Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

1893-04-07 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:30, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

11

N:o 30.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad

motion, n:o 48, har herr J. Johnsson förnyat sitt vid 1892 års lagtima

riksdag framstälda förslag till ändrade bestämmelser rörande oäkta barns

arfsrätt. Under åberopande af ej mindre de skäl, motionären till stöd för

nämnda förslag anfört, än äfven den utredning, frågan erhållit i lagutskottets

vid ofvannämnda riksdag afgifna utlåtande, n:o 53, hemställer

motionären:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande

bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som

icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att

lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Till stöd för sin framställning vid 1892 års lagtima riksdag erinrade

motionären, huru som förordningen den 14 april 1866, hvarigenom oäkta

barn, som icke vore afladt under äktenskapslofven, förklarats berättigadt

att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den

församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga

arf efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott,

stälde det oäkta barnet i fråga om arf i eu sämre ställning till sin moder

än de inom äktenskapet födda eller såsom sådana ansedda barnen. I vår

religiösa åskådning likasom i den borgerliga lagstiftningen i allmänhet inginge

emellertid den grundsats, att barnen icke borde lida för föräldrarnes

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

förseelser, men denna så ofta framhållna och otvifvelaktigt rigtiga grundsats

vore på förevarande område icke genomförd.

Det hufvudsakliga skäl, anförde motionären vidare, som blifvit åberopadt

emot medgifvande af lika arfsrätt åt oäkta barn, vore den fruktan,

man förmält sig hysa, att derigenom en betänklig rubbning skulle ske i

den sedliga grunden för äktenskapet. Men motionären höll före, att äktenskapet

icke vore så uteslutande eller i så hufvudsaklig mån bygdt på förutsättningen

af egendomsgemensamhet, att dess anseende eller familjebandets

sammanhållning skulle äfventyras genom uppfyllande i ifrågavarande hänseende

af rättvisans bud mot de oäkta barnen. Denna grundsats hade

jemväl af lagutskottet vid 1863 års riksdag blifvit uttalad, ehuru den då

förordade ändring icke ledde till det åsyftade målet, och tiden torde vara

inne för en lagändring, som bättre än den gällande lagstiftningen tillgodosåge

berörda kraf.

Bestämmelsen att endast för det fall, att modern i kyrkoboken för den

församling, der hon då vore kyrkoskrifven, låtit såsom sitt anteckna barnet,

oäkta barn skulle ega att taga arf efter modern, vore enligt motionärens

uppfattning otillfredsställande. Att barnets ve eller väl skulle uteslutande

bero deraf, huru vida den prest, som döpte barnet eller mottoge anmälan

om barnets anteckning i kyrkoboken, rätteligen fullgjorde detta åliggande,

vore så mycket betänkligare, som någon påföljd icke vore stadgad för prest,

som försummade att anställa sådan anteckning. Oförstånd och försummelse

å moderns sida att anmäla barnet hade jemväl ofta haft till följd, att barn

nekats taga arf efter sin moder.

I det fall, att bevis om barnets härkomst kunde åvägabringas, borde

väl, syntes det, barnet vara berättigadt till arf efter modern, äfven om, af

en eller annan omständighet, barnet ej blifvit af modern såsom hennes antecknadt

i kyrkoboken.

I sitt förenämda utlåtande yttrade utskottet, bland annat, följande:

»Såsom motionären erinrat, inträdde den under ståndsriksdagarnes

tid ofta återkommande och mycket omtvistade frågan om oäkta barns arfsrätt

i ett nytt skede genom utfärdandet af förordningen den 14 april 1866.

