Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 26

1893-04-07 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:26, Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

N:0 26.

Ank. till Kikad. kansli den 7 april 1893 kl. 1 e. no.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående

upphäfvande af fideikommiss-stiftelser i fast egendom

på landet m. m.

Till lagutskottets handläggning har Andra kammaren hänvisat en inom

nämnda kammare af herr E. Åkerlund afgifven motion, n:o 31, hvaruti

föreslås,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket

bestående familjefideikommisstiftelser i fast egendom på landet upphäfvas,

äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena

vid siste innehafvarens död må erfordras.

Till stöd för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen följande:

Sedan Riksdagen genom bifall till motionärens vid 1891 års riksdag

väckta framställning om beredande af lättnader för obemedlade eller mindre

bemedlade att kunna förvärfva sjelfständig jordegendom och Kongl. Maj:t

genom tillsättandet af en komité för denua frågas närmare utredning hufvudsakligen

biträdt de af motionären deri uttalade åsigter, ville motionären

ånyo taga Riksdagens uppmärksamhet i anspråk för en fråga, som enligt

hans förmenande nära sammanhängde dermed. Såsom ledamot af ofvanberörda

komité hade motionären kommit till den öfvertygelse, att inom

flera af vårt lands folkrikaste län, hvarest behofvet för mindre bemedlade att

bilda egna jordbruk vore störst, icke synnerligen mycket torde kunna utBih.

till Riksd. Brok 1893. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 26.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

rättas för ändamålet genom statens direkta mellankomst, emedan derstädes

hvarken statsdomänerna eller tillgångarne på odlingsbara utmarker å fritt

disponerade hemman relativt vore af synnerlig betydenhet och att man derför

å sådane orter hufvudsakligen vore hänvisad till att söka för saken intressera

och underlätta den enskilda företagsamheten.

Derest de förändringar uti gällande lagstiftning om hemmansklyfning

och jordafsöndring, som af jordbrukslägenhetskomitén föreslagits, af statsmagterna

skulle gillas och antagas till lag, skulle sagda ändamål till stor

del vinnas genom enskildes initiativ, ehuru visserligen ganska stora hinder

för upplåtelser af jordlägenheter under full eganderätt i större skala komme

att förorsakas utaf de inteckningar, Indika graverade större delen af Sveriges

jord, som innehades under eganderätt, hvarför också näppeligen någon annan

åtgärd från statsmagternas sida i så hög grad skulle främja tillväxten af

den bofasta sjelfegande befolkningen inom vissa orter, som upphäfvandet

af fideikommissinstitutionen i hvad den berörde jordbruksfastighet, dels

emedan dessa egendomar i allmänhet häftade i jemförelsevis ringa gäld, dels

emedan å desamma, åtminstone inom mellersta Sverige, mycket ofta funnes

högst betydliga odlingsbara utmarker, hvilka förblifvit obrutna, kanske främst

i följd af innehafvarnes oförmåga att anskaffa erforderliga rörelsekapital för

de mången gång rent af besvärligt stora gods, de måst bibehålla alldeles

ostyckade.

Om fideikommissjorden blefve vanlig arfvejord, skulle det säkerligen

icke dröja länge, förr än betydliga delar af densamma med för brukning

olämpliga lägen o. s. v. skulle komma att försäljas, och ett sådant tillvägagående

skulle icke allenast i hög grad komma att främja befolkningens bofasthet,

utan derjemte vara till fromma för vederbörande fideikommissarier,

hvilka nu ofta nödgades skuldsätta sig för att erhålla för jordbrukets bedrifvande

nödigt rörelsekapital.

Då till det här ofvan anförda mest talande skälet för fideikommissinstitutionens

upphäfvande i hvad den afsåge fastigheter å landet, komme

åtskilliga andra skål, hvilka för sådan åtgärds vidtagande blifvit anförda uti

tillförene väckta motioner, hölle motionären före, att statsmagterna hellre

än att fortfarande hägna om stora jordkomplexers fortvara borde, så långt

sådant utan våldsamma åtgärder kunde ske, underlätta åtkomst af jordegendom

för den stora massan af vårt folk genom slitandet af de onaturliga

band, hvilka hölle ifrågavarande gods tillsammans.

