Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag angående inrättande af en frilag er sinstitution och dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1894:5, Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag angående inrättande af en frilag er sinstitution och dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

1

N:o

5.

Ant. till Riksd. kansli den 6 mars kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t med begäran om dels framläggande för Riksdagen

af förslag angående inrättande af en frilag er sinstitution

och dels föranstaltande af utredning beträffande frågan

om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 116, har herr M.

Bolin, med hvilken fem andra ledamöter af kammaren instämt, föreslagit

Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla »såväl om

förslag till inrättande af en frilagersinstitution, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med 1886 års förslag, som om utredning af frågan om och

nödvändigheten och förmånen af en svensk frihamn vid Öresund.»

I motionen erinras om, huruledes det af motionären nu framstälda

förslaget redan två gånger förut, nemligen åren 1891 och 1892,

af samme motionär understälts Riksdagens pröfning. Bevillningsutskottet

både vid förstnämnda års Riksdag egnat förslaget en utförlig granskning,

hvars innehåll nu af motionären ordagrant återgifves. Utskottet

hemstälde deri om bifall till förslaget i hvad det afsåge anhållan om

framläggande af förslag till förordning angående allmänt frilager, dock

med tillägg i syfte af statsverkets betryggande för alla kostnader med

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 5 Häft. (N:o 5). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

anledning af frilagersinstitutionen; och hade utskottets hemställan inom

Andra Kammaren bifallits samt i Första Kammaren, af hvars ledamöter

inom utskottet fem reserverat sig mot berörda hemställan, afslagits med

endast en rösts majoritet. Denna sakens utgång hade föranledt motionären

att nästföljande års lagtima Riksdag återkomma med sin motion,

»helst som Köpenhamns frihamnsrätt då redan blifvit beslutad.»

»I den nya upplagan af motionen» — fortsätter motionären —

»framhöll jag bland annat följande:»

»En ledamot af danska riksdagen uttalade under debatten om

Köpenhamns frihamn den säkra förhoppningen, att i kampen om handeln

och sjöfarten på Norden och Östersjöländerna i allmänhet Köpenhamn,

oaktadt det låg längre från de transmarinska länderna än t. ex.

London och Hamburg, som han ansåg komma att blifva dess hufvudsakliga

konkurrenter, skulle med framgång kunna bestå i täflingsstriden,

just derför att Köpenhamn egde i den skandinaviska halfön ett naturligt

uppland; någon tanke på att vi skulle kunna hitta på att midt emot

Köpenhamn inrätta en svensk frihamn, för hvilken väl åtminstone vårt

eget land blefve ett naturligare uppland än för Köpenhamn, hade naturligtvis

aldrig föresväfvat den danske riksdagsmannen, hvilket för öfrigt

är ganska ursäktligt, då det är allmänt kändt, huru våra bröder på

hinsidan Sundet beträffande både handel och sjöfart och samtrafik snart

sagdt på alla upptänkliga sätt ställa om för oss. (Samtrafiken är inom

parentes sagdt helt enkelt i vissa fall en boycottning af de svenska

öresunds-städerna). Att låta förslaget om frilager och frihamn hvila

har derför ej synts mig lämpligt hvarken med afseende på det förra

eller den senare. Förslagets motståndare hafva i synnerhet framhållit

som skäl att motsätta sig detsamma, att vi svårligen förmådde åstadkomma

någon reexport af importerade varor, och att detta väl ändå

vore hufvudsaken med dylika inrättningar. Som svar härpå må jag

säga, att för oss är framför allt hufvudsaken att blifva herre i eget hus

och afskudda oss främmande ok eller med andra ord att söka täfla

med Köpenhamn och danskarne om hvad de kalla sitt naturliga uppland,

hvaraf vi sjelfva ju utgöra hufvudstycket. Men skälen, i synnerhet

under närvarande förhållanden, att i vårt land inrätta förutnämnda

institutioner äro så påtagliga för dem, som ligga något närmare vårt

»nya Liibeck», och hafva dessutom, ännu ovederlagda, så framhållits

i förra årets bevillningsutskotts utlåtande i frågan, att jag vågar äfven

i år föreslå, etc. (Se motionen n:o 162 vid 1892 års lagtima riksdag).»

»Äfven då biföll Andra Kammaren den del af motionen som afsåg

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

3

inrättande af frilager, hvaremot Första Kammaren å nyo afslog densamma,

dock med mycket ringa majoritet.»

