentligaste skälen för afslag å berörda förslag torde hafva

varit, att detsamma saknade bestämmelser angående från huru många och

från hvilka grannkommuner Kongl. Maj:ts befallningshafvande vore skyldig

att beträffande ifrågasatt rättighet till bränvinsförsäljning infordra

yttrande. Nu föreliggande förslag afviker från det förutnämnda i nyssberörda

hänseende, ity att detsamma ej innefattar skyldighet för Kongl.

Maj:ts befallningshafvande att från vissa kommuner infordra dylika yttranden,

utan allenast innebär att bereda tillfälle åt de kommuner, som

hafva något att erinra mot bränvinsförsäljningsställes inrättande, att härutinnan

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva yttrande.

Då tydligt är — hvad jemväl nästlidet års bevillningsutskott i sitt

rörande förevarande fråga afgifna betänkande framhållit — att, i synnerhet

i de mera tätt bebyggda trakterna af vårt land, hvarest kommunerna

oftast äro mindre till arealen, meddelande af rättighet att försälja bränvin

inom en kommun kan medföra stora olägenheter för angränsande

kommuner, samt, enligt hvad vid ifrågavarande ärendes behandling inom

Andra Kammaren vid nästlidne lagtima riksdag upplystes, missförhållanden

på skilda ställen å landsbygden uppstått särskildt till följd deraf, att

en och annan kommun beslutat sig för att vid medgifvande af rätt till

försäljning af spritdrycker förlägga lokalen för denna försäljning just vid

gränsen till grannkommuner, till stort men och olägenhet för dessa, hemställer

utskottet,

3:o att Riksdagen i anledning af herr Forsells

ifrågavarande motion måtte besluta, att § 10 mom. 1

i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning

af bränvin och andra brända eller distillerade

spirituösa drycker den 31 december 1891 skall erhålla

följande förändrade lydelse:

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning

än den, som kan tillkomma innehafvare af gäst*

gifveri, må i socken å landet idkas, göre derom framställning

hos kommunalnämndens ordförande inom

första hälften af mars månad det år, då försäljningen

skall börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet

af samma månad deröfver afgifva yttrande och deri,

om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes,

utsätta den trakt, hvarinom det må ske, hvaref
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

ter yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman.

Denne inhemte innan april månads utgång,

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar

å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Varder

framställningen af kommunalstämman ogillad, förfalle

frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt,

sände, inom tre veckor från det kommunalstämman

blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet

och kommunalnämndens yttrande, jemte

eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

in. Kongl. Maj:ts befallningshafvande kungör

derefter, att sådant förslag blifvit väckt, och förelägger

den eller de kommuner, som hafva något att erinra mot

bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma med påminnelser

samt fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve

det ordföranden i kommunalnämnden inom den kommun,

som försäljningsrätten sökt, samt vederbörande länsman

till kännas

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 130, har herr

J. Anderson i Tenhult, efter att hafva erinrat, hurusom en vid 1890 års

riksdag väckt motion om förbud efter viss tids förlopp af all tillverkning

och försäljning af distillerade alkoholhaltiga drycker för andra än medicinska

och tekniska ändamål ej vunnit Riksdagens bifall, anfört bland

annat följande:

»Man får ofta höra, ej minst i städerna, att arbetarne sjelfva, äfven

sådana som äro begifna på dryckenskap, uttala den önskan, att spirituösaförsäljningsställena

skulle, om ej helt och hållet afskaffas, åtminstone till

antalet inskränkas, så att krogar med sina vackra skyltar ej stå lockande

i hvarje stadsdel man har att passera. Emellanåt och till och med rätt

ofta hör man arbetare bestämdt förklara, att om de hade afgörandet i

sin hand, skulle lokaler för försäljning af spirituösa snart upphöra att

finnas - till. j Hustrur, mödrar och döttrar uttala sig ännu oftare i samma

rigtning.

v Betänker man, att det är de styrande inom kommunen, som bestämma

öfver utskänkningsställenas antal och rörelsens drifvande, skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9,

.13

man finna det helt naturligt, att de söka åstadkomma så stor vinst som

möjligt och sträfva att drifva rörelsen i så stor omfattning som möjligt.

Ty ju större vinsten blir, desto större blir kommunens andel af s. k.

bränvinsmedlen, och ju större aktiekapitalet är, desto större blir summan

af de till aktieegarne utbetalade räntorna; det förra bidrager direkt, det

senare indirekt till att göra de kommunala utskylderna mindre betungande.

