Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfddbalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.

1893-03-22 · 58 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:25, Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfddbalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande ft:o 25.

1

N:o $6.

Ank. till Eiksd. kansli den 22 mars 1893, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Ma.j:ts proposition

med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag

angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfddbalken,

lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag

angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Genom en den 12 sistlidne januari aflåfen proposition, n:o 3, som

till lagutskottet hänvisats, har Kongl. Maj:t, under åberopande af de

propositionen bifogade, i statsrådet och högsta domstolen förda'' prötokoll,

jemlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen ått antaga här

nedan införda förslag till

l:o) lag angående bevisning inför råtta;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdäbålken;

3:o) lag angående ändring i 14 kap. jordabalken; samt

4:o) lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Beträffande tillkomsten af ofvan angifnä förslag, öfver hvilka utskottet

härmed går att afgifva utlåtande, vill utskottet till1 en början

Bili. till RilcSd. Frot. 1803. 7 Sami. 14 Haft. (N:ö 25). f

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

erinra, hurusom — efter det Kongl. Maj:t uppdragit åt en förstärkt lagberedning

att, med föranledande af nya lagberedningens betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning, afgifva yttrande rörande hufvudgrunderna

för en ny rättegångsordning samt förstärkta lagberedningen

den 20 juni 1887 afgifvit betänkande i ämnet — Kongl. Maj:t genom

nådigt bref den 28 oktober sistnämnda år anbefalde nya lagberedningen

att med hufvudsaklig ledning af de grundsatser, som omfattats af förstärkta

lagberedningens flertal, utarbeta förslag till lag angående bevisning

inför rätta.

I fråga om fri bevispröfning uttalades af förstärkta lagberedningen

utan meningsskiljaktighet, att den ansåg de nu i rättegångsbalken förekommande

regler om hvad som utgör fullt eller hälft bevis och de rättsliga

verkningarna deraf böra upphöra att gälla, så att domaren såväl i

tvistemål som i brottmål vid pröfning af förebragt bevisning i regeln

måtte ega full frihet att efter bästa förstånd och samvete, men utan

godtycke, för sig fastställa bevisets verkan i saken.

På grund af detta uppdrag utarbetades inom nya lagberedningen

förslag till lag angående bevisning inför rätta äfvensom, såsom dermed

nära sammanhängande, de öfriga lagförslag, som här ofvan angifvits;

och blefvo samtliga dessa förslag med skrifvelse den 14 december 1889

till Kongl. Maj:t öfverlemnade.

I en af de vigtigare delame af förslaget till lag angående bevisning

inför rätta — bestämmelserna angående parts ed — blef af beredningen

jemväl utarbetadt ett. särskildt förslag hvilande på en grundval

väsentligt olika den, hvarå beredningen ansett dess förslag i samma del

företrädesvis böra byggas. Sedan förevarande förslag undergått grundlagsenlig

granskning i högsta domstolen, fann föredragande departementschefen

det framlagda särskilda förslaget till bestämmelser i detta ämne

vara att föredraga, och blef med anledning häraf detta eller det s. k.

alternativa förslaget i denna del lagdt till grund för Kongl. Maj:ts proposition.

I

I det ämne, som genom ifrågavarande förslag dragits under Riksdagens

ompröfning, anför nya lagberedningen i dess ofvan omförmälda,

den 14 december 1889 afgifna betänkande, bland annat, följande: »att

vid en reform af bevisningsrätten lagstiftaren har att utgå från den

s. k. fria bevispröfningens grundsats, derom lära meningarne i vårt land

knappt vara delade. Till rigtigheten erkänd af lagkomitén och äldre

lagberedningen, har denna grundsats antagits i principbetänkandet och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

jemväl af förstärkta lagberedningen förordats. I praxis har den äfven,

oaktadt bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken, gjort sig allt mer

gällande. Lämpligheten af en lagförändring i den rigtning, nämnda

grundsats anvisar, torde derföre ega äfven erfarenhetens bestämda vitsord.

» Hvad angår sjelfva innebörden af ifrågavarande grundsats, har,

enligt utskottets uppfattning, nya lagberedningen träffande angifvit densamma,

då den i sitt s. k. principbetänkande härom yttrar: »Man kan i

korthet säga att, då domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse

om tillvaron eller icke-tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens

ändamål, allt, som inom ramen af en förhandling inför rätta kan

med sådan verkan framläggas för domaren, också kan tjena såsom bevismedel.

Att fullständigt uppräkna och karakterisera allt, som inom

nämnda begränsning kan såsom bevismedel inverka på domarens öfvertygelse

är naturligen icke möjligt.»

»Domarens öfvertygelse såsom jurist och embetsman måste sammanfalla

med hans öfvertygelse såsom menniska; eljest är den icke någon

öfvertygelse. Ju mindre derför den juridiska sanningspröfningens regler

aflägsna sig från den vanliga allmänt menskligas, ju mindre skråmessig

den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet

till dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att

aflägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och såvidt möjligt

utesluta bevisregler, hvilka stå såsom egendomligheter för en ensidig

formalistisk uppfattning.»

»Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan

af det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras

värde i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan

betydelse än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något

för sant i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse

lutar åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke

eller åtminstone endast i underordnad grad varit till gagn för den sak,

de vilja tjena. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremagtens

godtycke och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet

befunnits otillräckliga dertill, om andra verksamma korrektiv saknats.»

»Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna

angifva objektiva grunder eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda

verkan på andra tänkande menniskor; och de regler på detta område,

hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin

giltighet derför, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad att

mekaniskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt

rubbas, måste bevispröfningen blifva lika objektiv som förr.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Lika med Kongl. Maj:t anser utskottet den reform af bevisningsrätten,

sorn nu, länge förberedd, föreligger till antagande, böra grundas

på principen af fri bevispröfning. Utskottet finner detta så mycket

mindre betänkligt, som, på sätt bär ofvan anförts, nämnda grundsats,

visserligen på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse med

den upplysta allmänna meningen i landet vunnit en allt vidsträcktare

tillämpning och grundsatsens lagfästande följaktligen, långt ifrån att

innebära en våldsam förändring, i sjelfva verket allenast förlänar lagens

helgd åt ett bevissystem, som i väsentliga delar redan är med vår lagskipning

införlifvadt.

Utskottet håller jemväl före, att tillämpandet af ifrågavarande

grundsats låter sig förena med bevarande af vår nuvarande domstolsorganisation,

allenast tillämpandet sker med nödig varsamhet och tillbörlig

hänsyn tages till öfriga förhållanden inom vårt rättegångsväsende.

På sätt nya lagberedningen anmärkt, utgör nemligen rättegångsordningen

i framstående grad ett sammanhängande helt, hvars anordnande i en

del nödvändigt betingas af anordningen i en annan. Genomförandet af

en i sig rigtig grundsats på ett område kan derför möta hinder i

bestämmelser, hvilka gälla för ett annat och hvilka i sin ordning icke

utan än mer omfattande förändringar kunna rubbas.

Den grannlaga uppgift, som lagstiftaren vid en reform af ifrågavarande

art sålunda har sig förelagd, är, så vidt utskottet kunnat finna,

i det föreliggande förslaget till lag angående bevisning inför rätta löst

på ett i det hela tillfredsställande sätt.

Med varsam hand har sålunda förslaget sökt gifva de olika bevisinstituten

en anordning, som, på samma gång den upprätthåller den

antagna grundsatsen, tillika så nära som möjligt ansluter sig till bestående

förhållanden och undviker former, som för vårt folks rättsuppfattning

ställa sig främmande och tilläfventyrs stötande.

I fråga om parts erkännande utgår förslaget från den uppfattning,

som ligger till grund för 1734 års lags bestämmelse i detta ät^ne och

betraktar sålunda erkännandet så väl i tvistemål som i brottmål såsom

ett bevismedel. De bestämmelser förslaget ur denna synpunkt meddelar

följa af sakens egen natur samt afse närmast att åt nämnda bevisinstitut

gifva en mera fäst Qch betryggande form och sålunda undanrödja den

tveksamhet beträffande verkan af parts erkännande, som inom lagskipningen

stundom försports.

Angående vittneshevisningm har förslaget väl funnit eu inskränkning

af vittnesjäfven nföjlig och befogad samt följaktligen utmönstrat

åtskilliga af de nu stadgade vittnes]äfven, men å, andra sidan har nödig

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

hänsyn tagits dertill, att fall kunna förekomma, då bristen på tillförlitlighet,

vare sig i allmänhet eller i ett särskildt förhållande, uppnår en

grad, som med afseende å gällande rättegångsförfarande gör pröfningen

af bevisvärdet alltför svår och vansklig för att lämpligen böra eg a rum.

Med varsamhet behandlar förslaget jemväl dem, för hvilka vittnespligtens

fullgörande mången gång skulle föranleda en allt för svår strid

mellan sanningspligten och den naturliga benägenheten att icke blottställa

sig sjelf eller sina närmaste.

I öfrigt afse de föreskrifter, som förslaget i förevarande ämne meddelar,

hufvudsakligen dels att å ena sidan göra vittnestvånget mera verksamt

än hittills, men å andra sidan tillika bereda vittne ökad trygghet

mot förluster och onödiga besvär, dels ock att underlätta processledningen

och i vissa afseenden förenkla formerna för vittnesbevisets upptagande.

Förslagets bestämmelser om sakkunnige och skriftliga bevis innebära

allenast en naturlig utveckling af hvad i fråga om dessa bevismedel

redan finnes stadgadt eller faktiskt gäller och äro, enligt utskottets

åsigt, väl egnade att, för sist antydda fall, undanrödja den osäkerhet

i lagskipningen, som saknaden af vägledande processuella föreskrifter icke

kan undgå att framkalla.

Att i kapitlet om syn regler gifvits för domstols förfarande, då det

gäller att genom iakttagelser å ett visst föremål bereda en tillförlitlig

grundval för bedömandet af en tvistefråga, måste jemväl tillräknas förslaget

som förtjenst.

I fråga deremot om den form, som i propositionen gifvits åt parts

ed, har utskottet funnit sig icke kunna förorda densamma, utan har ansett

nödigt bygga sitt förslag i denna del på en grundval principielt

olika den, hvarå propositionens bestämmelser hvila.

På sätt nya lagberedningen i ämnet anfört, är enligt gällande rätt

för partseden i allmänhet utmärkande, att endast ene parten, i regeln

den icke bevisskyldige, höres på ed, att parts ed användes endast när

half bevisning blifvit af den bevisskyldige parten förebragt angående

viss af honom åberopad omständighet, att föremålet för edgången är på

förhand bestämdt, så att parten, om han vill gå eden, har att utan

tillägg eller förändring bekräfta det faststälda edstemat samt att verkan

af edens afläggande eller bristande deråt är i lagen bestämd.

Villigt medgifver utskottet, att partseden i denna form icke står i

fullständig öfverensstämmelse med grundsatsen om domarens fria bevispröfning

äfvensom att åtskilliga beaktansvärda olägenheter äro förknippade

med denna edsform eller den så kallade normerade eden. Icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

desto mindre har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka att den normerade

eden, på sätt som skett i propositionen, utbytes mot ett edligt

förhör med ene parten under friare former.

Såsom redan blifvit antydt, har nya lagberedningen i detta ämne

afgifva tvenne förslag, det ena med hufvudsakligt bibehållande af edens

normering och det andra — det s. k. särskilda förslaget — grundadt

på den princip, som sedermera lagts till grund för bestämmelsen om

parts ed i Kongl. Maj:ts förslag — ett fritt edligt förhör med parten.

