Sök i Ratio Lex

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3

1894-04-02 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevLU 1894:3, Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Biksd. kansli den 5 april 1894, kl. 2 e. in.

Betänkande med anledning of Kongl. Maj:ts proposition N:o 3

med, förslag till förordning angående husbondes eller

arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller arbetares

personliga utskylder.

Under åberopande af bifogadt utdrag af protokoll öfver finansärenden

för den 30 november 1893, har Kongl. Maj:t. uti ofvannämnda proposition

föreslagit Riksdagen att antaga följande

Förordning

angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares aller

arbetares personliga utskylder.

Husbonde eller arbetsgivare vare ansvarig för betalning af de vid

mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta tjenares

eller arbetares mantalspenningar och "öfriga personliga utskylder, mot

rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å den skattskyldiges aflöning

eller arbetsförtjenst innehålla ett mot sagda utskylder svarande belopp.

Sedan bevillningsutskottet, till hvilket omförmälda, proposition blifvit

hänvisad, ansett nödigt att för behandling af densamma sammanträda till

öfverläggning med lagutskottet, så har med anledning häraf förevarande

Bill. till IUksd. Prof. 1834. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 3.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande Ar:o 3.

proposition blifvit i den ordning 47 § riksdagsordningen föreskrifver liehandlad

af sammansatt bevillnings- och lagutskott; och får nu utskottet

härmed i ärendet afgifva betänkande.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har vid ärendets föredragning

nämnda den 30 sistlidne november till statsrådsprotokollet anfört

följande:

»I fråga om husbondes eller arbetsgifvares skyldighet att ansvara för

underhafvandes utskylder stadgades i § 89 af bevillningsförordningen den

17 maj 1861 följande:

l:o. Handlande, fabriks- eller annan näringsidkare ansvarar för utskylder,

som blifvit påförda de vid mantalsskrifningstiden hos honom sysselsatta

handels- eller fabriksbetjenter samt gesäller och andra arbetare

jemte deras hustrur och barn, så vida dessa utskylder icke å behörig tid

varda erlagda. Dock omfattar denna ansvarighet icke den bevillning, som

för fast egendom eller inkomst af kapital eller utöfvad särskild rörelse eller

befattning bör af sådan skattskyldig utgöras. För hvad ofvanbemälde näringsidkare

måst utbetala, i följd af dem sålunda åliggande ansvarighet för

hos dem anstälda personers utskylder, äro de berättigade att, genom afdrag

å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst, sig godtgöra.

2:o. Husbonde häftar för de å hans debetsedel upptagna tjenstehjons

utskylder; varande husbonde jemväl, vid bristande tillgång hos den skattskyldige,

ansvarig för sina landtbönders och torpares, äfvensom för de å hans

egor bosatta arbetares utskylder; dock är han icke underkastad sådan ansvarighet

för sistnämnda personer, derest med utdrag af det vid sockenstämma

förda protokoll eller annat dervid meddeladt intyg styrkes, att de

äro fattige och oförmögne att genom arbete förvärfva nödigt uppehälle för

sig och de sina.

3:o. Flyttar, efter mantalsskrifningen, handelsbetjent, tjenstehjon,

landtbonde, torpare eller annan arbetare, vare husbonde eller arbetsgivare,

sådant oaktadt, skyldig gälda den flyttade personens kronoutskylder; dock

med rättighet att derför bereda sig ersättning genom afdrag å innestående

lön och arbetsförtjenst; börande, i sådant fall, bevis den flyttande meddelas,

att hans kronoutskylder för det löpande året blifvit innehållna; och

skall det jemväl åligga husbonde eller arbetsgivare, hos hvilken samma

skattskyldige sedermera anställes eller erhåller arbete, att, under ofvanberörda

vilkor, ansvara ej allenast för hans nämnda utskylder, så framt ej

bevis om redan skedd innehållning företes, utan ock dessutom för de

utskylder, som i följd af hans senare anställning må böra särskildt

utgöras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 3

Vid 1862—63 årens riksdag föreslog bevillningsutskottet, att den husbönder

och arbetsgifvare ålagda ansvarighet för tjenares och arbetares utskylder

borde inskränkas till dessas personella utgifter samt ansvarighet ega

rum endast i det fall, då tjenstehjon eller arbetare icke vore skyldiga att

erlägga bevillning efter 2:dra art. Detta förslag bifölls af Riksdagen, och

stadgades i öfverensstämmelse dermed i § 88 af bevillningsförordningen den

8 januari 1864:

