Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna.

1894-04-19 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1894:1, Utlåtande, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1894, kl. 3 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad

lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna.

I en inom Första Kammaren af herr P. Em. Lithander väckt, till

bankoutskottet hänvisad och efter öfverenskommelse med lagutskottet

till behandling af sammansatt banko- och lagutskott öfverlemnad motion

(n:o 4) har, på anförda skäl, föreslagits, att Riksdagen måtte hos Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i

hvad mån — efter vidtagna ändringar dels med afseende på Riksdagens

beslut i fråga om den tid, för hvilken fullmägtige i riksbanken skola

väljas, och dels med afseende på öfriga numera för handen varande

förhållanden, som på frågan inverka, i de af 1889 års bankkomité utarbetade

förslag till lagar för Sveriges riksbank och angående indragning

af enskilda bankers sedelutgifningsrätt — dessa båda lagförslag

kunna tjena såsom grundval för lagstiftning i syfte att ordna bankväsendet

i riket med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna, samt derefter, så fort ske kan, för Riksdagen

framlägga de förslag, som må finnas ändamålsenliga.

Bih. till Riksd. Prof. JS94. G Sami 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Sedan inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till ändring

i kongl. kungörelsen den 20 maj 1864 angående enskilda banker med

rätt att utgifva egna banksedlar, framlade Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande

att Kongl. Maj:t ansett sig i ett så vigtigt ämne som detta

icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan, för 1874 års Riksdag

förslag till den ändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande

banker, som enligt samma förslag borde utfärdas. Vid behandlingen

af detta förslag stannade Riksdagens båda kamrar i olika beslut i fråga

om de sedelvalörer, som skulle få utgifvas af de enskilda bankerna,

hvilka beslut dock sammanjemkades derhän, att enskilda bankers sedlar

skulle få lyda å 50, 100, 500 och 1,000 kronor samt tills vidare och

intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnade jemväl å 10 och 5 kronor.

I den kongl. kungörelse, som, efter anmälan af Riksdagens nu

nämnda och öfriga beslut med anledning af Kongl. Maj:ts ofvanberörda

förslag, den 12 juni 1874 utfärdades, blef infördt ett stadgande i öfverensstämmelse

med Riksdagens beslut om sedelvalörerna. Den befogenhet

att när som helst förordna om indragning af de enskilda bankernas

rätt att utgifva egna sedlar å 5 och 10 kronor, hvilken sålunda lagts i

Kongl. Maj:ts hand, har hittills icke blifvit begagnad i vidsträcktare

• mån än att, sedan Riksdagen år 1879, efter derutinnan af Kongl. Magt

framlagd proposition, beslutit vissa åtgärder för ändamålet, jemlikt

kongl. kungörelsen den 20 juni 1879 de enskilda bankernas rätt att

utgifva egna sedlar å 5 kronor upphört från och med samma års slut.

Ett af Kongl. Maj:t i nyssnämnda proposition jemväl framstäldt förslag

om åtgärder i och för upphörande för ifrågavarande banker äfven af

rätten att utgifva egna sedlar å 10 kronor senast inom utgången af år

1882 vann dermed icke Riksdagens bifall.

År 1881 föranläts Riksdagen hos Kongl. Maj:t framhålla de brister,

hvarmed enligt Riksdagens åsigt bestämmelserna i afseende å de enskilda

bankerna voro behäftade, och begärde i sammanhang härmed

eu revision äf den i detta afseende gällande lagstiftning. Detta föranledde

samma år tillsättandet af den s. k. stora bankkomitén, dervid

det sörjdes för att såväl riksbankens som de enskilda bankernas målsmän

blefvo inom komitén representerade. I sitt den 14 december 1883

afgifna utlåtande uttalade komitén såsom en hufvudprincip, att det mål,

hvartill lagstiftningen i Sverige på bankväsendets område borde sträfva,

måste vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och koncentrerandet

af sedelutgifningsrätten hos eu enda bank; en grundsats,

hvars rigtighet vunnit sådant erkännande, att alla de förslag i ämnet,

som derefter förelagts Riksdagen, upptagit densamma. Endast om sättet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

att efter eu mer eller mindre lång öfvergångstid nå målet hafva olika

meningar gjort sig gällande, men denna meningsskiljaktighet har hittills

hindrat frågans lösning. Sålunda ledde, sedan kamrarne stannat i olika beslut,

som ej kunde sammanjemkas, Kongl. Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna

och på förenämnda komitéutlåtande stödda proposition icke till något

resultat. Eu annan proposition i ämnet af år 1887 kom till följd af då

inträffad riksdagsupplösning icke under pröfning. Enligt grunderna för

dessa båda kongl. propositioner skulle sedelutgifningen ordnas under en

mer eller mindre noga bestämd öfvergångstid, efter hvilkens förlopp den

stora frågan om sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank

(riksbanken) skulle slutligen lösas; men dessa grunder hafva sedermera

icke åter upptagits. Efter ett yttrande till statsrådsprotokollet öfver

finansärenden den 21 december 1888 fann nemligen Kongl. Maj:t blifvande

förslag i ämnet böra omfatta lösning af den sväfvande bankfrågan

i hela hennes vidd, och den 5 oktober 1889 uppdrog Kongl. Maj:t åt

en komité — äfven denna sammansatt af representanter för både riksbanken

och enskilda banker — att i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med vissa i nämnda statsrådsprotokoll angifna grunder uppgöra förslag

till bankväsendets ordnande. Komiténs program kan sammanfattas deri,

att sedelutgifningsrätten borde koncentreras hos Sveriges riksbank under

vilkor, dels att riksbanken organiserades så, att den blefve egnad

att fylla denna uppgift, och dels att nödig varsamhet iakttoges vid afvecklingen

af de enskilda bankernas sedelutgifning. Den 30 januari

1890 afgaf komitén på grund häraf betänkande, hvarmed öfverlemnades,

jemte motiv, förslag till

lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;

ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;

ansvarighetslag för ledamöterna i styrelserna vid Sveriges riksbanks

afdelningskontor; och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätf.

I förslaget till lag för Sveriges riksbank formulerade komitén

stadgandena om riksbankens metalliska kassa och sedelutgifning på

följande sätt:

7 §.

»Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras

af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i 9 § sägs;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande

räkning innestående medel».

8 §•

»Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af högst sjuttiofem millioner kronor, under vilkor

att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar

sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar betalbara inom eller utom riket».

9 §•

»Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt såväl svenskt och utländskt guldmynt

samt omyntadt guld som ock i Sverige, Norge eller Danmark i

öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem

millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 8 § utgifna sedlar

öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa

minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna

sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af metalliska kassan,

som utgöres af guld, må ej bibehållas vid mindre belopp än som svarar

mot fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess helhet». —

Beträffande åter enskilda bankers sedelutgifningsrätt, föreslog

komitén i förslaget till lag angående indragning af berörda sedelutgifningsrätt,

utom stadganden derom att rätt att utgifva egna sedlar ej

vidare skulle få meddelas någon bank och att förlängning i enskild

banks oktroj ej finge beviljas för längre tid än till utgången af 1903

äfvensom att efter 1893 års utgång samtliga enskilda bankers sedelutgifningsrätt

ej skulle vara medgifven till högre sammanlagdt belopp

än 50 millioner kronor, följande bestämmelser:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

5

§ 3.

»Vid utgången af år 1898 inskränka sedelutgifningsrätten för en

hvar af de enskilda bankerna till hälften af det enligt § 2 banken tilllagda

belopp* **)); och vare banken berättigad till en sålunda begränsad

sedelutgifning intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank att

utgifva egna sedlar upphör.

Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt och hållet eller

delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt, ege att hos Sveriges riksbank

från tiden, då detta sker, och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv

mot säkerhet, som af riksbankens fullmägtige godkännes, och till belopp,

motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken sålunda afstått.

För dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift. Räntan för medel, som

å sådant kreditiv uttagas, bestämmes af riksbankens fullmägtige; dock

att denna ränta icke må sättas högre än till två procent för år.

När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt eller någon

del deraf, skall banken derom göra anmälan hos Konungen.»

§ 4.

»Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och med 1898 i

Sveriges riksbank rediskontera vexlar af sådan beskaffenhet, som i §

14 a) af lagen för riksbanken sägs eo), till belopp, motsvarande bankens

obegagnade sedelutgifningsrätt enligt den af kongl. finansdepartementet

senast offentliggjorda bankrapport.

Under åren 1899 till och med 1903 åtnjuta enskild bank dylik

rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande den minskning i rätten att

utgifva egna sedlar, som på grund af stadgandet i § 3 för banken inträdt

vid utgången af år 1898.

Vid den ^diskontering, hvarom här sägs, må diskontot icke öfverstiga

två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande». —

Af de utaf 1889 års komité framlagda förslagen har allenast det,

*) »§ 2. Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt icke medgifven utöfver ett sammanlagdt

belopp af femtio millioner kronor för samtliga enskilda banker.

Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda bankerna med hänsyn till såväl hvarje

banks förutvarande sedelutgifning som antalet af dess afdelningskontor.

Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit bestämd, må under den i § 1 omförmälda

oktrojtid afdelningskontor icke, utan Konungens medgifvande, af banken indragas. Sker det, ege

Konungen föreskrifva nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning».

**) Här åsyftade stadgande lyder sålunda: »Riksbanken eger att drifva utiåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader betalbara vexlar, hvilka pröfvas

vara grundade å verkliga handelsaffärer».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

som afsett ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen varit

föremål för Riksdagens pröfning. Uti proposition (N:o 29) till 1890 års

riksdag föreslog nemligen Kongl. Maj:t åtskilliga grundlagsändringar,

hvilka, i allt hufvudsakligt öfverensstämmande med de förslag derutinnan,

som afgifvits af 1889 års komité, gingo ut på att Kongl. Maj:t

skulle ''erhålla rätt att i riksbankens styrelse insätta visst antal ledamöter

och att förlänga tiden för de af Riksdagen valde ledamöternas

uppdrag från ett till tre år. Hvad som sålunda föreslagits blef då icke

af Riksdagen bifallet, och komiténs öfriga förslag hafva icke genom

kongl. proposition förelagts Riksdagen.

Bankfrågan befinner sig dock icke för närvarande i samma läge

som förut. Å ena sidan har nemligen Kongl. Maj:t dels genom flera

kungörelser från slutet af år 1891 förlängt de den 31 december 1893

utlöpande oktrojerna för enskilda banker på 10 år, d. v. s. till slutet

af år 1903, och dels genom kungörelse den 27 januari 1893 oktrojera!

en ny enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank, som dervid

erhållit sedelutgifningsrätt till slutet af 1903 i likhet med öfriga enskilda

banker. Men å andra sidan har Riksdagen dels genom beslut,

som vunnit Kongl. Majrts sanktion, höjt Riksbankens grundfond från 45

till 50 millioner kronor, eller samma belopp, som föreslagits af 1889

års bankkomité, dels ock med användande af sin bevillningsrätt höjt

beskattningen å enskilda bankers sedlar, så att denna skatt, som år

1892 utgjorde tre kronor per tusén af högsta under året utelöpande

sedelbeloppet, för år 1893 ökats till 5 kronor och från 1894 till 10

kronor. Slutligen har innevarande års Riksdag antagit ett hvilande förslag

till grundlagsändring, enligt hvilket fullmägtige i riksbanken skola

väljas för en tid af tre år och det vid hvarje årligt val skall utses

allenast två, hvilket beslut föranledts af det allmänt erkända behofvet

af större kontinuitet inom riksbankens styrelse.

Här torde äfven böra erinras derom, att Riksdagen, så vidt på

densamma berott och i sakens nuvarande läge kunnat åstadkommas,

sörjt för att riksbanken skall blifva i stånd att ensam öfvertaga äfven

utgifningen af sedlar å 10 kronor, i hvilket afseende vilkorliga stadganden

meddelats i alla från och med år 1885 utfärdade bankoreglementen,

så lydande:

»För den händelse, att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af

de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor,

eg a fullmägtige

dels att på det sätt och uppå de vilkor i afseende å räntegodtgörelse,

återbetalningsskyldighet in. in., som med fullmägtige i riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta ''Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

gäldskontoret aftalas, uti riksgäldskontor lyfta svenska statens obligationer

eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af högst

sju millioner kronor;

dels ock att på de vilkor, fullmägtige må bestämma, i riksbanken

rediskontera af de enskilda bankerna öfvertagna inländska vexlar intill

belopp, motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma vid 1885

års slut befinnes hafva haft i egna tiokronesedlar utelöpande».

Då, fastän det torde kunna med visshet antagas, att det innevarande

år af Riksdagen för dess del antagna förslag till grundlagsändring

äfven komme att af Kongl. Maj:t sanktioneras, riksbanken likväl

ingalunda ensamt derigenom skulle vinna den styrka, som måste

utgöra förutsättningen för att den kunde varda både till namnet och

gagnet en verklig nationalbank;

då under nuvarande förhållanden, å ena sidan i fråga om riksbanken,

de vigtiga bestämmelserna om bankens metalliska kassa, sedelutgifning,

grunderna för upp- och utlåningsrörelsen m. m. icke tryggades

genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag, samt,

å andra sidan i fråga om de enskilda bankerna, den genom oktrojerna

för dem åsyftade stadga och trygghet äfventyrades derigenom, att det

vigtigaste af deras privilegier, nemligen att utgifva egna banksedlar,

kunde genom beskattningsåtgärder faktiskt omintetgöras;

då i sin mån osäkerheten i vårt bankväsen återverkade på affärslifvet

och utgjorde en fara för dess lugna utveckling;

då statsverket hade behof af en ökad bankovinst såsom bidragtill

statens utgifter samt någon afsevärd ökning i samma vinst icke

vore att motse, derest icke till riksbanken öfverlemnades all sedelutgifning

i riket;

då en fortsatt ökning i beskattningen af enskilda bankers sedelutgifning

ur synpunkten af statens inkomster torde vara skäligen betydelselös,

enär, efter det en viss gräns uppnåtts, beskattningen verkade

såsom ett förbud; och

då slutligen det måste anses vara Riksdagens pligt att tillse, att

Sveriges riksbank komme att arbeta under hägnet af författningar,

som vore egriade att stärka bankens anseende och förmåga att fullgöra

de skyldigheter, den såsom statsbank och en vigtig faktor i ett Blindt

affärslif enligt sakens natur borde hafva, har motionären ansett, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

frågan om bankväsendets organisation borde upptagas till förhandling

mellan statsmagterna för vinnande af en god lösning, och derför hos

Riksdagen gjort sin här öfverst intagna hemställan.

Vid 1893 års Riksdag har till behandling af sammansatt bankooch

lagutskott förelegat, bland andra, en af herr Dahn väckt motion,

till hvilken den nu ifrågavarande är mycket nära stående. Herr Dahn

hade dervid föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t

måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes på vissa i motionen framhållna,

i sina hufvudpunkter med 1889 års komités förslag öfverensstämmande

grunder till nästkommande Riksdag framlägga förslag till omorganisation

af vårt bankväsende med afeende på riksbanken .och de enskilda

sedelutgifvande bankerna.

Hörde öfver nämnda motion hafva fullmägtige — med afvikande

mening dock yttrad af deras ordförande — anfört:

»Hvad nu först beträffar frågan om sedelutgifningens öfverlemnan-^

de åt riksbanken allena, hafva fullmägtige i riksbanken i sitt utlåtande

den 29 februari 1884 öfver bankkomiténs den 14 december 1883 afgifna

förslag till förändrad organisation af bankanstalterna, med åberopande

af de skäl, komitén anfört, uttalat sig för att riksbanken skulle få

uteslutande rätt att utgifva banksedlar med lagligen gällande kurs, dock

att öfvergången till det nya systemet icke borde ske alltför brådstörtadt.

