Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

1893-04-22 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1893:13, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ant. till Riksd. kansli den 22 april 1893, kl. 7 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n;o 7,

i anledning af väckt motion om latinskrif ning ens afskaffande

vid de allmänna läroverken.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 153, har

herr P. Waldenström föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till

Kong! Maj:t hemställa, det latinskrifningen vid de allmänna läroverken

samt i sammanhang dermed det latinska öfversättningsprofvet

i mogenhetsexamen måtte så snart som möjligt af sk atlas.

Vid pröfning af detta ärende har Andra Kammaren i enlighet

med sitt första tillfälliga utskotts hemställan för sin del besluta,

att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kong! Maj:t täcktes med

afseende på undervisningen vid de allmänna läroverken vidtaga

sådana anordningar, att latinskrif ning icke må åläggas lärjungarne

på annan tid än de åt undervisningen i latin anslagna lärotimmarne,

och att i sammanhang dermed det skriftliga öfversättningsprofvet

från svenska till latin i mogenhetsexamen må bortfalla;

och har Första Kammaren, efter delfående af detta beslut, för yttrande

hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga utskott.

Bill. till Riksd. Vrot. 1893. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 9 Höft. (Ko 2)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.

I det betänkande, som af förbemälda Andra Kammarens

utskott i frågan afgifvits, erinras till en början om de skal, motionären

för sitt förslag framstält och hvilka sålunda sammanfattas:

att Kong! Maj:t vid flera tillfällen förklarat sig vara sinnad

att borttaga det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen;

att latinskrifning vid våra läroverk numera på långt när icke har

samma betydelse, som den hade, då inga andra öfversättningar från

svenska till främmande språk förekommo; att den tid och det arbete,

som den tager i anspråk, skulle med mycket större gagn för lärjungarne

kunna egnas åt öfversättningar från modersmålet till något

lefvande språk; samt att, oberoende af den mera genomgripande

förändring af latinets ställning i allmänhet såväl i skolan som vid

universitetet, hvilken vore af behofvet påkallad, men hvars fullständiga

genomförande måhända icke kunde ske så snart, skrifning en

af latin kunde upphöra när som helst utan att vålla några rubbningar

i undervisningsplanen för öfrig!

Beträffande det af såväl Kong! Maj:t som Riksdagen vid

åtskilliga tillfällen ifrågasatta utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet

i mogenhetsexamen mot en skriftlig öfversättning från

latin till svenska utlåter sig motionären på följande sätt: »Att utbyta

det latinska öfversättningsprofvet mot en öfversättning från

latinet till modersmålet har af Kong! Maj: t biff vit ifrågasatt i de

propositioner, der det varit tal om denna sak. Ett sådant utbyte

vore dock alldeles ändamålslöst. Till prof på lärjungarnes kunskap

i latinet är det muntliga öfversättningsprofvet tillfyllestgörande, och

för utrönande af deras förmåga att behandla modersmålet torde

intet annat skriftligt prof böra fordras än det nu vanliga. Huru

för öfrigt de svenska skriföfning ärna böra anordnas vid undervisningen,

det må lemnas åt rektor och vederbörande lärare att bestämma.

De kunna utan tvifvel delvis lämpligen ske i form af

öfversättningar från ett främmande språk, det må nu vara latin

eller tyska, franska eller engelska.»

För att vinna en utgångspunkt för den förevarande frågans bedömande,

finner utskottet vidare lämpligt att taga en hastig öfverblick

af samma frågas föregående behandling af Kong! Maj:t och

Riksdagen under de två senaste årtiondena, och anför i sådant afseende

följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 13.

Redan år 1873 anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse af den

24 maj, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida

icke fordringarna i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk

kunde ändras på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska

till latin utbyttes mot en öfversättning från latin till svenska. Af

en sådan förändring förväntade sig Riksdagen, »att den borde, under

förutsättning att den förelagda uppgiften ej gjordes för svår,

lända till fördel både för latinstudiet och undervisningen i modersmålet».

