Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 59

1893-04-25 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:59, Lagutskottets Utlåtande N:o 59

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

1

Hl)

!it/’i-ur 4t4*

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1893, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner angående

utarbetande af en arrendelag.

Behofvet af en lagstiftning, som mera tidsenligt och betryggande

än nu gällande bestämmelser ordnade förhållandet mellan jordegare och

arrendator, har vid innevarande riksdag framhållits i två särskilda inom

Andra Kammaren väckta motioner, afgifna den ena, n:o 51, af herr

A. Olsson i Ornakärr och den andra, n:o 144, af herr P. Truedsson,

hvilka båda motioner blifvit till lagutskottet hänvisade.

I förevarande ämne anför sålunda herr Olsson, hurusom den under

årens lopp pågående och tilltagande emigrationen af stora skaror ungdom

och jordbruksarbetare, hvilka sökte sig väg till Amerika för att

der förvärfva sig egna hem, samt inflyttningen af landtbefolkningen till

städerna, för att der genom arbete erhålla sitt uppehälle, manade regering

och Riksdag att vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder, som kunde

leda till befrämjande af landtbruksnäringen och landtbefolkningens qvarhållande

vid denna landets modernäring.

Att inom landet funnes mycken jord lämplig för odling, å hvilken

skördar kunde frambringas, som lönade odlarens arbete, hade ofta blifvit

framhållet. Det vore ock antagligt, att mycken sådan jord blefve odlad,

om arbetarne på landet vore i sådana ekonomiska omständigheter, att

Bih. till Rikad. Prof. 1893. 7 Sami. 28 Häft. (N:o 59.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande U:o 89.

de kunde köpa sig egna jordbruk. Men af brist på kapital vore landtbruksarbetarne

oftast hänvisade till att arrendera större eller mindre

jordbruk. Under sådana förhållanden vore det af vigt att hafva en

tidsenlig och tydlig lag om arrendatorers och jordegares ömsesidiga

rättigheter och skyldigheter, en s. k. arrendelag.

Behofvet af en sådan lag hade ofta blifvit erkändt. Redan 1867

yttrade lagutskottet i ett utlåtande, att »i detta ämne är lagstiftningen

hos oss i behof af utveckling».

Under det lagstiftarne i åtskilliga europeiska länder hade dragit

försorg om tidsenliga arrendelagar, hade i vårt land deremot lagstiftningen

i denna fråga fått bero vid en del gamla lagbestämmelser, af

hvilka somliga kunde anses vara antiqverade.

Den omständigheten, att jordegarnes och arrendatorernas intressen

blifvit på sådant sätt förbisedda, hade till följd, att en stor del af

landtbruksarbetarne sökte att vinna sin nödtorftiga bergning antingen

i andra länder eller ock genom sådant arbete, som inbringade större

daglön än jordbruksarbetet. Och en annan följd vore, att de, som slogo sig

på att arrendera jordegendomar, sökte undandraga sig sådana förbättringar,

som kunde för framtiden blifva till ett varaktigare gagn för

egendomarne. Begge dessa omständigheter medförde, att jordbruksnäringen

försvagades och jordens växtkraft förminskades.

Jordegarnes och arrendatorernas intressen kunde rättvist tillgodoses

och förenas, om lagstiftningen stadgade, att de förbättringar, som

af en arrendator nedläggas på den arrenderade jorden, skola för honom

medföra en skälig ersättning af jordegaren vid arrendets upphörande.

Denna princip hade blifvit följd vid stiftandet af arrendelagar i

flera länder under de sista årtiondena. Så funnes t. ex. i Danmarks

lagar stadgadt, att, när arrendetiden upphörde, skulle gården öfverlemnas

till jordegaren genom formlig syneförrättning. Befunnes dervid

brister å byggnader etc., måste arrendatorn gifva ersättning derför, så

vida nämnda föremål blifvit öfverlemnade till honom vid laglig syneförrättning.

Enligt lagen af den 25 mars 1872 hade jordegaren förmånsrätt

i arrendatorns bo för ersättningskraf af nämnda anledning.