Att jordbruksfideikommissen hade synnerligen betydligt omfång, särskilt

inom åtskilliga ganska tätt befolkade län, inom hvilka beredandet af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

tillfällen att förvärfva sjelfständiga fastigheter för mindre bemedlade otvifvelaktigt

skulle visa sig mest välsignelsebringande, framginge bäst däraf, att

inom Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms,

Upsala, Örebro och Yestmanlands län dessa fideikommiss intoge nära 10

procent af den privata jorden, efter hemmantal räknadt, deraf inom Malmöhus

län omkring 14, inom Kristianstads omkring 10, inom Södermanlands

omkring 16, samt inom Stockholms omkring 13 procent.

På de af motionären anförda och i frågan förut åberopade skäl ansåge

motionären, att fideikommissinstitutionen i hvad den rörde fast egendom

ej blott oftast verkade skadligt ur social, politisk -och nationalekonomisk

synpunkt, utan äfven i fråga om jordbruksfastigheter vore synnerligen hämmande

för vårt lands sunda utveckling genom förhindrandet af den sjelfegande

befolkningens ökning å landsbygden, särskilt inom de orter, hvarest

sådan ökning vore mest af behofvet påkallad.

Ifrågavarande ämne har förut vid flera Riksdagar varit föremål för lagutskottets

uttalande, och särskild! vid 1889 års Riksdag har utskottet öfver

en af enskild motionär inom Andra Kammaren gjord framställning, gående

ut på upphäfvande af fideikommiss-stiftelser i fast egendom såväl å landet

som i stad, afgifvet ett så lydande utlåtande, n:o 50:

Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling har vid 1882,

1883, 1884 och 1886 årens riksdagar varit föremål för kamrarnes pröfning,

och har Andra Kammaren vid de tre förstnämnda riksdagarne uttalat

sig för fideikommissinstitutionens afskaffande, hvaremot Första Kammaren

vid samtliga omförmälda tillfällen bifallit lagutskottets i ämnet afgifna utlåtanden,

i hvilka utskottet afstyrkt åtgärd i berörda syfte. Att Andra

Kammaren år 1886 biföll utskottets afstyrkande utlåtande torde hafva berott

på den mindre tillfredsställande form för institutionens upphäfvande, som

då var föreslagen. •

Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska förfoganden

vill utskottet här erinra om följande, af föregående riksdagars lagutskott

omförmälda förhållanden.

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för

denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på förtroende till

denne grundad! uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven

tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendom skulle

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 2(i.

tillgodokomma en fjerde, efter denna en femte o. s. v. (så kallade fideikominissoriska

sinstitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras hela

förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under den

utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjejideikommisset

framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller

lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå från

eu slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägteu är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i Tyskland,

jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen», hvilka

båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen i fast egendom

till följd af gällande privata dispositioner. I andra land framträdde

likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen begränsad

till män, och med afseende å grunden för denna blef vo godsen

majorat, minorat, seuiorat, primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens

heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefideikommiss

i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i Tyskland

och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet. Stadgan

angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen såsom något

redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestämmelser.

I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna lag endast

i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna, göra

testamente, hafve våld göra det — — med eller utan vilkor.»

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses innefatta

ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid upprätta

dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden äfven

rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och ekonomiska

olägenhetet, som kunde vara förenade med en obegränsad rätt att

genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde,

hos oss lika som uti flere andra land, inskränkning uti en sådan

förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning togs af Rikets Ständer,

hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars 1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt donations-

och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till

öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommissstiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,

enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på lifstid

innehafva fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle derigenom

nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig uppfostran

och understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt egare, som

hvarken af allmänna lagens vissa stadganden om arf, eller af något sitt förordnande

kan hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egendomen

skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs den af barnen, som gifver minsta

hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan icke annat än

anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse

blifver att fördubbla och i förtid upptaga afkomsterna till skada för jordens

nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvare®

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika inrättningar

ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga häfd

binderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,

hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg

betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd

och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att använda

godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda fideikommiss-vilkor,

en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt afseende

åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då ofelbart

är, att eu allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre afkastning

och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere

egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse

samt för odling och samhäfd obeqvämliga flere gods kunnat vara, likväl

föreskrifvit, att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas; och

de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas af

flere samegare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit en källa

till obehagliga rättegångar och till eu olycklig oenighet inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning, utan

rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens besittning gjort

till everldeligt vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej få bekläda någon

statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orimligheter en sådan

oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel lätt att inse, äfvensom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd och egendomars förbättring

det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att

hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,

hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte

befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, eu egare bör hafva magt,

att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och

obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kau

i en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar

och förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,

om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för enskilda

att ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke

kan stå tillsammans med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Ständer

tagne beslut om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång

förvärfva; då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste

delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras

och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,

hvilka, ehuru orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl

göra anspråk på eu varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,

enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrigt

skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade nationer

redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen, svear

och göther, som aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne till

sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare härmningar

deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta dispositionsfrihet

böra jemkas inom billiga och för samhällets allmänna nytta

afpassade gränser, samt till följd deraf trott sig böra hos Eders Kongl.

Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af följande

närmare bestämmelse och tillägg vid det för detta ämne lämpliga

lagens rum i 16 kap. 1 § ärfdabalken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente kåfve wåld göra det

muudteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och wittne twänne godo

män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd och

af fri vilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll

eller ej. Aro ej vittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill

sin död warit utur stånd satt wittnen anskaffa äge ock då Testamentet,

laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och uuderskrifvit,

Bortgifver någor fast egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvalt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

7

ning sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess makas

lifstid, eller om ägande rätten widare än till utnämnande af Testamentseller

Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastigheten

ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag

förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter om fast egendom

sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten fölen

framtid vidare inskränkes, än nu sagt är. Men angående städja och

arrende, gälle hvad derom särskildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts

godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af

gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets Ständer,

innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten

af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den 3

april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehafvare

af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot inteckning

göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte

af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka

häfvande af vissa uti fideikommiss-stiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor,

ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta

mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan

fideikommissarie!- och medarfviugar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen

måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anmälas, på det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med

annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter

sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda meddelade

bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta domstolen befogenhet

att i viss mån rubba gruuderna för en bestående fideikommissstiftelse,

eu befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse att inteckna

fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens upphörande.

De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,

som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom, qvarstå

ännu, och -—- med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen än äfven

den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor undergått sedan

1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla i detta ämne, kommit

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

att allt mera framstå såsom oegentliga och stridande mot sunda lagstiftningsgrundsatser.

Ur politisk och social synpunkt lärer det icke kunna

anses fördelaktigt, att stora jordegendomar äro hopade och allt jemt bibehållas

i en enda persons eller familjs hand, likasom det, ur nationalekonomisk

synpunkt sedt, måste lända till skada, att sådana egendomar alltjämt

innehafvas af personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begränsad

som vid fideikommiss är förhållandet. Ser man åter saken från rättvisans

och billighetens sida, så ligger det onekligen något för rättskänslan

upprörande deruti, att, såsom fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser,

en enda person skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda

qvarlåtenskapen efter en afliden, till hvilken han icke stått i närmare

slägtskapsförhållande än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller

intet. Detta sistnämnda missförhållande framträder numera, sedan den lika

arfsrätten mellan syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare.

