Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 i syfte att presterskapets kontanta aflöning må utgå af statsverket.

1893-03-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:20, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 i syfte att presterskapets kontanta aflöning må utgå af statsverket.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» Utlåtande N:o SO.

11

rifiiaJi.a /jOMawur. .tum )^uh.,iilöJcd»

i n«fi''if»t6aoif sif.-.h-.r- ni w-j-, . na 3obliiH>lU julle

ii''-, b nr b .«• lira o o a it tf

r’!f;iT-.( • v!irr?t'' a t V.J Jp n I > 1»; u >-i) ino- .unoniii-i

''■ ; ''j 1*r. B;r!0l<

'' nj° 20.

il: ifra; tittut l

Ant. till Riked. kansli den 7 mars 1893, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets

inkomster den 11 juli 1862 i syfte att presterskapets

kontanta aflöning må utgå af statsverket.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 120, anför herr O. W. Redelius: »Uti ingressen till kongl.

förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets

inkomster hänvisas till en Riksdagens skrifvelse den 6 juli 1857,

hvari Rikets Ständer såsom skäl till lönereglering ''angifva, att sättet

för presterskapets aflöning vore i flera hänseenden mindre lämpligt och

af beskaffenhet att föranleda tvister emellan löntagare och löngifvare.

Konung och Riksdag blefvo eniga icke blott om behofvet af en lönereglering,

men äfven om de grunder, som vid regleringens verkställande

borde följas. Resultatet föreligger nu i de, på grund af nämnda förordning,

uppgjorda och på de flesta ställen tillämpade löneregleringarna,

hvilka torde få anses hafva ådagalagt, att nya aflöningssättet är vida

att föredraga framför det förut gällande och derför kan uppskattas

såsom ett stort steg framåt till ett bättre. Men den vunna erfarenheten

vittnar äfven derom, att en del gamla olägenheter och ojemnheter ännu

qvarstå, och att det åsyftade målet alltså ännu icke till fullo uppnåtts.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Men målet skulle, enligt mitt förmenande, fullständigare vinnas, om

presterna likstäldes med andra statens tjensteman så, att de af statsverket

finge uppbära sin aflöning, sådan den genom allmän lag blifvit

bestämd. Ingen lärer kunna med fog påstå, att sådan anordning skulle

vara stridande mot god ordning. Men sådan anordning förutsätter, att

presterna måste afstå från tionden tillika med alla hittills varande inkomster,

hvilka gifvetvis skulle indragas till statsverket, och från boställena,

som då naturligtvis skulle i författningsenlig ordning utarrenderas

för statsverkets räkning på vilkor bland andra, att arrendatorn

ålägges bygga och underhålla boställets alla laga hus och tillhandahålla

tjenstens innehafvare erforderlig embetsskjuts samt ved, der bostället

dertill lemnar tillgång; hvarjemte från arrendet borde undantagas bostadslägenhet

och trädgård.

Denna anordning skulle, enligt min uppfattning, medföra många

fördelar; med hänsyn till de särskilda församlingarna, presterskapet,

det borgerliga samhället och svenska kyrkan i dess helhet:

l:o med hänsyn till den enskilda församlingen,

a) som derigenom befriades från byggnadsskyldigheten, och

b) som kunde få sina afgifter mera rättvist fördelade, så att för

lika inkomst den ene finge betala lika mycket som den andre,

i stället för att, såsom nu ofta händer, den ene nödgas betala

mångdubbelt mer än en annan för lika stor inkomst.

2:o med hänsyn till presterskapet,

a) som derigenom besparades nödtvånget att för sin bergning

studera och idka jordbruk och boskapsskötsel; men i dess ställe

finge mera tid att egna åt sina mångfaldiga embetsåligganden

och studera sådant, som närmare rör deras embete;

b) som genom utjemnade löner kunde slippa att så ‘ofta som nu

söka transport, hvilken ändring utan tvifvel skulle lända så församling

som presterskap till båtnad.

3:o med hänsyn till det borgerliga samhället,

som skulle få gagn af boställenas högre afkastning derigenom, att

de i allmänhet blefve bättre brukade och deras naturliga tillgångar

bättre tillvaratagna.