Denna förordning tillkom närmast i anledning af rikets ständers skrifvelse

den 6 december 1863, deri till antagande framlades ett förslag, hvarigenom,

med ändring af hvad i 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgades derom, att barn,

som aflats i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, eller i förbudna

leder, ej egde taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar,

förordnades, att oäkta barn jemväl Unge taga arf efter sin moder lika med

äkta barn.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

I skrifvelse den 31 oktober 1865 tillkännagaf emellertid Kongl. Maj:t,

att Kongl. Maj:t vid granskning af berörda förslag funnit sig icke kunna

godkänna detsamma hufvudsakligen af de skäl, att förslaget dels genom att

tillägga oäkta barn enahanda arfsrätt efter moder som äkta barn syntes

innebära en rubbning i grundsatsen, att allenast ett lagligt äktenskap kunde

erkännas såsom familjens grundval, och dels saknade föreskrift derom, att

oäkta barn borde blifvit af modern i lifstiden erkändt, ehuruväl ett dylikt

erkännande vore ett vilkor för den presumtion af den aflidnas ej tillkännagifna

yttersta vilja, som skulle kunna antagas såsom grund för den arfsrätt,

man ville tillerkänna sådant barn.

I enlighet härmed var också det förslag upprättadt, som i proposition

till 1865—66 årens riksdag förelädes till antagande och i oförändradt skick

blef bifallet, hvarefter detsamma genom ofvan berörda förordning upphöjdes

till lag.

Enligt samma förordning är nu oäkta barn berättigadt till arf under

följande tre vilkor: l:o att det ej är afladt under det modern lefver i

äktenskap; 2:o att det ej är afladt i förbudna led; och 3:o att det är erkändt

af modern på det sätt, att hon låtit som sitt barn anteckna det i

kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven. Ifrågavarande

arfsrätt, som gäller allenast efter moder, är vidare i anseende

till omfånget begränsad till den egendom, som ej utgör bröstarfvinges

laglott.

Vidkommande motionärens förslag att låta arfsrätt för oäkta barn

inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende af om någon

anteckning derom skett i kyrkoboken, synes detta utskottet synnerligen

behjertansvärdt.

Såsom propositionen vid 1865—66 årens riksdag angifver, är nu gällande

vilkor, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna barnet

såsom sitt, grundadt på den uppfattning, att oäkta barns arfsrätt åtminstone

företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns befintliga,

men ej tillkännagifna yttersta vilja och således vore, hvad man kallar, eu

förklädd testamentsrätt. Oafsedt nu, att rigtigheten af berörda uppfattning

icke synes vara obestridlig, torde i allt fall lagens fordran, att anteckningen

i kyrkoboken ovilkorligen skall visas hafva skett på särskildt föranstaltande

af modern, vara alltför sträng och i tillämpningen vålla allehanda svårigheter.

Detta har också blifvit erkändt af lagutskottet vid 1881 och 1882

årens riksdagar, hvilket förklarade sig anse arfsrätt böra inträda, äfven om

det icke visades, att en i kyrkoboken befintlig anteckning tillkommit på

moderns föranstaltande. Den omständighet, att en anteckning i kyrkoboken

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

turmes om oäkta barns härkomst borde enligt utskottets förmenande göra

tillfyllest. Utskottets i enlighet härmed uppgjorda förslag till ändring af

bestämmelserna i 1866 års förordning godkändes vid båda de nyssnämnda

riksdagarne af Andra Kammaren utan votering, men afslogs af Första

Kammaren.

Jemväl lagutskottet vid 1885 års riksdag, som i öfrigt afstyrkte

hvarje förändring i den bestående lagstiftningen, fann tillämpning af 1866

års förordning mindre tillfredsställande, i det att den på grund af åtskilliga

förhållanden icke verkade så, som med densamma afsetts. Utskottet hemstälde

för ty till Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att genom cirkulär hos

vederbörande presterskap måtte inskärpas angelägenheten deraf, att ifrågavarande

anteckning verkstäldes på sådant sätt, att den innefattade bevis,

att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt. Denna hemställan blef af

Riksdagen bifallen, och utfärdades cirkulär i ämnet den 5 juni 1885.

