Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till bestämmelser angående tillämpning vid längre frihetsstraff af s. k. vilkorlig frigifning.

1893-04-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:50, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till bestämmelser angående tillämpning vid längre frihetsstraff af s. k. vilkorlig frigifning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

1

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 4 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande

af förslag till bestämmelser angående tillämpning

vid längre frihetsstraff af s. k. vilkorlig frigifning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 97, anför herr grefve H. E. G. Hamilton, med hvilken herrar

Palm, O. Anderson och N. Nilsson instämt:

Genom lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum har en väsentlig förbättring kommit vårt

straffsystem till del. Utan tvifvel skall den omständighet, att för framtiden

så många jemväl bland dem, som dömts till längre frihetsstraff, icke alls

utsättas för gemensamhetsfängelsets besmittelse och följaktligen ej heller

vid återvunnen frihet i sin bestraffning hafva en särskild anledning att

uppsöka eller uppsökas af före detta kamrater i straffanstalten, komma att

utöfva ett gynsaint inflytande på återfallsprocenten. Med fullt erkännande

häraf lär väl dock ingen, som närmare öfvertänkt detta ämne, vilja bestrida,

att lagstiftaren fortfarande hos oss allt för litet åtgjort för att förekomma

återfall i brott, samt att de erkännansvärda bemödanden i denna

rigtning, hvilka fått sitt uttryck i de privata fångvårdsföreningarna, under

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 24 Höft. (Näs 50—54). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

sakernas nuvarande ordning allt för ofta blifva fåfänga, just emedan de

sakna nödigt stöd i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill har jag trott, att Riksdagen, hvars initiativ man

har att tacka för tillkomsten af 1892 års lag, äfven borde känna sig manad

att påyrka fortsatta reformer i samma rigtning.

Allmänt kändt är, att en bland de vanligaste anledningarna till

återfall i brott är den frigifnes oförmåga att efter utståndet frihetsstraff

åter finna sig till rätta i det borgerliga samhället, samt att i öfverensstämmelse

härmed de första åren efter strafftidens slut för honom äro de

mest kritiska. »Samhällets ordentliga element sky honom», säger en ansedd

och sakkunnig författare — K. Krohne: Lehrbuch der Gefängnisskunde

— »ingen vill upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta i

hans sällskap. Fång vårdsföreningar nas redligaste bemödanden stranda på

dessa svårigheter. I följd häraf förfaller den frigifne till arbetslöshet, ett

kringstrykande lefnadssätt och nöd; utstött ur samhällets ordentliga kretsar,

söker han ett hem i förbrytarverlden, som mottager honom med öppna

armar.»

Mot dessa vådor har man i nyare utländska strafflagar, efter hvad

det vill synas med framgång, sökt ett korrektiv: den vilkorlig a frigifning en.

I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i

samhället utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just på

grund af det undergångna straffet, har man stadgat, att sedan brottslingen

i straffanstalten undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet

samt dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, må han frigifvas

på — försök och med risk att, derest han missbrukar sin frihet,

blifva återförd till straffanstalten för att der aftjena den del af strafftiden,

som vid hans lösgifvande återstod.

Äfven frånsedt denna risk är dock den vilkorligt frigifne icke en fri

man. Hans frihet är tvärt om inskränkt på flere sätt i syfte att hans

uppförande må kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf må ständigt

känna den fara han löper, om han icke iakttager de honom gifna föreskrifterna,

samt att den enskilda hjelpsamheten må med större förtroende

och utsigt till framgång kunna taga sig af honom. Han är med ett ord

fortfarande en till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han erhållit rätt

att aftjena en del af sitt straff under en mildare form, som för honom

underlättar möjligheten att åter upptagas i samhället.

Väl är att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt

frigifne kan förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke äro egentligen

brottsliga gerningar — begår han brott, blifver han derför lagförd på vanligt

sätt och får särskilt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

den återstående delen af det äldre straffet — utan endast handlingar, som

antyda, att han icke förstår att begagna sin frihet. Sålunda kan han återföras

till straffanstalten, om han för ett supigt och oordnadt lefverne, umgås

med illa beryktade personer eller med ett ord visar sig vara på väg

att förfalla till ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen lär först hafva tillämpats i Australien å

de dit från England deporterade brottslingarne. Men äfven sedan deportationsstraffet

