Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i syfte att ersätta de kortvariga frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande eller andra ■ dermed jemförlig a straff arter.

1893-04-21 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:51, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i syfte att ersätta de kortvariga frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande eller andra ■ dermed jemförlig a straff arter.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

9

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 4 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande

af förslag i syfte att ersätta de kortvariga

frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande eller andra

■ dermed jemförlig a straff arter.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom

nämnda kammare af herr O. Anderson i Hasselbol, med hvilken herrar

grefve Hamilton, Olof Olsson,1 Palm, Beckman och Wilh. Nilson instämt,

väckt motion, n:o 34, så lydande:

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vinner allt mera

erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit lagfäst äfven

i Frankrike.

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga

domfällandet varit längst bepröfvad^ har det lemnat ett särdeles godt

resultat, i det att icke mer än omkring 2 % af de sålunda dömde hafva

återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första resan

brott och mindre förbrytelser skall verka så välgörande, det synes mig

vara helt naturligt, ty i en sådan dom är inlagd eu tydlig kärleksbevisning,

hvilket alltid verkar välgörande på den, som deraf blifver delaktig,

äfvensom att en sådan dom skulle stå som en varnande väktare öfver den

brottslige, alltid manande honom att vandra ostraffligt sin väg fram, om

han vill undgå att drabbas af den dom, som, i händelse han ännu en gång

koinme i delo med strafflagen, med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud.

Deremot synes det korta fängelsestraffet icke allenast onyttigt, utan genomgående

skadligt; det nedsätter personen, i egna, och andras ögon, försvagar

Bill. till Riksd. Rrot. 1893. 7 Samt, 24 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

hans känsla af egen värdighet, och hans moraliska spänstighet är nedbruten.

Efter undergånget straff återvänder han till sitt hem vanärad;

stundom kan han ej mera finna sitt lefvebröd, han har förlorat sin plats

hos landtmannen eller på verkstaden, eller ock hafva kunderna öfvergifvit

honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet, endast

denna gör det möjligt, att hans dagliga behof kan tillfredsställas.

Dömes han nu till fängelset, rubbas alla vilkoren för hans existens; från

denna stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet; modlöshet inställer sig,

och han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande

plan, som leder till lösdrifveri och återfall i brott.

Det vilkorliga domfällandet deremot är först och främst en varning,

jemväl i betydelse af tillrättavisning; men det är äfven mycket mera, ty

det fastställer det straff, hvartill den tilltalade gjort sig skyldig, och hotar

honom att, första gången han å nyo begår en straffbar förseelse, det

ådömda straffet skall i hela dess vidd gå i verkställighet. Straffet eftergifves

icke, det endast uppskjutes, men är dock såsom straff i allmänhet

underkastadt preskription, eller med andra ord lemnar den brottslige tillfälle

att på fri fot genom sin obrottsliga vandel aftjena detsamma, och

genom uppskofvet förringas icke straffet i och för sig, ty om den vilkorligt

dömde under preskriptionstiden gör sig skyldig till nytt straff och det

vilkorligt ådömda straffet således utan reduktion sammanlägges med det

senare, så blir straffeffekten större och känbarare, än om hvartdera straffet

verkstälts på sin tid.

Chefen för det belgiska fångvårdsväsendet, som varit i bästa tillfälle

att på nära håll studera det vilkorliga domfällandet, rekommenderar detsamma

på det varmaste till efterföljd. Hotet om verkställighet i händelse

af återfall, har han bland annat vid ett tillfälle yttrat, vore en vida starkare

tygel på brottsligheten än det verkliga straffet. Sjelfva domen vore

tillräckligt repressiv emot ringare bedrägerier, obetydliga tjufnadsbrott,

våldsamheter och injurier, och saknade ej heller preventiv verkan emot

personer, som ännu bära fruktan för att stå tilltalade inför domstol. Lagen

vore ett korrektiv emot öfverdrifterna i ett straffsystem, hvars resultat

vore att fylla fängelserna med en hop menniskor, som helt hastigt passerade

dem, ofta till ohjelplig skada för deras egen framtid, alltid utan

något gagn för samhället, och bland alla de olika medel, som blifvit föreslagna

till inskränkning i användandet af de gagnlösa och skadliga fängelsestraffen

af kort varaktighet, vore det vilkorliga domfällandet det enda

praktiska.