Hvarken i det ena eller andra afseendet hafva fullmägtige funnit

anledning att frångå sin i ofvan åberopade yttrande uttalade åsigt;

anhållande fullmägtige dervid att få erinra, hurusom dels riksbankens

fonder sedan 1884 ökats med ett betydligt belopp, dels ock bankens

sedelutgifningsrätt sedan dess blifvit väsentligt utvidgad. Om sålunda

riksbanken under de nio år, som förflutit efter det ifrågavarande yttrande

afgafs, alltmer vuxit in i den ställning, som en ensam sedelutgifvande

bank måste intaga, synes dock, med hänsyn till affärsrörelsen i landet,

sådan den utvecklat sig under inflytande af ett större antal sedelutgifvande

banker, det vara med nödig försigtighet öfverensstämmande, att

en lämplig öfvergångs- och beredelsetid lemnas dessa enskilda banker,

innan deras sedelutgifningsrätt upphör. Att i det afseendet rätt bör

medgifvas dessa banker att till lägre diskonto få i riksbanken ^diskontera

af dem öfvertagna vexlar, har senast af 1889 års komité föreslagits,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9

och fullmägtige, som beträffande ifrågastäld indragning af de enskilda

bankernas tiokronesedlar såväl 1885 i sitt till sammansatta stats- och

bankontskottet afgifna yttrande som ock 1892 i utlåtande till sammansammansatta

banko- och lagutskottet förordat en dylik rediskonteringsrätts

medgifvande, anse sig, med hänvisning till sina vid dessa tillfällen

gjorda uttalanden, böra i hufvudsak instämma i hvad 1889 års komité

angående dylik rediskontering föreslagit.

Vidare anse sig fullmägtige, som i afseende på riksbankens sedelutgifningsrätt

och metalliska kassa icke hafva något att erinra mot det

af samma komité framlagda förslag, i likhet med komitén och med hvad

fullmägtige sjelfva yttrat vid behandlingen af de väckta motionerna om

tiokronesedlarnas indragning, böra framhålla angelägenheten deraf, att,

om riksbankens ställning skall ändras derhän, att den ensam blir sedelutgifvande,

bestämmelserna om metalliska kassan och sedelstocken

blifva intagna i banklagen.

Beträffande slutligen frågan om den ändring i afseende å riksbankens

styrelse, som må finnas nödig i samband med riksbankens

eventuella öfvertagande af hela sedelutgifningen, torde fullmägtige icke

hafva anledning att nu yttra sig, helst motionären i det afseendet. endast

uttryckt en önskan om större kontinnitet i styrelsen.»

I det yttrande, som från bankofullmägtige infordrats öfver den

till behandling nu föreliggande motionen och hvilket, jemte fullmägtiges

år 1892 afgifna yttrande i fråga om tiokronesedlarnes indragning, finnes

uti sin helhet såsom bilaga fogadt vid detta utlåtande, hafva fullmägtige

anfört:

»Fullmägtige hafva redan förut och senast vid nästlidet års Riksdag

haft tillfälle att, i anledning af framstäldt förslag i samma syfte

och af väsentligen samma innehåll som det nu remitterade, uttala sin

tillstyrkande mening angående lämpligheten, med hänsyn såväl till riksbankens

kraftiga utveckling som till allmänna rörelsens trygghet, af en

försigtigt genomförd reform, hvarigenom rättigheten att utgifva banksedlar

blefve öfverlemuad åt riksbanken allena. Intet har sedermera

förefallit af natur att förändra denna fullmägtiges mening — — — —

I likhet med hvad sistlidet år angående detta förslag yttrats, anse

fullmägtige fortfarande, att från riksbankens sida intet hinder bör möta

för att i utbyte mot erhållande allena af all rätt till utgifvande af bankBih.

till Riksd. Prof. 1894 G Sami. 2 Afd. 1 It afl. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sedlar bevilja enskilda bankerna vissa förmåner i afseende å rätt till

^diskontering mot lägre diskonto samt till åtnjutande af kassakreditiv

mot mycket låg ränta, allt på tid och på vilkor, som af 1889 års bankkomité

föreslagits och af densamma ansetts tillräckliga att betrygga

bankernas verksamhet under öfvergångstiden och bereda dem tillfälle

att till fördel såväl för dem sjelfva som för den allmänna rörelsen

äfven derefter utöfva sin verksamhet. Likaså fasthålla fullmägtige sin

åsigt derom, att riksbanken sjelf icke bör finna någon svårighet att

stärka sin metalliska kassa och ordna sin rörelse i öfrigt på sådant sätt,

som kan anses nödigt för öfvertagande af all sedelutgifningsrätt och den

mera omfattande verksamhet, som deraf sannolikt föranledes.

Fullmägtige anhålla härvid att få fästa uppmärksamhet på en ny

erfarenhet, som syues egnad att ytterligare inskärpa angelägenheten af

inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, för så vidt

man nemligen i verkligheten vill bereda riksbanken en större plats i

vår ekonomiska hushållning, än som för närvarande i konkurrens med

det enskilda sedelprivilegiet kan af densamma förvärfvas. Redan under

första hälften af sistlidet år erbjöds af riksbanken åt de enskilda bankerna

rätt att på vissa vilkor och till visst högsta belopp få ^diskontera

sin inrikes vexelportfölj mot ett diskonto, som med en half procent

understeg det i allmänhet gällande. Denna rättighet, som i förut

framlagda förslag alltid gjorts beroende af en större eller mindre inskränkning

i sedelutgifningsrätten och följaktligen ansetts böra beviljas

endast såsom ersättning för denna, medgafs nu utan något slags dylikt

vilkor, men har likväl endast i mycket ringa mån blifvit använd af de

enskilda bankerna, hvilka antagligen funnit fördelaktigare att begagna

sin egen vidsträckta sedelutgifningsrätt.

Äfven från synpunkten af de enskilda bankernas och den dermed

nära förbundna allmänna rörelsens trygghet synes en annan tilldragelse,

som likaledes egt rum under senaste året, mana till att i tid

söka ordna sedelutgifningsrätten och dermed förenade, ganska ömtåliga

förhållanden. Fullmägtige syfta härvid på den vid sistlidet års riksdag

fördubblade beskattningen af de enskilda bankernas sedelemission. Det

kan nemligen befaras, att ett ytterligare fortgående på denna väg kan

låta skattens tunga mer än uppväga vinsten af privilegiet och de enskilda

bankerna deraf bringas i det läge, att de nödgas uppgifva större

eller mindre del af sin emission, utan att dessförinnan hafva fått sig

från riksbanken tillförsäkrad ens någon del af de fördelar eller lättnader

för kassarörelsen, som hittills alltid ansetts böra utgöra förutsättningen

för en inskränkning af denna rätt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11

Motionären har framlagt sitt förslag under förutsättning af bifall

till det hyllande förslaget till sådan ändring af grundlagen, att fullmägtige

skulle komma att väljas på 3 år och att sålunda blefve undanröjd

en af de svåraste bristerna i riksbankens styrelse, nemligen bristen

på kontinuitet. Så vidt på Riksdagen beror, har denna förutsättning

nu blifvit en verklighet, och fullmägtige anse sig icke på frågans nuvarande

ståndpunkt behöfva afgifva något omdöme, huruvida genom

denna grundlagsförändring allena den önskvärda kontinuitet i styrelsen

och stabilitet i förvaltningen, hvilka från flera håll man hittills velat

vinna genom äfven Kongl. Maj:ts direkta deltagande i valet af fullmägtige,

kan anses tillräckligt betryggad, men önska betona, att i sådant - fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att med riksbankens

öfvertagande af all landets sedelutgifning bör följa öfverflyttande från

reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska kassan, sedelstockens

storlek och täckning genom särskilda slag af värden, synes

blifva ännu mera framträdande».

Från fullmägtiges yttrande har deras ordförande varit skiljaktig

och anmält följande reservation:

»Då de fördelar och lättnader, som de enskilda bankerna bereda

den allmänna rörelsen, efter min öfvertygelse, i icke oväsentlig mån

bero deraf, att sedelutgifningsrätt är dem medgifven, anser jag mig

icke kunna tillstyrka motionärens förslag, som går ut på ett fullständigt

upphäfvande af denna rätt».