Att omsättningens storlek ligger vederbörande om hjertat, saknar man

ej skäl att antaga, då man i åtskilliga städer finner, att krogar anordnas

ej allenast vid hvarje salutorg, än äfven i städernas öfriga delar, och

framför allt i städernas utkanter, der större allmänna vägar tillstöta, eller

i allmänhet på sådana platser inom området, hvarest största trafiken

råder; äfven på landsbygden, der krogar skola inrättas, väljas för dessa

ett läge, som är lämpadt att befordra omsättningen.

Då Riksdagen, såsom ofvan antydes, ej synes vilja vara med om en

lagstiftning för hela riket i den omfattning, som förut nämnda motion

påyrkar, har jag tänkt mig möjligheten af att folket sjelft må erhålla

rättighet att inom de olika delarne af landet afgöra, huruvida det vill

hafva minuterings- och utskänkningsställen inom orten. Detta afgörande

kunde ske på det sätt, att alla välfräjdade män och qvinnor, som fylt

21 år, finge genom omröstning per capita bestämma, huruvida inom kommunen

spirituosaförsäljning skulla få ega rum eller icke, samt, om sådan

försäljning medgifvits, på enahanda sätt fastställa försäljningsställenas antal;

jag tror att många samhällen då skulle befrias från krogrörelse.

Men det vore ej nog att stads- och landskommuner, hvarest fråga uppstått

om inrättande af nya eller bibehållande af redan befintliga försäljningsställen,

finge utöfva en sådan rösträtt, utan äfven angränsande kommuner

och sådana, som äro belägna på visst afstånd, t. ex. på mindre än

en mil, borde af lätt insedda skäl ega att deltaga i omröstningen, hvarvid

deras röster skulle åtnjuta samma värdeberäkning som den förstnämnda

kommunens, hvilken frågan närmast gälde.»

Med anledning af hvad sålunda anförts hemställer motionären, »att

Riksdagen må besluta, att inga nu befintliga eller ifrågasatta nya spirituösaförsäljningsställen

inom eu kommun må efter viss tid, t. ex. efter den 1

januari 1894, få utöfva sin verksamhet förr, än sådana omröstningar försiggått,

som här ofvan äro antydda.»

Nu gällande stadganden om rätt till minuthandel eller utskänkning af

bränvin återfinnas i här nedan ur bränvinsförsäljningsförordningen intagna

stadganden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

§ 6.

1. Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin,

som i stad innehafves på grund af burskap eller särskildt privilegium,

tillkommet innan nådiga förordningen den 18 januari 1855 angående

vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, må fortfarande,

så länge den ej uppsäges eller förverkas, åtnjutas, dock endast i

hittills gällande utsträckning.

2. Burskap, som meddelats efter det nådiga förordningen den 18

januari 1855 angående vilkoren för bränvins försäljning blef till efterlefnad

gällande, medför ej rätt till minuthandel med eller utskänkning

af bränvin.

§ 7.

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen

den 18 januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef

till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke

upphört; då må samma handel, så framt rättigheten dertill icke varder

uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den,

som, då nådiga förordningen den 26 augusti 1878 angående vilkoren för

försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, var egare till sådant

gästgifveri, och af hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen

vid samma gästgifveri, sjelf eller genom annan behörig

person, besörjer.

2. Eges sådant gästgifveri af kommun eller annan menighet eller af

bolag, å hvilket de i § 9 mom. 2 befintliga föreskrifter icke äro tillämpliga,

då må rättigheten till bränvinsutskänkning af samma kommun, menighet

eller bolag under förestående vilkor tillgodonjutas under loppet af

tjugu år, räknade från den dag, då nådiga förordningen den 26 augusti

1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad

gällande.

3. Der gästgifverihållning är mellan flere åbor fördelad, må utskänkningsrättighet

af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast

under den tid, han gästgifverihållningen besörjer. Den, som vill sin andel

i utskänkningsrättigheten uppsäga, vare dertill berättigad, der uppsägning

sker inom den tid, som i § 16 mom. 4 här nedan är bestämd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

§ 8.

1. I stad skall magistraten hvarje år inom utgången af januari

månad för Kongl. Maj:ts befallningshafvande uppgifva de näringsidkare,

hvilka rätt till minuthandel med eller utskänkning af bränvin tillkommer

på grund af stadgandet i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år skall inom samma tid, sedan stadsfullmägtige eller,

der sådane ej finnas, allmän rådstufva hörde blifvit, magistraten till Kongl.

