Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. 10 § handelsbalken.

1893-03-21 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:24, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. 10 § handelsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Eiksd. kansli den 21 mars 1893, kl. 5 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.

10 § handelsbalken.

Sedan i 17 kapitlet handelsbalken 2 till och med 9 §§ uppräknats

åtskilliga klasser af förmånsrätter, meddelas i 10 § af nämnda kapitel,

sådant sistnämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861,

följande stadgande:

»Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.

Aro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt.»

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1891 framhöll Riksdagen,

att i 17 kapitlet 10 § handelsbalken föreskrift saknades, huru länge

förmånsrätten för omyndigs fordran skulle ega bestånd efter förmynderskapets

upphörande. Ifrågavarande lagrum torde nemligen närmast afse

det förhållande, att förmyndaren råkat i konkurs under förmynderskapets

utöfning, och i 23 kap. 4 § ärfdabalken funnes endast bestämmelse om

den tid, inom hvilken lemnad redovisning finge af myndling klandras.

Praxis hade emellertid utvecklat sig derhän, att förmånsrätten åtföljde

myndlingens fordran, så länge denna hölles vid lif. En dylik praxis

vore emellertid betänklig för den allmänna krediten och egnad att föranleda

missbruk af hvarjehanda slag. Särskild! hade fall förekommit,

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Samt. 13 Höft. (N:o 24). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

då förmyndare begagnat myndlings medel i egen rörelse, samt affärsvänner

till den förre, okunnige om detta förhållande, föranlåtits att bevilja

honom kredit i allt för stor utsträckning. Hänsyn borde emellertid

tagas jemväl till det fall, att förmynderskapet öfverflyttades från en

till annan person, som hade att i förhållande till sin företrädare bevaka

myndlingens rätt. Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemstälde

Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom den i 17 kapitlet

10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsades

till viss tid, efter det förmynderskapet upphört.

Till innevarande Riksdag har Kongl. Maj:t den 13 nästlidne februari

aflåtit en till lagutskottet hänvisad, så lydande proposition (n:o 23):

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.

Aro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har

den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år

sedan den, genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom laga

kraft egande dom, blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som nu

sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller målsman,

inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som förut

förmyndare varit.

Denna lag skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras

anhängiga före utgången af december månad 1894.

Den företrädesrätt vid konkurs, som enligt nu gällande lag tillkommer

myndlingen under förmynderskapet, bör enligt utskottets åsigt följa

honom i hans fordringsrätt endast så lång tid, efter det förmynderskapet

upphört, som skäligen kan vara erforderlig för medlens uttagande hos den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24. S

förre förmyndaren. Enligt hvad här ofvan blifvit antydt, måste det

nemligen anses såsom ej väl öfverensstämmande med de öfrige borgenärernes

rätt, att den myndigblifne eller den omyndiges nye målsman,

ehuru han är fullkomligt berättigad att af förre förmyndaren utkräfva

de hos denne innestående medlen och sjelf är i besittning af alla

de egenskaper, som göra det för honom möjligt att iakttaga sin rätt,

skall, sedan han en längre tid låtit dem stå inne, och derigenom tydligen

byggt sin rätt på blott personlig tillit till förre förmyndaren, få

emot andra personer begagna sig af det företräde, som tillerkänts den

omyndige just på grund af hans omyndighetstillstånd. Frågan gäller

således endast det sätt, på hvilket en begränsning af förmånsrättens

fortvaro står att ernå. Riksdagen har i sin ofvan omförmälda skrifvelse

för vinnande af en sådan begränsning anvisat den utväg, att gränsen

för förmånsrättens fortvaro bestämmes till viss tid, räknad från förmynderskapets

upphörande. Kongl. Maj:ts förslag har emellertid sökt

uppnå det åsyftade målet på ett annat sätt genom föreskriften, att tidsfristen

skall räknas från det den omyndiges fordran genom godkänd

eller oklandrad redogörelse eller genom laga kraft egande dom blifvit

bestämd. På sätt högsta domstolen vid granskningen af det inom justitiedepartementet

i ämnet uppgjorda förslag, hvilket öfverensstämmer med

det nu föreliggande utom beträffande begynnelseterminen för lagens tilllämpande,

anmärkt, anser utskottet, att den åtskilnad i fråga om förmånsrätten,

hvilken skulle blifva beroende deraf, huruvida förmyndareredogörelse

aflemnats eller icke, saknar inre berättigande och gifver lätteligen

anledning till betydande praktiska olägenheter. Med hänsyn till

hvad utskottet härofvan anfört till stöd för en begränsning af förmånsrättens

fortvaro, måste det, från nämnda synpunkt sedt, anses vara fullkomligt

utan betydelse, huruvida förmyndareredogörelse aflemnats eller

icke. Men enligt det nu framlagda förslaget, skulle, om redogörelse afgifves,

förmånsrätten upphöra efter viss tid; om åter redogörelse ej

afgifves, inträder samma förhållande som enligt nu tillämpad praxis,

det vill säga, att förmånsrätten följer med fordringen huru länge som

helst efter förmynderskapets upphörande. Men häraf blifver åter en

följd, såsom i högsta domstolen jemväl erinrats, att det kommer att

ligga i vederbörandes egen magt att undandraga sig tillämpligheten af

lagstadgandet. Dertill fordras blott, att den redovisningsskyldige efter

uttrycklig eller tyst öfverenskommelse med den, som har att fordra

redovisning, underlåter att afgifva sådan, och så länge detta förhållande

fortfar, är derigenom all verkan af lagbestämmelsen tillintetgjord. Har

redovisning verkligen aflemnats, kan fordringsegaren utan synnerlig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

svårighet genom fördöljande af detta förhållande bevara den förmånsrätt,

han borde vara förlustig. Utan tvifvel skulle stadgandet ofta nog

gifva anledning till tvist, huruvida vederbörlig förmyndareredogörelse

afgifvits eller icke, och om tiden när den aflemnats.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig utskottet böra

hemställa,

att förevarande proposition icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 21 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herr Annerstedt, hvilken ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i

ämnet bort af utskottet tillstyrkas.

Stockholm, Ivar Haeggstroms Boktryckeri, 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:27 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken. a1 i texten