Af en jemförelse mellan de båda förslagen skulle nemligen bäst ådagaläggas,

med hvilkendera anordningen de största olägenheterna och svårigheterna

vore förenade. För egen del ansåg beredningen en lagstiftning

i ämnet böra byggas på det beståendes grund; och har beredningen, så

vidt utskottet kunnat finna, framlagt öfvertygande skäl för sin uppfattning

härutinnan. Ryggar man, anmärker sålunda beredningen, tillbaka

för att taga steget fullt ut och lemna båda parterna tillfälle att edligen

yttra sig i saken, måste företrädet till eden alltid bestämmas efter vissa

i lagen angifna grunder. Hvilka grunder än härvid komme att gälla, blefve

det alltid en fråga af högsta vigt, huruvida det beslut, som i ett gifvet

fall tillämpat dessa och åt ene parten lemnat tillfälle att ensam yttra sig

under ed, vore lagligen grundadt eller icke. Enkel rättvisa fordrade då,

att åt den, som vore utestängd från eden, lemnades tillfälle att genom

klagan i högre rätt få den frågan på förhand afgjord, huruvida eden

rätteligen blifvit åt hans motpart anförtrodd. Ty sedan den edliga utsagan

afgifvits, komme klagan öfver beslutet för sent; betydelsen af den

beedigade utsagan häfdes ingalunda derför, att öfverrätten funne andre

parten rätteligen vara den, som bort höras, och den antagna utgångspunkten

förbjöde att höra den, som obehörigen utestängts från eden.

Och för öfrigt kunde det för den part, som ej skall höras, vara af vigt

att förekomma motpartens hörande, äfven om han sjelf icke hade utsigt

att i. hans ställe blifva hörd. Alldeles uppenbart vore detta fallet med

den icke bevisskyldige parten, till hvars fördel saken måste utfalla, om

hans motpart icke finge tillfälle att genom sitt edliga vittnesbörd åstadkomma

bevisning emot honom. Men äfven för den bevisskyldige parten

kunde det vara af vigt att få saken pröfvad i förefintligt skick, när han

ansåge bevisningen vara afgörande, ehuru domaren underskattat dess

betydelse.

Hvad sålunda anförts egde lika giltighet vare sig lagen principielt

gåfve företrädet till eden åt den bevisskyldige eller lemnade det

åt den icke bevisskyldige parten; alltid vore det förden part, som icke

höres, angeläget att kunna söka rättelse i edgångsbeslutet, innan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

motparten blifvit hörd. Men om detta företräde af lagen lemnades åt

den icke bevisskyldige parten, och om tillika fasthölles, att ed skall

användas endast i det fall, att den bevisskyldige parten förebragt en

viss grad af sannolikhet för sin uppgift — om sålunda »värjemålseden»

principielt bibehölles — tillkomme ett annat skal att medgifva

klagan öfver edgångsbeslutet, innan det tillämpats. Den, hvilken det

ålagts att yttra sig på ed, hade sannolikheten bestämdt emot sig;

omständigheterna talade för, att han svikit sanningspligten, och man

ville försöka, om han dristade på ed vidhålla hvad han sagt. Det vore

visserligen för honom en förmån, att, om ed skall användas, den anförtros

åt honom sjelf, icke åt den bevisskyldige parten, men sjelfva

förutsättningen för, att eds användande skall vara påkalladt, måste göra

det för honom tungt att gå eden. Det kunde derför för den, som

dömts till ed, vara angeläget att få edgångsbeslutet undanröjdt och

sålunda vinna befrielse från valet mellan att besvärja hvad som hade

skenet emot sig eller att ytterligare stärka detta intryck genom att

undandraga sig förhöret samt först derefter söka åstadkomma en för

sig fördelaktigare uppfattning hos domstolarne.

Om sålunda rätt att på förhand öfverklaga edgångsbeslutet icke

skäligen kunde parterna förnekas, syntes man svårligen kunna undgå

att normera eden. Åtminstone om, såsom hittills, partsed skulle användas

endast i det fall, att någon, men icke öfvertygande bevisning

förekommit, och företrädet till eden skulle bestämmas med afseende å

bevisskyldigheten, måste edgångsbeslutet hänföra sig till ett bestämdt

sakförhållande, med afseende å hvilket graden af förebragt bevisning

och frågan om bevisskyldigheten kunde med säkerhet bedömas. Utan

föregående normering af edstemat vore detta icke gerna möjligt;

hvarje osäkerhet i fråga om föremålet för eden vore egnad att förlama

pröfningen af edgångsbeslutets behörighet och betaga denna pröfning

dess verkan vid tillämpningen.

Utan att kunna dela den i principbetänkandet uttalade mening

att partseden skulle kunna helt och hållet umbäras i en på fri bevispröfning

grundad och derefter jemväl i öfrigt inrättad rättegångsordning,

vågar utskottet emellertid hysa den förhoppning, att genomförandet

af den fria bevispröfningens grundsats skulle, äfven med den

begränsning, som i det föreliggande förslaget förordas, leda till en

minskad användning af partseden. Såsom utskottet redan anfört, anser

utskottet lika med nya lagberedningen, att denna ed fortfarande bör

vara normerad, och att lagstiftaren för närvarande i sina reformsträfvan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

den på partsedens område måste låta sig nöja med att söka undanrödja

eller åtminstone förringa de olägenheter, som med den normerade

edens bibehållande äro förknippade. Nya lagberedningens ur denna

synpunkt uppgjorda förslag har i det hela synts utskottet tillfredsställande,

och utskottet har för den skull byggt sitt förslag i ämnet

på grundvalen af nämnda förslag. För de ändringar, utskottet deri

företagit, lemnas här nedan redogörelse, och får utskottet, för undvikande

af onödig vidlyftighet, i öfrigt hänvisa till de motiv för nya

lagberedningens ifrågavarande förslag, som i dess betänkande ss. 116

—128 finnas anförda.

Det föreliggande förslaget till lag angående bevisning inför rätta,

hvars allmänna karakter likasom ock utskottets ställning till detsamma,

utskottet här ofvan sökt att i korthet angifva, har synts utskottet i

fråga om förslagets detaljbestämmelser böra föranleda följande erinringar.

3 och 4 §§.

På sätt nya lagberedningen anmärkt, torde någon principiel åtskilnad

mellan erkännande i tvistemål och brottmål icke förefinnas.

Att erkännandet i mål af sistnämnda beskaffenhet, det oaktadt, allmänneligen

och jemväl i förslaget, icke tillägges samma betydelse som

i tvistemål torde, såsom beredningen anfört, nöjaktigt förklaras af den

olika ställning domaren i mål af ena eller andra slaget intager till

parterna med afseende å processledningen.

De omständigheter, som i förslagets 3 § angifvits såsom upphäfvande

eller förringande verkan af ett i tvistemål gjordt erkännande,

hafva i brottmålsprocessen enahanda betydelse, och jemväl der skall

vid återkallandet af ett erkännande en pröfning ske likartad den, som

i 3 § angifves. Ofvan antydda skiljaktighet mellan ett erkännande i

tvistemål och ett erkännande, som afgifvits i brottmål, innebär, enligt

utskottets åsigt, allenast att rätten, äfven der tillförlitligheten af ett i

brottmål gjordt erkännande förringas af annat förhållande än förslagets

3 § uttryckligen angifver eller — hvilket icke sällan torde hända —- af erkännandets egen beskaffenhet, skall ega att pröfva erkännandets

bevisvärde.

Vid sådant förhållande och då det icke lärer kunna ifrågasättas,

att ju icke äfven i ett brottmål af ringare art ett erkännande i och

för sig kan göra vidare bevisning öfverflödig, men sådant icke med

nödig tydlighet framgår af 4 §:s nuvarande affattning, har det synts

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 9

utskottet lämpligt att låta förslagets tredje paragraf omfatta både tvistemål

och brottmål och att—jemte det såsom en allmängiltig sats uttalas

att, om part inför rätta erkänt viss omständighet, vidare bevisning

derom ej skall vara erforderlig — tillika i fråga om erkännandet i

brottmål infoga en tilläggsbestämmelse af nyss angifvet innehåll.

Till dessa bestämmelser har utskottet i en särskild paragraf, den

fjerde i utskottets förslag, fogat föreskrift derom att, der i lag för visst

fall är föreskrifvet, att parts erkännande icke i och för sig utgör fullt

bevis, sådant skall lända till efterrättelse. Härmed afses bland annat

de s. k. indispositiva tvistemålen eller de mål i förslagets 4 § betecknade

såsom »tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 § sägs» — hvilka,

såsom äktenskapsskilnadsmålen, på grund af samhällets intresse undandragits

parternas fria öfverenskommelse och i afseende å hvilka mål

särskilda föreskrifter om bevisningen finnas meddelade.

5 §•

Bestämmelsen att rätten eger pröfva, huruvida förhör med den,

som till vittne åberopats, må tillåtas, innebär visserligen icke annat

än ett bekräftande af den befogenhet, som sjelfkärt ingår i domarens

processledande verksamhet, att pröfva huruvida den omständighet, hvarom

till vittne åberopad person begäres blifva hörd, inverkar på målets

utgång eller att genast afslå begäran om vittnesförhör med uppenbart

jäfvig person; men då bestämmelsen, i det sammanhang, hvari den här

förekommer, tilläfventyrs kan föranleda missförstånd, har utskottet ansett

densamma höra utgå, helst, på sätt redan är antydt, densamma icke är

af behof påkallad.

7 §•

I principbetänkandet var bland stadgandena angående vittnesjäfven

upptagen följande bestämmelse:

Den, som eger del i saken allenast på den grund att han är lottegare

i aktiebolag eller medlem i kommunal samfällighet, korporation

eller annan gemensamhet, för hvars förbindelse han ej omedelbart och

personligen står i ansvar, må dock höras såsom vittne, om det af part

yrkas och af domstolen pröfvas nödigt.

Lika med en reservant inom nya lagberedningen håller utskottet

före, att en uttrycklig föreskrift i detta ämne är af behof påkallad.

Bih. till Itiksd. Prot. 1853. 7 Sami. 11 lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Såsom anmärkts råder nemligen för närvarande mycken meningsskiljaktighet

derom, huruvida kommunalmedlemmar, lottegare i aktiebolag,

ledamöter i föreningar o. d. skola anses hafva del i rättstvister,

hvari kommunen, aktiebolaget eller föreningen är part. Då frågan,

huruvida en domare, som egde lotter i ett aktiebolag, kunde anses

hafva del i en sak, hvari bolaget var part, och följaktligen på sådan

grund jäfvig i saken, den 16 januari 1878 förekom till afgörande af

högsta domstolens båda afdelningar samfäldt, omfattade visserligen åtta

ledamöter den mening, att nämnda förhållande icke innebure, att domaren,

på sätt i 13 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, egde del i den

sak, hvari aktiebolaget var part. Men af sju ledamöter uttalades, att

då aktieegare på grund af aktiebrefvet hade delegarerätt i bolaget och

följaktligen hade del i den sak, hvaruti aktiebolaget var part, han vore

jäfvig i saken. Och ej sällan förekomma fall, då en underdomare förklarar

sig jäfvig att handlägga mål, i hvilka den kommun, han tillhör,

är part, under åberopande af del i saken såsom jäfsanledning.

För vinnande af en likartad rättstillämpning, hvilken med afseende

å den praktiska betydelsen af denna jäfsfråga måste vara synnerligen

önskvärd, har utskottet sålunda i ett andra stycke af 7 § i dess

förslag infört bestämmelser af väsentligen samma innehåll som i principbetänkandets

ofvan anförda uttalande förordas.

I ändamål att förekomma missbruk och med hänsyn jemväl till

hvad grannlagenheten i sådant fall bjuder har embets- eller tjenstemans

eller med dem i förevarande afseende likstäld funktionärs rätt att, utan

hinder af jäf, i egenskap af målsegande vittna om brott, som blifvit

emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget,

ansetts böra inskränkas till det fall att annat vittne ej är att

tillgå. Härigenom bringas ock ifrågavarande stadgande till nära öfverensstämmelse

med gällande föreskrift i ämnet.

Såsom motiven till beredningens förslag upplysa, är det i sista

punkten åt förevarande paragraf inrymda stadgande, att i fråga om brott,

som blifvit föröfvadt mot två eller flere, den ene af dem ej skall vara

jäfvig att vittna om det, som händt den andre, hemtadt från principbetänkandet

och de äldre lagförslagen samt innefattar en utvidgad tilllämpning

af den grundsats, som enligt kongl. förklaringen den 23

mars 1807 gäller för det fall, då klagan föres af menighet eller allmoge

i en socken öfver kronobetjentes felaktighet i tjensten.

