Sök i Ratio Lex

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2

1893-04-21 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1893:2, Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 1 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om skrifvelser till

Kongl. Maj:t dels angående framläggande af förslag till

omorganisation af bankväsendet i riket och dels angående

indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva

egna sedlar å 10 kronor.

Till bankoutskottet hafva från Andra Kammaren öfverlemnats två

motioner angående bankväsendet, nemligen den ena:

n:o 158, af herr Dalm, som föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t. måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, hufvudsakligen

på de grunder, som i motionen framhållits, till nästa Riksdag framlägga

förslag till omorganisation af vårt bankväsende med afseende på riksbanken

och de enskilda sedelutgifvande bankerna; och äro de sålunda

antydda grunderna följande:

att riksbanken öfvertager all sedelutgifning i landet;

att de enskilda bankerna, för erhållande af stadig ka6sareserv och

derpå grundad möjlighet att upprätthålla afdelningskontor jemväl på

mindre platser, få rätt att i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna

vexlar mot lägre diskonto, framför allt under öfvergångstiden;

att för riksbankens metalliska kassa och sedelutgifning skola gälla

de bestämmelser, som föreslagits af 1889 års bankkomité; och

a>t, riksbankens sedlar skola mottagas i riket enligt stadgandet i

§ 72 regeringsformen;

-B’7 till Riksd. Prof. 1893. G Sami. 2 Afd. 2 lläft. (N:o 2).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

hvarjemte i motionen framhållits såsom önskvärdt, att större kontinuitet

borde beredas i fråga om riksbankens styrelse.

Den andra af de åsyftade motionerna, n:o 25, är väckt af herrar

Sjö och Ivar Månsson, hvilka, under åberopande af de skäl, som framstälts

i sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1 vid 1892

års lagtima riksdag, bemstält,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke tiden för beslutande

om successiv indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar

å 10 kronor kunde anses nu vara inne, samt att, derest Kongl.

Maj:t, innan beslut härom sattes i verket, skulle finna särskilda åtgärder

från Riksdagens sida böra ifrågakomma, Kongl. Maj:t ville för nästa

Riksdag framlägga de förslag i ämnet, som Kongl. Maj:t ansåge för

ändamålet nödiga.

För behandling af dessa motioner har bankoutskottet begärt sammanträde

med lagutskottet, och får det sammansatta banko- och lagutskottet

härmed afgifva yttrande i frågan.

Då de ofvanberörda motionerna så till vida gå i samma rigtning,

att den af herr Dahn väckta omfattar äfven syftet i det förslag, som

af herrar Sjö och Ivar Månsson framställe, har utskottet ansett lämpligast

behandla motionerna i ett sammanhang, men får, innan utskottet

inlåter sig på sjelfva saken, erinra om de vigtigaste hufvudpunkterna

i de olika förslag, som under de senare åren varit föremål för behandling

hos Riksdagen till lösning af den sväfvande bankfrågan.

Sedan inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till ändring

i kongl. kungörelsen den 20 maj 1864 angående enskilda banker med

rätt att utgifva egna banksedlar, framlade Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande

att Kongl. Maj:t ansett sig i ett så vigtigt ämne som detta

icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan, för 1874 års Riksdag

förslag till den ändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande

banker, som enligt samma förslag borde utfärdas. Vid behandlingen

af detta förslag stannade Riksdagens båda kamrar i olika beslut i fråga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Sanko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 3

om de sedelvalörer, som skulle få utgifvas af de enskilda bankerna,

hvilka beslut dock sammanjemkades derhän, att enskilda bankers sedlar

skulle få lyda å 50, 100, 500 och 1,000 kronor samt tills vidare

och intill dess Kongl. May.t annorlunda förordnade jemväl ä 10 och 5 kronor.

I den kongl. kungörelse, som, efter anmälan af Riksdagens nu nämnda

och öfriga beslut med anledning af Kongl. Maj:ts ofvanberörda förslag,

den 12 juni 1874 utfärdades, blef infördt ett stadgande i öfverensstämmelse

med Riksdagens beslut om sedelvalörerna. Den befogenhet

att när som helst förordna om indragning af de enskilda bankernas

rätt att utgifva egna sedlar å 5 och 10 kronor, hvilken sålunda lagts

i Kongl. Maj:ts hand, har hittills icke blifvit begagnad i vidsträcktare

mån än att, sedan Riksdagen år 1879, efter derutinnan af Kong!. Maj:t

framlagd proposition,

kongl. kungörelsen den 20 juni 1879 de enskilda bankernas rätt att

utgifva egna sedlar å 5 kronor upphört från och med samma års slut.

Ett af Kongl. Maj:t i nyssnämnda proposition jemväl framstäldt förslag

om åtgärder i och för upphörande för ifrågavarande banker äfven af

rätten att utgifva egna sedlar å 10 kronor senast inom utgången af

år 1882 vann deremot icke Riksdagens bifall.

