Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning angående invallning.

1893-04-17 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:47, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning angående invallning.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till llikad. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning

angående invallning.

I det förslag till förordning angående torrläggning af jord, som

den 20 december 1877 afgafs af nja lagberedningen, funnos i §§ 14—21,

32 och 82 inrymda bestämmelser om invallning, hvarmed såsom bekant

förstås ett företag, som afser att bereda jordförbättring genom uppförande

vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet af vall eller annan

byggnad till skydd mot vattnet.

Enligt beredningens förslag skulle jordegare, som äskade invallning,

emot andra jordegare hafva väsentligen enahanda rätt, som jordegare,

hvilken ville åvägabringa sjösänkning eller annan vattenafledning, dock

med vissa af företagets särskilda beskaffenhet betingade olikheter. För

det fall nemligen, att nytta af invallningen ej vunnes med mindre vattenuppfordringsverk

eller annan dylik anstalt användes, och företagets

framtida bestånd sålunda vore beroende deraf, att nämnda anstalter behörigen

underhölles, meddelades särskilda föreskrifter om skyldighet för

jordegare, som ej ville taga del i företaget, att för en tid af tjugu år

— ej, såsom vid sjösänkning, för beständigt — upplåta af den förbättrade

jorden så mycket som emot båtnaden svarade; om åliggande för

den, som invallningen hålla bort, men sådant försummat, att gälda skadeersättning;

om förnyad pröfning af invallningsfrågan hvart tionde år,

der frivillig öfverenskommelse om invallningens fortfarande vidmagthållande

ej kunde träffas, o. s. v.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

5

Då beredningens omförmälda författningsförslag granskades i högsta

domstolen, påyrkade domstolens fleste ledamöter uteslutande ur förslaget

af bestämmelserna om invallning. De skäl, som mot dessa bestämmelser

anfördes, voro väsentligen, att en utsträckning af tvångsrätt i fråga

om torrläggningsföretagen, till fördel för enskilda intressen, utöfver hvad

gällande lag medgåfve, icke syntes hvarken ur synpunkten af jordbrukets

befrämjande behöflig eller från rättslig synpunkt antaglig. Hvad särskilt

anginge invallningsföretagen, vore ock dessa företags framgång i

hög grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet

och underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande och

bortledande vore af nöden, hvadan det med allt skäl borde lemnas åt

den frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag

till stånd. Icke heller syntes det för jordbrukets utveckling i allmänhet

inom vårt land vara af någon vigt, att invallningsföretag skulle kunna

genom tvång åvägabringas, då dessa företag endast på ett mera inskränkt

antal ställen läte sig genomföras.

Då ärendet den 24 januari 1879 föredrogs i statsrådet, anförde

chefen för justitiedepartementet, att han, i fråga om invallningsföretagen,

tvekade att för dem utan ett trängande behof, som han trodde i detta

fall icke vara fullt ådagalagdt, tillstyrka medgifvandet af dittills för vår

lagstiftning främmande tvångsrätter, hvarför han, med åberopande af

hvad derom inom högsta domstolen vid förslagets granskning blifvit anfördt,

ansåg stadgandena angående invallning böra ur förslaget uteslutas.

I öfverensstämmelse härmed upptogos omförmälda stadganden icke i det

förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten, om hvars antagande

proposition till Riksdagen nyssnämnda dag beslöts, likasom desamma

ej heller förekomma i den författning i ämnet, som den 20 juni

samma år utfärdades.

Frågan om en lagstiftning rörande invallning har vid innevarande

riksdag å nyo bragts å bane, i det att till lagutskottet af vederbörande

kammare hänvisats två särskilda motioner i ämnet, hvilka afgifvits, inom

Första Kammaren, n:o 8, af herr grefve Wachtmeister, och inom Andra

Kammaren, n:o 126, af herr Arnoldsson.