Då emellertid en föreskrift härutinnan, af innehåll förslaget angifver,

i tillämpningen kan befaras komma att någon gång verka stötande,

har utskottet ansett bestämmelsen böra fråntagas dess o vilkor
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

liga karakter och åt rätten öfverlemnat att i hvarje särskilt fall pröfva,

huruvida vittnesförhöret må tillåtas eller icke.

För en dylik åtgärd talar ock analogin med bestämmelsen i 6 §:s

andra stycke.

8 §•

Bestämmelserna i §:s andra stycke hafva synts utskottet böra

inskränkas att gälla allenast i tvistemål. Det lärer nemligen icke

kunna förnekas, att exemplet af en brottmålsransakning, der en åklagares

hustru''reller barn eller annan nära anhörig tillätes att uppträda

såsom vittnen, skulle innebära något för rättskänslan stötande, och har

utskottet i betraktande häraf och då åklagaren, om åtalet underkännes,

kan vara underkastad rekonvention stalan och ersättningsskyldighet samt

sålunda i sådant afseende är likstäld med part i vanlig mening, funnit

betänklighet möta att låta den föreslagna jäfsfriheten vinna tillämpning

i mål af sistnämnda beskaffenhet.

12 §.

Bestämmelsen i §:s tredje stycke att i hvarje fall der mot vittne

göres annat jäf än som förut i § omförmäles, och anledning förekommer

att jäfvet är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax

fulltygas, rätten skall låta med förhöret anstå till annan dag, synes

utskottet föranleda onödig tidsutdrägt och mången gång komma att

innebära en obillighet mot vittnet och den part, som påkallat vittnet.

Gällande lag — 17 kap. 8 § rättegångsbalken — innehåller i ämnet

en alldeles motsatt föreskrift, i det att der påbjudes vittnets hörande

vare sig skäl eller omständigheter som styrka gjordt jäf genast framtes,

men jäfvet icke kan med fullt bevis fästas, eller den, som jäfvet gjort,

icke finnes beredd att redan vid det tillfälle då jäfvet framställes förete

sina bevis.

Då utskottet jemväl i detta afseende öfverlemnat åt rätten att

efter sig företeende omständigheter pröfva, om jäfvadt vittne må genast

höras eller om med förhöret bör anstå till annan dag, tror sig utskottet

hafva träffat en anordning, som, medlande emellan de båda hvarandra

motsatta uppfattningarne, tillgodoser såväl vittnets och vederbörande

parts intressen i förevarande afseende, som ock krafvet derå,

att domarens bevispröfning icke onödigtvis försvåras.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

13 §.

Då §:s affattning i första punkten skulle kunna gifva anledning till

det antagande att hvad som angående t, ex. vittnes ålder skall antecknas,

bör, i händelse full visshet icke kan vinnas, genom vittnets

egen uppgift eller andra vid rätten lemnade upplysningar, officielt

bestyrkas genom anskaffande af prestbetyg, men sådant icke torde

vara förslagets mening, har utskottet i enlighet härmed jemkat §:ns

redaktion.

22 §.

På sätt inom högsta domstolen blifvit anmärkt, torde i de flesta

fall när vittnena äro flera, såsom hittills, ed kunna lämpligast samtidigt

af dem afläggas. Såsom skäl för det föreslagna stadgandet att, der

vittnen äro flera, de skola hvar för sig aflägga ed, har anförts, att

det samtidiga edssvärjandet dels för rätten försvårade tillsynen derå

att eden af hvarje vittne fullständigt aflägges och dels icke vore egnadt

att låta betydelsen af nämnda handling i yttre måtto rätt framträda.

Utskottet vill emellertid erinra, att domaren redan nu är oförhindrad

att affordra hvarje vittne särskild ed och att genomförandet

af en ovilkorlig föreskrift derom icke skulle kunna undgå att föranleda

onödig tidsutdrägt vid rättsförhandlingarne. Förvissadt derom att våra

domstolar i allmänhet låta sig angeläget vara att upptaga vittneseden

på ett värdigt och edens vigt motsvarande sätt, har utskottet följaktligen

ur sitt förslag uteslutit ifrågavarande bestämmelse.

Det i andra punkten af § förekommande ordet »må» har utskottet

vidare ersatt med ordet: bör. Fall kunna nemligen förekomma, då, i

trots åt afl vaksamhet, förbudet icke kan upprätthållas, och för sådana

fall skulle tillvaron af förbudsbestämmelsen i lagen kunna föranleda

misstydningar. Det synes tillräckligt att allenast inskärpa vigten af

att ifrågavarande ordningsregel i möjligaste måtto efterlefves.

25 §. v''"''];.''.,

Såsom förslagets motiv upplysa, har deUansetts uppenbart att, i

öfverensstämmelse med hvad för närvarande" allmänt gäller, beslut,

hvarigenom vittne vid vite fått sig förelagdt att iakttaga inställelse,

bör delgifvas vittnet. Då emellertid saknaden af uttrycklig föreskrift

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

härom i en ny processlag lätteligen kunde föranleda den uppfattning

att lagstiftaren funnit delgifning med vittne icke vidare böra ske, har

utskottet, till förebyggande af slik missuppfattning, i sitt förslag till

25 § intagit en föreskrift i ämnet.

28 §.

Då det synts ändamålsenligt att, på sätt jemväl mångenstädes

lärer förfaras, vid bestämmandet af vittnesersättningsbelopp jemväl den

part, som ej påkallat vittnet, der han vid förhöret är tillstädes, lemnas

tillfälle att om beloppet yttra sig, har utskottet utbytt förslagets bestämmelse

derom att der vittnet och den, som påkallat vittnet, ej

sämjas om ersättningens belopp, rätten skall skilja dem emellan, emot

ett stadgande, att, der ej parterna och vittnet om beloppet sämjas, rätten

skall bestämma ersättningen efter ty skäligt pröfvas.

36 §.

I 17 kap. 9 § rättegångsbalken är för domaren tillåtet att i saker,

som gå å lif, och andra svåra brottmål höra den, som jäfvad är, utan

ed, der anledning är att dermed ljus i saken få; dock ej — heter det

vidare — föräldrar och barn, äkta makar eller syskon, emot hvarannan,

der saken ej angår dråp och mord, hvarom eljest all upplysning saknas.

Det föreliggande förslaget känner ej sist nämnda begränsning,

men innehåller deremot i andra stycket af förevarande § den bestämmelse

att det tvångsmedel — hemtning — som enligt förslaget skall

inträda vid underlåtenhet att hörsamma rättens bud att för afgifvande

af uppösning iakttaga inställelse, icke må användas beträffande den,

som till den tilltalade står i det skyldskapsförhållande 8 § i förslaget

omförmäler.

Den hänsyn till familjebandets helgd, som förestafvat sistberörda

bestämmelse, synes utskottet emellertid följdrigtigare böra föranleda

till bibehållandet af gällande bestämmelser i ämnet. Å ena sidan

bör sålunda, enligt utskottets uppfattning, den källa till upplysning,

som hörandet af de närmast stående fämiljemedlemmarne eller dem,

som tillhöra den i 17 kap. 9 § rättegångsbalken angifna grupp, kan

erbjuda, allenast i yttersta nödfall anlitas, men å andra sidan torde

samhällets intresse i uppdagandet af ett brott, så beskaffad! som i

nämnda lagrum förutsättes, vara tillräckligt starkt för att, i fall af

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tredska, rättfärdiga anlitandet af det föreslagna tvångsmedlet jemväl

emot dem.

Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att, såsom i förslaget

skett och under der angifven förutsättning, i nyssnämnda afseende

stadga undantag för öfrige nära anhörige till den tilltalade.

Utskottet har följaktligen — jemte det utskottet till första stycket

af §:n fogat ett tillägg, som bringar der gifna föreskrifter i öfverensstämmelse

med hvad 17 kap. 9 § i detta ämne innehåller — tillika

uteslutit sista punkten i §:ns andra stycke.

37 §.

Hvad förevarande § stadgar om domstols befogenhet att till sådant

förhör, som i § omförmäles, låta inkalla annan, hvars rätt kan vara af

förhöret beroende, utgör en föreskrift, som enligt utskottets förmenande

allenast undantagsvis bör vinna tillämpning; och har utskottet i

§:ns redaktion vidtagit en jemkning, egnad att tydligt framhålla utskottets

berörda uppfattning.

52 §.

I ändamål att, på sätt utskottet funnit följ driftigt, bringa §:ns

föreskrifter i öfverensstämmelse med hvad om ersättning till sakkunnig

i 43 §sägs, har förevarande § undergått den förändring att, jemte det

ersättning till tredje man, som i rättegången företett åberopad handling,

förklarats skola utgifvas af part, som begärt handlingens företeende,

tillika tydligt uttalats, att berörda ersättning skall stanna å

den, som vid sakens slut rätten finner dertill skyldig.

En af denna förändring föranledd ytterligare jemkning i redaktionen

af förevarande § torde finnas sjelfkär.

61 §.

Såsom redan anförts, har utskottet till grund för sitt förslag i

fråga om parts ed, lagt nya lagberedningens på grundvalen af den normerade

edens bibehållande uppgjorda förslag. 6 kapitlet i utskottets

förslag motsvarar sålunda samma kapitel i sistnämnda förslag, och är

jemväl paragrafföljden densamma.

I fråga varande 61 § hade i beredningens förslag följande lydelse:

»Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege rätten till

sanningens utrönande förelägga vederparten att, om han det förmår,

med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock, der till stöd för åtalet förekommit sådan bevisning,

som nyss är sagd, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock

må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.»

Vid behandlingen af denna § har utskottet i två hänseenden funnit

densamma böra undergå någon jemkning. Dels har nemligen utskottet

aupett lämpligt att sjelfva lagen uttryckligt betonar, att tillgripandet

åt värjemålsed bör ega karakteren af en nödfallsutväg, som anlitas

först när tillförlitlig upplysning angående den omständighet, edgången

skall afse, icke på annat sätt står att vinna. Dels har utskottet vidare

ansett betänkligt att för närvarande gå så långt i en begränsning af

värjemålsedens användning i brottmål, att man skall förbjuda sådan ed,

när å brottet enligt lag kunde följa straffarbete. En grupp af förbrytelser,

beträffande hvilka värjemålseden åtminstone hittills spelat en

temligen betydande roll såsom nödfallsbevis, skulle nemligen genom

antagande af beredningens förslag ställas utom området för nämnda

eds tillämplighet. Utskottet syftar härmed på de ringare misshandelsbrotten,

i fråga om hvilka strafflatituden numera i fall, som i 14 kap.

15 § förutsättes, uppgår till straffarbete i ett år.

Erkännande betydelsen af de skäl, som tala för den af beredningen

föreslagna gräns, finner utskottet sig, såsom redan blifvit antydt, icke

kunna förorda densamma, utan har utskottet trott sig skapa en mera

varsamt afvägd gräns, då utskottet förlagt densamma något högre på

straffskalan och förbjudit användande af värjemålsed i brottmål, der å

brottet kan enligt lag följa straffarbete öfver ett år.

63 §.

Förevarande § i beredningens förslag har icke föranledt till annan

erinran än att för vinnande af likformighet i uttrycket: »saknar sundt

förstånd» ansetts böra ersättas med de i 6 § af Kongl. Maj:ts förslag

använda ordalagen :j»saknar förståndets fulla bruk».

65 §.

Motsvarande § i beredningens förslag lyder:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

»Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut livad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet

eller bekräftandet till en del af det, eden angår. Rätten bestämme

ock, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller

bristande åt eden kommer att i hufvudsaken verka; dock må i brottmål

ej utsättas det straff, hvartill den tilltalade, derest han brister åt

eden, skall vara förfallen.

Åro i målet flera påståenden, och kan ett eller flera af dem slutligen

pröfvas utan ed, skall rätten när till ed dömes tillika medd#la

hufvudsakligt utlåtande i nämuda delar af målet.»