Motionären har, vid det han uttalat sig för lämpligheten af att

lägga 1889 års komitéförslag till grundval för åstadkommande af ett

antagligt förslag till bankväsendets ordnande, tillika uttalat den förmodan,

att de åsyftade begge lagförslagen skulle i åtskilliga delar behöfva

ändras eller jemkas. I sådant afseende har motionären särskildt

framhållit, att den i förslaget till lag för Sveriges riksbank ifrågastälda

nedsättningen i afbetalningslånefonden från nuvarande 12 till 10 millioner

kronor skulle vara obehöflig samt att, då med afseende på riksbankens

styrelse Riksdagen icke torde vara sinnad vidtaga annan

ändring än den, som innefattades i det förut omnämnda, numera af

Riksdagen för dess del antagna grundlagsändringsförslaget, alla på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

förutsättning af ytterligare ändringar i grundlagarne hvilande stadganden

i lagförslaget borde ändras och således särskildt flera stadganden

i V kap. (§§ 28—45) utgå eller omarbetas. Utskottet har icke funnit

det lämpligt att allenast på grund af den nu väckta motionen ingå på

en granskning i detalj vare sig af de nu anmärkta punkterna af 1889

års komitéförslag eller af detta förslag i öfrigt, utan har trott sig böra

afvakta, att samma komitéförslag på ett mera direkt sätt än nu blefve

understäldt Riksdagens pröfning. För utskottet har detsamma till sina

hufvudgrunder varit tillräckligt kändt för att utskottet, i likhet med

motionären, skall deri se ett lyckligt uppslag till bankfrågans lösning

i rigtning af det allmänt erkända önskemålet — upphörandet af den

enskilda sedelutgifningsrätten och denna rätts koncentrering till riksbanken,

hvilket skulle särskildt bidraga dertill, att riksbanken sattes i

stånd att fylla uppgiften af en verklig nationalbank, som, på samma

gång den kraftigare än hittills kunde utgöra ett stöd mot och i möjligaste

mån förekomma skadliga rubbningar i affärslifvet, äfven tillförde

staten ett välbehöfligt bidrag till bestridande af dess alltjemt stigande

utgifter.

Uti sitt öfver motionen afgifna yttrande hafva bankofullmägtige

vitsordat den af motionären framhållna önskvärdheten att med riksbankens

öfvertagande af all landets sedelutgifning borde följa öfverflyttande

från reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska

kassan samt sedelstockens storlek och täckning genom särskilda slag

af värden. Utskottet, för hvilket det icke synes osannolikt, att Riksdagen,

i sammanhang med tillkomsten af en lagstiftning om den enskilda

sedelutgifningsrättens indragning, skulle vilja medverka till bestämmelser

i angifna syfte, har af förut angifna skäl icke aktat nödigt

att mera i detta fall än beträffande komiténs förslag i öfrigt ingå på en

närmare granskning. För öfrigt hafva fullmägtige, i fråga om sättet

för genomförandet af sedelutgifningsrättens begränsning till riksbanken,

hänvisat till sitt senast vid förlidet års riksdag i ämnet häfda, här

ofvan intagna utlåtande.

I det nu afgifna utlåtandet hafva fullmägtige vidare framhållit

två under det senaste året inträffade förhållanden såsom ytterligare

skäl för angelägenheten att i tid söka ordna frågan om sedelutgifningsrätten;

och synes det utskottet, att hvad fullmägtige dervid påvisat är

af beskaffenhet att böra med största uppmärksamhet beaktas vid afgörandet

af den genom förevarande motion nu föreliggande fråga.

På de skäl, som blifvit här ofvan vidrörda, och då utskottet i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

det sätt, hvarpå frågor rörande bankväsendet under de senare åren

funnit sitt afgörande i Riksdagen, ser ett alltmer växande intresse för

en med ändring af nuvarande förhållanden genomförd- lösning af bankfrågan,

får utskottet, med anledning af herr Lithanders motion, hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder,

som angifvits dels af fullmägtige i riksbanken och

dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar af

dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för

Sveriges riksbank och till lag angående indragning

af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, för Riksdagen

framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet

med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna.

Stockholm den 19 april 1894.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. H. SPENS.

Reservation:

af grefve Spens samt herrar Fröberg, Lundström, Sandberg, Moberg och

Cederberg, hvilken sistnämnde anfört: »Utan att ingå på frågan, huruvida

en öfverflyttning till riksbanken af all sedelutgifning i landet är för

den allmänna rörelsen nyttig, anser jag mig dock kunna konstatera,

att de i denna rigtning gående yrkandena allt mera vinna i styrka, och

då de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt kan göras för dem obegagnelig

genom någonting så oberäkneligt som en gemensam omröst
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

ning beträffande sedelbevillningen, synes det mig vara af vigt, att den

nu sväfvande bankfrågan ordnas, och hör jag derför till dem, som i

likhet med motionären och utskottet önska, att Kongl. Maj:t skall taga

saken om hand.

Men då kändt är, att Riksdagen sistlidne år förkastat ett skrifvelseförslag

i frågan, synes det nödvändigt att, innan nytt förslag framlägges,

utredning bör ega rum, huruvida anledningarna till fjolårets

anmärkningar kunna aflägsnas. Då utskottet vägrat verkställa sådan

utredning för att ånyo framlägga 1893 års skrifvelseförslag, har jag

emot ett sådant förfarande velat inlägga min gensaga.

Enligt protokollen berodde motståndet mot det nämnda förslaget

derpå, att i detsamma saknades erkännande af ifrågasatt rätt för Kongl.

Maj:t att deltaga i val af riksbankens styrelse. -— Härvid bör dock

bemärkas, att då Riksdagen så nyss som 1890 afslagit derom aflåten

kongl. proposition, man nu svårligen kan begära mera, än att Riksdagen

i sin framställning lemnar denna fråga öppen, och i det nu framlagda

skrifvelseförslaget har så ock skett, enär utskottet, trots motionärens

dertill inbjudande motivering, undvikit att ingå på frågan om

styrelsevalet, och då Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att för sin medverkan

till en bankreform fordra de enligt hans åsigt nödiga garantierna,

böra fjolårets betänkligheter icke numera utgöra hinder för begäran

om lagförslags framläggande.

_ Deremot synas grunderna för lagstiftningen böra något närmare

angifvas, än hvad i utskottets förslag skett, enär de, som af utskottet

åberopas, icke äro med hvarandra fullt öfverensstämmande.

Mellan bankofullmägtige och 1889 års bankkomité råder visserligen

icke meningsskiljaktighet om lämpligheten af att till civillag förlägga

de stadganden, som angå riksbankens grund- och reservfonder, metalliska

kassa och sedelutgifning, men derutöfver upptager 1890 års förslag

till riksbankslag stadganden om riksbankens rörelse och förvaltning,

om styrelsens organisation, om antalet afdelningskontor m. m.,

och då fondernas storlek måste i viss mån vara beroende af åtminstone

bankens portfölj och bankkontorens antal, kan det ej vara olämpligt,

att dithörande stadganden återfinnas i samma akt, som bestämmer fondernas

storlek.

_ Deremot synes fullinägtiges åsigt, att silfvermynt icke bör inräknas

i metalliska kassan, men väl kunna tjena som sedelvaluta, ega

företräde framför motsvarande del af 1890 års lagförslag, ehuru deraf

påkallas ändring i. eller komplettering af nu gällande myntlag, allt på

sätt bankofullmägtiges här bilagda yttrande innehåller.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 15

Om den med bankreformen sammanhörande indragningen af do

enskilda bankernas sedelutgifningsrätt saknas i fullmägtiges yttranden

förslag beträffande andra sedlar än dem, som lyda å tio kronor, för

hvilkas indragning ifrågasättes en tid af sex år, hvaremot 1890 års

lagförslag omfattar en på 10 år fördelad indragning af alla sedelvalörer,

och lagförslagen söka således lösa indragningsfrågau fullständigt,

på samma gång som de för den allmänna rörelsen minska olägenheten

af förändringen.

Om den lättnad för kassarörelsen, som under öfvergångstiden

borde beredas de enskilda bankerna, råda i hufvudsak öfverensstämmande

åsigter.

På dessa skäl, här endast fragmentariskt anförda, har jag ansett

utskottet böra hemställa,

att Riksdagen beslutar anhålla hos Kongl. Maj:t

om utarbetande och framläggande för Riksdagen af

förslag till lag för Sveriges riksbank och till lag för

indragning af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,

allt i öfvensstämmelse med de i 1890 års lagförslag

tillämpade grundsatser, utom hvad beträffar silfvermyntets

inräknande i den metalliska kassan.

