Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

1893-04-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:31, Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur

svenska statskyrkan.

Till lagutskottet har från Andra Kammaren hänvisats en af herr

J. Erikson från Stockholm, med hvilken herr John Olsson instämt, väckt

motion n:o 27, angående ändring i 3 § af förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, hvilket

lagrum för närvarande lyder:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära

och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för

kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund,

hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan

minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle

sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i

kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han

fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling

må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.»

Förevarande motion har följande lydelse:

»I anledning af det allt mer framträdande behofvet af sådan ändring

i nu gällande lagstiftning, att den, som af sin öfvertygelse i religions
Bih.

till ]liksd. Prof. 1893. 7 Sami. 11 Haft. (N:is 31—34.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

saker finner sig föranlåten att begära utträde ur statskyrkan, må, utan

hinder deraf att han icke kan uppgifva något samfund, hvartill han

kunde vara sinnad att öfvergå, få blifva från kyrkan skild, och under

antagande att det nu mera skall vara tydligt för en hvar, att hvarken

staten, kyrkan eller den enskilde kan vinna derpå, att sådant utträde i

många fall omöjliggöres, anser jag mig böra förnya min vid några föregående

riksdagar väckta och af Andra Kammaren tvenne gånger bifallna

motion i detta ämne.

Denna fråga har redan erhållit en utredning, som gör hvarje ytterligare

sådan öfverflödig. Och det är glädjande att erfara, det hon till

sin verkliga innebörd blifvit rätt bedömd af de allra fleste, som deltagit

i hennes behandling. Invändningarne mot den ifrågasatta lagförändringen

torde också, då man tager hänsyn till verkliga förhållanden, visa sig

temligen svaga.

Till dessa invändningar hör talet om det välgörande inflytande,

kyrkan antages kunna utöfva på den vilseförde. En temligen allmän

erfarenhet visar likväl, att detta inflytande är högst obetydligt, om ens

något. Hvad kan väl en kyrkans tjenare uträtta med afseende på en

person, som alls icke tror eller vill tro på kyrkans läror? Och kan väl

tron på dessa läror bibringas någon derigenom, att han mot sin vilja

qvarhålles inom kyrkan? Så länge icke frihet till utträde lemnas, kan

icke heller kyrkan utöfva den magt till gudlig tillrättavisning och tukt,

som Kristus anförtrott åt sin församling och hvilken är nödvändig, om

sant kristligt lif skall utvecklas inom kyrkan. Under diskussionen i

Första Kammaren den 11 mars 1891 yttrade statskyrkans främste målsman

följande: »Mycket sällan, ja man börjar nästan på att kunna säga

aldrig, framkomma några förslag i positiv rigtning, d. v. s. sådana som

verkligen afse att uppbygga något, sådana som afse att afhjelpa hvarjehanda

verkligen förefintliga behof i vår lagstiftning och som kyrkan

både erkänner och önskar att få afhulpna. Men hvarför, kan då frågas,

framkomma icke äfven förslag i nu nämnda rigtning? Helt enkelt derför

att man antager — med eller utan skäl — att de under nu varande

förhållanden icke skulle kunna vinna framgång». — Dessa ord, som yttrades

för att bekämpa förslaget om en sådan reform som den, hvarom jag nu

hemställer, synas mig tala hellre för än emot denna reform. Största

hindret för en lagstiftning, som afser att uppbygga kyrkan och förbättra

hennes medlemmar, ligger nemligen utan tvifvel deri, att man icke utan

att bryta mot den religionsfrihet, som grundlagen tillförsäkrar svenske

medborgare, kan stifta och tillämpa sådana lagar mot dem, som ej tro

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

på kyrkans lära och sålunda ej anse sig böra lyda hennes bud, när dessa

befinnas strida mot deras egna åsigter.

Det har ock andragits mot den föreslagna lagförändringen, att den

skulle framkalla skadliga följder med afseende på barnuppfostran i så

måtto, att de, som till följd af fullständig afvikelse från kristendomen

utträdt ur kyrkan, skulle låta sina barn undervisas i ateistiska eller dermed

jemförliga läror. Men mot detta gäller, att vi med afseende på

folkundervisningen hafva bestämda föreskrifter. De undantag från dessa,

som medgifvas af den s. k. dissenterlagen (kongl. förordningen den 31

oktober 1873), afse uppenbarligen barn af föräldrar tillhörande »främmande»

kristna samfund. Och skulle man anse, att någon otydlighet här

föreligger, kan denna lätt undanrödjas derigenom, att man i nämnda

förordnings 6 § mellan orden »främmande» och »trossamfund» inskjuter

ordet kristna. Något egentligt skäl mot den förändring jag önskar finnes

dessutom icke i den gjorda invändningen, ty att man icke kan eller

åtminstone icke anser sig böra hindra föräldrar inom statskyrkan att

låta undervisa sina barn i gudsförnekande läror, derpå lemnar bland

annat den här i hufvudstaden existerande s. k. utilistiska söndagsskolan

exempel.

Jag anser mig, som ofvan anmärkts, icke behöfva ingå i någon

grundligare utredning af ämnet, utan tillåter mig, efter dessa erinringar,

att föreslå:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och

framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af kongl. förordningen

den 31 oktober 1873, att 3 § erhåller följande lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och vill

för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för kyrkoherden

i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt, inställe

sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden

samt anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden derom

anteckning i kyrkoboken. Ej må någon---— — upptagas»; samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan

blifva af nöden i följd af den för 3 § föreslagna ändrade lydelse.»