Det har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka

fideikommissegendom på sådant sätt, att den på kort tid lemnat största

möjliga afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga

arfvingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn dervid tagits till egendomens

framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning

med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries

sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel af densamma, innan

den skulle af ny fideikommissarie tillträdas. Om förekomsten af dylika

missbruk vittnar en afgifven motion om inskränkning af den rätt, som i

afseende på fideikommissfastighet tillkommer delegare i boet efter afliden

fideikommissarie.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare

andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss i

fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande

anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning upphäfva

desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras

bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i

omedelbart sammanhang med fideikomraissrättens upphörande, skulle möta

oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt

nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner af ifrågavarande

art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskildt med afseende

å omfånget af de bestående fideikommis-stiftelserna, icke vore sådana,

att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 9

vårt land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de uppgifter, hvilka lemnats

af kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

senast afgifna femårsberättelser. Af dessa uppgifter

framgår, att taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfastigheter i riket vid

1885 års slut utgjorde tillhopa 109,404,407 kronor, deraf den å landet

befintliga fasta egendom af fideikommiss-egenskap uppskattades till 106,9 6 5,9 07

kronor. Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas

bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är

ur det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat,

utan fastmer egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda

i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,

erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig

hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der dylika

dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen

kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen

af hvad samhällets sunda utveckling klöfver, de böra och måste vika för

hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom utskottet nedan skall

visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande

i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den ej heller är främmande

för vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda

förordning af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt,

tillåter ganska väsentliga modifikationer af de förordnanden, på hvilka dessa

stiftelser äro grundade.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfsgrundsatser

på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna

åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorgfällig

utredning och undersökning. Utskottet vill här erinra om de åtgärder,

som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen blifva

upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stadgadt,

att alla af privata gods bildade majorat, som redan, från förste innehafvaren

räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som

bilda dessa majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för

framtiden succession i dylika majorat, begränsad till två led, från förste

innehafvaren räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade

innan tiden för lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1

oktober 1833 visserligen förbehållit den närmaste fideikommissarien hans

B!h. till Likså. Prof. 1893. 7 Samt. 15 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

rätt, men fråntagit de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att

erhålla fideikommisset; och i Italien har lagen den 30 november 1865

upphäft alla då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissoriska

substitutioner samt tillagt den dåvarande innehafvaren full eganderätt

till halfva fideikommissförmögenheten och den närmaste arfvingen full

eganderätt till andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande

innehafvaren under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, §

93, stadgas, likasom i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus

eller fideikommissgods kan för framtiden upprättas och att genom lag

skall närmare ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendsm,

ehuru sistnämnda bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan

ledt till någon påföljd.

Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga

skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast egendom,

samt att en sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända lagstiftningsgrundsatser,

äfvensom eger föredömen i främmande lands lagstiftningar,

får utskottet, som visserligen icke förbiser de svårigheter, hvilka kunna

vara förenade med frågans lösning, och derför anser en fullständig utredning,

som endast af Kongl. Maj:t kan åstadkommas, böra föregå framläggande

af förslag i ämnet, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommiss-stiftelser

i fast egendom på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till

sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste

innehafvarens död må erfordras.

Utskottets förberörda hemställan blef af Andra Kammaren bifallen,

hvaremot densamma, dock med en ringa röstöfvervigt, afslogs af Första

Kammaren. Enahanda framställning förnyades vid 1890 års riksdag, men

frågan strandade äfven då på Första Kammarens motstånd.

Den nu föreliggande motionen berör endast fideikommiss-stiftelser i

fast egendom på landet, men då dessa hafva för frågan den ojemförligt

största betydelsen — enligt hvad bifogade af statistiska centralbyrån upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

rättade bilaga utvisar, utgjorde år 1890 taxeringsvärdet å fast egendom af

fideikommissnatur 104,427,107 kronor eller omkring 720 värdet utaf

all svensk enskild jord — och då de öfver klagade olägenheterna af fideikommiss-institutionen

äro särskilt känbara å landsbygden, har utskottet

ansett den omständighet, att motionären icke gifvit sin framställning större

omfattning, icke böra föranleda till motionens afstyrkande, och får derför

på ofvan anförda skäl hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lag, hvarigenom de i riket bestående familj efideikommiss-stiftelser

i fast egendom på landet upphäfvas,

äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som för

ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvarens

död må erfordras.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. Annerstedt.