Vid slutet af 1870-talet hade sålunda frågan om den enskilda

sedelutgifningens inskränkning icke kommit längre, än att den lägsta

sedelvalören indragits och att den näst lägsta, eller 10 kronor, när

Kongl. Maj:t derom funne godt förordna, äfven kunde indragas. Inom

Riksdagen framstäldes emellertid snart yrkanden på åtgärder att ytterligare

inskränka den enskilda sedelutgifningen eller låta densamma

upphöra, och dessa yrkanden funno vid 1881 års riksdag sitt uttryck

i en då till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse, hvari Riksdagen framhöll

de brister, hvarmed, enligt dess åsigt, bestämmelserna med afseende

på de enskilda bankerna voro behäftade, samt anhöll i sammanhang

härmed om en revision af den gällande lagstiftningen angående dessa

banker. Samma år blef äfven efter anmälan hos Kongl. Maj:t af Riksdagens

skrifvelse den s. k. stora bankkomitén tillsatt, hvarvid sörjdes

för, att såväl riksbankens som de enskilda bankernas målsmän blefvo

inom komitén representerade. I sitt den 14 december 1883 afgifna

utlåtande uttalade komitén såsom en hufvudprincip, att det mål, hvartill

lagstiftningen i Sverige på bankväsendets område borde sträfva, måste

vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och koncentrerandet

af sedelut.gifningsrätten hos en enda bank; en grundsats, hvars rigtighet

vann sådant erkännande, att alla de förslag i ämnet, som derefter

framlagts för Riksdagen, upptagit densamma. Endast om sättet att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

efter en mer eller mindre lång öfvergångstid nå målet hafva olika meningar

gjort sig gällande, men denna meningsskiljaktighet har hittills

hindrat frågans lösning. Sålunda ledde, sedan kamrarne stannat i olika

beslut, som ej kunde sammanjemkas, Kongl. Maj:ts till 1886 års Riksdag

aflåtua och på förenämnda komitéutlåtande (gruppen A af komiténs

förslag) stödda proposition icke till något resultat. En annan proposition

i ämnet af år 1887 kom icke under behandling till följd af då inträffad

_ riksdagsupplösuing. Enligt grunderna för dessa båda kongl.

propositioner skulle sedelutgifningen ordnas under en mer eller mindre

noga bestämd öfvergångstid, efter hvilkens förlopp den stora frågan

om sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank (riksbanken)

skulle slutligen lösas, men dessa grunder hafva sedermera icke åter

upptagits. Efter ett yttrande till statsrådsprotokollet öfver finansärenden

den 21 december 1888 fann nemligen Kongl. Maj:t blifvande förslag

i ämnet böra omfatta lösning af den sväfvande bankfrågan i hela hennes

vidd, och den 5 oktober 1889 uppdrog Kongl. Maj:t åt en komité —

äfven denna sammansatt af representanter för både riksbanken och

enskilda banker att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vissa i

nämnda statsrådsprotokoll angifna grunder uppgöra förslag till bankväsendets

ordnande. Komiténs program kan sammanfattas deri, att

sedelutgifningsrätten borde koncentreras hos Sveriges riksbank under

vilkor, dels att riksbanken organiserades så, att den blefve egnad att

fylla denna uppgift, dels att nödig varsamhet iakttoges vid afvecklingen

.af de enskilda bankernas sedelutgifning. Den 30 januari 1890,

afgal komitén på grund häraf betänkande, hvari jemte motivering,

bland andra, förekommo förslag dels till lag för Sveriges riksbank och

dels till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

I det förra af dessa förslag formulerade komitén stadgandena om

viksbankens metalliska kassa och sedelutgifning på följande sätt:

7 §•

»Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar, som motsvaras af följande

kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i 9 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande

räkning innestående medel».

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

5

8 §•

»Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af högst sjutiofem millioner kronor, under vilkor

att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar

sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och audra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar betalbara inom eller utom riket».

9 §.

»Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt såväl svenskt och utländskt samt

omyntadt guld som ock i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse

med konventionen den 27 maj 1873 pregladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem

millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 8 § utgifna

sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk

kassa minst tretio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund

utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af metalliska

kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas vid mindre belopp än

som svarar mot fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess

helhet.»

Beträffande åter enskilda hankers sedelutgifningsrätt, föreslog komitén

i det senare af ofvannämnda båda lagförslag, utom stadgande!!

derom att rätt att utgifva egna sedlar ej vidare skulle få meddelas

någon bank och att förlängning i enskild banks oktroj ej finge beviljas

för längre tid än till utgången af 1903 äfvensom att efter 1893

års utgång samtliga enskilda bankers sedelutgifningsrätt ej skulle vara

medgifven till högre sammanlagdt belopp än 50 millioner kronor, följande

bestämmelser:

§ 3.

»Vid utgången af år 1898 inskränkes sedelutgifningsrätten för en

hvar af de enskilda bankerna till hälften af det enligt § 2 banken

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

tillagda belopp °); och vare banken berättigad till en sålunda begränsad

sedelutgifning intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank att

utgifva egna sedlar upphör.

Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt och hållet eller

delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt, ege att hos Sveriges riksbank

från tiden, då detta sker, och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv

mot säkerhet, som af riksbankens fullmägtige godkännes, och till belopp,

motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken sålunda afstått. För

dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift. Räntan för medel, som å

sådant kreditiv uttagas, bestämmes af riksbankens fullmägtige; dock

att denna ränta icke må sättas högre än till två procent för år.

När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt eller någon

del deraf, skall banken derom göra anmälan hos Konungen.»

§ 4.

»Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och med 1898 i

Sveriges riksbank rediskontera vexlar af sådan beskaffenhet, som i

§ 14 a) af lagen för riksbanken sägs °°), till belopp, motsvarande bankens

obegagnade sedelutgifningsrätt enligt den af kongl. finansdepartementet

senast offentliggjorda bankrapport.

Under åren 1899 till och med 1903 åtnjuta enskild bank dylik

rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande den minskning i rätten att

utgifva egna sedlar, som på grund af stadgandet i § 3 för banken inträdt

vid utgången af år 1898.

Vid den rediskontering, hvarom här sägs, må diskontot icke

öfverstiga två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.»

Dessa grunder för sedelutgifningens ordnande hafva icke varit

understälda Riksdagens pröfning; och för närvarande kan det sägas, *) **)

*) »§ 2. Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt icke medgifven utöfver

ett sammanlagdt belopp af femtio millioner kronor för samtliga enskilda banker.

Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda bankerna med hänsyn till

såväl hvarje banks förutvarande sedelutgifning som antalet af dess afdelningskontor.

Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit bestämd, må under den i § 1

omförmälda oktrojtid afdelningskontor icke, utan Konungens medgifvande, af banken indragas.

Sker det, ege Konungen föreskrifva nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning».

**) Här åsyftade stadgande lyder sålunda: »Riksbanken eger att drifva utiåningsrörelse

medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader betalbara vexlar,

hvilka pröfvas vara grundade å verkliga liandelsatfärer;''1

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 7

att den af komitén åsyftade reformen i viss mån undanskjutsa så till

vida, som Kongl. Maj:t dels genom flera kungörelser från slutet af 1891

förlängt de den 31 december 1893 utlöpande oktrojerna för enskilda

banker på 10 år och dels genom kungörelse den 27 januari 1893

oktrojera! en ny enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank,

som derigenom erhållit sedelutgifningsrätt till slutet af 1903 i likhet

med öfriga enskilda banker. Ifrågavarande oktrojer torde emellertid,

ehuru beviljade för 10 år, icke medföra något hinder för ny lagstiftning

angående samma banker, enär de bolagsordningar, som faststälts

vid oktrojernas meddelande, inledas med ett så lydande stadgande:

»§ 1. Bolagets ändamål är att, under benämning N. N. enskilda

bank genom vald styrelse drifva bankrörelse med rätt att utgifva egna

banksedlar; och har banken att ställa sig till efterrättelse ej mindre

hvad för enskild sedelutgifvande bank är eller må varda i lag stadgadt

än äfven hvad i denna bolagsordning föreskrifves.»

I sammanhang härmed torde äfven böra erinras derom, att Riksdagen,

så vidt på densamma berott och i sakens nuvarande läge kunnat

åstadkommas, sörjt för att riksbanken skall blifva i stånd att ensam

öfvertaga äfven utgifningen af sedlar å 10 kronor, i hvilket afseende

vilkorliga stadgande!! meddelats i alla från och med 1885 utfärdade

bankoreglemente^ så lydande*):

»För den händelse, att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af

de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor,

ega fullmägtige

dels att på det sätt och på de vilkor i afseende å räntegodtgörelse,

återbetalningsskyldighet m. m., som med fullmägtige i riksgäldskontor

aftalas, uti riksgäldskontor lyfta svenska statens obligationer

eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af högst sju millioner

kronor;

dels ock att på de vilkor, fullmägtige må bestämma, i riksbanken

rediskontera af de enskilda bankerna öfvertagna inländska vexlar intill

ett belopp, motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma vid

1885 års slut befinnes hafva haft i egna tiokronesedlar utelöpande.»

Ehuru Riksdagen, på sätt ofvan antydts, icke varit i tillfälle pröfva

något af Kongl. Maj:t framstäldt, på senaste bankkomiténs betänkande

af 1890 grundadt förslag till lagar för riksbanken och enskilda sedelutgifvande

banker, saknas dock icke uttalanden, som synas ådagalägga,

att inom regeringen de af komitén förordade grundsatser med afseende

härå vunnit anslutning. Sålunda må erinras om ett anförande af stats- *)

*) 1892 års bankoreglemente):

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

rådet och chefen för kongl. finansdepartementet till Andra Kammarens

protokoll den 6 april 1892 (n:o 26 sid. 30), hvari herr statsrådet under

öfverläggning om ändring i vissa delar af värnpligtslagen yttrade bland

annat:

»Jag kommer nu till banko vinsten. Jag har beräknat den del

deraf, som utöfver den hittills vanliga proportionen eller omkring hälften

skulle tillkomma statsverket, till 700,000 kronor. Det är naturligtvis

en ganska liten siffra, helst om det skulle inträffa, hvad i Andra

Kammaren förut framhållits såsom önskvärdt och hvad jag gerna sjelf

skulle önska, att under vissa vilkor riksbanken sjelf skulle blifva den

enda sedelutgifvande bank i riket. Om så blefve fallet, är det intet

tvifvel om, att de 700,000 kronorna äro för lågt tilltagna.»

öfver de till behandling föreliggande motionerna har utskottet

infordrat yttranden från fullmägtige i riksbanken, hvilka anfört

l:o) beträffande herr Dahns motion:

»Hvad nu först beträffar frågan om sedelutgifningens öfverlemnande

åt riksbanken allena, hafva fullmägtige i riksbanken i sitt utlåtande

den 29 februari 1884 öfver bankkomiténs den 14 december

1883 afgifna förslag till förändrad organisation af bankanstalterna, med

åberopande af de skäl, komitén anfört, uttalat sig för att riksbanken

skulle få uteslutande rätt att utgifva banksedlar med lagligen gällande

kurs, dock att öfvergången till det nya systemet icke borde ske alltför

brådstörtadt.

