Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 60

1893-05-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:66, Lagutskottets Utlåtande N:o 60

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

1

N:o 66.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af dels väckt motion angående

ändringar i strafflagen i syfte af dödsstraffets afskaffande,

dels ock motion angående suspenderande af detta straff.

Frågan om dödsstraffets afskaffande kar vid innevarande riksdag

bragts å bane genom en inom Andra Kammaren af herr E. J. Ekman

väckt motion n:o 157, i hvars syfte nitton af kammarens ledamöter

förklarat sig instämma och deri motionären föreslår, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t, med uttalande af den åsigt, att

dödsstraffet bör såsom straffart borttagas ur nu gällande strafflag,

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en blifvande

riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen, som till följd

af dödsstraffets afskaffande blifva erforderliga.

Härjemte har utskottet fått från Andra Kammaren emottaga en

af herr E. Wavrinsky väckt motion, n:o 173, deri sistnämnde motionär

hemställer, att Riksdagen behagade besluta i skrifvelse begära, det

Kongl. Maj:t ville till nästföljande Riksdag inkomma med förslag till

sådan ändring i nu gällande allmänna strafflagen, att dödsstraffet suspenderas

och ersättes med straffarbete på lifstid, under så lång period,

att utrönas må, huru vida rättsäkerheten kunde tryggas utan att afrättningar

egde rum.

Bih. till Riksd. Frot. 1803. 7 Sami. 32 llåft. (N:is 66—68.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Herr Ekman anför till stöd för sin framställning hufvudsakligen

följande:

Någon har sagt, att strafflagen är ett folks kulturhistoria, och att

den tydligast af allt visar, på hvilken grad af bildning och mensklig

utveckling ett folk befinner sig, och att ju råare och mindre upplyst

ett folk är, desto grymmare är dess strafflag och tvärtom.

År detta sant, då bör man hafva rätt att fordra, att dödsstraffet,

denna mörka fläck på de s. k. kristna staternas lagstiftning snart må

för alltid blifva utplånad. Och särskildt har man skäl att vänta, att

dödsstraffet afskaffa^ ur den svenska strafflagen, då Sveriges folk. onekligen

genom sin framstående skolbildning intager ett af de främsta

rummen bland verldens bildade nationer.

Jag tager mig friheten anföra hvad vår store jurist Richert yttrat

i denna fråga. Han säger: »Ju mera man i verldshistorien betraktar

fortgången af menniskoslägtets utveckling och ju mera man deri skönjer

en högre ledning från mörker till ljus, från våld till rätt, från blodshämnd

till förbättringsstraff, ju mer klarna de moln, som skymma framtiden,

och ju mer bortfaller all misströstan derom, att äfven dödsstraffen en

dag — och denna icke alltför långt aflägsen — skola ur lagarne utplånas.

Jag bekänner, att jag, från den första stund jag började tänka något i

denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet.

Jag tror på statens pligt att hylla icke den försoningslära, som ropar

efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan att hvar

och en omvänder sig och lefver. Jag tror på statens pligt att verka

för sin höga bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran af

några få, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra,

som kallas den råa massan, utan med en lefvande, oskrymtad och från

mannamån frigjord menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta

oafbrutet framskridande seger, icke af det onda, utan af det goda, i trots

af alla reaktionära krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket

om vådorna af den närvarande tidens s. k. filantropiska syftning, emedan

jag märker i denna syftning en flägt af den ande, som arbetar på

mensklighetens förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga på

hufvud och hjerta hos den, som kan håna eller hata detta tidens tecken,

hvartill hörer, bland många flere mer eller mindre uttalade tvifvelsmål

om den ofelbara förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången

tid, också misstro till dödsstraffens ovilkorliga förträfflighet. Min öfvertygelse

är, att i samma mån staterna under medvetande af sitt rätta

mål fortgå på den rätta humanitetens bana, d. v. s. i den mån som de

kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma mån skola

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

alla straff, som kräfva icke menniskors förbättring, utan menniskors blod,

blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i

grafven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke i något samhälle med

verklig kultur skola ett hälft sekel öfverlefva mig.»

