Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7

1894-04-16 · 94 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 91 av 94 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1894:7, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

1

N:o 7.

:'' i !'' : , »• ’ : - - ? 1 i: *: i*; '' K'' ; t; > n it- ''■■■’]

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1894, kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15

januari 1893 till och med den 14 januari 1894 i statsrådet förda protokoll,

nemligen öfver:

justitiedepartementsärenden från och med den 20 januari 1893 till

och med den 13 januari 1894;

justitieärenden från och med den 27 januari 1893 till och med den

30 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 27 januari 1893 till

och med den 13 januari 1894;

landtförsvarsärenden från och med den lti januari 1893 till och med

den 13 januari 1894;

sjö för svar särenden från och med den 20 januari 1893 till och med

den 13 januari 1894;

civil- och finansärenden från och med den 16 januari 1893 till och

med den 13 januari 1894; samt

ecklesiastikärenden från och med den 20 januari 1893 till och med

den 13 januari 1894.

På derom framstäld särskild begäran hafva derjemte till utskottet

öfverlemnats dels protokoll i ministeriel föredragning för den 2 februari

Bih. till Riksd. Prot. 1804. 3 Sami. 7 Höft. (N:o 7). ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

1894 rörande mot två svenska och ett norskt fartyg den 1 och den 2 augusti

1893 i Peterhead föröfvade våldsamheter, dels ock protokoll i kommandoärenden

för den 8 juni 1893 angående utdelande af en andaktsbok

till beväringsinän.

Vid den, jemlikt grundlagar^, af utskottet utöfvade, numera fullgjorda

granskning af dessa protokoll

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af

statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att höra, jemlikt

§ 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas, nemligen:

l:o.

Protokoll öfver landtförsvarsärenden för den 3 mars 1893,

n:o 16, och för den 10 i samma månad, n:o 3.

Sedan t. f. chefen för generalstaben i ett af honom den 23 augusti

1892 afgifvet, förslag till förbättrad härordning hemstält, att, för afhjelpande

af de obestridliga brister, som förefunnes i fråga om ledningen af

arméns sjukvård och anskaffandet af derför nödig materiel, fältläkarekontoret

måtte få förflyttas till arméförvaltningen och såsom en särskild byrå

införlifvas med dess intendentsdepartement, dervid åt den nya byrån tillika

skulle uppdragas att såsom en »fältläkarecorpsens hufvud stati om handhafva

alla facktekniska angelägenheter äfvensom sådana personella och mobiliseringS-

m. fl. frågor, som det då tillkom öfverfältläkaren att, antingen sjelf

afgöra eller till afgörande af medicinalstyrelsen förbereda, framlade Kongl.

Magt vid 1892 års urtima riksdag förslag till ny stat för arméförvaltningen,

i hvilken funnos uppförda anslag till en sjukvårdsbyrå inom samma

embetsverks intendentsdepartement. Detta förslag blef af Riksdagen bifallet.

Genom bref den 2 december 1892 uppdrog Kongl. Maj:t åt arméförvaltningen

å sagda departement att till Kongl. Maj:t inkomma med

förslag till de åtgärder, som för den nya byråns anordnande syntes redan

då kunna vidtagas. I en med anledning häraf den 7 februari 1893 aflåten

skrifvelse angaf arméförvaltningen såsom ärenden, hvarmed den förevarande

byrån skulle komma att taga befattning, sådana, som rörde an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

3

skattande, vård och redovisning af sjukvårds- och annan materiel, ombesörjandet

af sjukhusbyggnaders uppförande å arméns mötesplatser, alla

de göromål angående militärsjukvårds- och veterinärväsendet, som dittills

tillhört medicinalstyrelsen, samt eu del ärenden beträffande garnisonssjukhus

in. m. Vidare herastälde arméförvaltningen, som af anförd orsak

ansåg frågan om ordnandet af byråns embetsbefattning och de till densamma

inom arméförvaltningen öfverflyttade göromål icke för det dåvarande

böra göras till föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, att, enär bestämmelse

rörande förslags afgifvande till chefs- och assistentbefattningarna

inom byrån ännu saknades, Kongl. Maj:t behagade lemna uppdrag

åt generalintendenten, alt, i samråd med öfverfältläkaren för armén och vid

Stockholms garnison, till Kongl. Magt afgifva förslag å lämpliga personer

att erhålla fullmagter å nämnda tjenster.

Efter remiss afgaf derefter jemväl medicinalstyrelsen den 24 februari

1893 utlåtande i ärendet. Styrelsen anmärkte deri till eu början med

afseende å hvad arméförvaltningen sålunda anfört i fråga om deri nya

byråns verksamhetsområde, att utarbetandet af mobiliseringsförslag å sanitetspersonalen

ej funnes bland göromålen uppfördt; att planerna till nya

och vissa reparationer af gamla sjukhus fortfarande borde underställas styrelsen;

samt att arméförvaltningens uppgift derom, att byrån skulle öfvertaga

alla de göromål angående militärsjukvårds- och veterinärväsendet, som

dittills tillhört styrelsen, troligen härledde sig af skriffel. Beträffande åter

frågan om sättet för upprättande af förslag till de ifrågakomna tjensterna,

anförde styrelsen hufvudsakligen följande: Enligt gällande författningar föredroges

inom styrelsen alla frågor rörande befordring af militärläkare.

Lediga tjenster inom fåltläkarecorpsen, hvartill inga andra än legitimerade

läkare kunde utnämnas, kungjordes till ansökan i allmänna tidningarna tre

gånger med 30 dagars ansökningstid från första kungörelsedagen, och under

pågående krig meddelades underrättelse om ledigheten jemväl på arméns

generalorder. Ansökningarna skulle ställas till Kong]. Maj:t och åtföljas

af betyg öfver aflagda lärdomsprof samt tjensteförteekning. Efter ansökningstidens

utgång uppsatte styrelsen tre af sökandena å förslag efter ålder

i tjensten. Derjemte tillkomme det styrelsen att afgifva vitsord eller anmäla,

hvilken åt de sökande enligt dess öfvertygelse egde den största skickligheten

att förrätta tjensten, och borde bland sökande med lika meriter företräde

lemnas den, som tjenstgjort i fält. I händelse af olika meningar

inom styrelsen skulle omröstningsprotokoll bifogas. Efter förslagets uppsättande

och afgifvande af vitsord åt en af de sökande kunde besvär deröfver

inom 30 dagar ingifvas till kongl. landtförsvarsdepartementet. Undantag

från dessa föreskrifter angående militärläkares befordran egde endast

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

ram dels för öfverfältläkaren, hvilken utnämndes af Kongl. Magt efter förslag

af generaldirektören för medicinalstyrelsen, dels ock för fältläkare,

hvartill styrelsen egde föreslå den regementsläkare inom militärdistriktet,

styrelsen ansåge dertill vara mest förtjent och skicklig. Beträffande militärläkarnes

befordran och utnämning yttrade medicinalstyrelsen vidare, att, så

länge deras vetenskapliga utbildning vore till stor del öfverensstämmande

med de civila läkarnes, och militärläkarne ofta tillika innehade civila förordnanden

och dylikt, deras befordringsväsen borde fortgå på samma sätt

som dittills, så mycket mer som styrelsen egde fullständig kännedom om alla

svenska läkares kunskapsbetyg, tjenstetid och tjensteutöfning och vid alla

förslag till tjensters besättande toge desamma i noggrann pröfning och

samfäld öfverläggning, hvarigenom dessa grannlaga ärenden blefve beroende

af flere samverkandes kunskaper och erfarenhet, innan befordringsärendena

underkastades Kongl. Maj:ts pröfning och slutliga afgörande.

Tillika erinrade medicinalstyrelsen derom, att, enligt-den för styrelsen

utfärdade instruktion, densamma utöfvade högsta tillsynen öfver den

allmänna helso- och sjukvården i riket, äfvensom handlade de ärenden, som

anginge helso- och sjukvården vid landt- och sjöförsvaret, samt deröfver

skulle hafva noggrann tillsyn och vidtaga eller föreslå de instruktioner

eller åtgärder, hvilka till dess befrämjande ansåges nyttiga och nödiga,

så ock tillse, att de vid landt- och sjöförsvaret anstälde läkare noggrant

fullgjorde sina åligganden. På grund häraf ansåg medicinalstyrelsen för

sin del, att skäl ej blifvit anförda till afvikelse från gällande befordringsgrunder

och befordringssätt med afseende å de vid förevarande byrå anstälde

militärläkarne, utan hemstälde, att dessa tjenstår måtte tillsättas på

sätt, som för militärläkaretjenster i allmänhet funnes stadgadt, dervid endast

regementsläkare borde ega kompetens till fördelningsläkare-(byråchefs-)

befattningen. Uppsättandet af förslag till ifrågavarande tjenstår efter föregången

kungörelse i tidningarna syntes medicinalstyrelsen vara lämpligare,

än att styrelsen bland kompetente regementsläkare skulle på enskild väg

skaffa sig kännedom derom, hvilka skulle vara benägna att mottaga tjenstår

Vidare framhöll medicinalstyrelsen, att, derest ifrågavarande förslag

komme att afgifva^ af generalintendenten efter samråd med öfverfältläkaren,

militärläkarnes billiga anspråk att få sina meriter nöjaktigt bedömda syntes

fordra, att förslagets afgifvande ej måtte uteslutande tillkomma generalintendenten,

som ej haft eller, så länge styrelsens ställning till fältläkarecorpsen

bibehölles oförändrad, finge tillfälle att taga kännedom om sökande

läkares duglighet, då lian ej i likhet med styrelsen och öfverfältläkaren

hade tillfälle att af inkomna berättelser och rapporter bedöma deras verksamhet

och duglighet både såsom civila och militära läkare. På grund

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

5

häraf ansåg medicinalstyrelsen lämpligast, att, så länge densamma öfvervakade

fältläkarecorpsens verksamhet, förslaget uppsattes antingen af styrelsen

eller, derest detta förslag ej godkändes, af öfverfältläkaren. Skulle

förslag komma att afgifvas af generalintendenten i samråd med öfverfältläkaren.

borde särskild föreskrift lemnas, huru öfverfältläkarens åsigt vid

bedömande af de sökandes skicklighet och lämplighet för ifrågavarande

tjenster måtte komma, till Kongl. Maj:ts kännedom.

Den 3 mars 1893 föreskref Kongl. Maj:t, bland annat, dels i fråga

om ordningen för de i staten för sjukvårdsbyrån uppförde tjenstemäns tillsättning

in. in., att byråchefen och den som assistent anstälde läkaren skulle

utnämnas och förordnas af Kong]. Maj:t uppå af generalintendenten och

öfverfältläkaren gemensamt, afgifvet förslag; att, derest vid dylikt förslags

uppsättande generalintendenten och öfverfältläkaren icke kunde förena sig

om samma person, generalintendenten skulle hafva utslagsrösten; öfverfältläkaren

dock obetaget att i det. protokoll, som för sådan händelse skulle

föras, och hvarur vid förslagets afgifvande utdrag skulle till Kongl. Maj:t,

öfverlemnas, få sin särskilda mening antecknad; att till byråchef ej skulle

föreslås annan än den, som fullgjort de för anställning som regementsläkare

stadgade vilkor, och till assisterande läkare ej annan än den, som

vore kompetent att söka bataljonsläkarebefattning vid armén, samt att

byråchefen och den assisterande läkaren skulle tillhöra fältläkarecorpsen,

den förre som fördelningsläkare och den senare som förste bataljonsläkare,

dels ock att, åtgärder ofördröjligen skulle vidtagas för tillsättning af byråchefsbefattningen.

Sedan derpå generalintendenten och öfverfältläkaren genom note

samma dag undfått uppdrag att gemensamt afgifva förslag till besättande

af sistnämnda tjenst, uppsattes den 8 mars 1893 af dem å förslag till

befattningen regementsläkaren vid kongl. göta trängbataljon Carl Christian

Ekeroth. öfverfältläkaren var emellertid dervid af skiljaktig mening samt

ansåg för sin del, att regementsläkaren vid kong], svea trängbataljon Gustaf

-Johan Anton Dunér borde uppföras å förslaget.

Enligt hvad handlingarna utmärka, aflade regementsläkaren Dunér,

som är född 1840, sina medicinska examina med sammanlagdt 25 V2 betyg

och blef 1874 medicine doktor, befordrades 1872 till andre och 1880 till

förste bataljonsläkare samt 1881 till regementsläkare, hvarjemte han tre år

tjenstgjort. såsom sjukhusläkare vid kongl. allmänna garnisonssjukhuset.

Man har företagit flera utländska vetenskapliga, resor, deribland en åren

1877—1878, under hvilken häri tre månader var anstå,ld såsom chefsläkare i

rumänisk krigstjenst vid fältsjukhus samt i åtskilliga främmande länder

studerade militärläkareväsendet, eu våren 1879 på regeringens uppdrag för

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att taga kännedom om i Ryssland utbruten pest samt en 1880, då han bevistade

höstmanövrerna i Schweiz. Regementsläkaren Dunér var 1875—

1884 amanuens å medicinalstyrelsens fältläkarekontor, 1876—1885 sekreterare

i komitén för ordnande af den militära sjukvården, 1878 adjutant

hos öfverfältläkaren under fälttjenstöfningarna, 1886—1888 medlem af

komitén för utarbetande af reglemente för härens sjukvård i fält, lärare

i krigshistoria och medicinallagfarenhet vid militärläkarekursen 1886—1892

samt flera år kommenderad till generalstabens fältöfningar. Sedan 1881 är

lian ledamot af krigsvetenskapsakademien.

Beträffande den å förslaget uppförde regementsläkaren Ekeroth inhemtas

af handlingarna, att han, som är född 1850, med tillsammans

17''/2 betyg aflade sina medicinska examina och 1881 blef medicine licentiat;

att han 1882 anstäldes som andre och 1886 befordrades till förste

bataljonsläkare samt 1892 utnämndes till regementsläkare; att han tidtals

bestämdt garnisonsläkaretjensten å Karlsborg; samt att han kommenderades

1887 till militärläkarekursen och 1890—1892 till generalstabens

fältöfningar.

Till det vid förslagets upprättande förda protokoll yttrade öfverfältläkaren,

att han efter granskning af officiella uppgifter om de båda föreslagna

militärläkarnes meriter samt efter öfvervägande af hvilkendera af

af dem egcle den största skickligheten och lämpligheten att bestrida ifrågavarande

tjenst, på grund af de befattningar och uppdrag, hvilka varit regementsläkaren

Dunér anförtrodda, ansett, att han, som inom fältläkarecorpsen

intoge ett framstående rum till följd af sill långvariga, utmärkt förtjenstfulla

verksamhet, sina omfattande kunskaper och stora erfarenhet, borde

ega företräde framför regementsläkaren Ekeroth.

Den 10 mars 1895 utnämnde Kongl. Magt regementsläkaren Ekeroth

till chef för ifrågavarande sjukvårdsbyrå.

Alla bestämmelser om åliggande för underordnade myndigheter att

till Kongl. Maj:t afgifva förslag till tjenster hafva tydligen sin grund i den

synnerliga vigten af att Kongl. Magt till ledning vid tillsättande af befatfningar

erhåller på erfarenhet och sakkunskap stödda utlåtanden derom,

hvilka personer lagligen böra till dem ifrågakomma. Stadganden angående

ordningen för afgifvande af sådana förslag måste således för att motsvara

sitt ändamål innebära de största möjliga garantier för att de grundsatser

i fråga om befordringsväsendet, § 28 regeringsformen fastställer, jemväl

vid förslags uppsättande blifva iakttagna.

Huruvida bestämmelserna angående sättet för afgifvande åt förslag

till ifrågavarande tjenster inom sjuk vårdsby rån i arméförvaltningens inten
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

7

dentsdepartement kunna anses medföra säkerhet i nämnda afseende, synes

dock utskottet mer än tvifvelaktigt. Utan nämnvärdt beaktande af medicinalstyrelsens

sakrika och, enligt utskottets åsigt, väl grundade utlåtande

i ärendet har Kongl. Maj:t uppdragit åt generalintendenten och öfverfält1

åkaren att upprätta förslag till förevarande befattningar. Att den förre af

desse embetsman, hvilken utslagsrösten dessutom tillerkändes, skulle ega

den sakkunskap och de förutsättningar i öfrigt, hvilka synas erforderliga

för fullgörande af nämnda uppdrag på sådant sätt, att derigenom syftemålet-

med förslags upprättande förverkligas, torde emellertid, med hänsyn

till hvad medicinalstyrelsen i ärendet yttrat, knappast kunna anses möjligt-

Utskottet har icke förbisett, att ifrågavarande tjenstår af sina innehafvare

kräfva äfven administrativ skicklighet, men det synes utskottet

likväl uppenbart, att medicinalstyrelsen eller Åkerfält!åkaren, hvilka icke

lära sakna förmåga att bedöma vederbörandes duglighet jemväl ur denna

synpunkt, äfven med afseende fästadt härå bort framför generalintendenten

erhålla bestämmanderätt vid afgifvandet af förevarande förslag. Föreskriften

att generalintendenten dervid eger utslagsrösten innebär, enligt utskottets

uppfattning, ett- sådant förbiseende af den betydelse, sakkunskapen i förevarande

fall eger, att detsamma icke torde vara förenligt med rättvisa

grundsatser i fråga om befordringsväsendet.

Det är icke egnadt. att väcka förvåning, att bestämmelser af sådan

art skulle vid tillämpningen visa sig föga motsvara sitt- ändamål. Regementsläkaren

Ekeroth, hvilken framför regementsläkaren Dunér uppfördes å

förslaget och sedermera af Kongl. Maj:t utnämndes till innehafvare af ifrågavarande

byråchefsbefattning, synes vid granskning af de två militärläkarnes

meriter vara, sin medtäflare så underlägsen, att någon jemförelse dem emellan

i sådant hänseende knappast kan ifrågakomma. Beträffande åter deras skicklighet,

lärer väl större vigt- böra tillmätas öfverfältläka-rens på sakliga- skäl

stödda uttalande än generalintendentens utan angifna grunder meddelade

förord.

På grund häraf har utskottet ansett, a-t-t förevarande ärendens behandling

icke öfverensstämmer med regel!ngsformens stadgande, att Konungen

skall vid alla befordringar fästa afseende endast å de sökandes förtjenst- och

skicklighet, och för tv funnit sig icke kunna underlåta att desamma för

Riksdagen anmäla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

2:o.

Protokoll öfver 1 andtförs varsärenderi för den 3 mars, n:o 20,

för den 5 maj, n:o 7, för den 30 juni, n:o 11, för den 4 augusti,

n:o 3, för den 18 augusti, n:o 7, för den 1 september, n:is 4, 5

och 6, för den 15 september, n:o 19, samt för den 20 oktober, n:o 3.

Vid åtskilliga tillfällen under loppet af nästlidet år fattade Kongl.

Maj:t i kommandoväg beslut om vidtagande af åtgärder, Indika föranledde

statsutgifter, samt. meddelade derpå i statsrådet föreskrifter om gäldande af

de sålunda uppkomna kostnaderna.

Så har genom särskilda generalorder den 24 februari, den 1 maj, den

20 juni, den 29 juli, den 23, den 26 och den 28 augusti samt den 14

september 1893 Kongl. Maj:t befäl! kaptenen vid kongl. Jönköpings regemente

J. C. Lemchen, öfverstelöjtnanten i generalstaben C. O. Nordensvan,

kaptenen vid kongl. första svea artilleriregemente R. E. Ossbahr, löjtnanten

vid kongl. första, göta artilleriregemente grefve G. O. F. Mörner,

öfverstelöjtnanten i generalstaben G. F. O. Uggla, löjtnanterna vid kongl.

vendes artilleriregemente H. A. Gemzell och vid kongl. första svea artilleriregemente

C. A. Breitholtz, majoren vid generalstaben A. F. von Matern, kaptenerna

vid samma stab O. F. M. Silfverstolpe och J. G. F. Wrangel äfvensom

löjtnanten vid kongl. första göta artilleriregemente C. E. N. Martin att

företaga tjensteresor till utlandet samt genom beslut i statsrådet den 3 mars,

den 5 ma], den 30 juni, den 4 augusti samt den 1 och den 15 september

samma år förordnat om kostnadsersättning för dessa resor.

Vidare inhemtas af protokollet öfver landtförsvarsärenden för den 18

augusti 1893, att, sedan jemlik! generalorder den 19 maj 1892 i afseende

å kongl. Norrbottens regementes volontärskola föreskrifvits, bland annat, att

chefen skulle ega att med lämpliga personer träffa aftal om meddelande af

undervisning vid skolan i kristendom, sång och finska språket mot den ersättning,

som Kongl. Maj:t, på förslag af chefen, ville bestämma, Kongl.

Magt berörda den 18 augusti medgifvit, att till nämnda lärare finge mot

viss undervisningsskyldighet för dem utbetalas arfvoden till sammanlagd!

belopp af 1,375 kronor att utgå från anslaget till indelta arméns och

Ver mlands fältjägarecorps’ vapenöfningar.

Enligt Kongl. Maj:ts till 1893 års Riksdag aflåtna proposition angående

statsverkets tillstånd och behof skulle byråchefsassistents- och adjutantsbefattningarna

i arméförvaltningens intendentsdepartement före innevarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

9

års början indragas och de till arfvoden åt beinälde tjensteman anslagna

belopp disponeras för andra ändamål. Med godkännande af detta förslag

faststälde Riksdagen derefter stater för intendenturcorpsen och arméförvaltningen.

Kong!. Maj:t förordnade emellertid det oaktadt den 20 oktober 1893

i kominandoväg regementsintendenten vid kongl. första lifgrenadierregementet,

C. J. G. Fries att vara byråchefsassistent i nämnda departement under

innevarande år samt beslöt samma dag i statsrådet, att för denna befattnings

upprätthållande skulle för nyssnämnda år från intendenturcorpsens anslagsmedel

utgå ett arfvode af 1,500 kronor, hvarjemte Kongl. Maj:t på samma

gång föreskref, att såsom adjutant i intendentsdepartementet skulle äfven

för innevarande år anställas en ej på intendenturcorpsens nya stat anstäld

intendenturtjensteman mot åtnjutande af ett arfvode utaf 2,000 kronor för

år att likaledes utgå från intendenturcorpsens anslag. Den af Kongl. Maj:t

föreslagna och af Riksdagen bifallna indragningen af ifrågavarande två befattningar

har således icke vunnit tillämpning.