Efter att, på sätt bär ofvan omförmälts, hafva angifvit innebörden

äfvensom utgången af det lagstiftningsarbete, som på förevarande område

sedan vant nedlagdt, och dervid tillika lemnat en detaljerad framställning

af nya lagberedningens i ämnet afgifna förslag, anför sålunda

grefve Wachtmeister vidare:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

»Obestridligt är, att rätten för en eller flere jordegare att tvinga

andra dylika att antingen deltaga i ett tilltänkt torrläggningsföretag eller

ock i annat fall afstå en del af den jord, som genom företaget vinner

förbättring, innefattar ett temligen våldsamt ingrepp i eganderätten. Då

nu emellertid, trots de betänkligheter, som mot medgifvandet af eu sådan

tvångsrätt kunna anföras, omsorgen om landets uppodling föranledt

lagstiftaren att i ganska vidsträckt omfång medgifva dylik rätt, då fråga

är om afledning af vatten ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt

mark eller om sänkning eller uttappning af sjö eller upprensning, fördjupning,

utvidgning eller rätning af eif, å eller annat vattendrag, förmår

jag för min del icke inse, att ur principielt rättslig synpunkt hinder

skulle möta för tvångsrättens tillämpning i fråga om invallningsföretagen.

Såsom ofvan blifvit nämndt, skulle nemligen i de fall, der vattenuppfordringsverk

beböfde användas, jordegare, som icke ville deltaga i företaget,

afstå mark, ej för alltid, utan för viss tid.

Tyngdpunkten i de skäl, som anförts mot den ifrågasatta lagstiftningen

om invallning, synes ock hafva varit den, att något större behof

af en dylik lagstiftning icke skulle hafva gjort sig kändt. Syftemålet

med denna min framställning är emellertid att påkalla Riksdagens

uppmärksamt derför, att ett sådant behof åtminstone inom en del af vårt

land verkligen gjort sig i afsevärd mån gällande.

Innanför den skärgård, som omgifver den blekingska kusten, tränga

mångenstädes smala hafsvikar ganska djupt in i landet. De inre delarne

af dessa vikar äro ofta helt grunda, i det att vattnet i dem icke är mer

än en eller ett par fot djupt — stundom är detta fallet med viken i dess

helhet. Dessa vikar äro i sjelfva verket stadda i begrepp att öfvergå

till fast land. Det är vetenskapligt konstateradt, att det blekingska

landet är stadt i oaflåtlig höjning, och äfven ett ytligt betraktande

gifver otvetydigt vid handen, att många invid kusten befintliga nu odlade

sänkningar i en kanske icke synnerligen aflägsen förtid varit hafsbotten.

Mångenstädes skulle utan allt för stora kostnader denna naturens

långsamma utvecklingsprocess kunna genom lämpliga invallningsåtgärder

fortskyndas, så att den grunda hafsviken blefve förvandlad till

odlingsbar jord. Då emellertid antalet strandegare vid dessa vikar ofta

är betydligt, inses lätt att, med den obenägenhet för nyheter, som stundom

förekommer hos landtbefolkningen, ett tilltänkt invallningsföretag

lätteligen skall stöta på motstånd hos en eller annan strandegare, hvilken

med den nuvarande lagstiftningen, är tillräckligt att hindra företaget

att komma till stånd. För mig är kändt ett fall, der ett planlagdt ininvallningsföretag,

genom hvilket något öfver 500 tunnland skulle torrläg
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

gas, måst förfalla på grund af motstånd från en strandegare, som i företaget

skulle ingått med 20 tunnland. Naturligtvis är det önskvärdast,

att ett dylikt företag må komma till stånd genom frivillig öfverenskommelse

mellan samtliga delegare, men då detta i lika män gäller om de

vattenafledningsföretag, vid hvilka tvångsrätt är medgifven, har jag svårt

att inse, hvarför icke lagstiftaren skulle kunna bereda äfven jordegare,

som äro i tillfälle att torrlägga jord genom invallning, utväg dertill.

Visserligen har, såsom redan blifvit nämndt, emot medgifvande af

tvångsrätt vid invallningsföretag anförts, att dessa företags framgång

vore i så väsentlig mån beroende på det omsorgsfulla och noggranna

verkställandet och underhållet af de erforderliga arbetena, att dessas bringande

till stånd med allt skäl borde lemnas åt den frivilliga överenskommelser!.

