Sök i Ratio Lex

Banhoutskottets Memorial N:o 8

1894-04-26 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1894:8, Banhoutskottets Memorial N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banhoutskottets Memorial N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1894, kl. 1 e. m.

Memorial, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken

äfvensom i aflöning sstaten för samma bank.

Sedan utskottet genomgått och granskat det för riksbankens styrelse

och förvaltning gällande, den 8 maj 1893 utfärdade reglemente med

dervid fogade aflöningsstat samt i sammanhang härmed tagit i öfvervägande

de af bankofullmägtige i hithörande ämnen gjorda framställningar,

får utskottet nu göra de uttalanden och föreslå de ändringar och tillägg

i bankoreglementet och nämnda stat, som utskottet ansett böra vidtagas.

I sitt memorial n:o 2 vid innevarande riksdag har utskottet redogjort,

bland annat, för riksbankens metalliska kassa och de vexlingar,

som i densamma inträffat under år 1893. Under behandlingen af hithörande

ärenden fästes inom utskottet uppmärksamheten derå, att, genom

den fortgående sjunkningen i silfvervärdet, skilnaden i handelsvärdet å

det i den metalliska kassan ingående silfret och dess pregelvärde mer

och mer ökats; med afseende hvarå utskottet föranledts att, hos bankofullmägtige

begära yttrande, huruvida icke det inträffade prisfallet å

silfver kunde anses böra påkalla någon ändring i § 6 af det för banken

gällande reglemente eller om någon ändring i det nuvarande bokföringssättet

kunde vara påkallad.

Ehuru utskottet af skäl, som här nedan skola angifvas, funnit sig

för närvarande icke böra eller kunna framlägga något förslag i ämnet,

Bill. till Riksd. Prot. 1884. fl Samt. 1 Afd. 7 Höft. (N:is 8—0.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

har dock utskottet funnit detsamma vara af sådan vigt för riksbanken

och hela vårt penningväsen, att utskottet icke ansett sig kunna underlåta,

att för Riksdagen nu redogöra för de förhållanden, hvilka i förevarande

fråga böra egnas särskilt beaktande.

Det af bankofullmägtige den 10 dennes afgifna yttrandet i ärendet

är af följande innehåll:

»Genom utdrag af sitt protokoll för den 6 sistlidne mars har bankoutskottet,

under erinran om det sedan längre tid pågående prisfallet å

silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och

dermed sammanhängande förhållanden, begärt fullmägtiges yttrande,

huruvida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon

ändring i 6 § af det för banken gällande reglemente, eller om någon

ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att först

och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,

som måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka på de

framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl

vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla

med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är

jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af

bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att

staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling

till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så

lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i

andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf

beroende '' förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet

— synes det fullmägtige — ett annat lagbud såsom komplement, hvilket

bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras

från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket är

liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta

hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige

veterligt, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon

bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken

riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.

Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december 1875

§ 1, att i rikets landtränterier, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö,

en hvar eger att få hvilket som helst belopp af sådana mynt, som, jemlikt

§ 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 till följd af nötning

endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt emot lika

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

3

stort belopp samma slags gångbara mynt, så som ock att få hvilket som

helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt med guldmynt;

men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid

handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet

och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,

Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,

uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig pålagd,

och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af medel för

ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor. I hvarje

fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd eller

stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse

bort hafva sin plats.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och Norge,

hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska väsentliga

delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken ålagdt

att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla hvarje belopp

skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot är statskassan

enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med guld inlösa hvarje

belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid sådant förhållande

har också nationalbanken erhållit rätt att i sin så kallade metallfond,

motsvarande metalliska kassan hos oss, inräkna sitt förråd af skiljemynt.

I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes statskassans åliggande

att till en hvar vid anfordran med guld invexla skiljemynt, och ehuru

Norges bank har genom den nya banklagen af sistlidet år fått skyldighet

att å statens vägnar besörja såväl in- och utvexling af skiljemyntet som

äfven öfriga statens kassaförrättningar, får den dock icke inräkna beloppet

af i dessa kassor inneliggande sådant i den metalliska kassan.

För de belopp skiljemynt, som af staten lemnas till banken, krediteras

statskassan på ett särskildt konto, i bankens balansräkning kalladt »statskassans

vexlingskonto», hvaremot bankens förråd af dylikt mynt upptages

bland dess tillgångar till sitt nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande

i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse

deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen

är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma

utgifna myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd

samma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med

laglig kurs inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet.

Men öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes

förhållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

kontroll; deri har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder

som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det

af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens

kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom

erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som

uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag

och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosam»^

regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt

särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.

Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens

förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån

vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se

den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande

sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens skiljemynt,

öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda

frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret

för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara

för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.

Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida

ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens

sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och föjaktligen till

inlösningsfonden icke bör räknas annat än hvad som är guld och ej

blott en fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det

stadgande i bankoreglementets § 6, som medgifver, att bankens behållning

af konventionssilfvermynt får inräknas i metalliska kassan till

ett belopp, motsvarande 1/5 af denna kassas hela belopp, borttages och

metalliska kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör

i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken skulle

nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet af

ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande

af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med

nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra

möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets

§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får

grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

5

vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde med

guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffenhet än

de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade

valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden

och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade

öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på

riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast

sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det

värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt sjunkande

pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och pregelvärde

snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen af

dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen af

riksbankens tillgångar af allt större betydelse.»

Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken

gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet sålunda

erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må erhålla

lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld till

fulla pregelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det

skick frågan nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande

vid innevarande riksdag af förslag till lagändring i antydd retning, då

utskottet i sådant afseende saknar grundlagsenlig befogenhet. Att åter

enbart i bankoreglementet införa sådana stadgande!), som af fullmägtige

berörts, kunde väl låta sig göra, men då de bestämmelser, som ingå i

bankoreglementet, icke kunna erhålla betydelse annat än med afseende

på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan, eller statens skyldighet

att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva sväfvande, samt

de nya stadgandena behöfva affattas olika allt eftersom sådan skyldighet

är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att nu föreslå någon

ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och detta så mycket

hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten nu

blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda bristen eller ofullständigheten

i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag skall bringas å bane, och

då eu lösning af densamma i sin helhet ernås.

På grund af dessa skäl får utskottet nu endast

l:o

meddela Riksdagen underrättelse, om hvad i här

ifrågavarande ärende förekommit.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

I en till utskottet stäld skrifvelse af den 5 april 1894 hafva bankofulhnägtige

i fråga om de ändringar i bankoreglementet, som fullmägtige

ansågo böra vidtagas, anfört bland annat följande:

»I § 21 är stadgadt, att, om vid något af riksbankens afdelningskontor

till inlösen företes postvexel å större belopp än hvartill den hos

kontoret svarande behållning uppgår, afdelningskontoret skall ega att

för liqvidens verkställande utgifva assignation å hufvudkontoret, hvarvid

skall gälla till efterrättelse, hvad som i afseende å afdelningskontorens

assignering i öfrigt är eller varder stadgadt.