Hvarken i det ena eller andra afseendet hafva fullmägtige funnit

anledning att frångå sin i ofvan åberopade yttrande uttalade åsigt;

anhållande fullmägtige dervid att få erinra, hurusom dels riksbankens

fonder sedan 1884 ökats med ett betydligt belopp, dels ock bankens

sedelutgifningsrätt sedan dess blifvit väsentligen utvidgad. Om sålunda

riksbanken under de nio år, som förflutit efter det ifrågavarande yttrande

afgafs, alltmer vuxit in i den ställning, som en ensam sedelutgifvande

bank måste intaga, synes dock, med hänsyn till affärsrörelsen

i landet, sådan den utvecklat sig under inflytandet af ett större antal

sedelutgifvande banker, det vara med nödig försigtighet öfverensstämmande,

att en lämplig öfvergångs- och beredelsetid lemnas dessa enskilda

banker, innan deras sedelutgifningsrätt upphör. Att i det afseendet

rätt bör medgifvas dessa banker att till lägre diskonto få i riksbanken

rediskontera af dem öfvertagna vexlar, har senast af 1889 års

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 9

komité föreslagits, och fullmägtige, som beträffande ifrågastäld indragning

af de enskilda bankernas tiokronesedlar såväl 1885 i sitt till

sammansatta stats- och bankoutskottet afgifna yttrande, som ock 1892

i utlåtande till sammansatta banko- och lagutskottet förordat en dylik

rediskonteringsrätts medgifvande, anse sig, med hänvisning till sina vid

dessa tillfällen gjorda uttalanden, böra i hufvudsak instämma i hvad

1889 års komité angående dylik ^diskontering föreslagit.

Vidare anse sig fullmägtige, som i afseende å riksbankens sedelutgifningsrätt

och metalliska kassa icke hafva något att erinra mot det

af samma komité framlagda förslag, i likhet med komitén och med

hvad fullmägtige sjelfva yttrat vid behandlingen af de väckta motionerna

om tiokronesedlarnas indragning, böra framhålla angelägenheten deraf,

att, om riksbankens ställning skall ändras derhän, att den ensam blir

sedelutgifvande, bestämmelserna om metalliska kassan och sedelstocken

blifva intagna i banklagen.

Beträffande slutligen frågan om den ändring i afseende å riksbankens

styrelse, som må finnas nödig i samband med riksbankens

eventuella öfvertagande af hela sedelutgifningen, torde fullmägtige icke

hafva anledning att nu yttra sig, helst motionären i det afseendet. endast

uttryckt en önskan om större kontinuitet i styrelsen.»

2:o) beträffande herrar Sjös och Månssons motion:

»Fullmägtige hafva under 1892 års lagtima riksdag haft tillfälle

utförligt yttra sig angående ett af samme motionärer framstäldt förslag

i enahanda syfte; och som fullmägtige sedan dess icke haft anledning

frångå sina då uttalade åsigter i ämnet, anse sig fullmägtige nu kunna

inskränka sig till att hufvudsakligen åberopa sitt år 1892 afgifna yttrande

i ämnet. Enligt detta skulle riksbanken val vara i stånd att

med sina sedlar å 10 kronor ersätta de enskilda bankernas, derest dessa

blefve indragna, under vissa förutsättningar, hvilka fullmägtige angifvit,

och som afsågo ökning i riksbankens sedelutgifningsrätt, stärkande i

motsvarande mån af sedelutgifningens underlag, medgifvande af rediskonteringsrätt

på billiga vilkor för enskilda banker hos riksbanken

samt öfverflyttande af bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt

och metalliska kassa från bankoreglementet till lagen för rikets

ständers bank.»

Från fullmägtiges yttranden har deras ordförande varit skiljaktig,

i det han beträffande fullmägtiges uttalande angående herr Dahns motion

anfört:

»Då de fördelar och lättnader, som de enskilda bankerna bereda

Bih. till Ilikså. Prof. 1893. 6 Sand. 2 Afd. 2 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

den allmänna rörelsen, efter min öfvertygelse, i icke oväsentlig mån

bero deraf, att sedelutgifningsrätt är dem medgifven, anser jag mig

icke kunna tillstyrka motionärens förslag, som går ut på ett fullständigt

upphäfvande af denna rätt. Jag kan så mycket mindre förorda förslaget,

som deruti saknas de vilkor och bestämmelser, hvilka, om eu

så genomgripande åtgärd som den ifrågavarande skall vidtagas, otvifvelaktigt

äro påkallade af omsorgen om den ekonomiska ställningens

trygghet.»

I fråga åter om yttrandet öfver den senare motionen har bemälde

ordförande åberopat hvad han i liknande ärende anfört, då fullmägtige

vid 1892 års lagtima riksdag utläto sig öfver då -väckt motion om

skrifvelse i fråga om indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva

egna sedlar å 10 kronor. Såväl fullmägtiges yttrande som reservationen

har utskottet fogat såsom bilaga till detta utlåtande (se Bil. I.)

Då utskottet delar de åsigter, som af bankofullmägtige i här ofvan

angifna yttranden uttalats och derför kan åberopa desamma, torde utskottet

icke behöfva vidlyftigt framhålla vigten af de skäl, som tala

för att frågan om bankväsendets ordnande med afseende på riksbanken

och de enskilda sedelutgifvande bankerna må inom den närmare tiden

kunna nöjaktigt ordnas. De äro nemligen så ofta och så uttömmande

framlagda under de senare åren, att någon afsevärd meningsskiljaktighet

i sjelfva principfrågan knappast torde förefinnas. Men om också enigheten

i uppfattningen af målet vid arbetet å banklagstiftningens ordnande

synes egnad att ingifva förhoppningar om eu snar lösning,

medföra likväl de vidt skiljaktiga åsigterna om sättet att genomföra

reformen väsentliga svårigheter. Dock vill det synas utskottet, att tre

vid innevarande riksdag redan fattade beslut äro egnade att i sin mån

minska nämnda svårigheter. Ett af dessa beslut är det om höjande af

riksbankens grundfond från 45 till 50 millioner kronor, eller samma

belopp, som 1889 års komité föreslagit. Vidare har Riksdagen beslutit

att till hvilande i grundlagsenlig ordning antaga ett förslag till ändring

af de grundlagsstadganden, som angå riksbankens styrelse, i syfte att

åt denna bereda ökad kontinuitet. Varder detta förslag i sin tid upphöjdt

till lag, torde åtminstone en af invändningarna mot riksbankens

förvandling till en centralbank förlora något af sin betydelse. Slutligen

bör äfven uppmärksammas Riksdagens beslut om höjning i beskatt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