Härvid bör likväl, hvad först sjelfva verkställandet af invallningen

angår, erinras, att, sedan detta yttrande afgafs, kunskapen om

nederbörds- och afdunstningsförhållandena gjort betydliga framsteg och

att tillgång numera icke saknas på landtbruksingeniörer, bos hvilka de

för utförandet af dylika företag erforderliga kunskaper kunna förutsättas;

och hvad beträffar underhållet af invallningsarbetena, kan, der företaget

väl blifvit bragt till lyckligt genomförande, förväntas, att intresset för

deras vidmagthållande bör hos delegarne vara tillräckligt stort, att de

hvar i sin mån öfvervaka, att invallningen hålles i behörigt stånd. Försummar

den, som invallningen hålla bort, sina åligganden, upphör, enligt

nya lagberedningens förslag, skyldigheten för annan jordegare att

taga del i företaget eller upplåta jord, och rätt till ersättning för all

skada inträder för honom.»

På sålunda anförda skäl och då det vore otvifvelaktigt, att genom

en lagstiftning i ämnet möjlighet skidle öppnas att, särskildt i Blekinge,

men antagligen äfven i andra delar af vårt land göra nu så godt som

värdelösa arealer inkomstbringande och derigenom bereda ett icke oväsentligt

tillskott i arealen af odlad jord inom landet, föreslår motionären,

att Riksdagen ville, vare sig under formen af tillägg till lagen om

dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 eller såsom

särskild författning, för sin del antaga bestämmelsen om invallning i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i nya lagberedningens ofvan omförmälda

betänkande af den 20 december 1877 innefattade förslag i

ämnet.

Jemväl herr Arnoldsson vitsordar behofvet af en lagstiftning i ämnet

och tillägger, att detta behof framträder allt starkare i den mån

vårt lands jordbrukare mera allmänt lära sig inse betydelsen och för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

delen af den odlade eller odlingsbara markens fullständiga torrläggning.

På grund häraf och i väsentlig anslutning till de af medmotionären

i öfrigt anförda motiv hemställer sålunda herr Arnoldsson, att Riksdagen

ville för sin del antaga följande

Lag angående invallning.

§ 1.

Vill man vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet göra vall

eller annan byggnad till skydd emot vattnet, bygge så, att annan ej

deraf har men, söke ock tillstånd från det allmännas sida i fall, der

sådant är stadgadt.;

§ 2.

Kan jord, som vid vattendrag belägen är, genom invallning förbättras

eller göras odlingsbar med mindre kostnad och rubbning af

vattendraget, än som nödig vore, der sådan åtgärd, som i § 12 af

dikningslagen den 20 juni 1879 sägs, skulle för ändamålet vidtagas;

eller kan genom invallning vid hafvet dylik jordförbättring vinnas, då

hafve under enahanda vilkor, som i fråga om sjösänkning gällande äro,

jordegare, hvilken invallning äskar, emot annan jordegare den rätt, här

nedan och i åberopade dikningslag skils.

§ 3.

År för invallningens bestånd eller ändamålsenliga inrättning nödigt,

att vallen fortsättes eller fäste derför göres å mark, hvars egare ej vill

i företaget ingå; vare han pligtig att emot ersättning efter ty i § 6

af gällande dikningslag sägs, af den mark upplåta hvad för byggnaden

jemte dertill hörande graf för vattnets samlande åtgår.

§ 4.

Ega två eller flera del i jord, som genom invallningen skyddas,

och är läget sådant, att för jordens odling hinderligt vatten kan genom

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

dikning afledas, utan att uppfordringsverk eller dylik anstalt för vattnets

upphemtande är af nöden; vare då den, som sålunda för sin jord

har nytta af företaget, skyldig att deri taga del enligt enahanda grunder,

som i fråga om dikning äro i lagen derom stadgade.

§ 5.