Utskottet anser det vara af synnerlig vigt, att användningen af den

ordning, grundlagen med afseende å kommandomålen föreskrifver, icke

rner än nödigt utsträckes. Enligt hvad ordalydelsen af § 15 regeringsformen

gifver vid handen, har det ingalunda undgått grundlagsstiftarnes

uppmärksamhet, att dessa ärenden i vissa fall kunna ega en för hela

rikets välfärd afgörande betydelse, men de hafva icke ansett sig deraf

förhindrade att ej allenast utesluta dessa mål från den mångsidigare pröfning,

som egnas öfriga regeringsärenden, utan äfven, på sätt §§ 38 och

105 regeringsformen utvisa, väsentligen inskränkt den ende rådgifvarens

ansvarighet. Ehuru dessa omständigheter bort mana till den största

möjliga vaksamhet och noggrannhet vid uppdragandet af gränslinien

mellan kommandomålen och de allmänna regeringsärendena, sakna grundlagar^

hvarje stadgande i detta afseende med undantag af den betydelselösa

bestämmelsen i § 15 regeringsformen, hvilken blott utgör eu

omskrifning åt ordet kommandomål. Denna betänkliga brist i grundlagsstiftningen

uppmärksammades också redan kort efter det nya statsskickets

införande. Sedan Kongl. Maj:t genom särskilda författningar den 19 juni

1810 och den 24 januari 1815 sökt uppdraga eu bestämd gränslinie mellan

de embetsåliggänden, som skulle tillkomma å ena sidan dåvarande rådgifvande

i kommandomål, generaladjutanterna för armén och flottorna, och å

den andra statssekreteraren för krigsärendena, framlade Kong!. Maj:t i proposition

den 31 mars 1818 för Rikets Ständer förslag om införande i regeringsformen

af närmare bestämmelser i förevarande afseende. Enligt detta

förslag, som innefattade de grundsatser, hvarpå sistnämnda förordningar

Bill. till /liksd. Prat. 1834. 3 Sami. 7 ljuft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

hvilade, skulle med kommandomål förstås »sådana enkla militäriska mål,

som icke efter grundlagen höra till föredragning i statsrådet och statssekreterarnes

expedition; icke leda till stiftande af nya, icke till ändring,

förklaring eller rubbning af gällande lagar och allmänna ekonomiska författningar,

eller uti dispositionen af allmänna medel». Dessa uttryck för

Kongl. Maj:ts uppfattning om innebörden af grundlagarnes bestämmelser i

nu ifrågavarande ämne samt ett noggrant aktgifvande på öfriga stadganden i

dessa lagar, hvilka i nämnda hänseende kunna lända till upplysning, synas

utvisa, att allenast enkla militära mål, som afse rena verkställighetsåtgärder,

böra i kommandoväg behandlas. Man har emellertid allt för ofta fått erfara,

att Kongl. Maj:t vid tillämpningen frångått sin sålunda uttalade åsigt om

kommandomålens område, och det torde icke vara öfverflödigt att erinra,

hurusom utskottet vid flera tillfällen funnit sig föranlåtet att fästa Riksdagens

uppmärksamhet, derpå, att i kommandoföredragning inblandats ämnen,

som bort från densamma vara alldeles afskilda.

Hvad angår ofvan antecknade under nästlidet år af gjorda ärenden,

måste beslutet i statsrådet anses såsom en följd af det i kommandoväg

skedda afgörandet och eger derför endast formel betydelse, en ordning för

behandlingen af dylika frågor, som ingalunda år förenlig med den uppfattning

af omfånget för kommandoföredragningen, utskottet anser med

grundlagen öfverensstämmande. Med afseende å ett dylikt tillvägagående

vid handläggningen af ett ärende, likartadt med de nu ifrågavarande, yttrade

utskottet vid 1868 års riksdag, bland annat, följande: »Utskottet anser sig

kunna befara, om anslagsfrågor på dylikt sätt behandlas, att Kongl. Maj:t

i kommandoväg skulle i ett eller annat fall komma att disponera statens

medel till ändamål — låt vara i och för sig goda och nyttiga, men hvilka

Kongl. Maj:t, då medlen sedermera skolat i statsrådet utanordnas, funnit

hafva bort stå tillbaka för gagneligare och mera magtpåliggande». T öfverensstämmelse

med detta uttalande, h vilket utskottet anser fortfarande ega

giltighet, borde vid behandlingen af mål af förevarande art anslagsfrågan

städse afgöras i statsrådet, innan något beslut i kommandoväg fattades.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har utskottet ansett sig

böra anmäla förevarande ärenden för Riksdagen.

3:o.

Protokoll öfver sjöförsvarsärenden för den 24 mars 1893, n:o 6.

Sedan Rikets Ständer år 1812 bifallit ett af Kongl. Maj:t framstäldt

förslag, att ett invalidhus skulle inrättas å något af de kongl. lustslotten,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial Ar:o 7.

11

samt att alla vid f. d. adelsfaneregeinentet indragna boställen, indelningar

och räntor skulle anslås till understöd åt nämnda inrättning, samladoes

under åtskilliga år de deraf inflytande medlen för berörda ändamål. År

1822 öppnades emellertid en invalidinrättning å Ulriksdals slott, deri enligt

§ 2 af det för densamma den 30 september 1823 utfärdade reglemente

skulle såsom invalider emottagas afskedade krigsmän från armén och flottorna,

företrädesvis sådana, som blifvit blesserade eller utmärkt sig genom

tapperhet och välförhållande. Kostnaderna för denna inrättnings vidmagthållande

visade sig dock snart vara allt för höga i förhållande till det dermed

ernådda resultatet, och i följd häraf heinstälde Rikets Ständer vid

såväl 1840—1841 som 1844—1845 års riksdag, att invalidinrättningen måtte

upplösas. I skrifvelse till Ständerna den 3 december 1847 tillkännagaf

Kongl. Maj:t, att såsom en förberedande åtgärd till den påyrkade förändringen

förordnats, att tills vidare ingen invalid finge å Ulriksdal intagas, hvarjemte

Kongl. Maj:t, med framhållande af angelägenheten af att städse ega

nödiga medel ■ för att åt de afskedade och i behof stadde krigsmän, för

hvilka invalidinrättningen varit afsedd, kunna på annat sätt bereda vård

och underhåll, förbehöll sig, att de till nämnda inrättning anslagna hemmansräntor

äfvensom invalidhusfondens samlade kapital fortfarande och allt

framgent skulle förblifva till Kongl. Maj:ts disposition, så att de af berörda

räntor och kapital inflytande årliga tillgångar måtte efter behof

kunna användas till pensioner och gratifikationer åt sådane afskedade krigsmän

af såväl armén som flottan, hvilka enligt då gällande föreskrifter kunde

å invalidinrättningen intagas, samt uppkommande öfverskott tilläggas den

redan befintliga kapitalfonden. Tillika förklarade Kongl. Maj:t sig anse

pensionernas belopp kunna bestämmas, på sätt Ständerna jemväl föreslagit,

nemligen till 200 rd:r för officer, 133 rd:r 16 sk. för underofficer och 80

r:dr (b:ko) för korporal eller soldat, hvilket sistnämnda belopp dock borde

kunna förhöjas, när särskilda omständigheter dertill föranledde. I skrifvelse

den 2 juni 1848 förmälde sig Ständerna icke hafva något att erinra mot

det af Kongl. Maj:t gjorda förbehåll och lemnade således sitt bifall dertill,

att nämnda heinmansräntor, äfvensom fondens samlade kapital fortfarande

såsom dittills finge förblifva till Kongl. Maj:ts disposition. Invalidinrättningen

blcf snart derefter upplöst.

Af fondens afkastning har sedermera eu del årligen besparats för

att i öfverensstämmelse med dess syftemål bestrida det ökade behof af

understöd och pensioner, som vid krigstillfällen kan uppstå. Kong]. Maj:t

har jemväl anvisat ett visst belopp af fondens tillgångar att från år 1882

utgå till Vadstena krigsmanshuskassa (för år 1893 30,000 kronor) såsom

understöd till förbättrande af den derifrån bestridda ordinarie pensione
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

ringel! af arméns manskap. Vidare användes en del af dessa medel till

pensioner åt afskedade svärdsman och innehafvare af svärdsmedalj. Den

återstående årliga af hornsten af fonden, hvars förvaltning sedan 1872 års

utgång ålegat statskontoret, fördelas af Kongl. Maj:t såsom gratifikationer

till behöfvande afskedade krigsmän, efter ansökning för personer, som tillhört

armén, hos kongl. landtförsvarsdepartementet och för personer, som

tillhört flottan, hos kongl. sjöförsvarsdepartementet.

Såvidt de af utskottet nu granskade statsrådsprotokoll utmärka, utdelades

nästlidet år sådana nådegåfvor till sammanlagdt belopp af 65,685

kronor, deraf 30,320 kronor till 94 officerare, 7,330 kronor till 93 underofficerare

och deras vederlikar samt 28,035 kronor till 1,717 personer tillhörande

manskapet, hvadan de utdelade understödsbeloppen i medeltal utgjorde

för officer 322 kronor 55 öre, för underofficer 78 kronor 82 öre

och för menig 16 kronor 33 öre. Det sätt, hvarpå fondens medel disponerats,

innebär sålunda en ganska väsentlig afvikelse från de af Kongl. Maj:t

godkända bestämmelserna beträffande storleken af de från densamma utgående

understöden, en afvikelse, hvilken synes desto märkligare, som, enligt

utskottets åsigt, någon giltig anledning till en dylik rubbning af samma

föreskrifter icke förefinnes. Utskottet anser det på samma gång böra särskildt

framhållas, att summan af de nästlidet år till officerare sålunda

utdelade belopp öfverstiger den del af förevarande medel, som under

samma tid tillfallit menige, oaktadt den på senare år skedda förbättringen

af officerarnes löne- och pensionsförhållanden bort föranleda dertill, att

det behof af understöd, som vid fastställandet af ifrågavarande bestämmelser

i vissa fall kunde för dem förefinnas, numera upphört. Deremot

torde manskapets löneförhållanden sällan lemna dem tillfälle till bespalfingar,

och de pensioner, som af menige åtnjutas, äro alldeles otillräckliga

för det torftigaste lifsuppehälle.

Bland de talrika fall under nästlidet år, då till officerare utdelats

högre understödsbelopp än enligt gällande föreskrifter är medgifvet, har

utskottet, med hänsyn till dervid förekomna omständigheter, framför andra

funnit sig böra för Riksdagen anmäla den på föredragning af herr statsrådet

och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet den 24 mars 1893

beslutade åtgärden, att af ifrågavarande medel tilldela f. d. kommendören

grefve A. R. Cronstedt ett understöd af 500 kronor. I motsats till hvad

statsrådsprotokollet synes utvisa och för erhållande af sådan nådegåfva

torde böra anses erforderligt, har grefve Cronstedt icke ens till Kongl. Maj:t

ingifvit någon formlig ansökning om understöd. De infordrade handlingarna

innehålla i detta afseende allenast en af grefve Cronstedt till expeditionschefen

i kongl. sjöförsvarsdepartementet aflåten skrift, deri grefve Cronstedt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

13

förmäler sig öfversända ett intyg i och för det honom »tilldelade understödet

från invalidhuskassan». Detta intyg, som är utfärdadt den 1 mars

1893 af am i ral i tétspastor n F. A. Bergfin, utvisar endast, att grefve Cronstedt

är född den 1 april 1819 och lefver. Att, såsom statsrådsprotokollet

tillika gifver vid handen, bevekande omständigheter skulle föreligga i detta

fall, saknar således allt stöd af ansökningshandlingarna.

Enligt hvad till utskottets kännedom kommit, var grefve Cronstedt för

nä stlid et år uppskattad till en inkomst af 4,410 kronor för pension, 500 kr.

af enskild tjenst samt 500 kronor för särskild nådegåfva, hvarjemte han eger

gård i Karlskrona. En officer, hvilken i likhet med grefve Cronstedt åtnjuter

pension till belopp af 4,410 kronor, kan, enligt utskottets uppfattning, svårligen

anses berättigad att komma i åtanke vid fördelning af medel, ämnade

att bereda vård och underhåll åt sådane afskedade och i behof stadde krigsmän,

för hvilka invalidinrättningen var afsedd. Det anspråk på underhåll af

staten, för hvilket han må ega fog, synes redan genom tilldelandet af nämnda

pensionsförmåner vara väl tillgodosedt. Af de menige, hvilka vid samma

tillfälle som grefve Cronstedt undfingo nådegåfvor ur fonden, tilldelades

icke någon högre belopp än 30 kronor, oaktadt många af dem på. grund

af ålderdomssvaghet, sjukdom och dylikt synas hafva varit i stort behof

af mera verksam hjelp. De understödsbelopp, hvilka utgå från fonden,

torde väl aldrig kunna komma att motsvara de ständigt växande krafvel),

men rättvisa och billighet borde dock mana, att vid fördelningen af dessa

medel de mindre lyckligt lottade blefve bättre än hitintills tillgodosedda.

Stockholm den 16 april 1894.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Reservationer:

af herr Bergius, som ansett de under Do, 2:o och 3:o här ofvan

omnämnda regeringsåtgärder icke vara af beskaffenhet, att de bort föranleda

utskottet att derom hos Riksdagen göra anmälan enligt 107 § regeringsformen

;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N-.o 7.

af herrar von Strokirch, Behm, Gustaf Berg, friherre Wrangel von

Brehmer och Ungei'', som instämt med herr Bergius;

af herr Nyström, som i fråga om andra anmärkningspunkten ansett,

att anslagsfrågornas pröfning i statsrådet icke med nödvändighat står i

beroende af förut i kommandoväg fattade beslut, och att således statsrådet

kunnat utöfva den inverkan på anslagsfrågorna, som vederbort, samt beträffande

tredje punkten i fråga om understödet till grefve Cronstedt ansett,

att af inhemtade upplysningar framgår, att bevekande omständigheter

förelegat till stöd för den föredragande statsrådsledamotens handlingssätt,

hvartill kommer att samma åtgärd föregående år i konstitutionsutskottet

lemnats utan anmärkning;

af herr Helander, som instämt beträffande första punkten med herr

Bergius och i fråga om andra och tredje punkterna med herr Nyström;

af herr Samzelius, som beträffande första punkten instämt med herr

Bergius, icke deltagit i utskottets slutliga behandling af de uti andra punkten

omförinälda ärenden, samt i fråga om tredje anmärkningspunkten yttrat:

»Sedan, enligt hvad jag inhemtat, rättelse för framtiden numera egt rum

uti det i tredje punkten omförmälda ärende, så finner jag i öfverensstämmelse

med den åsigt, jag före ärendets afgörande i utskottet tillkännagifvit,

mig sakna tillräcklig anledning att nu biträda den i denna punkt framstälda

anmärkning»;

af herr Alin, som yttrat:

»Det sätt, hvarpå utskottet äfven detta, år utöfvat sin i §§ 106 och

107 regeringsformen stadgade pligt, föranlåter mig att erinra om dessa

paragrafers verkliga betydelse. Jag kan ej göra det bättre än genom att

meddela den framställning deraf, som lemnats af den statsman, hvilken

framför alla andra har äran af regeringsformens författande. Denna framställning

af »Rätta förståndet och rätta användandet af 106 och 101 §§

i Sveriges regeringsform» finnes tryckt i tidskriften Svea för 1826 och

lyder sålunda:

»Konungens rådgifvare kunna skada nationen på tvenne olika sätt;

antingen genom råd och medverkan till uppenbar öfverträdelse af rikets

lagar, eller genom råd till förderfliga, ehuru icke lagkränkande, styrelseåtgärder.

I rådgifningen deltaga statssekreterarne; men äfven, derutöfver, ål i gger

det dem, att bereda och föredraga målen till Konungens afgörande,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

15

samt att utfärda Dess höga beslut. De kunna i denna verksammare befattning

skada riket och enskilda medborgare, antingen genom veld vid

ärendenas föredragning, eller genom ett svikligt expedierande af Konungens

beslut, eller genom försumlighet att fullgöra sina flerfaldigt embetspligter,

eller, ändtligen, genom oskicklighet dertill.

Uti en konstitutionelt ordnad monarki, hvarest Konungens person

är helig och hans gerningar mot allt åtal fredade, måste, till folkets säkerhet

och statsförfattningens bestånd, Konungens rådgifvare vara ansvarige

för sina råd och handlingar. Då vår regeringsforms stiftare skulle bestämma

denna ansvarighet, funno de nödigt att, i sin föreställning af

framtida möjligheter, skilja juridiskt bevisliga och straffbara lagbrott, hvilka

Konungens rådgifvare kunde begå, från blotta, dem till last lagda, felaktigheter,

skadliga för samhället, men icke kränkande dess lagar och följaktligen

i rättshänseende ostraffliga. Om de förra handlar 106 §, om de

senare 107 § i regeringsformen.

Magten att göra dessa vigtiga §§ gällande tillkommer i främsta

rummet Riksens Ständers vid hvarje riksdag valda konstitutionsutskott, som

granskar statsrådets protokoll och som pröfvar de af andra utskott eller

af enskilda riksdagsmän frambragta anmärkningar mot Konungens rådgifvare,

hvilka anmärkningar, innan denna pröfning föregått, endast i föreskrifna

allmänna ordalag kunna gifvas stånden till känna, men icke af dem

till någon öfverläggning upptagas. »Finner utskottet af statsrådets protokoll»

— så lyder 106 § — »att någon statsminister, statsråd, hofkansleren,

statssekreterare eller annan ledamot af statsrådet, eller den embetsman, som

i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat mot denna

regeringsforms tydliga föreskrift, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf

eller af andra rikets gällande lagar, eller underlåtit att göra föreställningar

mot sådana öfverträ delser eller dem vållat och befrämjat genom uppsåtlig t

fördöljande af någon upplysning, då eger konstitutionsutskottet att ställa

eu sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför riksrätt.» Den 107 §

åter säger: »Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter

samfäldt eller en eller flera af dem uti deras rådslag om allmänna mått

och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon statssekreterare

icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, ege

då utskottet att sådant tillkännagifva för Riksens Ständer, hvilka, om de

finna rikets väl det kräfva, kunna hos Konungen anmäla deras önskan, att

han ville ur statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, mot hvilka

anmärkning blifvit gjord. Frågor uti detta ämne kunna i Riksens Ständers

plena väckas och af andra Riksens Ständers utskott än konstitutionsutskottet

andragas; men icke af Riksens Ständer afgöras förr, än sistnämnda utskott

s. 16 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

16

deröfver blifvit hördt. Under Riksens Ständers öfverlag g ning ar derom skola

icke Konungens beslut uti mai, som röra enskilda personers eller korporationers

rättigheter och angelägenheter kunna ens nämnas, ännu mindre någon

Riksens Ständers pröfning underställas.»

De afsigter, som ledde regeringsformens stiftare och hvilka det hela

af denna grundlag uppenbarar, framlysa äfven i de nu anförda §§. — En

revolution var utförd; men en revolution, som upprätthöll staten och tronen

mot verkningarna af eu egensinnig konungs oförstånd; men utförd med

samma moderation, hvilken, utan exempel ibland andra folk än det svenska,

hade trettiosju år dertillförene utmärkt en annan, lika nödvändig för att

upprätthålla staten och tronen mot nationalrepresentationens öfvervåld. Hvad

ville det eniga konstitutionsutskott, som föreslog våra nu gällande grundlagar?

Hvad ville de, ännu då och så länge det handlade om rikets frälsning

lika eniga, ständer, som antogo dessa lagar? De ville, varnade af

en dubbel erfarenhet, bevara nationen mot skiftande förtryck af de begge

högsta samhällsmagterna, hvilka inom en mansålder hade, hvardera i sin

ensidiga rigtning och hvardera till förhatlig ytterlighet, framgått, lika

oåterhållna och lika förödande. De ville befästa monarkien derigenom, att

de återgåfvo nationalförtroendets styrka, både mot aristokraters inkräktningsförsök

och mot demagogers vilda anfall, åt den konungamagt, af

hvilken allena svensken tål att styras, samt af hvilken han varit styrd, så

ofta han känt sig lycklig och gjort sig aktad. De ville åt Konungens person

försäkra utöfningen af denna makt, men tillika emot ränker och förvillelser

skydda hans sinne. Derföre ville de omgifva honom med ett ansvarigt

råd, med ett råd, som behöfde förena hos sig hans och folkets

förtroende; men icke med ett råd, som kunde trycka hans namnstämpel

under sina egenraägtiga beslut; icke med ett råd, hvilket endast vore någon

öfverlägsen faktions ombud, och som, vid den ena Riksdagen tillsatt af

denna faktion, kunde, vid den nästföljande, af en annan då mägtigare

afmattas.

Ansvarigt skulle Konungens statsråd vara, men, i juridisk mening,

ansvarigt endast för uppenbarliga öfverträdelser af lagarnes tydliga bud,

eller för medverkan till sådana öfverträdelser genom uppsåtligt fördöljande

af någon upplysning. Dess ledamöter borde således aldrig kunna anklagas

för förmenta, utan blott för otvifvelaktiga förbrytelser, begångna med fullt

uppsåt (dolus) och ej af ovarsamhet (culpa). Det borde icke kunna hända,

att Riksens Ständers konstitutionsutskott, vida upphöjdt öfver en poliskammares

bestämmelse, någonsin blottstälde för missaktning sin frihetsvårdande

myndighet genom en så osäkert grundad anklagelse mot någon af Konungens

rådgifvare, att riksrätten måste, utan all tvekan, enhälligt frikänna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

17

honom. Endast råd och medverkan till öfverträdelser af regeringsformen

och af andra rikets gällande lagar skulle konstitutionsutskottet ega att

beifra; således icke råd till afvikelser från någon af dessa otaliga ekonomiska

författningar, till hvilkas stiftande, upphäfvande och förändring Konungen

och Riksens Ständer icke sammanverka, och som derför ej kunna, i

sträng bemärkelse, kallas lagar.

Men Konungens statsråd skulle icke allenast vara bundet till den

legala ansvarighet, som regeringsformens 106 § stadgar. Det borde äfven,

efter denna grundlags anda, förena hos sig Konungens och folkets förtroende

och således vara mera än ostraffligt, d. v. s. vara för vilja och förmåga

aktningsvärdt.

Under den så kallade frihetstiden, ifrån 1719 till 1772, var Konungen

oingifven af ett råd, hvilket, deltagande med honom i besluten och ej sällan

x honom öfverröstande, icke behöfde hans förtroende, men berodde helt ocli

hållet af Riksens Ständers. En sådan uti riksstyrelsen ingripande aristokratisk

rådskorporation ville 1809 års konstitutionsutskott och Ständer icke

upplifva. De bildade derför ett statsråd, hvars ledamöter Konungens fria

förtroende allena kunde kalla och bibehålla, men hvars handlingssätt nationens

representanter hade att granska, med rättighet, om de funne rikets

väl det fordra, att till Konungen framställa en underdånig önskan, att han

ville afskeda dem ibland sina rådgifvare, hvilka ansåges hafva, genom skadliga,

ehuru ej lagstridiga råd, genom försummelser eller oskicklighet, förlorat

folkets förtroende. Då likväl också Konungen hade, i detta såsom i

andra fall, att bedöma, hvad rikets väl kunde fordra, och det på hans pröfning

deraf samt på hans godtfinnande ankomme att bifalla eller förkasta

en sådan önskan, så skulle den icke ega någon juridisk kraft, utan blott

en moralisk, bestämd af de framstälda skälens och de verkande afsigternas

moraliska halt.

För att bevara denna kraft obesmittad af lag egennytta och oförryckt

af tillfälliga hänförelser, stadgade regeringsformens stiftare uti 107 §, att

Riksens Ständers ifrågavarande önskningsrätt endast då kunde utöfvas, i fall

statsrådets ledamöter uti sina rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit

rikets sannskyldiga nytta, eller om någon statssekreterare icke med

oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat. Under öfverläggningen

derom finge ej Konungens beslut — och följaktligen icke heller

de dem beredande rådslagen — uti mål, som rörde enskilda personers

eller korporationers rättigheter och angelägenheter, ens nämnas, ännu mindre

någon Riksens Ständers pröfning underställas. Sådana speciella mål, dem

de små sinnena vanligen omfatta med den varmaste ifver, och vid hvilkas

bedömande de oädlaste passionerna verka mägtigast, borde icke komma i

Bill. till Riksd. Prat. 1894. J Sami. 7 Höft. ‘6

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

betraktande, då fråga vore om ett steg af så allmän och ofta så oberäknelig

verkan, som det att hos Konungen, i folkets namn, begära dess rådgifvares

entledigande. Hela rikets väl, men icke något enskildt intresse, ehvad tillfällig

vigt derå lades, kunde rättfärdiga en sådan begäran. Den rena

patriotismen allena borde alltså leda Riksens Ständer vid utöfningen af en

makt, så vådlig som denna, om den missbrukades, och så lätt att missbruka,

om ej en kraftfull, moralisk känsla återhölle ärelystnadens, tadelsjukans,

hämndens, afundens, eller den oroliga lättfärdighetens frestelser

dertill.

