Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 6

1893-02-09 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:6, Lagutskottets Utlåtande N:o 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

1

W:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 9 febr. 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

i vissa delar af värnpligislagen.

Ändringar i gällande värnpligtslag hafva vid innevarande riksdag

föreslagits i fyra särskilda, af vederbörande kammare till lagutskottet hän*

visade motioner, hvilka afgifvits, inom Första Kammaren af herr von

Hedenberg, n:o 6, samt inom Andra Kammaren af herr E. Svensson n:is

42, 43, och af herr Palm, n:o 33.

Herr von Hedenberg föreslår i sin motion, att Riksdagen för sin del

beslutar åt nedanskrifna paragrafer i värnpligtslagen gifva följande lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

dels

a) de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, som minst tolf månader

varit i tjenst ombord å sjögående fartyg, samt

b) de som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna,

dels ock derutöfver det antal värnpligtige, som Konungen pröfvar

behöfligt.

2. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade

inskrifning i hären.

Dill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 4 Höft. (N:o G).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 27.

Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin utbildning

tjenstgöra under fredstid nittio dagar, hvilken tjenstgöring skall

fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första året, men vid

öfriga. vapenslag under två år med sextioåtta dagar under det första året

och tjugutvå dagar under det derpå följande.

§ 34.

1. Den, som innehaft anställning vid härens eller flottans stam eller

vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, anses

hafva fullgjort sin beväringsöfning, men skall efter afgången från sagda

anställning, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår i beväringen,

tillhöra dess första uppbåd.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande

vid universitet eller annan statens högskola, äfvensom den, soin vid

någon af rikets navigationsskolor, efter i sådan skola genomgången kurs,

aflagt examen, tillhör likaledes första uppbådet under hela sin tjenstetid

i beväringen.

Herr Svensson bär i sina båda motioner upptagit herr von Hedenbergs

i en motion framstälda förslag, i det att motionen n:o 42 afser

enahanda tillägg till 2 mom. i 34 § värnpligtslagen, som herr von Hedenberg

förordat, medan i den med n:o 43 betecknade motionen påyrkas

samma ändring af 25 och 27 §§ värnpligtslagen som i den sistnämndes

motion.

Den tredje motionären, herr Palm, med hvilken instämt herrar grefve

Hugo E. Hamilton, O. Anderson, Aug. Pettersson, O. Olson, Beckman och

Thermaenius, hemställer: att Riksdagen må i skrifvelse till Konungen anhålla,

att Konungen må taga under öfvervägande, huru vida icke de böter,

som ådömas enligt gällande värnpligtslag, må vid bristande tillgång, i

stället för att förvandlas enligt allmän lag, aftjenas genom viss ökning af

den tid, under hvilken den bötfälde skall undergå vapenöfning, samt,

derest sadant lämpligen finnes kunna ske, derom inkomma med förslag

till Riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

De lagruin, deri herrar von Hedenberg och Svensson påyrka ändring,

hafva erhållit sin nuvarande affattning, 25 § genom lagen den 22 maj

1891 samt 27 och 34 §§ genom lagen den 2 december 1892, och ega

följande lydelse:

§ 25.

0

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus inskrifne värnpligtige, samt

b) de som hafva anställning vid lots* och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna;
2.

Dessutom skola till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt,

i flottan inskrifvas andra värnpligtige, som anses vara för flottan behöflige.

3. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade

inskrifning i hären.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin

utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring

skall fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första året, men

vid härens öfriga vapenslag under två år med sextioåtta dagar under det

första året och tjugutvå under det derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde värnpligtige;

b) värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då han

fyller tjuguett, år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst fyra år

och deraf under minst tolf månader haft anställning i utrikes sjöfart eller

ock efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller maskinist under

minst ett år varit i dylik befattning använd, med skyldighet likväl att

för åtnjutande af sådan befrielse tillhöra flottans reserv under hela sin

värnpligtstid.

§ 34.

1. Den, som

första uppbåd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande

vid universitet eller annan statens högskola, tillhör likaledes första uppbådet

under hela sin tjenstetid i beväringen.

Vidare ^är^stadgadt i § 73 mom. 1 i förordningen angående inskrifning

och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring in. m. den

22 december 1892 att af värnpligtige, som icke tillhöra flottans reserv,

skola till tredje klassen hänföras de af nästföregående års 3 klass, hvilka,

jemlikt § 34 mom. 2 värnpligtslagen blifvit såsom högskoleelever för

hela tjenstetiden i beväringen hänförde till beväringens 1 uppbåd och

hvilkas tjenstetid i beväringen icke är ute. Af en jemförelse med § 127

mom. 2 samma förordning framgår nu att till högskoleelev hänförts elev

i sjökaptens- eller öfvermaskinistklass vid navigationsskola.