Genom föreskriften att, när till ed dömes, rätten skall bestämma,

i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller bristande

deråt kommer att i hufvudsaken verka, torde beredningen afsett, att

den betydelse, som bör tilläggas edgångsbeslutet med afseende å den

vidare sakpröfningen, skulle med full tydlighet framträda och beslutet

blifva äfven formelt för samma pröfning bindande, på samma gång

beredningen antagit, att härigenom anledning till öfverklagande af

rättens slutliga utslag skulle i väsentlig mån bortfalla. På sätt vid

förslagets granskning inom högsta domstolen af dess fleste ledamöter

anmärktes, torde emellertid hvad sålunda åsyftats icke i någon afsevärd

mån kunna med berörda anordning vinnas; och utskottet har för den

skull icke upptagit densamma i sitt förslag.

Jemväl paragrafens senare stycke har synts utskottet böra ur

förslaget utgå. Med fog har emot det der förekommande stadgande

anmärkts, att detsamma vore mindre lämpligt, då de genom en och

samma sak anhängiggjorda frågor sällan saknade allt sammanhang med

hvarandra, utan vanligen vore så beroende den ena af den andra, att

det vore vida lämpligare att de i första instansen afgjordes på en gång

och sedermera samtidigt behandlades i de högre instanserna. För öfrigt

vore ju ett edgångsbeslut aldrig ett slutligt yttrande i den del af

saken, som edgången afsåge, och redan af detta skäl borde ej heller

samtidigt dermed slutligt yttrande meddelas i öfriga delar.

68 §.

Denna paragraf har i beredningens förslag följande lydelse:

»År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt,'''' må beslutet ej vinna tillämpning innan det visats ega

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

laga kraft. År viss dag för edgången i beslutet, utsatt, och visas ej

å den dag, att beslutet vunnit laga kraft, läte rätten målet hvila.

Kommer part sedan och visar, att beslutet vunnit laga kraft, sätte

rätten ut ny dag för edgången.»

Ehuruväl ordalagen i § synas gifva vid handen att beredningen

afsett att i hvarje fall, då tillförlitlig upplysning icke kan å edgångsdagen

vinnas, huruvida edgångsbeslut vunnit laga kraft, rätten icke

skall hafva annan utväg öppen än att låta målet hvila och bero på

anmälan, utvisa likväl motiven otvetydigt, att beredningen jemväl tänkt

sig den utvägen att uppskjuta målets vidare handläggning till annan

dag. Anlitandet af sist antydda utväg torde, enligt utskottets åsigt,

tillerkännas företräde i de icke sällsynta fall, då rätten väl icke eger

full visshet, om edgångsbeslutet vunnit laga kraft, meix af en eller

annan anledning har grundad anledning antaga, att så är förhållandet.

Utskottet har fördenskull i sitt förslag uttryckligen tillerkänt

rätten befogenhet att i fall, som här förutsättes, välja emellan att uppskjuta

målets handläggning till annan dag och att förklara detsamma

hvilande, äfvensom för sistnämnda fall meddelat de ytterligare föreskrifter,

som synts nödiga.

75 §.

Förevarande paragraf lyder enligt beredningens förslag:

»Finner rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning angående

skadans belopp icke kunna annorledes vinnas; må det tillåtas den part,

som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till ledningför

skadans mätande uppgifvit; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten

af hvad parten sålunda bekräftat.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.»

Utskottet medgifver villigt, att de skäl, beredningen anfört för

införandet af en allmän uppskattnings- eller värderiugsed, innehålla

åtskilligt beaktansvärdt, men har icke desto mindre ansett sig icke

böra förorda förslaget. Parts anspråk på lättade utvägar att undfå

ersättning för liden skada synes nemligen utskottet skäligen tillgodosedda

genom de bestämmelser i detta ämne, som förslagets 2 §

innehåller, och äfven om, på sätt beredningen anmärkt, tillvaron af

dessa bestämmelser icke kan anses göra partens egen under den tillförlitligaste

form afgifna utsaga öfverflödig, torde dock nödig varsamhet

kräfva, att lagstiftaren i detta ämne icke går för brådstört tillväga.

Bih. till Riksd. l\ot. 1893. 7 Sand. 14 Uäft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Utskottet har derför ansett värderingsed af part icke böra tilllåtas

utöfver de fall, der enligt 17 kap. 35 § rättegångsbalken

sådan ed varit medgifven, och har förty i sitt förslag i stället upptagit

de i nämnda lagrum förekommande bestämmelser, åt hvilka utskottet

allenast sökt gifva en med förslaget i öfrigt öfverensstämmande

form.

''■i-., :n:in.>4- .''rr v.; ufigub

80 och 81 §§.

De i dessa §§ vidtagna ändringar äro föranledda af utskottets

beslut att bygga bestämmelserna om parts ed på grundvalen af den

normerade edens bibehållande och torde icke tarfva närmare förklaring.

.... . f . .....".. . : .. ...t,,. , . ..........

De föreliggande förslagen till lagar angående ändrad lydelse af

5 kap. 1 § ärfdabalken, samt ändring i 14 kap. jordabalken och förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855

hafva icke föranledt någon erinran från utskottets sida.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl.

Maj:ts proposition, såvidt den angår förslag till lag

angående bevisning inför rätta, icke kan oförändrad

bifallas, ville för sin del antaga följande

m- v-vV, ;.i

: ;> 1 ’!• i .till< ob j*.c, \;v 10V , i\ {odal )

k • ..av, in - i) i i i ii •! i a-j iol .H.iöhif

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

. [;itA jn.i/ f.«f .!• juli;>;■; • u-t-U■! : ''

,5s»5»j-It: rf ''-1■''.!> "/*" ‘ l‘ u ‘ ’ ’ ‘ "]■’

Lag

angående bevisning inför rätta.

-CG\ %s\\\\ \\s VXK''\S\\\ ''»> A*v > ''*''>•'' - I*.’- i ,,:i '' '' ‘ ‘ '''' ■*

V. vAh *U, \>v^t • a-Ki-p» : W^muuIåts wm ;

I KAP.

V\\\ * < v SiVFnWS I f‘»>: • ‘■Ni!

Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.

«*>!**; an frat oj ton Hr.ila ..it», o ni.**

1 §.

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarom rätten vid noggrant

öfvervägande af allt, som i målet förekommit, finner sig öfvertygad; dock

lände till efterrättelse hvad angående verkan af visst slag af bevis är i

lag särskildt stadgadt.

I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar

sin öfvertygelse.

2 §•

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §.

Har i tvistemål, som kan genom

förlikning mellan parterna afslutas,

part inför rätten erkänt viss

omständighet, vare vidare bevisning

derom emot honom ej erforderlig.

Gör parten sannolikt, att er
-

3 §.

Har part inför rätta erkänt viss

omständighet, vare vidare bevisning

derom emot honom ej erforderlig.

Gör parten sannolikt, att erkännandet

varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag)

kännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit

genom tvång eller förledande, skall

erkännandet vara utan verkan. Återkallar

parten eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de

skäl, som för återkallelsen åberopas,

och öfriga omständigheter i saken,

om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart

osant, skall det lemnas utan

afseende, ehvad det återkallas eller

icke.

4 §•

I brottmål, så ock i tvistemål

af annan beskaffenhet, än i 3 § sägs,

ege rätten, med hänsyn till hvad i

öfrigt förekommit i målet, pröfva,

hvilken verkan såsom bevis må tillläggas

parts erkännande.

II Kap.

Om vittnen.

5 §•

Vill part fästa sin talan med

vittne, nämne vid rätten, der målet

handlägges, den han till vittne åberopar;

och pröfve rätten, huruvida

förhöret må tillåtas.

(Utskottets förslag.)

genom tvång eller förledande, skall

erkännandet vara utan verkan. Återkallar

parten eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de

skäl, som för återkallelsen åberopas,

och öfriga omständigheter i saken,

om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

I brottmål ege och rätten,

der erkännandets tillförlitlighet förringas

af annat förhållande eller af

erkännandets beskaffenhet, pröfva,

hvad verkan såsom bevis må det

tillmätas. Finnes erkännande uppenbart

osant, skall det lemnas utan

afseende.

4 §•

År i lag för visst fall föreskrifvet,

att parts erkännande icke i

och för sig utgör fullt bevis, lände det

till efterrättelse.

II Kap.

Om vittnen

5 §•

Vill part fästa sin talan med

vittne, nämne vid rätten, der målet

handlägges, den han till vittne åberopar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller 6aknar

förståndets fulla bruk''eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

7 §•

Eger den, som till vittne åberopas,

del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af

dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig

att vittna.

I brottmål må målsegande, ändå

att han afsagd sig rätt till talan, ej

höras såsom vittne; dock vare ej

embete- eller tjensteman eller den,

som är förordnad eller vald att förrätta

offentligt tjensteärende eller

utöfva annan allmän befattning eller

kallad att tillhandagå vid offentlig

förrättning, i egenskap af målsegande

jäfvig att vittna om brott, som blifva

emot honom begånget under utöfningen

af embetet, tj ensten eller

uppdraget; ej heller vare i fråga

om brott, som blifvit föröfvadt emot

två eller flera, den ene af dem jäfvig

att vittna om det, som händt

den andre.

Den, som skäligen misstänkes

för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående

brottet.

i §•

Eger den, som till vittne åberopas,

del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af

dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig

att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag

eller förening vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej

i denna egenskap jäfvig att vittna,

der han icke är enligt lag omedelbart

och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta

synnerlig nytta eller skada af målets

utgång.

I brottmål må målsegande, ändå

att han afsagt sig rätt till talan, ej

höras såsom vittne; dock vare ej

embete- eller tjensteman eller den,

som är förordnad eller vald att förrätta

offentligt tjensteärende eller

utöfva annan allmän befattning eller

kallad att tillhandagå vid offentlig

förrättning, i egenskap af målsegande

jäfvig att vittna om brott, som blifvit

emot honom begånget under utöfningen

af embetet, tjensten eller

uppdraget, der ej annat vittne är att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag).

8 §•

Den, som med part eller med

någon, hvilken jemlik! 7 § är jäfvig

i målet, är eller varit förenad i äktenskap,

eller är trolofvad, eller är

i rätt ned- eller uppstigande skyldskap

eller svågerlag, eller är i den

skyldskap, att den ene är den andres

broder eller syster eller brodereller

systerbarn, eller är i svågerlag

i ty, att den ene är eller varit

gift med den andres syskon, vare i

det mål jäfvig att vittna. Huruvida

fosterföräldrar eller fosterbarn till

part eller till någon, hvilken jemlik!

7 § är jäfvig, må vittna i målet,

pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskildt fall.

Ej skall det räknas för jäf, att

vittne är i det förhållande här är

nämndt till någon, som väl å tjenstens

vägnar eller i egenskap af förmyndare

eller såsom syssloman för

kommun, bolag eller förening förer

talan i målet, men sjelf icke eger

sådan del i saken, som enligt 7 §

utgör laga jäf, eller kan af målets

utgång vänta synnerlig nytta eller

skada.

(Utskottets förslag).

tillgå. I fråga om brott, som blifvit

föröfvadt emot två eller fler a, pröfve

rätten efter omständigheterna, huruvida

den ene af dem må vittna om

det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes

för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående

brottet.

8 §.

Den, som med part eller med

någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig

i målet, är eller varit förenad i äktenskap,

eller är trolofvad, eller är

i rätt ned- eller uppstigande skyldskap

eller svågerlag, eller är i den

skyldskap, att den ene är den andres

broder eller syster eller brodereller

systerbarn, eller är i svågerlag

i ty, att den ene är eller varit

gift med den andres syskon, vare i

det mål jäfvig att vittna. Huruvida

fosterföräldrar eller fosterbarn till

part eller till någon, hvilken jemlikt

7 § är jäfvig, må vittna i målet,

pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskildt fall.

/ tvistemål skall dock ej räknas

för jäf att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som

väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom

syssloman för kommun, bolag eller

förening förer talan i målet, men

sjelf icke eger sådan del i saken,

som enligt 7 § utgör laga jäf, eller

kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

• u i ii

■ t i • i i

(Utskottets förslag.)

9 §•

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne böras, der rätten finner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

• vy tv t. . ■ ,• •;« ■ r. : •; v, :» •.*».* •’ v>.:n » y.i,/ r i v b

År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han

pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren

stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan

vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill

der åberopa.

" •!!•. ’ t >• *• : lOlihlJHOifl.fr; ''*»;

11 §.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet

äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift

eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge

rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes.