Efter att nu hafva utredt, hvad regeringsformens 106 och 107 §§, i

enlighet med denna grundlags allmänna syftning, väsentligen bestämma,

vilja vi något närmare undersöka, huru konstitutionsutskottet må i formelt

afseende förhålla sig, då det rinner samma §§ böra göras gällande.

Detta utskott allena har enligt 106 § magt att inför riksrätten låta

tilltala ledamöter af Konungens statsråd eller Konungens rådgifvare i kommandomål.

När utskottet besluter en sådan anklagelse, måste det specificera

den ängifna brottsligheten och följaktligen utmärka det särskilda mål, vid

behandlingen hvaraf densamma egt rum. Men i detta fall, der konstitutionsutskottets

beslut icke beror på någon pröfning eller sanktion af Riksens

Ständers plena, kan det således icke föranleda inom dem några debatter

öfver det specificerade målet, och uttrycker icke heller hvad man anser

Riksens Ständers beslut skola uttrycka, nemligen nationens röst. Utskottets

ledamöter handla härutinnan blott såsom angifvare, sjelfve underkastade,

om angifvelsen finnes obehörig, det ogillande af rättsinnige medborgare,

som missbruk af all angifvaremagt, *den må utöfvas af hvilken som helst,

förtjena^ och som alltid förr eller senare utfaller. Deras omdöme, när det

vore orättvist, betydde i verkligheten alls intet, så länge riksrättens ledamöter

bevarade domarekallets sjelfständighet och nationen sin urgamla

rättskänsla.

Af allmännare betydlighet, än konstitutionsutskottets legala anklagelser,

äro dess på 107 § grundade anmärkningar mot statsrådets ledamöter.

Med dessa framträder utskottet inför Riksens Ständer, såsom deras

föredragande och rådgifvande minister. Föredragningens form är härvid

af stor vigt.

Inom konstitutionsutskottet kunna, vid läsningen af statsrådets protokoll,

många anmärkningar uppkomma. De äro naturligen fästade vid speciella

mål; men såsom vi redan visat, kunna sådana mål icke bringas under

Riksens Ständers pröfning. Deraf följer, efter vårt begrepp, att de speciella

anmärkningarna, som inom utskottet göras, icke må andragas hos Riksens

Ständer, utan endast tjena att grundlägga utskottets generella omdöme öfver

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

19

regeringssystemet i det hela, eller öfver eu viss gren deraf, eller öfver en

annan rådgifvares flerfaldigt ådagalagda sätt att råda och verka. Utfölle

detta omdöme så, att konstitutionsutskottet ansåge Konungens rådgifvare

icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta uti sina rådslag om allmänna

matt och steg, eller någon statssekreterare hafva, i det hela, illa förvaltat

sitt embete, då borde ock utskottets anmälan derom inför Riksens Ständer

vara så generaliserad, att den icke gåfve anledning till småaktigt gräl öfver

specialiteter, dem vår nu gällande regeringsform, i rak motsats af 1720-års,

sökt undandraga Riksens Ständers öfverläggningar, egnade endast åt rikets

stora angelägenheter.

Med ett diktadt exempel må vi förtydliga vår mening. Vid granskning

af statsrådets protokoll har konstitutionsutskottet anmärkt, att samtlige

statsrådets ledamöter eller visse ibland dem tillstyrkt flera allmänna

mått och steg, syftande att utomordentligt inskränka eller utvidga handelsfriheten.

Utskottet, tillgifvet det liberala eller det prohibitiva systemet,

anser statsrådets motsatta åsigter och handlingssätt icke vara förenliga med

rikets sannskyldiga nytta. Derom kan då utskottet göra en anmälan hos

Rikets Ständer, men icke nämna den eller den speciella resolutionen, såsom

efter utskottets öfvertygelse skadlig, utan endast motivera sin framställning

på utfärdade allmänna författningar eller på en följd af allmänt kända åtgärder,

röjande styrelsemaximer, dem utskottet fördömer.

Man må härvid alltid ihågkomma, att användandet af 107:de § i

regeringsformen är en politisk handling, icke en juridisk; att dervid är

fråga om rikets sannskyldiga nytta, icke om enskild rätt. En rättskränkning,

som skall åtalas, måste bevisas med omständlig noggrannhet. Styrelsefel

åter kännas i sina verkningar. Att sant framställa dessa senare är att

ådagalägga de förra.

Skulle den ifrågavarande 107:de § i regeringsformen så tillämpas,

att speciella regeringsbeslut framdroges till Rikets Ständers granskning, hvar

funnes då det hinder för Rikets Ständers inkräktningar på styrelsens område,

den konungamagtens sjelfständighet, den säkerhet för enskilda medborgare

mot skiftande faktioners förtryck, hvartill 1809 års regeringsform

syftar? Man läse denna grundlag icke styckevis, utan i dess stadgandens

sammanhang jemte det betänkande af konstitutionsutskottet, som åtföljde

förslaget till densamma, och man skall finna, huru, ännu vid det lifligare

minnet af konungamaktens missbruk, och ännu under den naturliga allmänna

sinnesjäsningen i första stunden af en återvunnen frihet, de visare

ibland nationens ombud sökte att skydda den monarkiska principen mot

dessa ingrepp, först af det aristokratiska och sedan af det anarkiska sjelfsvåldet,

hvilka gjorde riksstyrelsen under 1750- och 1760-talen intill 1772

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

års statshvälfning så vacklande, så småaktig, derjemte så våldsam, och, i

följd af allt detta, så föraktad och förhatlig.

Men, torde man saga, hvartill tjenar, med nu yrkade inskränkningar,

Rikets Ständers ifrågavarande magt, att begära en ministérförändring? När

må den göras gällande? Jo, i stora fall, då hela regeringssystemet eller

någon hufvudgren deraf, eller en och annan rådgifvares öfliga förhållande

vore värdt ett sådant klander, som kunde anstå nationalrepresentationen

och icke blott några olustiga individer inom fronderande sällskapskretsar.

Regeringsformens stiftare, skyldige att förese framtida möjligheter, tänkte

sig den, att en konung, sjelf mindre skicklig i styrelsekonsten, kunde öfverlemna

sitt välde åt rådgifvare, som i det hela följde skadliga regeringsmaximer

eller saknade drift och förmåga att bibehålla regeringsärendena i

en jemn och stadig gång. För sådana fall, hvilka borde förmodas sällan

inträffa, ville de förbehålla Riksens Ständer en petitionsrätt, svarande mot

den, som i England utöfvas af folkhopar, samlade på källare och värdshus.

De ville i Sverige gifva ädelhet och måtta åt en trihetsakt, som någon

gång kunde behöfvas för att förekomma mera vådliga rörelser af ett allmänt

missnöje. Men regeringsformens bokstaf och anda vittna, att de icke

ville gynna ett lättsinnigt bruk af den yttersta kontrollen mot en skadlig

styrelse, och icke låta denna kontroll i otid så utnötas och så göras föraktad,

att densamma, om rätt nöd den framdeles påkallade, skulle då vara

utan kraft». — —

Sedan detta skrefs, har statsrådets organisation blifvit förändrad, bland

annat derigenom, att statssekreterarne och Konungens rådgifvare i kommandomål

blifvit såsom departementschefer ordinarie ledamöter af statsrådet,

men stadgandena om den konstitutionella ansvarighetens art och om

konstitutionsutskottets anmärkningsrätt äro fortfarande till innehållet oförändrade

sådana de voro, då regeringsformen antogs.

Enligt dessa stadganden eger utskottet anmärkningsrätt mot föredragande

på grund af bristande oveld, nit, skicklighet och drift och på

grund af hans underlåtenhet att neka kontrasignation å ett Konungens beslut,

som strider emot regeringsformen, samt mot statsrådets ledamöter i

allmänhet på grund af lagstridiga eller skadliga rådslag. Någon rätt till

anmärkning mot Konungens beslut har utskottet deremot icke. Detta förhållande

har icke hindrat utskottet att för Riksdagen anmäla vissa regeringsåtgärder

i stället för att anmäla anmärkning mot uppgifna statsrädsledamöter,

och utskottet har till och med formulerat en af sina anmärkningspunkter

så, att den direkt rigtar sig mot Konungens sätt att utöfva sin

regeringsmagt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

21

Regeringsformens § 106 stadgar, att om en Konungens rådgifvare

tillstyrkt lagstridiga beslut, skall konstitutionsutskottet ställa

honom under åtal inför riksrätt. Detta har ej hindrat utskottet att enligt

§ 107 regeringsformen anmäla regeringsbeslut, som förmenas vara af

grundlagsstridig beskaffenhet. I sitt nit att uppsöka och anmärka olagligheter

har utskottet således sjelft handlat i strid med grundlagens bestämda

bud. Att dylikt förr har skett, kan utskottet så mycket mindre anföra till

sitt försvar, som det genom sin anmärkning under punkten 2 har angifvit,

att det anser, att äfven den mest stadgade konstit uti onda praxis ej får ega

någon betydelse ens vid tillämpningen af oklara eller ofullständiga grundlagsbud.

Enligt § 107 regeringsformen är anhållan hos Konungen om entledigande

af den eller de statsrådsledamöter, mot hvilka anmärkning blifvit.

gjord, den enda åtgärd, som med anledning af utskottets anmärkningar

kan af Riksdagen vidtagas. Denna omständighet förutsätter otvetydigt, att

de anmärkningar, som af utskottet framställas, skola vara af den beskaffenhet,

att på grund af dem en dylik anhållan skall kunna med något rimligt

skäl ifrågasättas. Att detta är förhållandet med dem af utskottets anmärkningar,

som icke rätteligen fålla under § 106 regeringsformen, torde ej

ens utskottet sjelft vilja påstå.

Pin sådan tillämpning af den i grundlagen stadgade anmärkningsrätten

som den nu påpekade borde enligt min mening minst komma i fråga

hos det utskott, hvars första pligt är grundlagarnes vård. Men äfven om

utskottet sätter sin gransknings- och anmärkningspligt framför sin grundlagsvårdande

skyldighet, så vore det dock skäl att besinna Hans Järtas

varning mot att genom ett lättsinnigt bruk af kontrollen mot en skadlig styrelse

låta denna kontroll i otid sä utnötas och så göras föraktad, att densamma,

om rätt nöd den framdeles påkallar, då är utan kraft;

af herrar Johnsson, Bengtsson, Gyllensvärd, Dalm och Hedin, som

yttrat:

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 24 mars 1893 no: 19).

Hos Kongl. Maj:t har inspektören för kavalleriet i underdånighet hemstält,

att Kongl. Maj:t, i likhet med föregående år, måtte anvisa ett belopp

af 2,000 kronor för att till uppmuntran af kavalleriofficerares hinderridt

utdelas som stat,spris, öppna för täflan mellan kavalleriets officerare,

att utdelas i Stockholm och Helsingborg med ett första pris om 700 kronor

å hvardera stället och ett andra om 300 kronor, samt för iordningställande

af de för löpningar erforderliga banorna 200 kronor, äfvensom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att för ridskolan å Strömsholm måtte anvisas 400 kronor att användas till

pris vid täflingar i fält- och hinderridning.

1 afgifvet utlåtande har arméförvaltningen hemstält, att Kongl.

Maj:t täcktes anvisa, dels 2,000 kronor till statspris, att på föreslaget sätt

utdelas, och 200 kronor för iordningssättande af de för täflingen erforderliga

banorna, dels 400 kronor till pris vid täflingarna vid Strömsholms

ridskola, samt 500 kronor till de s. k. släpjagterna; hemställande arméförvaltningen

derjemte, att Kongl. Maj:t, med bifall till den gjorda framställningen,

ville anvisa mot redovisningsskyldighet 3,100 kronor att utgå

med 2,200 kronor från anslaget till extra utgifter och med 900 kronor

från förenade mötespassevolansfonderna.

Kongl. Maj:t har beslutat, att ifrågavarande belopp, tillsammans 3,100

kronor, måtte af arméförvaltningen till inspektören för kavalleriet emot redovisningsskyldighet

utbetalas, samt att 2,200 kronor deraf finge gäldas från

fjerde hufvudtitelns anslag till extra utgifter och 900 kronor från förenade

mötes- och passevolansfonderna.

Då det af Riksdagen under fjerde hufvudtiteln beviljade anslag till

extra utgifter är afsedt att användas till statsändamål, samt medel från

de förenade mötespassevolansfonderna, hvilka fonder tillkommit genom besparingar

å de afgifter, som utgått från rust- och rotehållare för underhåll

af det indelta kavalleriets och infanteriets manskap under möten,

marscher, mönstringar och för sjukvård, enligt Riksens Ständers under år

1841 fattade beslut, bör användas för behof, »hvilka redan af dessa tillgångar

blifvit fylda eller vidare kunde uppkomma»; och då utgifter till pris

vid kapplöpningar lärer få anses vara ett för användningen af medel från

fonderna främmande ändamål; så hafva vi ansett, att förevarande regeringsåtgärd

vore af beskaffenhet att böra för riksdagen anmälas;

af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Gyllensvärd, Dalin, Johnsson,

Vahlin, Elowson och Nilson, som anfört:

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden -för den 19 maj utvisar

i 14 punkten, att Kongl. Maj:t på statsrådets hemställan faststält en af

kongl. lotsstyrelsen den 9 februari förra året meddelad resolution på ansökan

af jernvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön om tillstånd att i sjön

inom Stockholms stads hamnområde utkasta sprängsten från tunnelsprängning

i Stadsgården, hvilken resolution blifvit af samma stads ombudsman

öfverklagad.

Af de till målet hörande handlingarna har följande kunnat inhemtas.

Uti den 2 januari förra året till Stockholms stads drätselnämnd ingifven

skrift hade jernvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön genom G. O.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7. 23

Wallenberg anhållit att i anledning af den isbildning, som genom den

starka kölden uppkommit inom hamnområdet, få, tills vidare och intill dess

ishinder upphört, i Strömmen utkasta sten från bolagets sprängningsarbeten

i och för jernvägen från Stadsgården till Hammarby sjö; varande å ansökningen

tecknadt tillstyrkande af hamnkaptenen. Denna ansökan afslogs

samma dag den mottagits af drätselnämndens första afdelning, hvilken

emellertid medgaf, att åt bolaget skulle tills vidare afgiftsfritt upplåtas plats

i,Stadsgården för upplag af sten från jernvägssprängningen.

Den 23 januari samma år inkom jernvägsbolaget till drätselnämndens

föista afdelning med förnyad ansökan att få från bolagets tunnelsprängningsarbeten

å Södermalm utkasta sten i Strömmen, under förbindelse för

bolaget dels att utkasta stenen på sådant sätt och sådana ställen, att vattendjupet

aldrig blefve mindre än 80 fot och att utfyllningen ej höjde sig

mer än högst 5 fot öfver den närbelägna bottnen, dels ock att bestrida

kostnaderna för aflöning af den person, afdelningen kunde finna lämpligt

att utse till kontrollant å arbetet, hvilken ansökan påföljande dag afslogs

på den grund, att den af öfverståthållareembetet den 6 februari 1867 faslstälda

hamnordningen för Stockholms stad i § 14 innehölle förbud mot att

i hamnen utkasta något, som kunde orsaka uppgrundning.

Den 2 februari samma år ingick jernvägsbolaget med en liknande

ansökan till öfverståthållareembetet, hvilket, sedan hamnkaptenen uti infordradt

yttrande den 4 samma månad och år på angifna vilkor tillstyrkt

ansökan, den 6 samma månad och år förklarade, att från embetets sida ej

mötte något hinder för sökande bolaget att, tills vidare och intill dess rådande

ishinder upphört, i saltsjön utkasta sprängsten från bolagets tunnelarbete

å Södermalm, under följande vilkor och förbehåll, nemligen: att utkastningen

skulle ske från och utanför en linie, belägen på 100 meters afstånd

från kajen i Stadsgården öster om de så kallade Söderbergs trappor,

att stenen vid utkastningen spredes öfver en större yta och att sökande bolaget,

* stälde sig till noggrann efterrättelse de närmare bestämmelser, som i

förevarande hänseende kunde blifva det af hamnkaptenen meddelade.

Den 4 februari samma år ingaf jernvägsbolaget vidare till kongl.

lotsstyrelsen ansökan om bifall till merabemälda hemställan, hvilken ansökan

stödde sig på hamnkaptenens nyss nämnda yttrande till öfverståthållareembetet.

Sedan infordrade utlåtanden den 8 samma månad och år

inkommit från öfverståthållareembetet och distriktets lotskapten, afgaf lotsstyrelsen

den 9 februari samma år resolution med bifall till den gjorda

ansökningen under de af öfverståthållareembetet för dess del godkända vilkor

samt med föreskrift, att bolaget skulle vid hvarje veckas utgång till

lotskaptensexpeditionen i Stockholm ingifva eu af hamnkaptenen attesterad

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

uppgift å den qvantitet fyllningsämnen, som under den sistförflutna veckan

i sjön utkastats, äfvensom å den areal, inom hvilken utkastningen egt rum.

Den 14 februari samma år beslöt Stockholms stads drätselnämnds

första afdelning på hemställan af afdelningens ledamot, presidenten L. Annerstedt,

att bemyndiga stadens ombudsman att hos Kongl. Maj:t söka ändring

i kongl. lotsstyrelsens anförda resolution, i följd hvaraf nämnde ombudsman

den 10 nästpåföljande mars till Kongl. Maj:t ingaf besvär, i hvilka —

under framhållande af, att den uppfattning om sin rätt att bestämma öfver

arbeten i vattnet inom Stockholms stads hamnområde, hvaråt lotsstyrelsen

o-ifvit ett uttryck i öfverklagade resolutionen, lärer lotsstyrelsen grundat

på. dels ett kongl. bref af den 17 maj 1805, enligt hvilket öfverinseendet

öfver hamnarna i riket uppdragits åt förvaltningen af sjöärende!- eller marinförvaltningen,

såsom denna myndighet numera benämnes, dels ock kongl.

brefvet den 18 maj 1878, hvarigenom förklarats, att nämnda öfverinseende

skall med undantag för rikets örlogshamnar, hvilka fortfarande skulle stå

under förvaltningens öfverinseende, tillkomma lotsstyrelsen; men att omfattningen

af denna lotsstyrelsens öfverinseenderätt öfver rikets hammar

innefattades i först nämnda nådiga brefs bestämmelse, att fyllningar i hamnar,

stenkistors och duc d’albers utsättande samt hvad annat, som rörde

hamnen och kunde leda till dess förändrande, icke finge företagas, förr än

hos förvaltningen af sjöärender skett förfrågan och dess bifall till arbetet

erhållits; och att, hvilken betydelse man än måtte tillägga denna bestämmelse,

syntes väl åtminstone så mycket vara uppenbart, att derpå icke

kunde grundas en oinskränkt rätt för lotsstyrelsen att, utan särskildt medgifvande

af egaren till hamnen och vattnet inom hamnområdet, bevilja

tillstånd för enskilde personer eller bolag eller hvem det vara må att inom

hamnen företaga några som helst utfyllnads- eller andra dermed jeinförliga

arbeten; ty äfven om dessa arbeten icke skulle vara af beskaffenhet att

förhindra eller försvåra trafiken inom hamnområdet, vore det dock tänkbart,

att de kunde lägga hinder i vägen för kommunen att vidtaga en mängd

anordningar inom hamnen, som för ett eller annat kommunalt ändamål kunde

erfordras, och allra minst hade dylikt tillstånd utan vidare bort lemnas i

ett fall sådant som det föreliggande, der arbetet afsåge att afstjelpa slungsten

midt i en allmän farled, ty oafsedt det stora djupet af 80 fot och

äfven med den strängaste kontroll derpå, att de af lotsstyrelsen såsom vilkor

för arbetets utförande meddelade föreskrifter noggrant iakttoges, funnes

dock ingen säkerhet derför, att icke de i vattnet afstjelpta stenmassorna

skulle åstadkomma förskjutning af den angränsande, mer eller mindre lösa

bottnen och sålunda kunna förorsaka uppgrundning åt hamnen; samt att,

på grund häraf och då-i allt fall § 14 i den af öfverstathallareembetet

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

25

den 6 februari 1877 faststälda hamnordningen uttryckligen stadgade, att i

hamnen ej finge utkastas något, som kunde orsaka uppgrundning, det icke

lärer kunna förnekas, att lotsstyrelsen vid meddelandet af det ifrågavarande

tillståndet för jern vägsbolaget Stockholm—Saltsjön måste anses hafva öfverskridit

sin befogenhet — underdånigst yrkades, att lotsstyrelsens öfverklagade

resolution måtte af Kongl. Maj:t undanrödjas.

Besvären remitterades samma dag de ingifvits till kongl. lotsstyrelsen,

som den 21 mars nämnda år afgaf underdånigt utlåtande, hvilket den 28

samma månad inkom till kongl. sjöförsvarsdepartementet. Uti detta utlåtande

framhöll lotsstyrelsen, bland annat, dels, utan anförande af något

som helst bevis för sitt påstående, att det »tillkomme styrelsen att medgifva

eller afstå framställningar i dylikt syfte» som den ifrågavarande ansökans,

dels att styrelsen den 6 februari remitterat jernvägsaktiebolaget

Stockholm—Saltsjöns ansökning till öfverståthållareembetet med anmodan

att »efter stadsfullmägtiges i Stockholm hörande» inkomma med utlåtande,

men att öfverståthållareembetet uti härå afgifvet svar den 8 i nämnda

månad, utan stadsfullmägtiges hörande, tillkännagifvit, att embetet redan

genom resolution den 6 februari, hvilken hos styrelsen företetts, för sin

del förklarat hinder från embetets sida ej möta för jernvägsaktiebolaget

att, under viss uppgifven tid och under iakttagande af vissa föreskrifna

vilkor, i saltsjön utkasta sprängsten från bolagets tunnelarbete i Södermalm,

samt hemstälde derefter, att Kongl. Maj:t täcktes finna de anförda besvären

icke förtjena afseende.

Då obestridligt torde vara, att i fråga om saltsjön tillstånd att uti

vatten och å grund, som enligt gällande lag är enskild egendom, utkasta

sten och dylikt icke kan i andra fall och på annat sätt, än iförordningen

deri 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

angifves, af myndigheterna lemnas utan egarens medgifvande och att

kongl. lotsstyrelsens såväl som Kongl. Maj:ts befogenhet uti förevarande

fall alltså icke sträckte sig längre än till ett tillkännagifvande af att från

det allmännas sida intet hinder mötte för sådant åtgörande med egarens

begifvande; så synes statsrådets beteende att tillstyrka Kongl. Maj:t att fastställa

lotsstyrelsens ifrågavarande resolution vara af beskaffenhet att hafva

bort påkalla åtgärd från utskottets sida.

Herr Hedin har yttrat:

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 19 maj n:o 14.)

1 enlighet med statsrådets tillstyrkan har Kongl. Maj:t nämnda dag

funnit Stockholms stads ombudsmans besvär öfver lotsstyrelsens den 9 februari

1893 meddelade resolution på jernvägsaktiebolagets Stockholm-—

liih. till Itiksd. Prof. 1834. 3 Samt. 1 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Saltsjön ansökan om tillstånd att i sjön inom Stockholms stads hamnområde

utkasta sprängsten från tunnelsprängning icke föranleda ändring i den

öfverklagade resolutionen.

Under hänvisning till den redogörelse för ärendet, som meddelas i

en af flere ledamöter af utskottet afgifven reservation, får jag, som deltagit

i yrkandet att om rådgifvareåtgärden i detta mål borde till Riksdagen

göras anmälan enligt 107 § regeringsformen, reservera mig mot utskottets

afslag å detta yrkande.

Det beslut, som föredraganden och öfriga ledamöter af statsrådet tillstyrkt,

synes mig vara af beskaffenhet att påkalla en mycket allvarlig uppmärksamhet.