Rättigheten för riksbankskontoren i landsorten att å hufvudkontoret

utställa assignationer meddelades redan år 1823, då lånekontoren i Göteborg

och Malmö inrättades, och när vid 1854 års riksdag först beslöts

införande af den så kallade postremissrörelsen, som afsåg att undvika

penningeförsändningar med posterna, blefvo i fråga om inlösen af de

derför utstälda postvexlarna eller, såsom de i början kallades, anvisningarna

meddelade bestämmelser af hufvudsakligen samma lydelse, som

ofvannämnda punkt d) af § 21 i nuvarande reglemente innehåller. Ett

dylikt stadgande påkallades deraf, att för ifrågavarande rörelse skulle

föras afskild räkning, dervid föreskrefs, att de för lånerörelsen afsedda

medel ej finge med postvexelmedlen inblandas. Till följd häraf och då

lätteligen inträffade, att vid något kontor ett större antal anvisningar

eller vexlar infriades än såldes, hvarigenom kassabehållningen blef otillräcklig,

befans nödvändigt att bereda tillgång till annat betalningsmedel.

Till sådant användes då assignationer, som utstäldes i valörer

af 100, 150, 500 och 1,000 riksdaler, och hvilka ansågos såsom sedlar

och enligt särskilda kongl. kungörelser skulle mottagas i kronans uppbörd.

Utfärdande af dylika assignationer, som enligt senare bestämmelser

ej finge lyda å mindre belopp än 1,000 riksdaler eller kronor, och för

hvilka användes tryckta numrerade blanketter med handskrifna namn,

har ej sedan många år tillbaka ifrågakommit. Den sista, som här företeddes,

var utfärdad 1876 af afdelningskontoret i Göteborg å 1,000

kronor, men infriades först år 1884; hvarjemte en ännu äldre å 100

kronor, utstäld af kontoret i Luleå, fortfarande balanseras.

För samtliga afdelningskontoren är numera vid hufvudkontoret öppnad

så kallad löpande räkning, å hvilken dessa ega att utställa anvisningar,

hvarigenom de kunna använda sina vid det förra befintliga behållningar,

och ifrågakommande öfverflyttning från hufvudkontoret till

afdelningskontor af kontanta medel medför numera jemförelsevis obetydlig

tidsutdrägt, så att något skäl för bibehållande af rättigheten för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

7

afdelningskontoren att utställa nu ifrågavarande slags assignationer ej

vidare förefinnes.

På grund häraf och då dylika assignationer, om de äfven skulle af

allmänheten i liqvid emottagas, torde under nuvarande förhållanden få

anses såsom mindre lämpligt betalningsmedel och i viss mån för emottagaren

kunna vålla olägenhet, i motsats till förhållandet med riksbankens

postvexlar, som, ehuru numera af särskilda skäl stälda att betalas

endast i Stockholm, lära öfverallt i landet tagas såsom valuta,

hafva fullmägtige ansett tiden vara inne att ur reglementet utesluta alla

bestämmelser, som röra afdelningskontorens nu ifrågavarande assignering

å hufvudkontoret.»

Enär genom hvad sålunda anförts, måste anses ådagalagdt, att den

åt afdelningskontoren nu medgifna rätt att å hufvudkontoret utställa så

beskaffade assignationer, som af fullmägtige omförmälts, icke vidare är

behöflig, anser utskottet, i likhet med lullmägtige, att hithörande stadganden

kunna ur reglementet utgå, samt hemställer alltså,

2:o

a) att § 63 i bankoreglementet måtte uteslutas;

Nuvarande lydelse:

§ 63.

Styrelserna ega rättighet att,

när sådant för utbetalningars verkställande

finnes nödigt, å riksbankens

hufvudkontor utfärda anvisningar,

hvarje å tusen kronor, dock

under vilkor, att anvisningarna utfärdas

endast å tryckta blanketter,

hvilka, med utsatt nummer och belopp,

från fullmägtige utlemnas; att

anvisningarna underskrifvas af ledamoten

för den dagliga förvaltningen

jemte en annan styrelseledamot samt

kontrasigneras af kamreraren; att anvisningar

icke få på förhand utskrifvas

till upptagande i behållningen, utan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

skola underskrifvas endast i den

mån, som de för afdelningskontorets

rörelse erfordras, samt att med första

efter anvisningarnas underskrifvande

afgående post anmälan om

utfärdandet, med uppgift å nummer,

utgifningsdag och namnteckningar

å anvisningarna till hufvudkontoret

insändes.

b) att i § 21 mom. 1 punkten tZj måtte uteslutas;

Nuvarande lydelse:

d) Företes till inlösen vid någotdera

afdelningskontoret vexel å

större belopp, än hvartill den hos

kontoret varande behållning uppgår,

ege afdelningskontoret att för liqvidens

verkställande utgifva assignation

å hufvudkontoret; gällande härvid

till efterrättelse, hvad som i

afseende å afdelningskontorens assignering

i öfrigt är eller varder stadgadt.

c) att i § 21 mom. 1 punkten e) måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

e) i händelse åter de i hufvudkontoret

insatta medel skulle vid

något tillfälle vara otillräckliga för

infriande af vexlar eller sådana

assignationer, som enligt punkten

d) kunna af afdelningskontoren utfärdas,

må fullmägtige begagna förskott,

hvilket genast, då tillgången

det medgifver, återbetalas.

Föreslagen lydelse:

*e) I händelse de i hufvudkontoret

insatta medel skulle vid

något tillfälle vara otillräckliga för

infriande af postvexlar, må fullmägtige

begagna förskott, hvilket

genast, då tillgången det medgifver,

återbetalas.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

9

d) att i § 18 mom. 1 måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Vid insättningar och

liqvider i riksbankens hufvud- och

afdelningskontor kunna, utom rikets

mynt och rikbankens sedlar, användas

hufvud- och afdelningskontorens

anvisningar, assignationer och

vexlar; sedlar, utgifna af sådana

enskilda banker, som å den ort,

der insättningen eller liqviden sker,

lemna dagligt tillfälle till utbyte

af dessa sedlar mot riksbankens

sedlar, och hvilka i öfrigt af fullmägtige

pröfvas böra till emottagande

godkännas, samt vid uppvisandet

betalbara, af enskilda penningeanstalter

utstälda vexlar, som

efter vederbörande styrelses bepröfvande

anses kunna mottagas.

Om förfaringssättet med mottagna

enskilda bankers sedlar ege

fullmägtige meddela föreskrifter.