ningen å enskild banks utelöpande sedlar, hvilken höjning från nästa

års början skall tillämpas. Det förslag härutinnan, som af Riksdagen

bifallits och som framstälts af enskild motionär, motiverades uteslutande

med behofvet af att bereda staten ökade inkomster, och i samma syfte

har äfven, mot vanligheten, Riksdagen i år öfverlemuat hela den disponibla

bankovinsten till statsverket. Det behof, som sålunda gjort sig

gällande, torde med säkerhet kunna antagas komma att qvarstå; och

vid sådant förhållande lär för visso frågan om sättet att åt riksbanken

förbehålla ökad andel af vinsten å sedelutgifningen i landet och omsider

hela denna vinst komma att intaga ett framstående rum. Denna vinstökning

synes nemligen icke kunna undvaras, om riksbanken i längden

skall blifva i stånd att mera verksamt och som sig bör bidraga till

täckande af statsverkets allt jemt växande behof.

Ehuru alltså utskottet håller före, att reformarbetet i förevarande

afseende icke bör få ligga nere, utan att tvärt om vigtiga skäl, grundade

på förhållandenas egen magt, tala för att åtgärder till målets vinnande

snart må företagas, finner likväl utskottet, att ytterligare utredning

tarfvas och att densamma svårligen kan åstadkommas annat än genom

Kongl. Maj:ts försorg, hvadan den lämpligaste utvägen synts utskottet

vara att biträda endera af motionärernas skrifvelseförslag. I valet

mellan dessa gifver utskottet företräde åt den af herr Dahn väckta

motionen, hvilken upptager just de hufvudpunkter, som, ehuru af väsentlig

vigt för frågans lösning, ännu icke varit Riksdagen förelagda

genom kongl. proposition. Härtill kommer, att reformen lättast genomföres

under normala ekonomiska förhållanden, hvaremot, såsom erfarenheten

redan visat, allehanda svårigheter för densamma kunna yppas,

om den så att säga skall tvingas fram under tider af ekonomiska brytningar.

Utskottet hemställer alltså med anledning af herr Dahns motion,

hvilken synes utskottet innefatta ett lämpligare uppslag än den andra

i ämnet föreliggande motionen för nya förhandlingar i den magtpåliggande

frågan,

l:o

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder,

som angifvits dels af fullmägtige i riksbanken och

dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar af

dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för

Sveriges riksbank och till lag angående indragning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, för Riksdagen

framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet

med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna.

Beträffande den af herrar Sjö och Ivar Månsson väckta motionen

torde densamma få anses besvarad genom hvad utskottet ofvan anfört,

till följd hvaraf utskottet får hemställa,

2:o

att den af herrar Sjö och Ivar Månsson väckta

motionen icke må till någon ytterligare Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1893.

På det sammansatta utskottets vägnar:

ARVID GUMiELIUS.

Reservation

af herrar Sandberg och Moberg.

Bil. I.

Fullmägtiges i riksbanken yttrande år 1892 till sammansatt bankooch

lagutskott i fråga om indragning af enskilda bankers

sedlar å 10 kronor.

»De enskilda bankernas utelöpande tiokronesedlar beräknades i

medeltal under åren 1880—1884 uppgå till ett belopp af 27 \ millioner

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

kronor, och har under senare år icke så obetydligt stigit, så att samma

medeltal för åren 1887—1891 utgör något öfver 32 millioner och den

31 december 1891 var nära 33 millioner eller närmare 57 procent af hela

deras utelöpande sedelstock. Deraf skulle kunna dragas den slutsats,

att genom det sålunda stegrade beloppet af tiokronesedlar denna valör

blifvit icke allenast för de enskilda bankerna sjelfva, utan äfven för

allmänna rörelsen af allt mer ökadt värde, samt att svårigheten för

riksbanken att utan särskilda anordningar öfvertaga hela denna sedelutgifning

måste ökas i bredd med dennas stegrade omfång. Fullmägtige

äro dock fortfarande af den åsigt, att efter indragningen af tiokronorsvalören

en icke så alldeles obetydande andel af dennas belopp lärer af

de enskilda bankerna komma att konverteras till sedlar af 50 kronor,

likasom det äfven lär kunna antagas, att en annan del af förstnämnda

valör skall blifva ersatt genom en vidsträcktare tillämpning af checkeller

anvisningssystemet. Fullmägtige hafva redan i sitt utlåtande af

1885 °) sökt uppvisa det föga berättigade i den från flera håll starkt

betonade farhågan, att de enskilda bankerna, beröfvade rättigheten att

utgifva sedlar å 10 kronor, skulle finna den återstående delen af sitt

sedelprivilegium af allt för ringa värde att kunna uppväga de dermed

förenade kostnader och olägenheter och följaktligen frivilligt uppgifva

densamma, hvarmed då äfven befarats skola följa, att all eller nästan

all bankverksamhet skulle komma att bedrifvas allenast af riksbanken

och dess afdelningskontor. Skulle likväl så inträffa, att de enskilda

bankerna funne med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa

andra fördelar och lättnader för sin kassarörelse till någon större del

afstå från sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom all sedelemission

inom riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken, fasthålla

fullmägtige fortfarande vid sin ofta uttalade och med de senare

årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd af den

ifrågasatta indragningen af tiokronesedlarne med all visshet skulle leda

till bättre ordning för vårt bankväsen liksom till större trygghet för

rörelsen och sundhet för näringslifvet. — Den högst väsentliga, men

stundom förbisedda skilnaden mellan riksbanken såsom den enda sedelutgifvande

institutionen och densamma såsom ensam bedrifvande all

bankverksamhet i riket lära fullmägtige icke behöfva för bankoutskottet

framhålla, och de hysa den öfvertygelsen, att den enskilda bankdriften

______________ \

*) Såsom bilaga fogadt till sammansatta stats- och han koutskottets utlåtande n:o

3 den 28 april 1885.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

fortfarande liksom förut skall komma att blomstra äfven utan sedelutgifningsrätt.