Åberopas till vittne någon, som

ej är känd, eller förekommer anledning

att mot vittne finnes sådant jäf,

som i 6 § omformäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets

hörande, att angående vittnet förebringa

den upplysning, rätten finner

nödig. Ej må vittnet höras innan

sådan upplysning vunnits.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge

rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes.

Åberopas till vittne någon, som

ej är känd, eller förekommer anledning

att mot vittne finnes sådant jäf,

som i 6 § omformäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets

hörande, att angående vittnet förebringa

den upplysning, rätten finner

nödig. Ej må vittnet höras innan

sådan upplysning vunnits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Gör part mot vittne annat jäf,

och förekommer anledning att jäfvet

är lagligen grundadt, ändå att

det ej kan strax fulltygas; läte

rätten med förhöret anstå till annan

dag, då parten har att styrka jäfvet,

vid äfventyr att vidare rådrum för

sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit

hördt, att det var jäfvigt, har rätten

att derå fästa afseende då verkan

af vittnesmålet bedömes.

13 §.

I rättens protokoll skall anteckning

eke angående vittnes ålder,

yrke och hemvist. Förekommer

omständighet, hvilken rätten

finner vara af särskild betydelse för

bedömande af vittnets trovärdighet,

varde sådant ock i protokollet

anmärkt.

(Utskottets förslag.)

Gör part mot vittne annat jäf,

och förekommer anledning att jäfvet

är lagligen grundadt, ändå att det

ej kan strax fulltygas; prof ce rätter,

i, om vittnet må genast höras eller

med förhöret skall anstå till annan

dag, och förelägge rätten den part,

som gjort jäfvet, att det styrka, der

vittnet blifvit strax hördt, å viss dag

och, der med förhöret skall anstå, d

den dag, till hvilken förhöret uppskjutits,

vid äfventyr att vidare rådrum

för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit

hördt, att det var jäfvigt, har rätten

att derå fästa afseende då verkan

af vittnesmålet bedömes.

13 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet

om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad derom upplyses, skall i protokollet

antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner

vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet,

varde sådant ock i protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å

bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans

heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad

jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,

tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 25

{Kanyl. Maj:ts förslag.) {Utslcottets förslag.)

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet

fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att

besvara frågan.

16 §.

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att

ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning

får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med

mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller

må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri

honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne

om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §•

Eftergifva parterua å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt

utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att

derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religionskunskap

icke rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till

dess själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som

erfordras för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad

vittnet har sig bekant i målet. Fart vare berättigad att genom rättens

Bih. till lliksd. Vrot. 1893. 7 Samt. 14 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordförande till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer

till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med

afseende å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve

det strax rätten till känna.

21 §.

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten

förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas

för parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §. 22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar Åro vittnen flera, skola de hvar

för sig aflägga ed och särskildt för sig höras. Ej bör under förhör

höras. Ej må under förhör med med vittne vara tillstädes annat

vittne vara tillstädes annat vittne, vittne, som senare skall höras,

som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa

vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege

rätten förordna om vittnets inkallande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag )

(Utskottets förslag.)

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å

förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen

kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej

laga förfall, dömes till böter från

och med fem till och med ett hundra

kronor; och förelägge rätten

vittnet vid vite att inställa sig å

annan tid. Kommer ej vittnet ändå,

må vittnet till rätten hemtas. I

brottmål, deri den tilltalade hålles

häktad, må rätten genast låta hemta

vittne, som utan styrkt laga förfall

uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet,

från sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan

derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till

böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till

böter eller fäldt att utgifva vite,

ege söka ändring i beslutet genom

besvär.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen

kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej

laga förfall, dömes till böter från

och med fem till och med ett hundra

kronor; och förelägge rätten

vittnet vid vite att inställa sig å

annan tid. Föreläggande, hvarom

nu är sagdt, skall vittnet delgifvas.

Kommer ej vittnet ändå, må vittnet

till rätten hemtas. I brottmål, deri

den tilltalade hålles häktad, må

rätten genast låta hemta vittne,

som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet,

från sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan

derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till

böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till

böter eller fäldt att utgifva vite,

ege söka ändring i beslutet genom

besvär.

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att, besvara framstäld

fråga, pröfve rätten do skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) Utskottets förslag.)

deröfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men

tredskas vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet

ej deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.

Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas

viten till högre sammanlagdt belopp än fem hundra kronor eller hållas

i häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som

blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom fjorton

dagar och å landet inom sex veckor; erfordras för den skull urtima

ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad

finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; vare angående

tillämpning af förelagdt vite lag, som i 25 § sägs: är vittne i häkte

insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

27 §.

1 mom. I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att

aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen

grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hiuder af sådan

klagan må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet anväudas,

der rätten finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från

högre rätt ej kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite,

ege vittnet söka ändring i beslutet genom besvär.

2 mom. Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande

i häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är

för brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte

vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej

om beloppet, lägge rätten dem emellan

efter ty skäligt pröfvas. Vittne,

som enligt rättens beslut blifvit hemtadt,

skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnes
-

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte

vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas ej parterna

och vittnet om beloppet, bestämme

rätten ersättningen efter ty skäligt

pröfvas. Vittne, som enligt rättens

beslut blifvit hemtadt, skall sjelf

vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnes
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.)

mål vid arman domstol än den underrätt,

inom hvars dom värjo vittnet

har sitt hemvist, och är detta beläget

på längre afstånd än femtio kilometer

från det ställe, der förhöret

skall hållas; vare den part, som påkallat

vittnet, skyldig att i förskott

till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och åter eller, der

jern vägs- eller ångbåtslägenhet kan

för resan eller någon del deraf begagnas,

afgift för billigaste plats å

bantåg eller ångbåt.

Om ersättning till vittne, som

i brottmål af allmän åklagare eller

enligt rättens förordnande inkallats,

är särskildt stadgadt.

(Utskottets förslag.)

mål vid annan domstol än den underrätt.

, inom hvars domvärjo vittnet

har sitt hemvist, och är detta beläget

på längre afstånd än femtio

kilometer från det ställe, der förhöret

skall hållas; vare den part,

som påkallat vittnet, skyldig att i

förskott till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och

åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet

kan för resan eller

någon del deraf begagnas, afgift

för billigaste plats å bantåg eller

ångbåt.

Om ersättning till vittne, som

i brottmål af allmän åklagare eller

enligt rättens förordnande inkallats,

är särskildt stadgadt.

29 §.

1 rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege

såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,

söka ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

30 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bcstämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare oj erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

32 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och

söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom

eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;

ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna

om vittnesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan

ej dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande,

som nu är sagdt.

Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande

vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt

dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller

dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat

vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, ått

denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig

ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att

vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängig!, eller

skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §

afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej

mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,

varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas

åklagaren i målet.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der

vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar

vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och

finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt,

eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och

parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla pröfning

af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

33

34 §.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Rongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

35 §.

Vistas vittne utom riket, och begär för ty part, att vittnet höres

å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret

må ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför

svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa

sådant förhör.

Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall

hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §.

I mål angående brott, hvarå

straffarbete enligt lag kan följa, må

den, som är jäfvig att vittna, höras

utan ed, der anledning är att hans

hörande kan lända till upplysning

i målet och rätten finner det lämpligt.

Hörsammar ej den, som blifvit

kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag,

som om vittne är stadgadt: är den,

som skall höras, icke af den ålder

eller sinnesbeskaffenhet, att enligt

lag ansvar kan honom ådömas;

ege rätten, der han tredskas, förordna,

att han skall till rätten hemtas.

Ej må dock någon, som till

den tilltalade är i det förhållande,

hvarom i 8 § sägs, tvingas att

komma tillstädes.

I fråga om ersättning för inställelsen

ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt

som vittne.

36 §.

I mål angående brott, hvarå

straffarbete enligt lag kan följa, må

den, som är jäfvig att vittna, höras

utan ed, der anledning är att hans

hörande kan lända till upplysning

i målet och rätten finner det lämpligt;

dock ej föräldrar och barn,

äkta makar eller syskon emot hvarannan,

der saken ej angår mord eller

dräp, hvarom eljest all upplysning

saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit

kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som

om vittne är stadgadt: är den, som

skall höras, icke af den ålder eller

sinnesbeskaffenhet, att enligt lag

ansvar kan honom ådömas; ege

rätten, der han tredskas, förordna,

att han skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen

ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som

vittne.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

37 §.

Söker någon att till framtida

säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har

rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan

bero deraf, att vittnet höres. Finnes

det, och afses ej att genom

förhöret vinna upplysning angående

brott eller skamlig gerning, varde

vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.

Finner domstolen tillfälle

böra lemnas annan, hvars rätt kan

vara beroende af vittnesförhöret,

att dervid närvara, läte domstolen

genom sökandens försorg kalla honom

till förhöret; och njute han

för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för

vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan

domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

37 §.

Söker någon att till framtida

säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har

rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan

bero deraf, att vittnet höres. Finnes

det, och afses ej att genom

förhöret vinna upplysning angående

brott eller skamlig gerning, varde

vittnet hördt, der ej jäf kan

utletas. Finner domstolen särskild

omständighet föranleda, att tillfälle

bör lemnas annan, hvars rätt kan

vara beroende af vittnesförhöret,

att dervid närvara, läte domstolen

genom sökandens försorg kalla honom

till förhöret; och njute han

för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för

vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan

domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta

yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embets
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i det ämne, frågan rörer, eller namne eu eller flera för redbarhet och

för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

39 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,

tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan;

förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

41 §.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,

ege rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i

beslutet genom besvär.

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, aflägga

ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det

uppdrag, som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af

vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den

underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sand. 14 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Ut skotteis förslag.)

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter tv

rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets

vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande,

gälle hvad särskilt stadgas.

Ersättning skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut

rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens

vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige

som den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning

i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning

af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i

målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och

verkan den i- målet eger.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 35

(Kongl. Maj.ts förslag.) ( Utskottets förslag.)

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är

anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest

ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att

den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, pröfve rätten,

hvilken verkan såsom bevis må tilläggas denna underlåtenhet. Rätten

ege ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som

innehar handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål

vite föreläggas den tilltalade.

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:

pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen

företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite

tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. År

anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren eller någon,

som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler, till skada eller

synnerlig olägenhet; må ej honom åläggas att förete handlingen.

Hvad nu är sagd t ege ej tillämpning å den, som å embetets vägnar

innehar handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

50 §.

Har någon, som ej är part i målet, blifvit jemlikt 49 § fäld att

utgifva vite, ege han söka ändring i beslutet genom besvär.

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet

till fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken

och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva

utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet,

som angår saken, uteslutits.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall

förete handling, njute för besvär

och kostnad, som af sådan anledning

honom tillskyndas, ersättning,

efter ty rätten pröfvar skäligt, af

den part, hvilken begärt handlingens

företeende. Nöjes endera ej

åt rättens beslut, ege deri söka

ändring genom besvär; dock må

beslutet genast verkställas.

53

Huru i brottmål handling, s<

beslag, derom gälle hvad särskildt

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall

förete handling, njute för besvär

och kostnad, som af sådan anledning

honom tillskyndas, ersättning,

efter ty rätten pröfvar skäligt. Ersättningen

skall utgifvas af den part,

som begärt handlingens företeende,

men stanna å den, som vid sakens

slut rätten finner dertill skyldig. 1

rättens beslut angående ersättningen

ege såväl den, som företett handlingen,

som den, hvilken dömts att

till honom utgifva ersättningen, söka

ändring genom besvär; dock må

beslutet genast verkställas.

§•

m kan tjena till bevis, må tagas i

stadgas.

V KAP.

Om syn.

54 §.

Finnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej kan till

rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn.

55 §.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängig! vid öfverrätt, förordne

rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter

om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen.

Öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten

i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde

till öfverrätten ingifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.

56 §.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt

44 § tillkommer rätten.