Bilagor:

1:0. Fullmägtiges i riksbanken yttrande i anledning af herr P. E.

Lithanders motion angående förslag till ändrad lagstiftning

rörande riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna.

Till sammansatta banko- och lagutskottet.

Sedan bankoutskottet -genom protokollsutdrag den 2 februari innevarande

år till fullmägtige, med anmodan att till sammansatta bankooch

lagutskottet inkomma med utlåtande, öfversändt en af herr P. E.

Lithander väckt motion om aflåtande till Kongl. Maj:t af skrifvelse med

anhållan om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

1*5 Sammansatta Banko- och Laf/ntskottets Utlåtande N:o 1.

riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna, få fullmägtige

härmed afgifva följande utlåtande.

Fullmägtige hafva redan förut och senast vid nästlidet års riksdag

haft tillfälle att, i anledning af framstäldt förslag i samma syfte

och af väsentligen samma innehåll som det nu remitterade, utfylla sin

tillstyrkande mening angående lämpligheten, med hänsyn såväl till riksbankens

kraftiga utveckling som till allmänna rörelsens trygghet, af

en försigtigt genomförd reform, hvarigenom rättigheten att utgifva

banksedlar blefve öfverlemnad åt riksbanken allena. Intet har sedermera

förefallit af natur att förändra denna fullmägtiges mening, om

också ifrågasättas kan, huru vida icke, med afseende på den tidpunkt,

då förslaget nu åter blifvit väckt, lämpligare hade varit att i främsta

rummet och till en början söka genomföra den enklare och ofta föreslagna

reformen att indraga den nuvarande minsta — eller 10-kronorsvalören

af de enskilda bankernas sedelemission och öfverlemna

denna endast åt riksbanken. De enskilda bankernas nya 10-års oktrojer

med beviljad sedelutgifningsrätt utlöpa nemligen först med 1903

års slut, och det kan förefalla mindre lämpligt att redan nu vilja bestämma

grunderna för en banklagstiftning, som sannolikt först efter 10

år kan börja tillämpas för att efter måhända ytterligare lika lång tids

förlopp vara fullständigt genomförd. Indragningen af de enskilda bankernas

10-kronesedlar är deremot redan i bankoktrojerna förutsatt och

möter följaktligen lika litet hinder i dessa, som den i öfrigt synes

förete några allvarsamma svårigheter.

I sitt utlåtande med anledning af ett i detta syfte väckt förslag

vid 1892 års riksdag hafva fullmägtige framhållit, att riksbanken kunde

bevilja de enskilda bankerna sådana fördelar och lättnader för deras

kassarörelse i utbyte mot emissionsrätten af 10-kronorsvalören, att de

borde i allt lugn kunna ordna och fortsätta sin verksamhet äfven under

de i viss mån nya förhållanden, som i och med indragningen af denna

för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefulla rätt måste inträda, och således

allmänna rörelsen icke derigenom blottställas för några allvarsamma

rubbningar samt derjemte åt riksbanken beredas rådrum att. rusta sig

för den mera omfattande rörelse, som sannolikt dervid komme att tillfalla

densamma. Fullmägtige anhålla vördsamt att få till detta utlåtande

hänvisa, särskildt till hvad deri uttalats såsom fullmägtiges åsigt

— för den händelse, att den ofta framhållna farhågan skulle besannas,

att efter indragande af 10-kronorsvalören de enskilda bankerna skulle

finna med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa andra fördelar

och lättnader för sin kassarörelse till någon större del afstå från

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom sedelemissionen inom

riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken — eller att. fullmägtige

för sådant fall hölle fast vid sin ofta framstälda och med de

senare årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd

af den ifrågavarande indragningen af tiokronesedlarne med all visshet

skulle leda till bättre ordning för vårt bankväsen, likasom till större

trygghet för rörelsen och sundhet för näringslifvet.

Då likväl för närvarande icke föreligger något förslag i ofvan

antydda syfte, åligger det fullmägtige att afgifva begärdt utlåtande

öfver den remitterade motionen. I likhet med hvad sistlidet år angående

detta förslag yttrats, anse fullmägtige fortfarande, att från riksbankens

sida intet hinder bör möta för att i iit.byte mot erhållande allena

af all rätt till utgifvande af banksedlar bevilja enskilda bankerna vissa

förmåner i afseende å rätt till ^diskontering mot lägre diskonto samt

till åtnjutande af kassakreditiv mot mycket låg ränta, allt på tid och

på vilkor, som af 1889 års bankkomité föreslagits och af densamma

ansetts tillräckliga att betrygga bankernas verksamhet under öfvergångstiden

och bereda dem tillfälle att till fördel såväl för dem sjelfva som

för den allmänna rörelsen äfven derefter utöfva sin verksamhet. Likaså

fasthålla fullmägtige sin åsigt derom, att riksbanken sjelf icke bör

finna någon svårighet att stärka sin metalliska kassa och ordna sin

rörelse i öfrigt på sådant sätt, som kan anses nödigt för öfvertagande

af all sedelutgifningsrätt och den mera omfattande verksamhet, som

deraf sannolikt föranledes.

Fullmägtige anhålla härvid att få fästa uppmärksamhet på en ny

erfarenhet, som synes egnad att ytterligare inskärpa angelägenheten af

inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, för så vidt

man nemligen i verkligheten vill bereda riksbanken en större plats i

vår ekonomiska hushållning, än som för närvarande i konkurrens med

det enskilda sedelprivilegiet kan af densamma förvärfvas. Redan under

första hälften af sistlidet år erbjöds af riksbanken åt de enskilda bankerna

rätt att på vissa vilkor och till visst högsta belopp få rediskontera

sin inrikes vexelportfölj mot ett diskonto, som med en half procent

understeg det i allmänhet gällande. Denna rättighet, som i förut

framlagda förslag alltid gjorts beroende af en större eller mindre inskränkning

i sedelutgifningsrätten och följaktligen ansetts böra beviljas

endast såsom ersättning för denna, medgafs nu utan något slags dylikt

vilkor, men har likväl endast i mycket ringa mån blifvit använd af de

enskilda bankerna, hvilka antagligen funnit fördelaktigare att begagna

sin egen vidsträckta sedelutgifningsrätt.

Bill. till Riksd. Prof. 1,994. C Samt. 2 Afd. 1 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Äfven från synpunkten af de enskilda bankernas och den dermed

nära förbundna allmänna rörelsens trygghet synes en annan tilldragelse,

som likaledes egt rum under senaste året, mana till att i tid

söka ordna sedelutgifningsrätten och dermed förenade, ganska ömtåliga

förhållanden. Fullmägtige syfta härvid på den vid sistlidet års riksdag

fördubblade beskattningen af de enskilda bankernas sedelemission. Det

kan nemligen befaras, att ett ytterligare fortgående på denna väg kan

låta skattens tunga mer än uppväga vinsten af privilegiet och de enskilda

bankerna deraf bringas i det läge, att de nödgas uppgifva större

eller mindre del af sin emission, utan att dessförinnan hafva fått sig

från riksbanken tillförsäkrad ens någon del af de fördelar eller lättnader

för kassarörelsen, som hittills alltid ansetts böra utgöra förutsättningen

för en inskränkning af denna rätt.

Motionären bar framlagt sitt förslag under förutsättning af bifall

till det hvilande förslaget till sådan ändring af grundlagen, att fullmägtige

skulle komma att väljas på 3 år, och att sålunda blefve undanröjd

en af de svåraste bristerna i riksbankens styrelse, nemligen bristen

på kontinuitet. Så vidt på Riksdagen beror, har denna förutsättning

nu blifvit en verklighet, och fullmägtige anse sig icke på frågans nuvarande

ståndpunkt behöfva afgifva något omdöme, huruvida genom

denna grundlagsförändring allena den önskvärda kontinuitet i styrelsen

och stabilitet i förvaltningen, hvilka från flera håll man hittills velat

vinna genom äfven Kongl. Maj:ts direkta deltagande i valet af fullmägtige,

kan anses tillräckligt betryggad, men önska betona, att i sådant

fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att med riksbankens

öfvertagande af all landets sedelutgifning bör följa öfverflyttande från

reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska kassan, sedelstockens

storlek och täckning genom särskilda slag af värden, synes

blifva ännu mera framträdande.