Hvad åter angår den tid, inom hvilken en indragning af den

nuvarande minsta enskilda bankernas sedelvalör skulle kunna verkställas,

äro fullmägtige deremot mera betänksamma, enär en så beskaffad

åtgärd till förminskande af det genom enskild bankverksamhet utgifna

sedelmyntet naturligen kan vidtagas endast med stor försigtighet för

att icke blottställa allmänna rörelsen för några svårare rubbningar. Att

bestämma indragningen redan till tiden för de nya oktrojernas trädande

i kraft eller 1894 våga fullmägtige icke tillstyrka, då befaras kan, att

åt de enskilda bankerna derigenom icke lemnas tillräckligt rådrum att

utan våldsam sammandragning af sin rörelse ordna sin verksamhet

efter de förändrade förhållanden, som i och med indragningen af en

för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefull rätt måste inträda, och derjemte

äfven riksbanken torde behöfva någon tid att rusta sig för den

mer omfattande rörelse, som sannolikt kommer att dervid falla på dess

lott. I anledning af 1885 års motion i ämnet uttalade fullmägtige den

mening, att indragningen borde kunna ske successive under åren 1886,

1887 och 1888, så att vid de gällande oktrojernas utgång med sistnämnda

år allt vidare utgifvande af tiokronesedlar skulle varda förbjudet.

Bankkomitén af 1890 kom deremot till den slutsats, att en stadgad

årlig minskning med ett visst belopp skulle för bankerna blifva ganska

svår att tillämpa och för affärslifvet under brydsamma förhållanden

ganska menlig, hvarför det vore bättre att lemna bankerna friare händer,

så att de med aktgifvande å affärsförhållandena kunde begagna de

i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för att minska det utelöpande

beloppet af sina sedlar. Komitén föreslog följaktligen, att sedelutgifningsrätten

skulle vid öfvergångstidens början begränsas till femtio

millioner krouor, efter 5 års förlopp vara minskad till hälften och efter

ytterligare 5 år helt och hållet upphöra. Med godkännande af denna

uppfattning synes det sålunda fullmägtige lämpligast och tryggast, att

åt de enskilda bankerna medgifves en längre beredelsetid för indragningen

af deras tiokronesedlar, så att t. ex. vid 1896 års utgång eller

3 år efter de nya oktrojernas tillämpning 50 procent af det belopp dylika

sedlar, hvarje enskild bank hade utelöpande vid 1891 års slut,

skulle vara indragen och derefter återstoden inom ytterligare 3 år eller

1899, från hvilken tid tiokronesedlar icke finge vidare utgifvas. Genom

en dylik anordning skulle åt de enskilda bankerna lemnas rundlig tid

att bereda sig till och sörja för eu successiv indragning af sedlarne,

och fullmägtige hysa den förhoppning, att på detta sätt rörelsen icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15

skulle komma att af åtgärden lida någon olägenhet, och att den af bankerna

nu stundom uttalade farhågan angående svårigheten för deras

kassarörelse skulle för dem sjelfva blifva föga känbar, då naturligen

vid den successiva indragningen af enskilda banksedlar det derigenom

vållade tomrummet i rörelsen skulle komma att äfven successivt fyllas

af riksbankens, hvilka således vid hvarje liqvid till de enskilda bankerna

skulle strömma till dess kassor och likaså utan svårighet för banken

derifrån vid hvarje utbetalning åter utgå. Slutligen skulle efter indragningens

afslutande af oktrojtiden ännu återstå 4 år, en tillräcklig

tid för hvarje bank att med ledning af vunnen erfarenhet besluta, antingen

den vid oktrojtidens slut ville upphöra med sin verksamhet eller

fortsätta densamma äfven utan sedelutgifningsrätt och sannolikt såsom

aktiebolag under likartade vilkor med dem, som redan nu gälla för de

fyrfaldiga af våra bankinstitut, som arbeta under denna form.

Redan i 1885 års utlåtande hafva fullmägtige uttalat den mening,

som sedermera upptagits af 1889 års bankkomité och redan vunnit i

viss mån godkännande af Riksdagen genom det i reglementet intagna

vilkorliga stadgandets senare moment, att nemligen åt de enskilda

bankerna borde beredas tillfälle att på gynsamma vilkor i riksbanken

rediskontera af sin inrikes vexelportfölj till belopp, motsvarande den

sedelutgifning, af hvilken de genom indragning af tiokronorsvalören gått

förlustiga. Fullmägtige hafva till hvad dervid blifvit anfördt intet att

vidare tillägga, men önska dock betona, att denna rediskontering torde

böra tillförsäkras de enskilda bankerna till visst bestämdt belopp och

under viss tid, med förbehåll likväl af riksbankens rätt och pligt att

pröfva vexlarnes ursprung och inre beskaffenhet. Det kan visserligen

deremot invändas, att riksbanken derigenom skulle komma att påläggas

en förbindelse, som under vissa förhållanden kunde blifva tung och

brydsam, men denna farhåga torde icke förtjena något synnerligt beaktande,

enär denna riksbankens rediskonteringsskyldighet i intet bill

komme att sträckas längre än högst till det belopp, de enskilda bankerna

haft utelöpande i sina tiokronesedlar, och sålunda torde kunna

fullgöras med riksbankens för rörelsen oumbärliga sedlar.