4:o med hänsyn till svenska kyrkan i sin helhet,

som skulle vinna fördelen af att betjenas af mera kraftfulle män,

om, i konseqvens med det anförda, de af ålder försvagade presterna

pensionerades, hvartill medel kunde anskaffas:

a) af vakansmedel, som icke redan anslagits till enke- och pupillkassan;
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottet» Utlåtande N:o 20.

b) af all behållen inkomst från de ecklesiastika boställsskogarna;

c) af pensionsafgifter af presterna sjelfva.»

På sålunda anförda skäl hemställer motionären: att Riksdagen

behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring i kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt

ordnande af presterskapets inkomster, att deri bestämmes, att presterskapets

kontanta aflöning skall utgå af statsverket och presterna åtnjuta

in natura endast bostad med trädgård, erforderlig embetsskjuts samt

vedbrand, der bostället dertill lemnar tillgång.

P. • ''if if.l

Det förslag till omgestaltning af gällande form för presterskapets

aflönande, som motionären framlagt, finner utskottet icke skäl att förorda.

Motionären har sjelf såväl i föreliggande motion som i sin vid

sistlidet års lagtima riksdag afgifna framställning i ämnet, hvilken framställning,

om ock bestämd af i viss mån andra hänsyn, med den nu

föreliggande eger åtskilliga gemensamma beröringspunkter, vitsordat,

att det sätt för presterskapets aflönande, som genom 1862 års förordning

bragtes till stånd, egde afgjordt företräde framför det gamla aflöningssättet,

och att verkningarna af 1862 års reform på ifrågavarande

område i det hela varit tillfredsställande. Äfven om nu, på sätt motionären

anmärkt, vid genomförandet af denna reform en och annan ojemnhet

icke stått att undvika och följaktligen inom en eller annan församling

en verkstäld lönereglering icke utfallit till vederbörandes fulla

belåtenhet, utgör detta enligt utskottets åsigt ingalunda tillräckligt skäl

för en brytning med den i församlingarnas sjelfbestämningsrätt innerst

grundade princip, enligt hvilken sedan uråldriga tider församlingarna

inom den svenska kyrkan sjelfva aflönat sitt presterskap. En dylik

brytning är så mycket mindre att förorda, som på sätt utskottet redan

förut i sitt utlåtande öfver motionärens förra förslag framhållit, någon

önskan om en förändring i sådan rigtning icke torde förefinnas inom

rikets församlingar eller åtminstone icke blifvit uttalad. De fördelar,

som enligt motionärens uppfattning skulle följa af den reform, han

föreslagit, torde för öfrigt, om icke helt och hållet uteblifva, såsom t. ex.

i fråga om det förespådda minskade transportsökandet lärer kunna autagas,

likväl endast undantagsvis blifva så afsevärda, som motionären

förestält sig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Utskottet får alltså hemställa,

*>’’/ ll^f Hl j’ t '' i \ ii '' ’1 0 M \ '' *1 0 J , '' j ; * • .

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 7 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:

*>*0 | * [P *Tf* ('' '' 11 , !,()''i i t •*% i I r - * * t f - . f . '' f f *

A. LILIENBERG.

%

Reservation

af herr J. Anderson, som anfört:

Motionärens hemställan, att presterskapet skulle få uppbära sin

aflöning af statsverket och församlingarnas nu varande utskylder till

presterskapet erläggas till staten, kan jag icke gilla, ty det samband,

som nu är och bör vara emellan lärare och åhörare, skulle dermed antagligen

upphöra, men i motionen framställas flera andra förslag, som

jag icke vill lemna obeaktade och som jag i likhet med motionären

anser böra förverkligas, nemligen att prest boställen utarrenderas och

byggnadsskyldigheten, på sätt motionären föreslagit, öfverflyttas från

församlingarna på boställsarrendatorn, hvilken dessutom till presterskapet

skulle afstå de naturaförmåner, som i motionen äro angifna.