Protokollsutdrag, innefattande eu fullmägtigs afvikande mening,

bifogas.

Stockholm den 8 mars 1894.

\

PEHR EHRENHEIM.

R. Törnebladh. J. W. Arnberg. Tom Liljewcdch.

Sixten von Frusen. Karl Herlitz.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 19

Utdrag af protokollet, hållet hos herrar fullmägtige i riksbanken

den 8 mars 1894.

§ 6. Efter anmälan å nyo af bankoutskottets protokollsutdrag

den 2 sistlidne februari, hvari begärts fullmägtiges yttrande öfver herr

Lithanders inom Första Kammaren väckta motion (n:o 4) angående förslag

till ändrad lagstiftning rörande riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna, beslöto fullmägtige att i ärendet afgifva yttrande

till sammansatta banko- och lagutskottet, mot hvilket yttrande herr

ordföranden anmälde följande reservation:

»Då de fördelar och lättnader, som de enskilda bankerna bereda

den allmänna rörelsen, efter min öfvertygelse, i icke oväsentlig man

bero deraf, att sedelutgifningsrätt är dem medgifven, anser jag mig

icke kunna tillstyrka motionärens förslag, som går ut på ett fullständigt

upphäfvande af denna rätt».

Som ofvan.

Ur protokollet

C. B. Troilius.

2:o. Fullmägtiges i riksbanken yttrande är 1892 till sammansatt

banko- och lagutskott i fråga om indragning af enskilda

bankers sedlar å 10 kronor.

»De enskilda bankernas utelöpande tiokronesedlar beräknades i

medeltal under åren 1880—1884 uppgå till ett belopp af 27 V2 millioner

kronor, och har under senare år icke så obetydligt stigit, så att samma

medeltal för åren 1887—1891 utgör något öfver 32 millioner och den

31 december 1891 var nära 33 millioner eller närmare 57 procent af hela

deras utelöpande sedelstock. Deraf skulle kunna dragas den slutsats,

att genom det sålunda stegrade beloppet af tiokronesedlar denna valör

blifvit icke allenast för de enskilda bankerna sjelfva, utan äfven för

allmänna rörelsen af allt mer ökadt värde, samt att svårigheten för

riksbanken att utan särskilda anordningar öfvertaga hela denna sedelutgifning

måste ökas i bredd med dennas stegrade omfång. Fullmägtige

äro dock fortfarande af den åsigt, att efter indragningen af tiokronors
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

valören eu icke så alldeles obetydande andel af dennas belopp lärer af

de enskilda bankerna komma att konverteras till sedlar af 50 kronor,

likasom det äfven lär kunna antagas, att en annan del af förstnämnda

valör skall blifva ersatt genom en vidsträcktare tillämpning af eheckeller

anvisningssystemet. Fullmägtige hafva redan i sitt utlåtande af

1885*) sökt uppvisa det föga berättigade i den från flera håll starkt

betonade farhågan, att de enskilda bankerna, beröfvade rättigheten att

utgifva sedlar å 10 kronor, skulle finna den återstående delen af sitt

sedelprivilegium af allt för ringa värde att kunna uppväga de dermed

förenade kostnader och olägenheter och följaktligen frivilligt uppgifva

densamma, hvarmed då äfven befarats skola följa, att all eller nästan

all bankverksamhet skulle komma att bedrifvas allenast af riksbanken

och dess afdelningskontor. Skulle likväl så inträffa, att de enskilda

bankerna funne med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa

andra fördelar och lättnader för sin kassarörelse till någon större del

afstå från sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom all sedelemission

inom riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken, fasthålla

fullmägtige fortfarande vid sin ofta uttalade och med de senare

årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd af den

ifrågasätta indragningen af tiokronesedlarne med all visshet skulle leda

till bättre ordning för vårt bankväsen liksom till större trygghet för

rörelsen och sundhet för näringslifvet. — Den högst väsentliga, men

stundom förbisedda skilnaden mellan riksbanken såsom den enda sedelutgifvande

institutionen och densamma såsom ensam bedrifvande all

bankverksamhet i riket lära fullmägtige icke behöfva för bankoutskottet

framhålla, och de hysa den öfvertygelsen, att den enskilda bankdriften

fortfarande liksom förut skall komma att blomstra äfven utan sedelutgifningsrätt.

Hvad åter angår den tid, inom hvilken en indragning af den

nuvarande minsta enskilda bankernas sedelvalör skulle kunna verkställas,

äro fullmägtige deremot mera betänksamma, enär en så beskaffad

åtgärd till förminskande af det genom enskild bankverksamhet utgifna

sedelmyntet naturligen kan vidtagas endast med stor försigtighet för

att icke blottställa allmänna rörelsen för några svårare rubbningar. Att

bestämma indragningen redan till tiden för de nya oktrojernas trädande

i kraft, eller 1894, våga fullmägtige icke tillstyrka, då befaras kan, att

åt de enskilda bankerna derigenom icke lemnas tillräckligt rådrum att

utan våldsam sammandragning af sin rörelse ordna sin verksamhet

*) Såsom bilaga fogadt till sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3 den 28

april 1885.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 21

efter de förändrade förhållanden, som i och med indragningen af en

för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefull rätt måste inträda, och derjemte

äfven riksbanken torde behöfva någon tid att rusta sig för den

mer omfattande rörelse, som sannolikt kommer att dervid falla på dess

lott. I anledning af 1885 års motion i ämnet uttalade fullmägtige den

mening, att indragningen borde kunna ske successive under åren 1886,

1887 och 1888, så att vid de gällande oktrojernas utgång med sistnämnda

år allt vidare utgifvande af tiokronesedlar skulle varda förbjudet.

Bankkomitén af 1890 kom deremot till den slutsats, att en stadgad

årlig minskning med ett visst belopp skulle för bankerna blifva ganska

svår att tillämpa och för affärslifvet under brydsamma förhållanden

ganska menlig, hvarför det vore bättre att lemna bankerna friare händer,

så att de med aktgifvande å affärsförhållandena kunde begagna de

i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för att minska det utelöpande

beloppet af sina sedlar. Komitén föreslog följaktligen, att sedelutgifningsrätten

skulle vid öfvergångstidens början begränsas till femtio

millioner kronor, efter 5 års förlopp vara minskad till hälften och efter

ytterligare 5 år helt och hållet upphöra. Med godkännande af denna

uppfattning synes det sålunda fullmägtige lämpligast och tryggast, att

åt de enskilda bankerna medgifves en längre beredelsetid för indragningen

af deras tiokronesedlar, så att t. ex. vid 1896 års utgång eller

3 år efter de nya oktrojernas tillämpning 50 procent af det belopp dylika

sedlar, hvarje enskild bank hade utelöpande vid 1891 års slut,

skulle vara indragen och derefter återstoden inom ytterligare 3 år eller

1899, från hvilken tid tiokronesedlar icke finge vidare utgifvas. Genom

en dylik anordning skulle åt de enskilda bankerna lemnas rundlig tid

att bereda sig till och sörja för en successiv indragning af sedlarne,

och fullmägtige hysa den förhoppning, att på detta sätt rörelsen icke

skulle komma att af åtgärden lida någon olägenhet, och att den af bankerna

nu stundom uttalade farhågan angående svårigheten för deras

kassarörelse skulle för dem sjelfva blifva föga känbar, då naturligen

vid den successiva indragningen af enskilda banksedlar det derigenom

vållade tomrummet i rörelsen skulle komma att äfven successivt fyllas

af riksbankens, hvilka således vid hvarje liqvid till de enskilda bankerna

skulle strömma till dess kassor och likaså utan svårighet för banken

derifrån vid hvarje utbetalning åter utgå. Slutligen skulle efter indragningens

afsittande af oktroj tiden ännu återstå 4 år, en tillräcklig

tid för hvarje bank att med ledning af vunnen erfarenhet besluta, antingen

den vid oktrojtidens slut ville upphöra med sin verksamhet eller

fortsätta densamma äfven utan sedelutgifningsrätt och sannolikt såsom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

aktiebolag under likartade vilkor med dem, som redan nu gälla för de

fyrfaldiga af våra bankinstitut, som arbeta under denna form.