58 §.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad

föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att lör målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande

af sin uppgift angående

viss omständighet, hvaraf målets

utgång beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej

styrkt, dock finnes sannolik; ege

rätten förordna, att andre parten

skall höras på ed angående den

omständighet. Möter mot hans

hörande sådant hinder, som i 63

eller 64 § sägs, eller äro parterna

ense, att den part, som åberopat

omständigheten, bör på ed höras;

må edligt förhör anställas med

denne part, så vida rätten finner

tillförlitlig upplysning kunna derigenom

vinnas.

Åro å samma sida flera parter,

mot hvilkas hörande på ed hinder

ej möter, pröfve rätten, huruvida

det må anses nödigt, att de alla

höras, eller om förhör bör anställas

med allenast någon eller några af

dem.

62 §.

1 brottmål må edligt förhör

un ställas med den tilltalade, om till

stöd för åtalet förekommit sådan

bevisning, som i 61 § sägs; dock

må det ej ske när å brottet enligt

lag kan följa straffarbete.

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande

af sin uppgift angående

viss omständighet, hvaraf målets

utgång beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej

styrkt, dock finnes sannolik, och

kan ej annorledes vinnas tillförlitlig

upplysning angående den omomständighet;

ege rätten till sanningens

utrönande förelägga vederparten

att, om han det förmår, med ed sig

värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som

nyss är sagdt, värjemålsed åläggas

den tilltalade; dock må det ej ske,

när å brottet enligt lag kan följa

straffarbete öfver ett år.

62 §.

Kan part till följd af sjukdom

eller ålderdomssvaghet eller af annan

orsak icke antagas ega säker hågkomst

af det, hvarom upplysning

sökes; må ej till värjemålsed dömas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets Vilåtande N:o 25.

(Koiigl. Maj.ts förslag)

63 §.

Edligt förhör må ej anställas

med part, som är yngre än femton

år eller saknar förståndets falla

bruk eller för mened är förlustig

medborgerligt förtroende, ej heller

med part, hvilken ed eljest icke

kan utan synnerlig våda anförtros.

64 §.

Angående omständighet, hvarom

part icke kan antagas ega säker

kännedom, må han ej höras på ed.

65 §.

Finnes anledning att den part,

hvilken bevisskyldigheten åligger,

kunnat på annat sätt utan oskälig

kostnad eller svårighet åstadkomma

upplysning om den omständighet

förhöret skulle angå, må icke mot

vederpartens bestridande förhöret

tillåtas.

66 §.

I beslut, hvarigenom rätten för
-

(Utskottets förslag )

63 §.

Värjemålsed må ej ädönias den,

som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller

för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken

ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas

part, för ty att han icke på grund af

egen iakttagelse eger kunskap om det,

hvarom upplysning sökes, eller att

sådant hinder möter, som i 62 eller

63 § sägs: prof vas tillförlitlig upplysning

kunna vinnas derigenom, att

andre parten med ed bekräftar sin

uppgift angående förhållandet; ege

rätten åt honom uppdraga att, om

han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed;

dock må det ej ske i brottmål.

65 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i

domen ut hvad under eden skall förnekas

eller bekräftas, med iakttagande,

der sakens beskaffenhet dertill föranleder,

att åt parten lemnas öppet

att inskränka förnekandet eller bekräftandet

till en del af det, eden

angår.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvar
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordnar om edligt lörhör med part,

bör tydligt angifvas den omständighet,

hvarom parten skall höras.

67 §.

Edligt förhör skall, om målet

är anhängigt vid underrätt, hållas

vid den rätt, så framt ej tvingande

omständigheter det hindra; i ty fall

ege rätten uppdraga åt annan underrätt

att hålla förhöret. År målet

anhängigt vid öfverrätt eller hos

Konungen, förordne öfverrätten eller

Konungen, hvar förhöret skall

ega rum.

Kan parten till följd af sjukdom

eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle hvad

angående vittne är för dylikt fall

i 31 § stadgadt.

68 §.

Förekommer anledning att part,

som skall på ed höras, till följd

af bristande religionskunskap ej

rätt förstår edens vigt, ege rätten

hänvisa parten till hans själasörjare

att erhålla nödig undervisning.

igenom blifvit dömdt till ed, lände

beträffande fullföljd af talan till

efterrättelse hvad i sådant hänseende

gäller om rättens slutliga utslag i

målet.

67 §.

Ed skall af part afiäggas vid

den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom

den rätts domvävjo, och hindras lian

af sjukdom eller annan giltig orsak

att inställa sig vid rätten eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad;

ege rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt. År i mål, som

blifvit anhängig gjordt vid öfverrätt

eller hos Konungen, till ed dömdt,

förordne öfverrätten eller Konungen,

hvar eden skall afläggas.

Kan parten till följd af sjukdom

eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle livad

angående vittne är för dylikt fall

i 31 § stadgadt.

68 §.

År till ed dömdt genom beslut,

hvaremot part eger fullfölja talan i

högre rätt, må beslutet ej vinna tilllämpning,

innan det visats ega laga

kraft. År viss dag för edgången i

beslutet utsatt, och visas ej å den

dag, att beslutet vunnit laga kraft,

ege rätten antingen uppskjuta målets

vidare handläggning till annan dag

eller ock förklara detsamma hvilande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

41

(Kongl. Maj:ts förslag).

(Utslcottets förslag.)

Har mälet förklarats hvilande och

visar part sedan, att edgång sbeslutet

vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny

dag för edgången, derest den part,

som eden ålagts, ej genom förfallolöst

uteblifvande å den för edgången

först utsatta dag deråt brustit.

69 §.

Då edligt förhör med part skall

hållas, erinre rättens ordförande

parten, att hvad han vid förhöret

uppgifver skall af honom till rigtigheten

med ed bekräftas; och

varde derefter med parten anstäldt

förhör angående den omständighet,

som i edgångsbeslutet angifves. Sedan

partens utsaga blifvit upptecknad,

skall det upptecknade för parten

uppläsas och denne tillfrågas,

om hans utsaga blifvit rätteligen

fattad.

Innan eden aflägges, bör rättens

ordförande erinra parten om

edens vigt och betydelse samt uppmana

honom att, der hans utsaga

i något afseende afviker från sanningen,

deri göra rättelse. Sedan

bekräfte parten med ed, att hans

utsaga, sådan den blifvit af honom

vidkänd, är sann.

Parts ed skall inledas med orden:

»Jag N. N. svär och betygar

vid Gud och hans heliga evangelium»

och afslutas med denna försäkran:

»så sant mig Gud hjelpe

till lif och själ».

Bill. till Rilcsd. Prot. 1893. 7 Sami. 14 Iluft.

69 §.

Ed skall inledas med orden:

Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och hans heliga evangelium» och afslutas

med denna försäkran: »sa sant

mig Gud hjelpe till lif och själa.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

70 §.

Kommer ej parten tillstädes å

den för förhöret utsatta dag, och

visas ej giltig ursäkt, må hans utevaro

ej hindra målets afgörande.

n §•

Rätten ege fritt bedöma, hvilken

verkan bör tilläggas den omständighet,

att part beedigat viss

uppgift, eller att han undandragit

sig edligt förhör eller vid sådant

förhör vägrat att besvara viss fråga.

72 §.

Ej må parterna höras på ed

emot hvarandra angående samma

omständighet.

Visar sig vid förhör med part

i tvistemål, att han till följd af

minnessvaghet, bristande uppfattningsförmåga

eller af annan orsak

ej kan meddela bestämd uppgift om

förhållandet; vare det med honom

anstälda förhöret ej hinder för andre

partens hörande på ed.

70 §.

Innan ed aflägges, förklare rättens

ordförande för parten det, som

skall med ed. fästas, och erinre honom

om edens vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten

till följd af bristande religionskunskap

ej rätt förstår edens vigt,

ege rätten hänvisa parten till hans

själasörjare att erhålla nödig undervisning.

71 §■

Uteblifver part, som skall aflägga

ed, å den dag, då han har

att fullgöra edgången, och framter

han ej laga förfall; ege sedan ej gå

eden, der han ej visar, att han haft

laga förfall men icke kunnat rätten

det kungöra.

72 §.

År till ed dömdt genom beslut,

som eger laga kraft, men har, förr

än tid för edgångens fullgörande var

inne, parten aflidit eller eljest blifvit

satt ur stånd att aflägga eden; vare

edgångsbeslutet utan verkan, och den

domstol, der målet blifvit anhängiggjordt,

tage målet å ny o under pröfning.

Lag samma vare, der parten är

för''mened förlustig medborgerligt förtroende

och sådant yppas innan tid

för edgångens fidlgörande är inne.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.)

73 §.

Finner rätten, der fråga är om

skadestånd, upplysning angående

skadans belopp icke kunna annorledes

vinnas, ege rätten tillåta den

part, som bör njuta skadestånd, att

edligen bekräfta, hvad han till ledning

för skadans mätande uppgifvit.

74 §.

Har rätten enligt 61 eller 62 §

meddelat förordnande om ene partens

hörande på ed, utan''att andre

parten äskat eller medgifvit sådant

förhör, ege denne senare part i beslutet

söka ändring genom besvär;

och må beslutet ej tillämpas, förr

än det vunnit laga kraft eller blifva

slutligen faststäldt.

I annat fall, än nu är sagd!,

må beslut angående parts hörande

på ed ej öfverklagas annorledes än

i sammanhang med hufvudsakeu.

Yppas, innan part blifvit på

ed hörd, omständighet, som utgör

laga hinder för förhöret eller föranleder,

att förhöret finnes icke vidare

vara nödigt eller lämpligt, ege

rätten sjelf återkalla beslutet.

(Utskottets förslag.)

År part å den tid, då edgången

skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tilllämpning*

anstå till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga

kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida

den, som dömts till ed, går eden eller

deråt brister, skall slutligt yttrande

i målet meddelas af den domstol der

målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

Varder talan emot beslut, hvarigenom

till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt, och finner rätten

edgång ej böra ega rum; döme dä i

hufvudsaken, der målet är i det skick,

att det kan ske.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagulslcotlets Utlåtande N:o 25.

(Kong/,. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

75 §.

75 §.

Har part, som undandragit sig

edligt förhör, fört klagan 1 hufvudsaken,

och finner högre rätt beslutet

om hans hörande på ed lagligen

grundadt; ege rätten, der

parten det yrkar och laga hinder ej

möter, tillåta, att han varder på

ed hörd.

Då stöld är skedd, må rätten

tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad från honom stulet är

och värdet derå, om det ej annorledes

utletas kan; och pr öfre rätten

sedan tillförlitligheten af hvad målseganden

sålunda bekräftat. Lag samma

vare om den, som skada genom

brand lidit, när den ej annars mätas

kan.

Ej må öfver beslut om sådan

ed särskild klagan föras.

76 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense,

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,

hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten

den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets

utgång deraf beror; läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden

är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden,

är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner

ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall

höras, icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan

såsom tolk biträda vid förhöret.

År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst

skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets Uttåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:t,s förslag.) (Utskottets förslag.)

må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,

som skall höras.

Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten förordnas,

skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för

biträde vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning

till vittnet.

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen

ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande

trossamfund, hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller

är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,

huru förfaras bör.

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden

afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på

det sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar

eden.

80 §. 80 §.

Angående tid och ordning för

fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,

27 §'' 1 mom., 29, 36, 41, 43, 50,

52 eller 74 § må genom besvär

fullföljas, gälle hvad i fråga om

klagan öfver slutligt utslag i brottmål

är stadgadt.

Angående tid och ordning för

fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,

27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 50

eller 52 § må genom besvär fullföljas,

gälle hvad i fråga om klagan

öfver slutligt utslag i brottmål är

stadgadt.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 kap. samt

I §, första, tredje, fjerde och femte

punkterna af 3 §, 4 till och med

II §§, 13 till och med 31 §§, första

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 kap. samt

I §, första, tredje, fjerde och femte

punkterna af 3 §, 4 till och med

II §§, 13 till och med 31 §§, första

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag:)

punkten af 32 § och 34 till och

med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken

tillika med de särskilda stadganden,

som utgöra förklaring eller

ändring af nämnda lagrum eller

tillägg deri;

hvad i 21 kap. 3 § rättegångsbalken

föreskrifves om rättegångskostnad

i det fall, då part kommit

sin vederpart på edgång; så ock

hvad i 25 kap. 5 § samma balk

stadgas om fullföljd af talan emot

edgångsbeslut; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af

förordningen om nya strafflagens

införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall den 16 februari 1864

stadga angående skyldighet för part

att i visst fall göra sig urtjufva.