upphäfts, har England bibehållit denna strålform, som sedermera

upptogs såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet

och som utgör nästan den enda del af detta system, hvilken inför en längre

tids erfarenhet stått profvet. Efter England lär Oldenburg först hafva infört

vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien 1869 samt åtskilliga

kantoner i Schweiz. Sedermera har exemplet följts af bland andra Tyska

riket, strafflagen af den 15 maj 1871, Danmark, förordningen af den 13

februari 1873, Ungern, strafflagen af den 27 maj 1878, Holland, strafflagen

af den 3 mars 1881, Frankrike, lagen af den 14 augusti 1885, samt

Belgien, lagen af den 31 maj 1888. Senast slutligen — så vidt jag har

mig bekant — har detta institut upptagits i den för Finland den 19 december

1889 utfärdade förordningen om verkställighet af straff, äfvensom

i Italiens nya strafflag af samma år.

Så vidt jag kunnat utröna, har omdömet om de resultat, hvilka vunnits

genom den vilkorliga frigifningen, allestädes varit gynsamt, och de

anmärkningar, som förekommit, hafva galt icke sjelfva principen utan endast

sättet för dess tillämpning i vissa länders lagstiftning. Såsom ett afsevärdt

uttryck för detta erfarenhetens vittnesbörd må här erinras om att

den internationella fångvårdskongressen i Stockholm år 1878 med mycken

styrka uttalade sig för den vilkorliga frigifningen såsom hvarken stridande

mot straffrättens principer eller på något sätt minskande domens

betydelse samt för öfrigt erbjudande fördelar för såväl samhället som

de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården har äfven i ett år 1890

till Kongl. Maj:t ingifvet memorial uttalat sig för den vilkorliga frigifningen.

I detta memorial framhålles för öfrigt äfven en synpunkt, som

vid frågans bedömande icke får lemtias ur sigte, nemligen den vilkorliga

frigifrtingens företräde framför benådningen. Jag tillåter mig, särskildt

med hänsyn härtill, att här återgifva en del af den i memorialet förekommande

motiveringen.

»Knappast torde jag», säger chefen för fångvården, »behöfva påpeka

den vigtiga skilnad, som förefinnes mellan vilkorlig frigifning och vanlig

benådning. Den senare kan icke gerna oftare användas utan att menligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

inverka på fångpersonalen och på samma gång skada domstolarnes auktoritet;

denna senare lemnas deremot af den förra fullkomligt oberörd.

Det straff mått, som ådömts, blir genom mellankommen benådning upphäfdt;

den vilkorliga frigifningen erkänner deremot fortfarande det ådömda

strafFmåttets befogenhet, om den än medgifver fången en möjlighet att

under en mildare form få aftjena någon del deraf eller ock uppskjuter

denna dels utkräfvande. Likasom lagstiftaren nöjer sig med att bestämma

ett minimum och ett maximum, derinom lagskipare! vid bestämmandet af

straffen för åtalade förbrytelser eger, efter egen uppfattning af det för

hvarje särskilt fall tillbörliga straffmåttet, lämpa domen, må det ju ock

medgifvas strafiverkställaren att, inom de af lagskipare! bestämdai gränser,

med hänsyn till den straffade personens beskaffenhet, med eller utan mildring

tillämpa straffet. Detta är jemväl efter den vilkorliga frigifningen

hotfullt öfverhängande, under det deremot benådningen helt och hållet

upphäfver det. I Braunschweig, Hessen-Dar mstadt, Baden, Österrike och

äfven i Sachsen medgifves dock den vilkorliga frigifningen under form af

benådning. . En sådan vilkorlig benådning förekommer ock af gammalt här

i Sverige, i sådana fall då Eders Kongl. Maj:t af nåd återgifver lifstids—

fångar friheten med föreskrift att, om de begå brott, som störer allmänna

säkerheten, de skola fortsätta dem ådömdt lifstidsstraffarbete, dertill de ock,

sedan domstol i det nya målet ransakat och dömt, i sammanhang härmed

förklaras skyldige. Att ikläda den vilkorliga frigifningen denna tunga

form, kan dock icke vara lämpligt. Den torde böra, för att ej förlora sin

rätta karakter af en straffverkställighets- eller fångvårdsåtgärd, hållas fullkomligt

inom de administrativa myndigheternas råmärken. Efter af fången

biträdt, af direktören eller någon annan bland fängelsetjenstemännen framlagdt

förslag, deröfver samtlige desse afgifva yttrande, torde detsamma,

till- eller afstyrkt af fångvårdsstyrelsen, böra ingå till Eders Kongl. Maj:t,

som beviljar eller afslår detsamma; och lärer en i sagda ordning vilkorligt

frigifven böra, der han utan att hafva begått nytt brott befinnes

illa motsvara de förväntningar, på grund af hvilka han frigifvits, efter

underdånig anmälan af polismyndighet, af Eders Kongl. Maj:t, så vida

pröfningen af saken dertill föranleder, genast kunna åläggas straffets

fortsättande. Så skall tvifvelsutan säkrast bevaras metodens karakter af

en medgifven pröfningstid och undvikas den farliga förblandningen med

benådning.»

