Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 21

1893-03-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:21, Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Itiksd. kansli den 10 mars 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets - utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse

af 12 § utsökning slag en, än äfven väckt motion om ändring

i samma §.

12 § utsökningslagen bar för närvarande följande lydelse:

»För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å

slnddebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären

hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist

eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist,

sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket

senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran

å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.»

Till lagutskottets handläggning hafva båda kamrarne hänvisat en

af Kongl. Maj:t den 10 nästlidne februari till Riksdagen aflåten proposition,

n:o 25, så lydande:

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlik!. 87 § regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga följande

Bih. till Itiksd. Prat. 1803. 7 Sami. 10 Iläft. (N-.o 21).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Lag

angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 12 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å

skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären

hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist

eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist,

sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket,

senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran

å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

Hvad nu är sagdt ege icke tillämpning i fråga om fordran, som

grundar sig å vexel.

Härjemte har från Andra Kammaren till utskottet hänvisats en af

herr Anders Olsson i Omakärr väckt motion, n:o 50, som jemväl afser

ändring af ifrågavarande lagrum och till hvilken utskotttet här nedan

återkommer.

I skrifvelse den 8 , mars 1892 anhöll, på anförda skäl, senaste

lagtima Riksdag, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelse derom, att hvad i förordningen

om nya vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall

den 7 maj 1880 vore stadgadt angående rättegång i vexelmål, ej utgjorde

hinder för öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexelfordran

lagsökning anstäldes mot godkännare af vexel.

Vid föredragning i statsrådet den 2 nästlidne december af Riksdagens

berörda skrifvelse anförde departementschefen, bland annat,

att då den af Riksdagen anmärkta ojemnhet i behandlingen af mål

rörande lagsökning på grund af vexel medförde betydande olägenheter

samt, vid det förhållande att klagan ej finge föras mot hofrätts utslag

i dylikt mål, ej kunde förväntas varda afhjelpt. genom uttalanden af

högsta domstolen, vore det utan tvifvel af nöden att genom meddelande

af en lagbestämmelse söka vinna den enhet i lagtillämpningen, som i

förevarande hänseende bruste.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Efter att hafva redogjort för den nuvarande lagstiftningen i det

ämne, som i Riksdagens skrifvelse afsågs, yttrade departementschefen

vidare: »Det må väl vara sant, att hvarken stadgandet i vexellagens

promulgationsförordning om forum i vexelmål eller någon af öfriga

omförmälda bestämmelser i och för sig med nödvändighet måste anses

utmärka, att fordringsanspråk på grund af vexel icke kan upptagas af

exekutiv myndighet, men, sammanstälda med hvarandra, synas mig

dock sagda bestämmelser angifva, att nya vexellagen och dithörande

promulgationsförordning — liksom ock den äldre vexellagen — hvila

på den förutsättning, att talan, som grundas på vexelrätt, skall, bortsedt

från det fall, att gäldenären är försatt i konkurs, efter stämning

pröfvas af domstol.

Vid tiden för utsökningslagens införande medgaf dock praxis, åtminstone

i viss män, vexelfordrans utsökande hos exekutiv myndighet;

och då nu i 12 § utsökningslagen stadgas, att för fordran, som grundar

sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, gäldenären må

sökas hos öfverexekutor, samt vexeln icke torde kunna frånkännas

egenskapen att vara ett skriftligt fordringsbevis, föreligger onekligen

en motsägelse i lagstiftningen — en motsägelse, som dock, enligt mitt

förmenande, hade förekommits, om i berörda paragraf i utsökningslagen

hänvisning meddelats, att i fråga om gäldenärs sökande för vexeifordran

skulle gälla hvad i särskild författning — för det dåvarande

1851 års vexellag — vore stadgadt.

