Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 86 regeringsformen.

1893-02-17 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1893:2, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 86 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1893 kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af § 86 regeringsformen.

Vid 1892 års lagtima riksdag väckte ej mindre herr V. Vahlinoch

herr P. Andersson i Högkil än äfven herr J. Mankell förslag om införande

i grundlagen af bestämmelse till församlingsfrihetens betryggande.

Enligt förstnämnda motionärers förslag borde detta grundlagsstadgande

erhålla form af ett tillägg till § 16 regeringsformen af innehåll, att det ej

finge förmenas svenske medborgare att sammankomma för öfverläggning

i allmänt eller enskildt ärende och att de föreskrifter, som erfordrades

till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, skulle

meddelas i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Herr Mankells

förslag innefattade, dels att bland de Konungens förpligtelse!'', som afhandlas

i § 16 regeringsformen, skulle upptagas jemväl att ingen bord

hindras i församlingsfrihetens utöfvande, dels ock att till denna rä

ytterligare betryggande skulle i § 86 regeringsformen stadgas, att ed

församlingsfrihet förstodes svenske mäns rättighet att utan före ende

anmälan eller tillstånd sammankomma för öfverläggning o lmänt

eller enskildt ärende samt med öfverläggningen fortfara, så '' ge intet

mot lag stridande förekomme; och skulle närmare bes " elser i afseende

å denna rätts utöfvande meddelas genom lag, sti d i den ordning,

§ 87 mom. 1 regeringsformen föreskrefve.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

7

På anförda skäl och under åberopande jemväl af hvad konstitutionsutskottet

anfört vid 1890 års riksdag i anledning af en då i enahanda

syfte väckt motion, hemstälde emellertid utskottet, att ändringsförslagen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan

blef af Första Kammaren utan votering bifallen. Andra Kammaren

deremot biföll en af herr Ljungman med flere vid utskottets utlåtande

afgifven reservation.

Med återupptagande af det i nämnda reservation framstälda förslag

hemställer nu herr B. Persson i Tällberg i en från Andra Kammaren

till utskottet hänvisad motion, n:o 19, att Riksdagen måtte antaga nedanstående

förslag till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen att hvila

till vidare grundlagsenlig behandling.

§ 86.

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan

några af den offentliga magten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter,

att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll

och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll

strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att

återhålla allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad mål

som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen

i ministeriella ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen genom

trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens

protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att sammankomma

för öfverläggning om allmänt eller enskildt ärende samt

att med öfverläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.

Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande

meddelas genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.

Då herr Persson icke särskildt motiverat sitt förslag, har utskottet

ansett sig böra omförmäla de vigtigaste skäl, som till stöd för en grundlagsändring

i anmärkta syftet blifvit anförda; och då den uppfattning,

som i förevarande motion fått sitt uttryck, kraftigast framburits af

herrar Vahlin och Andersson i deras omförmäld a motion, tillåter utskottet

sig att derur framhålla de synpunkter, som för dessa motionärer varit

bestämmande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Till en början erinrade herrar Vahlin och Andersson, hurusom i

det af Kongl. Maj:t år 1863 till Riksdagens bepröfvande framlagda strafflagförslag

funnos intagna i hufvudsak samma bestämmelser rörande

församlingsrätten, som i en på rikets ständers förslag den 6 februari

1849 utfärdad förordning innehölles. Emellertid, anförde motionärerna,

vägrade Riksdagen genom alla fyra ståndens samstämmiga beslut sitt

godkännande åt den tvetydiga redaktion af det uttryck, hvarigenom

åt församlingsrätten, hvilken Riksdagen för sin del antog såsom gifven,

gafs erkännande, och den enligt Riksdagens åsigt obehöfliga inskränkning

deri, som skyldigheten att anmäla sammankomst medförde, blef

af Riksdagen utesluten. Detta beslut blef ock af Kongl. Maj:t godkändt.

Häraf, menade motionärerna, framginge osökt, att lagstiftningen rörande

församlingsrätten af båda statsmagterna erkänts såsom fallande under

det lagstiftningsområde, som angåfves af § 87 regeringsformen, och

derför hade äfven bestämmelserna i fråga om denna rätt icke heller

bort på annat sätt ändras än det, på hvilket de tillkommit. Emellertid

hade, hvad Riksdagen svårligen kunnat förutse eller förvänta, en dylik

ändring på annan väg blifvit bragt till stånd. Bestämmelsen om anmälan

hade nemligen redan år 1868 intagits i ordningsstadgan,för rikets

städer, och tid efter annan hade äfven andra bestämmelser, gående än

längre i strid mot Riksdagens uttalade och beaktade mening, der fått

sin plats. Detta sätt att till Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning återbörda