Reservationer:

af herrar Annerstedt, C. H. Lundström, Glaeson och von Möller,

hvilka afstyrkt bifall till motionen;

af herr Hasselrot, hvilken hemstält om skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran, att Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten

och omfånget af bestående familjefideikommiss-stiftelser rörande fast egendom

å landet, täcktes taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser

om dylika stiftelser må kunna upphäfvas eller så förändras, att, enligt

öfverenskommelse inom vederbörande slägt eller under andra lämpliga vilkor

och förbehåll, dessa stiftelser må kunna upphöra, samt för Riksdagen framlägga

förslag till de stadganden, hvartill den verkstälda utredningen kan

föranleda; samt

af herrar Lundin och Öländer, hvilka instämt i den af herr Hasselrot

afgifna reservation.

Herrar L. O. Larsson, Pehrsson, Fröberg och Näslund hafva begärt

få här antecknadt, att de icke deltagit i utskottets behandling af förevarande

motion.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Bilaga till lagutskottets utlåtande n:o 26.

Fideikommissegendomarnes mantal ock taxeringsvärde vid 1890 års sint, länsvis.

Antal fideikommiss-

innehafvare.

Landsbygden

Städerna

Summa

taxeringsvärde

Kr.

Mantal

Taxeringsvärde

Kr.

Taxeringsvärde

Kr.

9

___

___

2,381,700

2,381,700

36

420.290

9,619,000

10,000

9,629,000

12

2 2 9.742

4,513,400

62,400

4,575,800

24

482.776

12,568,500

''--

12,568,500

16

263.837

7,808,340

23,900

7,832,240

11

146.222

3,014,400

19,500

3,033,900

3

51.500

1,007,100

—

1,007,100

4

28.354

1,183,300

——

1,183,300

3

51.854

1,536,200

4,000

1,540,200

11

281.842

11,283,100

---

11,283,100

17

485.851

32,016,200

i? 17 "

32,016,200

3

136.868

3,322,600

--—*

3,322,600

1

4.875

94,000

—--

94,000

12

72.238

2,351,000

4--*—i •

2,351,000

10

86.322

2,162,500

—--'' A

2,162,500

7

12.157

572,400

;; fii ——-

572,400

6

117.494

4,975,000

i f i rr

4,975,000

16

179.833

4,553,267

73,700

4,626,967

1

2.999

234,700

—

234,700

3

21.813

1,596,900

23,100

1,620,000

1

0.438

15,200

—

15,200

167

3,077.305

104,427,107

2,598,300 |107,025,407

Stockholms stad.........

Stockholms län .........

TTpsala län..................

Södermanlands län ...

Östergötlands län ......

Jönköpings län .........

Kronobergs län .........

Kalmar länx) ............

Gotlands län...............

Blekinge län...............

Kristianstads län ......

Malmöhus län............

Hallands län.............

Göteborgs o. Bohus län

Elfsborgs län:)............

Skaraborgs län .........

Vermlands län .........

Örebro län..................

Vestmanlands En......

Kopparbergs län —...

Gefleborgs län............

Vesternorrlands län —

Jemtlands län............

Vesterbottens län.....

Norrbottens län.........

Hela riket2)

'') Uppgifterna afse året 1885,

2J Häraf innehafva några fideikommissegendom inom mer än ett län.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 13

Anm. Enligt det i kongl. statskontoret upprättade generalsammandrag

öfver 1890 års bevillning af fast egendom, äfvensom öfver taxeringsvärdet

å sådan fast egendom, för hvilken bevillning icke erlägges (= staten,

kommuner, menigheter m. fl. tillhörig fastighet) utgör för landsbygden

sammanlagda taxeringsvärdet å all enskild jordbruksfastighet 2,159,015,835

kronor, å all enskild annan fastighet 304,171,010 kronor, å staten tillhörig

fastighet 132,310,085 kronor samt å kommuner m. fl. tillhörig fastighet

98,777,800 kronor. Sammanlagda taxeringsvärdet af landsbygdens fastigheter

uppgick sålunda år 1890 till 2,694,274,730 kronor.

Bih. till Iliksd. Vrot. 1893. 7 Sami. 15 Iläft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.