Å andra sidan får deremot icke förbises, att det för de enskilda

bankerna måste vara af högsta vigt att under tiden för indragningen

af en så betydlig del af deras utelöpande sedlar och möjligen någon

tid derefter kunna med visshet veta, hvad de från riksbanken hafva att

såsom kassatillgång påräkna. En dylik öfverenskommelse med de enskilda

bankerna bör slutligen betraktas icke endast såsom en tunga för

riksbanken, utan äfven såsom en fördel, enär de förra derigenom komme

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåande N:o 2.

att tjena såsom uppsamlare af handelns och industriens betalningslöften

för riksbankens räkning, men på sin egen risk, och det är från denna

synpunkt vida merai än från önskan att bereda de enskilda bankerna

någon ersättning för den genom inskränkningen i deras sedelprivilegium

uppkomna förlust, som det synts lämpligt att för de rediskonterade

vexlarne erbjuda de enskilda bankerna fördelen af någon reduktion i

det annars och vid direkt diskontering gällande diskontot. Denna uppfattning

synes äfven af Riksdagen blifvit godkänd, då det oftanämnda

vilkorliga stadgandet lemnar fullmägtige frihet att bestämma de vilkor,

som för rediskonteringen skulle komma att gälla.

Slutligen torde fullmägtige äfven nu böra något yttra sig angående

riksbankens förmåga att öfvertaga den ökade sedelutgifning, som

genom indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar med all visshet

lärer komma att af densamma fordras, samt om de särskilda åtgärder

i och för riksbankens förstärkande, livilka i följd deraf kunna blifva

nödiga.

Genom Riksdagens beslut af år 1887 Jhöjdes det belopp sedlar,

riksbanken egde att utgifva utöfver metalliska kassan och öfriga kassatillgångar,

med 10 millioner, eller från 35 till 45 millioner, hvarjemte

bestämdes, att de s. k. foliomedlen icke vidare skulle såsom utelöpande

sedlar beräknas. Den sålunda vunna ökningen i sedelutgifningsrätten

kan antagas till omkring 25 millioner, för hvilkens fullständiga åtnjutande

dock fordrades, bland annat, eu förstärkning af metalliska kassan

med 3 millioner.

Då riksbankens sedelreserv vid flera tillfällen före denna tid varit

ganska knapp, synes en dylik förhöjning, om äfven icke med samma

betydande belopp, halva varit af omständigheterna påkallad, så vida ej

riksbanken skulle allt för ofta nödgas, för att undvika öfverskridande af

sin emissionsrätt, vidtaga särskilda, för rörelsen ofta tyngande åtgärder.

Denna vidgade emissionsrätt har dock riksbanken endast i ringa mån

kunnat begagna, såsom framgår deraf, att vid årssluten 1887—1891 den

obegagnade delen deraf varierat mellan 20,8 och 29,9 millioner, hvarvid

derjemte bör uppmärksammas, att riksbankens utelöpande sedlar i regeln

vid månads- och årssluten ökas med 3 å 5 millioner, hvilka de närmaste

dagarne derefter återströmma till banken, i följd hvaraf den obegagnade

sedelreserven under årets öfriga tider i allmänhet varit icke obetydligt

högre, än af angifna siffror utvisas. Anledningen till riksbankens i förhållande

till sedelutgifningsrättens obetydliga faktiska sedelemission är

i främsta rummet den, att bredvid de enskilda bankernas sedlar plats

för större belopp af riksbankens icke funnits i allmänna rörelsen, och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och LagutJcottets Utlåtande N:o 2. 17

torde för närvarande och under normala förhållanden det belopp, som

rörelsen kan upptaga och qvarhålla, kunna beräknas till 35 å 40 millioner.

Det Överskjutande strömmar snart åter till riksbanken med anspråk på

liqvid, och då, såsom bankoutskottet har sig väl bekant, under senare

år de för inlösning nödiga kassatillgångarna varit mycket vexlande och

stundom knappa, hafva fullmägtige funnit sig manade att endast försigtigt

bedrifva riksbankens diskontrörelse och tillmötesgå anspråken på

nya eller ökade lörsträckningar. Då så är, och riksbanken redan nu

med en jemförelsevis obetydande sedelstock stundom funnit det brydsamt.

nog att anskaffa motsvarande kassatillgångar, kan det synas föga

berättigadt att fortfarande uttala samma åsigt som 1885, eller att riksbanken

utan större svårighet bör kunna åtaga sig den stegrade sedelemission,

som af indragningen af de enskilda bankernas tiokronesedlar

sannolikt kommer att påkallas. Dessa sedlar i rörelsen uppgå nu till

ett samladt belopp af 33 å 34 millioner kronor, och om äfven, såsom

förut blifvit erinradt, får antagas, att någon del deraf kan komma att

ersättas med de enskilda bankernas femtiokronesedlar och en annan del

af en kraftigare utveckling af check- och anvisningssystemet, lärer dock

i allt fall den vida större delen af dessa 34 millioner behöfva ersättas

af riksbankens sedlar. Det är också endast under antagande deraf, att

denna riksbankens sålunda ökade sedelemission icke i någon mån kommer

att utgöra ett tillskott till hvad af banksedlar redan finnes i rörelsen,

och som erfarenheten visat kunna och behöfva af denna qvarhållas,

utan att den tillkommit endast och uteslutande för att fylla det genom

minskningen af de enskilda bankernas sedelemission uppkomna tomrummet

och sålunda antagligen icke komma att särdeles tynga på inlösningsfonderna,

som fullmägtige ansett sig kunna fasthålla sin ofvan

anförda mening. Det är äfven endast från denna synpunkt som det

kan sägas, att några särskilda åtgärder af större betydenhet icke synas

vara för ändamålet behöfliga.