Föreslagen lydelse:

»Mom. 1. Vid insättningar och

liqvider i riksbankens hufvud- och

afdelningskontor kunna, utom rikets

mynt och riksbankens sedlar, användas

hufvud- och afdelningskontorens

vexlar; sedlar, utgifna af —

— — (oförändradt) —--anses

kunna mottagas.

Om förfaringssättet med mottagna

enskilda bankers sedlar ege

fullmägtige meddela föreskrifter.»

e) att i § 18 mom. 3 måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

Nuvarande lydelse:

Mom. 3. I afdelningskontoren

mottagna afdelningskontors-assignationer

och vexlar äfvensom enskilda

penningeanstalters i Stockholm betalbara

vexlar skola genast såsom kontant

leverering till hufvudkontoret

insändas, börande förstnämnda

assignationer och vexlar före afsändningen

i afdelningskontoren

makuleras. Enskilda penninge
-

Föreslagen lydelse:

»Mom. 3. I afdelningskontoren

mottagna enskilda penningeanstalters

i Stockholm betalbara vexlar

skola genast såsom kontant leverering

till hufvudkontoret insändas;

och sådana, som äro stälda att betalas

å annan ort, inkasseras, så

fort sig göra låter.»

Bill. till Jliksd. Prat. 1894. 6“ Sami. 1 Afcl. 7 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

anstalters på annarvort än Stockholm

betalbara vexlar inkasseras, så fort

sig göra låter.

f) att, vid bifall till hvad här ofvan i denna punkt

under mom a—e) föreslagits, bankoutskottet må erhålla

uppdrag att vid sammanfattning af bankoreglementet

göra de ändringar i paragraf- och momentbeteckningar,

som af Riksdagens beslut föranledas.

Med anledning deraf att, jemlikt Riksdagens beslut, under innevarande

år ett afdelningskontor för Örebro län i Örebro trädt i verksamhet,

har den i § 25 i bankoreglementet föreskrifna distriktsindelningen

blifvit förändrad; och hemställer utskottet,

3:o

att § 25 i bankoreglementet måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

. Nuvarande lydelse:

§ 25.

Riksbankens utlåningsrörelse

drifves genom hufvudkontoret i Stockholm

för Stockholms stad och län,

Upsala, Södermanlands, Östergötlands,

Örebro, Vestmanlands och

Gefleborgs län samt den del af Kal*

mar län, som omfattar dess norra

landstingsområde eller Norra och

Södra Tjusts, Aspelands, Sevede

och Tunaläns härad; genom afdelningskontoret

i Göteborg för Hallands,

Föreslagen lydelse:

§ 25.

»Riksbankens utlåningsrörelse

drifves genom hufvudkontoret i Stockholm

för Stockholms stad och län,

Upsala, Södermanlands, Östergötlands,

Vestmanlands och Gefleborgs

län samt den del etc. — — — —

för Gotlands län; genom afdelningskontoret

i Örebro för Örebro iän

samt genom etc. — — — — —

Jemtlands län; under iakttagande

i afseende å kontoren i Kalmar,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

11

Nuvarande lydelse:

Göteborgs och Bohus äfvensom för

Elfsborgs län med undantag af Redvägs

härad samt för Skaraborgs län

med undantag af Vartofta och Frökinds

härad; genom af''delningskontoret

i Malmö för Kristianstads och

Malmöhus län; genom afdelningskontoret

i Falun för Kopparbergs

län; genom afdelningskontoret i Hernösand

för Vesternorr lands län;

genom afdelningskontoret i Jönköping

för Jönköpings län jemte ofvannämnda

härad af Skaraborgs och

Elfsborgs län; genom afdelningskontoret

i Kalmar för Kalmar läns

södra landstingsområde eller Norra

och Södra Möre samt Stranda

och Hanbörds härad jemte Öland;

genom afdelningskontoret i Karlstad

för Vermlands län; genom afdelningskontoret

i Luleå för Vesterbottens

och Norrbottens län; genom

afdelningskontoret i Vexiö för Kronobergs

och Blekinge län; genom afdelningskontoret

i Visby för Gotlands

län; samt genom afdelningskontoret

i Östersund för Jemtlands län; under

iakttagande i afseende å kontoren

i Kalmar, Karlstad, Hernösand

och Falun af de vilkor och bestämmelser

beträffande lånerörelsen,

hvilka fullmägtige, enligt vid dessa

kontors inrättande lemnadt särskildt

bemyndigande af 1887, 1889, 1890

och 1891 års Riksdagar, ega föreskrifva.

Lån utan afbetalningsrätt mot

realsäkerhet samt kreditiv mot ena
-

Föreslagen lydelse:

Karlstad, Hernösand, Falun och

Örebro af de vilkor och bestämmelser

beträffande lånerörelsen,

hvilka fullmägtige, enligt vid dessa

kontors inrättande lemnadt särskildt

bemyndigande af 1887, 1889, 1890,

1891 och 1893 årens Riksdagar ega

föreskrifva.

Lån utan — — (oförändradt)

—----distriktsindelning;»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

hända slags säkerhet meddelas dock

utan hinder af här ofvan bestämda

distriktsindelning *).

*) Förestående distriktsindelning kommer

i och med öppnandet af det af 1893 års

Riksdag beslutade afdelningskontoret i Örebro

att undergå den förändring, som af stadgandena

i slutet af detta reglemente föranledes.

I sammanhang härmed och under förutsättning af bifall till hvad

i punkten 3:o här ofvan föreslagits, hemställer utskottet,

4:o

att ur reglementet måtte få utgå:

a) den till § 25 fogade noten, och

b) det vid slutet af reglementet införda tilläggsstadgandet

i fråga om inrättande under år 1894 af

ett afdelningskontor af riksbanken i Örebro.

I sin ofvanberörda skrifvelse af den 5 april hafva fullmägtige vidare

anfört:

»Riksbanken har hittills icke användt den form för lånerörelse, som

innefattas i kredit å löpande räkning. Denna låneform står nära kassakreditivet,

men skiljer sig från detta derutinnan, att den omfattar såväl

aktiva som passiva. Krediten beviljas nemligen på sådana vilkor, att

en säkerhet lemnas, med afseende å hvars storlek uttag eller trasseringar

kunna ske, med rättighet tillika för räkningshafvaren att å räkningen

få hafva innestående medel till visst belopp mot räntegodtgörele.

Räntan blir i regel olika för de medel, som uttagas, och innestående

sådana, för hvilka senare i allmänhet upp- och afskrifningsränta beräknas.

Någon särskild inträdesafgift plägar icke erläggas.