Motionären fäster äfven uppmärksamhet å huru ojemnt presterna

nu äro aflönade och att om lönerna utjemnades, de »kunde slippa att så

ofta som nu söka transport, hvilken ändring utan tvifvel skulle lända

så församling som presterskap till båtnad». Ja, häri vill äfven jag instämma,

och anser, att det vore både rätt och billigt, att, der lönerna

nu äro oskäligt stora, en del deraf användes på de platser, der lönerna

äro för små.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

Slutligen har motionären hemstält, att svenska kyrkan i sin helhet

skulle vinna fördel af »att betjenas af mera kraftfulle män, om, i

konseqvens med det anförda, de af ålder försvagade presterna pensionerades».

och föreslår att medel dertill kunde anskaffas genom vakansmedel,

behållen inkomst från ecklesiastika boställsskogarne samt »pensionsafgifter

af presterna sjelfva».

Inom utskottet, då frågan der behandlades, har jag i likhet med

motionären ansett, att skrifvelse kunde -aflåtas till Kongl. Maj:t, med

anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga

förslag i de delar af motionen, som kunde vara utförbara, och

särskildt har jag fäst mig vid motionärens framställning om beredande

af pensioner, hvilket jag tror skall kunna förverkligas utan statsverkets

egentliga betungande. Mitt resonnement blir då följande:

Under det att statens egentliga embets- och tjenstemän, då de

vid minskad arbetsförmåga och efter vissa bestämda lefnads- och

tjenstår afgå från tjensten, åtnjuta en årlig pension, hvars storlek är

beroende såväl på den afgåendes mer eller mindre vigtiga befattning

och samhällsställning, som på det lönebelopp, han under tjenstetiden

uppburit, hafva nu mera äfven andra, icke direkt under staten lydande

löntagare, såsom läkare, landtmätare, folkskolelärare, lägre jernvägstjenstemän

m. fl., samma förmån, merendels på sådana vilkor, att de

under sin tjenstetid med vissa procent af lönen bidraga till pensionskassor,

hvilkas fyllande till erforderlig storlek i vissa fall försiggår

genom bidrag af staten, samt att de vid bestämda lefnads-och tjenstår

äro skyldige att afgå och lemna rum för yngre krafter. Att sådan

anordning är lika nödvändig för ärendenas behöriga skötande som förmånlig

för den af ålder försvagade tjenstemannen lärer ej kunna bestridas.

Den tjenstemannaklass, som i detta afseende liksom kanske i

åtskilliga andra intager en föråldrad ställning, är presterskapet. I brist

på en för dem afsedd pensionsinrättning hafva presterna i förhållande

till andra tjenstemän en undantagsställning, som medför åtskilliga

olägenheter, i ty att de i tjensten qvarstå långt sedan de uppnått sådan

ålder, att de äro oförmögne att sjelfva sköta det kall, som blifvit dem

i deras krafts dagar anförtrodt, hvartill kommer att de yngre prestman,

som under tiden äro anstälde antingen som emhetsbiträden eller som

vikarier att fullgöra den ordinaries tjensteåligganden, härför uppbära

eu högst ringa ersättning, under det församlingen likväl oafkortad får

utbetala det till ordinarien bestämda beloppet och stundom derutöfver,

till den som i embete! biträder, extra bidrag. Följden blir således

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottet» Utlåtande N:o 20.

den, att församlingen ej sällan under många år får aflöna den prest,

som af ålderdom och oförmåga ej kan fullgöra de åligganden, för

hvilka han uppbär lön.

För nu nämnda missförhållande torde enda botemedlet vara bildandet

af en för presterskapet afsedd pensionskassa samt stadgande

om skyldighet för presterna att vid vissa lefnadsår taga afsked med

rätt till pension.