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion,

vill utskottet till en början erinra, hurusom ändring i nu föreslagen

rigtning af den s. k. dissenterlagens bestämmelser uti förevarande ämne

varit föremål för framställningar vid flere föregående riksdagar. Redan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vid 1877 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om rätt för

hvarje statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära, att

utträda ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund, hvartill

han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den lära, han omfattat,

till äfventyrs icke kunde anses såsom kristen. Motionen, hvilken

var väckt af en bland vår kyrkas mera framstående målsmän och i öfrigt

hvilade på en synpunkt, hvilken utskottet får anledning att här nedan

närmare beröra, vann icke Riksdagens bifall, och samma öde rönte en

vid 1882 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda

syfte. Vid 1883 års kyrkomöte var frågan om borttagande af skyldigheten

för den, som ville utträda ur statskyrkan, att uppgifva det kristna

trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, föremål för enskild motionärs

framställning, och tillstyrktes densamma af det tillfälliga utskott, till

hvars behandling den varit hänvisad, men lyckades icke vinna mötets

bifall. Vid såväl 1885 som 1886 årens riksdagar gjordes af herr Erikson

framställningar i samma syfte, som utmärker hans nu väckta motion.

Lagutskottet vid 1885 års riksdag afstyrkte bifall till motionen, hvilken

också afslogs af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren med

betydande röstöfvervigt. I sitt vid följande riksdag afgifna utlåtande

n:o 14 tillstyrkte lagutskottet motionärens framställning, i hvad den

afsåg upphäfvande af ofvan berörda skyldighet, men ansåg sig fortfarande

icke kunna förorda bifall till förslaget om borttagandet af det

vilkor för rätten att utträda ur statskyrkan, att den troslära, som den

utträdande omfattat, vore att anse såsom kristen. Motionens *öde i kamrarne

blef emellertid detsamma som vid 1885 års riksdag.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin framställning i

ämnet, och densamma tillstyrktes af lagutskottet i dess utlåtande n:o 15,

men frågan strandade äfven denna gång på Första Kammarens motstånd.

I sitt ofvannämnda utlåtande, n:o 15, erinrade utskottet, beträffande

förslaget om borttagande af den föreskrifna skyldigheten att uppgifva

det trossamfund, hvartill man ämnar öfvergå, om lagutskottets vid 1886

års riksdag afgifna utlåtande, som bland annat innehöll:

»Enligt förordningen den 23 oktober 1860 fordrades, för att en person

skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva

det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå, utan

ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Detta

sistnämnda vilkor borttogs genom 1873 års förordning, som endast

fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande

vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon tvekan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 5

yppats, huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade

sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års förordning

uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten erkändt trossamfund.

Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit undanröjd,

och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan kan öfvergå

till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som helst. Emellertid

qvarstår, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt paragrafen,

den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning i en

eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan utträda

ur denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund,

till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas, att,

oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund, som vår tids

religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt samvete

tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa samfund. Denne

har då att välja mellan att qvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens

åskådning han i till äfventyrs väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå

till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit

påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad

öfvergång till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen

att undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,

åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden

af den ifrågavarande inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat

inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan

mot henne hysa ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,

åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot

religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för

kyrkan sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans

egna målsmän framhållen.»

Vidkommande åter det ifrågasatta utsträckandet af rätten att utträda

ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära, anförde

utskottet vid 1891 års riksdag följande:

Emot en dylik åtgärd hade väsentligen framstälts den anmärkning,

att densamma skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning

såsom kristen stat, och att, då kärleken vore kyrkans högsta lag och

innersta drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra

att upplysande och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar,

som i religiöst hänseende affalla derhän, att de antingen om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

fattade trosläror, för hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande

eller ock intogo den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde

dessa affällingar också icke återföras till kyrkans sköte, vore det i allt

fall hennes pligt att söka bibringa dem en kristlig lifsåskådning.

Utskottet ansåg emellertid att, huru beaktansvärda dessa skäl än

måtte synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för riktigheten

af den uppfattning, motionären velat göra gällande. Den af honom

ifrågasatta bestämmelse innebure endast ett följdrigtigt genomförande

af den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen

i förevarande ämne blifvit byggd.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker

vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla

för annat eller mer än han verkligen vore, hade man ock att i likhet

med motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,

nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund

grundade rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig för

fiendtliga angrepp från dess egna medlemmar. Vore kyrkan ett samfund,

som för sitt bestånd kräfde enhet i öfvertygelse och handlingssätt, äfvensom

ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif, torde det

äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap skilja

olika tänkande, hvilka till äfventyrs funne sig manade att med hela

styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång. Att

personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit i

öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans medlemmar,

syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans och

statens intresse borde undanrödjas. Vidare komme här i betraktande,

att, såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande mångfald

af trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära, hvars beskaffenhet

att vara kristen eller icke kunde vara tvifvel underkastad, och vid sådant

förhållande torde det mången gång vara en vansklig sak för en

samvetsgrann själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör

med den församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda ur statskyrkan,

afgöra, om den lära, denne sade sig hafva omfattat, kunde anses vara

kristen, och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser

finge beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om kyrkan

kunde på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af dess

medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens

råmärken eller till och med afsvurit all religion, men hvilka mot sin

vilja hölles qvar inom kyrkans murar och sålunda påtvingades ett visst

sken af religiositet, som de i sjelfva verket måste förakta.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Utskottet har icke funnit skäl att ändra den ståndpunkt i denna

fråga, som utskottet intagit vid 1891 års riksdag; och får utskottet följaktligen

hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af förordningen den 31

oktober 1873, angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur

den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva

något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservationer:

af herrar L. O. Larsson, C. H. Lundström, Claeson, Öländer och

C. F. Pettersson, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till

motionen; samt

af herr Näslund, hvilken ansett, att motionen icke bort tillstyrkas,

i hvad den afser rätt äfven för den, som omfattat icke kristen lära, att

utträda ur statskyrkan.

Herrar Fröberg och Hasselrot hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.