Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till § 1 i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

1893-04-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:65, Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till § 1 i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

15

N:o 65.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1893, kl. 4 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg

till § 1 i förordningen angående lagfart å fång till

fast egendom den 16 juni 1875.

Uti en till lagutskottet hänvisad, inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 125, hemställer herr D. Persson i Tällberg, att Riksdagen

måtte för sin del besluta följande tillägg till § 1 i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875:

»Make, som vid bodelning på grund af giftorätt bekommit fast egendom,

är ej pligtig att densamma lagfara, derest hans eller hennes fång

till egendomen förut är lagfaret och fånget blifvit i fastighetsbok inskrifvet.

»

Till stöd för berörda hemställan anmärker motionären hufvudsakligen,

hurusom af 1 § i nämnda förordning framgår, att lagfart utan undantag

måste sökas äfven å sådan fastighet, som bekommits på grund af giftorätt.

Men erfarenheten hade visat, att detta stadgande, som tillkommit i afsigt

att bringa reda och ordning i eganderättsförhållandena, dock kunde förorsaka

onödige kostnader, utan att eu ökad rättssäkerhet derigenom vunnes.

Det hände nämligen ofta, att ena maken hade fastighet köpt, lagfaren och i

lagfartsboken inskrifven på sitt namn, men vid den andra makens död erhölle

den förra maken på grund af giftorätt hälften af samma fastighet, hvarå

han förut erhållit lagfart, och han måste då ytterligare bekosta lagfart å

densamma, utan att någon fastighetstransaktion förekommit. Detta med
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

förde, enligt motionärens förmenande, en onödig kostnad, hvilken kändes

tyngre och olidligare i de delar af landet, der egostyckningen vore allmänt

gängse och der mången gång den fastighet, som erhölles på grund af giftorätt,

uppginge till blott några få kronors värde.

Derjemte förmenade motionären stadgandet medföra jemväl den olägenhet,

att tiden för klander emot häfd af fastigheten icke komme att räknas

från den dag fånget af endera maken först lagfors.

Lagfartslagen den 16 juni 1875 stadgar i § 1, bland annat, att hvar,

som genom arf eller giftorätt åtkommer fast egendom, skall å fånget söka

lagfart; och i 2 § tillägges, att denna skyldighet i fråga, om giftorätt i

makars bo icke inträder, förr än boet delas.

Eldigt äldre rätt behöfde arf och giftorätt icke lagfaras.

Anledningen till föreskriften att dessa fång, lika med alla andra fång

af fast egendom, skola lagfaras är — såsom framgår af motiverna till lagfartslagen

— att genom fångens offentliggörande bringa nödig ordning och

reda i eganderättsförhållandena och derigenom ock betrygga eganderätten

till fast egendom. Genom inrättandet af lagfartsbok ville man åstadkomma

en lätt tillgänglig och såvidt möjligt fullständig kännedom om rätte egare

af all fast, inom rättens domvärjo belägen fastighet. En sådan kunskap

var förut icke möjlig att erhålla af lagfartsprotokollet vid de tillfällen, då

fastighet genom arf öfvergick till ny egare eller make fick sin giftorättsandel

utbruten ur det gemensamma boet. För den skull uppstå,Ide lagstiftaren

fordran af lagfart å fastighet, som någon genom arf eller giftorätt

såsom laga fång bekommit.

När derför egendomsgemensamheten mellan makarne upplöses till

följd af den ena makans död och en delning af boet genom ett i laga

ordning förrättadt arfskifte mellan den efterlefvande maken och den dödas

arfvingar förrättas, eller ock i anledning af skilsmessa i äktenskapet, en

afvittring göres mellan bägge makarne, inträder alltså skyldigheten att lagfara

för den make, som vid sådan delning fått viss fastighet eller viss bestämd

del deraf sig tillagd såsom giftorätt.

Motionären synes hufvudsakligen grunda sin framställning på det

antagandet, att vid skiftet efterlefvande maken skall komma att tilläggas

jemn! hälften af fastigheten.

Så är dock ingalunda alltid fallet, utan ofta inträffar, att hela den

ifrågavarande fastigheten eller mera eller mindre än hälften deraf tillägges

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

17

den efterlefvande maken såsom giftorätt i boet, eller ock att den efterlefvande

maken alldeles uteslutes från andel i fastigheten.

Detta sker, om den efterlefvande maken eller den aflidnes arfvingar

hafva rätt till vederlag för enskild jord, som under äktenskapet föryttrats,

om den efterlefvande maken eller arfvingarne öfvertaga hela eller större

delen af fastigheten mot skyldighet att gälda boets skulder och slutligen

samt kanske oftast genom utbyte mot annan gemensam fastighet i boet.

Motionärens förslag synes för öfrigt stå i strid med den i gällande

lagfartslag, såsom ofvan nämnts, antagna offentlighetsprincipen. Sedan

egendomsgemensamheten upphört, fordrar ett allmänt intresse, att genom

lagfarten skall göras offentligen bekant, huru stor del af den gemensamma

fastigheten den efterlefvande maken vid skiftet mellan denne och aflidna

makens rättsinnehafvare, fått sig tillagd. Antagandet af motionärens förslag

skulle härjemte uppenbarligen medföra oreda i fastighetsböckerna och

sålunda motverka syftet med gällande fastighetsbokssystem.

Då motionären såsom en olägenhet af den nu föreskrifna skyldigheten

att lagfara fång på grund af giftorätt framhållit, att preskriptionstiden

för klander af fastighetsförvärfvet skulle löpa från den dag, fånget

sist lagfors, har han uppenbart gjort sig skyldig till en missuppfattning

af gällande bestämmelser i förordningen om tjuguårig häfd den 22 april

1881, ity att nämnda bestämmelser gifva vid handen, att der ena maken

på grund af köp under äktenskapet förvärfvat fastighet och lagfarit fånget

samt sedan på grund af giftorätt erhåller lagfart å samma fastighet eller

en del deraf, preskriptionstiden löper från den dag, lagfart å första fånget

beviljades.

Kostnaden för lagfart å fång af ifrågavarande slag är så ringa, att

för dess skull ej torde böra vidtagas en lagförändring, som rubbar den ur

synpunkten af reda och ordning i lagfartsväsendet så vigtiga principen, att

hvarje fång skall lagfaras.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

att ifrågarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. L1LIENBERG.

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 31 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N;o 65.

af herr Lilienberg.

Reservation

Herrar J. Anderson, Näslund och P. G. Petersson hafva begärt få

här antecknadt, att de till följd af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1893

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.