Den ifrågavarande låneformen, som länge användts i enskilda bankanstalter,

är af firmor och bolag med större affärsverksamhet gerna

anlitad såsom beredande räkningshafvaren afsevärda förmåner. För den

bank, som lemnar sådan kredit, öppnar sig genom dess beviljande godt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

13

tillfälle att få diskontera solida kunders aflfärsvexlar, och hvad beträffar

exportfirmor, försäkra sig om att få köpa deras trattor på utlandet.

Då nu gällande bankoreglemente icke medgifver riksbanken att

tillgodogöra sig den möjlighet, som en kredit i löpande räkning medför

till öppnande af förbindelser med betydande och för soliditet kända

affärsmän och bolag, hafva fullmägtige ansett sig så mycket hellre höra

hemställa om ändring i sådant syfte, som, såvidt fullmägtige hafva sig

bekant, utlandets centralbanker ega en så beskaffad rättighet, som nu

är i fråga, och deraf ock begagna sig i den utsträckning, hvartill förhållandena

gifva anledning.»

Mot den af fullmägtige sålunda ifrågasatta nya låneformens användande

i riksbanken har utskottet intet att erinra, samt hemställer alltså

om följande ändringar i bankoreglementet,

5:o

a) att i § 26 punkten d) i bankoreglementet må

erhålla följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Utlåningsrörelsen omfattar — »Utlåningsrörelsen omfattar —

d) beviljande af kassakreditiv; d) beviljande af kassakreditiv och

kredit i löpande rakning;»

b) att med ändring af rubriken före § 31 så, att

densamma kommer att lyda:

d) beviljande af kassakreditiv och kredit i löpande

räkning,

till § 31 må fogas ett nytt moment af följande

lydelse:

Mom. 7. Kredit i löpande räkning kan af fullmägtige

beviljas mot den säkerhet och på de vilkor,

som af fullmägtige bestämmas. För sådan kredit erlägges

icke inträdesafgift.

c) att i §, 33 momenten 1, 2 och 3 må erhålla

följande ändrade lydelse:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Diskontering, lån eller

kreditiv må ej beviljas:

l:o svenske medborgare, som

äro bosatte å utrikes ort;

2:o fullmägtige i riksbanken och

ledamöterna i styrelserna öfver afdelningskontoren;

samt

3:o tjensteman och betjente i

riksbankens hufvudkontor och vid

afdelningskontoren; dock ega bemälda

fullmägtige och ledamöter

samt tjensteman och betjente att

hos hufvudkontoret eller vederbörande

afdelningskontor erhålla lån

eller kreditiv mot säkerhet af publika

papper, äfvensom lån mot

pant af vågförda effekter.

Mom. 2. Diskontering, lån eller

kreditiv må ej heller beviljas annan

än den, som är inom lånedistriktet

mantalsskrifven, dock att denna inskränkning

ej gäller i afseende på

kreditiv och lån utan afbetalningsrätt,

så framt derför ställes säkerhet

i fast egendom, vågförda effekter,

aktier eller obligationer.

Mom. 3. Vexel-, förskrifningseller

invisningsutgifvare, acceptant,

endossent eller löftesman må kunna

antagas, äfven om han tillhör annat

lånedistrikt, än der diskontering,

lån eller kreditiv sökes.

Föreslagen lydelse:

T>Mom. 1. Diskontering, lån,

kreditiv eller kredit i löpande räkning

må ej beviljas etc.---

(oförändradt) —------

vågförda effekter.»

»Mom. 2. Diskontering, lån,

kreditiv eller kredit i löpande räkning

må ej heller beviljas annan

än den, som är inom lånedistriktet

mantalsskrifven, dock att denna inskränkning

ej gäller i afseende på

kreditiv, kredit i löpande räkning

eller lån utan afbetalningsrätt, så

framt derför ställes säkerhet i fast

egendom, vågförda effekter, aktier

eller obligationer.»

y>Mom. 3. Vexel-, förskrifningseller

invisningsutgifvare, acceptant,

—- — — — (oförändradt)---

lånedistrikt, än der diskontering,

lån, kreditiv eller kredit i löpande

räkning sökes.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

15

Beträffande de enligt nuvarande bankoreglemente gällande bestämmelser

i fråga om riksbankens tjensteman och vaktbetjentes rätt att

vid viss högre ålder afgå från sina tjenstebefattningar med pension hafva

fullmägtige i sin ofvanberörda skrifvelse af den 5 april anfört och föreslagit:
»Bland

bestämmelserna angående pensionerande af riksbankens tjensteman

och vaktbetjente saknas den under senare tider i dylika stadganden

för statens tjensteman i allmänhet meddelade föreskrift om skyldighet

för dem att efter uppnådd viss ålder och tjenstetid afgå från sin befattning.

Fullmägtige ega visserligen enligt § 90 i bankoreglementet rätt

att i vissa fall på pensionsstat öfverföra en tjensteman, oaktadt han sig

ej om afsked anmält, och kunna sålunda förhindra, att han qvarstannar

längre i tjenst, än som med bankens fördel tilläfventyrs är förenligt;

men denna bestämmelse, som synes hufvudsakligen afse dem, hvilka ej

uppnått pensionsåldern, är endast vilkorlig, och det vill synas vida lämpligare,

att en allmän bestämmelse finnes meddelad om skyldighet för

tjensteman att vid viss tjenste- och lefnadsålder afgå, med rätt för vederbörande

styrelse att efter omständigheterna medgifva undantag, än att

styrelsen i vissa fall har till åliggande att taga initiativet, dervid densamma

lätteligen kan blifva tveksam om att besluta en dylik förflyttningsåtgärd

i afseende å en äldre, välförtjent tjensteman, hvilkens åsigter

om fortfarande duglighet och förmåga att sköta sin befattning dock

kanske ej alltid kunna vara med styrelsens öfverensstämmande.

På grund häraf och då ingen anledning synes förefinnas till undantagsstadgande

för riksbankens tjensteman, i hvad rörer deras qvarblifvande

i tjenst efter uppnådd högre lefnadsålder, samt då för riksbankens

vaktbetjente gälla samma pensionsbestämmelser som för dess tjensteman,

hafva fullmägtige, med afseende derå, att vid senare löneregleringar är

för statens tjensteman bestämdt, att de skola från tjensten afgå, när de

uppnått 65 lefnadsår och tjenat minst 35 år, funnit sig böra föreslå, att

bestämmelserna i §§ 87 och 88 i bankoreglementet måtte utbytas mot

följande stadgande:

»Tjensteman eller vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och

tjenat 35 år, vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension från

tjensten afgå; fullmäktige dock obetaget att låta med afsked anstå, derest

och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett

tillfredsställande sätt gagna riksbanken och kan finnas villig att i tjensten

qvarstå.»