Sedan motionären härefter erinrat om de bestämmelser rörande den

vilkorliga frigifningen, som upptagits i ofvan berörda för Finland gällande

lag af den 19 december 1889, och hvilka hufvudsakligen innehålla, att den

vilkorliga frigifningen endast kan förekomma vid längre frihetsstraff, öfver
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

5

stigande tre år, och endast der tre fjerdedelar af på viss tid ådömdt frihetsstraff

och minst tolf år af tukthusstraff på lifstid aftjenats, samt att straffanstaltens

direktion eger, med hänsyn till fångens uppförande under strafftiden

och hans utsigt till framtida ärlig försörjning, rätt att hos den högsta

statsmyndigheten föreslå sådan frigifning, fortsätter motionären:

I England, der vilkorlig frigifning blott förekommer vid »penal servitute»,

motsvarande vårt straffarbete och hvars minimum är fem år, medgifves

vilkorlig frigifning för män intill V4 af strafftiden och för qvinno]''

intill V3 deraf. Enligt den franska lagen åter kunna alla, som äro dömda

till ett eller flere frihetsstraff, vilkorligt frigifvas efter tre månaders fängelse,

om straffet är kortare än sex månader, men eljest efter att hafva

uttjent hälften af straffet i straffanstalt. Längre tid fordras dock för

recidivister. Enligt den ungerska lagen fordras för tillämpning af den

vilkorliga frigifningen, att domen lyder å straffarbete under minst tre år

eller annat frihetsstraff på mer än ett år samt att ®/4 af tiden tillbragts i

straffanstalt. För lifstidsfångar fordras minst 15 års vistelse i dylik anstalt.

I Tyskland fordras fängelse- eller tukthusstraff på mer än ett år

samt aftjenande af V3 af den ådömda strafftiden. I Belgien slutligen kan

vilkorlig frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff, så snart V3 af strafftiden

aftjenats, derest denna tredjedel öfverstiger tre månader eller vid

återfall sex månader. Vid straffarbete på lifstid fordras, att den i straffanstalt

tillbragta tiden öfverstiger tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet synes man dock numera vara ense derom, att vilkorlig

frigifning icke bör förekomma annat än vid något längre frihetsstraff,

men att å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens längd

för högt.

Vidare förekomma skiljaktigheter med afseende å den tid, som skall

förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blir verkligt fri, men synes

man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt för kort minimum

bör fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser och åsigter

finnas i fråga om huruvida den vilkorliga frigifningen bör medgifvas för

alla kategorier af brottslingar, hvarjemte de inskränkningar i friheten, som

den vilkorligt frigifne måste underkasta sig, äro mer eller mindre skiftande.

Någon närmare redogörelse härför torde dock i detta sammanhang

ej vara erforderlig.

En synnerligt vigtig bestämmelse förekommer i de här ofvan berörda

finska stadgandena. För att eu fånge skall ifrågasättas till vilkorlig

frigifning fordras bland annat visshet, att lian har utsigt till »ärlig försörjning».

Denna bestämmelse torde under en eller annan form förekomma

i alla lagar rörande vilkorlig frigifning och kan med fullt skäl betecknas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

såsom sjelfva grundvalen för detta institut. Att lösgifva en fånge utan

denna visshet är allt för ofta detsamma som visshet, att han förr eller

senare skall återföras till fängelset. Tillämpningen af den vilkorliga frigifningen

ställer derför ett stort kraf på den enskilda hjelpsamheten. Men

ett sådant kraf kan här ställas, emedan institutet äfven i hög grad underlättar

denna hjelpsamhets sträfvanden. Den vilkorligt frigifne, som tages

om händer af en fångvårdsförening eller en enskild person, kommer i ett

helt annat förhållande till sin välgörare än den definitivt frigifne. Mot

frestelsen att bryta de ordnade förhållanden, i hvilka han af den enskilda

hjelpsamheten försättes, och åter hängifva sig åt forna förvillelser, står

ständigt hotet om att i sådant fall blifva återförd till fängelset och der få

aftjena det ådömda straffet till fullo. Genom detta hot har lagstiftningen

gifvit. den, som vill taga sig af en vilkorligt frigifven, eu viss garanti för

dennes goda uppförande; och en sådan frigifven är mer än andra beroende

af sin välgörares hjelp och derför äfven lättare att hjelpa. Erfarenheten

har också, enligt hvad sakkunnige författare intyga, ådagalagt, att den vilkorligt