Till svar på denna Riksdagens anhållan utfärdade Kongl.

Maj:t den 6 juni 1873 nådig skrifvelse till eforalstyrelserna i riket

angående förändrad undervisningsplan för de tre lägsta klasserna af

rikets elementarläroverk. Den väsentligaste förändring, som derigenom

infördes, bestod deri, att latinets inträde i undervisningen

framflyttades från 2:a klassen till den 4:e. Den sålunda inledda

reformen fullföljdes, ehuru efter delvis förändrade grunder, genom

1878 års läroverksstadga, hvilken ännu är gällande. I latinskrifningen

medförde denna stadga ingen annan inskränkning än den, som

betingades af latinets framflyttning till ett högre stadium, så att

antalet årsafdelningar, i livilka det skulle åligga lärjungarne att

skrifva ett latinskt hemtema hvarje vecka, minskades från 6 till 4.

De sålunda vidtagna förändringarna tillfredsstälde emellertid hvarken

allmänheten eller Riksdagen. Inom den senare upprepades under

de följande åren allt bestämdare yrkandena på en genomgripande

reform i undervisningsväsendet, särskilt i syfte af inskränkningar

i latinets studium. År 1882 uppdrog Kongl. Maj: t åt en komité

att undersöka organisationen af de allmänna läroverken samt afgifva

de yttranden och förslag, hvartill undersökningen kunde föranleda.

Denna komité afgaf sitt betänkande 1884. På grundvalen af den

omfattande utredning, som nu blifvit verkstäld, och delvis med anslutning

till de af komitén uttalade åsigterna, aflät Kongl. Maj:t till

1887 års Riksdag nådig proposition angående ändrade bestämmelser

med afseende på de allmänna läroverken. Till det vid denna proposition

fogade statsrådsprotokollet af den 14 februari anförde dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet, bland annat, att han

i likhet med komitén ansåg, att de skriftliga arbetena, särskildt latinskrifningen

i de högsta afdelningarna, kunde något inskränkas utan

fara för studiernas grundlighet. Det ifrågasatta utbytandet af det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen mot eu öfversättning

från latin till svenska vore deremot en fråga, som icke borde

afgöras, förrän i saken erfarne skolmän fått tillfälle att derom yttra

sina åsigter. Till följd af Riksdagens upplösning kom emellertid

frågan icke till vidare behandling för denna gång.

Förnyad framställning i ämnet afläts af Kong! Maj:t till 1890

års Riksdag. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förklarade,

att han ansåg det nödigt att för de högre klasserna vidtaga

någon åtgärd, som kunde vara egnad att minska trycket af ett

stundom allt för drygt dagsarbete, och att, då han funnit detta tryck

i väsentlig män vara beroende på mängden och någon gång äfven

på längden af de s. k. kemskrifning orna af temata och uppgifter,

det just vore på detta håll, man verksammast kunde och borde

bereda lärjungarne en nödig lättnad. Med anslutning till denna

åsigt beslöt Andra Kammaren med 113 röster mot 86 att såsom

vilkor för genomförande af den af Kong! Maj:t föreslagna regleringen

af lärarnes vid de allmänna läroverken löner fordra, bland

annat, att det föreskrifna öfversättningsprofvet från svenska till

latin skulle utbytas mot en öfversättning från latin till svenska.

Första Kammaren afslog deremot med 63 röster mot 46 yrkandet

att göra den ifrågasatta förändringen till vilkor för löneregleringen,

men antog för sin del ett framstäldt sammanjemkningsförslag, enligt

hvilket Riksdagen skulle bifalla löneregleringen »under uttalande af

den vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med chefens

för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet

den 7 februari 1890 framstälda åsigt, måtte borttaga det latinska

öfversättningsprofvet. Då Andra Kammaren icke biträdde detta

beslut, hade frågan för denna gång förfallit. Beträffande lämpligheten

af det latinska öfversättningsprofvets borttagande hade emellertid

enighet uppnåtts mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen.