Nu vinnes ej nytta af invallnmgen med mindre vattenuppfordringsverk

eller dylik anstalt användes; varder sådan anstalt hållen af den,

som invallningen gjort, och bortskaffas derigenom vatten från jord,

som hörer annan till; då vare denne pligtig att antingen i så måtto

deltaga i företaget, att han skall under tjugu år, räknadt från slutet

af det kalenderår, under hvilket invallningen fullbordades, gälda vid

hvarje års slut en tjugondedel af den andel i anläggningskostnaden,

som i mån af nyttan å hans jord belöper, och dertill sin anpart i driftkostnad

och underhåll, eller ock, om han hellre vill, såsom här nedan

sägs i 8 §, för lika lång tid utan afgäld upplåta af den förbättrade

jorden så mycket, som emot båtnaden svarar. Försummar han, som

invallningen gjort, att hålla den vid magt under de tjugu åren, och

följer ej rättelse, sedan erinran derom skett; då skall för tid, som återstår,

skyldigheten för annan jordegare att, på sätt nämndt är, taga del

i företaget eller upplåta jord, upphöra och för all skada ersättning till

honom gäldas af den, som invallningen hålla bort.

Kunna ej jordegare enas om invallningens vidmagthållande efter

de tjugu åren, ege den, som invallningen hålla vill, att utan lösen

öfvertaga vallen med tillhörande graf; och ankomme på ny pröfning i

den ordning, som i 4 kap. af gällande dikningslag föreskrifves, om

och i hvad mån annan jordegare må förpligtas att under viss tid, för

hvar gång ej öfverstigande tio år, antingen årligen gälda sin anpart i

driftkostnad och underhåll eller ock upplåta jord, allt i öfverensstämmelse

med här ofvan i denna § stadgade grunder.

§ 6.

Jord, sten eller grus, som till invallning erfordras, må tagas å det

område, som af invallningen skyddas, dock emot ersättning enligt § 6

i dikningslagen.

Dih. till lli/csd. Prat. 1893. 7 Sami. 21 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

§ 7.

Vallar och grafvar, som till jords skyddande anlagda äro, må ej

till annat ändamål användas utan samtycke af den, som råder öfver

invallningen.

§ 8.

.Vill någon för att vinna befrielse från skyldighet att gälda bidrag

till inväfning, hvarom här framför i § 5 skils, i stället på viss tid

upplåta mot båtnaden svarande del af den förbättrade jorden, göre

anmälan derom inom tid och i den ordning, som i § 76 af gällande

dikningslag föreskrifna äro; gälle ock för bestämmande af den jordvidd,

som bör upplåtas, de i samma § stadgade grunder. Åskas redan

vid syneförrättningen synemännens åtgärd för jordens utstakande, vare

de, ändå att anmälan, hvarom nyss är nämndt,, ännu ej skett, pligtige

att sådan åtgärd meddela.

§ 9.

Har ej jordägare, efter ty ofvan är sagdt, vunnit befrielse från

skyldigheten att i företaget deltaga, häfte samma skyldighet vid jorden,

ändå att den kommer i annans hand.

§ io.

Försummar den, som är skyldig att vall och hvad dertill hör underhålla,

hvad honom derutinnan åligger, svare för all skada, som genom

försummelsen tillskyndas annan, hvars rätt är beroende deraf att

anläggningen hålles vid magt. Bättrar ej den försumlige skyndsamt

bristen, då han derom tillsagd varder, och vill den, som af försummelsen

men lider, bristen sjelf bota, kalle då två ojäfvige män att syn

hålla och ege, sedan bristen af dem vitsordad är, att arbetet på den

försumliges bekostnad verkställa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

11

§ 11-

I allt öfrigt, hvarom här ej är stadgadt, gälle i tillämpliga delar

om invallning hvad i dikningslagen af den 20 juni 1879 om dikning

stadgadt är.

Af en jemförelse mellan ofvan intagna förslag och nya lagberedningens,

af grefve Wachtmeister till antagande förordade, framgår, att

de båda förslagen, oafsedt smärre jemkningar i redaktionen, öfverensstämma

med hvarandra i allt hufvudsakligt.

Utan att vilja i någon mån underskatta betydelsen af de skäl, som,

på sätt motionärerna erinrat, på sin tid föranledde förkastande af nya

lagberedningens förslag till lagbestämmelser rörande invallning, finner

sig utskottet likväl icke kunna tillmäta dessa skäl den afgörande betydelse,

att på grund af desamma de förslag till ett återupptagande åt

lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område, hvilka nu föreligga till

pröfning, böra afvisas.