På grund af det nu anförda synes mig den nuvarande lagstiftningen

otvetydigt utvisa, att genom den ifrågasatta lagbestämmelsen i ämnet

bör uttalas, att vexelfordran får utsökas allenast hos domstol. Något

praktiskt behof att gå i annan rigtning synes mig ej heller föreligga, då

vexelinnehafvares anspråk på en snabb och säker rättvisa redan förut

är i lagstiftningen synnerligen val tillgodosedt. Härförutom torde den

exekutiva processen mindre väl lämpa sig för vexelmål. Riksdagen har

ock utgått från ett sådant antagande, så vidt gälde vexelmål i allmänhet,

men dock ansett att kraf mot godkännare af vexel lämpligen kunde ega

rum hos öfverexekutor. Om än ej kan bestridas, att i fråga om sist

berörda art af vexelmål svårigheten för den exekutiva myndigheten att

på ett tillfredsställande sätt pröfva och afgöra målet är vida mindre än

beträffande öfriga vexelmål, kan dock, enligt min mening, vexel, äfven

då den göres gällande mot godkännare, ej gerna anses vara ett fordringsbevis

af den klara och ostridiga natur, som en exekutorisk urkund bör

hafva. Härutinnan torde allenast behöfva erinras, hurusom enligt 43 §

nya vexellagen vexelrätten under vissa förutsättningar går förlorad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

jemväl mot godkännare, der vexelinnehafvaren försummar att protestera.

I öfrigt finner jag det äfven betänkligt att i förevarande hänseende

göra skilnad mellan godkännare och annan vexelgäldenär, redan af det

skäl, att en sådan åtskilnad lätteligen kan för den mindre rättskunnige

medföra misstag och dermed förbundna kostnader.

I fråga om formen för den ifrågasatta lagbestämmelsen, har jag,

i öfverensstämmelse med den af mig i ämnet uttalade uppfattning,

trott det åsyftade ändamålet enklast kunna nås genom att till 12 §

utsökningslagen foga en hänvisning till hvad om vexelmål särskildt

är stadgadt.»

Vid högsta domstolens granskning af det i öfverensstämmelse med

hvad sålunda anförts utarbetade lagförslag i ämnet lemnades detsamma

af högsta domstolens flesta ledamöter utan annan anmärkning än i

fråga om förslagets formella affattning, hvilken ansågs icke nog tydligt

utmärka, hvad med förslaget åsyftades, och är det nu framlagda förslaget

affattadt med iakttagande af hvad sålunda blifvit erinradt.

Ehuru i ofvan omförmälda skrifvelse, Riksdagen uttalat den uppfattning,

att lagsökning på grund af vexel borde tillåtas emot godkännare,

tvekar likväl icke utskottet att förorda antagande af nu föreliggande

förslag. Med rätta har nemligen anmärkts, att den vigtigaste frågan

i detta ämne ej är den, huruvida fordringsanspråk af nämnda art böra

få handläggas af såväl öfverexekutorer som domstolar eller af domstolar

allena. Långt angelägnare är att genom tydlig lag få bestämdt, om

öfverexekutorer eg a befogenhet att handlägga nämnda mål eller icke,

så att de olika uppfattningar, som härutinnan råda i landet och hos

skilda myndigheter föranledt de mest olikartade beslut, må försvinna

och ett lika förfaringssätt göra sig gällande.

Utskottet hemställer följaktligen,

l:o) att ifrågavarande proposition må af Riksdagen

bifallas.

I ofvan omförmälda motion erinrar herr Anders Olsson i Ornakärr,

hurusom intet undantag i afseende på forum i lagsökningsmål blifvit,

utom hvad anginge löpande förskrifning, gjordt för det fall, att flera

å olika orter boende personer underskrift ett och samma skuldebref,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