Utan egarens medgifvande, mot egarens bestridande har lotsstyrelsen

gifvit ett tillstånd, hvartill den endast i sitt missförstånd af eu

åberopad förordning kunnat söka befogenhet. Det bör nemligen vara lika

lätt att inse, som det är omöjligt att- med giltiga skäl bestrida, att nämnda

styrelses tillsynsrätt ej kan innebära mer än rätt till veto mot åtgärder,

som egaren af hamnområdet eller, med egarens tillstånd, någon annan

skulle vilja vidtaga, och som funnes komma i strid med ett allmänt intresse.

Med andra ord, att för ett allmänt intresses skull förhindra ett af hamnens

egare eller med hans begifvande tilltänkt missbruk af eg ande fät t en, torde

tillkomma statsmyndigheterna. Men ett sådant veto innebär ej den positiva

befogenheten att, mot egarens protest, gifva lof till missbruket. Lotsstyrelsens

rätt att för sin del meddela tillstånd, då sådant ej från synpunkten

af det allmännas intresse väcker några betänkligheter, upphäfver

ej egarens rätt att vägra det sökta tillståndet. Eu motsatt uppfattning

skulle leda till de eftertänkligaste följder.

Det behöfver knappt påpekas, att det är alldeles uppenbart, att här

icke kan anföras, såsom ett slags urskuldande omständighet., att tillståndet

var motiveradt af tvingande omständigheter, för hvilka en ostridig rättsgrundsats

måste undantagsvis gifva vika.

Den rätt, lotsstyrelsen i ett fall som detta ej eger, kan ej heller

tillkomma Kongl. Maj:t, med mindre den genom lag vore åt Ivongl. Maj:t

förlänad. Men en sådan Kongl. Maj:ts rätt kan hvarken ur något lagbud

uppvisas, eller ur allmänna konstitutionella rättsprinciper härledas.

Herrar Elowsson, Bengtsson, Boström, Gyllensvärd, Dahn, Johnsson,

Vahlin, Olsson och Hedin hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 24 mars 1893 n:o 4.)

Efter granskning af Stockholms läns landsbok för år 1890 och landtränterispecialräkningen

har kongl. kammarrättens revisionsafdclnings första

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

27

konto]’ yrkat, att, då t. f. landskontoristen Lars Johan Blomström, hvilken

förordnats att vid kronouppbördsstäinmorna den 3, 4, 5 och 6 februari

1890 inom Väddö och Häfverö skeppslag fullgöra häradsskrifvarens

åligganden, enligt anordning den 18 i samma månad af sjette hufvudtitelns

anslag till rese- och traktamentspenningar utgifvits ersättning

för denna tjenstgöring med 96 kronor 8 öre, men någon ersättning af

statsmedel utöfver häradsskrifvarens löneförmåner icke vore för sådan tjenstgöring

medgifven, utgifna beloppet måtte till betalning fastställas. Genom

utslag den 2 juni 1892 har Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätt, med

gillande af anmärkningen, faststält det anmärkta beloppet nittiosex kronor

8 öre till betalning af landskamreraren Törnebladh, på hvilkens föredragning

medlen utanordnats.

Jemlikt kongl. instruktionen för häradsskrifvarne den 10 november

185ö åligger det häradsskrifvarne, bland annat, att »vara närvarande vid

uppbördsstämma samt icke allenast dervid utan äfven i öfrigt annotera

kronofogdes qvittenser för inflytande uppbörd och handhafva kontroll å

dennes uppbördsförvaltning».

Öfver förutnämnda utslag af Kong]. Maj:ts och rikets kammarrätt

hafva underdåniga besvär anförts af landskamreraren 1. Törnebladh, som

deruti anfört:

»Revisionen har anmärkt, att någon så beskaffad ersättning, hvarom

här är fråga, af statsmedel utöfver häradsskrifvarens löneförmåner icke vore

medgifven, och kammarrätten har utan närmare angifna grunder, än att

utgiften icke egde stöd i gällande författningar, faststält anmärkningen.

Här är emellertid ej fråga om den för dåvarande lediga häradsskrifvaretjensten

förordnade e. o. landskontoristen Carl Otto Johansson, utan om

den i hans ställe för vissa uppgifna förrättningar förordnade vikarien. För

honom gäller enligt mitt förmenande nådiga resereglementet af den 10 januari

(11 febr.) 1881, och i detta reglemente nämnas äfven häradsskrifvare. Vid

laga förfall för en embete- eller tjensteman att öfvervara en viss förrättning,

för hvilken ersättning ej eger rum, erhåller den förordnade ständigt

reseersättning af staten, äfven om den ordinarie embets- eller tjenstemannen

ej har dylik godtgörelse sig tillerkänd. Sådant eger rum med

den, som förordnas att i landshöfdings ställe hålla eller närvara vid en förrättning

och har i åtskilliga fall tillämpats äfven på kronofogdar och häradsskrifvare

utan anmärkning. Hade den t. f. häradsskrifvaren begärt fyradagars

tjenstledighet, så hade någon ersättning af statsmedel för vikarien

ej ifrågakomma, och det må ej förtänkas den tillförordnade häradsskrifvaren

att han, som endast egde tjenstgöringspenningar jemte möjligen extra inkomster,

ej begärde en sådan ledighet utan blott ledighet för vissa för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

rättningar. Då vikarie ej fans att tillgå inom orten, hade en månads tjenstgöringspenningar

ej varit tillräckliga att bekosta vikariens inställelse vid

ifrågavarande fyra kronouppbördsstämmor och återresa derifrån till hemorten.

Häremot kan invändas, att anmärkningens ogillande skulle kunna

i andra likartade fall föranleda missbruk, och det må vara sant, men detta

är en fråga, som rör lagstiftningen och ej tillämpningen af befintlig lag.

Det inträffar väl stundom, att en häradsskrifvare eller annan landtstatstjensteman,

på grund af läkarebetyg, erhåller ledighet från en hel serie

förrättningar, till exempel mantalsskrifningar eller kronouppbördsstämmor,

men missbruk i sådana fall förekomma åtminstone ej inom Stockholms län,

ty den ordinarie tjenstemannen har i sådana fall åtagit sig att svara för

utgifterna för vikarie, och detta har gjorts såsom vilkor för ledigheten

under begärd form och detta just för att förekomma ett anspråk, som, i

författningarne ej förbjudet, likväl skulle vara att hänföra till ett kring,

gående af lagstadgandena i ämnet. Här deremot, der förordnandet expedierades

på grund af telegram och ansökningen först senare inkom, samt

fråga var om en t. f. häradsskrifvares ledighet mot dryg kostnad under en

tid, då staten åtnjöt lönen, borde annat förordnande väl ej ifrågakomma,

än att medgifva den sökande de förmåner, författningarne tillerkände honom.

På dessa skål vågar jag, med åberopande af hvad å min sida tillförene

blifvit anfördt, i underdånighet anhålla att Eders Kongl. Maj:t täcktes i

nåder befria mig från den mig ålagda betalningsskyldigheten, hvilken skulle

tungt drabba ej den förordnade vikarien, utan t. f. häradsskrifvaren Johansson,

som i sådant fall skulle vara skyldig bekosta vikariens inställelse.»

Uti dessa besvär instämde t, f. häradsskrifvaren Karl O. Johansson,

hvilken anfört, att det ålegat honom i egenskap af tillförordnad häradsskrifvare

att såsom kontrollant närvara vid de fyra uppgifna uppbördsstämmorna,

men att han på grund af styrkt sjukdom derifrån erhållit ledighet,

hvarjemte han, i händelse Kongl. Maj:t vid pröfning af besvären

skulle finna det öfverklagade utslaget lagligen grundadt, i djupaste underdånighet

dristade för egen del, såsom den i sista hand betalningsskyldige,

utbedja sig, det Kongl. Maj:t täcktes af gunst och nåd efterskänka beloppet,

hvars utgifvande skulle drabba honom synnerligen tungt, då kostnaden för

hans egen inställelse vid de ifrågavarande uppbördsstämmorna från östhammar,

der han var boende, knappast skulle hafva uppgått till en fjerdedel

af det anmärkta beloppet.

På grund af kongl. resereglemelitet den 11 februari 1881 får resekostnads-

och traktamentsersättning åtnjutas för extra förrättning i statens

ärenden, der ej genom instruktion eller särskilda föreskrifter är annorlunda

stadgadt. Såsom extra förrättning räknas emellertid icke kronouppbörds
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

29

stämma. Vid dessa stämmor är det häradsskrifvarens tjenstepligt att utan

särskild ersättning närvara såsom kontrollant, Uti kongl. kungörelsen

angående kostnadsersättning till militära, landstats- och ecklesiastika tjensteman

för en del resor inom tjenstgöringdistrikten den 11 februari 1881

upptages icke heller bevistandet af uppbördsstämma såsom extra förrättning,

för hvilken häradsskrifvare skulle hafva något som helst anspråk på

ersättning.

Öfver de af landskamreraren och t. f. häradsskrifvare!! anförda besvären

afgåfvos underdåniga förklaringar ej mindre af kammarrättens revisionsafdelnings

första kontor, som hemstälde, att utslaget måtte, på deri

anförda grund, i öfverklagade delen varda i nåder faststäldt, än ock kongl.

kammarrätten, hvilken åberopade de skäl, hvarpå öfverklagade utslaget sig

grundade, samt slutligen kong], statskontoret, som uti skrifvelse den 28

februari 1893 anförde, att, då närvaro vid uppbördsstämma för uppbördens

annotering utgjorde en .häradsskrifvarne, enligt den för dem gällande nådiga

instruktionen af den 10 november 1855 åliggande ordinarie tjensteförrättning,

för hvars fullgörande den, som uppehåller sådan tjenst, alltså är

skyldig att utan särskild ersättning ansvara, kammarrättens öfverklagade

utslag syntes vara lagligen grundadt, hvadan statskontoret, med jemväl

hemtadt stöd af nådiga beslutet den 20 april 1883 i fråga om godtgörelse

för förrättande åt mantals- och skattskrifningarne i Östersysslets och Mellansysslets

fögderi år 1882, i underdånighet hemstälde, att de anförda besvären

måtte lemnas utan afseende, vid hvilket förhållande Johanssons ansökan,

att det ådömda beloppet måtte af gunst och nåd efterskänkas, icke

heller borde bifallas.

Det af statskontoret uti ett liknande fall särskilt åberopade nådiga

beslutet åt den 20 april 1883 är af följande innebörd:

Sedan häradsskrifvarne i Östersysslets och Mellansysslets fögderier

anmält och med läkarebetyg styrkt, att de af sjukdom varit förhindrade

att förrätta utsatta mantals- och skattskrifningar uti nämnda fögderier och

Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län med anledning häraf

förordna!, att eu vikarie skulle uti förstnämnda fögderi verkställa berörda

förrättningar från och med den 14 till och med den 29 november 1882

samt att en annan vikarie skulle uti sistnämnda fögderi hålla enahanda

slags förrättningar under tiden från och med den 13 november till och med

den 1 december samma år, hade Konungens befallningshafvande uti ifrågavarande

län den 5 december 1882, då icke någondera af bemälde häradsskrifvare

sökt och vunnit ledighet från utöfvandet af tjensterna i deras

helhet, utan de sjelfva, i mån som helsa och krafter medgifvit eller med

biträde af andra personer, ombesörjt de tjenstegöromål, som uti deras hem
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

vist kunnat förrättas, samt då hos Konungens befallningshafvande uppstått

tvekan om och i sådant fall till hvad belopp de för tjensterna anslagna

tjenstgöringspenningar för de tider mantalsskrifningarna pågått bort

emellan de ordinarie häradsskrifvarne och deras vikarier fördelas, eller till

hela beloppet tilldelas de förra eller de senare — i underdånighet hemstält,

att enär, utan afseende å den större eller mindre del af dessa tjenstgöringspenningar,

som ansetts böra tilldelas nämnde vikarier, dessa icke

kunnat finna sig dermed belåtna,. helst kostnaderna för skjuts till, frän och

emellan förrättningsställena samt för uppehåll och nattqvarter under de

dagar mantalsskrifningen pågått, enligt afgifna och å landskontoret utan

anmärkning granskade räkningar, uppgått till respektive 218 kronor 60 öre

och 215 kronor 20 öre, och då konungens befallningshafvande ansett, att

ifrågavarande, af de båda vikarierna verkstälda förrättningar bort hänföras

till de fall, som afsågos uti 3 och 4 §§ af nådiga resereglementet den 11

februari 1881, ersättning till de i räkningarne upptagna belopp mätte vikarierna

i nåder tilläggas, samt att Kongl. Magt tillika måtte förordna,

huru och till hvad belopp de för ifrågavarande häradsskrifvaretjenster anslagna

tjenstgöringspenningar bort i förevarande fall fördelas och utbetalas.

Efter erhållen nådig remiss hade kongl. statskontoret anfört, hvad

anginge ersättningen åt vikarierna för de kostnader, som mantals- och

skattskrifningarnes förrättande medfört, att enär, enligt grunderna för regleringen

af häradsskrifvarnes löner, desse tjensteman vore skyldige att utan

ersättning sjelfve bestrida de med dessa förrättningar förenade utgifter, och

den omständighet att, såsom i förevarande fall, tjensteinnehafvarne för sjuklighet

erhållit ledighet särskildt från mantals- och skattskrifningarnes förrättande,

med bibehållande af sina öfriga tjenstegöromål, skäligen icke bort

föranleda dertill att, med tjensteinnehafvarnes befrielse från berörda skyldighet,

hvilken vid lönernas bestämmande tagits i betraktande, statsverket

skulle vidkännas ifrågavarande kostnader, helst ett medgifvande härutinnan

utan tvifvel skulle framkalla eu mängd likartade anspråk, — den gjorda

framställningen i denna del måtte lemnas utan afseende, hvarjemte beträffande

frågan om fördelningen i förevarande fall af de för häradsskrifvaretjensterna

anslagna tjenstgöringspenningar, statskontoret, med heintadt stöd

af 5 punkten i nådiga kungörelsen den 28 maj 1880 ansett det böra tillkomma

konungens befallningshafvande att, derest godvillig öfverenskommelse

derom emellan vederbörande ej kunde träffas, i första hand bestämma

om berörda fördelning.

Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört, hade Kongl. Magt,

vid ärendets föredragning den 20 april 1883 dels funnit framställningen

om särskild ersättning af statsmedel åt de personer, som i häradsskrifvarnes

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

31

ställe förrättat ifrågavarande mantals- och skattskrifningar, icke böra bifallas,

dels funnit godt förklara frågan om fördelningen i anförda fall af

de för häradsskrifvaretjensterna anslagna tjengöringspenningar vara af beskaffenhet

att icke tillhöra Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning.

Vid föredragning den 24 mars 1893 af de utaf landskamreraren I.

Törnebladh och t. f. häradsskrifvaren Karl O. Johansson underdånigst anförda

besvären tillstyrkte föredragande statsrådet, att Kongl. Magt, med

afseende å de i målet förekomna omständigheter, måtte befria Törnebladh

från vidare betalningsskyldighet än det anmärkningsarfvode, som belöpte å

anmärkta beloppet; hemställande statsrådet tillika, att Kongl. Maj:t måtte

anbefalla statskontoret att till Stockholms läns ränteri, på reqvisition, från

sjette hufvudtitelns allmänna besparingar utanordna godtgörelse för det från

nämnda ränteri utbetalta beloppet, nittiosex kronor 8 öre.

Inom utskottet har framstälts yrkande derom, att förberörda, uti

statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 24 mars 1893 under n:o 4 om
-

förmälda, beslut med anledning af underdåniga besvär öfver Kongl. Maj:ts

och rikets kammarrätts utslag den 2 juni 1892 i fråga om ålagd återbetalning

af anordnade medel bort af utskottet inför Riksdagen anmälas jemlikt

107 § regeringsformen.

Den granskning, som inom Kongl. Majrts och rikets kammarrätt företages

öfver användningen af statens medel, är visserligen af ekonomisk

karakter, enär den afser att till statskassan återföra medel, som kunna

hafva blifvit derifrån obehörigt affärda. Men samma granskning har derjemte

i konstitutionelt hänseende en utomordentligt stor betydelse. Den

tjenar nemligen till vägledning för eu rigtig uppfattning och tillämpning

af de författningar, som äro regelbindande för utanordningar af statens

medel. Just ifrån den synpunkten må resultaten af nämnda granskning

vara af synnerligen stort intresse för Konungens rådgifvare, som ju måste

antagas böra lägga särskild vigt deruppå, att lagtillämpningen blir hos

underordnade myndigheter så god som möjlig.

Beträffande ifrågavarande fall synes det vara genom de till kongl.

civildepartementet inkomna handlingarne i målet till fullo ådagalagdt, att

det för häradsskrifvare är, jemlikt gällande författningar, en tjenstepligt

att vid uppbördsstämmor upprätthålla, utan någon särskild ersättning, kontrollen

öfver der skeende uppbörd. Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätt

har genom sitt utslag gillat och faststält det inom dess första revisionskontor

gjorda yrkande om återbetalning af det anmärkta beloppet, nittiosex

kronor 8 öre, och statskontoret har uti sin med anledning af de underdåniga

besvären afgifna förklaring i alla afseenden biträdt kammarrättens

uppfattning. Föredragande departementschefen har icke till statsrådsproto
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

kollet anfört något skål, enligt hvilket lagligheten af kammarrättens utslag

kunde ens ifrågasättas, ännu mindre rubbas. Statsrådet åberopade såsom

stöd för sin från kammarrättens utslag afvikande mening »de i målet förekomna

omständigheter», utan att på något som helst sätt antyda arten och

beskaffenheten af dessa omständigheter.

Tvifvelsutan måste ifrågavarande måls utgång i högsta, instansen

verka menligt i konstitutionelt hänseende och för rättsuppfattningen hos

underordnade myndigheter tillika förvirrande. Ty föredragande departementschefen

har, då han, oaktadt det synes vara uppenbart att tjenstemännen

inom kammarrätten samvetsgrant fullgjort sin anmärkningspligt, likväl

tillstyrkte upphäfvandet af kammarrättens utslag utan att yttra sig om

dess laglighet, föreslagit Kongl. Magt en åtgärd, som lätteligen kan hos

underordnade tjensteman och myndigheter uppväcka föreställningen derom,

att gifna författningars tillämpning är beroende på omständigheter.

Hvilka egendomliga, föreställningar en arbiträr lagtillämpning kan

framkalla visas särskildt af handlingarne i detta mål. Den tillförordnade

häradsskrifvaren utbeder sig nemligen i djupaste underdånighet, det Kong].

Maj:t, i händelse Kongl. Maj-i skulle vid pröfning af besvären finna det

öfverklagade utslaget, lagligen grunda,dt, täcktes af gunst och nåd efterskänka

beloppet, likasom om den benådningsrätt, hvilken konungen eger

jemlikt § 25 i regeringsformen, skulle kunna på föreliggande ärende tilllämpas.

Att författningarne rörande de på administrativ väg skeende utbetalningar

af statsmedel blifva rätt iakttagna och följda, lärer obestridligen

lända till rikets sannskyldiga nytta. Särskildt, synes det vara magtpåliggande,

att, icke någon Konungens rådgifvare vid föredragning af de grannlaga

frågor, som angå räkenskapsgranskning och hvilka af Kongl. Maj:ts

och rikets kammarrätt afdömas, tillstyrker ändring af kammarrättens utslag,

utan att han på samma gång anför till protokollet de skäl och grunder,

enligt hvilka han anser sig hafva funnit, att utslaget icke skulle vara eu

följ dr ig tig substitution af det, enskilda fallet under allmängiltiga, i författningar

angifva, regler.

På nu anförda skäl hafva vi inom utskottet, voterat för, att föredragande

departementschefens behandling af förevarande ärende skulle jemlikt

107 § regeringsformen för Riksdagen anmälas.

Herr Ljung man har yttrat:

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 14 april, n:o 24, utvisar,

huru Kongl. Maj:t på statsrådets tillstyrkan, med anledning af framställning

från kongl. vetenskapsakademien, som förmält, »att vid det, i

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

33

Köpenhamn år 1892 hållna fjortonde skandinaviska naturforskaremötet eu

öfverenskommelse blifvit träffad, att inom Sverige, Norge och Danmark

åstadkomma anställande efter en gemensam plan af samtidiga hydrografiska

undersökningar af de närmast omgörande hafven», till sådana undersökningar

utöfver det hos Kong!. Vetenskapsakademien innestående belopp af

2,261 kronor 69 öre, som återstode »af det vid 1876 års Riksdag anvisade

anslag för zoologiska och fysikaliska undersökningar af de Sverige omgifvande

hafven», anvisat »ett belopp af tre tusen kronor att utgå af anslaget

till fiskerinäringens understöd-».

Af till ärendet hörande handlingar, som varit för utskottet tillgängliga,

framgår, att undersökningarna i fråga skulle utföras efter af professoren

Otto Pettersson och ingeniören Gustaf Ekman »uppgjord plan» under

ledning af de personer, som Kongl. Vetenskapsakademien dertill utsåge,

samt att samma undersökningars omedelbara gagn under den närmare

framtiden för fiskerinäringen icke vitsordats af någon sakkunnig myndighet,

men väl att eu fiskeriförening i bohuslänska skärgården uti tvenne underdåniga

ansökningar framhållit, att »all god offentlig verksamhet till hafstiskerinäringens

främjande måste afse beredandet af ett sådant ekonomiskt

välstånd inom de fiskeidkande samhällena, att dessa genom detsamma

blifva i stånd att som sig bör, utveckla och upprätthålla en lifskraftig och

högt stående fiskebedrift», och att en sådan verksamhet till hafsfiskerinäririgens

förkofran i hög grad hindrats genom inblandning i fiskeriadminist.rationen

från visse, vetenskapliga undersökningar närmast åsyftande professorer,

samt fördenskull äfven anhållit »om bohuslänska skärgårdens förskonande

från fiskeriundersökningar af sådan beskaffenhet, som de af dessa

professorer förordade».

Betydelsen för fiskerinäringen af sådan inblandning från teoretiske

vetenskapsmän eller vetenskapliga institutioner, liksom af att eu del af anslaget

till »fiskerinäringens understöd» ställes till sådana vetenskapsmäns

eller institutioners förfogande, ligger deri, att man i verkligheten får tvenne

(eller flera) fiskeriadministrationer med stridiga intressen, och att det vetenskapliga

intresset gör sig gällande på bekostnad af den praktiska omvårdnaden

om fiskerinäringen derhän, att denna omvårdnad blifver både mindre

och sämre än tillbörligt eller såsom för närvarande i Bohuslän rent af

undanskjutes. %

Riksdagen har ock uti sin skrifvelse till Konungen n:o 67 den 15

maj 1889 under sjette punkten framhållit det olämpliga deri, att eu institution

med för rent vetenskapliga uppgifter afpassad organisation skulle

utöfva den centrala administrationen i frågor, som röra näringarne, och i

enlighet med denna obestridligen helt rigtiga uppfattning bör en sådan in
lii.

li.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

stitution heller icke få någon befattning med användning af anslaget till

»fiskerinäringens understöd».