Frågan om dödsstraffets afskaffande ur den svenska strafflagen

har under det nya riksdagsskicket inom Riksdagen varit bragt å bane

tre gånger. Tre år efter strafflagens antagande eller år 1867 väcktes

motion om dödsstraffets afskaffande. Lagutskottet vid 1867 års riksdag

ansåg sig visserligen icke kunna förorda den väckta motionen om

dödsstraffets afskaffande af det skäl, att det ännu ej gått mer än tre

år, sedan det derom stadgades i strafflagen. Men utskottet förklarade

dock, att det var af den meningen, att dödsstraffet inom kort skulle

de facto bortfalla, i det att den allmänna meningen skulle upphöra att

vidare utkräfva detsamma. Den väckta motionen hade dock så när

gått igenom i båda kamrarne; det hängde endast på en röst i Första

Kammaren; men på den föll ock förslaget. Följande år väcktes ånyo

tvenne motioner i ämnet. Lagutskottet tillstyrkte då motionerna, men

dessa afslogos då i båda kamrarne, hufvudsakligen till följd af den

dåvarande justitieministerns afstyrkande yttrande. År 1871 väcktes

å nyo en motion i samma syfte, men den kom besjmnerligt nog icke

längre än till lagutskottet, i hvars arkiv den spårlöst försvann. Sedan

dess har, mig veterligt, ingen motion i ämnet väckts. Mer än 20 år

äro emellertid nu förflutna, hvarunder det allmänna omdömet hunnit

stadga sig om det okristliga och olämpliga i dödsstraffets bibehållande.

Under de sist förflutna åren har det åtskilliga gånger tillämpats deremot.

Men hvarje gång sådant skall ega rum, gifver sig oviljan till känna.

Man kan icke, såsom mig synes, försvara ett sådant tillvägagående

hvarken från kristendomens synpunkt, från nödvärnsprincipens synpunkt

eller från det afskräckande exemplets synpunkt.

Kristendomen tillåter icke någon jordisk magt att taga en annans

lif. Det är endast Gud, som är herre öfver lif och död. öfverheten

skall med rättvisans svärd skipa rätt och rättvisa bland menniskorna.

Men den rätten att taga en annans lif har den icke. Man skall icke

kunna uppvisa ett enda exegetiskt hållbart bevis derpå ur vårt nya

testamente. Den innersta nerven i nya testamentets lagstiftning är

dessutom kärleken, som söker den fallnes upprättelse, men icke den

fallnes förpassande utom området för förbättring.

Hvad åter nödvärnsprincipen angår, så har den alls ingen betydelse,

sedan fängelsesystemet blifvit så ordnadt, att man kan på det

fullkomligaste oskadliggöra en brottsling, som är vådlig för samhället.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Och-hvad slutligen det afskräckande exemplet angår, så har erfarenheten

visat, att mordens antal alls icke minskats under tider, då dödsstraffet

ofta och till allmän beskådning tillämpats. Tvärt om. Vår egen

och andra länders historia bär derpå mångfaldiga bevis. Justitierådet

Olivecrona anför i sin bok om dödsstraffet, såsom bevis på i huru ringa

mån detta straff verkar afskräckande, att en pastor Roberts i Bryssel

uppgifvit, att af 167 till döden dömda personer, som han beredt, 161

förklarat, att de åsett afrättningar.

Herr Wavrinsky, som utgår från väsentligen samma synpunkt som

herr Ekman, lemnar jemväl en redogörelse för frågans föregående behandling

inom representationen och sammanfattar slutligen, efter åtskilliga

uttalanden rörande närmast den utländska lagstiftningens ståndpunkt

i frågan, sina betänkligheter i frågan om dödsstraffet på följande

sätt:

Dödsstraffet medgifver icke, då försvårande omständigheter vid

brottet förekommit, att utan grymhet kunna lämpas efter brottet; det

kan drabba en oskyldig person, och en upprättelse blir icke möjlig;

det utesluter möjligheten för brottslingen att genom ett förbättradt lefverne

kunna försona sig med samhället, och det verkar demoraliserande

på massan af folket.

Så länge staten bär våld och förgriper sig på sina medborgares

lif, gifver han ett ovärdigt och förledande föredöme.

Ifrågavarande båda motioner hafva till lagutskottet hänvisats, och

har utskottet på grund af det sammanhang, som emellan motionerna

förefinnes, ansett lämpligt att i ett gemensamt betänkande afgifva utlåtande

öfver desamma. Att utskottets uppmärksamhet härvid företrädesvis

egnats den af herr Ekman upptagna frågan om dödsstraffets afskaffande

torde, likasom att utskottet först yttrar sig öfver denna fråga,

finnas med sakens natur öfverensstämmande.

Enligt utskottets uppfattning kan i förevarande fråga annan bevisföring

icke tilläggas bindande giltighet för lagstiftaren än den, som

förmår ådagalägga, antingen att dödsstraffet icke uppfyller fordringarne

på ett rättvist straff, eller ock att dödsstraffet kan ersättas med ett

annat lika verksamt straff. Från denna ståndpunkt, om hvars rigtighet ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

skottet efter den noggrannaste pröfning är förvissadt, har utskottet

följaktligen haft att afgöra, huruvida icke det från skilda områden

hemtade bevismaterial, som under den mera än sekellånga striden om

dödsstraffets berättigande samlats af motståndarne till denna straffare

kan anses fjolla det mått, som i förevarande afseende bör uppställas.