vare sig såsom gäldenär eller löftesman. En hvar, mot hvilken lagsökning

för skald ifrågakomme, skulle nemligen sökas hos öfverexekutor

i den ort, der han, gäldenären eller löftesmannen, hade sitt bo

och hemvist. Sedan numera hvarje stad i regel fått sin egen öfverexekutor

och Konungens befallningshafvandes befattning med utsökningsmål

begränsats till landsbygden vore ifrågavarande bestämmelse af stort

inflytande på mångas rätt, synnerligen som, till följd af förbättrad samfärdsel

och i alla rigtningar utvidgad affärsverksamhet, penningetransaktioner

ständigt kunde förekomma, som hade till följd utställandet af

reverser och borgensförbindelser, utgifna af personer, lydande under

olika jurisdiktioner. Sålunda kunde inträffa och inträffade väl ganska

ofta, att å ett belånadt skuldebref den, som derå tecknat sig såsom

gäldenär, och de, som tecknat sig såsom löftesmän, vore boende å

skilda orter, hvadan, derest lagsökning å ett sådant skuldebref ifrågakomme,

fordringsegaren måste för detta ändamål anlita de särskilda

öfverexekutorer, under hvilka de personer, som skulle lagsökas, hvar

för sig sorterade. Derigenom vållades tidsutdrägt och omkostnader, som

kunde undvikas, derest öfverexekutor i den ort, der hufvudgäldenären

eller någon annan af dem, hvilken saken anginge, vore boende, finge

upptaga densamma.

1 10 kap. 6 § rättegångsbalken vore stadgadt, att i fråga om tvist

angående gäld, den flera gjort och utfäst att en för alla och alla för

en betala, borgenär hade rätt att söka hvilkendera af dem han ville,

och att om de sig till betalning ej så förbundit, men tvist om skuldens

rigtigliet eller hvarderas del deri yppar sig, borgenär egde stämma

dem alla in, der endera af dem bodde.

Beträffande tvistemål, som måste anhängiggöra vid domstol, vore

sålunda för visst fall redan lagbestämdt, att forum i fråga om skuldfordran

vore den domstol, inom hvars domvärjo endera af dem, som skulle

i sådan sak instämmas, vore boende. Motionären förestälde sig, att såsom

en följd häraf ingen domstol skulle kunna vägra upptaga och med

slut afhjelpa ett skuldfordringsmäl, instämdt. mot flera personer på grund

af åberopad ej solidarisk förbindelse, äfven om endast en af de instämde

tillhörde den domstolens lagskipningsområde. Kunde detta ske, när

lagsökning anstäldes hos domstol i form af stämning, så syntes deraf

framgå, att allmän rättegångsordning skulle, oansedt sådan tvist om

betalningen, som i åberopade stadgandet i rättegångsbalken omförmäldes,

ej förelåge, kunna medgifva, att enahanda procedur infördes äfven

i lagsökningsmål, anhängiggjorda hos öfverexekutor. Möjligt vore, att

någon öfverexekutor jemväl så tolkade lagens bud, men i allmänhet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

torde nog den åsigt hafva gjort sig gällande, att hvad 10 kap. 6 §

rättegångsbalken stadgade rörande tvist om gäld icke gälde vid tilllämpning

af 12 § utsökningslagen, som enligt dess ordalydelse ej inrymde

rätt för öfverexekutor att taga befattning med lagsökningsmål,

när den eller de som sökte vore boende utom det distrikt, för hvilket

öfverexekutorn blifvit tillsatt.

Då 12 § utsökningslagen i sjelfva verket måste antagas hvila på

samma grunder som 10 kap. 6 § rättegångsbalken, syntes en sammanställning

af dessa tvenne lagrum vara berättigad och utan svårighet

kunna genomföras. Dervid blefve dock nödigt, så vidt det af motionären

åsyftade ändamål skulle vinnas, att gå något längre än sistnämnda

lagrum uttryckligen medgåfve och sålunda utsträcka den ifrågasatta

förändringen äfven till sådana mål, der de lagsökte förbundit sig

till betalning en för alla och alla för en.

Motionären hemställer följaktligen:

att Riksdagen måtte för sin del besluta, det 12 § utsökningslagen

må erhålla följande förändrade lydelse:

»För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig på

skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären

hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist

eller någon tid sig uppehåller. I fråga om gäld, den flere gjort och

utfäst sig antingen en hvar eller en för alla och alla för eu betala,

hafve borgenär rätt att söka dem alla, der endera af dem bor. Den

ingenstädes eger stadigt hemvist sökes der han finnes eller, om han

utrikes är, der han inom riket senast var boende. År gäldenären utländsk

man eller grundas fordran å löpande förskrifning, må gäldenären

sökas hvar han träffas. Bolagsmän sökas der bolaget är.»