Husbonde eller arbetsgifvare ansvarar för de vid mantalsskrifningen

såsom hos honom sysselsatta uppgifne tjenstehjons eller arbetares personella

utskylder, så vida sådana tjenstehjon eller arbetare icke efter 2:dra artikeln

skola erlägga bevillning. För hvad husbonde eller arbetsgifvare i följd af

honom sålunda åliggande ansvarighet måste utbetala är han berättigad

att genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst sig

godtgöra.

Vid 1869 års riksdag väcktes en'' motion, deri med anledning af anförda

siffror, som utvisade, att en betydlig de! af de skattskyldige icke

betalt sina utskylder, föreslogs, att husbonde eller arbetsgifvare, åtminstone

i städerna, ålades ansvar för de hos honom sysselsatta tjenstehjons

eller arbetares ej blott personella, utan äfven öfriga utskylder, med

rättighet att godtgöra sig genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller

arbetsförtjenst. Bevillningsutskottet, till hvars behandling motionen remitterades,

förklarade sig villigt erkänna det trängande behofvet af bättre

skydd för statens och kommunernas rätt, af ett säkrare uppbördssätt och

af en kraftigare kontroll öfver de medborgerliga pligternas uppfyllande;

och då ansvaret för de personella utskyldernas utgörande redan ålåge husbonden

eller arbetsgifvaren i alla de fall, då ensamt sådana utskylder vore

påförda, så ansåg sig utskottet såsom en rigtig medelväg mellan det dåvarande

stadgandet och det i motionen framstälda yrkande böra föreslå,

att husbonde eller arbetsgifvare alltid skulle ansvara för de personella utskylderna

af deras tjenstehjon eller arbetare, vare sig att dessa vore eller

icke vore till inkomstbevillning taxerade. Sedan utskottets hemställan af

Riksdagen bifallits, erhöll § 88 i bevillningsförordningen genom nådiga

kungörelsen den 23 juli 1869 följande förändrade lydelse:

Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning af de vid

mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta tjenstehjons

eller arbetares personella utskylder, mot rättighet för husbonden eller

arbetsgifvaren att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla

ett emot de personella utskylderna svarande belopp.

I senare utfärdade bevillningsförordningar förekommer ett lika lydande

stadgande, intill dess detsamma, i sammanhang med personliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

skyddsafgiftens eller bevillningens enligt första artikeln afskaffande, uteslöts

ur den bevillningsförordning, som utfärdades den 14 september

1883.

Då denna uteslutning skedde, torde emellertid förbiseende hafva egt

rum deraf, att gällande förordning angående mantalspenningarnes utgörande

den 24 april 1863 förutsatte ett stadgande i dylikt syfte. § 2. i

nämnda författning är nemligen af följande lydelse:

Angående handlandes, fabriks- och annan näringsidkares, äfvensom

husbondes ansvarighet för mantalspenningar af de i deras tjenst eller arbete

anstälda personer, jemte deras hustrur och barn, samt af landtbönder

och torpare, gäller hvad derom i fråga om bevillningsutskylder är

stadgadt.

Denna bestämmelse, hvars affattning, såsom anknytande sig till § 89

i bevillningsförordningen den 17 maj 1861, var oegentlig, efter det stadgandet

i sagda § undergått ofvan anförda ändringar, har emellertid ansetts

innebära skyldighet för husbonde eller arbetsgivare att ansvara för tjenstehjons

eller arbetares mantalspenningar i samma utsträckning som för deras

öfriga personella utskylder och tillämpas ännu så, att sagda skyldighet anses

åligga husbonde eller arbetsgivare i den omfattning, som stadgades i

de senast före förordningen af den 14 september 1883 gällande bevillningsförordningar.