»Planen» för de ifrågavarande undersökningarna ådagalägger på det

tydligaste, att med dem alls icke åsyftas fiskerinäringens upphjelpande,

hvarförutom det måste hållas nära nog för en öfverträdelse af föreskrifterna

i 62, 64 och 65 §§ regeringsformen att använda anslaget till »fiskerinäringens

understöd» för rent teoretiska undersökningar af sådan beskaffenhet,

att de omöjligen kunna antagas komma att under den närmare framtiden

medföra omedelbart gagn åt fiskerinäringen och att deras möjliga nytta

för samma näring i en aflägsnare framtid, i händelse undersökningarna tillräckligt

länge uti nödig omfattning fortsattes, måste i följd af sakens natur

anses för ytterst oviss. Dylika undersökningar, om än aldrig så betydelsefulla

för vetenskapen, höra tvärtom understödjas medelst anslag

från Riksdagen, på sätt äfven 1876 skedde, eller af besparingarna å

åttonde hufvudtiteln och icke med de till näringslifvets upphjelpande af

Riksdagen å sjette hufvudtiteln anvisade medlen, hvilka, i enlighet med

grundlagens bud, endast få användas till det ändamål, för hvilket de beviljats,

och sålunda i fråga om vetenskapliga undersökningar endast till

sådana, Nsom påkallas af näringslagstiftningen eller näringsadministrationen

eller eljest för näringsutöfningen kunna lända till omedelbart gagn. I

öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva ock statens meteorologiska

undersökningar bekostats medelst å åttonde hufvudtiteln uppfördt särskildt

anslag och icke med de till den ena eller andra näringens understöd beviljade

medlen.

Då slutligen icke något tvifvel kan finnas derom, att flen ställning,

statsrådet intagit i föreliggande fråga, ländt hafsfiskenäringen vid rikets

vestkust till allvarlig olägenhet, synes utskottet hafva bort, jemlikt 107 §

1''egeringsformen, anmäla förhållandet för Riksdagen.

Herr Hedin har anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 30 juni 1893, n:o 25.)

Kongl. Maj:ts beslut att åt Sällskapet för inhemsk silkesodling bevilja

ett anslag å 3,000 kronor, för uppförande vid Alnarp af en byggnad

afsedji att inrymma dess magnaneri, har synts mig nog anmärkningsvärdt

att böra anmärkas för Riksdagen.

I sin berättelse angående kommerskollegium omförmälde Riksdagens

år 1872 församlade revisorer, att de till nämnda sällskap tid efter annan

utbetalda statsmedel utgjorde ett sammanräknadt belopp af 96,900 rdr rmt.

»De uppoffringar, som sålunda under eu längre tid från statens sida blifvit

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

35

för deri inhemska silkesodlingen gjorda, synas emellertid» — anmärkte revisorerna

— »ingalunda hafva ledt till det dermed ytterst afsedda mål, att

denna industrigren må kunna såsom en allmännare binäring här i landet

med fördel bedrifvas, och hvad särskildt beträffar sällskapets verksamhet

under det näst förflutna året, hafva revisorerne af den utaf sällskapets förvaltningsutskott

afgifna berättelse om mulbärsplanteringen och silkesodlingen

under samma år inhemtat att resultatet af denna verksamhet varit

högst obetydligt, då, enligt hvad sagda berättelse innehåller, den under

berörda år åstadkomna qvantiteten råsilke utgör endast 4V5 skålpund.

Revisorerna, som vid sådant förhållande Unna det kunna med skäl ifrågasättas,

huruvida ytterligare understöd af allmänna medel för omförmälda

industriföretag må böra ifrågakomma, och om icke detsamma må kunna

helt och hållet, utan att medföra någon vidare uppoffring från statens sida,

öfvertagas af de personer, som för företaget hysa intresse, hafva likväl för

den händelse något allmänt understöd kan anses fortfarande erforderligt,

velat hemställa, att det i sådant afseende nödigt ansedda belopp må, i stället

för att såsom hittills från skilda håll utbetalas, anvisas att i sin helhet från

sjette hufvudtitelns anslag utgå.»

Kommerskollegium, i sitt utlåtande i anledning af revisionsberättelsen,

fann sig »böra denna framställning biträda».

Statsutskottet vid 1873 års riksdag (uti. n:o 18, sid. 33) hemstälde

om detta med flere i revisionsberättelsen angående kommerskollegium framstälda

förslag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes taga dem i öfvervägande, samt derefter till nästkommande

Riksdag göra de framställningar i ämnet, hvartill Kongl. Maj:t

kan finna omständigheterna föranleda; och i enlighet med denna utskottets

hemställan aflat Riksdagen skrifvelse till Kongl. Maj:t (n:o 22).

Sedan med anledning häraf anslagen till silkesodlingens befrämjande

indragits, synes man hafva egt giltig anledning att antaga, att anslag för

nämnda ändamål ej skulle komma att ånyo beviljas, med mindre Riksdagen

dertill gifvit sitt samtycke.

Herrar Väldin och Hedin hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 24 november 1893, n:o 17.)

§ 44 af Kongl. Maj:ts byggnadsstadga för rikets städer af den 8 maj

1874 har genom kongl. kungörelsen af den 30 november 1888 erhållit följande

ändrade lydelse:

»Hvad — — — — — handlar; och må jemväl i byggnadsordning,

der så pröfvas erforderligt, såsom vilkor för uppförande af stenhus af mer

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

fin en vånings höjd eller under hvilket källare skall anläggas, föreskrifvas,

att husegare, som ej sjelf eger, på sätt i byggnadsordningen närmare angifves,

vitsordad skicklighet i byggnadsyrket, skall vara skyldig att uppdraga

ledningen af arbetet eller tillsynen derå åt sakkunnig byggmästare,

hvilken genom intyg från yrkesskola eller på annat i byggnadsordningen

bestämdt sätt styrkt sig ega erforderlig skicklighet i yrket.»

§ 55 mom. 3 af gällande byggnadsordning för Stockholms stad innehåller

följande bestämmelser:

v »Stenhus af mer än eu vånings höjd eller under hvilket källare skall

anläggas, må vid bot från och med tvåhundra till och med femhundra

kronor icke uppföras af annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola

eller annan dermed jemförlig teknisk läroanstalt visar sig hafva

inhemtat nöjaktiga insigter i byggnadslära och derjemte genom intyg af

sakkunnig myndighet eller i byggnadsyrket kunniga personer styrkt sig

ega praktisk insigt i detta yrke; dock må byggnadsnämnden jemväl kunna

såsom ansvarig byggmästare godkänna person, hvilken icke kan förete intyg

af sådan läroanstalt, men under minst fyra år innan denna byggnadsordning

utfärdats, deraf minst två år i Stockholm, med väl vitsordad skicklighet

utöfvat byggnadsyrket.»

En jemförelse mellan här anförda föreskrifter i § 44 af Kongl. Maj:ts

byggnadsstadga och de bestämmelser, som med anledning deraf intagits i

§ 55 mom. 3 af Stockholms byggnadsordning visar, att, i anförda § och

mom. af den senare, byggnadsnämnden medgifva rätt att »kunna» som

byggmästare godkänna äfven den, som på annat sätt, än genom intyg från

yrkesskola, visat sig ega erforderlig skicklighet i byggnadsyrket, måste i

rätt öfverensstämmelse med den kongl. stadgan, tolkas såsom bestämd föreskrift

för byggnadsnämnden att, der dylik skicklighet blifvit, i enlighet med

byggnadsordningens bestämmelser, styrkt, äfven ovilkorligt meddela detta

godkännande. Af såväl bestämmelserna i den kongl. stadgan som i Stockholms

byggnadsordning är byggnadsnämnden derjemte bestämdt förhindrad

att för godkännande såsom byggmästare fordra andra qvalifikationer, än väl

vitsordad skicklighet i byggnadsyrket.

Den 28 februari 1893 inlemnade byggmästaren Otto Dahlhielm till

byggnadsnämnden i Stockholm ansökan att, jemlikt anförda § och mom. af

stadens byggnadsordning, erhålla tillstånd att utöfva byggnadsyrket, samt

bifogade för styrkande af sin skicklighet härtill, utom fördelaktiga uttalanden

om sin byggnadsverksamhet af kända personer, intyg af tvenne

sakkunnige öfver de fem nybyggnader han uppfört i Stockholm under åren

1886—1891. Dessa sakkunnige, arkitekterna E. Medin och G. F. O. Ståhl,

hafva funnit omnämnda fastigheter i det skick, att de anse sökanden böra

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

37

tilldelas »väl vitsordad skicklighet till utöfvande af byggnadsyrket», och

omnämna särskilt att tvenne af fastigheterna vittna om »ett särdeles godt

byggnadsarbete».

-En förut under samma år af Dahlbielm ingifven likartad ansökan

hade, sedan en af byggnadsnämndens ledamöter upplyst, att sökanden afträdt

sina tillgångar till borgenärer och att konkursen ännu icke vore afslutad,

af nämnden afslagits, ehuru stadsarkitekten Hedin, på grund af den

kännedom han hade om den sökandes skicklighet såsom byggmästare, ansett

sig böra tillstyrka bifall till hans ansökan. I följd häraf bifogade

Dahlhielm sin senare ansökan intyg, att hans konkurs nu vore afslutad.

Vidkommande denna ansökan meddelade byggnadsnämnden följande

beslut:

»Enär, så vidt visadt blifvit, sökanden icke vid byggnadsskola eller

dermed jemförlig teknisk läroanstalt inhemtat insigter i byggnadslära, finner

byggnadsnämnden honom icke vara ovilkorligen berättigad att här i

staden utöfva byggnadsyrket jemlikt § 55 mom. 3 byggnadsordningen, och

om äfven de i ärendet åberopade intyg synas gifva vid handen, att sökanden

inom byggnadsyrket eger sådan praktisk skicklighet, att han utan

vitsord om teoretiska kunskaper skulle kunna såsom byggmästare godkännas,

anser dock byggnadsnämnden, med afseende å de upplysningar, som

vunnits angående beskaffenheten af sökandens nyligen afslutade konkurs,

och då sökanden icke visat sig vara från borgenärers kraf fri, icke skäl att

för närvarande förklara sökanden berättigad att i Stockholm utöfva sådan

bygnadsverksamhet, som omförmäles i ofvan åberopade § och mom. i

byggnadsordningen.»

Detta byggnadsnämndens beslut öfverklagades af Dahlhielm hos öfverståthållareembetet,

som emellertid icke fann skäl att deri göra ändring.

Öfver öfverståthallareembetets resolution anförde Dahlhielm besvär hos

Kong]. Magt, som, eldigt anförda statsrådsprotokoll, godkände densamma.

I sin förklaring till öfverståthållareembetet preciserar byggnadsnämnden

ännu bestämdare sin uppfattning af frågan, då den uttalar, att nämnden

vid pröfning af ansökan af person, som icke kan förete teoretiska skolbetyg,

att varda som byggmästare godkänd och då anledning dertill förekommer,

»ansett sig icke kunna lemna obeaktadt, huruvida sökanden äfven

i öfrigt innehar sådana egenskaper, att det lämpligen må uppdragas åt

honom att såsom sjelfständig byggmästare utöfva byggnadsyrket.»

Nämnden yttrar i samma förklaring vidare: »Beträffande nu klaganden

Dahlhielm, har byggnadsnämnden på förekommen anledning tagit del

af de hos Stockholms rådstufvurätt förvarade handlingar rörande hans

nyligen afslutade konkurs och deraf inhemtat, att hans flesta fordrings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

egare utgjorts af leverantörer af byggnadsmaterialier samt att tillgångar^

i hans konkurs varit så ringa, att de icke räckt till större utdelning åt

oprioriterade fordringsegare än eu procent».

I sin besvärsskrift till Kongl. Maj: t framhåller Dahlhielm, att byggnadsnämnden

icke tillförene för medgifvande af likartade ansökningar

ifrågasatt förmåga att fullgöra ekonomiska förbindelser eller innehafvande

af andra egenskaper, som icke i byggnadsordningen omnämnas, och anför

exempel på att flere likartade ansökningar af personer, som afträdt sin

egendom till borgenärer, af nämnden godkänts; häri tillskrifver den ringa

utdelningen i sin konkurs ogynsamma fastighetskonjunkturer och dålig

administration af konkursboet, hvarjemte han erinrar, att af ett bifall till

hans ansökan ingalunda följt, att han kunnat ikläda sig nya förbindelser,

men möjliggjorts för honom att för andra byggherrars räkning kunna åtaga

sig ledning af byggnadsföretag och härigenom förtjena uppehälle för sig

och sin familj.

I sin förklaring till Kongl. Maj:t vidhåller byggnadsnämnden i hufvudsak

samma uppfattning, som i sitt yttrande till öfverståthållareembetet,

och besvarar Dahlhielms anmärkning, att nämnden förut såsom byggmästare

godkänt personer, som till borgenärer afträdt sin egendom, med,

att dessa personers ekonomiska ställning varit för nämnden obekant.

Af här leinnade redogörelse för detta mål framgår, att byggnadsnämnden,

föranledd af ett, låt vara välvilligt, men derför icke mindre ovist

nit att söka skydda leverantörer m. fl. från ekonomisk förlust af deras

enskilda affärstransaktioner, vägrat godkänna Dahlhielm såsom byggmästare,

på grund af hans saknad af qvalifikationer, hvarom byggnadsordningen

intet innehåller eller kunnat innehålla, och att nämnden således härutinnan

gjort sig skyldig till en fullkomligt rättsstridig tolkning af för den normerande

författning.

Tillvägagåendet framstår så mycket mer rättskränkande, som i detta

fall af oexaminerad byggmästare fordrats ekonomiska qvalifikationer, utan

hvilkas egande examinerad är oförhindrad att fritt utöfva sitt yrke; och

ej mindre derför, att byggnadsnämnden erkänt sig vid andra likartade fall

icke hafva förskaffat sig kännedom, huruvida dessa qvalifikationer hos den

sökande förefunnits.

Det lär icke vara behöfligt att för Riksdagen framhålla, hvilka farliga

följder vore att förvänta af att kommunala myndigheter opåtaldt finge

tillerkänna sig rätt att, för bevakande af några personers ekonomiska för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

delar, efter godtycke och på sida om gällande författningar inskränka andra

enskilda personers rätt att tillgodogöra sig sin arbetskraft och skicklighet.

Detta sjelf berättiga de ingrepp i allmän näringsfrihet skulle dessutom genom

sina följfler icke endast drabba dem, som härigenom ändras att arbeta och

derigenom förtjena sitt uppehälle, utan härutöfver jemväl utsträckas till

alla dem, som velat af deras arbete till sin fördel sig begagna. Om lagbestämmelser

i detta hänseende vore vare sig lämpliga eller behöflig, lär

det otvifvelaktigt tillkomma andra myndigheter än de kommunala att om

dem besluta, och än mindre lära dessa, kommunala myndigheter kunna

tillerkännas befogenhet att i saknad af dylika lagbestämmelser supplera

dem genom godtycklig författningstolkning.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har, enligt anförda

protokoll öfver civilärenden, tillstyrkt Kongl. Maj:t att godkänna ett beslut,

grundadt på motiv, som • sakna, stöd i gällande författningar; och

då denna herr statsrådets åtgärd är af beskaffenhet att för kommunala

myndigheters uppfattning så väl af gränserna för deras befogenhet som af

vigten af en korrekt tolkning af för dem gällande föreskrifter kunna verka

vilseledande, hafva vi ansett den böra komma till Riksdagens kännedom.

Herrar Bengtsson, Ljungman, Boström, Gyllensvärd, Dalin, Johnsson,

Väldin, Elowson, Hedin och Nilson hafva anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 22 december 1893, n:o 9.)

Af detta protokoll med tillhörande handlingar inhemtas, att kommerskollegium

enligt beslut den 17 januari 1893 hade träffat aftal med föreståndaren

för Stockholms praktiska kontorsskola, grosshandlaren O. Murray,

att han skulle biträda å kollegii kassakontor med upprättande af bokslut

för år 1892 och uppgörande enligt lämpligt system af fullständiga formulär

för förandet af kollegii räkenskaper, och skulle Murray för berörda

arbete, enligt med honom träffad öfverenskommelse, åtnjuta ett arfvode af

800 kronor, att utgå af anslaget å kollegii stat till extra biträden in. in.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 4 december 1893 anförde kollegiet,

att ifrågavarande anordning, hvarmed afsågs att genom en fullt, kompetent

och erfaren persons biträde få till stånd ett i möjligaste måtto

Praktiskt och enkelt system för bokföring af alla de särskilda slags medel

och kassor, som voro stälda under kollegii förvaltning eller till kollegiets

förfogande, var af behof vet. påkallad, såväl för vinnande af likformighet

och öfverskådlighet i afseende å räkenskapsföringen, som ock för underlättande

af kassörens befattning med densamma, hvilket befans desto mera

erforderligt, som han i egenskap af tillika sjöpassnotarie borde, för att de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

göromål, som tillhörde sjöpassnotarietjensten, skulle kunna blifva behörigen

fullgjorda, deråt egna en hufvudsaklig de! af sin vei’ksamhet.

Vidare anförde kollegiet i nämnda skrifvelse, att grosshandlaren Murray

hade till kollegiets belåtenhet utfört sagda uppdrag samt erhållit den betingade

ersättningen härför, men att kollegiet för att vara i tillfälle att i

form af gratifikationer lemna någon ersättning åt de e. o. tjensteman och

e. o. vaktmästare, hvilka under senare hälften af året med flit och ordentlighet

fullgjort det dem anförtrodda arbetet, nödgades i underdånighet anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes bereda kollegiet ersättning för sagda utgift

af 800 kronor.

Statskontoret, hvars utlåtande häröfver infordrades, anförde i skrifvelse

af den 10 december 1893, att det icke hade något att erinra mot

den begärda ersättningen och föreslog i underdånighet att, i händelse af

nådigt bifall till den gjorda framställningen, beloppet måtte anvisas att

utgå från anslaget under sjette liufvudtiteln till extra utgifter, och blef

denna framställning, på tillstyrkan af statsrådet och chefen för civildepartementet

i statsråd den 22 december 1893, af Konungen godkänd.

I den af Kongl. Maj:t utfärdade instruktion för Dess och rikets

kommerskollegium af den 30 oktober 1891, § 22, stadgas bland annat, att

kassören och sjöpassnotarien, hvilken i förstnämnda egenskap är redogörare

för de under kollegii förvaltning eller till dess förfogande stälda medel,

åligger såsom sådan:

att emottaga och qvittera alla till kollegium inkommande medel;

att ombesörja medlens insättning i bankinrättning och uttagning derifrån

samt verkställa alla beslutade utbetalningar;

att föra alla med afseende å ifrågavarande medels disposition och

redovisning erforderliga anteckningar och räkenskaper;

samt i § 25:

att amanuenser och andra extra ordinarie tjensteman skola biträda

vid målens beredning samt vid det statistiska arbetets utförande äfvensom

med uppsättning, utskrifning, kollationering och afsändande af expeditioner

samt deltaga i öfrigt, i förefallande göromål efter vederbörande förmäns

föreskrifter.

Häraf vill det synas som om den person (kassören), som är anstäld

i nämnda embetsverk och hvars hufvudsakliga åliggande enligt ofvanberörda

instruktion är att föra alla anteckningar och räkenskaper öfver af

kollegium omhänderhafda medel, äfven borde vara skyldig att afsluta desamma,

utan att staten derför skulle nödgas till annan person utbetala

särskild ersättning för arbetets fullgörande; och att kassören, som vål får

antagas hafva ansetts kompetent för platsen, då han erhöll densamma,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

41

skulle vara så litet hemmastadd i sina med tjensten förenade göromål, att

han ej förmådde fullgöra dem, lär väl icke kunna ifrågasättas.

Vi hafva derför ansett, att detta ärende bort för Riksdagen anmälas.

Herrar Ljungman, Bengtsson, Olsson, Hedin, Nilson,''Höjer och Liljeholin

hafva yttrat:

Uti memorial den 8 maj 1854, n:o 6, angående verkstäld granskning

af de i statsrådet förda protokoll, anförde konstitutionsutskottet under den

14 punkten, bland annat, följande:

»Uti skrifvelse till Kong]. Maj:t den 9 juni 1841 förmälde Rikets då

församlade Ständer i underdånighet, med anledning af åtskilliga hos Rikets

Ständer gjorda framställningar, deras åsigt vara, att, då genom flera särskilda

författningar blifvit förordnadt, det hvar och eu, som sökte inträde

i något af rikets kollegier, samt åtskilliga andra embetsverk, borde förut

hafva undergått examen i föreskrifna ämnen vid något af rikets universitet,

syntes undantag från detta stadgande desto mindre böra ega rum vid tillsättandet

af högre civila embeten, som det i flera hänseenden torde vara

föga lämpligt, att personer, hvilka innehade chefsplatser, ansågos frikallade

från de qvalifikationer, som för deras undei*ordnade voro förerskifna; och

fingo Rikets Ständer alltså i underdånighet anhålla, att, vid besättande af

högre civila embeten, Kongl. Maj:t täcktes fästa särdeles afseende på skicklighet,

ådagalagd genom akademiska kunskapsprof samt under föregången

tjenstgöring å samma embetsbana, derest icke synnerligen förekommande

skäl föranledde till undantag från dessa befordringsgrunder.

Rigtigheten af den Utaf Rikets Ständer sålunda yttrade åsigt är så

uppenbar, att något tvifvel icke kan vara, det ju Konungens rådgifvare

insett och erkänt giltigheten deraf. Sådant erkännande synes ock hafva

skett vid ett tillfälle, den 3 februari 1854, då, enligt hvad statsrådsprotokollet

öfver civilärenden utvisar, Konungens rådgifvare i underdåniga påminnelser

mot en civileinbetsmans utnämning till landshöfdingeembete åberopat,

att denne »icke kunde anses å sin dittills tillryggalagda tjenstebana

hafva i någon synnerlig mån förvärfvat praktisk bekantskap med de ärenden,

som tillhöra landshöfding ars handläggning.» Men ändock hafva under den

tidrymd, konstitutionsutskottets nu fullbordade granskning af statsrådsprotokollen

omfattar, skäliga anledningar sig företett till tvifvel, att Konungens

rådgifvare anse sig af embetspligt uppfordrade att genom underdåniga

påminnelser hos Kong]. Maj:t städse söka upprätthålla tillämpningen af den

åberopade grundsatsen i de fall, då fråga är om sådan persons befordran

till landshöfdingeembete, som alls icke på civil tjenstebana vunnit någon

praktisk bekantskap med landshöfdingeärendena. — — — Det är alldeles

Bill. till Riksd. Prof. IHD4. ■''! Sami. 7 Höft.

(i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

uppenbart, att de insigter, den noggranna kännedom af ärendena och den

förmåga att göra sig i deras minsta detaljer hemmastadd, som måste erfordras

hos länsstyrelsens chef för att i allo så som sig bör kunna uppträda

bland sina underordnade samt utöfva tillsynen och ledningen af de

mångfaldiga juridiska, kamerala och administrativa ärendenas gång och

förutan hvilka egenskaper icke någon, om han ock undergått behörig akademisk

examen, skulle kunna utan fara för ärendenas vanvård få sig anförtrodd

utöfningen af landssekreterare- eller landskamrerareembete, i allmänhet

icke kunna vinnas genom verksamhet i militära befattningar. Att

någon gång synnerliga skäl till undantag från den anförda befordringsgrundsatsen

kunna förekomma, är å Rikets Ständers sida erkändt och lärer

icke af någon betviflas, oaktadt, i sådan fråga som denna, betänklighet kan

finnas äfven deruti, att erfarna och skickliga militärpersoner dragas från

den bana, der de kunna med sina goda egenskaper gagna, till en annan,

der de äro främmande och vid redan hunnen mera framskriden ålder måste

röna större svårighet att göra sig hemmastadda.»

Då under de senare åren flera militärpersoner befordrats till landshöfdingar,

och då äfven under det år, för hvilket statsrådsprotokollen nu

underkastats konstitutionsutskotets granskning, en militär blifvit till landshöfding

utnämnd, utan att, för att använda det ofvan åberopade memorialets

ord, »Konungens rådgifvare, för att icke gifva rum för erinran om

bristande nit för rikets sannskyldiga nytta i detta hänseende, funnit för

sig angeläget att till protokollet afgifva de yttranden, som kunde utmärka,

om Konungens rådgifvare vid dessa tillfällen verkligen trodde sig ega anledning

att anse saknaden af praktisk erfarenhet i civila embeten kunna

ersättas genom ådagalagda utmärkande egenskaper hos de ifrågakomna personerna,

så att skäl vore för handen till undantag från en befordringsgrund

af den obestridligaste giltighet och vigt»; synes det hafva varit utskottets

pligt att nu, liksom år 1854 skedde, jemlikt 107 § regeringsformen anmäla

förhållandet för Riksdagen.