Vid 1890 års riksdag väcktes af undertecknad motion med förslag,

det Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

11

och framläggande för Riksdagen af ett förslag till sådan ändring af strafflagen,

att vilkorlig framtidsdom blefve införd för första resan begångna

mindre brott och förseelser. Denna motion blef af samma Riksdags lagutskott

behandlad i utlåtandet n:o 49, deri utskottet erkänner, att förslaget

vore förtjent af lagstiftarens uppmärksamhet, men ansåg sig icke kunna

för närvarande tillstyrka en skrifvelse, och ansåg en sådan skrifvelse mindre

behöflig, då frågan redan understälts Kongl. Maj:ts pröfning genom en den

24 februari 1890 till Kongl. Majd. ingifven framställning af chefen för

fångvårdsstyrelsen. Men som det icke försports, att Kongl. Majd. tagit

saken i öfvervägande, och som jag är fast öfvertygad om nyttan af en

lagändring i det syfte jag framstält, och sakens framgång skulle väsentligen

befordras, om Riksdagen uttalade sig för en lagändring i angifna

syftet, har jag icke tvekat att å nyo väcka förslag i detta ämne, hvarvid

jag utöfver hvad jag här anfört tillåter mig åberopa motiveringen till

min motion vid 1890 års riksdag.

Jag är emellertid ingalunda okunnig om, att. just under de sista åren

i utlandet mycket tvistats om ändamålsenligheten af vilkorligt domfällande

samt att dervid bland ansedda fackmän stridiga meningar förekommit,

äfvensom att. en högt aktad svensk jurist sökt ådagalägga, att frågan för

närvarande saknar betydelse för den svenska lagstiftningen. Möjligen skulle

man häruti vilja finna ett skäl för att antingen ännu en gång undanskjuta

mitt förslag eller ock alldeles afvisa det. Jag tillåter mig då framhålla,

att dock ingen gittat bestrida, att de kortvariga frihetsstraffen äro förknippade

med så stora olägenheter och vådor, att det måste te sig som en

bjudande pligt att taga denna fråga i snart och allvarligt öfvervägande.

Hvad åter beträffar påståendet, att särkildt frågan om vilkorligt domfällande

skulle sakna betydelse för oss, så är detta påståendes vigtighet ingalunda

bevisad dermed, att man, såsom den ofvan nämnde författaren, framhåller,

att många framstående utländske förkämpar för det vilkorliga domfällandet

anse denna straffart icke vara tillämplig, då fråga är om böter, som skola

förvandlas till fängelse, samt uppvisar, att hos oss i olikhet med i utlandet

ojemförligt största delen kortvariga frihetsstraff just är förvandlingsstraft.

Ty till eu början är dock ett faktum, att just i det land i Europa, der

man först infört denna straffart och sedermera äfven mycket prisat den,

eller Belgien, tillämpas vilkorligt, domfällande äfven på bötesstraff. Men

vidare och framför allt lär det väl vara oemotsägligt, att ett kortvarigt

frihetsstraff är eu lika olämplig straffart äfven då straffet uppkommit genom

förvandling af böter, samt att derför sjelfva hufvudfrågan, eller’ minskningen

af de kortvariga frihetsstraffens användning, ingalunda hos oss har

mindre betydelse än i andra land.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Deremot har jag ansett, att på grund af det ofvan anförda mitt

förslag borde få en något vidsträcktare omfattning, än då jag senast framlade

det, så att regeringen anmodades att undersöka frågan om de kortvariga

frihetsstraffen i hela dess vidd samt föreslå lämpliga åtgärder till de

nuvarande missförhållandenas afhjelpande, der sådant kan ske, genom införandet

af vilkorligt domfällande, och eljest, om sådant finnes lämpligt,

genom andra straffarter.

Slutligen tillåter jag mig framhålla, att då Sverige hittills ansetts

stå så högt på fångvårdens område, borde man väl i en så vigtig fråga

som denna icke endast vänta på utlandets utredningar och rön, utan anse

sig mägtig att sjelf taga saken i öfvervägande med ledning af vår inhemska

erfarenhet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen må hos Konungen anhålla, att Konungen ville låta

utreda och undersöka, i hvad mån de hos oss förekommande kortvariga

fängelsestraffen må kunna ersättas med det i vissa utländska lagar stadgade

vilkorliga domfällandet eller andra lämpliga straffarter, samt till Riksdagen

inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning kan föranleda.

Det vilkorliga domfällandet (condemnation conditionelle) har endast

en kort tid varit tillämpadt i den utländska lagstiftningen. Systemet

infördes nemligen första gången i Amerika genom en lag för staden Boston

år 1878, hvilken lag 1880 efterföljdes af en lag för hela staten Massachusetts.

Enligt dessa lagar kan domstolen, när den i ett mål af straffrättslig

beskaffenhet finner grund för det antagandet, att brottslingen utan

straff skall för framtiden uppföra sig väl, underlåta att afkunna straffdomen

och i stället för viss tid ställa brottslingen under polisuppsigt.

Uppför han sig oförvitligt under pröfningstiden, bortfaller straffet definitivt.