Utskottet håller sålunda till en början före, att då de åtgärder i

och för inskränkning eller begränsning af de naturliga vattendragens

öfversvämningsområden, som innebäras i ett invallningsföretag, icke

väsentligen skilja sig från andra företag med syfte att till jordbrukets

fromma åstadkomma en för jordens odling tjenlig grad af torrläggning,

invallningsföretagen redan af detta skäl synas påkalla tillämpning af

väsentligen enahanda rättsregler, som gälla beträffande dessa andra

företag.

Om man vidare vid den tid, då nya lagberedningens ofvan omförmälda

förslag undergick granskning, med fog kunde göra gällande, att

invallningsföretagen vore af den vanskliga beskaffenhet, att det icke

syntes vara med rättvisa öfverensstämmande att tvinga en motvillig

eller tveksam granne att i sådant företag deltaga, torde numera denna

betänklighet i icke oväsentlig grad hafva förlorat i betydelse. Med

skäl hafva nemligen motionärerna erinrat, att de tekniska förutsättningarna

för ett ändamålsenligt planläggande och genomförande af ifrågavarande

företag numera kunna anses lika betryggande 30m de, hvilka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

föreligga vid andra torrläggningsföretag; och någon svårighet synes

utskottet ej heller möta att medelst lämpliga anordningar betrygga

jemväl vidtmagthållandet af en verkstäld invallning.

Utskottet kan vidare för sin del icke medgifva, att den ifrågasatta

reformen ej skulle vara af verkligt behof påkallad. Visserligen äro de

båda motionärerna närmast att anse såsom målsmän för önskningar,

som i förevarande afseende göra sig gällande i en landsdel, hvars natur

torde i framstående grad påkalla anlitandet af den utväg till torrläggning

af mark, som en invallning erbjuder. Uppenbart torde emellertid vara,

att äfven på andra ställen i vårt land med dess långgrunda kuststräckor

och talrikt inskjutande hafsvikar liknande behof skall förefinnas, helst

man i öfvervägande antalet fall plägat vid laga skiften lemna jemväl

mindre vattenområden oskiftade mellan vederbörande strandegare.

Utskottet, som på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, finner en

lagstiftning i förevarande ämne af behof påkallad, anser, lika med motionärerna,

ett förnyadt lagstiftningsarbete på detta område böra ske på

grundvalen af nya lagberedningens ofvan omförmälda förslag; men då

nämnda förslag till sina detaljbestämmelser torde tarfva någon jemkning

och utredningen häraf kräfver ett grundligare lagstiftningsarbete än

lämpligen kan påläggas utskottet, anser utskottet sig ej böra framlägga

ett formuleradt lagförslag i detta vigtiga och grannlaga ämne, utan

hemställer,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag rörande invallning i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de stadganden i ämnet, som finnas

meddelade i nya lagberedningens den 20 december

1877 afgifna förslag till förordning angående torrläggning

af jord.

Stockholm den 17 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

13

Reservation

af herr Annerstedt, hvilken yttrat:

Under åberopande af de skäl, som af högsta domstolens flesta

ledamöter, blifvit den 24 januari 1879 anförda vid granskningen af nya

lagberedningens förslag angående bland annat det ämne, hvarom nu är

fråga, och då enligt min uppfattning erfarenheten jemväl under den tid,

som förflutit sedan nämnda granskning egt rum, ådagalagt, att framgången

af invallningsföretag är så osäker och i så hög grad beroende

på noggrannheten vid arbetets utförande och underhåll, att det med allt

skäl torde böra lemnas åt den frivilliga öfverenskommelsen att bringa

dylika gemensamma företag till stånd, anser jag, att utskottet bort afstyrka

bifall till motionerna;

samt af herrar L. O. Larsson, Öländer, Roman och Lindgren, hvilka

instämt i den af herr Annerstedt afgifna reservation.

Herrar Lundin, C. H. Lundström, Fröberg, J. Anderson, Näslund,

Wester och F. Andersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund

af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i utskottets

behandling af ifrågavarande ärende.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 21 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.