Utan att vilja i någon mån underskatta betydelsen af de skäl, som

anförts emot dödsstraffets bibehållande, än mindre misskänna de ädla

och menniskovänliga tänkesätt, som lifvat förkämparne för denna straffarts

utplånande ur strafflagstiftningen, måste utskottet emellertid uppskatta

den af dem förda bevisningen såsom otillräcklig.

Att i ett ämne, som redan länge gifvit anledning till en hel litteratur,

till sitt hufvudsakliga innehåll säkerligen bekant för de fleste, å

njm fullständigt upprepa skälen för och emot dödsstraffet har utskottet

ansett så mycket mindre erforderligt, som en hänvisning till de lika

liflig» som grundliga förhandlingarne i frågan vid 1867 och 1868 årens

riksdagar härutinnan torde gorå till fyllest. Utskottet har derföre ansett

sig kunna inskränka sig till att allenast framhålla några synpunkter,

egnade att belysa utskottets ställning till frågan.

När man i likhet med motionärerne söker göra gällande, att dödsstraffets

bibehållande såsom straffart i vårt lands strafflagstiftning skulle

vara oförenligt med den bildningsgrad vårt land numera uppnått, synes

det utskottet, som om man icke till fullo beaktat arten af det samband,

som bör förefinnas emellan ett lands strafflagstiftning och beskaffenheten

af dess allmänna odling. Såvidt det är en obestridlig sanning,

att ett lands strafflagar böra afspegla landets seder, följer häraf, om

man äfven icke kan frånkänna satsen, att milda lagar skapa milda seder,

någon betydelse, att utvecklingens gång dock bör vara, hvad den i regel

äfven är, omvänd, så att lagen ansluter sig till och rättar sig

efter seden. Vid sådant förhållande kan, synes det utskottet, dödsstraffet

icke i annan mening sägas vara oförenligt med en stigande

civilisation än såsom ett visserligen beklagligt men dock fullgiltigt

vittnesbörd derom, att den sålunda uppnådda bildningsgraden icke är

tillräckligt hög för att omöjliggöra föröfvandet af sådana brott, som

lagstiftaren ansett böra med dödsstraff beläggas.

Efterser man, hvilka dessa brott enligt svensk strafflag äro, finner

man, att de utgöras af dels vissa svårare politiska förbrytelser,

såsom högförräderi och majestätsbrott, dels ock mord och vissa andra

gröfre brott, såsom mordbrand, rån och våldtägt, hvilka haft eu annan

persons död till följd. Härvid är emellertid att märka, att dödsstraff

för dessa förbrytelser icke är stadgadt såsom ovilkorlig straffpåföljd,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

utan alternativt med straffarbete på lifstid. Allenast för det fall, som

i 14 kap. 6 § gällande strafflag sägs, nemligen att lifstidsfånge begår

dråp, är dödsstraff den enda i lagen utsatta påföljden; dock gör lagen

jemväl för [detta fall dödsstraffets tillämpning beroende deraf, att förmildrande

omständigheter ej föreligga.

Våra grannländers — Norges, Danmarks och Finlands — strafflagar

upptaga deremot, i vissa fall, dödsstraffet såsom det ovilkorligt.

enda straffet, och enahanda är förhållandet med flera utländska strafflagstiftningar.

Besinnar man nu, att under den första 25:årsperioden af nja

strafflagens tillämpning (1864—1889) fälts, enligt uppgift af en författare

i ämnet, i medeltal årligen fyra dödsdomar, torde till en början

finnas ådagalagdt, att det framåtskridande på alla odlingens områden,

som onekligen kännetecknat denna period, icke visat sig mägtigt. att

förekomma brott af synnerligen grof och samhällsvådlig beskaffenhet.

Allenast nio af dessa dödsdomar hafva under hela denna tid blifvit

verkstälda, och utskottet vågar bestrida, att i något af dessa fall denna

verkställighet icke varit af den upplysta allmänna meningen i landet

påfordrad och med rättvisa öfverensstämmande. Då utskottet i dödsstraffet

likasom i hvarje annan straffart ser ett medel för rättens förverkligande,

måste utskottet också tillerkänna samhället rätt att, der

någon samhällets medlem i en med berådt mod föröfvad gerning visat

fullständig ringaktning af annans eller, såsom vid förräderibrotten, samhällets

egen rättighet att vara till, oskadliggöra denne medlem, som i

sådan grad kränkt samhällets lagar, äfvensom att för detta ändamål

i yttersta nödfall tillgripa den utväg dödsstraffet anvisar, och för att

bevisa rättmätigheten af en sådan utväg synes det utskottet, för att begagna

en svensk tänkares ord, »vara nog att veta, att statens straffrätt

i grunden är sjelfförsvar».