»De skäl, man framhållit mot inrättande af frilager hos oss, (och

som äro sakligt och fullständigt vederlagda i bevillningsutskottets utlåtande

1891) hafva hufvudsakligen bestått deri, att då ej alla våra

stadssamhällen eller affärsmän kunna komma i åtnjutande af frilager,

skulle det vara en orättvisa mot dem (d. v. s. de fleste), som blefve

utan. Denna åsigt får väl anses bero på en fullkomlig missuppfattning

om med hvem eller hvad det svenska frilagret komme att konkurrera;

ty (äfven med för öfrigt fullt senterande af den patriotiska farhåga,

som i denna fråga tycks mer eller mindre aningsfullt förefinnas hos

en del ledamöter inom riksdagen), kan det väl ej bortresoneras, att det

blefve med frilagret eller frihamnen i Köpenhamn, Hamburg etc., som

svenskt, frilager komme att täfla. Och våra handlande i allmänhet finge

ju förmånen att kunna vända sig med sina reqvisitioner ej blott t. ex.

till frihamnen i Köpenhamn, utan äfven till någon liknande svensk inrättning.

Och vårt svenska frilager, som ju enligt 1886 års förslag ej

skulle komma att kosta staten ett enda öres uppoffring, blir så att säga

en frihamn i miniatyr med förutsättningar för en naturlig och »selfmade»

utveckling, der förhållandena äro gynsamma. Ett annat skäl mot frilagersinrättningen

har varit, att genom ompackningen och följaktligen

minskning i taran skulle äfven minskning i tullinkomster uppstå; men

då man lika snabbt och beqvämt kan tillföra oss sådant ompackadt gods

från Köpenhamns frihamn som från frilager i t. ex. Malmö eller Göteborg,

kan ju förbudet mot inrättande af frilager i Sverige ej hindra

tullförlust i detta fall. Men man är ju oförhindrad att höja tullen på

varor, som här äro i fråga, om behofvet så anses kräfva. Hufvudsyftet

med motionen är att så vidt möjligt undvika utländska mellanhänder

och att bereda den svenske köpmannen möjlighet att täfla med utländingen

om handeln åtminstone på vårt land.»

»Då den andra delen af motionen, eller utredning af frågan om

förmånen och behofvet af en svensk frihamn vid Öresund, vid 1891 och

1892 årens riksdagar afslagits i båda kamrarne, hade jag tänkt att ej

för närvarande dermed besvära Riksdagen, men då såväl Nord-Östersjökanalens

öppnande som fullbordandet af Köpenhamns frihamn stå för

dörren, torde det få ursäktas mig, att jag äfven upptar denna del af

min gamla motion. Det kan ju tänkas som en möjlighet, att med den

revolution i samfärdseln, som Nord-Östersjökanalen utan tvifvel föranleder,

de skandinaviska länderna på ömse sidor om Bundet kunna få

gemensamt intresse att samarbeta på detta område. Jag hänvisar för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

öfrigt till motivering för denna del af motionen till herr Fredholms

m. fl. reservation till bevillningsutskottets utlåtande n:o 15 vid 1892 års

riksdag.»

I 1891 års Riksdags bevillningsutskotts ofvan omförmälda betänkande

redogör utskottet till en början för de åtgärder, hvilka hos

oss hittills vidtagits för genomförande af de äfven inom den svenska

tullagstiftningen erkända grundsatserna, att endast sådana från utlandet

införda varor, som inom landet konsumeras, böra drabbas af tull, samt att

denna afgift bör uttagas så nära konsumtionstiden som möjligt; bestående

dessa åtgärder i beviljande af rätt att vid reexport erhålla restitution

af för reexportvaran eller deri ingående råmaterialier erlagd tull samt

införande af nederlags- och transitupplagsinstitutionerna äfvensom tilllåtelse

att i vissa städer inrätta frilager för proviantering af fartyg i

Öresund.

Beträffande den närmare innebörden af de förmåner, som härigenom

beredts importörerna, hänvisas till berörda utskottsbetänkande,

hvilket, såsom ofvan anförts, finnes i förevarande motion återgifvet.

Man finner af redogörelsen derstädes, att, ehuru nyssberörda,

vår importrörelse lemnade medgifvanden äro ganska betydande, de dock,

i betraktande af de vida större fördelar, som i våra grannländer äro

denna rörelse inrymda, lemna rum för icke obetydliga kraf på ifrågavarande

handelsgrens ytterligare tillgodoseende. De bestämmelser, som

reglera rätten till tullrestitution, hvila visserligen på den förutsättning,

att tull icke skall utgöras för sådant gods, som reexporteras, vare sig

att godset reexporteras i samma form, hvari det inkommit, eller först

efter undergången förädling; men för genomförandet af denna grundsats

göra ifrågavarande bestämmelser icke till fyllest. Ty oafsedt att

importören drabbas af ränteförlust å tullafgiften samt tidsförlust till

följd af och kostnad för den kontroll, som erfordras till förebyggande

af underslef, göra de kraf, som måste ställas å en nöjaktig sådan kontroll,

det ofta nog för importören omöjligt att begagna sig af den medgifna

förmånen eller åtminstone att fullständigt tillgodogöra sig densamma.