Redan i 1885 års utlåtande hafva fullmägtige uttalat den mening,

som sedermera upptagits af 1889 års bankkomité och redan vunnit i

viss måu godkännande af Riksdagen genom det i reglementet intagna

vilkorliga stadgandets senare moment, att nemligen åt de enskilda

bankerna borde beredas tillfälle att på gynsamma vilkor i riksbanken

^diskontera af sin inrikes vexelportfölj till belopp, motsvarande den

sedelutgifning, af hvilken de genom indragning af tiokronorsvalören

gått förlustiga. Fullmägtige hafva till hvad dervid blifvit anfördt intet

att vidare tillägga, men önska dock betona, att denna ^diskontering

torde böra tillförsäkras de enskilda bankerna till visst bestämdt belopp

och under viss tid, med förbehåll likväl af riksbankens rätt och pligt

att pröfva vexlarnas ursprung och inre beskaffenhet. Det kan visserligen

deremot invändas, att riksbanken derigenom skulle komma att påläggas

en förbindelse, som under vissa förhållanden kunde blifva tung och

brydsam, men denna farhåga torde icke förtjena något synnerligt beaktande,

enär denna riksbankens rediskonteringsskyldighet i intet fall

komine att sträckas längre än högst till det belopp, de enskilda bankerna

haft utelöpande i sina tiokronesedlar och sålunda torde kunna

fullgöras med riksbankens för rörelsen oumbärliga sedlar.

Å andra sidan får deremot icke förbises, att det för de enskilda

bankerna måste vara af högsta vigt att under tiden för indragningen

af en så betydlig del af deras utelöpande sedlar och möjligen någon

tid derefter kunna med visshet veta, hvad de från riksbanken hafva att

såsom kassatillgång påräkna. En dylik öfverenskommelse med de enskilda

bankerna bör slutligen betraktas icke endast såsom en tunga för

riksbanken, utan äfven såsom en fördel, enär de förra derigenom komme

att tjena såsom uppsamlare af handelns och industriens betalningslöften

för riksbankens räkning, men på sin egen risk, och det är från

denna synpunkt vida mera, än från önskan att bereda de enskilda bankerna

någon ersättning för den genom inskränkningen i deras sedelprivilegium

uppkomna förlust, som det synts lämpligt att för de rediskonterade

vexlarna erbjuda de enskilda bankerna fördelen af någon

reduktion i det annars och vid direkt diskontering gällande diskontot.

Denna uppfattning synes äfven af Riksdagen blifvit godkänd, då det

oftanämnda vilkorliga stadgandet lemnar fullmägtige frihet att bestämma

de vilkor, som för rediskonteringen skulle komma att gälla.

Slutligen torde fullmägtige äfven nu böra något yttra sig angående

riksbankens förmåga att öfvertaga den ökade sedelutgifning,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o i. 23

som genom indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar med

all visshet lärer komma att af densamma fordras, samt om de särskilda

åtgärder i och för riksbankens förstärkande, hvilka i följd deraf kunna

blifva nödiga.

Genom Riksdagens beslut af år 1887 höjdes det belopp sedlar,

riksbanken egde att utgifva utöfver metalliska kassan och öfriga kassatillgångar,

med 10 millioner, eller från 35 till 45 millioner, hvarjemte

bestämdes, att de s. k. foliomedlen icke vidare skulle såsom utelöpande

sedlar beräknas. Den sålunda vunna ökningen i sedelutgifningsrätten

kan antagas till omkring 25 millioner, för hvilkens fullständiga åtnjutande

dock fordrades, bland annat, en förstärkning af metalliska kassan - med 3 millioner.

Då riksbankens sedelreserv vid flera tillfällen före denna tid varit

ganska knapp, synes en dylik förhöjning, om äfven icke med samma

betydande belopp, hafva varit af omständigheterna påkallad, så vida ej

riksbanken skulle allt för ofta nödgas, för att undvika öfverskridande

af sin emissionsrätt, vidtaga särskilda, för rörelsen ofta tyngande åtgärder.

Denna vidgade emissionsrätt har dock riksbanken endast i

ringa mån kunnat begagna, såsom framgår deraf, att vid årssluten

1887—1891 den obegagnade delen deraf varierat mellan 20,8 och 29,9

millioner, hvarvid derjemte bör uppmärksammas, att riksbankens utelöpande

sedlar i regeln vid månads- och årssluten ökas med 3 å 5 millioner,

hvilka de närmaste dagarne derefter återströmma till banken, i

följd hvaraf den obegagnade sedelreserven under årets öfriga tider i

allmänhet varit icke obetydligt högre, än af angifna siffror utvisas. Anledningen

till riksbankens i förhållande till sedelutgifningsrättens obetydliga

faktiska sedelemission är i främsta rummet den, att bredvid de

enskilda bankernas sedlar plats för större belopp af riksbankens icke

funnits i allmänna rörelsen, och torde för närvarande under normala

förhållanden det belopp, som rörelsen kan upptaga och qvarhålla, kunna

beräknas till 35 å 40 millioner. Det öfverskjutande strömmar snart åter

till riksbanken med anspråk på liqvid, och då, såsom bankoutskottet

har sig väl bekant, under senare år de för inlösning nödiga kassatillgångarna

varit mycket vexlande och stundom knappa, hafva fullmägtige

funnit sig manade att endast försigtigt bedrifva riksbankens diskontrörelse

och tillmötesgå anspråken på nya eller ökade försträckningar.

Då så är, och riksbanken redan nu med en jemförelsevis obetydande sedelstock

stundom funnit det brydsamt- nog att anskaffa motsvarande kassatillgångar,

kan det synas föga berättigadt att fortfarande uttala samma

åsigt som 1885 eller atl riksbanken utan större svårighet bör kunna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

åtaga sig den stegrade sedelemission, som af indragningen af de enskilda

bankernas tiokronesedlar sannolikt kommer att påkallas. Dessa

sedlar i rörelsen uppgå nu till ett samladt belopp af 33 å 34 millioner

kronor, och om äfven, såsom förut blifvit erinradt, får antagas, att

någon del deraf kan komma att ersättas med de enskilda bankernas

femtiokronesedlar och en annan del af en kraftigare utveckling af

check- och anvisningssystemet, lärer dock i allt fall den vida större

delen af dessa 34 millioner behöfva ersättas af riksbankens sedlar.

Det är också endast under antagande deraf, att "denna riksbankens sålunda

ökade sedelemission icke i någon mån kommer att utgöra ett

tillskott till hvad af banksedlar redan finnes i rörelsen, och som erfarenheten

visat kunna och behöfva af denna qvarhållas, utan att den

tillkommit endast och uteslutande för att fylla det genom minskningen

af de enskilda bankernas sedelemission uppkomna tomrummet och sålunda

antagligen icke komma att särdeles tynga på inlösningsfonderna,

som fullmägtige ansett sig kunna fasthålla sin ofvan anförda mening.

Det är äfven endast från denna synpunkt som det kan sägas, att några

särskilda åtgärder af större betydenhet icke synas vara för ändamålet

behöfliga.

Naturligen bör riksbankens nu beviljade och under nuvarande

förhållanden fullt tillräckliga emissionsrätt något ukas, enligt fullmägtiges

åsigt med 15 millioner, och metalliska kassan enligt nu gällande

grunder med motsvarande belopp eller 30 procent deraf, således med 4,5

millioner. Med en metallisk minimikassa af 22,5 millioner skulle riksbankens

lägsta emissionsrätt sålunda komma att uppgå till 82,5 millioner,

och beloppet deröfver förblifva beroende på de öfriga kassatillgångarna,

d. v. s. saldot af fordringarna å löpande räkning i utlandet. Detta

minsta belopp af 82,5 millioner synes böra fullt motsvara behofvet, då

riksbankens utelöpande sedlar med tillägg af de enskilda bankernas tiokronesedlar

belöpte sig i runda tal

vid .utgången af 1887 till 68,

» » » 1888 » 76,

» » » 1889 » 77,

» » » 1890 » 80,

» » » 1891 » 77

millioner kronor.