Då Kongl. Maj:t för 1892 års Riksdag åter framlade förslag

till reglering af lärarnes löner, upptogs å nyo frågan om latinskrifningens

upphörande. 1 anförande till statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden den 13 januari 1892 anmälde dåvarande departementschefen,

att en af Kongl. Maj:t för ändamålet tillsatt komité

den 13 januari 1891 afgifvit förslag till ny stadga för rikets allmänna

läroverk, utarbetad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

de grunder för undervisningens ordnande, som af den föregående

departementschefen anförts till statsrådsprotokollet den 7 februari

1890. Till dessa grunder hörde, bland andra, att hemarbetet skulle

inskränkas, i synnerhet derigenom att de skriftliga arbetena dels

minskades, dels förlädes till lärorummet, och att i mogenhetspröfningen

i stället för skriftlig öfversättning till latin skulle införas

sådan öfversättning från latin. Vidare anförde departementschefen,

att han funnit, att den omförmälda komitén i det hela på ett tillfredsställande

sätt löst sin uppgift, och att antagandet af dess förslag

till stadga för rikets allmänna läroverk i flera afseenden skulle

medföra väsentliga fördelar för vårt undervisningsväsende, hvarför

han vore beredd att för Kongl. Maj:t framlägga nämnda förslag till

fastställelse med de mindre väsentliga ändringar, som af vederbörande

myndigheters anmärkningar deremot kunde föranledas. Dock

ansåg han billigheten kräfva, med hänsyn till den ökade tjenstgöringstid,

som, derest förslaget blefve faststäldt, skulle komma att

kräfvas af lärarne, att samtidigt den så länge uppskjutna löneförbättringen

måtte komma dem till godo. Vid ärendets behandling

af Riksdagen stannade dess båda kamrar äfven nu vid olika beslut, i

det Andra Kammaren utan votering beslöt att bevilja den föreslagna

löneförbättringen endast med vilkor, bland andra, att det

latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttoges; hvaremot

Första Kammaren med 88 röster mot 31 biföll förslaget om

löneförbättring utan att dervid fästa de af medkammaren uppstälda

vilkoren. Genom kamrarnes skiljaktiga beslut hade således frågan

om förändrad organisation af läroverken och löneförbättring åt

lärarne återigen förfallit. Rörande särskildt lämpligheten af att

borttaga det latinska öfversättningsprofvet rådde emellertid icke

heller nu någon meningsskiljaktighet, hvadan herr ecklesiastikministern

kunde i båda kamrarne förklara, att han betraktade detta såsom

»en afgjord sak».

»Af denna redogörelse», yttrar utskottet, »torde framgå, att

motionären för sitt förslag om afskaffande! af det latinska öfversättningsprofvet

i mogenhetsexamen bär stödet af trenne Riksdagars

beslut och tre efter hvarandra följande ecklesiastikministrars sammanstämmande

uttalanden.» Vid sådant förhållande anser ock

utskottet obehöflig! att anföra ytterligare skäl för ett tillstyrkande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N\o 2) Utlåtande N:o 13.

af motionen i denna del, utan öfvergår till en granskning af motionens

innehåll för öfrigt.

Att ändamålet med det latinska språkets studium vid de allmänna

läroverken numera icke kan vara att bibringa lärjungarne

färdighet att tala och skrifva detta språk, anser utskottet väl af

ingen bestridas. Det har varit en tid, fortsätter det, då en sådan färdighet

egde stor praktisk betydelse till följd af det förhållandet, att

latinet då spelade ungefär samma roll inom den vetenskapliga verlden

och diplomatin som franskan i våra dagar. Den tiden är länge sedan

förbi. Att det oaktadt vid undervisning i ett läroämne, som fått

sig mera tid tillmätt än något annat, bibehålla en metod, som uppkommit

och utvecklats under helt andra tidsförhållanden än de nuvarande,

torde hvarken af praktiska eller rent pedagogiska hänsyn

kunna anses berättigad! För att härom bilda sig ett säkert omdöme,

är det af synnerlig vigt att noga bestämma och fasthålla det

ändamål, som med den ifrågavarande undervisningen åsyftas. I sitt

förberörda anförande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890

uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Wennerberg, såsom sin åsigt, att hufvuduppgiften för latinets studium

bör vara att lära lärjungarne att »läsa, d. v. s. öfversätta och fatta

innehållet af de på latinska språket författade verk» för att dymedelst

vinna hvad som måste anses vara hufvudändamälet med undervisningen

i latin, nemligen att bibringa lärjungarne »eu inblick i den

romerska forntidens storartade lif och egendomliga åskådningssätt»,

hvilket åter enligt hans förmenande kraftigt skulle bidraga till att

»lifva, lyfta och stärka ynglingasinnet». Inför en sådan från kompetent

håll uttalad åsigt, hvars rigtighet ingen sakkunnig torde vilja

jäfva, kan utskottet icke undgå att instämma med motionären, då

lian påstår, att »latinskrifningen nu på långt när icke har samma

betydelse, som den hade, då inga andra öfversättningar från svenska

till främmande språk förekommo vid våra läroverk». Jemte den

nyssnämnda hufvuduppgiften för latinets studium har man sedan

gammalt tillagt detta studium ett synnerligen högt värde såsom

medel att utveckla och skärpa tankeförmågan; men för att vinna

största möjliga utbyte af denna latinets s. k. formelt bildande kraft,

har det ansetts behöfligt att ofta anställa muntliga och skriftliga

öfningar i öfversättning från svenska till latin. Utan att förneka

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 13. 7

eller underskatta värdet af dylika öfningar, vågar utskottet i likhet

med motionären vara af den mening, att desamma numera, då det

behof, man med dem af sett att fylla, med vida större behållning

för det praktiska lifvet kan tillgodoses genom undervisningen i de

främmande lefvande språken, kunna, om icke helt och hållet undvaras,

likväl i väsentlig mån inskränkas. Tydligen gör sig motionären

skyldig till någon öfverdrift, då han säger, att »latinskrifningen

borde helt och hållet borttagas från undervisningsplanen». Öfverdriften

torde dock ligga mera i uttrycket än i tanken. Förmodligen

hai motionären endast afsett den latinskrifning, som enligt undervisningsplanen

skall af lärjungarne utföras i hemmet eller på tid

utom lärotimmarne; och med denna begränsning anser utskottet sig

böra biträda motionärens förslag. Utskottet håller nemligen före,

att, då latinet fått sig rikligare tid tillmätt än något annat af skolans

läroämnen, nemligen 8 timmar i veckan under 6 år, den latinskrifning,

som enligt naturen af all språkundervisning måste ega

rum för inlärandet af de allmännaste och vigtigaste reglerna i språkläran,

bör kunna förläggas till de åt ämnet anslagna lärotimmarne,

utan att undervisningen i ämnet för öfrigt deraf lider något men!

Fördelare af de förändrade anordningar, motionären föreslagit,

synas utskottet väl värda att beakta. I främsta rummet

skulle, enligt utskottets förmenande, latinstudiet sjelft, betraktadt

hufvudsakligen såsom ett studium af latinsk litteratur, derigenom

komma att intaga en vida bättre ställning än under nuvarande förhållanden.

Den oproportionerligt dryga tid och det myckna arbete,

som nu, med det latinska öfversättningsprofvet ständigt i sigte, användas

till ett i och för sig ofruktbart inlärande af grammatiska

detaljer, konstruktioner och mer eller mindre ovanliga uttryckssätt,

skulle i stället mera odeladt kunna egnas åt ett både mera omfattande

och mera inträngande studium af den klassiska litteraturen.

Betydligt större pensa skulle hinna genomgås, lärjungarnes intresse

för innehållet i de lästa författarne skulle kunna hållas vaket, och

deras. förmåga att rätt uppfatta och tillgodogöra sig detta innehåll

behörigen uppöfvas. Korteligen, undervisningen skulle i vida högre

grad än som med det nu gängse, ensidigt formalistiska behandlingssättet

af hela läsestoffet är möjligt, fylla sin första och vigtigaste

uppgift, sådan denna i det föregående blifvit angifven.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Att den ifrågasatta förändringen skulle medföra en välbehöflig

lättnad i lärjungarnes icke sällan allt för dryga hemarbete, vore en

fördel, som icke heller må förbises. Utskottet ser sig icke i stånd

att meddela några bestämda uppgifter om den tid, som för lärjungar

med medelmåttiga anlag i allmänhet åtgår för utarbetandet af

deras latinska hémtemata. Från såväl lärare som lärjungar vid

åtskilliga läroverk inhemtade uppgifter gifva dock vid handen, att

denna tid icke bör anslås till mindre än 3 timmar i veckan i 6:e

klassen och till 2 i den 7:e. Om hälften af denna tid finge af lärjungame

användas till hvila och förströelse, skulle återstoden vara

tillräcklig att i afsevärd mån stärka ett par andra läroämnens

ställning, hvilka för närvarande vore allt för mycket tillbakasätta.

Utskottet syftar härmed på franska språket och matematiken. Intet

af de främmande lefvande språken, som läsas i våra läroverk, synes

i högre grad lämpadt att intaga latinets plats såsom medel för bibringande

af formel bildning än dess dotter språk franskan. I afseende

på formernas rikedom och omvexling nästan jemförlig med latinet,

är den detsamma vida öfverlägsen i fråga om framställningssättets

enkelhet, klarhet och genomskinlighet. Om genom latinskrifningens

upphörande lärjungarne finge tillfälle att något mer än hittills öfva

sig i skriftlig öfversättning från svenska till franska, skulle säkerligen

lärjungarnes »formella bildning» blifva lika god som genom

de latinska skriföfningarna, och lärjungarne derjemte vinna ökad

färdighet i franska språkets praktiska användning, en färdighet, som

för många af dem kunde blifva af stort värde för deras framtida

verksamhet. Mellan franskan och latinet råder emellertid för närvarande

så stor olikhet i afseende på det för hvartdera språket

bestämda mättet af skriftliga öfningar, att en lärjunge, som på normal

tid genomgått ett högre allmänt läroverk, fått skrifva icke mindre

än 132 latinska hemtemata, men endast 33 dylika på franska.

Matematiken har förut hört till de ämnen, i hvilka skriftligt prof

för afgångsexamen fordrades äfven på latinlinien. Genom 1878 års

läroverksstadga af skaffades detta prof. Härom har den stora läroverkskomitén

af år 1882 yttrat följande: »Det matematiska skrifprofvets

borttagande har haft till följd, att matematikens studium,

som under 1860- och 1870-talen börjat höja sig till en ganska tillfredsställande

ståndpunkt, hastigt sjunkit tillbaka, så att ämnets

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

ställning numera knappast skulle blifva sämre, om det rent af uteslötes

äfven ur den muntliga examen.» Behofvet af det matematiska

skrifprofvets återinförande i mogenhetsexamen har också blifva

så allmänt erkändt, att 1891 års komité i sitt förslag till läroverksstadga

upptagit det bland fordringarna i afgångsexamen på

latinlinien B.

Af det senast sagda framgår, att utskottet finner det synnerligen

önskvärdt, att, om de skriftliga hemarbetena i latin afskaffa^,

en del af den tid, som derigenom vinnes, måtte af lärjungarne få

användas till skriftliga öfningar i franska språket och i matematik.

Det tillämnade utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet

i mogenhetsexamen mot en skriftlig öfversättning från latin till

svenska anser motionären »alldeles ändamålslöst». De skäl, han

anfört för denna sin åsigt och hvilka äro i det föregående angifna,

hafva visserligen synts utskottet ganska beaktansvärda, Utskottet,

som redan uttalat sin mening om, hvilka slags öfningar i främsta

rummet borde ifrågakomma att aflösa de skriftliga hemarbetena i

latin, i fall dessa komma att upphöra, tilltror sig emellertid icke

att om det ifrågavarande utbytet göra något bestämdt uttalande,

och detta så mycket mindre, som utskottet inhemtat, att delade

meningar äro rådande om denna fråga bland läroverkens lärare.

Utskottet hyser dessutom den förvissning, att Kongl. Maj:t skall

vid en eventuel åtgärd i motionens syfte åt frågan i sin helhet egna

den ytterligare utredning och pröfning, som af omständigheterna

må vara påkallade.

I sitt ofvan åberopade yttrande till statsrådsprotokollet den 13

januari 1892 anförde nuvarande chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet

såsom hinder för de då tilltänkta skolreformernas genomförande,

att desamma icke utan orättvisa mot lärarne kunde bringas

till stånd utan i sammanhang med den länge såsom behöflig och

billig ansedda löneregleringen. Detta skäl till reformernas uppskjutande,

hvilket utan tvifvel egde sin giltighet, då det bland annat

var fråga om läsårets förlängning, synes icke böra utgöra hinder

för genomförandet af den mindre omfattande förändring, hvarom

nu är fråga. Det enda, som härför erfordras, är vidtagandet af

några smärre, lätt verkstälda ändringar i undervisningsplanen för

latinlinien och i gällande afgångsstadga. Utskottet instämmer derför

Bill. till Biksd. Prof. 1893. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft. ‘2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

i motionärens uttalande, att de åsyftade anordningarna kunna vidtagas

utan att vålla några rubbningar i undervisningsplanen för

öfrig!, och i hans önskan att de snarast möjligt måtte komma till stånd.

På sålunda framstälda grunder stödde utskottet sin här ofvan

anförda, af Andra Kammaren bifallna hemställan.

Då, såsom af medkammarens utskott erinrats, frågan om afskaffande

af det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen

icke blott har stödet af trenne Riksdagars beslut och uttalanden af

tvenne förutvarande ecklesiastikministrar, utan äfven af nuvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet, torde ett ytterligare ingående

å den redan så ofta dryftade frågan icke vara af nöden. Blott anser

sig utskottet böra påpeka, att den nu rådande anordningen, såsom

tillhörande gällande undervisningsplan, icke torde utan all hänsyn

till denna kunna frångås, hvadan dröjsmålet med ett genomförande

af ifrågavarande önskningsmål icke skäligen lärer böra tydas såsom

beroende på detsammas åsidosättande. Men obestridligt måste vara,

att den ifrågasatta förändringen skulle varda icke litet försvårad,

derest vid ett uttalande om densammas önsklighet skulle kedjas

ett nytt yrkande af den beskaffenhet som det af motionären framstälda

och af medkammaren understödda. Ty om än med det

latinska öfversättningsprofvets borttagande från mogenhetsexamen

hela sättet för latinundervisningen inom läroverken må komma att

undergå ändring i det af motionären önskade syftet, måste det dock

förekomma frånstötande, om man påyrkar sådan inskränkning af

lärarens frihet vid utöfningen af sin verksamhet, att honom skulle

vara rent af förment att tillgodose hvad en tillfredsställande undervisningsmetod

i särskilda fall kunde böra med nödvändighet föreskrifva.

Utskottet finner sig derför icke kunna tillstyrka bifall till

den del af Andra Kammarens beslut, som åsyftar förbud för åläggande

af latinskrifning på annan tid än de åt undervisningen i latin

anslagna lärotimmarne.

På grund af hvad sålunda och i öfrigt anförts, tillåter sig

utskottet hemställa,

att Första Kammaren måtte i så mån instämma

i Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

för sin del beslutar, det Riksdagen i skrifvelse

till Kong! Maj:t anhåller, att det skriftliga öfversättningsprofvet

från svenska till latin i mogenhetsexamen

må varda afskaffadt.

Stockholm den 22 april 1893.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.