Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 15

1893-02-28 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:15, Lagutskottets Utlåtande N:o 15

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

JT:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

i 7 kap. strafflagen.

Bland de motioner rörande ändringar i gällande strafflag, hvilka

väckts vid innevarande riksdag, afse tvenne ändring af gällande bestämmelser

i fråga om sabbatsbrotten. Dessa motioner hafva afgifvits inom

Andra Kammaren, n:o 60 af herr E. J. Ekman och n:o 192 af herr Thermcenius.

Herr Thermcenius hemställer, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till ny lydelse af 7 kap. strafflagen, i syfte att den må kunna

tillämpas på nu förekommande förhållanden samt på samma gång och i

främsta rummet tillgodose en verklig och om möjligt förökad helgd af

Herrens dag.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning erinrar motionären, hurm

som många tecken tydde derpå att utvecklingen i vår tid sökte omdana

eller kanske rättare undanskjuta en af de vigtigaste grunderna för statsoch

samhällslif, nemligen evangelium. Dryckenskap, utsväfningar, oärlighet

och brott vittnade derom, att evangelii inflytande vore ofantligt mycket

mindre, än man kunde hafva anledning att vänta. Bland de omständigheter,

som i sin mån utan tvifvel mycket bidragit till att förringa

evangelii anseende, ansåge motionären böra räknas vanvördnaden för och

Bih. till Riksd. Prat. 1893. 7 Sami. 7 Häft. (N:o 15). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

vanhelgandet af den dag, som särskilda och framför andra vore afsedd

att användas till evangelii tjenst. För dessa sist antydda missförhållanden

måste man i ganska vidsträckt mån gifva skulden åt den bristande aktgifvenhet

på sabbaten, som egt rum under grundläggandet och utvecklingen

af de moderna koimnunikationsanstalterna, i synnerhet jernvägarne.

Strafflagens 7 kap. 3 § stadgade väl ansvar för den, som å sön- eller högtidsdag

idkade arbete, som uppskof tåla kunde, men det vore en hvar

bekant, hurusom ganska ringa åtskilnad gjordes mellan söndagar och

andra dagar med hänsyn till jernvägstrafikarbetet. Och dock kunde man

icke säga, att detta arbete vore af sådan beskaffenhet, att det icke, i långt

större utsträckning än som nu skedde, »uppskof tåla kunde». Andra länders

erfarenhet ådagalade detta.

Hvad som blifvit sagdt om jernvägstrafikarbetet, kunde också sägas

om post-, telegraf- och telefontjenstgöringen. Visst vore, att genom statens

åsidosättande i detta fall af sin egen lag i landet fostrats ett sådant

betraktelsesätt af Herrens dag, att den öfvervägande delen af vårt folk

använde den till arbete och lust, icke såsom en dag gjord för menniskans

skull, i syfte att hon i stillhet inför och genom evangelium skulle göra

sig dess frälsande och förnyande krafter till godo. Och i och med det

origtiga betraktelsesättet af Herrens dag hade också följt i spåren en vanvördnad

för Herrens ord, som ytterst måste medföra ett förringande af

dess samhällsbevarande magt.

Det sagda gälde äfven många andra med de offentliga söndagsarbetena

likartade företeelser. Ostörda af myndigheterna finge sålunda »krainlådor

eller andra dylika bodar» till långt större antal hållas öppna under

sön- och högtidsdagar än nödigt vore. Särskildt ville motionären framhålla

cigarr- och s. k. matvaruaffärer, hvilka senare i de flesta fall vore

förenade med ölhandel. För de förras öppenhållande om söndagarne funnes

ingen som helst giltig anledning, och de senare behöfde icke heller

hållas tillgängliga mer än någon timme morgon och afton. Många innehafvare

af dylika matvarubodar skulle också vara tacksamma för ett genomfördt

förbud mot deras öppnande om söndagarne annorledes än motionären

nyss antydt, under det att de nu för konkurrensens skull ansåge

sig tvungna hålla dem öppna hela söndagen, gudstjensttiden undantagen.

Motionären vore för sin del lifligt öfvertygad om, att det religiösa

och sedliga medvetandet hos ett folk borde främjas och stödjas af statens

lagar och statsinrättningarnas anordnande efter dessa lagar, och det i

synnerhet då det gälde den del af lagen, som så nära berörde sjelfva

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 3

grundvalen för den af staten erkända religionen, som söndagslagstiftningen

gjorde.