Men stadgandet i bevillningsförordningarne om husbondes eller arbetsgivares

ansvarighet för tjenares eller arbetares personella utskylder har,

oaktadt stadgandet egde sin plats i bevillningsförordningen, ansetts ega

tillämplighet, utom på mantalspenningarne, äfven på andra personella utskylder,

och samma praxis torde fortfarande allmänneligen råda. Efter

den inskränkning i antalet personella afgifter, som år 1883 egde rum, förekommer,

utom mantalspenningarne, såsom ovilkorlig! föreskrifven endast

en dylik afgift, nemligen den personliga sjukvårdsafgiften, hvarjemte likväl

vederbörande kommuner kunna besluta om utgörande af en personlig folkskoleafgift,

likasom personliga afgifter till presterskapet på grund af gällande

lönekonventioner kunna förekomma.

Komiterade för afgifvande af förslag till ny mantalsskrifningsförordning

hafva i sitt den 14 december 1889 afgifna, åt mig förut i dag i

underdånighet anmälda betänkande ifrågasatt, huruvida icke, vid det förhållande,

att personliga skyddsafgiften upphört att utgå och sålunda ur bevillningsförordningen

uteslutits det i § 2 af förordningen om mantalspenningarnes

utgörande åberopade stadgande angående husbönders och vissa

med dem likstälda personers skyldighet att ansvara för tjenares eller arbetares

bevillningsutskylder, särskild föreskrift borde meddelas om husbön
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 5

ders eller arbetsgifvares skyldighet att betala mantalspenningar och andra

personliga utskylder för sina underhafvande.

Denna komiterades framställning har kammarrätten i underdånigt

utlåtande af den 17 april 1890 ansett böra vinna bifall.

Den hittills, åtminstone i allmänhet, tillämpade ordning, att husbönder

och arbetsgifvare erlagt sina tjenares och arbetares personliga utskylder

med rättighet att innehålla utskyldernas belopp å de skattskyldiges aflöning

eller arbetsförtjenst, torde hafva ländt till fördel ej mindre för staten

och vederbörande kommuner, som åtnjutit större trygghet för utskyldernas

utfående samt besparats besväret och kostnaden af en mängd särskilda

debetsedlars utskrifvande äfvensom af åtgärder för beloppens indrifvande

och dermed förenad, på grund af den ifrågavarande befolkningens rörlighet

säkerligen ofta synnerligen vidlyftig skriftvexling, än äfven för de skattskyldige

sjelfva, hvilkas besvär med utskyldernas erläggande derigenom

väsentligen förminskats.»

Med afseende å hvad sålunda anförts och då omförmälda praxis syntes

böra beredas ett fastare stöd i lagstiftningen, än den för närvarande

torde ega, hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå

Riksdagen att besluta en författning af ofvan angifna lydelse.

Till eu början vill utskottet framhålla, att ofvan omförmälda, allmänneligen

rådande praxis i fråga om arbetsgifvares ansvarsskyldighet för

sina arbetares personella utskylder, synes utskottet numera sakna tillräckligt

stöd i lagstiftningen, sedan det i äldre bevillningsförordningar förekommande

stadgande, hvarur en sådan ansvarsskyldighet kunde härledas, ur

gällande bevillningsförordning uteslutits; och lärer vid sådant förhållande

det nu i allmänhet tillämpade förfarande, att arbetsgifvare betala eller förskottera

sina arbetares personliga utskylder — ett förfarande, som i regel

torde lända till fördel för så väl dem, hvilka utskylderna tillkomma, som

för de skattskyldiga sjelfva — ej kunna annorledes anses än såsom ett arbetsgifvarnes

frivilliga åtagande.

Att nu, såsom Kongl. Maj:ts förslag innebär, förändra detta arbetsgifvarnes

åtagande till en dem åliggande ansvarsskyldighet med rätt för

dem till godtgörelse genom innehållande af de skattskyldiges aflöning,

finner utskottet ej tillrådligt.