Maj:ts befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet

att då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra

pei''Soner för högst tre år tilldelas och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas

antal äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe

finnas må, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses nödig.

B. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i ämnet

och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot både magistratens

och stadsfullmägtiges eller allmän rådstufvas afstyrkande beslutas, att

näringsidkare enligt mom. 2 antagas skola, ej heller sådane näringsidkares

antal bestämmas högre än det, hvarom magistraten och stadsfullmägtige

eller allmän rådstufva äro ense.

§ io.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan

tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre

derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften

af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden

skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande

och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta

den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden

i kommunalstämman. Denne inhemte, innan april månads utgång,

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens

utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma

ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände,

inom tre veckor från det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden

kommunalstäminoprotokollet och kommunalnämndens yttrande, jemte eget

utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts

befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens

ordförande till känna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin i

socken må beviljas, förfares på lika sätt, som om utskänkning nu stadgadt

är.

§19.

1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld,

på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning

kan för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad,

dock ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,

må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning på derom af

vederbörande gjord anmälan meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

dock må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort,

hvarom nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse

lemnats tillfälle att derom yttra sig.

Bestämmandet af huruvida bränvinsförsäljningsrättighet må i en kommun

utöfvas är sålunda enligt nu gällande stadganden i allmänhet öfverlcmnad

till kommunens representation jemte vederbörande myndighet.

Enligt utskottets förmenande kan det med skäl sättas i fråga, om ej

i nu berörda angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas

flertalets åsigt. Den af motionären i detta syfte föreslagna anordningen

synes emellertid utskottet icke kunna förordas, enär densamma

uppenbarligen skulle innebära en allt för stor afvikelse från nu gällande

grundsatser för kommunala ärendens afgörande.

På grund häraf hemställer utskottet,

4:o att herr Anderssons ifrågavarande motion ej

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

-:-:-- , .. .. • ... .

§ 26 i bränvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:

§ 26.

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från

klockan 8 förmiddagen till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

17

klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara

längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön* och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin

tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds

hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 193, anföra herr

P. Waldenström och 72 andra af Kammarens ledamöter följande:

»Då vid 1885 års riksdag den ännu i hufvudsak gällande bränvinsförsäljningsförordningen

första gången diskuterades i riksdagen, väckte

formuleringen af dess 26 § 4 mom. mycken gensägelse. Det anmärktes

deremot, dels att bestämmelsen i viss mån skulle gifva fog för tal om

administrativt godtycke, och dels att den rätt, som derigenom lades i

länsstyrelsernas hand, under alla omständigheter vore ganska betänklig.

En bland de största af dessa betänkligheter är utan tvifvel den,

att länsstyrelserna skola utöfva suspensionsrätt gent emot en af Konung

och Riksdag stiftad lag. Erfarenheten har nemligen visat, att länsstyrelserna

nästan öfver allt begagnat den rätt, som det ifrågavarande lagrummet

lägger i deras händer.

En sådan sakernas ordning bör, enligt vår mening, icke längre

få fortfara. Vi våga uttala den förhoppningen, att, för så vidt det är

allvarligt menadt med det intresse, som så många säga sig hysa för

den pågående nykterhetsrörelsen, detta intresse också skall visa sig deruti,

att man ändtligen går nykterhetsvännernas, genom vid flera riksdagar

upprepade motioner, uttalade önskningar till mötes och ur lagen borttager

en bestämmelse^ genom hvilken lagen sjelf i en vigtig punkt kan

göras om intet.

För länsstyrelserna sjelfva bör en sådan lagändring blifva ganska

välkomtnen. Det skall utan tvifvel vara dem ganska svårt att slitas

mellan två så skilda anspråk som den nykterhetssträfvandena stödjande

lagens bud och deras personliga öfvertygelse å ena, och andra vederbörandes

motsatta önskningar och sträfvanden å andra sidan. Och om

än till en början en del samhällsmedlemmar skola komma att känna den

lagstadgade utskänkningstidens gränser allt för trånga, så lider det intet

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

tvifvel, att man ganska snart skall finna sig väl deri genom att så småningom

foga sina lefnadsvanor derefter.

På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi vördsamt föreslå, att § 26

mom. 4 i bränvinsförsäljningsförordningen må erhålla följande förändrade

lydelse:

Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på framställning af

kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande,

derom förordna.

I händelse denna vår framställning af Riksdagen bifalles, lärer deraf

med nödvändighet följa, att orden m allmänhet)'') borttagas ur mom. 2 och

3, om hvilken ändring vi derför, under ofvannäinnda förutsättning, härmed

äfven vördsamt anhålla.»