Vid lagstiftningen på detta område måste stor varsamhet iakttagas,

och utskottet anser det af motionären åsyftade mål, helgd åt hvilodagen,

icke kunna genom en skärpt lagstiftning rörande sabbatsbrott vinnas. Då

motionären trott sig finna ett visst samband emellan missaktningen af

hvilodagens helgd och de inrättningar, som betingas af en stigande samfärdsel,

gör han enligt utskottets förmenande sig skyldig till öfverdrift.

Man torde icke kunna med fog påstå, att det sätt, på hvilket samfärdseln

i våra dagar sker, behöfver föranleda till något betänkligare missbrukande

af sabbatens helgd. För öfrigt vill utskottet såsom en brist i motionärens

framställning anmärka, att han icke närmare angifvit beskaffenheten af

de åtgärder, hvarigenom syftemålet med densamma skulle i någon afsevärd

mån främjas. I ett visst afseende har utskottet emellertid funnit

motionens innehåll beaktansvärdt, nemligen för så vidt densamma angår den

art af söndagsarbete, som öppenhållandet af cigarrbodar under sabbatstid

förutsätter. I detta afseende har utskottet ansett en lagstiftningsåtgärd

i den rigtning motionären förordat vara önsklig, på sätt utskottet här

nedan i anledning af herr Ekmans motion hemställer.

Det lagstadgande, hvilket herr Ekmans framställning berör, innehålles

i 7 kap. 3 § strafflagen, och har följande lydelse:

Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen

och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som

uppskof tåla kan, straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker

till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller

annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

I fråga om detta lagrum anför herr Ekman, hurusom det torde vara

kändt, att en viss tvekan rådde bland lagskiparne, huruvida tobakshandel

vore att hänföra till kramlåda, och om således tobakshandels öppenhållande

på söndagen borde beläggas med böter enligt strafflagens 7 kap.

3 § eller icke. Enligt missgerningsbalkens i 1784 års lag 3 kap. 8 §,

som stadgade att kramlådor eller andre bodar skola på söndagar och

högtidsdagar ej öppnas till salu, var sådan handel förbjuden. I Kongl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Maj:ts proposition till ny strafflag var ordalydelsen: »kramlåda eller annan

bod» och förbudet således lika bestämdt. Men lagutskottet vid 1862—

1863 årens riksdag, som behandlade frågan, ändrade förslaget, så att det

erhöll den lydelse, som den i nu gällande strafflag har: »kramlåda eller

annan dylik bod», hvilken ändring af Riksdagen godkändes. Genom inskjutande

af ordet »dylik» kom man i ovisshet om lagens tillämplighet

på tobaksbodar, hvadan under en längre tid intet åtal skedde för tobaksbods

öppenhållande på söndagar och helgdagar. Men genom tvenne af

Kongl. Maj:t den 25 juni 1884 och den 2 december 1887 meddelade

utslag blef det klart, att högsta domstolens pluralitet var af den meningen,

att tobakshandel var att hänföra till kramlåda.

Ehuru således prejudikat funnes i frågan, fortfore dock den förra

ovissheten om lagens rätta tolkning, emedan vid afgörandet i högsta

domstolen af sistnämnda mål 9 röster voro för tobakshandels hänförande

till 7 kap. 3 § i strafflagen, under det att 7 af dess ledamöter voro af

annan åsigt. Då vidare tillkomme, att justitiekanslersembetet vid ett tillfälle

på gjord anmälan att åtala hufvudstadens åklagaremagt för uraktlåtenhet

att beifra tobakshandels öppenhållande på sön- och helgdagar,

förklarat sig lemna denna anmälan utan afseende, så vore ej att undra

på, om åklagaremagten under sådana omständigheter droge sig för att

skrida till åtal.

Att lagen måtte formuleras i öfverensstämmelse med majoritetens i

högsta domstolen beslut i frågan, derför talade, utom mycket annat, det

förhållandet, att det väl måste anses tillbörligt, att de i tobaksbutikerna

anstälda personerna, som under veckans sex dagar hade en arbetstid af

15 ä 16 timmar, måtte få åtnjuta en behöflig hvila under söndagen samt

tillfälle till andlig och intellektuel förkofran.