Nederlags- och transitupplagsinstitutionerna lemna visserligen tillfälle

att införa varor utan att importören tills vidare behöfver erlägga

belöpande tull, innan godset till förbrukning uttages, och med rätt att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

utan tullafgiftens erläggande detsamma reexportera. Dessa institutioner

åsyfta sålunda realiserandet af begge de ofvannämnda grundsatserna,

men det afsedda målet uppnås dock långt ifrån till fullo. Varuegarens

förfoganderätt, öfver godset under upplagstiden är nemligen redan under

tillgodonjutande af den mera omfattande nederlagsrätten — för hvilken

dessutom gäller såsom vilkor, att varan vid införseln skall undersökas

af tullmyndighet — afsevärdt inskränkt, hvarigenom nederlagsrätten

högst väsentligt förlorar i betydelse såväl för den större handeln som

äfven för den förädlingsindustri, hvilken betjena!- sig af utländskt råmaterial.

Ännu inskränktare tillgång till sin vara eger den, som har

densamma upplagd å transitupplag. Han eger nemligen, vid det förhållande

att den sålunda upplagda varan ej undersökts af tullmyndighet,

icke ens att efterse densamma eller taga prof deraf. Transitupplagsrätten

är följaktligen af ännu mindre betydelse än nederlagsrätten för

nyssberörda näringsgrenar.

Hvad slutligen beträffar den ofvannämnda frilagersrätten för proviantering

af fartyg, är densamma så inskränkt och så föga använd,

att institutionen i detta sammanhang kan lemnas utan afseende.

Den mindre förmånliga ställning, som, enligt hvad sålunda anfördt

blifvit, vår tullagstiftning bereder importörerna, skulle onekligen

upphjelpas genom upprättande af frilager, der varor skulle kunna utan

erläggande af belöpande tull införas, uppläggas och på allt sätt behandlas

så, som om de befunne sig utom landet. Detta har ock vid flera tillfällen

framhållits inom vår handelsverld; och, såsom af det i motionen

intagna utskottsbetänkande! framgår, hafva på detta sakförhållande

grundade framställningar från ett par af våra större handelsstäder ledt

till frågans närmare utredning genom Kongl. Maj:ts föranstaltande samt

framläggande af eu kongl. proposition i ämnet vid 1886 års riksdag.

1 den kongl. propositionen och de densamma bifogade handlingar —

betänkande af en för frågans utredning tillsatt komité samt kommerskollegii

och generaltullstyrelsens deröfver afgifna utlåtande — framhöllos

de väsentliga fördelarne af frilagersinstitutionen; och torde dessa kunna

anses återgifna i följande delar af ofta berörda, af motionären återgifna

utskottsbetänkande:

»Till ett allmänt frilager kan producenten införa Indika varor han

för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas erlägga

tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan, från

alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes i

den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af eu dylik undersökning

blifver eu följd, äfvensom slutligen från all förlust af ränta å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

erlagd tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom en origtigt beräknad

grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel, utan

kan, fri från alla på konstladt sätt åvägabragta produktionskostnader,

beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma

grunder som hans utländske konkurrent.»

»Å andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög

restitution till exportören utgifva mer än denne såsom importör förut

erlagt i tull. Har man som nu skett en gång erkänt principen, synes

man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga och

verksamma konseqvens.»

»Eu fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma

vilkor som en fabrik med frilagersrätt, nemligen fabriken i Karlshamn

för rening af utländskt råbränvin. Det. är allmänt kändt, att denna

fabrik icke skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande

afseende erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta

institution borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas

för export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation,

tillverkning af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar,

fabrikation af tvål, parfymer, chokolad, cigarrer m. m. Hit höra särskilt

ett slags industrier, som borde vara föremål för ett synnerligen

varmt nationel intresse, men som under nuvarande förhållande synas

hafva svårighet att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning

af landets egna naturalster med tillhjelp af en eller annan utländsk

produkt. En sådan industri är t. ex. den, som består i förädlingen af

våra vilda bär. Man må icke tro, att denna industri, hvilken här valts

såsom exempel, blott är af ringa betydelse eller rör sig med föga beaktansvärda

siffror. Våra skogsbär utföras numera till Tyskland i hela

ångbåtslaster; enligt hvad statistiken gifver vid handen, exporterades af

friska frukter och bär under dr 1887 633,152 kilogram, år 1888 1,255,086

kilogram och år 1889 1,182,447 kilogram. Största delen häraf har naturligtvis

utförts till utländska fabriker, hvarest dessa frukter och bär förvandlats

till sylter, safter och viner. För våra egna landsmän är drifvande!