Herr Hedin har yttrat:

Jemte det jag deltagit i ofvanstående reservation, har jag ansett en

under året timad utnämning till landshöfding af en hoftjensteman, utan någon

i civil tjenst förvärfvad insigt och erfarenhet, vara i ännu högre grad stridande

mot rigtiga befordringsgrundsatser och följaktligen ännu mer egnad

att för Riksdagen anmälas.

Herrar Johnsson, Bengtsson, Gyllensvärd, Dahn och Hedin hafva

anfört:

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

43

Protokoll för finansärenden den 30 juni 1893 (n:o 1—3).

Sedan kongl. bergskollegium den 15 mars 1753 utfärdat privilegium

för fabrikör Seippel och dess intressenter att å en på Koppartorps

egor anlagd koppargrufva, i Tunabergs socken, Jönåkers härad, få inrätta

eu hyttebyggnad till sin kopparmalms uppbrukande, i sammanhang hvarmed

intressenterne berättigades »att på Tunabergs kronoallmänning låta

fålla hvad de till byggnad, ved och kolning för kopparverket behöfva», så

har samma kollegium, efter derom af kopparverkets egare gjord framställning,

den 5 juli 1757 tillerkänt delegarne i Tunabergs kopparverk, så länge

kopparverket upprätthölles och på bergsvis drefves, samt skogsunderstödet

behöfdes, nyttjanderättigheten till hela den allmänning, som varit af ålder

begripen under namn af Tima bergslags allmänning, att deraf tillika med

de dervarande oskattlagde torpen till kopparverkets drift och fortsättande

sig betjena, likväl med rätt för de på samma allmänning belägna skoglösa

hemmanen och torpen att, på vederbörlig anmälan hos bergstingsrätten

samt efter behörig och laga utsyning, få derifrån hemta så mycken skog,

som de till bränsle och nödtorftigt hemmansgårdfång betarfva, hvarförutom

kopparverksintressenterne förbjödos vid 100 daler silfvermynts vite att derifrån

göra någon afsalu.

Uppå ansökning af kopparverkets egare har Kongl. Maj:t genom nådigt

bref den 30 maj 1879 förklarat dessa berättigade att, i den ordning

kongl. kungörelsen den 4 februari 1811 jemte öfrige om användande af

de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar

föreskrefve, efter skedd skattläggning till skatte lösa så stor del af

den kopparverket anslagna allmänningen, som, sedan de till skogsfång derifrån

berättigade hemman och lägenheter erhållit deremot svarande skogsmark,

kunde vara för kopparverkets behof erforderlig.

Med anledning häraf hade landshöfdingeembetet i Södermanlands län

i skrifvelse den 29 april 1881 förordnat förrättningsman att, med biträde

af tjenstförrättande kronofogden, i vederbörandes närvaro upprätta förslag

till utbrytning af mark såsom vederlag för rätt till skogsfång å allmänningen.

Enligt detta förslag skulle af allmänningen, som, efter verkstäld

rågångsreglering och i sammanhang dermed företagen rättelse af förut skedd

uppmätning, befunnits innehålla 4,606 har 87,3 ar, motsvarande 9,332 tunland

4,8 kappland, från tilldelningen af vederlagsmark uteslutas 509 har

19 ar, utgörande tomter, åker, äng och hagmark, och i tilldelningen

inga skogsmark och hagmark, tillhopa 4,097 har 68,3 ar, hvarjemte såsom

grund för sjelfva tilldelningen antagits, att till hemman af ett mantal skulle

utläggas vederlagsmark till det omfång, att marken lemnade årligen 30

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

storfanmar ved af 100 kubikfot fast massa, till hemman om ''jt mantal

mark för 18 famnar, till hemman om 7* mantal mark för 14 famnar och

till hemman om 7a mantal mark för 11 famnar samt till torp eller odling

mark för 8 famnar, hvarefter skogsfördelningen verkstälts enligt nedanståei

ide öfv ersi gt:

l:o. 536 har 19,5 ar med beräknad afkastning af 272,0016 famnar

till 23 stycken i jordeboken upptagna torp;

2:o. 191 har 37 ar, 104,0092 famnar till de under Näfveqvarns

bruk lydande lägenheter;

3:o. 440 har 58,2 ar, med 228 famnar till de under Näfveqvarn

icke lydande hemmanen;

4:o. 1,833 har 52,5 ar med 984,9979 famnar till hemman under

Näfveqvarn;

5:o. återstoden 1,095 har 71,l ar med en afkastning af 526,3292

famnar skulle anslås till kopparverket.

Till protokollet antecknade kronoombudet, grefve Mörner, i anledning

af hvad som under förrättningen blifvit anfördt, att genom kongl. resolutionen

.den 30 maj 1879 icke någon ändring blifvit gjord uti de medelst

kungörelsen den 4 april 1811, angående användandet af de till bergverken

och bruken upplåtna rekognitionsskogarne, gifna allmänna föreskrifter.

Kongl. kammar- och kommerskollegierna hafva den 26 februari 1889 i

hufvudsakliga delar gillat detta förslag med förklarande, att den åt kopparverket

bibehållna del af allmänningen skulle undergå indelning till hemmantal

och skattläggning; och är denna skattläggning ännu icke af kammarkollegium

slutligen pröfvad.

På anförda skäl anhöll torparen N. J. Löfgren jemte 17 stycken

andra personer hos Kongl. Maj:s befallningshafvande i Nyköpings län

att varda i de af dem innehafda. torplägenheter å Tunabergs allmänning inrymde

samt har till stöd för denna framställning, dels med prestbevis styrkt,

att N. J. Löfgrens, torpare å L:a Torskhult, förfäder från 1740-talet innehaft

torpet L:a Torskhult, dels styrkt, att torpet den 10 oktober år 1848

undergått rotering, som utgöres med Ve* andel i roten n:o 1 vid andra

Södermanlands båtsmanskompani och betalar i kronotionde 40 öre, samt

att Löfgren och hans förfäder varit påförde och erlagt alla utskylder och

onera för ifrågavaranda torplägenhet. Enahanda är förhållandet med flere

af de öfrige sökandena.

I afgifven förklaring har anförts, att Kongl. Maj:t genom nådigt

bref den 30 maj 1879 förklarat kopparverkets egare berättigade att, i den

ordning gällande författningar föreskrifva, efter skedd skattläggning till

skatte lösa så stor del af den till kopparverket anslagna allmänningen, som,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

45

sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit

deremot svarande skogsmark, kunde vara för kopparverkets behof erforderlig,

och då kammarkollegium den 26 februari 1889 förklarat, att den åt

kopparverket bibehållna del af allmänningen skulle undergå indelning till

hemmantal och skattläggning, bestred kopparverkets egare den af Löfgren

in. fl. sökta åborätt å innehafda torplägenheter.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarade i resolution den 14

juni 1892, att då de i ansökningen omförmälda torpen L:a Torskhult

m. fl. ostridigt äro belägna å Tunabergs kopparverks allmänning i Tunn

och Tunabergs socknar af Jönåkers härad, hvilken allmänning kopparverkets

egare genom nådigt bref den 30 maj 1879 förklarats berättigade att, efter

skedd skattläggning, till skatte lösa, fann landshöfdingeembetet sökandenas

i ärendet gjorda framställning att varda till kronoåbor å sagde torp antagna

icke förtjena afseende.

öfver detta beslut anförde torparena besvär. Om den åborätt, som

vore odlaren förbehållen i kongl. kungörelsen den 4 februari 1811, icke i

förevarande fall vore tillämplig å torplägenheter, som ostridigt blifvit af

deras fäder odlade och bebyggda, så syntes dem innhållet af kammar- och

bergskollegiernas kungörelse af den 30 januari 1824, att der bruk eller bergverk

förvärfva!’ skatterättighet å hemman framför åbo, så ansvarar det kronan

för räntor och är skyldig låta åbon odrifven bibehållas vid åborätten,

böra betrygga deras rätt till åboskap; och då åbons rätt till skatteköp inträder,

då bruket nedlägges, hvilket i förevarande fåll vore förhållandet,

yrkades bifall till den gjorda ansökningen.

Kopparverkets egare anförde i förklaring, att den af klagandena åberopade

kammar- och bergskollegiernas kungörelse den 30 januari 1824 pålagligen

icke vore tillämplig på ett fall sådant som det föreliggande.

I utslag den 24 januari 1893 fann kammarkollegium ej skäl att i

landshöfdingeembetets resolution göra ändring.

Klagandena fullföljde talan hos Kongl. Magt under åberopande af de

i saken anförda skäl, med förmenande, att, om kammar- och bergskollegiernas

kungörelse den 30 januari 1824 icke, på sätt kopparverkets egare anfört,

vore i förevarande fall tillämplig, torde bestämmelsen i kongl. förordningen

den 4 februari 1811 berättiga dem att torplägenheterna besitta och framför

kopparverkets egare till skatte lösa.

I resolution den 30 juni 1893 fann Kongl. Magt ej skäl att gorå

ändring i kammarkollegii utslag.

Till belysande af frågan tillåta vi oss erinra:

att sedan Riksens Ständer i skrifvelse den 5 juni 1866 förmält, hurusom

hos dem särskilda framställningar blifvit gjorda angående upphörande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

af all tionde å tillverkningar af metaller eller andra mineralrikets alster,

der dessa tillverkningar icke vore i besittning af särskilda förmåner eller

privilegier; och som Riksens Ständer, hvilka vid pröfningen af dessa framställningar,

ansett obilligheten af produktionsskatter i allmänhet icke vara

ringaste tvifvel underkastad, i följd deraf funnit, att bibehållandet af en

sådan beskattning, der den egde ruin, icke borde ifrågakomma, der icke

särskilda förhållanden påkallade undantag från den i bevillningsförordningen

uttalade jemlikhetsgrundsats; att dock i förevarande hänseende sådana särskilda

förhållanden icke saknades, i det nemligen flera af de s. k. ädlare

verken, hvarmed här förstodes ej allenast sådana, der ädlare metaller frambringades,

utan äfven de verk, som afsåge tillgodogörande af andra mineralrikets

alster, med undantag af jernet, voro gynnade med privilegier och

förmåner af icke ringa värde, i hvilket fall, hvad än kunde sägas om lämpligheten

af produktionsskatter, likväl sjelfva beskattningsåtgärdens rättmätighet

ej kunde förnekas, så länge de förmåner, för hvilka skatten vore

att anse såsom en årlig ersättning, ännu qvarstode, och att alltså eu fullständig

utredning i fråga om de privilegier och särskilda förmåner, af

hvilka de olika verken kunde vara i besittning, erfordrades, anhållit, att

Kongl. Maj:t täcktes låta inhemta de för frågans utredning nödiga upplysningar,

så har kommerskollegium efter nådig befallning i afgifvet underdånigt

utlåtande den 15 november 1870 anfört, bland annat, att Tunabergs

kopparverk åtnjuter, på grund af bergskollegii utslag den 5 juli 1757,

nyttjanderätten till Tima bergslags allmänning samt rätt att betjena sig af

dervarande oskattlagda torp, så länge verket upprätthålles och på bergsvis

drifves samt detta skogsunderstöd behöfdes, dock med förbud att från allra

än ningen göra någon afsalu;

att de årliga förmåner, Tunabergs kopparverk från staten åtnjuter,

sammanräknade uppgå till 4,340 kronor 25 öre, hvaremot den till en

trettiondedel af tillverkningen uppgående, till statsverket influtna afraden

eller tionden, beräknad i värde efter försäljningspris, i medeltal årligen

under åren 1860—1869 utgjort:

1 centner 82 skålpund 81 ort garad koppar ä

49 kronor 53 öre per centner........................ 90: 66

43 skålpund 90 ort koboltrnalm ä 1 krona_________ 43: 90

Summa kronor 134: 46,

från hvilket belopp dock bör afräknas utbetalda

fraktkostnader med i medeltal........................ 2: 70

då behållna inkomsten blifver................. ............. 131:76;

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

47

att vid jemförelse mellan, å ena sidan, värdet af de förmåner, som här

ifrågakomna verk innehafva, och, å den andra, den afrad jemte värdet derå,

som staten från desamma i medeltal åtnjutit, befinnes, att afsigt en med

flessa förläningar blifvit uppnådd endast i afseende på de verk, der en

efter landets förhållanden mera omfattande tillverkning egt ram; och med

säkerhet kunde antagas, att de privilegierade ädlare verken i de flesta

fall icke återgäldat staten de uppoffringar, som för dem blifvit gjorda.

Bevis för denna åsigt förelåge i afseende å förhållandena vid Tunabergs

kopparverk, hvarest tillverkningen aldrig varit särdeles stor och under

åren 1865—1869 i värde understigit den fördel, bruksegaren haft af den

verket förunnade förläningen. Om å ena sidan en förändring i det nuvarande

förhållandet med de priviligierade ädlare verken, i syftning att

bringa desamma i öfverensstämmelse med de åsigter, som inom lagstiftningen

i senare tider, rörande såväl bergshandteringen som näringarna i

allmänhet, i deras af privilegier beroende ställning till staten gjort sig

gällande, må, på grund särskildt af nyss antydda, för statsverket menliga

samt vid privilegiernas förlänande ingalunda afsedda omständighet finnas

påkallad, och det å andra sidan, på sätt kommerskollegium, under förutsättning

af afrad ens upphörande för sådana verk, som icke innehade några

särskilda friheter, redan anfört, vore önskvärdt, att en dylik skattelindrmokomme

äfven de verk, hvarom nu vore fråga, till del, så syntes ur rättslig

synpunkt betraktadt sådant endast böra medgifvas emot förmånernas

afstående; och vidkommande 1 lina bergs kopparverk, hade kollegierna med

hänsyn dertill, att da nyttjanderätten till 1 lina bergslags ingalunda, obetydliga

allmänning blifvit verket förunnad endast så länge detta skogsbi

nderstöd behöfdes, i underdånighet tillstyrkt, att det af verkets egare

framstälda förslag till reglering af förmånerna emot tiondens upphörande,

måtte i så måtto vinna bifall, att, i den ordning kongl. kungörelsen den 4

februari 1811 jemte öfriga om användande af de bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskrifva, bemälde

egare berättigades att, efter skedd skattläggning, till skatte lösa så stor del

af allmänningen, som pröfvades böra kopparverkets egare tillkomma.

Med anledning häraf aflat Kongl. Maj:t till 1872 års Riksdag proposition,

dervid Kongl. Maj:t, under åberopande af utredning angånde berörda

vissa verk förunnade privilegier och fördelar, som blifvit af vederbörande

embetsverk meddelade, föreslog, hvad Tunabergs kopparverk anginge, att

Riksdagen måtte medgifva, att, sedan, i den ordning kongl. kungörelsen den

4 februari* 1811 jemte öfriga om användande af de åt bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskrefve, skattläggning

af Tunabergs allmänning skett, verkets egare skulle åtnöjas med ovil
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4K

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

korlig rätt till skattelösen åt'' endast så stor del åt nämnda allmänning, som,

sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit

mot denna förmån svarande skogsmark, må vara för verkets behof erforderlig

och derför från och med år 1878 utgöra den skatt, som komme att

bestämmas.

Uti det betänkande, som Riksdagens statsutskott afgaf öfver berörda

kongl. proposition, yttrade utskottet, efter att hafva erinrat om innehållet

i Riksens Ständers omförmälda skrifvelse, att vårt i vissa delar föråldrade

skatteväsen tarfvade, enligt utskottets förmenande, i främsta rummet ändring

i de delar, der det gälde vissa idkare af vigtigare näringar, der de genom

mer eller mindre tunga skattebördor stäldes i en sämre och ofördelaktigare

ställning, än öfriga idkare af samma näring. 1 enlighet härmed hade utskottet

jemväl uttalat sig för, att den vissa bland jordbruksnäringens idkare

pålagda ränta och tionde eller de så kallade grundskatterna å jordbruket måtte

afskaffa^, och då den här ifrågavarande skattetiteln, i anseende till sitt

jemförelsevis ringa belopp, kunde utan olägenhet för statsverket vida lättare

borttagas, tvekade utskottet icke att förorda en sådan åtgärd, dervid utskottet1

likväl, med vidblifvande af de i Riksens Ständers ofvan anförda

skrifvelse framstälda åsigter, ansåg, att, när tiondens utgörande varit förenadt

med tillgodonjutande af särskilda priviledier och förmåner, dessa borde

lika fullständigt som tionden upphöra. I detta afseende förekomme, att,

enligt den kongl. propositionen, egare till åtskilliga verk, från Indika tionde

utginge, skulle"befrias från tionde, men ändock bibehållas vid en del dem

förunnade förmåner eller ock undgå att för sådana lemna ersättning. Hufvudsakligen

afsåge detta den rätt att skatteköpa vissa hemman eller till

skattelösen af för verken anslagna skogar, som Kongl. Maj:t velat åt en

eu del bergverksegare bibehålla. Om än dylikt kunde hafva vid föregående

uppgörelse af enahanda slag egt rum, syntes för utskottet detta icke utgöra

skal att på enahanda sätt i förevarande fall afhända statsverket tillgångar

eller med andras förnärmande söka bevara åt bergverksegarne förmåner,

hvilka borde statsverket tillkomma eller ock för bergverksegarne upphöra,

när tionden ej längre utgöres. På sårning gång derför utskottet ej hade

nåo-ot att erinra deremot, att egarne till Åtvidabergs kopparverk berättigades

att, enligt derom gjord framställning, till fulla värdet efter uppskattning

till sig lösa den de! af allmänningen Gaddstigen, som de eljest borde

emot befrielse från tionden till staten återlemna, ansåg utskottet egal en åt

Tunabergs kopparverk böra antingen afstå från all rätt till lunabergs

bergslags allmänning eller ock efter uppskattning af fulla v är cfc t lösa den

del af allmänningen, som kunde verket tillkomma.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

49

Vid ärendets afgörande i kamrarne framhölls emot bifall till utskottets

förslag, att, så länge icke lindring medgåfves i de på jordbruksnäringen

hvilande särskilda skatter och besvär, borde icke heller den yrkade

eftergiften af de ädlare bergverkens särskilda skatter beviljas, och då

kamrarne stannade i olika beslut, i det Första kammaren biföll, men Andra

afslog utskottets förslag, förföll frågan. • i '' .

Vid 1877 års riksdag förnyade Kongl. Magt i proposition förslag

derom, att Riksdagen måtte godkänna, att från den dag, då författning

derom kunde varda i laga ordning utfärdad, tiondesättning å dittills icke

skattelagda eller derefter uppkommande så kallade ädlare verks tillverkning

icke må eg a rum, med vilkor och förbehåll, bland andra:

för T unabergs kopparverk, att dess egare inom 1878 års slut antingen

till kronan afstår all rätt till Tunabergs bergslags allmänning eller

ock efter fulla värdet, sådant det vid behörig uppskattning kan varda bestämdt,

till riksgäldskontor erlägger lösen för den del af allmänningen,

som, sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter

erhållit mot denna förmån svarande skogsmark, kan verket tillkomma.

I skrifvelse af den 24 maj samma år har Riksdagen anmält, att

Kongl. Maj:ts förevarande framställning af Riksdagen bifallits, dock att, då

värderandet af de delar af bergslagsallmänningar eller Öfriga förmåner,

hvilka några bergverk skulle ega att mot åtnjutande af lösen bibehålla,

möjligen icke alltid kunde inom 1878 års slut verkställas, dessa bergverk

höra berättigas att, äfven om de först under ett senare år skulle komma

att fullgöra ifrågavarande lösningsskyldighet, få från och med samma år

åtnjuta befrielse från bergsverkstiondens utgörande.

Med erinran, i förbigående, dels att den resolution af den 30 maj

1879, hvari genom Kongl. Maj:t förklarat kopparverkets egare berättigade

att, enligt grunderna i kungörelsen den 4 februari 1811 och andra angående

användande af de till bergverken och bruken upplåtna rckognitionsskogar

utfärdade författningar, skattelösa allmänningen, strider mot Riksdagens på

Kongl. Maj:ts egen framställning år 1877 fattade beslut, dels att samma

resolution ej kan lagligen inverka å lägenhetsinnehafvarnes rätt, gå vi att

söka visa, det kungörelsen den 4 februari 1811 torde gifva stöd åt lägenhetsinnehafvarnes

framställning.

Sedan Riksens Ständer i skrifvelse den 19 december 1809 hos Kongl.

Magt anmält, hurusom de till öfverläggning förehaft, på hvad sätt och efter

hvilka grunder de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarne

måtte, till statens största fördel i förening med den enskildes nytta, lämpligast

kunna användas och indelas, hvarvid det icke undfallit Riksens Ständer

att, då å ena sidan eganderätten till den upplåtna skogstrakten alltid

Bih. till Riksd. Prof. 18114. 3 Sand. 1 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitntionsutskottels Memorial N:o 7.

blifvit åt staten förvarad, har, å den andra, nyttjanderätten emot en öfverenskommen

vederkänsla eller så kallade rekogriitionsafgift, blifvit bergverken

upplåten; hafva med anledning häraf Riksens Ständer funnit en ny författning

härom nödvändig samt för verkställigheten deraf förenat sig om följande

grunder:

att vid undersökning om den arealvidd skog, som för hvarje bruk

är behöflig, noga afseende göres å jordmånens beskaffenhet in. in.;

att alla på skogarne för brukens räkning anlagda torp eller odlingar,

de må vara skattlagda eller ej, skola anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande

och tilldelas nödigt skogsanslag af allmänningen;

samt att de odlingslägenheter, på Indika odlaren har stubbe- och

röjselrätt, skola dervid ovägerligen bibehållas, samt bekomma åt sig anslagen

under bolbyarätt den för deras behof nödiga skogstillgång;

och utfärdade Kongl. Maj:t den 4 februari 1811 författning i ämnet.

Då de torplägenheter, hvarå N. »1. Löfgren in. fl. sökt åborätt, äro

upptagna redan i 1725 års jordebok för Tunabergs socken och följaktligen

ej af kopparverket, som erhållit privilegium den 15 mars 1753, kunnat

uppodlas, samt bruksegarne icke heller påstått, vare sig att torpen blifvit

af kopparverkets egare anlagda, eller att odlingsrätten blifvit å dem öfverlåten;

och då innehafvare af så beskaffade lägenheter som de förevarande,

blifvit genom Riksens Ständers beslut den 19 december 1809 tillförsäkrade

rätt att dervid bibehållas och att få sig anslagen nödig skog från allmänningen

med bolbyarätt; så synes det anmärkningsvärd^ att Kongl. Maj:t

nekat torpens nuvarande innehafvare att erhålla åborätt å sådana torplägenheter,

å hvilka Riksens Ständers oinförmälda beslut förklarats vara

tillämpligt.

Vid det förhållande, att frågan om stubbe- och röjselrätten, som

ifrågavarande åboer väckt anspråk att få sig tillerkänd, skulle ansetts omtvistad,

lärer, enligt kongl. brefvet till kammarkollegium den 1 mars 1826

och kongl. kungörelsen den 16 november 1860, frågan härom bort hänskjntas

att, enligt allmänna lagens stadgande i 10 kap. 14 § rättegångsbalken,

först pröfvas, innan inrymningsfrågan afgjorts.

Då vidare kopparverkets egare genom kammar- och bergskollegiernas

beslut den 5 juli 1757, tillerkänts rätt »att använda allmänningen till kopparverkets

understöd, så länge det upprätthölles och på bergsvis drefves»,

så torde det ifrågasättas, huruvida kopparverket numera drifves på det sätt

att de från staten till kopparverket utgående förmåner vidare böra åtnjutas.