Derjemte och då i händelse af bifall till denna framställning häraf

torde följa, att bestämmelsen i nuvarande § 89 angående rätt i vissa fall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

till afkortad pension bör ändras så till vida, att de deri omförrnälda

tjensteår bestämmas till 35, hemställa fullmägtige tillika, att de i sistnämnda

paragraf förekommande orden »fyratio» och »fyrationdedel» måtte

utbytas mot »tretiofem» och »tretiofemtedel».»

De bestämmelser, som i förevarande framställning beröras, återfinnas

i följande paragrafer:

§ 87.

Den tjensteman eller vaktbetjent, som uppnått sjuttio års ålder eller

tjenat femtio år, är berättigad att flyttas på pensionsstat, med åtnjutande

i sin öfriga lifstid af hela lönen såsom pension.

§ 88.

Den tjensteman eller vaktbetjent, som uppnått sextiofem års ålder

och tjenat fyratio år, eger att undfå afsked med bibehållande af hela

lönen såsom pension, då genom läkarebetyg behörigen styrkes, att han

befinnes uti ett sjukligt eller försvagadt helsotillstånd.

§ 89.

Den tjensteman eller vaktbetjent, som, efter ådagalagdt. välförhållande

i och utom tjensten, sig om afsked anmäler, är, såvida han fylt

sextio år och tjenat fyratio år, berättigad att såsom pension för lifstiden

åtnjuta tre fjerdedelar af innehafvande lön. Före uppnådda sextio lefnadsår

i förening med fyratio tjensteår kan afskedssökande endast i händelse

af bevislig oförmögenhet till vidare tjenstgöring pension erhålla.

Pensionsbeloppet bestämmes då efter tjensteåren allena, medelst afdrag

å tre fjerdedelars lön af en fyrationdedel för ''hvarje bristande tjensteår.

öfverstiga deremot tjensteåren fyratio och åldersåren sextio, ökas det

ofvan bestämda pensionsbeloppet med en fyrationdedel för hvarje Överskjutande

tjensteår, eller ock med en sextiondedel för hvarje öfverstigande

åldersår, derest detta sistnämnda beräkningssätt skulle för afskedssökanden

förmånligare utfalla.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

17

§ 90.

Då sådant för göromålens säkra och skyndsamma gång finnes erforderligt,

kunna fullmägtige på pensionsstat förflytta tjensteman eller vaktbetjent,

som af ohjelpligt sjukdomstillstånd eller annan oförmögenhet är

förhindrad att vidare gagna riksbanken, oaktadt han sig ej om afsked

anmält. I sådant fall ega fullmägtige, att, efter omständigheterna, antingen

tillägga den, som afskedas, hela lönen i pension, ehvad de föreskrifna

lefnads- och tjensteåren äro uppnådda eller icke, eller ock tillämpa

de grunder för pensions bestämmande, som i nästföregående paragraf

äro faststälda.

Fullmägtige hafva visserligen rätt derutinnan, att för statens embetsoch

tjensteman på flere områden numera i regel gäller, att de skola

afgå vid fylda 65 år och uppnådd tjenstetid af 35 ar mot erhållande

af pension, men häraf kan utskottet icke finna med nödvändighet behöfva

följa, att samma bestämmelser äfven böra vinna tillämpning med afseende

på riksbankens tjensteman och detta så mycket mindre som allmänna

meningen på senare tider synes vara på väg att vilja gå i en

annan rigtning, den nemligen, att de nyssnämnda bestämmelserna för

statens embets- och tjensteman till tunga för statskassan åstadkomma

alltför hastig öfvergång till pensionsstat af tjensteman, hvilka ännu vid

65 års ålder och någon tid derefter skulle kunna väl fylla sina åligganden,

om de vore skyldige att äfven derefter egna sina krafter åt

tjensten.

Af dessa skäl finner utskottet icke anledning tillstyrka bifall till

fullmägtiges framställning i hela dess vidd; men då, ur andra synpunkter,

de nu gällande stadgandena i bankoreglementet i fråga om pensionsåldern

för riksbankens tjensteman och vaktbetjente synas vara ofullständiga

eller bristfälliga, har utskottet ansett några ändringar böra vidtagas

samt vill i sådant afseende framhålla, att bestämmelserna i §§ 87 och

90, sådana de nu äro affattade, synas hålla fullmägtiges initiativ med

afseende på tjenstemäns och vaktbetjentes förflyttande på pensionsstat

inom alltför snafva gränser. Enligt § 87 är endast stadgadt, att tjensteman

eller vaktbetjent, som uppnått sjuttio års ålder eller tjenst femtio

år, är berättigad att flyttas på pensionsstat, hvilket stadgande alltså gör

afskedstagandet vid nämnda höga ålder eller tjenstetid beroende uteslutande

af den pensionsberättigades fria vilja; ett förhållande, som uppenbarligen

icke kan anses lämpligt. Vid 70 års ålder eller vid uppnådda

Bilc. till Riksd. Prot. 1894. 6‘ Sami. 1 Afd. 7 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

jBankoutskottets Memorial N:o 8.

45 tjensteår, höra, enligt utskottets mening, riksbankens tjensteman och

vaktbetjente vara ovilkorligen skyldige att mot pension af sin lön lemna

rum åt yngre krafter.

Uppenbarligen i syfte att motverka olägenheterna af för långt qvarstannande

i riksbankens tjenst hafva i § 90 meddelats bestämmelser om

rätt för fullmägtige att i vissa fall på pensionsstat flytta tjensteman eller

vaktbetjent, oaktadt de ej begärt afsked, men, då tillämpningen af dessa

bestämmelser gjorts beroende af, bland annat, iråkadt ohjelpligt sjukdomstillstånd

och att vederbörande icke vidare, således ej ens i allra minsta

mån och på den mest underordnade plats, kan gagna riksbanken, torde

det vara uppenbart, att fullmägtiges magt i förevarande afseende är, ur

synpunkten af riksbankens välförstådda intressen, alltför kringskuren.

Under åberopande af hvad sålunda anförts finner sig utskottet böra

i den mån biträda fullmägtiges framställning, att utskottet hemställer,

6:o.

att nedannämnda paragrafer i bankoreglementet

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

a) § 87. »Den tjensteman eller vaktbetjent, som

uppnått sjuttio års ålder eller tjenat fyrtiofem år, skall

flyttas på pensionsstat, med åtnjutande i sin öfriga lifstid

af hela lönen såsom pension»;

och

b) § 90. »Då sådant för göromålens säkra och

skyndsamma gång finnes erforderligt, kunna fullmägtige

på pensionsstat förflytta tjensteman eller vaktbetjent,

som af sjukdom eller annan oförmögenhet är

förhindrad att vidare på ett tillfredsställande sätt gagna

riksbanken, oaktadt han sig ej om afsked anmält. I

sådant fall ega etc. —--(oförändradt)--—

äro faststälda.»