Såsom utskottet redan antydt, anser utskottet emellertid billigt och

rättvist, att, äfven om af en eller annan anledning, t. ex. moderns död

vid barnsbörden, anteckning icke kunnat ske i den ordning gällande lag

föreskrifver, oäkta barn, om hvars härkomst icke föreligger något tvifvel,

bör tillerkännas arfsrätt efter sin moder. Lika med lagutskottet vid 1881

och 1882 årens riksdagar finner utskottet i sådant hänseende eu anteckning

i kyrkoboken, äfven om den icke tillkommit på moderns föranstaltande,

i allmänhet böra göra tillfyllest, men jemväl en på annat sätt åvägabragt

juridiskt bindande maternitetsbevisning torde icke böra frånkännas

enahanda verkan. Regler böra emellertid gifvas för en dylik maternitetsbevisning

och viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk må af oäkta barn

framställas för att komma under beaktande.

Hvad angår förslaget att vidga omfånget af oäkta barns arfsrätt,

anser utskottet jemväl detsamma förtjent af understöd. Som bekant är det

hufvudsakligen från tre synpunkter, den allmänna moralens, kyrkans och

statens, som motståndet mot en dylik utsträckning plägar hemta sitt stöd.

Man har sålunda fruktat, att hvarje handling, hvarigenom de oäkta födde

i familj rättsligt hänseende förblandades med äkta barn, skulle inverka störande

på sedernas helgd, att familjelifvets renhet skulle fläckas, om frukten

af eu osedlig förbindelse vunne rättigheter, som eljest grundade sig allenast

på det af äktenskapet sedliggjorda blodsbandet, och slutligen ått skandalösa

rättegångar skulle deraf blifva en följd. Men — såsom en författare i ämnet

med skäl anmärkt — man kan fråga, hvarifrån den menniskokännedom är

hemtad, som tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet,

att frukten deraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

15 *

allt skäl anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt,

till återhållsamhet manande system snarare befästas än försvagas, att äktenskapets

helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas derigenom, att handlingar,

som strida mot sedlighetens lag, icke företagas, att föräldrarnes

vandel står för de äkta barnen lika litet fläckfri, då de oäkta ega arfsrätt,

som då detta icke är händelsen, samt att möjlighet till chikanösa

processer redan föreligger i de oäkta barnens af lagen erkända anspråk på

uppfostringsbidrag.

Hvad vidare angår den uppfattning, som från kyrkans synpunkt

finner en utsträckning af oäkta barns arfsrätt förkastlig, må erinras, huru

som det visserligen var under kristendomens äldre tider i vårt land, som

grunden lades till vår nu gällande lagstiftning i ämnet, och att följaktligen

den slutsats synes berättigad, att denna lagstiftning är betingad af den

kristna läran. Men — såsom lagutskottet vid 1859—60 årens riksdag

rigtigt anmärkte — det är af vigt att ihågkomma, att detta var den kristna

läran, sådan den representerades af katolicismen, hvilken satte kyrkan i

stället för kristendomen och sträfvade derhän att få alla band, som icke

af kyrkan helgats, ansedda såsom ogiltiga inför lagen och ur stånd att

grundlägga några rättigheter, icke ens de naturliga och allmänt medborgerliga.

Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsigt, att

rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig

princip, förblandande dermed den felande med den oskyldige och tryckande

osedlighetens kännemärke på den senares panna.

Kommer så den tredje synpunkten, hvilken ligger till grund för

satsen, att endast lagligt äktenskap gifver laglig arfsrätt. Från denna

grundsats, åberopad jemväl vid 1866 års förordnings tillkomst, ha dock

1734 års lagstiftare, på sätt lagutskottet vid nyssnämnda riksdag vidare

anmärkt, medgifvit flera så väsentliga undantag, att den näppeligen förtjenar

namn af ledande princip. Ty först — och för att icke festa sig

dervid, att barn, aflade med fästeqvinna eller under äktenskapslöfte, anses

såsom äkta barn — måste beaktas, att barn, som är afladt i lönskaläge

och således oäkta, får arfsrätt, om blott fadern sedermera tillsäger modern

äktenskap. Fn dylik tillsägelse är visserligen att anse såsom en legitimation,

men ostridigt är likväl, att barnet var frukt af en förbindelse, som

icke i sig innebar det ringaste moment af ett lagligt äktenskapsband.