Hvad härvid först angår de skattskyldige sjelfva, så synes ett antagande

af förevarande förslag kunna komma att leda till inskränkning i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

de rättigheter, hvilka tillkomma skattskyldige i allmänhet i beskattningsafseenden.

Sålunda synes det föreslagna stadgandet, att husbonde eller arbetsgivare

skulle ega rättighet att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst

innehålla ett mot ifrågavarande utskylder svarande belopp, ej stå

i öfverensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser angående

utskylders utsökande. Då nemligen i utsökningslagen stadgas, att från

utmätning skall undantagas viss gäldenärens egendom, torde, derest arbetsgivaren

skulle hålla på sin enligt förslaget honom tillkommande rättighet,

de af ifrågavarande skattskyldige, hvilka äro i så torftiga omständigheter,

att de ej ega utmätningsbara tillgångar, komma i sämre ställning

än andra skattskyldige i likartade omständigheter.

Vidare och då de skattskyldige väl i allmänhet först vid tiden för

aflöningens innehållande och sålunda, efter det utskylderna redan blifvit

erlagda, skulle komma att erhålla kännedom om de dem påförda utskylder,

synes förslaget innebära en obehörig inskränkning i de skattskyldiges rätt

att sjelfve pröfva rigtigheten af och, i fall af befogenhet, vidtaga åtgärd

för rättelses erhållande i den verkställa debiteringen.

Om än visserligen antagas må, att nu antydda förhållanden allenast

undantagsvis skulle kunna anses innebära ers verklig kränkning af enskild rätt,

synes likväl utskottet den omständighet, att det föreslagna stadgandet dock

tydligen kan föranleda rättskränkningar, vara af väsentlig betydelse.

Härtill kommer, att förslaget jemväl från arbetsgifvarnes sida i vissa

fall torde komma att medföra afsevärda olägenheter. Så blefve förhållandet

i de fall, att den skattskyldige, innan hans ifrågavarande utskylder till

betalning förfallit, lemnat sin anställning hos den arbetsgivare, som vore

för betalandet af desamma ansvarig. Då nu exempelvis de utskylder, som

eu arbetsgifvare skulle hafva att under år 1895 för sina arbetare erlägga,

enligt förslaget skulle afse de hos honom anstälde arbetare, hvilka han

upptagit å sin redan till 1893 — i Stockholm och Göteborg 1894 — års

mantalsskrifning lemnade uppgift, är det tydligt, att fall, sådana som ofvan

antydts, ej skulle så sällan förekomma. I dessa fall skulle då den enskilde

arbetsgivaren blifva lidande, derest ej den skattskyldige erlade

beloppet.

Med erinran att enligt gällande legostadga husbonde skall ansvara

för tjenstehjons personella kronoutskylder, med rätt för honom att desamma

å lönen afdraga, der ej annorlunda vid städjandet öfverenskommits, vill

utskottet slutligen framhålla, att, om än ofvan framstälda anmärkningar

kunna sägas i viss mån ega tillämpning jemväl på nyssberörda stadgande,

så vinna dock dessa anmärkningar väsentligen ökad betydelse, derest, såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 7

nu är ifrågasatt, omfattningen af samma stadgande skulle i så betydlig

mån utsträckas.

På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke

måtte bifallas.

Stockholm den 2 april 1894.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

,J. JOHANSSON.

Reservation

af herrar Phitipson, Rudebeck och Weinberg:

»Då de föreslagna lagbestämmelserna, hvilka öfverenstämma med hittills

iakttagen praxis, skulle, hvad utskottet äfven inedgifvit, lända till fördel

för såväl dem, hvilka utskylderna tillkomma, som de skattskyldige

sjelfva och då utskottets antagande, att det föreslagna stadgandet skulle

göra inskränkning i de skattskyldiges rättigheter i beskattningsafseende

och kunna föranleda rättskränkningar synes oss sakna berättigande, hafva

vi, med hänvisande till de af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet

vid ärendets föredragning i statsrådet anförda skäl ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition».

Herrar Hasselrot och Öländer hafva begärt få här antecknadt, att de

icke deltagit i utskottets behandling af Kong]. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:49 Skrifvelse till Konungen, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenare a1 i texten