Förslag i enahanda syfte som det nu föreliggande hafva flere gånger,

senast år 1891 för Riksdagen framlagts utan att hafva tillvunnit sig vare

sig bevillningsutskottets eller någon af kamrarnes bifall.

1891 års bevillningsutskott yttrade i sitt i frågan afgifna betänkande

följande:

»Då det emellertid icke lärer kunna förnekas, att lefnadsförhållandena

och lefnadsvanorna hos befolkningen i skilda trakter och inom olika samhällsklasser

äro högst väsentligt olikartade, bör det vara tydligt att en

lagstiftning, hvilken, i likhet med vår, i icke oväsentlig mån inskränker

de tider, under hvilka försäljning af spritdrycker må ega rum, icke lämpligen

kan, utan att medgifva undantag, fastslå samma tidsbestämmelser

för alla klasser och orter, så länge hos de särskilda samhällsmedlemmarne

en olika uppfattning i afseendet på användandet af spritdrycker gör sig

gällande. Säkert är att det i många fall skulle verka ett högst onaturligt

tvång, om så hos oss skedde, och följden häraf blefve helt visst, att

lagen komme att på mångfaldigt sätt såväl öppet som hemligt öfverträdas,

utan att ordningsmagten skulle känna sig uppfordra^ att beifra sådana

öfverträdelser. Men icke kan det vara klokt att stifta lagar, som man

förutser icke skola efterlefvas; bättre då att åt bestämmelserna gifva den

form, att der särskilda förhållanden påfordra undantag från det i allmänhet

stadgade, sådant ock kan varda medgifvet. Hvad beträffar de myndigheter,

åt hvilka enligt gällande förordning lemnats befogenhet att, der

omständigheterna så påfordra, medgifva utsträckning i de lagbestämda

tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande, hafva motionärerna ej ens

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

19

påstått, att dessa myndigheter icke skulle med tillbörlig samvetsgrannhet

hafva utöfvat denna magt.»

Hvad sålunda mot förslaget anförts ånger utskottet fortfarande och

i än högre grad ega giltighet nu, sedan tiden, under hvilken försäljning af

spritdrycker får ega rum, blifvit till följd af sagda Riksdags beslut än

vidare inskränkt.

Utskottet hemställer, .

5:o att herr Waldenströms m. fl. ifrågavarande

motion ej måtte bifallas.

§ 4 mom. 2 i bränvinsförsäljningsförordningen har följande lydelse:

§ 4.

1.-------------------

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin

låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar,

till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

I § 42 af nämnda förordning äro derjemte intagna bestämmelser

om straff för den, som, mot hvad i nyssintagna moment är stadgadt, begagnar

ombud för bränvins utlemnande å annat ställe än der han sin

försäljningsrätt utöfvar.

Herr P. Waldenström har i en inom Andra Kammaren väckt motion

n:o 194 anfört följande:

»Då förordningen om försäljning af bränvin ofta eluderas derigenom,

att personer, som i städer ega rätt till minuthandel med spirituösa, genom

agenter utbjuda sina varor öfver allt på landsbygden, hvarefter de upptagna

reqvisitionerna från staden expedieras till reqvirenterna, hvaraf svåra

missbruk uppstå, så tager jag mig friheten föreslå, att Riksdagen måtte

antaga följande förändrade lydelse af förordningen angående försäljning af

bränvin den 31 december 1891 § 4 mom. 2:

1.------------------

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin,

vare sig sjelf eller genom ombud, å annat ställe än det, der han sin för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

säljningsrätt utöfvar, till salu utbjuda eller till köpare utlemna bränvin i

mindre belopp än 250 liter.»

Enär ett förbud, sådant som det motionären föreslagit skola i ofvanintagna

§ 4 mom. 2 inrymmas, torde, för att blifva rätt verksamt, nödvändiggöra

intagande uti ifrågavarande förordning af bestämmelse om

straff för öfverträdelse af samma förbud, men motionären ej framstält

förslag om dylik straffbestämmelse, finner utskottet sig böra hemställa,

6m att herr Waldenströms ifrågavarande motion

icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 mars 1893.

På utskottets vägnar:

F. Barnekow.

Reservationer

vid punkten 5:o af herrar G. Jansson, S. M. Olsson och Beckman.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKKRIKT, ISO*.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:33 Skrifvelse till Konungen, om ändring i kongl. för ordningen angående vilkor en för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker s. 9 i texten