Enligt utskottets åsigt bör den allmänt antagna och till sin rigtighet

erkända grundsats, enligt hvilken en hvar i regel svarar, der han

eger sitt bo och hemvist, icke utan tvingande skäl åsidosättas. Såsom

sådana har utskottet emellertid icke kunnat anse de af motionären anförda

grunderna för ifrågavarande framställning. Det må väl vara sant,

att, då man, i likhet med motionären, beaktar allenast den lagsökande

fordringsegarens intressen, de skäl motionären anfört innehålla åtskilligt,

som talar för hans framställning, men egnar man, såsom sig bör,

hänsyn jemväl åt de anspråk, som i förevarande afseende med fog

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 21-

kunna göras gällande såväl af dem, mot livilka lagsökningsåtgärden

rigtas, som af de myndigheter, livilka hafva handläggningen deraf sig anförtrodd,

torde förhållandet blifva ett annat. För en gäldenär, som blifva

lagsökt hos öfverexekutor å ort, aflägse från gäldenärens hemvist

och utom kretsen af hans förbindelser, skulle det säkerligen mången

gång möta svårigheter att på ett fullt betryggande sätt bevaka sin

rätt oafsedt de ökade kostnader, som ett dylikt bevakande icke skulle

kunna undgå att vålla. De exekutiva myndigheternas handhafvande af

lagsökningsförfarandet skulle vidare åtminstone i någon mån försvåras,

i hvilket hänseende det torde göra till fyllest att erinra derom, att de

fall, då öfverexekutor skulle finna sig nödsakad att såsom tvistigt hänskjuta

ett lagsökningsmål till domstols afgörande, säkerligen komme att

ökas. Uppenbart är nemligen, att genom förslagets antagande möjligheten

för öfverexekutor att genom anställande af förhör utröna den

verkliga innebörden af en till äfventyra mindre tydlig invändning måste

förringas. Slutligen tillåter sig utskottet anmärka, att då motionären till

utgångspunkt för sin framställning tagit bestämmelserna i 10 kap. 6 §

rättegångsbalken och dervid sökt göra gällande, att ett antagande af

motionärens förslag skulle innebära allenast ett följdrigtigt tillämpande

på lagsökningsförfarandet af en i den allmänna rättegångsordningen

gällande regel, motionären synes icke tillräckligt hafva beaktat innehållet

i berörda bestämmelser. Enligt desamma eger väl, då tvist uppstår

om gäld, den flere gjort och utfäst att en för alla och alla för en

betala, borgenär befogenhet att söka hvilkendera gäldenären han vill,

men detta anspråk får ingalunda anhängiggöras vid någon af de andre

gäldenärernas forum, utan skall pröfvas vid den gäldenärs forum, som

sökes. I åberopade lagrummet heter det nemligen: varder tvist om

gäld, den flere gjort och utfäst att en för alla och alla för en betala;

hafve borgenär våld att söka hvilkendera af dem han vill, der densamme

bor.

Allenast för det fall, att förbindelsen icke varit solidarisk och tvist

yppar sig om skuldens rigtighet eller hvarderas del deri, tillerkänner

svensk rättegångsordning borgenär rätt att till enderas personliga forum

instämma samtlige gäldenärerna. Men yppar sig sådan fråga vid lagsökning,

skall enligt utsökningslagens bestämmelser exekutor förklara

målet tvistigt och sålunda skjuta det ifrån sig.

Häraf framgår sålunda, att ett antagande af motionärens förslag

långt ifrån att, på sätt motionären förmenat, utgöra en af hänsyn till

lagstiftningens följdugtighet påkallad åtgärd, tvärtom skulle innebära

ett förryckande af en hittills i rättegångsordningen gällande grundsats.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Såsom utskottet redan framhållit, förefinnas emellertid icke giltiga

skäl för vidtagandet af en dylik åtgärd, hvadan utskottet hemställer,

2:6) att herr Anders Olssons motion icke må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

vid utskottets hemställan under n:r 2 af herrar Lilienberg, Erichson,

J. Anderson och P. G. Petersson.

Stockholm, K. L. Beckman, 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.