82

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse

i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses

upphäfda:

3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti

1877, samt

34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången deri den

11 juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1894; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

(Utskottets förslag:)

punkten af 32 § och 34 till och

med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken

tillika med de särskilda stadganden,

som utgöra förklaring eller

ändring af nämnda lagrum eller

tillägg deri; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af

förordningen om nya strafflagens

införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall den 16 februari 1864

stadga angående skyldighet för part

att i visst fall göra sig urtjufva.

§•

samt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lagutskottets Utlåtande N;o 25.

2:o) att Riksdagen, med bifall till propositionen

i öfrigt, ville antaga följande, propositionen bilagda

Lag

angående ändrad lydelse af 5 kap. I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken

skall erhålla följande förändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga

barnets fädernes fränder, att det var dödt födt, men

visar modern, eller hennes arfvingar, att det var

qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt

och hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan

barnet ännu i moderlifvet är, och födes det med lif

fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och

barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder,

och barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari

1894; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre

lag tillämpas.

Lag

angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § 14 kap. jordabalken

skall upphöra att gälla, samt att 3 § samma

kap. skall erhålla följande förändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja;

vädje då under hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1894; dock skola mål, som vid

nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas efter

äldre lag.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutslcottots Utlåtande N:o 25.

Lag

angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16,

17, 18, 19, 24 och 25 §§ i förordningen angående

handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855,

12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen den

12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att

23 § i förstnämnda förordning skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan

aftal om öppen kredit, skall gäldenären bevisligen

tillställas senast inom 1re månader efter utgången af

det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

År räkningen gäldenären vederbörligen tillstäld, och

har han ej inom tre månader, sedan han den emottog,

bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen ej

godkännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären

lyder, klander derå instämt; vare då räkningen lika

utmätningsgild som förfallet skuldebref. Har gäldenären

genom sin påskrift räkningen godkänt; vare

lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari

1894; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre

lag tillämpas.

Stockholm den 22 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

49

Reservationer;

dels af herrar Lilienberg, Erickson och F. Andersson, livilka anfört:

herr Lilienberg: »1734 års lag kan icke anses innehålla något

fullt utveckladt, legalt bevissystem. Lagen har lemnat åt parterne att

i allmänhet begagna alla bevismedel och endast i vissa afseenden inskränkt

domarens rätt att fritt pröfva bevisningens verkan. Praxis

har nu så småningom frigjort sig från flera af de i lagen stadgade

inskränkningarne, och förevarande lagförslag går ut på att legalisera

hvad som sålunda gjort sig gällande hos domstolarne, hvarjemte man

velat afhjelpa brister, som onekligen förennnas i den gällande lagstiftningen.

Man har dock dervid icke tilltrott sig att fullständigt

genomföra systemet af fri bevispröfning, ty, såsom nya lagberedningen

rigtigt anmärker, rättegångsordningen utgör i framstående grad ett

sammanhängande helt, hvars anordnande i en del nödvändigt betingas

af anordningar i eu annan. Genomförandet af en i sig rigtig grundsats

på ett område kan derför möta hinder i bestämmelser, hvilka

gälla för ett annat och hvilka i sin ordning icke utan än mer omfattande

ändringar kunna rubbas. Ett fullständigt genomförande af

den fria bevispröfningen kräfver, antingen att bevispröfningen inskränkes

till första instansen, eller ock att i högre instans tillfälle

gifves till en förnyad muntlig förhandling af saken. Intetdera är nu

föreslaget, utan man har måst inskränka sig till de förändringar, som

med den bestående rättegångsordningen i öfrigt kunde åvägabringas.

Under sådana förhållanden har det synts mig olämpligt, att man i

lagen inför en allmän grundsats om den fria bevispröfningen, hvilket

ovilkorligen leder tanken derpå, att genom lagen blifvit stadgadt något

annat eller mera, än hvad som afsetts. Efter mitt förmenande hade

man bort inskränka sig till att i stället föreslå upphäfvandet af de

stadganden i rättegångsbalken af 1734 års lag om hvad som skall

utgöra fullt eller hälft bevis, hvilka utgöra hinder för en fri bevispröfning.

Man skulle på sådant sätt erhållit icke en lag om bevisning

inför rätta, men en lag, som likväl fullt motsvarat behofvet, derigenom

att den undanröjt hindren för den fria bevispröfningen.

Enligt min åsigt hade stadgandena om eget erkännande och verkan

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sand. lå Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:0 25.

deraf icke bort inflyta i lagen. Nya lagberedningen, som föreslog,

att stadgandena om bevisning inför rätta kunde utbrytas från förslaget

om rättegångsväsendets ombildning och göras till föremål för särskild

lagstiftning, ansåg, att angående eget erkännande icke något borde

inflyta i en sådan lag, med mindre, att tillika vissa andra bestämmelser

blefve vidtagna, hvilket nu icke skett. Dessutom förefaller det mindre

lämpligt att meddela stadganden rörande verkan af eget erkännande,

utan att det derjemte bestämmes hvad verkan, som må tilläggas den

omständighet, att part utan giltigt skäl undandragit sig att afgifva

svar, då han af domstolen blifvit tillspord om sanningen af viss omständighet.

För öfrigt synes icke hos domstolarne råda någon tvekan

om verkan af eget erkännande, som skulle göra lagstiftning härom nödig.

Beträffande syn delar jag den uppfattning, nya lagberedningens

ordförande uttalat i en vid beredningens förslag fogad särskild mening

och anser på de till stöd för denna mening anförda skäl, att i stället

för V kap. i förslaget bort införas en hänvisning till hvad som angående

syn är särskildt stadgadt.

I afseende å den s. k. editionspligten är jag af den mening, att,

då det här gäller att lagstifta på ett ytterst grannlaga område, man

bör gå till väga med varsamhet och att sålunda, om man icke anser

sig böra stanna vid att göra tillämpning af editionspligten gällande

allenast der den kan af allmänna privaträttsliga grunder utkräfvas,

man icke bör gå längre, än att, derest en part undandrager sig utan

giltigt skäl att på rättens anmaning fullgöra sin editionspligt, sådant

betraktas såsom ett bevis på sanningen och rättvisan af motpartens

talan, samt att i afseende å tredje man editionspligten för honom, så

vidt densamma icke grundar sig på annans privaträttsliga anspråk,

betraktas såsom sammanfallande med vittnespligten.

Jag kan ej heller undgå att anmärka, hvad som jemväl inom

högsta domstolen blifvit erinradt, att det måste anses såsom en brist,

att i lagförslaget med den omfattning det erhållit ej finnes något

stadgadt om bevisningsskyldigheten. Väl har i anledning af denna

anmärkning i den kongl. propositionen föreslagits, att 17 kap. 33 §

rättegångsbalken, en af 1734 års lags bestämmelser i ämnet, skulle

qvarstå, men detta enda lagstadgande, hvilket man sålunda hänvisas

att uppleta bland rättegångsbalkens ruiner, torde väl ingalunda vara

uttömmande.

Att förslaget har många förtjenster, deri, att det innehåller bestämmelser

för åtskilliga fall, der sådana nu saknas, erkänner jag villigt,

och då jag likväl, i anledning af hvad jag här ofvan anfört måste

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 51

yrka afslag å detsamma, sker det under förhoppning, att förslaget,

efter att hafva undergått den omarbetning, som endast med de krafter,

som stå Kongl. Maj:t till buds, kan verkställas, måtte ånyo för Riksdagen

framläggas i form af en lag om vittnesbevisning och parts ed,

af de ämnen, som beröras i det framlagda förslaget, de enda i afseende

å hvilka det efter mitt förmenande för närvarande är angeläget, att

lagstiftningen ingriper rättande och fullständigande.

För den händelse, att Riksdagen skulle komma att ingå i detaljbehandling

af lagförslaget, anser jag mig böra nämna, att jag, utöfver

hvad jag förut anfört, i nedannämnda hänseenden hyser eu från utskottet.

afvikande mening.

§ I
Då

det torde vara ett för en lag om bevisning främmande ämne,

huru rättens dom skall affattas, har jag ansett att sista stycket borde

utgå, och detta så mycket hellre, som motsvarande stadgande finnes

i 24 kap. rättegångsbalken på sin behöriga plats om rättens utslag

och dom.

§ 2.

Då uttrycket »skadans omfång» är vilseledande; då bestämmelse

icke erfordras derom, att rätten skall taga hänsyn till i målet upplysta

förhållanden, och då, såsom inom högsta domstolen blifvit anmärkt,

orden »eller eljest af rätten kända förhållanden» kunde genom den

motsättning, hvari de stå till ordet »upplysta», vålla den missuppfattning,

att rätten skulle ega att grunda sitt domslut på förhållanden,

som ej ens vore i dess protokoll omnämnda, hemställer jag, att § 2

måtte erhålla följande lydelse:

»Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part

vara dertill berättigad, men är ej angående skadan

fullständig utredning förebragt; ege rätten dock).bestämma

skadeståndet till det belopp, som pröfvas

skäligt.»

§§ 3 och 4.

Derest i lagen skola inrymmas stadganden om eget erkännande,

synes det mig, att den redaktion, som den kongl. propositionen innehåller,

är vida att föredraga framför den af lagutskottet föreslagna.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

§ 5.

Torde böra helt och hållet utgå. I 17 kap. 3 § rättegångsbalken

heter det rigtigt: »Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det

sjelf med sig, eller läte det lagligen till rätten stämma». Motsvarande

stadganden finnas i lagförslagets § 10.

§ 7.

Orden: »I mål, som angår kommun», etc., torde böra för undvikande

af tvetydighet utbytas mot: »I mål, deri kommun, bolag eller

förening är part».

Då i första stycket af denna § upptages såsom jäf det allmänna,

att vittne kan af sakens utgång vänta synnerlig nytta eller skada,

synes enahanda stadgande i andra stycket höra utgå såsom obehöfligt

och, om det qvarstår, vilseledande.

Likaledes synes ur tredje stycket stadgandet om målsegandes

jäfvighet böra utgå, då det väl är uppenbart, att om någon kan sägas

ega del i saken, det är målseganden.

Slutligen har jag ansett, att bland hinder för afgifvande af vittnesmål

borde upptagas jemväl egenskapen af angifvare. Jag tror icke,

att det öfverensstämmer med vårt folks föreställningssätt, att angifvare

får vittna.

Sålunda skulle § 7 erhålla följande lydelse:

»Eger den, som till vittne åberopas, del i saken,

ändå att han ej förer talan i målet, eller kan han af

dess utgång vänta synnerlig nytta eller skada; vare

han i det mål jäfvig att vittna.»

»I mål, deri kommun, bolag eller förening är

part, vare medlem af eller delegare i den samfällighet

ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der han

icke enligt lag är omedelbart och personligen ansvarig

för samfällighetens förbindelser.»

»Embete- eller tjensteman eller den som är förordnad

eller vald att förrätta offentligt tjensteärende

eller utöfva annan allmän befattning eller kallad att

tillhandagå vid offentlig förrättning, må, utan hinder

deraf, att han är målsegande, vittna om brott, som

blifvit mot honom begånget under utöfning af embetet,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tjensten eller uppdraget, der ej andra vittnen äro att

tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot

två eller flera, pröfve rätten, huruvida den ene af

dem må vittna om det, som liändt den andre.»

»Den, som skäligen misstänkes för brott eller

delaktighet deri, må ej höras såsom vittne angående

brottet; ej heller må i brottmål angifvare vittne bära.»

§ 8-

Lagutskottet har inskränkt tillämpningen af andra stycket i denna

§ till tvistemål, men då enahanda skäl, som i dylika|mål gäller för

medgifvandet åt en anförvandt till den, som förer talan för bolag eller

förening, att vittna, torde gälla i brottmål, t. ex. då i ett mordbrandsmål

talan för ett brandförsäkringsbolag föres om skadestånd, torde

stycket böra erhålla följande lydelse:

»Ej skall det räknas för jäf, att vittne är i det

förhållande, här är nämndt, till någon som i egenskap

af förmyndare» etc. (lika med utskottets förslag).