I enlighet med hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att

åt ifrågavarande lagrum måtte gifvas följande lydelse:

Idkar någon å sön- eller högtidsdag emellan klockan sex om morgonen

och klockan nio om aftonen handtverk eller annat arbete, som

uppskof tåla kan, straffes med böter, högst 20 kronor, utan det sker till

egen eller andras nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller annan

dylik bod äfvensom tobaksbod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

På sätt motionären erinrat, vidtog 1862—1863 årens Riksdag i enlighet

med lagutskottets hemställan den ändring i 3 § af det föreslagna 7

kapitlet i nya strafflagen, att ordet »dylik» insköts emellan orden »annan»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

och »bod». Såsom skäl för denna förändring anförde utskottet i sitt under

n:o 35 afgifna betänkande, att sådana försäljningsställen, som brödbodar,

mjölkmagasiner, sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti en

handel drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore jemförlig

med den, som idkades i egentliga kramlådor, hölles ofta öppna å sabbat,

utan att, så vidt utskottet försport, någon förargelse derigenom åstadkommits.

Utskottet ville nu tydligt utmärka, att dylika försäljningsställen

icke vore under det i sista punkten af förevarande § stadgade förbud inbegripna.

Tillika framhöll utskottet, att handel å sabbat i allmänhet

måste anses förargelseväckande och för andras religionsfrid störande, samt

att det i all synnerhet vore af vigt att skydda tjenare eller andra underlydande

mot husbönders möjliga benägenhet att onödigtvis beröfva dem

deras söndagshvila.

Enligt utskottets förmenande kunna tobak, snus och cigarrer icke

anses vara nödvändighetsvaror af den beskaffenhet, att de icke utan olägenhet

kunna på förhand anskaffas eller sådana varor, som lagutskottet

vid ofvanberörda riksdag genom den i 3 § vidtagna förändring velat undantaga

från det i lagrummet stadgade förbud mot kramlådas öppenhållande

under sabbatstid.

Praxis i denna fråga har emellertid, såsom af motionären jemväl

framhållits, visat sig vara ganska vacklande. I flera fall hafva sålunda domstolarne

haft en olika uppfattning om tolkningen af ifrågavarande lagbud

och särskildt i det af motionären åberopade rättsfall, som af båda afdelningarna

inom högsta domstolen samfäldt afdömdes, har vid målets afgörande

i plenum, såsom nämndt är, yppat sig meningsskiljaktighet. Förklarligt

nog har denna tvekan rörande lagbudets tillämplighet på tobakshandeln

icke kunnat undgå att framkalla osäkerhet i detta afseende äfven

hos dem, som hafva sig ålagdt att beifra ifrågavarande förbrytelser.

Då det onekligen torde vara af vigt att undanrödja den vacklande

lagtillämpningen på ifrågavarande område, har utskottet ansett herr Ekmans

framställning icke böra lemnas obeaktad. Att emellertid vidtaga

en ändring i gällande lag i den af motionären angifna rigtning, synes

utskottet vara en åtgärd, som ingalunda är behöflig, utan torde syftemålet

med motionen bäst vinnas medelst en lagförklaring.

Utskottet föreslår följaktligen:

l:o att herr Thermcenius motion icke må af

Riksdagen bifallas;

Bill. till Iliksd. Prat. 1893. 7 Sami. 7 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

2:o att Riksdagen, i anledning af herr Ekmans

motion, ville för sin del antaga följande

a

Förklaring

af 7 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förklaras, att med det i 7 kap. 3

strafflagen stadgade förbud mot öppnande till salu

sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afses

jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt

hålles till salu.

Stockholm den 28 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

vid utskottets hemställan under n:o 2:

af herrar Annerstedt, Fröberg, Lundin, von Stapelmohr, Näslund, Wesler

och Bruzelius, hvilka ansett, att den af utskottet i anledning af herr Ekmans

motion föreslagna lagförklaring icke bort tillstyrkas.

Herrar Hasselrot och Lundström hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i utskottets behandling af herr Ekmans motion.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR AL-TRYCKERIET, 1 89 3.

£So«jQr,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:12 Riksdagens Skrifvelse N:o 12 s. 20 i texten