Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 45

1893-04-17 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:45, Lagutskottets Utlåtande N:o 45

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

13

N:o 4t5.

Ank. till Eiksd. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition

angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande

af belöning för dödande af björn och varg.

Genom en den 24 nästlidne februari till Riksdagen aflåten proposition,

n:o 40, hvilken af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet, har

Kong!. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag af

protokollet öfver finansärenden, förklarat sig vilja inhemta Riksdagens

yttrande öfver ett i nämnda protokoll omförmäldt förslag, att belöning

för dödande af björn ej vidare må af statsmedel utbetalas och att den

i § 20 af gällande jagtstadga utfästa belöning för dödande af varg må

höjas från tjugufem till femtio kronor.

Såsom af statsrådsprotokollet inhemtas, är ifrågavarande förslag

föranledt af en framställning i ämnet af Konungens befallningshafvande

i Norrbottens län, hvars medverkan för åstadkommande af ändring i

jagtstadgans bestämmelser i ofvan angifven rigtning påkallats af styrelsen

för svenska jägareförbundets afdelning i nämnda län.

Berörda styrelse hade till stöd för sin hemställan anföi’t hufvudsakligen

följande:

Hvad först björnen beträffade, vore allmänt kändt, att jagten på

detta djur vore ett eftersökt nöje för den sportmessigt utbildade jägaren.

Att tillräcklig lockelse till dylik jagt skulle qvarstå, äfven om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

skottpenningarne bortfölle, vore sålunda mer än sannolikt och framginge

för öfrigt deraf, att årligen så betydande summor betalades för björnringar

och att sådana anstalter och kostnader för den egentliga jagten

gjordes af enskilda sällskap och jagtvänner, att ensamt villebrådets

penningevärde, inberäknadt skottpenningarne, visst icke annat än i ovanliga

fall kunde sägas närmelsevis utgöra en ersättning derför. Men äfven

om här och der, såsom i aflägsnare trakter, sportsmannen icke alltid

funnes till hands att öfvertaga rätten till dessa björnringar, vore sjelfva

bytet, huden och köttet, dock alltid så värdefullt, att det äfven materielt

ersatte de ansträngningar och den uppoffring af tid, som den enskilde

skogsbon nedlade på inringningen och sjelfva jagten. De allmogemän,

som härmed plägade sysselsätta sig, vore för öfrigt icke heller alldeles

okänslige för det nöje och den retelse, som en björnjagt kunde hafva

med sig. Någon större ökning af detta djurslag och dermed följande

större skadegörelse vore sålunda icke att frukta såsom en följd af skottpenningarnes

borttagande.

Det framginge för öfrigt icke af de statistiska uppgifterna för de

senaste åren, att tillgången på björn vore så synnerligen stor, liksom

ej heller att han bland de större tamdjur, som plägade vara utsatta för

hans roflystnad, anstälde någon svårare förödelse. Enligt den föreställning,

man inom Norrbottens län i allmänhet gjorde sig, vore björnen

numera nästan oskadlig för hästkreatur, och den tribut, han toge af nötboskapen

och fårhjordarne, vore icke heller allt för betydande. För renen

vore han väl i det hela ofarlig; om vintern, då renarne dragit sig ned

från de högre fjellen och norska kusten och ströfvade omkring i våra

skogsmarker, hade björnen för öfrigt sin hvilotid.

Med vargen åter vore förhållandet ett helt annat. Förföljelsen af

detta rofdjur innebure icke någon lockelse för den egentlige jägaren.

Det vore lappen, hvars hela egendom hotades med ödeläggelse, som i

de flesta fall finge upptaga striden med denne fruktansvärde fiende.

Fn oerhörd uthållighet, en otrolig förmåga af umbäranden och dessutom

gynsamma snö- och väderleksförhållanden erfordrades såsom förutsättningar

för att en dylik jagt, såsom den vanligen bedrefves, skulle lyckas.

Ehuru statistiken för åren 1888 och 1889 uppgåfve antalet dödade vargar

inom riket till respektive 24 och 22 samt björnar till 38 och 19,

berättigade dessa siffror ingalunda till den slutsatsen, att vargen icke

förekomme talrikare än björnen. De utgjorde i stället, rätt fattade, ett

vältaligt bevis på de oerhörda svårigheter, som, i jemförelse med björnjägarens

vida beqvämare uppgift, vore förenade med vargjägarens; och,

innan man komme till början af jagten, vore i vanliga fall redan så

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

stor skada skedd, att den godtgörelse, de nu gällande skottpenningarne

kunde ställa i utsigt, föga betydde. En högre premie skulle utan tvifvel

locka till flitigare förföljande af vargarne, under det att man nu i

många fall funne sin räkning vid att, så godt sig göra läte, helt passivt

skydda hvar och en sin renhjord för de objudna gästernas påhelsningar.

Utom premien vore det också endast djurets hud, som hade värde.

Toge man å andra sidan i betraktande den skada, som af detta

rofdjur förorsakades, så mötte häpnadsväckande siffror. Antalet under

år 1889 af rofdjur dödade renar uppgåfves till 4,000, hvaraf endast

inom Norrbottens län 2,566. Det vore visserligen sant, att äfven järfven

hade sin andel i denna förstörelse, men som detta djur vore ojemförligt

mycket mera lättjagadt, kunde dess andel antagas åtminstone

vara den mindre. Något vidare ordande om vargens allmänt kända

förderflighet för renhjordarne syntes ej vara af nöden, men framhållas

borde, att disproportionen mellan den skada, han förorsakade, och det

pris, som af staten utbetalades för hans dödande, vore allt för stor samt

att denna disproportion vid jemförelse med de tal, som gälde björnen,

rent af blefve skärande. En ändring, sådan som den föreslagna, skulle

utan tvifvel kraftigare verka till vargens utrotande. Genom densamma

skulle vidare den rikligare skottpenningen i de flesta fall komma dem

till del, som mest vore utsatta för förluster genom detta rofdjurs härjningar,

och skulle i allmänhet utgöra en välbehöflig lindring och hjelp

i de vidrigheter af alla slag, med hvilka den vanlottade nomaden hade

att kämpa.

Utskottet, som tillåter sig hänvisa till den redogörelse för innehållet

af öfriga i ämnet afgifna utlåtanden, hvilken lemnas i det propositionen

bilagda statsrådsprotokollet, anser den föreslagna åtgärden

välbetänkt, och hemställer följaktligen,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anmäla, att Riksdagen funnit Kongl. Maj:ts ifrågavarande

framställning icke föranleda till någon erinran

från Riksdagens sida.

Stockholm den 17 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Herrar J. Anderson, Näslund och F. Andersson hafva begärt få

här antecknadt, att de på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen

icke deltagit i utskottets behandling af ifrågavarande ärende.

Herr Hasselrot har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet.

\

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:73 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande af björn och a1 i texten