Såsom af det ofvan anförda framgår, är det således i tre särskilda

afseenden, som de båda motionärerna påyrka ändring i gällande värnpligtslag.

Till en början vilja motionärerna begränsa antalet värnpligtige,

hvilka tilldelas flottan, till dem bland de i sjömanshus inskrifna värnpligtige,

som vid inträdet uti värnpligtsåldern'' minst tolf månader varit i

tjenst ombord å sjögående fartyg. Om det nemligen, anföra motionärerna,

vore principielt lika rätt och fördelaktigt, att den sjöfartsidbände värnpligtige

må anses ega rättighet att under utöfning af sin tjenst vid fäderneslandets

försvar bibehållas inom sitt särskilda yrke såsom sjöman,

som det i allmänhet vore lämpligt att värnpligtige yrkesmän, så vidt

möjligt, under sin krigstjenst, fördelades till sådant, som dem bäst passade,

så vore det också nödigt att värnpligtslagen upptoge bindande bestämmelser,

hvilka, på samma gång de bekräftade rätten för sjöfartsidkande

värnpligtig att inskrifvas vid flottan, begränsade antalet sådana

värnpligtige till dem bland de i sjömanshus inskrifna, som vid inträdet

uti värnpligtsåldern verkligen kunde anses vara sjömän.

Vidare afser motionärernas förslag upphäfvande af de i andra momentet

i 27 § inrymda bestämmelser, enligt hvilka vissa värnpligtige äro

från all öfning i fredstid befriade mot skyldighet i stället att under hela

sin värnpligtstid tillhöra beväringens första uppbåd och flottans reserv.

Till stöd för förslaget i denna del erinra motionärerna hufvudsakligen

hurusom, sedan numera beväringens öfningar blifvit bestämda till nittio

dagar, fragan om de vid flottan inskrifne värnpligtiges fredsöfningar inträdt

i ett väsentligen nytt skede. Nittio dagars öfningstid borde nemli
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

gen vara tillräcklig för att bibringa de yrkesmän, som ega goda förutsättningar

för det, hvartill de skola danas, någorlunda tillfredsställande

skicklighet — eller i allmänhet sådan utbildning, som uppnås i stammens

lägsta klass. Detta vore dock möjligt endast i det fall, att de värnpligtiga,

som inskrifvas och öfvas, vore de bästa af sitt yrke — eller i allmänhet

de, som vore att finna till icke ringa del just bland de nu från

fredsöfning fritagna, hvilka, med bibehållande af bestämmelserna härom,

till största delen aldrig kunde komma att deltaga i fäderneslandets försvar;

ty det vore väl icke synnerligen vågadt att antaga, att ett blifvande

krigs våldsamhet och stora kostnad komme att bringa detsamma

till afgörande så snart, att äfven den mest pligttrogne beväringsman, som

vid kampens utbrott vore ute på oceanen eller i främmande land, icke

hunne inställa sig. Och om han också komme tillstädes under krigets

fortgång, vore det tyvärr troligt, att efter de förluster i materiel, som

de första sammandrabbningarna åstadkommit, den återstående delen af

flottans stridsmedel skulle kunna bemannas af de befintliga och redan

stridsöfvade besättningarna. På denna grund kunde de ifrågavarande mest

yrkesskickliga och således bästa elementens af sjöbeväringen fritagande

från fredsöfningar mot skyldighet att under hela sin värnpligtstid tillhöra

flottans reserv stämplas som en befrielse från att deltaga i den allmänna

beväringen och vederlaget kallas illusoriskt.

Men vore detta omdöme rigtigt, följde deraf, att just dessa, som nu

vore fritagna från öfningar, företrädesvis borde ingå i den till fredsöfning

inkallade sjöbeväringsstyrkan — och detta så mycket hellre, som man

måste vara beredd på att, i följd af sjövapnets natur såsom en främsta

stridslinie, sjöbeväringens första årsklass också först komme att införas uti

fartygens besättningar och vid minmaterielens utläggande eller klargöring,

då åter bestämmelserna i afseende å årsklassernas ingående i härens stam

torde afse annan ordning.

Genom det fritagande från fredsöfning, hvartill § 27 i värnpligtslagcn

nu berättigade, skulle derjemte många värnpligtige befälhafvare och

styrmän samt mycket maskinfolk under krigstjenst komma att användas

vid flottans för dem främmande materiel, hvilkens beskaffenhet och egendomligheter

de kanske aldrig tänkt sig. Olämpligheten och vådan deraf

vore sådana, att det för en hvar måste vara tydligt, att bestämmelser,

som kunde tillstädja dylikt, icke borde lemnas oförändrade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Förslaget till ändring i 34 §:s 2 mom. afser slutligen att med värnpligtige,

som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid

universitet eller annan statens högskola, likställa värnpligtig, som vid

någon af rikets navigationsskolor, efter i sådan skola genomgången kurs,

aflagt examen; och anföra motionärerne såsom skäl för en dylik ändring

hufvudsakligen följande. Enär medelåldern för dem, som erhålla befälhafvarebref

eller aflägga maskinistexamen, kan anslås till omkring 26 år,

och således många af dessa befälhafvare och maskinister tillhöra de äldre

årsklasser, som äfven enligt senast faststälda värnpligtslag icke längre äro

värnpligtiga vid flottan utan i stället tillhöra landstormen, kan man med

stor sannolikhet förutse, att det vid mobilisering för sjökrigstjensten nödiga

antalet värnpligtige befälhafvare och maskinister icke må kunna fyllas

ens genom inkallande af alla de årsklasser, som enligt nu gällande

värnpligtslag skulle tillhöra flottans bevärings första uppbåd. Ty äfven

om det i rullorna öfver de värnpligtige upptagna antalet befälhafvare,

styrmän och maskinister skulle vara tillräckligt för flottans behof af dylika

yrkesmän, torde ändock brist komma att vid mobilisering uppstå,

enär det, enligt § 43 värnpligtslagen, såsom laga förfall för inställelse till

tjenstgöring under krigstid räknas att vara på utrikes resa stadd, och då,

enligt under sistlidna år från sjömanshusen inkomna uppgifter å befälhafvare

m. fl. mellan 20 och 35 års ålder, 83 procent af befälhafvarne,

71 procent af styrmännen och 62 procent af maskinisterna voro använda

uti utrikes sjöfart.

För erhållande af befälhafvare- eller styrmansbref samt för berättigande

att tjenstgöra såsom öfvermaskinist eller maskinist å ångfartyg erfordras

att hafva aflagt motsvarande examina vid någon af rikets navigationsskolor

(eller flottans underbefälsskolor). Det kunde icke anses obilligt

att också de, som i dessa skolor erhållit kostnadsfri undervisning

och aflagt examen, som berättigade till utöfvande af yrken, deraf godt

förvärf för egen person och familj snart kunde erhållas, i ersättning derför

ålades skyldighet af samma art som de uti ifrågavarande lagrum omförmälde

studerande, hvilka i regeln först efter lång tid kunde draga motsvarande

nytta af den kostnadsfria undervisning, de åtnjutit vid universitetet

eller annan statens högskola.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

7

Utskottet anser sig icke kunna gifva de framlagda förslagen sitt

understöd. Utskottet måste nemligen finna det mindre välbetänkt att så

kort tid efter det frågan om ordnandet af vårt lands försvar förevarit,

på framställning af enskilde motionärer vidtaga någon ändring i de förhållanden,

som värnpligtslagen har att reglera. Särskildt har det synts

utskottet betänkligt att utan den allsidiga utredning, som i allmänhet

allenast regeringen med de krafter, som stå densamma till buds, förmår

gifva åt frågor af dylik art, förorda en så pass genomgripande förändring

i bestående förhållanden, som den motionärernas förslag beträffande 25

och 27 §§ värnpligtslagen innebär. På sålunda anförda grunder får utskottet

hemställa,

l:o att herrar von Hedenbergs och Svenssons motioner

icke må af Riksdagen bifallas.

Vidkommande slutligen herr Palms motion anför bemälde motionär

till stöd för sin framställning hufvudsakligen följande. Allmänt erkändt

torde väl vara, att de korta frihetsstraffen utgjorde ett synnerligen otillfredsställande

straffmedel; någon egentlig fångvård medgåfve de icke, och

i samma mån de talrikt förekommo, förlorade de i väsentlig mån egenskapen

att verka afskräckande; på den förhärdade lagöfverträdaren hade

de alls ingen verkan, för den mindre förhärdade eller mindre lättsinnige

åter voro de ett allt för hårdt straff, i det de ofta i långt högre grad,

än af hans förbrytelse föranleddes, medförde en för honom ödesdiger rubbning

i hans ekonomiska förhållanden och fläckade hans sociala anseende.

Insigten häraf hade ock, som bekant, under senare år i hela den civiliserade

verlden framkallat en stark rörelse mot dessa straff, hvilka man

önskade utbyta mot andra straffarter. Särskildt hade man i sådant hänseende

framhållit det vilkorliga domfällandet, hvilket system redan vunnit

insteg i åtskilliga utländska lagar och hvarom fråga varit å bane jemväl

hos oss. Då frågan om lämpligheten af ett vilkorligt domfällande emellertid

ännu i utlandet vore föremål för meningsskiljaktigheter och det

tilläfventyrs komme att dröja länge nog, innan opinionen i detta ämne

inom vårt land blefve stadgad, vore det desto angelägnare att tillse, om

icke lagstiftaren i ett eller annat fall, der olägenheterna af de kortvariga

frihetsstraffen särskildt skarpt framträdde, skulle kunna på annat sätt vinna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottds Utlåtande N:o 6.

sitt mai. Närmast hade motionären dervid tänkt på de fängelsestraff, som

uppkomme genom förvandling enligt allmän strafflag af de i värnpligtslagen

stadgade böter. Antalet ynglingar, som på grund af underlåtenhet

att i ett eller annat fall ställa sig värnpligtslagens föreskrifter till efterrättelse

finge göra kortvariga besök i våra fängelser, vore i sjelfva verket

redan nu sa stort, att det måste väcka hvarje tänkande mans allvarliga

bekymmer, och något tvifvel funnes väl knappast derom, att med den

nyligen beslutade utsträckningen af värnpligten detta förhållande ingalunda

skulle minskas, utan snarare efter all sannolikhet i ännu högre

grad göra sig gällande. Under de fem åren 1887—1891 hade år

1887 ....................

.................... 507

1888 ....................

................... 1,821

1889 ....................

................... 1,083

1890 ....................

................... 918

1891 ....................

.................... 864

sålunda tillsammans icke mindre än 4,698 värnpligtige undergått förvandlingsstraff

i saknad af tillgång att gälda böter, ådömda efter värnpligtslagen.

Det syntes ligga i öppen dag, att detta vore ett svårt missförhållande,

som med görligaste första borde afhjelpas. Att så många af landets

vapenföra ynglingar finge göra sin första bekantskap med värnpligten genom

att sättas i fängelse, kunde icke bidraga till en rätt uppfattning af deras

skyldigheter mot fosterlandet. Ett sådant slösande med fängelsestraff för

förseelser, hvilka af allmänna opinionen icke erkändes såsom verkliga förbrytelser,

måste äfven i hög grad nedsätta fängelsestraffets anseende. Intet

tvifvel torde väl heller råda derom, att den tid, som åtginge för dylika

böters aftjenande, vore fullkomligt bortkastad både för den straffade och

för staten, hvilken dock för dessa straffs utkräfvande årligen finge vidkännas

ganska betydande kostnader.

I hvilken rigtning reformen i detta fall borde gå, syntes nuvarande

chefen för fångvården rigtigt hafva angifvit uti ett af honom redan i

februari 1890 till regeringen inlemnadt memorial. I detta yttrades bland

annat:

»Att fångvården under de tre till fem dagar, deras vistelse i fängelserna

varar, skulle kunna varaktigt påverka deras pligtbegrepp är föga

troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl lämpar sig för lifvande af deras

fosterlandskärlek, men det kan möjligen befaras, att fängelseminnena i

andra afseenden göra mera varaktiga likasom i olika rigtningar mindre

förmånliga intryck på de ungas sinnen. Derest icke de för ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o~ 6.

försummelser ådömda böter kunna aftjenas i särskilda militärarrester, förefaller

det mig såsom väl värdt att öfverväga, huru vida icke påföljden

för dessa uteblifvanden kunde sättas i utsträckta skyldigheter inom värnpligtsområdet,

vare sig genom förlängd tjenstetid eller annorledes, hellre

än att allt fortfarande låta, på sätt nu eger rum, fängelserna blifva för en

stor del af den värnpligtiga ungdomen ett slags förskolor för dess utbildning

till fosterlandets försvar.»

Motionären, som till alla delar instämde i detta uttalande, hade för

sin del ansett, att om det ådömda bötesbeloppet finge aftjenas med öfningsdagar

vid den afdelning af armén eller flottan, den bötfälde tillhörde,

skulle hans moral icke behöfva skadas och på samma gång såväl han

sjelf som staten hafva nytta af den ökade utbildning, som honom härigenom

komme till del och det afskräckande i straffet ändock vara fullt

tillgodosedt. Någon nämnvärd ökad kostnad för statsverket torde väl

näppeligen en dylik anordning förorsaka. Snarare kunde det väl med fog

sättas i fråga, om icke alla de kostnader, statsverket nu finge ändamålslöst

vidkännas för upprätthållande af sakernas nuvarande ordning, vore

fullt så dryga som kostnaden för de bötfäldes öfvande under ytterligare

några dagar.

Det förslag, herr Palm framlagt till Riksdagens bepröfvande, synes

utskottet särdeles behjertansvärdt. Lika med motionären finner utskottet

flertalet af de förseelser, hvarför värnpligtslagen stadgar bötesstraff, vara af

öfvervägande disciplinär beskaffenhet, för hvilka också, vid bristande tillgång

till böternas gäldande, förvandlingsstraffet lämpligast torde böra iklädas

formen af ett disciplinstraff. På sätt motionären sjelf anmärkt, är

det emellertid en temligen vansklig uppgift att bland de strafformer, som

i sådant hänseende kunna komma i betraktande, välja den för hvarje fall

lämpligaste. Den form, motionären förslagsvis förordat, eller en anordning,

enligt hvilken de ådömda böterna finge aftjenas med öfningsdagar vid den

afdelning af armén eller flottan, den bötfälde tillhör, kan nog synas beaktansvärd,

men ett likartadt genomförande af densamma torde, enligt

utskottets förmenande, möta svårigheter af praktisk art, och föranleda

rubbningar af den för de olika vapenslagen och fördelningarne inom

armén gällande tjenstgöringstid o. d. Utskottet håller väl före, att

den för armén gällande disciplinstadga bör kunna lemna god ledning vid

Bill. till Riksd. Prol. 1893. 7 Sand. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande. N:o 6.

träffandet af det val, förslagets antagande nödvändiggör, men tilltror sig

icke att i sådant hänseende göra något bestämdt uttalande och har af sådan

anledning ansett sig bäst främja motionens syfte genom att hemställa,

2:o att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t ville taga under öfvervägande, huruvida

icke förändrade föreskrifter i fråga om förvandling af

böter, ådömda enligt värnpligtslagen, må anses erforderliga

och derefter till Riksdagen afgifva det förslag

i ämnet, hvartill anledning må förefinnas.

Stockholm den 9 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservationer:

emot utskottets hemställan i 1 :a punkten:

af herr Svensson; samt

emot utskottets hemställan i 2:a punkten:

dels af herrar Fröberg och Claéson, dels ock af herr J. Anderson, som

yttrat:

»Förbrytelser mot nu gällande värnpligtslag böra visserligen ingalunda

lemnas ostraffade, men att, såsom nu är förhållandet, den förmögne af

sitt öfverflöd får höta några kronor, under det den fattige för en liknande

förseelse beröfvas sin frihet och får inom fängelsets murar afsitta en kanhända

i de allra flesta fall ofrivillig förseelse, anser jag vara orättvist

mot dem, som äro skyldiga att i farans stund med lif och blod försvara

fäderneslandet.

Den motion, som föranledt utskottets utlåtande, afser att värnpligtig,

som ådömts böter, må vid bristande tillgång, i stället för fängelse, få för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 11 ''

sona sitt fel med ökning af den tid, under hvilken den bötfälde skall

undergå vapenöfning. Att syftet med motionen går i den rätta rigtningen,

vill jag ej bestrida, men jag anser att den stannat på mindre än

halfva vägen.

Då vi så ofta i riksdagen fått höra, att 90 dagars öfning för beväringen

är det allra minsta, som kan begäras för att beväringen skall kunna

gå i fält, och jag har den uppfattningen, att lika förbrytelser mot värnpligtslagen

böra drabbas af lika påföljd, och lagutskottet icke eger att

utöfver hvad motionen föranleder till göra några framställningar, har jag

inom utskottet yrkat afslag å motionen, under förhoppning att motionären

eller någon annan vid nästa riksdag skall framkomma med förslag,

att alla förbrytelser af värnpligtig mot nämnda lag skola bestraffas genom

ökadt antal öfningsdagar, vare sig fortsättning af pågående öfningar

eller särskild inställelse under något af de påföljande åren. För statsverket

blifva väl kostnaderna i det närmaste enahanda, om de felande skola

få en extra inställelse under pågående möten och forslas till öfningsplatsen

och der underhållas, eller forslas och underhållas vid fängelser.»

Härjemte har herr L. O. Larsson begärt få antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.