af denna industri i stort i det närmaste omöjliggjord, enär för

densamma behöfves socker, för hvars höga tull restitution väl kan erhållas,

men endast under ofvan angifna, produktionen fördyrande och

ytterst försvårande vilkor. Denna industri skulle säkerligen eljest kunna

i ganska stor utsträckning drifvas i vårt land, och den nationalrikedom,

vi ega uti våra vilda bär, skulle, om berörda hinder afhigsnades, i vida

rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera exempel kunde här

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 5.

anföras på dylik industriel verksamhet, genom hvars underlättande på

angifria sätt bättre afsättning för inhemska produkter skulle erhållas.»

»Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven

den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel, och detta ej

blott för sin exportaffär på utlandet, utan äfven för varuomsättningen

i eget land, der den nu har att möta en fördelaktigare stöld utländsk

konkurrens. Såsom förut påpekats, kan man icke inom det svenska nederlaget

ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för varans

bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel, som

består uti att importera en vara i större emballage^ fördela densamma

i mindre kolly och derpå afyttra dem till miuuthandlande, kan derför

icke hos oss idkas, utan att importören underkastar sig att först betala

tull för det i de större emballagen importerade godset. Med begagnande

af det danska frilagret kan den danske köpmannen med fördel drifva

denna handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären anmärkt,

förklaringen till att en stor del af våra kolonialvaror går öfver Danmark.

Genom inrättande af allmänt frilager jemväl i Sverige skulle man möjliggöra

för våra handlande att med hopp om framgång upptaga konkurrensen

med Köpenhamns affärsmän och såmedelst tillförsäkra våra landsmän

den handelsvinst, som för närvarande stannar hos utländingen.»

»Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager

åstadkom mes, medför naturligen äfven utvidgad sjöfart och har derigenom

betydelse äfven för de handlande, som icke sjelfva begagna sig

af frilagret, En ökning i de reguliera transport-förbindelserna har öfver

allt visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen.

Och bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskilt med

något mer aflägsna länder, är en brist, hvaröfver såväl våra exportörer

som importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde sig vårt

land med att nästan icke hafva egna fasta ånbåtskommunikationer annat

än med Liibeck och Köpenhamn, öfverlemnande åt den hanseatiska frihamnen

och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra

länder behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.»

»Eu annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller

stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de

i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras

egare försäljas eller pantsättas utan att dessförinnan undergå åtskilliga

åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande

åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig.

I attester från frilagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet

och beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

tillhandahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste

och beqväm aste formen för en varas försäljning eller förpantning, en

form, som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd,

i England genom de s. k. warrants vunnit en oerhörd utsträckning.))

Att ofvan omförmälda kong], proposition icke af Riksdagen antogs,

torde hafva berott så väl på ett underskattande af de med frilagersinstitutionen

förenade fördelar som af farhågorna för vissa menliga

följder af den ifrågavarande institutionens införande. Hvad nu dessa

senare angår, synas desamma, enligt hvad dels motionären sjelf och

dels 1891 års Riksdags bevillningsutskott ådagalagt, hafva saknat grund

i verkligheten. Hänsyn till berörda förmenta olägenheter bör alltså nu

icke utgöra något giltigt skäl att motsätta sig ett liknande förslag, och

något sådant skäl kan icke heller härledas ur befarade kostnader för

statsverket af frilagersinstitutionen, alldenstund icke ifrågasatt blifvit

annat än att, på sätt 1886 års förslag innehöll, statens kostnader för

frilagret, nemligen för bevakning, bokföring och expedition, skulle betalas

af frilagrets egare.