•

§ 12-

I afseende på denna § hemställes, att sista stycket såsom obehöfligt

måtte utgå.

§ 16.

I regel måste den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång

eller deri honom biträda, anses hafva nytta eller skada af sakens

utgång och således vara jäfvig att vittna; men förhåller det sig så,

synes en föreskrift vara erforderlig, motsvarande stadgandet i 17 kap.

7 § rättegångsbalken:

»Finnes det, att han derför är till fullmägtig

tagen, att han ej vittna måtte; då bör han saken

lemna och vittne bära.»

§ 26.

Här föreskrifves en procedur för det fall, att vittne vägrar att

besvara framstäld fråga. Rätten skall gifva utslag deröfver och vittnet

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

kan genom vite och fängelse tvingas att svara. Detta synes mig högst

olämpligt och har icke heller någon motsvarighet i nu gällande lag.

Sedan ett vittne aflagt ed, har vittnet att sjelf afgöra, hvad det vill

yppa eller förtiga. Tvångsmedel bör icke anväudas i annat fall, än

att, såsom det heter i nuvarande lag, vittnet drager sig vittnesmålet

undan. Fördenskull hemställes, att förevarande § måtte erhålla följande

lydelse:

»Vägrar vittne att aflägga vittnesmål, pröfve

rätten de skäl» etc. (lika med utskottets förslag).

§ 28.

Utskottet har här emot nu gällande lag och emot Kong]. Maj:ts

proposition föreslagit, att då vittne begär ersättning för inställelsen,

rätten skall bestämma ersättningen icke blott med hänsyn till den, som

åberopat vittnet, utan jemväl med hänsyn till motparten, så att, om

den, som åberopat vittnet, och detta sjelft äro ense om ersättningen,

men motparten anser beloppet för högt, rätten måste bestämma ersättningen

till det belopp, som anses skäligt. Detta måste leda till onödig

vidlyftighet och omgång i alla de fall, der den, som åberopat vittnet,

tappar, så att fråga aldrig kan uppstå, att motparten skall återgälda

ersättningen. Dessutom torde en sådan bestämmelse, som utskottet

föreslagit, nödvändiggöra ett stadgande, som berättigar äfven den, som

icke åberopat vittnet och som icke blifvit dömd att ersätta detsamma,

att anföra särskilda besvär öfver rättens beslut om ersättningen, enär

eljest skulle kunna inträffa, att öfverrätten komme att pröfva beslutet

om ersättningen två gånger, först på klagan af den, som blifvit dömd

att ersätta vittnet eller vittnet sjelft och sedermera i sammanhang med

hufvudsaken på klagan af motparten.

Jag hemställer derföre om antagande af Kongl. Maj:ts förslag i

denna del.

§ 61.

Beträffande denna § har jag inom utskottet påyrkat, att orden

»och kan ej annorledes vinnas tillförlitlig upplysning angående den

omständighet» såsom öfverflödiga måtte utgå. De äro så mycket mera

obehöfliga, som det längre fram heter, att rätten eger »till sanningens

utrönande» förelägga parten ed.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

55

§ 68.

I afseende å denna § instämmer jag i den reservation, som afgifvits

af herr Bruzelius.

§§ 73, 74.

Då innehållet af dessa §§ icke torde rätteligen hafva sin plats i

en lag om bevisning, hematälles, att §§ måtte utgå.

§ 75.

Stadgandet är hemtadt från nuvarande lag, men vidgadt. så, att

i stället för att det nu är målsegande medgifvet att med ed betyga,

huru mycket från honom stulet är, d. v. s. qvantiteten, så skulle det

hädanefter medgifvas målsegande att med ed bekräfta hvad som stulet

är. Sådan edgång, ej tillåten enligt nu gällande lag, anses ej heller

för närvarande i praxis tillständig. Jag hemställer, att § 75 måtte erhålla

följande lydelse:

»Då stöld är skedd, må rätten tillåta målsegandeu

att edligen bekräfta, huru mycket från honom

stulet är, om det ej annorlunda utletas kan. År stulet

gods ej kommet till rätta, så att det kan värderas;

då må egaren med ed styrka, hvad det värdt var.

Lag samma vare om den, som skada genom brand

lidit, när den ej annars mätas kan.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan

föras.

§ 81.

Till de lagstadganden, som genom lagen om bevisning skulle upphäfvas,

torde, på skäl, som inom högsta domstolen blifvit anförda, böra

läggas hvad 4 punkten i kongl. brefvet den 22 mars 1803 innehåller

angående tilltalades insättande på bekännelse och följaktligen § 81 erhålla

ett tredje stycke af detta innehåll:

»samt hvad 4:de punkten i kongl. brefvet den

22 mars 1803 innehåller derom, att, då skäl förekommer,

att en för groft brott anklagad borde till be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

kännelse hållas i fängelse, öfverdomaren må sådana

mål till Kongl. Maj:t referera och dess yttrande afvakta»;
herr

Erickson: »Ehuru jag erkänner, att antagandet af ifrågavarande

lagförslag skulle komma att medföra i vissa hänseenden väsentliga

fördelar, tror jag dock, såvidt jag förmår bedöma saken, att afskaffandet

af hittills gällande legala bevisningsregler, vid hvilka allmänheten

är van att trygga sig, skulle, å andra sidan, då allmänheten ännu

icke haft tillfälle att öfvertänka hvad frågan i sig innebär, medföra

olägenheter af allvarsam art; och jag har derför icke ansett mig kunna

för det närvarande med min röst bidraga till ett tillstyrkande af förslagets

antagande. Såvidt jag har mig bekant, har icke genom någon hos

Riksdagen väckt motion i ämnet eller annorledes antydts, att hos vårt

folk skulle förefinnas någon önskan om utbyte af de gamla, af folket

väl kända bevisningsregler, vår lag nu innehåller, mot de nya, som i

förevarande lagförslag afhandlas; och uteblifvandet af ett sådant uttalande

från folkets sida är för mig af vigt vid afgörandet af frågan,

huruvida lagförslaget nu bör antagas eller icke. På sätt vid ärendets

föregående behandling blifvit anmärkt, lämpar sig icke heller den nuvarande

organisationen af häradsrätterna och de flesta rådstufvurätter

väl för införande af den fria bevispröfning, som genom lagförslagets

antagande skulle blifva påbjuden; och införande af dylik bevispröfning

torde således böra föregås af en omorganisation af dessa domstolar i

den rigtning, att frihet i bevispröfning kunde åt dem med mera trygghet

anförtros. Men äfven om frågan om en dylik omorganisation skulle

komma att undanskjutas så länge, att redan dessförinnan förändrade

grunder för bevispröfning i det föreliggande lagförslagets syfte kunde

befinnas af behofvet påkallade, torde ett uppskof med bevisningsfrågans

afgörande dock verka gagnande, i det att derigenom icke allenast allmänheten,

hvars uppmärksamhet på frågan nu blifvit väckt, utan ock domarecorpsen,

isynnerhet den yngre generationen deraf, skulle beredas tillfälle

att göra sig förtrogna med den genomgripande förändring i fråga om

bevisning, en dylik lags antagande kommer att medföra.

Hufvudsakligen på dessa i korthet anförda skäl har jag inom utskottet

hyst den åsigten, att utskottet icke för närvarande bort förorda

lagförslagets antagande.

De anmärkningar mot affattningen af åtskilliga utaf lagförslagets

särskilda §§, som jag kan hafva att framställa, anser jag med den mening

jag inom utskottet omfattat, icke nödigt att här upptaga»;

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Lagutskottets Utlåtande N:o 2ö.

herr F. Andersson: »Då jag ej kunnat instämma i det slut, hvartill

utskottet vid pröfning af detta lagförslag kommit, skall jag be att med

några ord få motivera min afvikande mening.

Genom denna nya lag afses en öfvergång från de gamla legala

bevisreglerna till en fri bevispröfning, så att domstolarne, i händelse

förslaget bifalles, komme att grunda sina domslut ej derpå att det i lag

föreskrifna måttet för bevisningen uppfylts utan på sin egen under rättegången

vunna öfvertygelse i saken. En sådan ändring synes mig innebära

en beaktansvärd fara för vår rättsskipning. Ty visserligen kan det

vara sant, att det för domaren måste vara en svår belägenhet att någon

gång måhända nödgas döma gent emot sin öfvertygelse på grund af den

föreliggande bevisningen, men å andra sidan torde detta vara ett så

sällsynt förhållande, att det ensamt ej rättfärdigar införandet af en lag,

som vidlådes af så många andra olägenheter. Ty genom ett bifall till

föreliggande förslag blir i sjelfva verket fältet öppet för domaren att

efter sin personliga öfvertygelse, obunden af lagens bud, fälla sina utslag.

Visserligen skall han i protokollet angifva de skäl, hvarpå slutet grundar

sig, men dessa skäl kunna vara af hur lös beskaffenhet som helst. Intet

hindrar, att han t. ex. bygger sin dom på ena partens obestyrkta utsaga

eller på ett vittnesmål af ett sedermera jäfvigt befunnet vittne. Han

kan sålunda utan att drabbas af ansvar gifva sitt ja till de mest oberättigade

anspråk eller lemna utan afseende fakta, som enligt nu gällande

lagstiftning måste anses fullt bevisade. Och faran härvid är i vårt land

så mycket större som de flesta af våra domstolar äro enmansdomstolar,

vid hvilka det hufvudsakliga afgörandet hvilar i en enda persons hand.

Först sedan en omorganisation af våra landtdomstolar kommit till stånd

i den rigtning, att nämnden erhållit större inflytande på besluten, synes

det mig som om någon garanti vunnits mot missbruk af den fria bevispröfningen.

Jag vill härmed visst ej påstå, att sådana olägenheter, som jag

nyss påpekat, ovilkorligen skulle åtfölja denna lags antagande Vår

domarecorps är lyckligtvis så samvetsgrann, att den nog i det störa hela

äfven efter fria bevispröfningens införande komme att redbart fylla sina

pligter som rättvisans handhafvare. Men denna lag lägger, enligt min

åsigt, en alltför stor magt i domarens händer, en magt, som åtminstone

för vissa domare kan medföra en lockelse till magtmissbruk. Frihet och

sjelfständighet äro nödvändiga förutsättningar för att domstolarne skola

kunna med framgång skipa rättvisa, men alltför stor frihet kan lätt skapa

godtycke, och blotta skenet af något sådant bör undvikas. Och från en

liih. titt Eiksd. Prof. 1893. 7 Sami. 14 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

annan sida sedt torde det äfven för domarne sjelfva i synnerhet för

de yngre, som ute på landet göra sina lärospån i domarevärfven, vara

ett godt stöd att vid målens afgörande kunna bygga sitt utslag på tydliga

lagstadgade bevisningsregler.

På dessa skäl har jag inom utskottet yrkat afslag å föreliggande

lagförslag»;

dels af herrar J. Anderson, Näslund, och P. G. Petersson, hvilka

likaledes afstyrkt bifall till propositionen;

dels af herrar Hasselnöt, L. O. Larsson och Brvzelius, hvilka ansett,

att till 16 § i förslaget till lag angående bevisning inför rätta

bort fogas ett så lydande tillägg: »Utan parts medgifvande må ej

heller någon såsom vittne höras om hvad parten för honom i förtroende

och mellan fyra ögon omtalat»;

dels ock, beträffande 68 § i nämnda förslag, af den sistnämnde,

hvilken ansett, att ifrågavarande § bort hafva denna lydelse: »År till

ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan i högre rätt,

må beslutet ej vinna tillämpning, innan det visats ega laga kraft. År

viss dag för edgången i beslutet utsatt och visas ej å den dag, att

beslutet vunnit laga kraft, förklare rätten målet hvilande.

Visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, sätte

rätten ut ny dag för edgången, derest den part, som eden ålagts, ej

genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag

brustit åt eden.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1803.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:43 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 s. 1 i texten