Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

1893-04-21 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1893:3, Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3-

1

N:o 3.

Ant. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 1 e. m.

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den

30 maj 1873.

I en till Riksdagen aflåten proposition, n:o 49, har Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, att §§ 13 och 17 i lagen

om rikets mynt den 30 maj 1873, sistnämnda § sådan den lyder enligt

kongl. kungörelsen den 17 mars 1876, skola erhålla följande förändrade

lydelse:

§ 13.

Myntstycke af guld-----lagligt betalningsmedel.

Vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver eller brons

må dock på sätt och tid, hvarom Konungen särskilt förordnar, af myntverket

inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon

afsevärd förminskning af myntens vigt och när den, som anmäler sådana

myntstycken till inlösen, kan anses hafva mottagit dem på god

tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet samt anledning

ej heller finnes till antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit

skadan.

Bih. titt Riksd. Prot. 1893. 6 Sami. 2 Afd. 3 Häft. (N:o 3.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

§ 17.

Hvad här ofvan i § 12, § 13, första punkten, samt §§ 14, 15 och

16 stadgadt är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel,

dess invexling och utgifvande af statens kassor skall, på sätt mellan

Sverige, Norge och Danmark afslutade konventioner förmå, äfven gälla

om de i öfverensstämmelse med samma konventioner för Norge och

Danmark preglade mynt af guld, silfver eller brons.

Denna Kongl. Maj:ts proposition har af Riksdagens båda kamrar

hänvisats till bankoutskottet, som öfverlemnat densamma till det redan

för andra ärendens behandling tillsatta sammansatta banko- och lagutskottet;

och får detta senare utskott nu afgifva utlåtande öfver

Kongl. Maj:ts förevarande framställning.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes af enskilde motionärer i

båda kamrarne förslag om åtgärder för aflägsnande ur den allmänna

rörelsen af skadadt silfverskiljemynt, och sedan fullmägtige i riksbanken

blifvit i ämnet hörde samt tillstyrkt en framställning hos Kongl. Maj:t

om framläggande af det förslag till ändring i eller tillägg till lagen om

rikets mynt, som kunde finnas erforderligt för vinnande af det ändamål,

att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade utan att afsevärd vigtförminskning

inträdt, måtte kunna vid myntverket inlösas till fulla pregelvärdet,

när anledning funnes till det antagande, dels att skadan icke

åkommit myntstycket till följd af bedräglig afsigt, dels ock att innehafvaren

mottagit detsamma på god tro, förmälde Riksdagen för egen

del, att den ansåge, att motionerna borde vinna afseende. Vid jemförelse

mellan den svenska myntlagens stadgande om skadade silfverskiljemynt

och motsvarande stadgande i den danska myntlagen framstode

den förra såsom öfverdrifvet sträng. Den danska myntlagen innehölle

nemligen i § 10 en bestämmelse af följande lydelse: »Finansministeren

er bemyndiget til åt give Erstatning för Munter, der have lidt voldsom

eller ulovlig Beskadigelse, og for falske M0nter, naar der er Grund til

åt antage, åt Ihsendehaveren har modtaget saadan beskadiget eller

falskt M0nt i god Tro og ikke har tilsidesat almindelig Forsigtighed

ved Modtagelsen.» Då inom Riksdagen icke blifvit ifrågasatt, att falskt

mynt skulle af staten inlösas, hade Riksdagen ej heller velat härom

yttra sig. Men sådan ändring i myntlagen, att skadade eller vanstälda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 3

mynt, som på god tro mottagits, kunde inlösas till sitt nominella värde,

borde icke möta några betänkligheter. Om än till en början, efter det

en sådan ändring trädt i kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade

eller vanstälda skiljemynt komme att till inlösen presenteras myntverket,

torde detta verks utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej

blifva synnerligen afsevärda. En uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen

åverkan på skiljemynt, hvilken för att blifva vinstgifvande måste

bedrifvas i vidsträckt skala, blefve utan tvifvel lätt upptäckt och kunde

således afvärjas, hvaremot det syntes i hög grad oegentligt och i vissa

afseenden äfven menligt, att den allmänna rörelsen skulle tvingas att

behålla ett allt jemt ölcadt antal skadade myntstycken. Då Riksdagen

alltså ansåge, att en ändring af de nuvarande förhållandena i antydd

rigtning vore önsklig och af behofvet påkallad, hade Riksdagen, som

delade den af fullmägtige i Riksbanken i deras ofvanberörda yttrande

jemväl uttalade mening derom, att den åsyftade lagändringen borde utsträckas

derhän, att äfven skadade eller vanstälda bronsmynt kunde

blifva till pregelvärdet inlösta, beslutit att hos Kongl. Maj:t anhålla om

förslag till sådan ändring i myntlagen, som af fullmägtige, enligt hvad

ofvan förmälts, tillstyrkts med anledning af de ofvanberörda motionerna.

Den af Kongl. Maj:t i nu förevarande proposition gjorda framställning

afser att tillgodose de af Riksdagen sålunda uttalade önskningsmål;

och då Kongl. Maj:ts förslag synes utskottet till alla delar uppfylla

desamma, föranlåtes utskottet, under hänvisning till den utredning i

ämnet, som enligt hvad det Kongl. Maj:ts proposition bilagda statsrådsprotokollet

utvisar, blifvit i ärendet åvägabragt, hemställa,

att Riksdagen, med bifall till hvad Kongl. Maj:t

föreslagit, må för sin del besluta, att §§13 och 17 i

lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, sistnämnda §

sådan den lyder enligt kongl. kungörelsen den 17

mars 1876, skola erhålla följande ändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

§ 13.

(Andrad lydelse.)

Myntstycke af guld---

lagligt betalningsmedel.

Myntstycke af guld — — lagligt

betalningsmedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

(Nuvarande lydelse.)

i

§

(Nuvarande lydelse.)

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14,

15 och 16 stadgadt är om rikets

mynt, dess giltighet som betalningsmedel,

dess invexling och utgifvande

af statens kassor skall,

på sätt mellan Sverige, Norge och

Danmark afslutade konventioner

förmå, äfven gälla om de i öfverensstämmelse

med samma konventioner

för Norge och Danmark

reglade mynt af guld, silfver eller

rons.

De föreskrifter--etc.

(Andrad lydelse.)

Vanstälda eller skadade svenska

myntstycken af silfver eller brons må

dock på sätt och tid, hvarom Konungen

särskildt förordnar, af myntverket

inlösas till fulla pregelvärdet, när

skadan icke förorsakat någon afsevärd

förminskning af myntens vigt

och när den, som anmäler sådana

myntstycken till inlösen, kan anses

hafva mottagit dem på god tro och

icke åsidosatt vanlig försigtighet vid

mottagandet samt anledning ej heller

finnes till antagande, att han sjelf

afsigtligen åstadkommit skadan.

17.

(Andrad lydelse.)

Hvad här ofvan i § 12, § 13,

första punkten, samt §§ 14, 15 och

16 stadgadt är om rikets mynt

o. s. v. (lika med nuvarande lydelse).

Stockholm den 21 april 1893.

På det sammansatta utskottets vägnar:

ARVID GUM.ELIUS.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:87 Skrifvelse till Konungen, angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. s. 8 i texten