Tanken på en dylik pensionsinrättning är icke ny. Den bar uttalats

vid fyra af de hittills hållna fem kyrkomötena, äfvensom vid 1867

års riksdag. Att frågan det oaktadt ej fortskridit längre beror troligen

ej på bristande anslutning dertill, vare sig å kyrkomötets eller Riksdagens

sida, utan blott och bart på de svårigheter, hufvudsakligen af

pekuniär art, hvilka synts ohjelpligt förknippade med densamma och

hvilka synts så stora, att senaste kyrkomötet, trots dess tydligt uttalade

sympatier för den då af herr J. B. Unger väckta motionen, i sin skrifvelse

till Kongl. Maj:t blott vågade föreslå anskaffandet af några s. k.

emeritilöner för de allra minst tjenstbara prestmännen.

Innan jag inlåter mig på det kinkiga värfvet att uppspåra de

hjelpkällor, hvilkas anlitande enligt min tanke möjligen kunna föra frågan

framåt från ord till verkställighet, skall jag påpeka några andra

olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet. Ty det kan ju

hända, att dessa äro så stora, att en förändring till det bättre befinnes

vara icke blott önskvärd, utan nära nog nödvändig, i hvilken händelse

de behöfliga medlen naturligtvis kunna åstadkommas, om man allvarligt

vill.

Jag har redan visat, att församlingens goda rätt i viss mån blir

kränkt derigenom, att hon får aflöna gammal prestman, som ej vidare

tjenstgör, samt yngre sådan, som hon ej sjelf utsett. Nu vill jag framhålla

en annan olägenhet, som åtföljer nu rådande förhållanden och

som ej sällan från första början förorsakar misstämning mellan församlingen

och dess herde. Intet hinder förefinnes nemligen nu för eu

prestman, att vid hvilken ålder som hälst kunna uppföras på förslagtill

presterlig befattning, i följd hvaraf vederbörande myndighet stundom

på förslag uppför personer af så hög ålder, att de äro eller inom kort

blifva oförmögna att sköta sin befattning. Huru missnöjd församlingen

än är med förslaget, tvingas hon att antingen rösta på någon af de på

förslaget uppförda och till tjensten mindre duglige eller att afstå från

valrätten och åtnöja sig med den prest, som domkapitlet utnämner,

eller ock att genom kallande af fjerde profpredikant öfverlemna utnämningsrätten

till Kongl. Maj:t. Huru vida församlingen, fastän hon sjelf

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

aflönar sin själasörjare, kommer att finna sig belåten eller ej, blir då

en underordnad fråga. Detta om konsistoriella pastorat.

På samma gång som församlingen har skäl att känna sig missbelåten

med det nu brukliga sättet att upprätta förslag till presterlig

syssla, utgör detta tillika ett stort hinder för yngre, men begåfvade

prestmäns befordran, och häruti torde man finna en verksam orsak till

den öfverklagade prestbristen.

Det kunde återstå att påvisa, hvilka fördelar presterna sjelfva

skulle hafva af en pensionsinrättning, huru det gamla trasslet med

ständigt ombytta vikarier, om sådana ens kunna fås, skulle upphöra,

huruledes den åldrige prestmannen skulle slippa se, att församlingen

allt mer vänder sig från honom, som dock till namnet är dess själasörjare,

till en yngre och mer omtyckt predikant o. s. v. Men jag tror

ej, att jag i detta fall behöfver göra mig till förespråkare för nämnda

tjenstemannaklass. Skulle emellertid en eller annan anse ett stadgande

om inskränkning i rättigheten att vid hvilken ålder som helst söka och

erhålla förslagsrum för sig ofördelaktigt, vill jag blott framhålla billigheten

af att en pensionskassa köpes med en liten eftergift. Den åldersgräns,

intill hvilken förslagsrum kunde erhållas, kunde kanske lämpligen

bestämmas till 50 år.

Nödvändigheten af ett uttryckligt stadgande om skyldighet för

prestman att vid viss ålder afgå från tjensten framgår deraf, att pensionerna,

om ock rundligen tilltagna, naturligtvis måste blifva mindre

än lönen, och frestelsen att qvarstanna, äfven om krafter fattas att

sköta den presterliga befattningen, kunde således för mången blifva

allt för stor, i hvilken händelse litet eller intet vore vunnet med hela

pensionsinrättningen. Som emellertid olikheter i fysisk kraft och arbetsförmåga

kunna vara betydande, skulle jag vilja föreslå, att prest vid

fylda 60 år må hafva rättighet och vid fylda 65 år skyldighet att lemna

sysslan med rätt till pension.