Vid sådant förhållande och då de skäl, som tala för inrättande

af allmänna frilager i vårt land, erhållit ökad betydelse genom de åtgärder,

livilka under senaste tiden vidtagits i vårt grannland Danmark

i syfte att för framtiden tillförsäkra dess hufvudstad en förherskande

ställning med afseende å Östersjöhandeln, vill det synas utskottet, att

Riksdagen icke längre borde tveka att vidtaga erforderliga åtgärder för

att bereda svenska näringsidkare de fördelar, som af den ifrågavarande

institutionen emotses, och som eljest skulle komma att fortfarande tillgodonjutas

af deras utländske konkurrenter; och då några anmärkningar

af mera väsentlig beskaffenhet icke förekommit mot den anordning af

den ifrågasatta institutionen, som i 1886 års kongl. proposition föreslagits,

synes det utskottet, att berörda förslag borde kunna läggas till

grund för en blifvande lagstiftning i ämnet.

Frågan om frilagersinstitutionens lämplighet för vårt land och

sättet för frilagers anordnande torde, såsom utskottet nu sökt visa,

få anses redan vara behörigen utredda. Detsamma kan deremot icke

sägas vara förhållandet med den af motionären jemväl ifrågasatta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Ako 5. 9

möjligheten att få till stånd eu svensk frihamn. En frihamn är ett

landområde med tillhörande hamn, som förklarats ligga utanför rikets

tullgräns. Den är sålunda ett allmänt frilager i stort, hvarest kunna

uppföras magasmer och fabriker af alla slag. Samtliga de fördelar, som

man förväntar sig af ett allmänt frilager, böra alltså ännu fullständigare

kunna vinnas genom en frihamn. Men under det att den förra institutionen

kan åstadkommas utan större ekonomisk uppoffring, kräfver deremot

anläggningen af en frihamn många millioner kronor. Möjligheten

af att anläggningskostnaden skulle blifva så betydande, att'' hvarken

staten eller någon kommun inom vårt land för närvarande skulle vilja

åtaga sig densamma, och den åsigt, som hos många gjort sig gällande,

att man först, borde få allmänna frilager till stånd samt lära känna, i

hvilken utsträckning denna institution kunde komma att tagas i anspråk

för importrörelsen, har föranledt bevillningsutskottet vid föregående tillfällen,

då frågan förevarit, att afstyrka motionärens förslag om begäran

af utredning i frihamnsfrågan. Vid 1892 års riksdag var emellertid

utskottet icke enigt i denna punkt. Sex ledamöter ansågo nemligen en

utredning af frågan påkallad samt anförde till stöd derför i afgifven

reservation följande:

»Genom öppnandet af Nord-Östersjökanalen, som man beräknar

blifva färdig sommaren 1895, skall vägen från Engelska kanalen till

Östersjön kunna förkortas med omkring 200 nautiska mil. Derigenom

hoppas man, att mer än hälften af den till 20 millioner ton beräknade

Nord-Ostersjötrafiken skall passera kanalen i stället för genom Öresund.

Den fara, som denna minskning i Öresundstrafiken innebär för Köpenhamn

såsom handelsstad, har förmått danska folket att genom en lag

af den 31 mars 1891 i Köpenhamn inrätta eu frihamn. För dennas

åstadkommande beviljades omkring 1 million kronor till jernvägens

framdragande till frihamnen, och för dennas anläggande iklädde sig

staten garanti för ett obligationslån å 8 millioner kronor, förutsatt att

filt bolag med 4 millioner inbetaldt aktiekapital bildades. Den sålunda

beslutade hamnen är nu under anläggning».

»De fördelar, som man genom denna frihamn anser sig kunna

erbjuda transitotrafiken, består icke blott deruti, att omlastning från ett

fartyg till ett annat kan försiggå utan hinder af något slag, utan äfven

i billiga skeppsumgälder, så billiga att de flera gånger understiga dem,

som utkräfvas i andra hamnar. Genom dessa fördelar hoppas man

kunna draga till sig den stora import, som eget-rum från utomeuropeiska

länder till de vid Östersjön belägna — en import, som hittills gått öfver

Hamburg, Bremen, Amsterdam och London. Förverkligas dessa förut''/*.

till Riksd. Blot. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande K:o 5.

hoppningar, skulle dermed vilkoret för upprättandet af direkta trafikleder

mellan Köpenhamn och utomeuropeiska länder vara uppfyldt. Och

särskild! för vårt land skulle sådana direkta trafikleder erbjuda stora

fördelar äfven med afseende på vår export».

»Inför detta faktum, hvilket i sig innebär möjligheten af en total

omgestaltning af trafikförhållandena mellan vårt land och andra länder,

företrädesvis de utomeuropeiska, synes det oss vara af mycket stor vigt

att i tid undersöka, hvilken verkan en sådan ändring af trafikförhållandena

kan komma att utöfva på vår bandelsomsättning. Antagligt torde vara,

att en betydlig del af vår så väl import som export under sådana förhållanden

komme att transitera Köpenhamn, från och till hvars frihamn

vi då skulle komma att med kustångare föra en stor del af de varor,

som utgöra föremål för vårt handelsutbyte. Visserligen har man icke

att förvänta, att detta för oss skulle medföra olägenheter, snarare är

det att antaga att många och stora fördelar skulle beredas vårt land

genom att hafva det närbelägna Köpenhamn till centrum för vår internationella

trafik, i stället för de mera aflägsna platser, som nu äro detta.