I en till utskottet stäld skrifvelse af den 1 mars 1894 hafva bankofullmägtige

anfört följande:

»Hos fullmägtige har styrelsen för afdelningskontoret i Karlstad hemstält

om framställning till bankoutskottet angående sådan ändring af

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

19

stadgandena i bankoreglementets § 79, att godtgörelse till vikarie för

vaktbetjent vid afdelningskontor, hvilken på grund af sjukdom erhåller

ledighet, måtte bestämmas till minst två kronor för dag.

Till stöd för denna framställning, som föranledts af ett särskildt

fall, har styrelsen åberopat ett uttalande till sitt protokoll af ledamoten

för den dagliga förvaltningen, hvilket yttrande fullmägtige tillåta sig

härhos bifoga.

Då de häruti till stöd för framställningen anförda skäl svårligen

torde kunna jäfvas och då de utgifter, som af ett bifall till densamma

kunna komma att föranledas, med temlig säkerhet torde få antagas

blifva mycket obetydliga, hafva fullmägtige funnit sig hafva anledning

hemställa, att andra punkten af § 79 i bankoreglementet måtte erhålla

följande lydelse:

3>Är vaktbetjent af sjukdom hindrad att sin tjenst förrätta, må den,

som af deputerad eller kontorsstyrelse förordnas att tjensten förrätta,

af riksbankens medel erhålla arfvode, som vid hufvudkontoret motsvarar

lägsta vaktmästarelön och vid afdelningskontor får utgå med ett

belopp af två kronor om dagen, men etc. — — — — — — (oförändradt)

•— — —---

Det i denna skrifvelse åberopade uttalandet af styrelseledamoten för

den dagliga förvaltningen vid afdelningskontoret i Karlstad är intaget

i följande

•»Utdrag af protokollet, hållet hos styrelsen för riksbankens

afdelningskontor i Karlstad den 5 januari 1894.

§ 4. S. D. Anhöll herr styrelseledamoten för den dagliga förvaltningen

R. Norberg om ordet och anförde derpå följande:

Som styrelsen känner, insjuknade kontorets vaktbetjent förliden

månad och beviljades på grund af läkarebevis en veckas tjenstledighet.

Vid försök att anskaffa vikarie för den sjuke uppstodo emellertid stora

svårigheter, då ingen ville åtaga sig tjensten för den ringa ersättning,

som erbjöds, och, om ej den sedermera tillförordnade vikarien, extra,

poliskonstapeln Jonsson, en äldre man, af gammal vänskap till vaktbetjenten

åtagit sig förordnandet, så hade kontoret under Johannessons

sjukdom blifvit utan uppassning vid göromålen. Hvad en sådan eventualitet

medfört i svårigheter och obehag — ej minst för mig — torde

jag icke behöfva närmare utveckla.

Den ersättning, som bestås vikarien för en sjuk vaktbetjent vid de

mindre afdelningskontoren, är också i sjelfva verket alldeles otillräcklig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Jemlikt § 79 i bankoreglementet eger sådan vikarie nemligen endast erhålla

arfvode motsvarande högst den sjukes lön, hvilken utgår med 400

kronor om året. Delar man upp denna summa på 360 dagar, visar det

sig, att daglönen blir 1 krona 11 % öre, således långt under hvad en

boddräng eller arbetskarl här på orten förtjenar, hvilket med säkerhet

torde kunna uppskattas till minst 2 kronor.

En arbetskarl börjar och slutar sin dag på bestämda timmar, har

regelbundet återkommande måltidsraster, kan gå klädd snart sagdt hur

som helst och har ej något egentligt ansvar för sina åtgöranden.

Helt annorlunda med en bankvaktmästare.

Han är upptagen från tidigt på morgonen till sent på qvällen mången

gång till efter kl. 9, måste utan rast vara tillstädes på kontoret, tills

förmiddagsarbetena sluta, hvilket i regeln ej sker före kl. x/2 4 och icke

sällan ej förr än mellan kl. 4 och 5 e. m.

Icke heller då blir hvilan lång, ty kontorslokalerna skola vara vädrade

och i ordning att emottaga tjenstemännen för eftermidagsgöromålen,

som börja senast kl. 6. Härtill kommer, att vaktbetjenten skall vara

snyggt klädd och på sig har hyllande ett ganska betydande ansvar, då

stora penningesummor såväl vid budskickningarna bankerna emellan som

vid hemtning och afsändning af posten, måste anförtros åt hans redbarhet

och ordentlighet. Vaktbetjentens åligganden kunna följaktligen ej uppdragas

åt hvem som helst,, utan härtill fordras en stadgad man, årlig,

ordentlig och pålitlig. Då nu en vanlig arbetskarl förtjenar minst ett

par kronor om dagen och säkerligen ej vill utbyta sitt mindre magtpåliggande

och bättre betalda arbete mot ett vikariat för vaktbetjenten,

hvilket dessutom ej medför någon befordringsmerit för framtiden, huru

mycket mindre skall då härför kunna påräknas en så qvalificerad person,

som styrelsen måste fordra. Detta ligger i öppen dag.

Men äfven utan att jemförelse mellan värdet af vaktbetjentens och

en dagakarls arbete, om man blott tager den absoluta siffran af 1 krona

11 V, öre i betraktande, inses genast otillräckligheten af en sådan dagspenning.

Efter härvarande priser går 1 krona om dagen åt till föda;

för kläder och husrum återstår då ll1/, öre.

Med stöd af hvad jag anfört, och på det kontoret, om möjligt, icke

på nytt måtte blifva ‘utsatt för risken att ej kunna få vikarie för vaktbetjenten

vid inträffande sjukdomsfall, anser jag mig derför böra föreslå

styrelsen att i skrifvelse till herrar fullmägtige göra vördsam framställning

om sådan ändring i § 79 af bankoreglemente!, att arfvodet till

vikarie för vaktbetjent vid riksbankens mindre afdelningskontor kommer

att utgå med åtminstone 2 kronor för dag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

21

I anledning af hvad herr styrelseledamoten för den dagliga förvaltningen

sålunda anfört, beslöt styrelsen hos herrar fullmägtige vördsamt

hemställa, att herrar fullmägtige täcktes till innevarande års Riksdags

bankoutskott göra framställning om den ändring i § 79 af bankoreglementet,

som af herr styrelseledamoten för den dagliga förvaltningen

nu föreslagits».

Med afseende på hvad sålunda förekommit och då det synes utskottet

vara till fullo ådagalagdt, att de nuvarande bestämmelserna om

godtgörelse åt sjuk vaktbetjents vikarie vid de riksbankskontor, der den

ordinarie vaktbetjentens lön är allenast 400 kronor, och ersättningen

till vikarien således icke får af vederbörande styrelse utbetalas efter

högre beräkningsgrund än nämnda lön, kunna vålla svårighet att erhålla

duglig sådan vikarie, finner utskottet sig böra göra framställning om

ändring i § 79 i bankoreglementet allenast med den afvikelse från fullmägtiges

förslag, att ersättningsbeloppet för vikarien bestämmes till högst

2 kronor om dagen, hvarjemte utskottet ansett en obetydlig i sak ej inverkande

redaktionsförändring böra göras.