Arrendatorn kunde göra kraf på ersättning icke allenast för

istånd sättande af äldre och uppförande af nya byggnader på gården,

som vore nödvändiga för dess brukande, utan också för tillbyggnader

och mur- och »nagelfasta» inventarier, som, äfven om de icke strängt

taget kunde anses nödvändiga för arrendeegendomens bruk, dock måste

erkännas vara ändamålsenliga, när de oemotsägligen hade förökat gårdens

handelsvärde som jordbruk. Ersättningsrätten sträckte sig vidare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

3

icke blott till sådana grundförbättringar af gården tillhörande jord, som

otvifvelaktigt hade förökat gårdens värde, såsom odling af utmarker,

hedar, mossar eller kärr, rödjande af stenbunden jord, utdikning af

moraser etc., utan också till de nyttiga och ändamålsenliga mindre förbättringarna,

t. ex. mergling, omfattande dikning, brunnsgräfning och

dylika, hvaraf arrendatorn och hans arfvingar på grund af arrendets

upphörande icke blifvit i tillfälle att erhålla den af dem förväntade

nyttan. (Lov den 19 februari 1861 § 5.) Erhållandet af nämnda ersättning

vore emellertid betingad af att arrendatorn hade följt ett af

lagen noga bestämdt förfaringssätt. Vid ersättningars bestämmande

måste icke blott hänsyn tagas till den värdeförökning egendomen erhållit

vid den företagna förbättringen, utan tillika hänsyn tagas till den

fördel, som arrendatorn i den kortare eller längre tid, som förlupit

sedan förbättringens utförande, sjelf erhållit af densamma. Dock bortfölle

ersättningsrätten för större grundförbättringar efter 30 och vid

mindre grundförbättringar efter 10 års förlopp efter deras utförande,

och finge ersättning icke under något förhållande öfverstiga penningvärdet

af det af arrendatorn använda arbetet och materialier efter gängse

pris på den tid, då förbättringarna blifvit utförda.

Englands »Agricultural Holdings Act 1883» upptoge i ett bihang

till förordningen alla förbättringar, som kunde blifva föremål för ersättning,

och indelar dem i trenne klasser. Till första klassen hörde

de förbättringar, till hvilkas utförande erfordrades jordegarens samtycke;

sådana voro: uppförande och utvidgande af byggnader, anbringande af

i jorden murade förvaringsrum, igenläggande af jord till beständig betesvall,

anläggning af planteringar och videsängar, anläggning af vattensilningsängar

och bevattningsverk, anläggning af blomstergårdar, anläggning

och förbättring af vägar och broar, anläggning och förbättring

af kanaler, dammar, brunnar, reservoirer eller af verk i och för användande

af vattenkraft eller för att förskaffa vattenförråd för jordbruket

eller husbehof, anläggning af häckar, plantering af humle, anläggning

af fruktträdgårdar, förbättring af förut ej brukade egor, jords

försättande under vatten, anläggning af dammar och slussar mot öfversvämningar.

Till andra- klassen hörde sådana förbättringar, som icke finge

utföras med mindre jordegaren derom underrättades. Under denna klass

innefattades täckdikning.

Till tredje klassen hörde sådana förbättringar, till hvilka jordegarens

samtycke icke erfordrades. Denna klass innefattade de förbättringar,

som åstadkommes genom jordens gödning med icke upplöst

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

bengödning, krita, bränd lera, lera, kalk, mergel, artificiella gödningsämnen

och andra köpta gödningsämnen samt förbrukning vid arrendeegendomen

genom boskap, får och svin af foderkakor eller annat gödande ämne,

ej framalstradt vid arrendegården.

Nämnda lag innehölle äfven utförliga föreskrifter om hvad arrendator

hade att iakttaga för att erhålla ersättningar för gjorda förbättringar

samt under hvilka förhållanden nedsättning i ersättningssumman

borde ske, äfvensom under hvilka förhållanden ersättning alldeles upphörde

att af jordegaren utbetalas etc.