I detta afseende förekommer, att medeltalet af den vid kopparverket

framalstrade garkoppar utgjorde enligt hvad anfördt är:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7. Öl

under åi''en 1860—1869, 53,65 centner, representerande

ett bruttovärde af....................................,................. kronor 2,657: 26

samt, enligt uppgift af kongl. kommerskollegium, utgjort

under åren 1872—1881 i medeltal 54,60 centner

till ett värde af,......................................................... » 2,704: 31.

Efter 1881 har garkoppar tillverkats endast under tvenne år, nemligen

1885 och 1887 med respektive 64,70 och 42,35 centner, hvilken tillverkning

dock till stor del tillkommit genom omsmältning af »nasgods», hvarjemte

några små partier kobolt utvaskats. Efter 1888 har dock ingen som helst

tillverkning förekommit vid verket.

Vid det sålunda ådagalagda förhållande, att kopparverket under en

lång följd af år icke kan anses hafva »drifvits på bergsvis», och då all tillverkning

nu mera helt och hållet upphört, lärer de för verkets understöd

beviljade förmåner, enligt kongl. bergskollegii beslut den 5 juli 1757, till

staten återfallit, och frågan om åboskap för sökandena bort med hänsigt

härtill pröfvats.

Hvad sålunda förekommit hafva vi ansett vara af beskaffenhet att

böra föi’ Riksdagen anmälas.

Herrar Ljungman och Johnsson hafva yttrat:

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 14 juli 1893

innehåller i 29 punkten ett på statsrådets tillstyrkande fattadt beslut om

utfärdande af en kongl. kungörelse, angående vissa åtgärder till förekommande

af kolerans utbredning bland rikets innevånare, hvilket tillstyrkande

synes vara af den beskaffenhet, att det bort jemlikt 107 § regeringsformen

för Riksdagen anmälas.

Herrar Valilin, Bengtsson, Boström, Da/in, Gyllensvärd, Hedin, Nilson

och Broström hafva anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 14 juli 1893, n:o 29.)

Man borde berättigad! kunna förvänta, att det konstitutionella statsskicket

hos oss numera skulle hunnit den utveckling och stadga, att, särdeles

efter införande af årliga riksdagar, sådana regeringsåtgärder, som icke

mindre på grund af sin ingripande betydelse lämpligen bort, utan äfven i

följd af grundlagens bestämda föreskrifter rättsligen skolat underställas

Riksdagens pröfning och godkännande, icke af Kongl. Magt allt fortfarande

afgjordes enligt § 89 regeringsformen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Sträfvandet att åt konungamagtens odelade inflytande icke endast

söka bibehålla så stort område som möjligt, titan äfven att än mer utvidga

gränserna för detsamma, är icke till verklig fördel för denna magt; det bygger

på uppfattningar, som hos oss icke ega stöd i den allmänna folkmeningen,

och regeringen saknar äfven i flera hänseenden de förutsättningar, som

kunde göra eu dylik utvidgning af dess befogenhet fördelaktig för dess

verkliga inflytande och betydelse.

Vi hafva funnit skäl till dessa uttalanden af det sätt, på hvilket det

regeringsärende, för hvilket här nedan skall redogöras, blifvit behandladt.

Den kongl. kungörelsen af den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder

till förekommande af kolerans utbredning bland rikets invånare innehåller

i § 1 bestämmelser om anställande i hvarje af rikets kommuner, på kommunens

bekostnad, af besigtningsman; dessa besigtningsman äro enligt §

12 vid försummelse underkastade ansvar på sätt allmän lag stadgar angående

den, som är förordnad att embets- och tjensteärende förrätta. Samma

kungörelse innehåller vidare i § 9 mom. 2:

»För att person, som lider af sjukdom, som misstankes vara kolera,

må kunna genast afskiljas och erhålla nödig vård, skall inom hvarje kommun

finnas lämpligt sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjening

och utredning, egande medicinalstyrelsen meddela närmare föreskrifter rörande

sjukstugas anordning, äfvensom, derest giltiga skäl dertill förekomma,

medgifva befrielse från eller anstånd med sjukstugas anordnande — —»;

i § 10:

»Medicinalstyrelsen har jemväl att meddela instruktion för besigtningsman

samt i öfrigt utfärda de närmare föreskrifter, som i afseende å

tillämpning af bestämmelserna i denna kungörelse kunna erfordras»;

i § 11:

»Underlåter kommunal helsovårdsmyndighet att ställa sig till efterrättelse

hvad densamma enligt denna kungörelse åligger eller hvad af medicinalstyrelsen

på grund af §§ 9 och 10 föreskrifves, eger medicinalstyrelsen

medelst förelägganden af viten tillhålla vederbörande att sådant fullgöra»;

i § 14:

»--— — Saknas tillgång till gäldande af dessa böter och viten,

skola de förvandlas enligt allmän lag.»

Med anledning af denna kongl. kungörelse utfärdade medicinalstyrelsen

den 3 augusti samma år »Anvisningar rörande sjukstugas anordning

för vård af kolerasjuke».

I dessa anvisningar föreskrifves utom annat:

»— — — Genom i tid vidtagna åtgärder för afskiljande af de först

insjuknade personerna i ett samhälle kan sålunda i de flesta fåll uppkom
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutions utskottets Memorial N:o 7.

53

sten af eu epidemi förebyggas. Ett sådant afskiljande kan antingen åstadkommas

på det sätt, att den sjuke vårdas i särskilt rum, som ej bebos

eller besökes af andra friska personer än dem, som vårda honom, eller än

bättre derigenom, att han intages på ett för vård af smittosjuke, särskilt

anordnadt sjukhus.

Oaktadt sådana sjukhus, s. k. epidemisjukhus, under senare åren

blifvit på många ställen uppförda, så saknas likväl en dylik anstalt ännu

i de flesta kommuner. Tillgång dertill är dock nödvändig icke allenast

för det fall, att en från främmande ort ankommande kolerasjuk behöfver

nödig vård, utan ock för att hindra sjukdomens spridning bland invånarnc

på platsen.

Vederbörande helsovårdsmyndigheter, så på landet som i städerna

skola derför, till åtlydnad af föreskriften i § 9 mom. 2 af ofvan nämnde

kungörelse den 14 juli 1893, angående vissa åtgärder till förekommande,

af kolerans utbredning bland rikets invånare, snarast möjligt åvägabringa,

att dylika sjukhus eller sjukstugor, afpassade efter kommunernas folkmängd,

läge o. s. v. anordnas för att användas till vård af personer, som angripas

af kolera. — —

Sjukstuga bör vara anordnad i från andra bebodda lägenheter afskildt

hus, som ligger fritt och sundt, på fullständigt torrlagd mark och på lämpligt

afstånd från väg, gata eller annan allmän plats.1 Den bör bestå

af minst tvenne rum, ett för manliga och ett för qvinliga sjuke, med kök,

förstuga och nödiga uthus. Hvarje sjukrum bör vara nödtorftigt utrustadt

med möbler, icke stoppade, och försedt, med minst tvenne sängar samt med

tvättställ och handdukar, nattkärl, stickbäcken, nattstol m. m. Till hvarje

säng bör finnas två madrasser af buldan eller annan gröfre väf, hvilka

stoppas med halm, torfströ eller annat dylikt ämne, som utan större kostnad

kan vid behof ombytas och uppbrännas; vidare tvenne kuddar, fyra par

lakan, två yllefiltar samt nödiga dryckeskärl af glas eller porslin.

Såsom betjening böra anställas allt efter omständigheterna en eller

flera vid sjukvård vana personer antingen mot fast aflöning eller ock mot

arfvode, som kan beräknas lägre för den tid ingen tjenstgöring erfordras

och högre, så snart sjuk finnes att vårda.»

Af såväl bestämmelserna i anförda §§ af den kongl. kungörelsen af

den 14 juli 1893 som medicinalstyrelsens med anledning deraf utfärdade

»anvisningar» framgår, att genom denna kungörelse eu afsevärd beskattning

blifvit med stöd af § 89 regeringsformen pålagd svenska folket, utan att

1 I [senare meddelade ritningar och beskrifning till sjukstugor tillägges: I sjukstugans närhet

måste finnas tillgäng pä godt dricksvatten (rinnande källvatten) samt pä annat vatten (flod- eller sjövatten)

till tvätt, renhållning och andra vanliga hushållshehof.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

dess representanter härtill gifvit sitt bifall eller ens lemnats tillfälle att

häröfver uttala sig.

Den grundlagstolkning, hvarpå detta regeringsbeslut stödes, är af

beskaffenhet att, om den lernnas obestridd, kunna göra de för hela vårt

statsskick grundläggande bestämmelserna i regeringsformen betydelselösa.

Regeringsformen medgifver visserligen i § 89 Kongl. Magt rätt att

utan Riksdagens hörande utfärda författningar, som rikets allmänna hushållning

röra, samt att bestämma om grunderna för allmänna inrättningar

af alla slag; men Kongl. Maj:ts uteslutande befogenhet i dessa fall är genom

samma grundlag otvetydigt inskränkt till åtgärder, som icke föra med sig

beskattning af svenska folket.

Regeringsformen stadgar nemligen i

§57. . ''''

»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen

allena.

Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes

genom kommunallagarne, hvilka af Konungen och Riksdagen

gemensamt stiftas;»

och i

§ 73.

»Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap eller af penningar och

varor, må hädanefter, utan Riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning

förut nämndt är, påbjudas, uppbäras eller fordras.»

Dessa vigtiga grundlagsparagrafer hafva genom utfärdande af anförda

kongl. kungörelse blifvit öfverträdda, och skulle häraf en tillämpning

af § 106 regeringsformen mot den föredragande, som tillstyrkt Kongl. Maj:t

att fatta beslut om dess utfärdande, varit motiverad. Då vi emellertid

ansett, att genom en dylik åtgärd icke nu borde sökas rättelse i ett länge

tolereradt tillvägagående, hafva vi icke biträdt yrkandet derom, i förhoppning

att det grundlagsstridiga i utfärdande, med stöd endast af § 89 regeringsformen,

af kongl. förordningar, hvilkas bestämmelser icke utan skattekraf

kunna vinna tillämpning, ändock skulle, om det af konstitutionsutskottet för

Riksdagen framhölles, af Konungens rådgifvare för framtiden uppmärksammas.

Då emellertid, enligt vårt förmenande, genom anförda kongl. kungörelse

— oafsedt att den icke i grundlagsenlig ordning tillkommit — lemnats en

alltför vidsträckt och obegränsad magt åt en underordnad, icke inför Riks
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

dagen ansvarig, myndighet, att besluta om åtgärder och anordningar, som,

måhända för all framtid, komma att för kommunerna medföra afsevärda utgifter,

hafva vi äfven häraf funnit skäl att yrka, att omnämnda regeringsåtgärd

skulle af utskottet jemlikt § 107 regeringsformen för Riksdagen anmälas.

Af till utskottet öfverlemnade handlingar framgår nemligen icke, att

ifrågavarande ärende före dess afgörande undergått sådan beredning, att

Rörig]. Maj:t egt, kännedom om de utgifter, som genom medicinalstyrelsens

bestämmelser om mer eller mindre dyrbara byggnader och anordningar i

öfngt kunnat eller kunna komma att drabba kommunerna. Likaså hav <mnorn

den kongl. kungörelsen, utan meddelande af några som helst ledande bestämmelser,

lemnats i medicinalstyrelsens fria skön att ålägga en kommun

betydande utgifter, men derifrån helt och hållet, fritaga en annan. Och

slutligen har, för utkräfvande af prestationer, hvilkas utgörande Riksdagen

icke beslutat eller kommunerna sig åtagit, och om hvilkas tyngd eller

svårighet att inom begränsad tid fullgöra Kong]. Maj:t icke på förhand

kunnat ega kännedom, genom samma kong], kungörelse tillerkänts medicinalstyrelsen

— eller rättare en delegation deraf, beslutmässig om tvenne ledamöter

äro närvarande och om beslutet, ense — rätt att förelägga obegränsade

viten, som vid bristande tillgång skola förvandlas till fängelsestraff.

Lika litet af den kong], kungörelsen som af medicinalstyrelsens anvisningar

framgår, huruvida omnämnda besigtningsmän, sjukhus, vid sjukvård vana

personer m. in. skola allt framgent, äfven då ingen kolerafarsot hotar, af

kommunerna presteras, om således faran för kolerafarsotens utbredning äfven

i viss mån fått tjena som förevändning för införande af ett i hast och

utan Riksdagens hörande uppgjordt kommunalt sjukvårdssystem, afsedt att

allt fortfarande bibehållas.

Då ett allmänt missnöje med medicinalstyrelsens första anvisningar gifvit

sig allt iner tillkänna, har samma styrelse sedan funnit för godt att

gifva dessa anvisningar eu mindre fordrande tolkning, till och med i vissa

fall sträckt sina medgifvanden utöfver hvad som svnes förenlio-t, med den

kongl. kungörelsens föreskrifter, och har häraf äfven tillkommit en osäkerhet,

om hvad medicinalstyrelsen kan komma att ytterligare fordra eller

hvad den kan komma att eftergifva, som ännu mer låtit olägenheterna af

den brist på begränsning af dess befogenhet, som vi redan påvisat, göra

sig känbara.

Af såväl här anförda skäl som af andra, hvarom Andra Kammarens

protokoll meddela upplysning, har denna kammare med 148 röster mot, 67

beslutat, att hos Kong]. Maj:t anhålla om upphäfvande af här omhandlade

kong1 kungörelse af den 14 juli 1893; hvilken åtgärd ensam torde lemna

tillräckligt, bevis, att denna kungörelse icke erhållit den omsorgsfulla be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

redning, som den, för att icke från såväl konstitutionel synpunkt som

med hänsyn till sin praktiska tillämplighet ge anledning till befogade

anmärkningar, hade fordrat.

Vi anse oss slutligen endast böra påminna, att 1893 års Riksdag väl

hunnit behandla denna fråga, om den grundlagsenligt blifvit till densamma

hänskjuten, liksom att de uppfattningar om kolerafarsotens bekämpande,

som genom kongi. kungörelsen af den 14 juli 1893 gjorts gällande, icke

äro så nya, att de åtgärder, som af dem föranledts, icke möjligen kunnat

föreläggas 1893 års riksdag till pröfning och godkännande. I annat tall

torde endast föreskrifter af mer provisorisk art — och medicinalstyrelsen

har sjelf i sina anvisningar angifvit andra, mindre kostsamma åtgärder, än

de sedan påbjudna, såsom möjliga att vidtaga — bort föreskrifvas, och

innevarande Riksdag lemnats tillfälle att till mer permanenta anordningar

lemna sitt bifall; detta så mycket hellre som nu gifna bestämmelser väl

icke ännu hunnit annat än undantagsvis vinna full tillämpning. Utom det

grundlagsenliga i ett dylikt tillvägagående, skulle de afsedda föreskrifterna,

efter att hafva undergått en för dem helt säkert gagnande granskning af

representanterna för dem, som skola tillämpa och efterlefva desamma, med

mindre motstånd och utan att framkalla allmänt missnöje vunnit en bättre

och snabbare tillämpning.

Af här lemnade framställning torde framgå, att omförmälda regeringsåtgärd

varit af beskaffenhet att i flera hänseenden lemna stöd Rådet

berättigade i det uttalande, hvarmed vi inledt denna vår reservation

mot utskottets beslut.

Derjemte har herr Hedin velat tillkännagifva, att han i följd af beskaffenheten

af nu omförmälda regeringsåtgärd inom utskottet yrkat tillämpning

af § 106 regeringsformen mot vederbörande föredragande.

Herr Hedin har vidare anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 8 december 1893, n:o 20.)

Öfver ett vid kyrkostämma med Glafva församling den 9 maj 1893

fattadt beslut att tillsätta en femte ordinarie folkskolelärare inom församlingen,

hvilket beslut fattats af fyra röstegande, som tillsammans afgifvit

röster för 3,025 fyrk, mot trettionio röstegande, hvilka afgifvit röster för

2,069 fyrk, hade hemmansegaren Anders Karlson i Ivnoll med flere hos

domkapitlet i Karlstad anfört besvär under yrkande att, »enär den Glafva

glasbruk tillkommande rösträtt för 2,280 fyrk utöfvats af bolagets disponent

E. Larson utan att denne dertill i behörig ordning befullmägtigats

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

57

och dessa röster afgjort frågans utgång, hvarförutom det tillåtits J. A.

Fridlund att utan fullmagt utöfva rösträtt för 150 fyrk för bolaget Hoppet,

hvilka röster dock borde från de klagandes afräknas, hvarigenom öfverklagade

beslutet fattats med röster för 745 fyrk emot 1,919, hvilka afgifvits

emot ifrågavarande förslag, det sålunda olagligen tillkomna kyrkostämmobeslutet

måtte förklaras ogiltigt».

Med anledning af dessa besvär afsade domkapitlet med de flesta

rösterna den 26 augusti 1893 utslag af följande innehåll: »Då af handlingarne

inhemtas, att Kong!. Maj:t genom nådig resolution den 20 oktober

1876 fastställ bolagsordning för Glafva glasbruks aktiebolag, hvarigenom

bland annat förordnas, att disponenten eger tala och svara å bolagets vägnar

i alla förekommande fall utan behof af särskild fullmagt dertill, och

då genom utdrag af protokoll vid ordinarie bolagsstämma den 15 juni 1888

och den 13 juni 1893 visadt blifvit, att herr Emil Larsson är till disponent

utsedd intill den 1 januari 1899, finner domkapitlet bemälde Larsson

hafva varit berättigad att vid kyrkostämma med Glafva församling den 9

nästlidne maj utöfva rösträtt för Glafva glasbruks aktiebolag, hvadan och

då från de icke klagandes sida ingen anmärkning förekommit mot den af

disponenten för bolaget Hoppet utöfvade rösträtt, domkapitlet alltså pröfvar

lagligt att med undanrödjande af besvären fastställa det vid sagda kyrkostämma

fattade beslut om förändrad organisation af församlingens skolväsen

med deraf följande ökning af lärarekrafterna med en folkskolelärare.»

Sedan besvär blifvit af A. Karlson med flere anförda öfver förutnämnda

utslag, hvarvid klagandena, bland annat, framhållit, att disponenten

för Glafva glasbruk »vid stämman fått rösta för bolaget utan att dervid

ha visat sin rätt dertill», samt förklaringar med anledning af besvären infordrats

af församlingens icke klagande medlemmar, af pastorsembetet och

af domkapitlet, hemstälde herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,

vid ärendets föredragning den 8 december 1893, att Kong]. Maj:t

täcktes förklara sig ej finna skäl att i domkapitlets utslag göra ändring.

En motsatt utgång fingo hos Kong]. Maj:t två liknande mål, som

blifvit i mellaninstansen handlagda, det ena hos Konungens befallningshafvande

i Örebro län, det andra hos domkapitlet i Karlstad.

Hos Konungens befallningshafvande i Örebro län hade disponenten

för aktiebolaget Aspa bruk, förre löjtnanten Rutger Robson anfört besvär i

anledning deraf, att klaganden, bland annat, vid en den 17 juni 1892

hållen kyrkostämma med Hammars församling, ehuru han genom utdrag

af protokoll, hållet vid stämma med bolaget, äfvensom den af Kong], Maj:t

för bolaget faststälda bolagsordning visat sig vara bolagets disponent och

såsom sådan ega i kommunala ärenden föra bolagets talan, blifvit af kyrko
Bih.

till Riksd. Prof. 1834. 3 Sami. 7 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

stämmans ordförande utan stämmans hörande förvägrad att för bolaget utöfva

rösträtt, deruti klaganden sökt ändring under yrkande, att honom

måtte tillerkännas rösträtt för berörda bolag samt ifrågavarande kyrkostämmas

beslut undanrödjas.

Den af klaganden åberopade och handlingarne i ett tryckt exemplar

bifogade bolagsordning för aktiebolaget Aspa bruk, hvilken blifvit af Kongl.

Maj:t den 21 augusti 1885 faststäld, innehåller uti sin 14 §: »Disponenten

eger att med bolagets rätt handla i allt, som till förvaltningen af bolagets

angelägenheter hörer, såsom att underhandla om upptagande af de för rörelsen

erforderliga lån och förlag, bedrifvande af bolagets verk och inrättningar,

utförande och bevakande, sjelf eller genom ombud, af bolagets rätt

och talan i rättegångar samt ekonomiska och kommunala frågor, antagande

och entledigande af tjensteman och betjening, som för bolagets tjenst erfordras,

jemte bestämmande af deras skyldigheter och aflöning, eller med

ett ord, att bolaget i alla afseenden fullständigt företräda. Dock åligger

det disponenten att vid utöfvandet af sin verksamhet, med ständig hänsyn

till bolagets fördel, ställa sig till noggrann efterrättelse de beslut, som å

bolagsstämma fattas, samt i alla vigtigare frågor inhemta råd af den eller

de styrelseledamöter, som bolaget jemte honom utsett.»

Konungens befallningshafvande har i utslag den 14 september 1892

anfört: »Som klaganden jemlikt 4 § i kongl.''förordningen om kyrkostämma

in. in. jemförd med 9 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse på

landet, icke i egenskap af disponent för aktiebolaget Aspa bruk är lagligen

behörig att utan särskild! bemyndigande för samma bolag utöfva rösträtt

och klaganden icke visat sig hafva erhållit dylikt uppdrag; alltså och då

hvad klaganden i öfrigt anfört icke förtjena!- afseende, aktar Konungens

befallningshafvande skäligt ogilla klagandens i målet förda talan.»

Häröfver anförde disponenten för aktiebolaget Aspa bruk besvär af

följande innehåll.

Då han såväl vid kyrkostämma som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande

företett handlingar, som utvisade att han såväl vid kyrkostämman

som fortfarande vore disponent för aktiebolaget, och 14 § i de för bolaget

gällande, af Kongl. Maj:t faststälda bolagsreglor uttryckligen innehölle, att

bolagets disponent vore behörig att sjelf eller genom ombud utföra och

bevaka bolagets talan i kommunala frågor, så kunde han icke finna annat

än att Konungens befallningshafvande saknat laga skäl för sitt ifrågavarande

utslag. Väl innehölle 9 § i kommunalstämmoförordningen, att

bolaget eller dess styrelse egde utse ombud att utöfva bolagets kommunala

rösträtt, men då i de för aktiebolaget Aspa bruk gällande, behörigen faststälda

bolagsreglor funnes bestämdt att disponenten eller den han utsåge

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

59

skulle utöfva, bolagets kommunala rösträtt, så hade ju bolaget dermed en

gång för alla befullmägtigat sin disponent att utöfva samma rösträtt. Han

ansåge följaktligen, att lian, då han vid kyrkostämman i fråga företedde

bolagsreglerna, också derigenom företett sådan fullmagt att rösta för bolaget,

som i 9 § af kommunalstämmoförordningen afsåges.

Uti infordrad förklaring hade Hammars församling vid kyrkostämma

den 22 november 1892 vidhållit sitt vid kyrkostämman den 17 sistlidne

juni fattade beslut, att löjtnant Robson för utöfvande af rösträtt för aktiebolaget

Aspa bruk bort vid stämman förete lagligen utfärdad fullmakt.

Sedan ej mindre pastorsembetet afgifvit yttrande, än ock Konungens befallningshafvande

inkommit med utlåtande, hemstälde statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet, vid ärendets föredragning den 20 januari 1893,

att, som klaganden icke kunde anses hafva styrkt sin behörighet att utöfva

bolagets rösträtt, Kongl. Maj:t täcktes förklara sig ej finna skäl att göra

ändring i det slut, Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag innehölle.