hvad derifrån enligt gängse grundlagstolkning blifvit bestämdt

frånskildt var, enligt motionärernas åsigt, af beskaffenhet att icke böra

lemnas oanmärkt af en representation, som lärt uppskatta vigten af

konstitutionella formers noggranna iakttagande, men äfven derutöfver

egde frågan om församlingsrätten för ett om sin rätt och frihet medvetet

och ömtåligt folk den stora betydelse, att dess tillitsmän icke

borde underlåta att, i hvad på dem ankomme, söka åt denna rätt tillförsäkra

den plats inom lagstiftningen, som af dess natur och betydelse

angåfves. Ordningsstadgans föreskrifter syntes motionärerna vara afsedda,

icke att förekomma hinder i samfärdsel, tillfälliga oordningar och

dylikt, utan att, hvad en ovis tillämpning af dem än tydligare lagt i

dagen, inskränka eller upphäfva yttrandefriheten; och då denna frihet,

vid begagnandet af det tryckta ordet, ansetts vara så betydelsefull för

vårt folk, att bestämmelserna derom tillerkänts grundlags helgd, syntes

i analogi härmed rätten för hvarje medborgare att öppet inför andra

uttala sina åsigter böra tillmätas en annan och högre betydelse än att

i lagstiftning likställas med lindansning, kägelslagning, gatsopning och

mera dylikt. Hufvudsakligen af dessa skäl ansågo motionärerna, att Riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

9 l

dagen icke längre borde underkänna sin rätt och pligt att deltaga i

stiftandet af de lagar, som rörde församlingsrätten.

Utskottet har tagit förevarande fråga under förnyad, sorgfällig

ompröfning; men då, oaktadt visserligen församlingsfriheten ej blifvit

såsom en allmänt medborgerlig rättighet i grundlagen bekräftad, det

under nuvarande statsskick aldrig satts i fråga, att icke svenska medborgare

skulle eg a att sammankomma för öfverläggning i allmänt eller

enskildt ärende, utan tvärtom denna rätt alltid ansetts såsom i sakens

natur gifven; och då det icke i någon mån torde kunna visas, att fara

för dess fria utöfning är å färde, kan utskottet för sin del icke inse

behofvet af att i grundlagen införa bestämmelse till församlingsfrihetens

bekräftande.

Förslaget härtill synes emellertid vara föranledt, icke så mycket

af insigten om bestämmelsens behöflighet med hänsyn till församlingsrättens

betryggande, som fast mera af den uppfattning, att Kongl. Maj:t

genom de i ordningsstadgan för rikets städer meddelade föreskrifter, i

hvad de angå denna rätt, skulle obehörigen ingripit i den lagstiftningsmagt,

som rätteligen tillkommer Konung och Riksdag gemensamt. Eu

närmare granskning af alla de på frågan inverkande omständigheter

torde dock föranleda dertill, att åt denna uppfattning icke kan tillerkännas

full giltighet.

I det af Konungen till 1862—1863 års Riksdag framlagda förslag

till ny strafflag hade 14 § af 10 kapitlet följande lydelse: »Ej vare menighet

å landet eller i stad förment att sammankomma till öfverläggning

om mål eller ärende, som menigheten rörer; ej heller må sådan

sammankomst af offentlig myndighet upplösas, så framt dervid ej företages

något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning

störer. Om tid och ställe för sammankomsten, der den ej redan, genom

lag eller särskild! stadgande, bestämd är, skall dock anmälan göras hos

offentligä myndigheten i orten eller staden så långt förut, att den kan

dervid tillstädesvara, om så nödigt anses. Sker sammankomst utan sådan

anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade, förfallen till

böter från och med tjugu till och med tvåhundra riksdaler.»

Rikets ständer, hvilka ansågo att det sålunda föreslagna stadgandet

skulle kunna föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster

af personer, som icke representerade en i judicielt-administrativt hänseende

redan bildad komnxun, skulle vara förbjudna, uttalade såsom

sin mening, att genom åtgärden att helt enkelt utesluta paragrafen

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 3 Sami. 1 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

skulle följden blifva, att sammankomster af alla slag, enär de icke vore

i lag förbjudna, borde anses tillåtna. Men då härigenom polismagten

skulle beröfvas alla vapen, i händelse samlingsfriheten skulle någon gång

missbrukas till brottsliga företag, och då det var af vigt att tillträde

till sådana sammankomster blefve genom lag tillförsäkradt den offentliga

myndigheten samt att denna måtte ega att upplösa desamma, om

dervid företoges något, som vore mot lag stridande eller eljest störde

allmän ordning, så gåfvo ständerna åt paragrafen en redaktion, hvarigenom

dessa rättigheter fortfarande förbehölles den offentliga myndigheten,

men som för öfrigt icke direkt uttalade något medgifvande i afseende

å samlingsfriheten, utan förutsatte denna såsom gifven. Deremot

och då ständerna hade sig bekant, att klagan försports öfver den

omgång och den tidsutdrägt, som genom skyldighet att anmäla sammankomst

ofta å landet förorsakades, då den offentliga myndighetens

representant vore boende på långt afstånd eller ej kunde anträffas, samt

ständerna ansågo att det ej skäligen kunde befaras att, med den utsträckning

offentligheten hos oss vunnit, sådan sammankomst skulle

kunna hållas hemlig, funno ständerna stadgandet, att sammankomst

skulle hos den offentliga myndigheten förut anmälas, böra ur förslaget

utgå.