Jemförde man den svenska lagstiftningens otillfredsställande bestämmelser

med afseende på ersättning för förbättring å arrenderade

egendomar med andra länders, så funne man att endast i ett fall

rätt till ersättning vore stadgad. I jordabalkens 16 kap. 15 § hette

det: »Säljer man bort hemman å landet eller hus och tomt i staden,

då bryter köp legostämma, och hafve köparen makt, landbo och hyresman

i rättan tid uppsäga, dock sitte qvar till laga fardag. Varder

egaren husvill och tränger jord sin å landet, eller hus i staden sjelf

nyttja, vare om uppsägning och fardag lag samma. I dessa fall gifves

landbo så mycket af städjan åter, som svarar mot den tid honom i legostämma

brister och fylles honom bevislig skada.»

Om nu också arrendatorer, som afflytta på nyssnämnda grund,

kunde erhålla någon ersättning för gjorda förbättringar, så hade deremot

alla andra arrendatorer, som nedlagt arbete och kostnad på egendomar

till gagn för egaren under längre tid, alldeles icke samma utsigt att

erhålla skälig ersättning för af dem gjorda förbättringar.

Häraf torde framgå, att skäl funnes för behofvet af en arrendelag,

som i likhet med åtskilliga andra länders lagar tillerkände brukare

af annans jord ersättning för sådana förbättringar å densamma, hvilka

lände egaren af jorden till gagn. Men utom sådana bestämmelser måste

ock en tidsenlig arrendelag innehålla: föreskrift att arrendevilkoren höra

icke endast skriftligt uppsättas, utan ock vara bestämda, så att icke jordegaren

godtyckligt på grund af obestämda arrendevilkor kunde ålägga

arrend atorn ökade utgifter, kör slör, arbete och dylikt.

Dessutom borde en tidsenlig arrendelag innehålla bestämmelser,

som skyddade arrendatorns nyttjanderätt. Hvilken skada det medförde

icke endast för arrendatorns ekonomi, utan ock för sjelfva jordbruket,

när arrendetiden icke vore bestämd, torde hvar och en kunna inse.

I liknande rigtning uttalar sig jemväl den andre motionären i

ämnet, herr Truedsson. Under åberopande af exempel påvisas sålunda,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

5

huruledes stränga och för arrendatorn obilliga vilkor kunde af en jordegare

uppställas och arrendatorn frånkännas all rätt till ersättning för

sina å den arrenderade egendomen utförda arbeten och nedlagda kostnader,

äfven om dessa arbeten och kostnader onekligen tillfört egendomen

ökadt värde. Såsom motsats härtill framhåller motionären de

kontrakt, som upprättas med arrendatorerna af kronans domäner, i hvilka

kontrakt ersättning städse tillförsäkrades desse för de af dem verkstälda

förbättringar. Ehuruväl, anför nämnde motionär vidare, med säkerhet

kunde antagas, att flertalet af vårt lands jordbrukare insåge af huru stor

betydelse en rättvis och tidsenlig arrendelag skulle vara såväl för vårt

jordbruks utveckling som för höjandet af jordbruksarbetarens ställning,

så funnes dock ett ganska stort antal, som med misstro omfattade alla

bestämmelser rörande ersättning för förbättring å arrendejord och ansåge

att sådana bestämmelser icke kunde praktiskt tillämpas utan orättvisa.

Vidare gjordes den invändningen emot ett sådant stadgande om ersättning

för förbättringar, att det skulle vara ett ingripande mot jordegarens

rätt att sjelf bestämma om sin egendom. Häremot kunde först anmärkas,

att i England och Danmark m. fl. länder redan funnes sådana

lagar, som tillerkände arrendatorn ersättning för förbättringar å arrendejorden,

och det torde vidare vara obestridligt, att stadganden rörande

ersättning för förbättringar mycket väl kunde ske med bibehållande af

den frivilliga uppgörelsen såsom den hufvudsakligaste, under det lagens

bestämmelser blefve tillämpliga i de fall, der jordegaren och arrendatorn

antingen icke velat eller också icke kunnat göra bruk af sjelfbestämmelserätten.