Vidare är barn, som blifvit afladt under våldtägt, berättigadt att taga arf

såsom äkta barn, ehuru qvinnan visserligen icke erhåller laggift hustrus

rätt. I sistnämnda fall är, äfven om till stöd för arfsrätten åberopas moderns

oskuld, faderns brottslighet desto större, och likväl ärfver barnet

äfven honom. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats derutinnan att,

s. 16 Kontrollera mot PDF

. 16

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken, oäkta barns efterlemnade egendom

går i arf till föräldrarne.

I våra grannland Norge och Danmark ärfva oäkta barn likasom äkta

barn moder och mödernes fränder, i Norge derjemte under vissa vilkor

fader och fädernes fränder. De flesta europeiska länder tillägga, om ock

med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder, och det kan

egentligen sägas vara allenast den engelska, i detta afseende på feodalistisk

grund hvilande rätten, som ännu nekar dem en dylik rätt. Slutligen må

nämnas, huru som äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk (1 kap.

21 §) ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap

eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman,

hvarjemte beredningen, fullt följdrigtigt synes det utskottet, föreslog,

att arf efter oäkta född icke skulle få gå till skyldeman, som han ej sjelf

kunnat ärfva.»

På grund af hvad sålunda anförts, tillstyrkte utskottet skrifvelse till

Kongl. Maj:t af enahanda innehåll, som angifves i motionärens vid innevarande

Riksdag väckta framställning.

Denna utskottets hemställan, som af Första Kammaren afslogs, blef

af Andra Kammaren bifallen.

Utskottet har icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt i frågan,

utskottet vid 1892 års lagtima Riksdag intagit; och hemställer utskottet

följaktligen,

att Riksdagen, i anledning af motionärens framställning,

måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande

oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt

under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas

att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 17

Reservation:

af herrar Lundin, Pehrsson, Claeson, Hasselrot, Öländer och von Stapelmohr,

hvilka ansett, att utskottet, i anledning af förevarande motion, bort

tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse anhålla allenast, att Kongl. Magt ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af

gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som

icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas

att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den

församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga

arf efter sin moder;

af herrar C. H. Lundström och C. F. Pettersson, hvilka ansett, att

motionen bort af utskottet afstyrkas;

samt af herr West er, med hvilken herr Bruzelius instämt: »Med utskottets

pluralitet är jag ense derutinnan, att oäkta barn, som icke är

afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må berättigas att lika

med äkta barn taga arf efter modern äfvensom derutinnan, att sådant barns

arfsrätt icke bör ovilkorligen göras beroende deraf, att modern låtit såsom

sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då

var kyrkoskrifven; men af flera uti utskottets betänkande antydda skäl

synes mig böra såsom vilkor för oäkta barns arfsrätt stadgas, att barnet

blifvit af modern i lifstiden erkändt.

Då utaf åberopade af lagutskottet vid 1892 års lagtima riksdag anförda

motion väl vill synas, som om utskottet i detta hänseende haft lika

uppfattning med mig, men detta icke blifvit med tillräcklig tydlighet angifvet,

har jag ansett ett förtydligande i denna del önskvärd och hemställer

förty, att sista punkten i utskottets motivering må erhålla följande lydelse:

Utskottet, som anser att oäkta barns arfsrätt efter moder bör göras

beroende deraf att modern antingen genom vederbörlig, i föreskrifven form

gjord anteckning i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var

kyrkoskrifven, eller på annat sätt under sin lifstid erkänt barnet, har icke

funnit skäl frånträda den ståndpunkt i frågan, utskottet vid 1892 års lagtima

riksdag intagit, och hemställer utskottet följaktligen,

att Riksdagen etc.»

Herrar Fröberg och Näslund hafva begärt få här antecknadt, att de

på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i detta

ärendes slutliga behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Samt. 10 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.