Men hvad som, enligt vårt förmenande, förtjenar en noggrann utredning,

oss är, huruvida vi icke i förenämnda hänseenden skulle kunna göra

det Köpenhamns frihamn, bättre till godo, om vi sjelfva inrättade en

eller flera frihamnar vid Öresund — icke för att konkurrera med Köpenhamns,

utan för att utgöra så att säga delar af densamma, så att

dessa hamnar skulle komma till hvarandra i ett ungefärligen likartadt

förhållande med det, i hvilket Cuxhafen står till Hamburg och Bremerhafen

till Bremen».

De förhållanden, 6om sålunda af 1892 års reservanter inom utskottet

berörts, äro utan tvifvel värda stort beaktande. Frihamnsfrågan

har ock inom ett par af vårt lands större sjöstäder redan blifvit föremål

för öfverläggningar, och komitéer hafva på enskildt initiativ tillsatts

för utredning af de lokala förutsättningarna för utförandet derstädes

af dylika anläggningar. Emellertid är frågan af så stor betydelse

för vårt land och har på den grund, att så väl Nord-Östersjökanalen

som Köpenhamns frihamn närma sig sin fullbordan, fått ett så omedelbart

intresse för oss, att den enligt utskottets åsigt icke längre bör

undandragas den mångsidiga utredning, som endast kan åstadkommas

genom regeringens ingripande, om ock de intresserade kommunernas

medverkan torde erfordras för erhållande af det material, som tarfvas

såsom underlag för en sådan utredning, och för utrönande af det intresse,

den företagsamhet och den offervillighet, som på olika platser

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 11

kan påräknas och hvarförutan en frihamnsanläggning ej kan ifrågasättas.

Utskottet anser äfven att ett vidare uppskof med utredningens

begäran från Riksdagens sida så mycket mindre bör ega rum, som en

sådan utredning torde komma att kräfva icke obetydlig tid med anledning

af de omfattande undersökningar, som böra ingå i densamma.

Motionären har i sin framställning visserligen afsett ett eventuelt inrättande

af frihamnar endast vid Öresund, men utskottet, som icke kan

förorda en sådan inskränkning i frågans behandling, anser att man vid

den blifvande utredningen bör beakta möjligheten af frihamnsanläggningar

jemväl vid rikets öfriga kuster.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa

att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla

dels,

a) att Kongl. Maj:t ville för nästa Riksdag framlägga

förslag till förordning angående allmänt frilager,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Kongl.

Maj:t vid 1886 års riksdag i ämnet framlagda förslag,

samt med föreskrifter, som betrygga statsverket för

alla kostnader med anledning af berörda institution;

dels ock

b) att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa utredning

rörande möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar

i Sverige.

Stockholm den l mars 1894.

På bevillningsutskottets vägnar:

II. CA VALLI.

Reservationer:

af herr Cavalli;

af herrar grefve Klingspor, Stephens, Almström, Philip son, af Buren,

Rudebeck, Jeansson och Röhss, hvilka anfört följande:

»Vid de båda riksdagar, då motionärens nu åter framlagda förslag

förut förevarit till behandling, hafva flere ledamöter inom utskottet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o o.

reserverat sig mot utskottets hemställan i hvad den afsett frilagersinstitutionens

införande i vårt land och emot densamma anfört följande:

''Enligt gällande lagstiftning är det redan nu medgifvet alla köpmän

i alla stapelstäder att emot en särdeles låg afgift (årligen en proc.

af tullafgiften) på s. k. nederlag få upplägga, under en tid af intill

fem år förvara, efter behof mot erläggande af tull till försäljning inom

landet uttaga eller utan vidare afgift derifrån för reexport bortföra tullpligtiga

varor, dock utan ompackning. Han är berättigad att, efter

anmälan till vederbörande myndighet, få efterse och vårda sitt nederlagsgods

och företaga för varans skötsel nödvändiga omfyllningar eller

ompackningar; han får deraf taga prof i lämpliga mängder. Han kan

vidare, efter vederbörlig anmälan, förpanta, på annan person öfverlåta

eller till annan nederlagsplats förflytta sitt gods samt åtnjuter, sedan

detta till förtullning blifvit angifvet, visst anstånd med tullens erläggande.

Det är äfven medgifvet att på i det närmaste enahanda vilkor

upplägga varor på s. k. transitupplag.

Genom inrättande af frilager skulle den, som blir i tillfälle att

begagna sig deraf, förutom hvad genom neder!agsrätten medgifves,

komma i åtnjutande af förmånen att i frilagret ompacka eller från

emballage skilja dit införda varor, der förevisa, försälja och derifrån i

mindre qvantiteter utföra dem emot erläggande af stadgad tullafgift.

Han kan dit tullfritt införa tullbelagda råämnen och halflabrikat och

bearbeta dem till färdiga varor. Han kan derifrån liksom från nederlag

tullfritt exportera sitt gods.

Man skall lätt finna, att de fördelar, som ett frilager erbjuder

utöfver dem, som redan äro medgifna genom rättigheten att begagna

sig af nederlag och transitupplag, icke äro af betydelse för den stora

handeln, och att den stegring i sjöfarten, som utskottet tror följa med

frilagret, icke kan väntas, då förutsättningen, ökad trafik med de stora

handelsvarorna, ej kan påräknas. För den som idkar dylika affärer,

är det af ringa vigt att från nederlag få uttaga mindre qvantiteter än

dem nederlagsrätten redan medgifver, och de kostnader, han får vidkännas

för begagnande af frilagret, måste, om staten ej skall bevilja

särskilda favörer, till och med blifva större än vid begagnandet af

nederlagsrätten. Deremot ställer sig förhållandet helt annorlunda för

handel med manufaktur-, galanteri- och modevaror, äfvensom med s. k.

korta varor samt viner och spirituösa. För den, som drifver handel

med dessa artiklar, blir det till stor fördel att på frilagret kunna få

upplägga utländska tillverkningar, der ompacka och i behagliga smärre

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

13

qvantiteter med befrielse från hela eller en del af tullen för emballaget

få utförsälja dem. Det lemnar ock bättre tillfälle att göra gynsamma

inköp af utlandets ej mera moderna tillverkningar och öfverblifna lager.

Den bearbetning och tillverkning inom frilagersområdet af varor

för export, som utskottet låter hägra i sin motivering, synes oss lika

litet sannolik som reexporten af dit införda manufakturvaror, och den

ytterst ringa möjligheten af sådana affärer kan ej uppväga olägenheten

af den ökade införseln af utländska varor som frilagren skulle medföra.

Väl kan en bearbetning af varor der komma till stånd, men säkerligen

skulle den komma att gå i en helt annan rigtning än den utskottet

tänkt sig. Den skulle enligt vår mening taga formen af bearbetningtill

färdiga varor af råämnen och halffabrikat, å hvilka tullsatserna ej

äro satta i ett noga afvägdt förhållande till den färdiga varan.

Den skulle få till föremål sönderdelandet af sådana sammansatta

varor, i hvilka de ingående olika delarne kunna hvar för sig förtullas

billigare än det hela, afskiljandet af emballage eller utbytandet af tyngre

omslag mot lättare m. m.’

Jemte det reservanterne sålunda framhållit, huruledes man öfverdrifvit

fördelarne af frilagersinstitutionen, hafva de äfven fäst uppmärksamheten

å de direkta olägenheterna af densamma. I sådant afseende

har erinrats om de beqvämare tillfällen, som genom frilagersinstitutionen

skulle beredas de utländska tillverkarne att till förfång för våra egna

yrken och näringar och i vissa fall, genom frigörandet från emballage

m. in., till lägre tullsatser än de lagligen gällande få inom landet främja

afsättningen af sina varor, som till stor del komme att utgöras af lyxoch

galanterivaror samt viner, af hvilka artiklar landet redan nu vore

i hög grad öfversvämmadt. Särskilt har ock betonats, att påståendet,

att den nu föreskrifna bruttoförtullningen vore utan betydelse för frågan,

icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, alldenstund vid

meddelandet af berörda bestämmelser tarans vigt tagits i beräkning och

tullen således blifvit satt lägre än om nettoförtullning skulle hafva bestämts;

att tarans vigt för flera artiklar spelade en stor rol (ända till

mer än 40 proc. af bruttovigten); samt att möjliggörandet af nettoförtullning

af dylika artiklar ovilkorligen i många fall skulle leda till minskning

af tullinkomsterna.

Vidare har äfven påpekats, att, under det att nuvarande bestämmelser

om nederlag och transitupplag vore lika för alla affärsmän i alla

handelsstäder inom landet, skulle genom beviljandet af frilagersrätt ett

fåtal affärsmän inom vissa grenar på en eller några få platser komma

att gynnas framför de öfriga, hvilket skulle i ännu vidsträcktare om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 5.

fång blifva förhållandet, om frilagren skulle medföra den verkan, som

utskottet syntes antaga. Slutligen har tydligt framhållits, att, om den

af utskottet föreslagna vägen beträddes, kostnader för staten till följd

deraf svårligen skulle kunna undvikas.

Till hvad sålunda ofvan anförts, få vi i allo instämma, samt

dessutom påminna, att tullafgiften på emballaget långt ifrån att vara

af så underordnad betydelse, som man velat påstå, vid införseln af en

mängd artiklar spelar en betydande roll. Af de under tulltaxans 705

nummer upptagna varugrupper skola nemligen ej mindre än 69 förtullas

med emballage. Hvarje nummer kan i sig innesluta flera olika artiklar,

och många af dessa artiklar äro icke af den obetydande art, man velat

antaga.

Att öfvervakandet från tullmyndigheternas sida af ett frilager

skall ställa sig särdeles svårt, torde icke kunna förnekas, och vi påminna

i detta hänseende om det anförande i Riksdagens Andra Kammare,

som vid 1886 års riksdag afgafs af nuvarande chefen för tullverket,

hvilken deri mycket skarpt betonade de olägenheter frilager i allmänhet

skulle medföra och framhöll huru svårt, ja nästan omöjligt, det skulle

blifva att förekomma smuggling i stor skala derifrån, synnerligen som

det medel, som till förekommande deraf funnes att anlita, kroppsvisitation,

svårligen annat än i undantagsfall torde komma att användas.

Att de sålunda emot frilagersinstitutionens införande anförda

skälen förtjena att väl beaktas torde svårligen kunna bestridas. Då

härtill kommer, att den utredning, som föregick Kongl. Maj:ts vid 1886

års Riksdag afgifna förslag i följd af under tiden inträffade förändrade

förhållanden numera icke kan vara tillfyllest, utan en ytterligare utredning

i förening med infordrande af utlåtanden från myndigheter och

från i frågan intresserade korporationer och föreningar erfordras, men

en sådan utredning rimligtvis icke kan verkställas på så kort tid, att

Kongl. Maj:t skulle kunna redan till nästa Riksdag framlägga förslag i

ämnet, finna vi äfven ur denna synpunkt utskottets hemställan i mom.

a) icke kunna bifallas.

Men om vi på grund af anförda skäl yrka afslag å utskottets

förslag i mom. a), anse vi oss deremot böra förorda hvad i mom. b)

föreslås. Sedan den störa frihamnen i Hamburg kommit till stånd, och

Köpenhamns frihamn nu snart nalkas sin fullbordan, hafva å mer än

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

ett ställe i vårt land höjts röster för åvägabringande af liknande anläggningar

i Sverige, och har man dervid framhållit att väsentliga fördelar

derigenom skulle kunna tillskyndas vår sjöfart och vår export.

Om ock de mycket stora kostnader, med hvilka dylika anläggningar

äro förenade, berättiga till starka tvifvelsmål om goda ekonomiska resultat

af desamma, anse vi likväl, att frågan är af den betydelse, att

den bör blifva föremål för en genom regeringens försorg åvägabragt

undersökning. Vi förbise ej härvid, att med anläggandet af frihamn

äfven i viss grad följer inrättande af frilager, men vi anse, att om genom

en utredning blefve ådagalagdt, att frihamnar skulle tillföra vår

sjöfart och handel synnerligen stora fördelar, och anläggning af sådana

till följd deraf komma till stånd, det icke skulle möta svårighet att för

frilagret, exempelvis genom inskränkning af de artiklar, som der finge

uppläggas, och genom införande i vår tulltaxa af särskilda stadganden

rörande tullbehandling af gods från frilager, förekomma såväl de

förluster staten genom smuggling eller genom kringgående af tulltaxans

bestämmelser eljest komme att lida, som ock förhindra onödig import

af lyxartiklar, korta varor m. in.

Med afseende å hvad sålunda anförts, hemställa vi

att förevarande motion icke måtte till vidare åtgärd

föranleda än att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhåller, att Kongl. Majrt ville låta verkställa

utredning rörande möjligheten och lämpligheten af

frihamnsanläggningar i Sverige;»

samt af herr Berg.

Herr Weinberg har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen af förevarande motion.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:37 Skrifvelse till Konungen, med anhållan om utredning af frågorna om frilagersinstitutionens införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. s. 3 i texten