Först sedan arrendatorn eller jordbruksarbetaren för det arbete,

som han nedlade å den arrenderade egendomen, erhållit det allra nödvändigaste

skyddet, blefve hans ekonomiska ställning åtminstone någorlunda

betryggad. Utan ett sådant skydd skulle arbetet, såsom hittills,

oftast blifva beroende af jordegarens godtycke, och å andra sidan skulle

jordbruksarbetaren och arrendatorn nedsjunka i likgiltighet och lätja,

till föga gagn för samhället. Ju förr detta skydd gåfves, ju förr en

tidsenlig och rättvis arrendelag blefve gällande och arbetskraften sattes

i tillfälle att fritt verka, desto förr skulle det arrrenderade jordbruket

resa sig från den förlamning som nu tryckte det.

Behofvet af en tidsenlig och rättvis arrendelag vore derför oafvisligt

och borde en sådan lag byggas på trenne oafvisliga förutsättningar,

nemligen bestämda arrendevilkor, ersättning för förbättringar,

skydd för nyttjanderätten; och borde lagen dessutom innehålla sådana

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

bestämmelser, att alla aftal om arrende skulle upprättas skriftligen och

i vittnens närvaro.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hafva motionärerna,

hvar för sig, hemstält om aflåtande af en skrifvelse till Kongl Maj:t

med begäran att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagstämruelser, som på ett rättvist och betryggande

sätt ordnade jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Ifrågavarande framställningar afse enligt utskottets uppfattning

ett ämne, som är förtjent af lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.

På sätt lagutskottet vid 1867 års Riksdag yttrade, utgöras de bestämmelser,

1734 års lag i ett kapitel af jordabalken och spridda stadganden

i byggningabalken innehåller angående lega af jord å landet, af några

regler, lämpade efter de enkla förhållandena vid den tid lagen skrefs

och åsyftande hufvudsakligen att i afseende på dels tiden för nyttjanderätten,

dels sättet för densammas utöfvande fastställa sådana begränsningar,

som ansågos af brukningsaftalets särskilda natur böra härledas.

Ehuruväl, anförde nämnda utskott vidare, jorden äfven vid tiden

för 1734 års lag uppläts till nyttjande af landbönder, omfattade dock

dessa upplåtelser merendels allenast mindre jordvidder eller hemman,

hvilkas brukande efter tidens sed ej erfordrade några djupare insigter.

Sådana, i en senare tid icke ovanliga, arrenden, som omfattade possessioner

af hvilken storlek som helst, förekommo sällan, och lika sällsynt

torde hafva varit att en arrendator nedlade något betydligare kapital å

annans jord. Sedan emellertid jordens brukande blifvit föremål för

vetenskapligt studium och man kommit till full insigt derom, att den

vinst jordbruksnäringen lemnade i väsentlig mån berodde af det arbete

och kapital, som å jorden nedläggas, samt en nyare tids näringslagstiftning

jemväl på landsbygden framkallat en mångfald af industriella företag,

som ej lemnade jordens egare tillfälle att med fördel sjelfva bruka

sin jord, hade jordbruksnäringen till betydlig del kommit i händerna

på verkliga yrkesmän, hvilka genom arrenderande af större jordvidder

på längre tid sökte att draga vinst af och förkofra det kapital, de å

jorden nedlägga. Den mångfald af vexlande rättsförhållanden, som

med en sådan ny sakernas ordning inträdt, stälde med nödvändighet nya

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

kraf på lagstiftningen, hvilka kraf icke utan skada för landets modernäring

kunde lemnas obeaktade.

Erfarenheten från det fjerdedels sekel, som förflutit från det dessa

uttalanden gjordes, har enligt utskottets åsigt endast gifvit desamma

ökad giltighet och låtit behofvet af en lagstiftning i syfte att åt jordegares

och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden bereda en mera

fast grundval än den nuvarande än känbarare framträda.

Beträffande karakteren af den lagstiftning på ifrågavarande område,

som enligt utskottets uppfattning bör komma till stånd, synes

lagkomitén hafva rigtigt angifvit densamma, då den i motiven till det

af komitén föreslagna 6:te kapitlet jordabalken om lega yttrar, att ehuru

det hufvudsakligen borde bero af vederbörandes frivilliga aftal att stadga

de vilkor, hvarunder den ene uppläte och den andre till bruk emottoge

jordegendom, det likväl vore lagstiftarens rätt och pligt att dels inskränka

en sådan afhandlingsfrihet, då afseende på det allmänna välståndet

eller enskildas rätt gjorde inskränkningen nödig och dels gifva

föreskrifter, Renande till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej

uttryckligen afhandlat.