Hvad till slut angår sättet för en pensionskassas bildande, så

tilltror jag mig visserligen icke att exakt kunna uppgifva de summor,

som äro behöfliga, eller att med säkerhet algöra, hvilka medel, som

dertill äro att påräkna. Dock tror jag, att man, om man verkligen vill

sjelfva saken, kan gå ett godt stycke längre än senaste kyrkomöte

gjort. Såsom mer eller mindre tillgängliga hjelpkällor anför jag följande

fonder, hvilkas behållning enligt kapitalkonto till rikshufvudboken

vid 1891 års slut utgjorde:

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 9 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

i Biskopslöneregleringsfonden ........................... kronor

i Presterskapets löneregleringsfond.................. »

i Ecklesiastika boställenas skogsfond ............ »

i Ramsele pastorsboställes skogsfond ............ »

i Elfdals pastorats regleringsfond .................. »

i Brunskogs församlings aflöningsfond ......... »

i Fryksände pastorats regleringsfond ............ »

389,412: 34

1,906,593: 48

642,277: 76

20,449: 56

529,275: 90

34,408: 58

21,575: 46

Summa kronor

3,543,993:

08

Det kan visserligen synas mer än djerft att vilja påräkna dessa

fonder för nu ifrågavarande ändamål; också är min afsigt att vilja

åstadkomma en utredning, huru stor del deraf som kan vara disponibel,

ty att något är att påräkna, har till och med det försigtiga kyrkomötet

ansett. Af de senare årens redogörelser för ofvannämnda, under statskontorets

förvaltning stälda fonder synes emellertid, att inkomsterna

till desamma varit så stora, att betydliga öfverskott årligen uppkommit.

Så t. ex. hafva under de senare åren utgifterna i presterskapets löneregleringsfond

ständigt varit mindre än de inkomster, som härflyta från

vederlagsspanmål, med flera till samma fond ingående medel, hvaraf

följer icke blott att räntan å förut befintligt kapital blifvit besparad,

utan äfven att kapitalet ökats med en del af nyssnämnda inkomster

utöfver räntan.

På samma sätt förhåller det sig med de ecklesiastika boställenas

skogsfond.

Vore denna gynsamma ställning inom ifrågavarande fonder permanent

och ej blott tillfällig, hvilket eu möjligen blifvande utredning

torde visa, så skulle ju hela dessa fonder vara tillgängliga.

Bland de öfriga fonderna finnas sådana, som icke hafva behöft

vidkännas några utgifter, utan äro ämnade att framdeles disponeras för

ecklesiastika ändamål, som torde kräfva mycket mindre summor. En

fond har till och med redan uppfylt det ändamål, hvarför den bildades,

och hela kapitalet står således till fri disposition.

Om någon nedprutning i ofvan uppgifna summor kommer att ega

rum, torde ändock så mycket återstå, att summan genom tillagda räntor

och andra inkomster under 10 år växer till flera millioner kronor. Inom

kortare tidrymd har jag nemligen ej ansett pensionsinrättningen kunna

blifva färdig.

Till en andra grupp af inkomster till pensionskassan hänför jag

vissa årliga afgifter. Dit höra först och främst de belopp i form af en

viss procent af lönen, hvilka delegarne i inrättningen skola vara för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

pligtade att årligen erlägga. Naturligtvis böra alla, som efter pensionsinrättningens

bildande erhålla presterliga befattningar, vara skyldiga att

inträda i densamma, medan äldre prestmän böra hafva rättighet dertill,

mot vilkor att billiga retroaktiva avgifter erläggas. Som presterskapets

samtliga inkomster från församlingarna i hela riket enligt meddelade

uppgifter utgöra mellan 11 och 12 millioner kronor, så skulle, under förutsättning