Utskottet får derför hemställa,

7:o.

att § 79 i bankoreglementet må erhålla följande

ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

§ 79.

Tjenstledighet för öfvervaktmä,- stare eller ordinarie vaktmästare,

meddelas vid hufvudkontoret af deputerade,

vid afdelningskontor af

styrelsen. År vaktbetjent af sjukdom

hindrad att sin tjenst förrätta,

må den, som af deputerad eller

kontorsstyrelse förordnas att tjensten

förrätta, af riksbankens medel

erhålla arfvode, motsvarande vid

hufvudkontoret lägsta vaktmästare
-

Föreslagen lydelse:

§ 79.

»Tjenstledighet för öfvervakt
mästare---—

(oförändradt)--

af styrelsen. År vaktbetjent af sjukdom

hindrad att sin tjenst förrätta,

må den, som af deputerad eller kontorsstyrelse

förordnas att bestrida

göromålen, af riksbankens medel

erhålla arfvode, motsvarande vid

hufvudkontoret lägsta vaktmästarelön

och vid afdelningskontor högst

två kronor om dagen, men sökes

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

lön och vid. afdelningskontor högst

den sjukes lön, men sökes eljest

ledighet, eller måste någon från tjensten

afhållas derför, att han till

borgenärers förnöjande sin egendom

afträdt, förordnas vikarie på den

tjenstlediges bekostnad.

— — — (oförändradt) — — be

kostnad».

I en till bankoutskottet ingifven skrifvelse den 1 sistlidne mars

hafva bankofullmäktige anfört:

»Med förmälan att bokhållaren och registratorn vid riksbankens afdelningskontor

i Visby hos styrelsen för nämnda kontor gjort framställning

om åtgärd för beredande åt honom af semester, har bemälda styrelse

i skrifvelse till fullmägtige förklarat sig icke hysa den ringaste

betänklighet att tillstyrka denna icke mer än billiga och rättvisa begäran,

som, om densamma vunne bifall, endast skulle bringa honom i likställighet

med de i enahanda befattning vid de öfriga afdelningskontoren

anstälda tjensteman, hvilka redan sedan lång tid tillbaka fått åtnjuta

denna förmån, hvarjemte styrelsen tillika yttrat, att den icke kunde finna

något giltigt skäl att i afseende å ifrågavarande tjensteman ensam skulle

tillämpas en undantagslag, som beröfvade honom en förmån, som tillkomme

alla, hvilka på grund af tjensteålder redan berättigats uppbära

ålderstillägg.

Då vid samtliga öfriga afdelningskontor ej allenast kamrerare utan

äfven innehafvare af bokhållare- och dermed förenad registratorsbefattning

numera äro i åtnjutande, af en månads semester årligen och sådan

förmån jemväl är medgifven vid de kontor, der, såsom i Visby, bokhållaren

är den lägste af de på kontorens stat upptagna tjensteman, samt

då ej gerna den omständigheten att ifrågavarande tjensteman har lägre

aflöningsförmåner än motsvarande tjensteman vid öfriga afdelningskontor,

torde böra på nu förevarande fråga inverka, har det synts fullmägtige

vara med billighet öfverensstämmande att omförmälda förmån honom

beredes, synnerligast som göromålen vid Visbykontoret numera tilltagit

och kontorstiden derstädes är längre än hvad förut varit förhållandet.

På grund häraf hafva fullmägtige ansett sig böra hemställa om sådan

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

23

förändring af bestämmelserna i bankoreglementets § 76 mom. 4, att densamma

komme att lyda sålunda:

Tjenstemånnen vid hufvudkontoret, kamrerare och tjensteman i första

eller andra graden vid afdelningskontoren i Göteborg och Malmö samt

kamrerare och bokhållare vid de öfriga afdelningskontoren ega, såvidt

sådant utan hinder för göromålens jemna och oafbrutna gång kan ske,

hvar i sin ordning åtnjuta semester etc. oförändradt.

Derjemte och då i händelse af bifall härtill det vid afdelningskontoret

i Visby till extra biträde vid kontorsgöromålen och semestervikariat

anvisade belopp af 500 kronor behöfver i någon mån ökas, hemställa

fullmägtige tillika, att berörda anslag måtte i kontorets aflöningsstat få

upptagas till 600 kronor, att beräknas och utgå från och med innevarande

års början.»

Med tillstyrkan af hvad fullmägtige sålunda föreslagit får utskottet

hemställa,

8:o.

a) att Riksdagen måtte besluta, att § 76 mom. 4 i

bankoreglementet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

Mora. 4. Tjenstemännen vid

hufvudkontoret, kamrerare och tjensteman

i första eller andra graden

vid afdelningskontoren i Göteborg

och Malmö, kamreraren vid afdelningskontoret

i Visby samt kamrerare

och bokhållare vid de öfriga

afdelningskontoren ega, så vidt sådant

utan hinder för göromålens

jemna och oafbrutna gång kan ske,

hvar i sin ordning åtnjuta semester,

tjenstemännen i tredje och fjerde

graderna vid hufvudkontoret och

de i tredje graden vid afdelningskontoren

i Göteborg och Malmö

under eu och en half månad samt

Föreslagen lydelse:

»Mom. 4. Tjenstemännen vid

hufvudkontoret, kamrerare och tjensteman

i första eller andra graden

vid afdelningskontoren i Göteborg

och Malmö samt kamrerare och bokhållare

vid de öfriga afdelningskontoren

ega, så vidt sådant utan

hinder för göromålens jemna och

oafbrutna gång kan ske, hvar i sin

ordning åtnjuta semester — — —

(oförändradt)---af styrelsen.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

öfriga ofvan omförmälda tjensteman

en månad hvarje år; dock att tjenstemännen

i lägsta graden vid hufvudkontoret

ej ega att erhålla semester

förr än de kommit i åtnjutande

af lönetillägg eller i graden

innehaft'' tjenst på ordinarie stat i

minst fem år.

Semesterindelningen för hvarje

år fastställes vid hufvudkontoret af

deputerade och vid afdelningskontoren

af styrelsen.

b) att, vid bifall till hvad i mom. a) föreslagits,

Riksdagen må medgifva, att det till extra biträde och

semestervikariat vid afdelningskontoret i Visby anvisade

belopp af 500 kronor får, räknadt från innevarande

års början, höjas med 100 kronor till 600 kronor.