För undanrödjande af den möjliga svårigheten för riksbanken att

höja sin metalliska kassa i förhållande till den större emissionen af

sedlar, anse fullmägtige det vore tillräckligt, om det nuvarande vilkor
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 25

liga stadgandet i bankoreglementet, som berättigar riksbanken att i

händelse af upphörande af de enskilda bankernas rätt till utgifvande

af tiokronesedlar få i riksgäldskontor lyfta svenska statens obligationer

eller motsvarande valuta i guld intill ett belopp af 7 millioner kronor,

får fortfarande förblifva gällande.

Slutligen anhålla fullmägtige få uttala såsom sin enhälliga mening,

att om riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt höjes, som nu blifvit

ifrågasatt, hvarmed dess lånerörelse samt inflytande på allmänna rörelsen

äfven måste vinna ökad utsträckning, synas bestämmelserna om sedelutgifningsrätten

och metalliska kassan böra förflyttas från reglementet

för riksbanken till lagen för rikets ständers bank. Skälen dertill äro

med så mycken styrka anförda af, bland andra, de båda bankkomitéerna

af 1883 och 1890, att fullmägtige dertill endast hafva att tillägga, att

den synnerliga omsorg, som Riksdagen egnat riksbanken och som gifvit

densamma en ökad och hög grad af styrka och fasthet, synes böra utgöra

ännu en anledning för Riksdagen att, när den ifrågavarande förändringen

kommer till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna

om riksbanken samma garanti som andra för samhället vigtiga lagar och

föreskrifter.»

Mot detta fullmägtiges yttrande afgaf fullmägtiges ordförande reservation,

hvari anfördes följande:

»I öfverensstämmelse med de åsigter, jag yttrat vid de föregående

tillfällen, då frågan om indragning af de enskilda bankernas rätt

att utgifva sedlar å 10 kronor varit föremål för fullmägtiges utlåtande

och Riksdagens pröfning, afstyrker jag den af motionärerna föreslagna

framställning till Kongl. Maj:t. Väl är det sant, att de af Kongl. Maj:t

meddelade nya oktrojer för de enskilda bankerna på 10 år från 1894

års början för en längre tid fastslå bestående förhållanden, utom i nu

ifrågasatta hänseende, men det torde böra erinras, att berörda oktrojer

meddelats först sedan åtskilliga försök att ordna bankväsendet visat sig

fruktlösa, och jag kan icke, ehuru jag anser en inskränkning och reglering

af den enskilda sedelutgifningsrätten önskvärd, i Kongl. Maj:ts beslut

finna ett skäl att förorda en åtgärd, som efter min tanke är olämplig

såsom inskränkning och saknar all betydelse såsom reglering. Den

sedelutgifningsrätt, som medgifves de enskilda bankerna, bör lemnas i

sådan form, att bankernas förmåga att så i ett som annat afseende

underlätta den allmänna rörelsen i möjligaste måtto bibeliålles, men

genom den nu föreslagna åtgärden, äfven om vid verkställigheten, på

sätt fullmägtige tillstyrkt, större varsamhet iakttages, än motionärerna

ansett nödigt, skall bankverksamheten sannolikt komma att väsentligen

Bill. till Riksd. Prof. 1894. C Sand. 2 Afd. 1 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

inskränkas. Förlägenhet och rubbningar i den allmänna rörelsen kunna

deraf blifva en följd, och hvad som dertill kan leda bör af lagstiftningen

omsorgsfullt undvikas. Jemförelsen mellan indragning af 10-kronesedlarne

och den vid 1879 års slut skedda indragningen af 5-kronesedlarne

är icke bevisande, då 5-kronesedlarne i stor utsträckning ersattes

af 10-kronesedlar, men dessa sistnämnda endast i ringa utsträckning

torde komma att ersättas med närmast högre valörer.

Det ökade utrymme, som indragningen skulle medföra för riksbankens

sedlar, är onekligen för riksbanken en fördel, men om i sammanhang

dermed anspråk ställas på riksbanken, att den skall fylla de

lånebebof, hvarvid den allmänna rörelsen under det nuvarande systemet

vant sig, och till och med i någon män afsåga sig sin sjelfständighet,

synas mig olägenheterna för riksbanken kunna blifva större än fördelame.

— Om den föreslagna indragningen kommer till stånd, anser jag,

lika med öfrige fullmägtige, att bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt

och metalhska kassa böra införas i lagen för rikets ständers

bank.»

Bilaga till herr Cederhergs reservation:

Till bankoutskottet.

Genom utdrag af sitt protokoll för den 6 sistlidne mars bar bankoutskottet,

under erinran om det sedan längre tid pågående prisfallet å

silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och

dermed sammanhängande förhållanden, begärt fullmägtiges yttrande,

huruvida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon

ändring i 6 § af det för banken gällande reglemente, eller om någon

ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att

först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,

som måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka på

de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl

vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla

med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är jemnt

delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af banko
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 27

reglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att staten i

viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling till

och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så lär väl, till

beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i andra länder

vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf beroende förpligtelser

för riksbanken förutsätta med nödvändighet, synes det fullmägtige,

ett annat lagbud såsom komplement, hvilket bestämmer och

reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras från riksbanken,

åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket är liktydigt, med riksbankens

sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta hänseende torde

böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige veterlig!, något

lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon bestämmelse

angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken riksbanken

skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling. Visserligen

föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december 1875 § 1, att i

rikets landtränteri, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö, en hvar

eger att få hvilket som helst belopp af sådana, mynt, som jemlikt § 14

af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 till följd af nötning endast

till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt mot lika stort

belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock att få hvilket som helst

med tio kronor delbart belopp af skiljemynt vexladtjmot guldmynt; men

sj elfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid handen, att

man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet och rätt, men

alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm, Göteborg och

Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten, uppenbarligen

derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig pålagd, och de

öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af medel för ifrågavarande

invexling hemta dylika från riksbankens kontor. I hvarje fall

finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd eller stadgad,

och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse bort

hafva sin plats. Annorlunda har man förfarit i våra grannländer, Danmark

och Norge, livilka med oss hafva gemensamt myntväsen _ och

i ganska väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen

nationalbanken ålagdt att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med

guld invexla hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas,

men deremot är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att

med guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär.

Vid sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin

s. k. metallfond, motsvarande metalliska taxan hos oss, inräkna sitt förråd

af skiljemynt. I Norge är det likaledes, genom myntlagen af 1875,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

statskassans åliggande att till en hvar vid anfordran med guld invexla

skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen af

sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl in- och

utvexlig af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar, får

den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande sådant i

den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af staten lemnas

till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto, i bankens balansräkning

kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot bankens förråd

af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt nominella

eller prägelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande

i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse

deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen

är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma

utgifva myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd samma

skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med lagligkurs

inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men

öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess prägelvärdes förhållande

till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst kontroll;

den har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder, som

än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det af

staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens

kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom

erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som uppenbart

strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag och icke

mindre mot den allt sedan sista realisationen antagna, helsosamma regeln,

att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt särskilda och icke

få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma. Derigenom

kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens förvaltning och framför

allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån vridas ur deras hand,

och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se den valuta, som skall

utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande sedlarne, undanryckas

detta ändamål för att inlösa statens skiljemynt, öfver hvars belopp

riksbanken icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda

frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla

silfverskiljemyntet med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret

för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 29

fara för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.

Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida

ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens

sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till

inlösningsfordran icke bör räknas annat, än hvad som är guld och ej blott

en ^fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det stadgande

i bankoreglementets § 6, som medgifver, att bankens behållning

af konventions-silfvermynt får inräknas i metalliska kassan till ett belopp

motsvarande Ve af denna kassas hela belopp, borttages och metalliska

kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör i

myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken skulle

nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet af

ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande af

reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med

nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra

möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets

§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får

grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet att

vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla prägelvärde med

guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffenhet än

de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade

valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden

och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade

öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på

riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast

sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det

värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets allt jemt sjunkande

pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och prägelvärde

snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen af

dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen af

riksbankens tillgångar af allt större betydelse.

Stockholm den 10 april 1894.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 6 Sami. 2 Afd. 1 Uäft.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.