Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 33

1893-04-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:33, Lagutskottets Utlåtande N:o 33

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

11

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap.

24 § strafflagen.

Kongl. Maj:t har den 10 nästlidne februari till Riksdagen aflåtit en

så lydande proposition, n:o 24:

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt år, må ej åtalas af allmän åklagare, der

ej genom brottet någon blifvit hindrad från lofligt arbete, eller ock

målsegande angifver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs,

åtalas af annan, än målsegande.

De lagrum, hvilka ifrågavarande proposition berör, hafva för närvarande

följande lydelse:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin

rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta;

straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med

svårare straff särskildt belagd är.

24 §. Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,

der ej målsegande det till sådant åtal angifver: ej heller må brott, som

i 23 § sägs, åtalas af annan, än målsegande.

Förevarande proposition, hvilken af båda kamrarne blifvit till utskottet

hänvisad, är, såsom framgår af det propositionen bilagda utdrag

af statsrådsprotokollet den 2 december 1892, föranledd af Riksdagens

skrifvelse den 18 maj samma år, deruti Riksdagen anhöll, att Kongl.

Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida icke allmän åklagare må berättigas

att å tjenstens vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen

hänförliga förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra

annan från fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter

för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Till stöd för berörda framställning anförde Riksdagen hufvudsakligen

följande. Erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt

land gåfve vid handen, att upprörande kränkningar af arbetets frihet

ej sällan förekomme, i det att arbetare, som ville fortsätta det arbete,

de åtagit sig att utföra, med hot eller våld hindrats derifrån och tvingats

att deltaga i arbetsinställelsen. Arbetarnes eget väl kräfde, att

mot dylika rättskränkningar bereddes dem ett verksammare skydd, än

gällande lagstiftning förmådde gifva. Det åsyftade målet kunde lättast

vinnas, derigenom att ifrågavarande brott stäldes under allmänt åtal.

Det vore nemligen uppenbart, att fruktan för hämd eller andra under

trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet förhindrade

eu angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda, derest förbrytelser

af ifrågavarande art stäldes under allmänt åtal, desamma säkerligen

kunde antagas i de flesta fall komma att erhålla välförtjent näpst.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen

bland annat, att, då i 15 kap. 24 § strafflagen stadgats, att brott som

i 22 § af samma kapitel omförmäles, ej må af allmän åklagare åtalas,

der ej målsegande det till sådant åtal angifver, hade lagstiftaren tvifvels

utan utgått från det antagandet, att nämnda brott ej omedelbart berörde

statens intresse, utan i främsta rummet vore att anse såsom förnärmelse

allenast af enskild persons rätt. Om ock i allmänhet detta antagande

fortfarande måste tillerkännas giltighet, kunde dock så icke längre anses

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

vara förhållandet i afseende å förbrytelser innefattande våld eller hot,

hvarigenom någon hindrades från lofligt arbete. Erfarenheten hade

nemligen visat, att dylika förbrytelser i regeln åstadkomme skada, hvars

verkningar sträckte sig långt utöfver området för den legale målsegandens

rätt, samt ej sällan satte det allmänna lugnet på spel. Såväl i den

enskildes som i statens intresse vore derför nödvändigt att lemna åklagaren

öppet att inskrida mot den, som genom våld eller hot, låt vara

mot enskild man, störande ingrepe i näringslifvets jemna fortgång; och

hemstälde föredragande departementschefen, att högsta domstolens utlåtande

skulle infordras öfver ett förslag till lag i ämnet i allo lika med

det föreliggande.

Inom högsta domstolen framstäldes mot förslaget hufvudsakligen

den anmärkning, att det ginge längre, än förhållandena påkallade, och

att den ifrågasatta lagförändringen således borde inskränka sig till de

fall, som, enligt hvad Riksdagens, åberopade skrifvelse utmärkte, föranledt

Riksdagens framställning i ämnet, eller tvång till deltagande i arbetsinställelse.

På sätt inom högsta domstolen anmärkts, torde åtalsrätten i ifrågavarande

hänseende ej böra utsträckas till andra brott än dem, hvilka

innefatta det för den enskildes rätt att fritt förfoga öfver sin arbetskraft

i hög grad kränkande tvång, som vid arbetsinställelser plägar utöfvas

och innebär ett mot rättstillståndet rigtadt angrepp, som staten

icke får tåla. På denna grund och för att bringa förslaget i närmare

öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sjelf i den skrifvelse, som föranledt

förslagets utarbetande, hemstält, anser utskottet, att de i Kongl.

Maj:ts förslag använda orden »der ej genom brottet någon blifvit hindrad

från lofligt arbete» böra utbytas emot orden »der ej genom brottet någon

tvingats att deltaga i arbetsinställelse». För att emellertid förekomma

den med nyssnämnda ordalydelse möjliga tolkning, att sådant tvång,

som åsyftar att hindra någon eller några af de i arbetsinställelsen deltagande

att återupptaga arbetet, icke skulle falla under den ifrågasatta

utsträckningen af åtalsrätten, finner utskottet jemväl nödigt, att efter

ordet »arbetsinställelse» tilläggas orden »eller hindrats att återgå till

arbetet».

Utskottet hemställer följaktligen,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts

ifrågavarande proposition icke kan oförändrad antagas,

måtte för sin del besluta följande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän

åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal eller

ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse

eller hindrats att återgå till arbetet; ej

heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan,

än målsegande.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservation er:

af herrar Lundin, Lundström, Öländer och von Stapelmohr, hvilka

yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition i oförändradt skick, samt

af herr Lilienberg, som ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet

bort af utskottet afstyrkas.

Herr L. O. Larsson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i utskottets behandling af ifrågavarande proposition.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:61 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maf.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen. s. 6 i texten