Då man häremot velat göra gällande, bland annat, att samhället icke

eger taga hvad det icke gifvit, tillåter sig utskottet allenast erinra, att denna

sats härrör af en uppfattning om statens väsen, som utskottet icke kan

dela, och mot hvars giltighet man för öfrigt icke utan fog invändt,

att det icke kan vara följdrigtigt att medgifva staten rätt att för sitt

ändamål kräfva sina ädlaste söners lif, men förneka dess befogenhet

att till bevarande af sina medlemmars trygghet taga missdådarens.

Då enligt utskottets uppfattning straffets hulvudsakliga ändamål

icke är eller ens kan vara vare sig att afskräcka eller att positivt

verka till brottslingeus moraliska förbättring, följer vidare redan häraf,

att utskottet icke kan tillmäta de skäl emot dödsstraffet, som dess

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

motståndare sökt och trott sig finna hos nämnda straffteorier, någon

afgörande betydelse. Men äfven i hvad dessa skäl låta förena sig med

utskottets uppfattning af straffets afskräckande och förbättrande verkningar

såsom varande biändamål af oneklig vigt, hafva de enligt utskottets

åsigt blifvit så ofta i tal och skrift tillräckligt bemötta, att

utskottet ej anser nödigt att här å nyo upptaga dem till granskning.

När man vidare med stöd af brottmålsstatistiken från länder, som

afskaffat dödsstraffet, söker visa, att farhågorna för att dödsstraffets

borttagande skulle öka antalet förbrytelser, för hvilka dylikt straff förut

varit stadgadt, äro ogrundade, inlåter man sig dermed på en sannolikhetsbevisning

af synnerligen vansklig art, alldenstund man dervid

lemnar ur räkningen de andra faktorer, som kunnat hafva medverka

till det påvisade resultatet. För öfrigt vill utskottet erinra, att en fråga

sådan som den förevarande bör afgöras, om icke uteslutande, så dock

företrädesvis ur synpunkten af ett lands egna förhållanden, dess kultur

och seder.

Påståendet, att dödsstraffet utan våda skulle kunna ersättas med

den straffart, som i vårt land för närvarande alternativt stadgas såsom

påföljd för de grofva förbrytelser, hvarom här är fråga, nemligen straffarbete

på lifstid, kan utskottet icke heller tillerkänna giltighet. Svårigheterna

att göra tillsynen i fängelset i alla afseenden så effektiv, att

möjlighet för lifstidsfånge icke förefinnes att begå ett brott, som lagstiftningen

hittills belagt med dödsstraff, äro, enligt hvad erfarenheten

nogsamt visat, oöfvervinneliga, så framt frihetsstraffet icke skall verkställas

på ett sådant sätt, som är helt och hållet oförenligt med ett

civiliseradt samhälles fordringar på verkställigheten af frihetsstraff.

Full trygghet i detta afseende för samhället lärer sålunda äfven med

den möjligast stränga tillsyn och ändamålsenliga anordningar i öfrigt

icke kunna förväntas, och det kan icke vara med rättens fordringar

öfverensstämmande, att en förrymd lifstidsfånge eller eu sådan fånge,

medan han ännu hålles inom fängelsets murar, skall strafflöst kunna

hopa brott på brott, emedan samhället icke längre eger några straffmedel

att på honom tillämpa.

Af hvad sålunda blifvit anfördt följer, att utskottet icke anser

tidpunkten vara inne att i vårt land afskaffa dödsstraffet, och får utskottet,

med uttalande af den tillförsigt, att dödsstraffet skall komma att alltmera

sällan behöfva tillämpas i vårt land, alltså hemställa,

l:o) att herr Ekmans ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Laguskottets Utlåtande N:o 66.

Hvad härefter herr Wavrinskys motion beträffar, kunna mot densamma

framställas väsentligen enahanda anmärkningar, som utskottet

här ofvan anfört emot herr Ekmans motion, hvartill kommer, att densamma

icke synes förenlig med de grundsatser, hvilka i fråga om

strafflagars gällande kraft lagstiftningen bör upprätthålla; och hemställer

utskottet alltså,

2:o) att icke heller herr Wavrinskys motion måtte

till någon åtgärd från Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 2 maj 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Kardell, J. A. Lundström och Norberg,

samt af herr Linder.

Herrar Lilienberg, Erickson, J, Anderson, Näslund, F. Andersson

och P. G. Petersson hafva velat tillkännagifva, att de till följd af åtnjuten

ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i utskottets behandling

af ifrågavarande motioner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.