frigifne långt lättare än den definitivt frigifne finner arbete och

utkomst bland ordentliga menniskor. För våra redan ganska talrika fångvårdsföreningar

skulle derför införandet af vilkorlig frigifning utan tvifvel

blifva ett det kraftigaste och mest välkomna stöd i deras menniskovänliga

och för hela samhället så vigtiga arbete.

Slutligen vill jag endast framhålla, att införandet af vilkorlig frigifning

skulle dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket, som

befriades från kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels ock bereda

ett önskvärdt ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Derest Riksdagen skulle dela min uppfattning rörande önskvärdheten

af den vilkorliga frigifningens införande, har jag trött, att Riksdagen för

närvarande borde endast uttala sig för sjelfva principen och deremot öfverlemna

åt Kongl. Maj:t att, efter verkstäld närmare utredning och sakkunniges

hörande, framlägga detaljerad! förslag i ämnet. Dock har jag

förestält mig, att Riksdagen borde bestämdt förorda vilkorlig frigifning

endast vid längre frihetsstraff utan att för närvarande ingå i något uttalande

om den strafftid, som lämpligen bör sättas såsom minimum för

att sådan frigifning må förekomma.

Under åberopande af hvad jag ofvan anfört, hemställer jag derför,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådana föreskrifter om verkställande

af frihetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff, må, i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande i flere utländska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

7

lagar är stadgadt, efter att hafva undergått större delen af straffet i straffanstalt,

kunna få aftjena återstoden af straffet genom så kallad vilkorlig

frigifning.

Den fråga, som sålunda blifvit af motionären väckt, synes väl

värd att blifva föremål för en noggrann undersökning från lagstiftarens

sida.

På samma gång den vilkorliga frigifningen för den friheten beröfvade

brottslingen synes böra blifva en kraftig sporre att under fängelsetiden

iakttaga ett godt uppförande, är den ämnad att utgöra en förmedling

mellan fängelset och friheten och således vidare utveckla den tanke, hvilken,

såsom ofvan nämnts, i vårt land erhållit uttryck i den s. k. vilkorliga benådningen.

Då den frigifne, derest han bryter mot de vilkor, hvarå friheten

återgifvits honom, blir densamma förlustig och försättes tillbaka i

straffanstalten för att der till fullo aftjena sin strafftid, bör detta för honom

blifva en stark väckelse till en lagenlig vandel just under den period,

som erfarenheten visat vara den för återfall farligaste — tiden närmast

efter frigifningen.

Skall den vilkorliga frigifningen medföra de dermed åsyftade fördelar,

är det likväl ett oundgängligt vilkor, att bestämmelsen om återkallandet

af den medgifna friheten, i händelse den straffade återfaller i brott eller

eljest öfverträder de föreskrifter, som äro fästade vid åtnjutandet af den

honom erbjudna lindringen i straffet, strängt upprätthålles; och detta

blifver, efter hvad utlandets erfarenhet gifvit vid handen, förenadt med

mycken svårighet, derest icke den frigifne underkastas en särskild tillsyn

och vissa förpligtelse!’ åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning

af denna tillsyn.

En fråga af så genomgripande betydelse som den förevarande, der

det gäller en väsentlig förändring i det hittills antagna sättet för verkställighet

af frihetsstraff, påkallar emellertid en omsorgsfull utredning,

hvilken endast regeringen torde kunna åstadkomma.

Men då, på sätt motionären erinrat, chefen för fångvårdsstyrelsen

genom en år 1890 till Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse, deruti han förordat

flen vilkorliga frigifningen, fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på förevarande

fråga, och utskottet, innan den närmare utredning, hvartill nämnda

framställning kan föranleda, egt rum, icke anser sig böra tillstyrka Riks
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

dagen att i ämnet afgifva ett bestämdt uttalande, föranlåtes utskottet

hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar Lilienberg, Erickson, J. Anderson, Näslund, F. Andersson

och P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund af

åtnjuten ledighet från riksdagsgöromåleri icke deltagit i ärendets behandling

inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.