att delegarnes afgifter sattes till 2 procent af lönen, årliga

inkomsten till kassan i alla fall utgöra mer än 200,000 kronor. Då

det visat sig, att många, om ej de allra flesta presterskapets löner vida

öfverstiga hvad som vid löneregleringen beräknats och på rätt många

ställen lönerna äro oskäligt höga — så har t. ex. visat sig, att pastorat med

endast 892 invånare aflöna sin pastor med 10,047 kronor, pastorat med 1,260

personer aflöna pastor med 13,100 kronor, och i Gårdstuuga och Holmby

med en folkmängd af 1,759 personer skulle pastor, när på lifstid bortstadda

mensalhemmanen blifva åbolediga, få en årlig inkomst af 20,000

kronor, och många liknande förhållanden kunna anföras — så kan, i fall

behofvet så klöfver, i den mån tillsättning af ordinarie presterlig befattning

hädanefter sker, intill dess pensionskassan hunnit tillräcklig storlek,

hälften af skilnaden mellan faststälda beräknade lönen och verkliga

löneinkomsten ingå till nämnda kassa. Huru stor sådan årlig inkomst

skulle blifva, vågar jag ej afgöra, men säkerligen skulle den, att döma

efter flera kända exempel, blifva betydlig.

Slutligen återstår, om så skulle behöfvas, att tillgripa samma

åtgärd, som förut vidtagits vid bildandet af presterskapets enke- och

pupillkassa, nemligen att till pensionsinrättningen anslå nettoinkomsten

för 1 år af hvarje presterlig beställning, som genom dödsfall blir ledig

efter besluts fattande om pensionskassans bildande. Då bruttoinkomsten

af lönerna inom riket är omkring 11 millioner kronor och nettoinkomsten,

efter afdrag af vikariers aflöning, med all säkerhet blir vida mer än

hälften, måste en omgång af nettoinkomsterna från alla presterliga befattningar

i riket utgöra eu betydande summa, räntorna oräknade.

Till jemförelse kan åberopas de inkomster, som presterskapets

enke- och pupillkassa under de senare 10 åren i medeltal haft.

Då lagutskottet icke har rättighet att gå utöfver de yrkanden,

som i motionen äro framstälda, kunde detsamma naturligtvis i fråga

om pensionering icke framkomma med så detaljerad skrifvelse som

vederbort. Det hade varit önskligt att motionen varit så affattad, att

det för utskottet varit möjligt att framställa förslag af ungefärligen så

lydande innehåll:

att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

efter behörig utredning, för Riksdag och kyrkomöte framlägga

förslag i följande syfte:

l:o) att prest vid viss ålder, förslagsvis 50 år, icke må

vara berättigad till förslagsrum vid ledig sysslas tillsättande;

2:o) att prest vid viss ålder, förslagsvis 60 lefnadsår, må

vara berättigad och vid förslagsvis 65 år skyldig afgå från sin

presterliga befattning;

3:o) att prest vid afskedet för sin återstående lifstid tillförsäkras

en årlig pension, motsvarande en viss procent af

den lön, han enligt den faststälda löneregleringen vid afskedstagandet

har;

4:o) att till bildandet af en presterskapets pensionsfond användas

ofvan uppgifna fonder med räntor och dithörande inkomster

samt likaledes här ofvan föreslagna bidrag från presterna

sjelfva, och att, om de befinnas otillräckliga att genom

tio års tillväxt bilda en fond af tillräcklig storlek, ytterligare

medel till kassans förstärkande föreslås; samt

5:o) att, då antagligt är, att efter några års förlopp från

den tid, då kassan för det afsedda ändamålet börjat användas,

densamma genom de inkomster, som årligen ingå, hunnit den

storlek, att inflytande medel från biskops- och presterskapets

löneregleringsfonder samt ecklesiastika boställenas skogar icke

vidare behöfva för pensionsfonden användas, dessa medel skola

för andra statens ändamål efter regeringens och Riksdagens

bestämmande användas.

Då man har anledning antaga, att så väl nästa kyrkomöte som

kommande Riksdagar skola upptaga denna fråga och fullständigare förslag

afgifvas, än hittills framkommit, och jag här ofvan framhållit, vill jag

för närvarande, i den form frågan föreligger, icke göra något direkt

yrkande.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.