Beträffande riksbankens aflöningsstat hemställer utskottet slutligen,

att den för afdelningskontoret i Örebro af fullmägtige uppgjorda interimsstat,

som är öfverensstämmande med den för det näst förut inrättade

kontoret i Falun faststälda, måtte vinna Riksdagens stadfästelse,

och föreslår följaktligen,

9:o

att aflöningsstaten för afdelningskontoret i Örebro

måtte, med iakttagande af den för de smärre afdelningskontoren

bestämda alfabetiska ordningen, näst före

kontoret i Östersund i riksbankens stat intagas så lydande:
»Afdelningskontoret

i Örebro:

tre styrelseledamöter, hvardera ......... kronor 1,200: —

samt derförutom den ledamot, som

handhafver den dagliga förvaltningen

................................................... ” 2,400:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

25

dock att, derest sistnämnda befattning

bestrides af någon riksbankens

tjensteman, aflöningen till honom

under tiden utgår med sammanlagdt

5,000 kronor för år räknadt,

deraf 800 kronor anses såsom

arfvode, 1,200 kronor såsom tjenstgöringspenningar

och 3,000 kronor

såsom lön, hvilket lönebelopp efter

fem års tjenstgöring i nämnda egenskap

kan förhöjas med 500 kronor

och efter 10 års med ytterligare

500 kronor,

kamreraren, tillika kassör, lön ........... kronor 1,600:

hvilket belopp kan förhöjas efter

fem års ordinarie tjenst med 500

kronor och efter tio års med ytterligare

500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar ................. » . 800: —

och missräkningspenningar..................... » 600:

bokhållaren, tillika registrator, lön ... » 1,200: —

hvilken kan förhöjas efter fem års

ordinarie tjenst med 300 kronor

och efter tio års tjenst med ytterligare

300 kronor,

samt tjenstgöringspenningar .............. » 600:

ombudsmannen, lön ................................. » 800:

till extra biträde vid kontorsgöromålen

och semestervikariat.............................. » 1,200: —

vaktbetjenten, lön ................................... » 400: —

tjenstgöringspenningar.............................. »• 100:

jemte fri bostad och vedbrand.»

Stockholm den 26 april 1894.

På utskottets vägnar:

O. R. THEMPTANDER.

Bih till Rikad. Prot. 1894. 6 Sami. 1 Afd. 7 luft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Reservationer:

vid punkten l:o af herr Sandberg;

vid punkten 6:o af herrar Månsson och Jansson, som yttrat:

»Med anledning af bankofullmägtiges under punkten 6:o omförmälda

framställning har bankoutskottets majoritet beslutit sig för en afvikelse

från fullmägtiges enhälligt gjorda hemställan, bland annat, om sådan ändring

i bankoreglementet af den 8 maj 1893, att stadgandena i §§ 87

och 88 skulle uteslutas och ersättas med ett nytt stadgande, enligt hvilket

tjensteman eller vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lefnads- och

35 tjensteår vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension från

tjensten afgå; fullmägtige dock obetaget att låta med afsked anstå, derest

och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett

tillfredsställande sätt gagna riksbanken och kan finnas villig att i tjensten

qvarstå.

Genom sådan ändring i nuvarande bestämmelser — hvilkas olämplighet

utskottets majoritet kraftigt framhållit — skulle vinnas öfverensstämmelse

mellan de för riksbankens och de flesta embetsverks tjensteman

gällande bestämmelser i fråga om pensionsålder, eu öfverensstämmelse,

som synes oss vara ur flere synpunkter önskvärd. Men, om äfven

häri ligger ett giltigt skäl för den af fullmägtige ifrågasatta ändringen,

bör densamma likväl icke ensamt — deri äro vi med majoriteten

eniga — ur denna synpunkt företagas. Fullmägtige hafva också

mera i förbigående berört densamma, men deremot såsom hufvudsakligt

stöd för sin framställning åberopat det olämpliga och för riksbanken

sjelf menliga deri, att det är riksbankens styrelse, som har att taga initiativ

för afskedande af en till högre ålder kommen tjensteman. Äfven utskottets

majoritet har erkänt rigtigheten häraf, men har icke velat instämma

med fullmägtige i fråga om den lefnads- och tjensteålder, då en

riksbankens- tjensteman eller vaktbetjent skall vara skyldig att från sin

tjenst afgå, om ej fullmägtige, på ansökning, medgifva uppskof med afskedet.

Det synes oss dock i hög grad betänkligt, att, i en så beskaffad

fråga som den förevarande, frångå fullmägtiges enhälligt uttalade mening,

och särskildt vill det synas oss, att bankoutskottet saknat anledning

att så, som nu skett, behandla fullmägtiges klart och med fullgiltiga skäl

motiverade förslag.

På grund af nu angifna skäl hafva vi inom utskottet yrkat bifall

till fullmägtiges framställning oförändrad samt få i enlighet härmed

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

27

hemställa, att Riksdagen, i stället för de af utskottets majoritet under

punkten 6:o föreslagna ändringar i bankoreglementet, ville besluta,

a) att §§ 87 och 88 i bankoreglementet skola utgå

och i stället följande stadgande deri insättas:

»Tjensteman eller vaktbetjent skall, då han uppnått

65 lefnadsår och tjenat 35 år, vara förpligtad att

med oafkortad lön såsom pension från tjensten afgå;

fullmägtige dock obetaget att låta med afsked anstå,

derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas

kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna

riksbanken och kan finnas villig att i tjensten qvarstå».

b) att § 89 i bankoreglementet skall erhålla följande

ändrade lydelse:

»Den tjensteman eller vaktbetjent, som, efter ådagalagdt

välförhållande i och utom tjensten, sig om afsked

anmäler, är, såvida han fylt sextio år och tjenat

35 år, berättigad att såsom pension för lifstiden åtnjuta

tre fjerdecfelar af innehafvande lön. Före uppnådda

sextio lefnadsår i förening med 35 tjensteår kan

afskedssökande endast i händelse af bevislig oförmögenhet

till vidare tjenstgöring pension erhålla. Pensionsbeloppet

bestämmes då efter tjensteåren allena, medelst

afdrag å tre fjerdedelars lön af en trettiofemtedel för

hvarje bristande tjensteår. Öfverstiga deremot tjensteåren

trettiofem och åldersåren sextio, ökas det ofvan

bestämda pensionsbeloppet med en trettiofemtedel för

hvarje Överskjutande tjensteår, eller ock med en sextiondedel

för hvarje Överskjutande åldersår, derest

detta sistnämnda beräkningssätt skulle för afskedssökanden

förmånligare utfalla.»

c) att vid bifall till hvad i mom. a) och b) här

ofvan föreslagits, bankoutskottet må erhålla uppdrag

att vid sammanfattning af bankoreglementet vidtaga

nödiga ändringar eller jemkningar i paragrafbeteckningen

och hänvisningar.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:113 Skrifvelse till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten