Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7

1893-04-08 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1893:7, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

1

N:0

7.

Ank. till Eitsd kansli den 8 april 1893, kl. 12 midd.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i

anledning af motion angående vidtagande af anordningar

för att bereda beväringsynglingar kunskaper i rätt- och

välskrifning samt i räkning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion har herr G. W. Svensson

i Rydaholm föreslagit, »att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan anordning att beväringsynglingar,

som icke hafva nöjaktiga kunskaper i rätt- och välskrifning samt räkning’

måtte beredas tillfälle att minst två timmar dagligen under den på

exercisplatsen bestämda öfningstiden erhålla kostnadsfri undervisning^ i

nämnda ämnen.»

Det tillfälliga utskott, till hvilket Andra Kammaren hänvisat motionen,

har erinrat, att motionären år 1890 i samma syfte väckt ett förslag, hvilket

då af vederbörande utskott afstyrkts och af kammaren afslagits.’ Emot

nu väckta motionen funne utskottet lika betänkligheter möta som emot

den förra. Antalet af de första årets beväringsskyldige, som vid pröfning

af deras förmåga i skrifning befunnits »sakna färdighet», visades af tillgängliga

siffror hafva utgjort: 1883 af 25,504 pröfvade 3,8 proc., 1885

af 29,329 pröfvade 2,2 proc. och år 1890 af 23,331 pröfvade l,on proc. De

okunniges antal hade således på 8 år minskats från omkring 38 på tusen

till icke fullt 11 på tusen; och med skäl kunde man ju antaga, att de

nih. till Iiiksd. Prot. 1893. 8 Sami. 2 Afd, 1 Band. 6 Häft. (Näs 7—9). i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

inom kort ej vidare skulle förekomma. Redan nu vore antalet så obetydligt,

att särskilda åtgärder för deras undervisande icke syntes utskottet

böra påkallas. Skulle åter motionären hafva menat att äfven de beväringsskyldige,

b vilka blott befunnits ega »någorlunda färdighet», borde undervisas,

stege antalet af de undervisningsskyldige till mer än hälften af

alla värnpligtige eller omkring 60 proc. Men då inträdde ock behofvet

af särskilda skollokalers anskaffande samt deras förseende med materiel.

Då vidare de öfningar och sysselsättningar, hvilka upptaga beväringsynglingens

tid och påkalla hans krafter, uppgå till 8—10 timmar dagligen, funne

utskottet bra mycket begärdt att han skulle dertill underkastas två timmars

undervisning i bokliga ämnen, och ansåge påtagligt att denna undervisning

antingen skulle medföra hans öfveransträngande eller ock visa

sig ur stånd att ernå önskade resultat. Såsom opraktiskt och för närvarande

omöjligt att utföra, borde förslaget enligt utskottets åsigt icke till

någon kammarens åtgärd föranleda.

I en utskottsbetänkandet vidfogad reservation anmärktes häremot,

att vid åtskilliga vapenöfningsplatser de lokala hindren för den ifrågasatta

undervisningen icke voro alldeles oöfvervinneliga samt att den föreslagna

undervisningstiden torde kunna ej oväsentligt minskas utan att derför

undervisningen behöfde blifva resultatlös. Af sådan anledning hemstälde

reservanterna, att kammaren ville besluta hos Kongl. Maj:t anhålla, det

honom täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke sådan anordning kunde

vidtagas att beväringsmän, som saknade nöjaktiga kunskaper i rätt- och

välskrifning samt räkning, måtte under vapenöfningstiden erhålla undervisning

i nämnda ämnen.

Enligt meddeladt protokollsutdrag biföll Andra Kammaren denna

hemställan.

Då emellertid de af Andra Kammarens första tillfälliga utskott för

afslag å motionen anförda skäl synas fullkomligen grundade och jemväl

tillämpliga å det i sagda reservation innefattade förslag, har utskottet,

hvars utlåtande i ärendet Första Kammaren begärt, funnit sig böra

hemställa,

det Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 8 april 1893.

Å utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.