Då Riksdagen sålunda tog del uti bestämmandet af det stadgande,

som nu återfinnes i 10 kap. 15 § strafflagen, utöfvade Riksdagen ej

annan befogenhet än den att gemensamt med Konungen stifta allmän

kriminallag. Föremålet för denna lagstiftning framstod för Riksdagen

sjelf så klart och tydligt, att då Konungen i sitt förslag till nämnda

stadgandes lydelse infört en bestämmelse, hvarigenom i främsta rummet

skulle bekräftas en allmänt medborgerlig rättighet och hvilken bestämmelse,

i hvad den rörde denna rättighet, uppenbarligen icke hörde till

strafflagen, Riksdagen, enligt hvad dess uttalande visar, helst skulle velat

utesluta hela stadgandet, om icke derigenom ett såsom nödigt ansedt

skydd för såväl polismagten som allmänheten skulle borttagits. Visserligen

uteslöt Riksdagen för sin del ur strafflagen bestämmelsen om anmälningsskyldighet

och anförde såsom skäl för denna åtgärd, att det ej

kunde befaras att offentliga sammankomster skulle kunna hållas hemliga.

Men om, såsom antagligt är, Kongl. Maj:t vid öfvervägande af

Riksdagens beslut icke delade Riksdagens åsigt i denna del, så utgjorde

den omständigheten ändock icke något hinder för Kongl. Maj:t att åt

strafflagsförslaget med de af Riksdagen beslutna ändringar gifva sin

stadfästelse. De särskilda ordningsföreskrifter, som kunde anses nödiga

för att polismagten skulle kunna sättas i stånd att utöfva den kontroll

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutio-nsutskottets Utlåtande N:o 2.

11

och åt allmänheten bereda den säkerhet, som med stadgandet afsetts,

hade nemligen i sjelfva verket icke sin plats i vare sig strafflag eller

allmän civillag; de voro uteslutande af polisförfattnings natur; och i den

utaf Sveriges Konung af ålder utöfvade, för hvarje verklig styrelsemagt

nödvändiga och Konungen i regeringsformen jemväl, om än under en

oegentlig benämning, förbehållna lagstiftningsrätt egde Konungen ett

verksamt medel till bevarande af allmän säkerhet. Vid sådant förhållande

och då ordningsstadgans föreskrifter påtagligen äro tillkomna i

det allmännas intresse, för hvilket den enskildes frihet alltid i någon

mån måste vika, torde den åsigt icke sakna berättigande, som vill göra

gällande, att Konungen haft befogenhet till dessa ordningsföreskrifters

utfärdande.

Inom utskottet har det allmänt erkänts att vissa försigtighetsmått

äro nödvändiga för upprätthållandet, särskild! i de större städerna, af

allmän ordning och till förekommande af missbruk af församlingsfriheten.

Att genom de i ordningsstadgan för rikets städer i afseende å

denna frihets utöfvande meddelade föreskrifter öfverskridits hvad som

i förevarande afseende erfordras, har hittills icke blifvit ådagalagdt. Men

äfven om hithörande stadganden skulle i vissa afseenden befinnas icke

tillfredsställande, så är det i dessa stadganden som Riksdagen har att

söka vinna rättelse, och en förändring af grundlagen för detta ändamål

kan icke anses påkallad.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Perssons motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1893.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

Reservation

af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Dahn, Johnsson, Vdhlin, Wikstén,

Gyllensvärd, Hedin och Persson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall

till motionen och hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag

till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen att hvila

till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 86.

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans

rättighet att, utan några af den offentliga magten i

förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera

endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras

innehåll, och att icke i annat fall kunna derför straffas,

än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven

att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän

upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad

mål som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet

och hos Konungen i ministeriel!a ärenden och

kommandomål föras, må ovilkorligen genom trycket

kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens

protokoll och handlingar rörande ärenden,

hvilka böra hemliga hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet

att sammankomma för öfverläggning om allmänt eller

enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, så

länge intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser

i afseende på denna rätts utöfvande meddelas

genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.

Stockholm, tryckt hoa A. L. Normana Boktryckeri-Aktiebolag, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.