Naturligen bör riksbankens nu beviljade och under nuvarande

förhållanden fullt tillräckliga emissionsrätt något ökas, enligt fullmägtiges

åsigt med 15 millioner, och metalliska kassan enligt nu gällande

grunder med motsvarande belopp eller 30 procent deraf, således med 4,5

millioner. Med en metallisk minimikassa af 22,5 millioner skulle riksbankens

lägsta emissionsrätt sålunda komma att uppgå till 82,5 millioner,

och beloppet deröfver förblifva beroende på de öfriga kassatillgångarna,

d. v. s. saldot af fordringarna å löpande räkning i utlandet. Detta

minsta belopp af 82,5 millioner synes böra fullt motsvara behofvet, då

Bil, till Riksd. Prof. 1893. G Sami. 2 Afd. 2 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

riksbankens utelöpande sedlar med tillägg af de enskilda bankernas

tiokronesedlar belöpte sig i runda tal

vid utgången af 1887 till 68,

» 5) b 1888 b 76,

» » b 1889 b 77,

y> b b 1890 b 80,

b b b 1891 b 77 millioner kronor.

För undanrödjande af den möjliga svårigheten för riksbanken

att höja sin metalliska kassa i förhållande till den större emissionen af

sedlar, anse fullmägtige det vore tillräckligt, om det nuvarande vilkorliga

stadgandet i bankoreglementet, som berättigar riksbanken att i

händelse af upphörande af de enskilda bankernas rätt till utgifvande

af tiokronesedlar få i riksgäldskontoret lyfta svenska statens obligationer

eller motsvarande valuta i guld intill ett belopp af 7 millioner kronor,

får fortfarande förblifva gällande.

Slutligen anhålla fullmägtige få uttala såsom sin enhälliga mening,

att om riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt höjes, som nu blifvit

ifrågasatt, hvarmed dess lånerörelse samt inflytande på allmänna rörelsen

äfven måste vinna ökad utsträckning, synas bestämmelserna om sedelutgifningsrätten

och metalliska kassan böra förflyttas från reglementet

för riksbanken till lagen för rikets ständers bank. Skälen dertill äro

med så mycken styrka anförda af, bland andra, de båda bankkomitéerna

af 1883 och 1890, att fullmägtige dertill endast hafva att tillägga,

att den synnerliga omsorg, som Riksdagen egnat riksbanken och som

gifvit densamma en ökad och hög grad af styrka och fasthet, synes

böra utgöra ännu en anledning för Riksdagen att, när den ifrågavarande

förändringen kommer till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna

om riksbanken samma garanti som andra för samhället

vigtiga lagar och föreskri fter.B

Mot detta fullmägtiges yttrande afgaf fullmägtiges ordförande

reservation, hvari anfördes följande:

bI öfverensstämmelse med de åsigter, jag yttrat vid de föregående

tillfällen, då frågan om indragning af de enskilda bankernas

rätt att utgifva sedlar å 10 kronor varit föremål för fullmägtiges utlåtande

och Riksdagens pröfning, afstyrker jag den af motionärerna föreslagna

framställning till Kongl. Maj:t. Väl är det sant, att de af Kongl.

Maj:t meddelade nya oktrojer för de enskilda bankerna på 10 år från

1894 års början för en längre tid fastslå bestående förhållanden, utom

i nu ifrågasatta hänseende, men det torde böra erinras, att berörda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 19

oktrojer meddelats först sedan åtskilliga försök att ordna bankväsendet

visat sig fruktlösa, och jag kan icke, ehuru jag anser en inskränkning

och reglering af den enskilda sedelutgifningsrätten önskvärd, i Kongl.

Maj:ts beslut finna ett skäl att förorda en åtgärd, som efter min tanke

är olämplig såsom inskränkning och saknar all betydelse såsom reglering.

Den sedelutgifningsrätt, som medgifves de enskilda bankerna, bör lemnas

i sådan form, att bankernas förmåga att så i ett som annat afseende

underlätta den allmänna rörelsen i möjligaste måtto bibehålies,

men genom den nu föreslagna åtgärden, äfven om vid verkställigheten,

på sätt fullmägtige tillstyrkt, större varsamhet iakttages, än motionärerna

ansett nödigt, skall bankverksamheten sannolikt komma att

väsentligen inskränkas. Förlägenhet och rubbningar i den allmänna

rörelsen kunna deraf blifva en följd, och hvad som dertill kan leda

bör af lagstiftningen omsorgsfullt undvikas. Jemförelsen mellan indragning

af 10-kronesedlarne och den vid 1879 års slut skedda indragningen

af 5-kronesedlarne är icke bevisande, då 5-kronesedlarne i

stor utsträckning ersattes af 10-kronesedlar, men dessa sistnämnda

endast i ringa utsträckning torde komma att ersättas med närmast

högre valörer.

Det ökade utrymme, som indragningen skulle medföra för riksbankens

sedlar, är onekligen för riksbanken eu fördel, men om i sammanhag

dermed anspråk ställas på riksbanken, att den skall fylla de

lånebehof, hvarvid den allmänna rörelsen under det nuvarande systemet

vant sig, och till och med i någon mån afsåga sig sin sjelfständighet,

synas mig olägenheterna för riksbanken kunna blifva större än fördelarne.

— Om den föreslagna indragningen kommer till stånd, anser jag,

lika med öfrige fullmägtige, att bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt

och metalliska kassa böra införas i lagen för rikets

ständers bank.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.