Gör åter brottslingen under nämnda tid sig skyldig till någon ny förseelse,

dömes han till straff äfven för det först begångna brottet. Det amerikanska

systemet, som jemväl erhållit en något modifierad tillämpning i England,

kännetecknas sålunda deraf, att domaren icke från början bestämmer straffet

utan inskränker sig till att uppskjuta domens afkunnande, så länge som

den tilltalade uppför sig klanderfritt. I andra länders lagstiftning, och

särskildt i Belgien, har systemet antagit den form, att icke sjelfva straffdomen

men väl straffets verkställighet uppskjutes. I Belgien bestämmer

lagen den 31 maj 1888, att, då ett — vare sig omedelbart eller efter för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

13

vandling — ådömdt straff icke öfverstiger sex månader, och den dömde

ej förut straffats, må i domen föreskrifvas, det straffet ej skall verkställas

under viss af domstolen bestämd tid, ej öfverstigande fem år från domens

dag. Har under denna tid ingen ny straffdom blifvit utfärdad mot den

dömde, är han fri från hvarje påföljd af den förra domen. I motsatt fall

sammanlägges det i den första domen bestämda straffet med det i den senare

ådömda och båda verkställas.

Angående rigtigheten af detta nya system har emellertid under den

tid, detsamma varit i tillämpning, mycket skiljaktiga meningar gjort sig

gällande ej blott bland vetenskapsmännen inom straffrättens område utan

äfven bland dem, hvilka sysselsätta sig med lagskipningen inom samma

område.

Utskottet tillåter sig särskildt erinra om den behandling, frågan

erhållit vid senaste nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1890, der ändamålsenligheten

af införlifvandet af detta system med vår svenska straffrätt

blef starkt ifrågasatt.

Sålunda blef der framhållet, att den framgång, som mångenstädes i

utlandet kommit den vilkorliga straffdomens idé till del, läte förklara sig

af den alltjemt växande oviljan mot kortvariga frihetsstraff. I de land,

der man för allehanda förseelser slösade med frihetsstraff på mycket korta

tider, och der dessa frihetsstraff utstodes i gemensamhetsfängelse, vore en

sådan ovilja ganska förklarlig. Man hade upprörts deröfver, att personer

för undergående af straff, hvilka såsom straff betraktade icke kunde antagas

vara synnerligen verksamma, prisgåfves åt fängelselifvets besmittande

inverkan med dess ödesdigra följder för den bestraffades hela lif. 1 vårt

land existerade emellertid icke samma missförhållanden. Frihetsstraff på

kort tid förekomma ej här i jemförlig utsträckning, och alla kortvariga

fängelsestraff, vare sig omedelbart ådömda eller förvandlingsstraff, verkstäldes

sedan mera än trettio år tillbaka i enrum. Hvad särskildt anginge de

mera betydande förbrytelser, som betingade omedelbart frihetsstraff eller

drygare bötesansvar, så lade anhängarne af det nya systemet en utomordentlig

vigt på det hot med framtida bestraffning, som genom den vilkorliga

straffdomen komme att hvila öfver förbrytaren, och som skulle blifva

en verksam sporre till afhållande från nya brott. Men det vore ej tillräckligt

att, i stället för att verkligen straffa, nöja sig med en blott

hotelse beträffande framtiden. Brottslingen hade i gerning visat, att ett

blott straffhot i och för sig — ty för ett sådant hade han ju varit föremål

genom det i lagen stadgade allmänna straffhot — icke gent emot honom

vore tillräckligt verksamt. Det fordrades tvärt om kraftigare åtgärder för

att göra intryck på honom; man måste låta honom personligen erfara,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

huru straffet kändes, på det han för framtiden måtte taga sig bättre i akt.

Hänsyn måste jemväl tagas till den förorättade, som ej sällan lifiigast skulle

känna det otillfredsställande deri, att lagöfverträdaren lemnades utan näpst.

Systemet skulle slutligen gifva anledning till en rättsolikhet i behandlingen

af lika svåra förbrytare, som ej kunde undgå att såra det allmänna rättsmedvetandet,

ity att institutets tillämpning skulle bero på särskilda personliga

förhållanden, som ingalunda behöfde angifva någon skilnad i brottslig

skuld.

Motionären har i sin förevarande framställning föreslagit, att Riksdagen

skulle i ämnet aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Frågan kan

emellertid ingalunda ännu anses hafva erhållit den utredning, särskildt

hvad vårt lands förhållanden beträffar, att utskottet finner sig kunna tillstyrka

Riksdagen att förorda den ifrågasatta lagändringen; och en skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran blott om utredning i ämnet synes utskottet

icke vara erforderlig eller lämplig, då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, på

sätt motionären sjelf erinrat, redan blifvit fästad på de förhållanden, som

i motionen beröras, genom den skrifvelse, hvilken chefen för fångvårdsstyrelsen

den 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t ingifvit.

Utskottet hemställer följaktligen,

att hvad herr O. Anderson i förevarande motion

föreslagit, icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar Lilienberg, Erickson, J. Anderson, Näslund, F. Andersson

och P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund af

åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets behandling

inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.