De bestämmelser, hvilka det kan finnas lämpligt att meddela,

böra sålunda, på sätt ock motionärerna synas förutsätta, utgöra en norm,

egnad dels att, då vederbörande jordegare och arrendator förklarat

sig vilja hafva sina inbördes rättsförhållanden bedömda enligt lag,

bättre, än nu gällande torftiga föreskrifter förmå, tillgodose deras rättmätiga

intressen, och dels att tjena till ledning vid upprättande af

arrendeaftal, der de aftalande hellre vilja sjelfva, i sin helhet eller

endast delvis, ordna dessa förhållanden.

Utskottet underskattar ingalunda svårigheten att i ett land, sådant

som vårt, i lagstiftningsväg fastställa grunder, efter hvilka ersättning

bör till arrendator utgå för af honom verkstälda förbättringar, men

anser lika med motionärerna, att då sådant, såvidt utskottet har sig

bekant, med framgång låtit sig göra i utlandets lagstiftning, grundad

anledning förefinnes för antagandet, att jemväl vårt lands lagstiftning

skall kunna träffa ändamålsenliga föreskrifter i förevarande hänseende.

Visserligen utmärkes begreppet förbättring af en viss tänjbarhet, som

kan göra det svårt att i hvarje särskildt fall noggrant bestämma förbättringens

omfång och derigenom vinna en tillförlitlig grund för bedömande

af arrendators ersättningsanspråk, men denna svårighet lärer

icke vara större i detta fall, än då det gäller att bestämma beloppet af

den ersättning för »nödig och nyttig förbättring», som gällande lag i

11 kap. 1 § jordabalken tillerkänner förlorande part i vindikationsprocess

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

rörande fast egendom. Frågan synes i hvarje fall vara af sådan betydelse

för vårt land, att den icke längre bör lemnas obeaktad. Otvifvelaktigt

torde nemligen vara att, på sätt motionärerna jemväl framhållit,

tillvaron af en bestämmelse, som tillförsäkrar arrendator rätt till

ersättning för sådana å jorden nedlagda kostnader, som verkat stegring

af jordens afkastningsförmåga, skall alstra ökad benägenhet för gagneliga

uppoffringar och lända jordbruksnäringen i dess helhet till båtnad.

Enligt utskottets åsigt är det emellertid af icke .mindre vigt, att

de grunder, hvarå ur nyss angifna synpunkt en lagstiftning i förevarande

ämne varder byggd» icke vinna tillämpning a andra aftal än dem,

åt hvilka gifvits skriftlig affattning. Härigenom skulle den stora fördel

vinnas, att det på många orter i vårt land ännu rådande bruket att

allenast muntligen afhandla beträffande upplåtelse af jord skulle allt mer

öfvergifvas såsom ledande till godtyckligheter och misshälligheter af

hvarjehanda slag emellan dem, hvilkas intressen, rätt förstadda, böra

med hvarandra sammanfalla.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Anders Olssons

och Truedssons ifrågavarande motioner, måtte i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning

taga i öfvervägande under hvilka vilkor arrendator,

som med jordegare träffat skriftligt arrendeaftal,

tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda förbättringar

och på hvad sätt rättsförhållandena mellan

arrendator och jordegare jemväl i öfrigt må på ett

betryggande sätt ordnas samt derefter för Riksdagen

framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning

finnes böra föranleda.

Stockholm den 25 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

9

Reservation

af herrar Annerstedt, Claeson, Öländer, Boman och Almgren, hvilka

ansett skrifvelse i ämnet icke böra af Riksdagen aflåtas.

Herrar C. H. Lundström, Fröberg, Erickson, J. Anderson, Näslund,

Wester, F. Andersson och P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt,

att de på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit

i utskottets behandling af ifrågavarande motioner.

Jemväl herr L. O. Larsson har velat tillkännagifva, att han icke

öfvervarit ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1893

7 Sami. 28 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.