Hos domkapitlet i Karlstad hade Jon Jonsson och Jan Nilsson med

flere i Ganterud anfört besvär öfver ett med Fryksände församling den 10

april 1892 hållet val för återbesättande af förenade klockare-, organistoch

skollärarebefattningen derstädes, vid hvilket val folkskoleläraren K. W.

N. Redelius förklarats vald med 3,024 röster, hvaremot folkskoleläraren

E. W. Dalin erhållit 1,434 röster, och hade klagandena yrkat, att enär,

bland annat, den Nors jernbruksaktiebolag tillkommande rösträtt 1,766

röster utöfvats af dess förvaltare E. Hollender, utan att denne dertill i

behörig ordning befullmägtigats, dessa på Redelius afgifna röster måtte

förklaras ogiltiga och Dalin således förklaras rätteligen vald.

Med anledning af besvären förenade sig domkapitlets pluralitet om

följande den 10 september 1892 afsagda utslag:

»Domkapitlet har tagit, i öfvervägande hvad handlingar^ i detta

besvärsmål innehålla, och som deraf framgår, att den fullmagt, hvarpå

Nors jernbruksaktiebolags rösträtt utöfvats, icke blifvit, på sätt § 9 af

kong], förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet,

sådan den lyder enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868, föreskrifver,

utfärdad af bolaget, eller dess styrelse, utan af dess verkställande

direktör; alltså finner domkapitlet de på grund af denna fullmagt å Redelius

afgifna 1,766 röster böra honom frånräknas, hvarigenom Dalin erhåller

röstöfvervigt, hvadan domkapitlet, som vid sådant förhållande finner

livad öfrigt i målet förekommit icke påkalla något yttrande, pröfvar lagligt,

härmed förklara folkskoleläraren Emil Walfrid Dalin vara rätteligen vald

till klockare, organist och skollärai’e i Fryksände församling.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Sedan besvär öfver detta utslag blifvit anförda af folkskolelärare!!

Redelius, samt vederbörande öfver besvären sig. förklarat, och domkapitlet

afgifvit infordradt utlåtande, ansåg statsrådet vid ärendets föredragning

den 3 februari 1893, att klaganden ej anfört skäl, som kunde verka ändring

i domkapitlets utslag.

Inom utskottet har yrkande framstälts derom, att föredragande departementschefens

behandling af förberörda, uti statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden den 8 december 1893 n:o 20 omförmälda ärende skulle

jemlik! 107 § regeringsformen inför Riksdagen anmälas.

Grundsatsen om bolags befogenhet att deltaga i kommunalstämmas

eller kyrkostämmas öfverläggningar och beslut är fastslagen uti kommunalförfattningarna.

Rättigheten till sådant deltagande är i fråga om landet

bestämd genom kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den

21 mars 1862 tillika med kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd af samma dag, af hvilka författningar den förstnämnda

innehåller en så lydande paragraf, nemligen den 8:de:

»En hvar välfräjdad svensk undersåte, som är medlem af en kommun

samt enligt 57 § förbunden att till kommunen erlägga skatt och icke

häftar för oguldna kommunalutskylder, skall, under iakttagande af de närmare

bestämmelser, som 9 § innehåller, vara berättigad att deltaga i kommunalstämmans

öfverläggningar och beslut.

Enahanda rättighet tillkommer bolag.»

Vidkommande formen för utöfning af rösträtt finnes uti § 9 af nyssnämnda

förordning följande föreskrift:

»För omyndig röstar förmyndaren eller, der flere äro förmyndare,

den som desse bland sig utse.

Ej må för samfäld egendom mer än en person talan i kommunalstämma

föra. f ör bolag må bolaget eller dess styrelse och för oskiftadt

bo delegarne i boet ombud utse. I

I förordningen om kyrkostämma m. in. stadgas i 6 §:

»Vid omröstning följes, ])ä landet, hvad för kommunalstämma —

— — — — stadgadt är i afseende på röstberäkning samt rösträtts

utöfning och öfverlåtande på annan person.»

Jemlikt gällande lag kan således ett bolag vid kyrkostämma eller

kommunalstämma rösta för sin egendom eller inkomst, om nemligen för

rösträttens utöfning ett ombud utses af bolaget eller dess styrelse.

Af nyss anförda paragrafer ur kommu nalförfattningarne framgår, att

lagstiftningen gjort en bestämd skilnad emellan å ena sidan ett bolags

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

61

rättighet att deltaga i öfverläggningar och beslut angående kommunens

kyrkliga eller kommunala angelägenheter och å andra sidan formen för

denna rättighets utöfning.

Den omförmälda rättigheten är nämligen en omedelbar följd af bolagets

tillvaro. Icke så formen för nämnda rättighets utöfvande. Enligt

gällande författningar skall till rösträttens utöfning ett ombud utses af ett

sådant bolagets organ, som eger full behörighet att genom val utse en viss

person till det ifrågavarande uppdragets fullgörande. Det fordras således

för det första, att det ombud, som skall utöfva rösträtten, utses af ett organ

för bolagets verksamhet. Det heter nemligen, att bolaget eller dess

styrelse må utse ombud, hvaraf följer, att ombudet icke kan utses ‘i och

genom bolagsordningen, som är en för bolagets tillvaro konstituerande akt,

utan att utväljande af ombud för bolaget är en handling, hvilken såväl i

begreppet som i tiden faller efter bolagets konstituerande. För det andra

skall valet af ombud afse en viss namngifven person; deraf följer, att ombudskapet

för utöfningen af rösträtten i kommunala angelägenheter icke

kan med laga verkan genom bolagsordningen förenas såsom institution med

någon annan befattning inom bolaget, t. ex. disponentskapet eller ordförandeskapet

inom styrelsen. För det ''tredje måste ombudet hafva blifvit

utsedt i angifvet syfte att utöfva en viss funktion, hvaraf följer, att bolagsordningen

icke kan med rättslig verkan föreskrifva, att irmehafvandet af en

viss befattning inom bolaget, t. ex. disponentskapet, skall omfatta och i sig

inbegripa någon särskild befogenhet inom kommunen t. ex. medlemskap af

kommunalstämma.

Frågan om rätten och formen för utöfningen af bolags rösträtt vid

kommunalstämma och kyrkostämma är af framstående betydelse i konstitutionelt

hänseende. Kommunallagarne, hvilka innehålla bestämmelser om

rösträtt i kommunens angelägenheter för såväl enskilda som bolag, stiftas

af Konungen och Riksdagen gemensamt. Fastställelsen af bolagsordningar

åter sker på administrativ väg. Genom sammanställning af de olika sätten

för å ena sidan ändringar af kommunalförfattningarne och å andra sidan

fastställelse eller ändring af en bolagsordning lär det blifva tydligt, att en

bolagsordning icke får och icke kan rättsgiltigt innehålla några regelbindande

föreskrifter för utöfningen af ett bolags kommunala rösträtt.

I följd häraf lär det vara klart, att afgörandet af sådana mål som

de tre af mig här refererade är oberoende af, huruvida den för ett bolag

på administrativ väg utfärdade bolagsordningen innehåller eller icke innehåller

någon bestämmelse derom, att bolagets disponent såsom sådan eger

att å kommunalstämma eller kyrkostämma utöfva bolagets rösträtt. För

sådan rösträtts utöfning fordras, att han af bolaget eller dess styrelse

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstiiictionsutskottets Memorial N:o 7.

blifvit till ombud utsedd. De här ofvan anförda, af Konungens befallningshafvande

i Örebro län den 14 september 1892 och af domkapitlet i Karlstad

den 10 september samma år afsagda utslag, hvilka båda blifvit af

Kongl. Maj:t faststälda, häfda den grundsatsen, att utöfningen af bolags

rösträtt i kommunala angelägenheter är beroende deraf, att ombud blifvit

till detta uppdrags fullgörande utsedt. Deremot har samma, med kommunalförfattningarnes

rätt förstådda mening öfverensstämmande grundsats icke

blifvit följd vid afgörandet hos Kongl. Maj:t den 8 december 1893 af det

tredje ärendet, för hvilket jag i början af denna reservation lemnat redogörelse.

På grund af denna afvikelse har jag ansett, att föredragande

departementschefens behandling af nämnda ärende bort för Riksdagen jemlikt

107 § regeringsformen anmälas.

Herrar Vahlin och Hedin hafva yttrat:

(Utdrag af protokoll öfver kommandomål för arméen den 8 juni

1893 och generalorder af den 5 juni 1893).

Enligt utdrag af protokoll öfver kommandomål för arméen från och

med den 1 till och med den 8- juni H393 har Kongl. Magt den 5 juni

1893 på föredragning af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet

J. Christerson gillat följande beslut:

»Fältandaktsbok skall utlemnas till hvarje vid årets beväringsrekrytmöte

tjenstgörande värnpligtig.»

Till de med anledning af detta beslut af utskottet infordrade handlingarne

är bilagd en generalorder af följande innehåll:

»Till chefen för 1 fördelningen och generalbefälhafvaren i 1 militärdistriktet.

Sedan evangeliska fosterlandsstiftelsen i underdånighet anhållit, att

en å stiftelsens förlag utgifven fältandaktsbok måtte kostnadsfritt utdelas

till hvarje värnpligtig, som innevarande år första gången inträdt i tjenstgöring

har Kongl. Maj:t i nåder befallt, att exemplar deraf skall tilldelas

hvar och en vid årets beväringsrekrytmöte tjenstgörande beväringsman, med

påminnelse, att nämnda bok bör af denne förvaras och medföras vid inställelse

till tjenstgöring.

Hvilket blifvit regementen och corpser direkt meddeladt.

Stockholms slott den 5 juni 1893.

På nådigste befallning:

,/. Christerson.

C. A. M. Nordenskjöld.»

s. 63 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:n 7.

63

Af här återgifna handlingar framgår, att genom generalorder till arméen,

utfärdad på nådigste befallning, meddelats föreskrifter, som, så vidt

till utskottet aflemnade, här anförda kommandoprotokoll upplyser, icke af

Kongl. Maj:t gillats, och hafva vi ansett ensamt detta förhållande, såsom

icke öfverensstämmande med föreskrifterna i regeringsformen § 15, utgöra

giltig anledning att för Riksdagen anmäla ifrågavarande kommandomål. •

Att genom endast i kommandovåg beredt .och fattadt beslut föreskrifva

utdelandet af religiösa skrifter, synes oss icke lemna tillräcklig säkerhet

för att dessa skrifter undergått fullt sakkunnig granskning och derför

äro af beskaffenhet, att de bort tillerkännas den auktoritet, som de

måste förväntas erhålla af att genom regerings åtgärd spridas, och harsärskildt

innehållet af till utskottet aflemnade fältandaktsbok visat, att en mer

omsorgsfull granskning af vissa delar deraf varit af behofvet påkallad.

Genom anförda generalorder har icke endast meddelats föreskrift, att

— hvad kommandoprotokollet äfven innehåller — nämnda bok skulle tilldelas

en hvar af årets värnpligtige, utan äfven påminnelse, att den skulle

förvaras och vid inkallande till tjenstgöring medföras.

Dessa senare, genom generalordern tillagda, föreskrifter synas oss icke

oberättigadt kunna af de många värnpligtige, som icke tillhöra statskyrkan,

uppfattas såsom ett ingrepp i deras religiösa frihet, och då helt säkert äfven

många till statskyrkan hörande icke torde erkänna, att det religiösa

lifvet hos dem lämpligen kan och bör påverkas genom åtgärder i kommandoväg,

skall åtgärden äfven af dem kännas såsom ett oberättigadt religiöst

tvång.

Äfven om underlåtenhet att medhafva tilldelad andaktsbok möjligen

icke kommer att för de värnpligtige medföra egentlig bestraffning, skall

dock icke osannolikt dylik försummelse i flere fall komma att ådraga

dem åtminstone obehag. De, som anse sig förpligtade att ställa sig den

af herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet tillagda föreskriften

till efterrättelse —- och deras antal torde icke vara minst bland dissenters

— skola derför till de icke få saker, de såsom värnpligtige redan

förut hafva att ihågkomma och ombesörja, liksom till den packning de

måste föra med sig, äfven hafva att taga vara på en af dem måhända aldrig

använd bok.

Då den religiösa friheten hos oss i så många fall ännu icke vunnit

erkännande, och då särskildt de värnpligtige utan hänsyn till religion

tvingas att deltaga i statskyrkliga förrättningar, torde åtminstone hvarje

ny åtgärd, vid hvilken allt fortfarande lemnas obeaktadt, att andra religioner

än statskyrkans hos oss ega ett icke ringa antal anhängare, böra af

Riksdagen uppmärksammas; och detta så mycket mer som Riksdagen i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

annat fall knappast eger säkerhet, att en dylik åtgärd, om den lemnas opåtald,

icke skall åtföljas af andra och kraftigare yttringar af ett religiöst nit,

som icke till fullo lärt akta annan öfvertygelses rätt till frihet från påverkan

genom tvångsåtgärder.

Af här anförda skäl hafva vi yrkat, att omförmälda kommandomål

skolat hos Riksdagen anmälas.

Herrar Elowson, Johnsson och Olsson hafva anfört:

(Protokoll öfver ministerielt ärende, hållet inför Hans Maj:t

Konungen den 2 februari 1894.)

Sedan utskottet begärt del af de ministeriella protokollen med tillhörande

handlingar angående våldsamheter, som mot två svenska och ett

norskt fartyg föröfvats i Peterhead, Skotland, den 1 och 2 augusti 1893,

har till utskottet öfverlemnats ett protokoll, hållet i ministeriel konselj den

2 februari innevarande år jemte åtskilliga handlingar i ämnet.

Då vår granskning af nämnda protokoll och handlingar gifvit vid handen,

att ärendet först efter sex månaders förlopp blifvit af hans excellens

herr ministern för utrikesärendena anmäldt och föredraget enligt § 11

regeringsformen,

att ministern för utrikes ärendena icke begagnat sig af det tillfälle,

den i saken förebragta utredningen erbjöd, att, med bemötande af de från

engelsk sida gjorda invändningarne, tydligt ådagalägga, hurusom svenska

undersåtars handelsrätt i förevarande fall verkligen icke blifvit respekterad,

att ministern för utrikes ärendena, ehuru reklamationer på grund

af förluster, som senare förorsakats derigenom att fartygen återsändes utan

att lossa, blifvit framstälda, likväl icke understödt dessa reklamationer, samt

att ärendet härigenom af ministern för utrikes ärendena bragtes i

sådant läge, att, när detsamma den 2 februari detta år inför Kongl. Maj:t

anmäldes och föredrogs, i sjelfva verket för Kongl. Maj:t intet annat återstod

än att bifalla ministerns för utrikes ärendena, af den ministeriella

konseljens öfriga ledamöter biträdda hemställan, att de framstälda reklamationerna

»icke skulle till någon vidare åtgärd föranleda», samt att ministern

för utrikes ärendena skulle bemyndigas att underrätta två af reklamanterna,

nemligen hufvudredaren för ångfartyget »Dagmar» och befälhafvare!!

å norska ångfartyget »Bernadotte», om det af storbritanniska regeringen

gjorda anbud att betala till kaptenen å fartyget »Dagmar» £ 10 och till

befälhafvare!! å »Bernadotte» £ 15 såsom »full ersättning för alla reklamationer

i samband med de tilldragelser, som egde rum vid fartyget »Dagmars»

ankomst till nämnda hamn» (Peterhead) med en last af tomtunnor,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

65

så hafva vi ansett, att behandlingen af detta ärende bort af utskottet

för Riksdagen anmälas, och få nu anföra reservation mot utskottets afslag

å det om dylik anmälan gjorda yrkande.

Herr Hedin har slutligen anfört:

(Protokoll öfver ministerielt ärende, hållet inför Hans Maj:t

Konungen den 2 februari 1894.)

På hemställan af ministern för utrikes ärendena och jemlikt öfriga

närvarande statsrådsledamöters (herrar Boström, Gram och Östergren) tillstyrkan

förklarade Hans Maj:t Konungen, att de af Thorburn, Falck och

Hiorth framstälda reklamationer icke skulle till någon vidare åtgärd föranleda,

samt uppdrog åt ministern för utrikes ärendena att underrätta Falck och

Hiorth om det af storbritanniska regeringen gjorda anbud att betala till

kaptenen å fartyget »Dagmar» £ 10 och till kapten Hiorth il 15 som full

ersättning för alla reklamationer i samband med de tilldragelser, som egde

rum vid fartyget »Dagmars» ankomst till staden Peterhead.

Den 26 juli 1893 afgick från Uddevalla, med eu der intagen last af

tomtunnor, ångaren Dagmar, kapten Christofferson, destinerad till Fraserburgh

i Skotland, dit den anlände d. 29 s. in. Då kaptenen signalerade

efter lots för att komma in i hamnen, fick han nekande svar under uppgift

att hamnen vore öfverfyld af fiskefartyg, och samma vägran upprepade»

följande dag. Kaptenen nödgades den 81/7 gå till sjös, emedan fartygets

läge på den öppna redden, under inträffadt hårdt väder, var riskabelt,

och s. d. beslöt han sig att afgå till Peterhead, sedan han af lastemottagare

och lots fått den upplysningen, att tunnbindarne komme att göra

strejk, och sålunda insåg att fortsatt väntan och minskad trängsel ej skulle

undanrödja det verkliga hindret för fartyget att få inkomma i hamnen.

Denna detalj är icke omförmäld i det utdrag af ministerns för utrikes

ärendena anförande till det ministeriella protokollet den 2 februari

1894,. som offentliggjordes i Post- och Inrikes Tidningar den 6 februari,

men i den föregående, icke offentliggjorda delen af samma protokoll vidröres

den i de orden, att fartyget Dagmar, »som var befraktadt af Thorburn

att med last af tomtunnor afgå till Fraserburgh, på begäran af dervarande

lastemottagaren (mr Läders) afgått till Peterhead,» hvarjemte der

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 3 Sami. 7 Höft. «)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

äfven ur ett bref af 1 augusti från Liiders till Thorburn anföres, att

lastens lossande i Fi''aserburgh »syntes farlig, om ej omöjlig» (very dangerous,

if not impossible — heter det i brefvet). Händelsen har dock ej

varit för herr ministern obekant, ty den omtalas i konsulns i Leith bref till

utrikesministern den 3 augusti och i hans utförligare rapport eu månad

senare, äfvensom i andra handlingar.

Den 31 juli ankrade Dagmar på Peterheads redd och gick följande

morgon in i hamnen, afbidande högvattenstid för att komma in till kajen

och få lossa. Om hvad derefter tilldrog sig, inhemtas utaf den skrift,

hvarmed befälhafvare!! å Dagmar den 7 augusti hos rådstufvurätten i Uddevalla

anmälde sig till sjöförklarings afgifvande, samt af den inför rätten

den 9 augusti upptagna förklaringen följande:

Att omkring kl. 3 e. in. den 1 augusti en upprorisk folkmassa samlades

vid hamnen; att flere hundrade personer rusade öfver de i hamnen

till stort antal befintliga fiskebåtar och sålunda banade sig väg till Dagmar,

som de, efter att hafva kapat dess förtöjningar, äntrade från båda

sidor akter och förut, oaktadt kaptenen, till fartygets skydd, å detsamma

hissade den svenska flaggan; att folkmassan, som till eu del var beväpnad

med dragna knifvar, 1 hotade besättningen till lifvet 1 2 och hindrade dem

med våld att åter fästa förtöjningarna, hvarefter de upproriske beinägtigade

sig en å fartyget befintlig tross och dermed började hala fartyget ut ur

hamnen, men att kaptenen då, för att hindra uthalningen, lät fartygets

ångmaskin arbeta, och att besättningen lyckades att fälla babords ankare;

att fartyget emellertid af det upproriska folket blifvit förhaladt till närheten

af ett vid kajen liggande norskt ångfartyg vid namn Bernadotte,

till hvilket kaptenen Christofferson lät kasta eu tross under tillrop till

Bernadottes befälhafvare, kaptenen Hiorth, som han förut kände, att mottaga

trossen; att kaptenen Hiorth uppfylt, denna begäran och med trossen

sprungit ned på fiskarbåtarne samt fastgjort densamma, hvarefter eu del

af den uppretade folkmassan rusat ombord å Bernadotte och illa misshandlat

kaptenen Hiorth, hvars ansigte efter misshandeln synts öfverhöljdt

af blod; att under dessa uppträden endast en af stadens poliskonstaplar

befunnit sig ombord å Dagmar, hvarjemte några poliskonstaplar syntes

ombord å Bernadotte, men att, ehuru såväl nämnda poliskonstaplar som

1 Detta nämnes ej i det uti Post- och Inrikes Tidningar införda utdraget ur det

ministeriella protokollet.

2 I det offentliggjorda utdraget ur det ministeriella protokollet omtalas ej dessa

hotelser. De beslöjas under de ordalagen, att »kaptenen och besättningen blefvo efter egen

uppgift mycket skrämda, emedan de ansågo sig vara i lifsfara.»

s. 67 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

67

kapten Christofferson och lians besättning gjorde allt hvad de kunde för

att lugna folket och afstyra våldsamheterna, sådant likväl ej lyckades; att

stadens hamnmästare, som befann sig å kajen, kapade den tross, som det

upproriska folket tagit från Dagmar och halade med, hvarefter upploppet

aftog något, så att det blef möjligt för kaptenen Christofferson att, med

rapport om förhållandet, affärda förste styrmannen Larsson till svenske

och norske vicekorisuln i Peterhead, William Boyd, till hvilkens kontor

kaptenen Christofferson derefter sjelf begaf sig; att vicekonsul Boyd för

dagen ej var hemma, men att i stället hans vikarie träffades, hos hvilken

kapten Christofferson då anmälde tilldragelsen och begärde hjelp mot det

upproriska folket samt afgaf skriftlig protest; att vikarien då tillkännagifvit,

att anmälan om upploppet redan skett från konsulatet till staden

Peterheads myndigheter, men att polisstyrkan i staden, som endast bestod

af sju man, var otillräcklig att lemna nödigt skydd; att kapten Christofferson

derefter åter begifvit sig ombord å sitt fartyg, som förtöjts vid långsidan

af ångfartyget Bernadotte, under det folkmassan fortfarande var samlad

och förhöll sig mycket hotande, utan att någon hjelp anlände från

stadens myndigheter; att, sedan natten förflutit, folkmassan åter, onsdagen

den 2 augusti, börjat svärma på och omkring ångfartyget Dagmar samt

till lifvet hotat dess besättning, om fartyget ej begåfve sig från staden,

hvarefter sistnämnde dag en poliskonstapel anländt och kallat kapten Christofferson

till inställelse inför stadens magistrat; att kapten Christofferson,

af fruktan att passera igenom den uppretade folkmassan, som till tusental

var samlad vid hamnen, vägrat att uppfylla denna begäran och frågat

hvad magistraten önskade, och att poliskonstapeln tillkännagaf, att magistraten

beslutat anmoda kaptenen att med sitt fartyg begifva sig ur stadens

hamn, för att skydda fartyg, gods och lif, enär magistraten saknade

medel att lemna nödigt skydd; att efter någon stund tvenne poliskonstaplar

anländt för att skydda kaptenen, då han gick i land för att ordna fartygets

uthalande, hvarefter kaptenen, åtföljd af poliskonstaplarne, begifvit

sig till lastemottagaren E. Löders, som tillika var befraktarens agent,

äfvensom skeppsmäklare!), hvilka begge rådde kaptenen att med sitt fartyg

begifva sig ur hamnen, enligt det uppretade folkets fordran; att kaptenen,

som fann folkets uppträdande icke vara en strejk mot arbetsgifvarne utan

eu »verklig revolution» för att hindra införandet af tomtunnorna, derefter

beslutat att begifva sig ur hamnen med sitt fartyg, enär ingen möjlighet

fans att få lasten lossad i Peterhead, der han af lastemottagaren erhållit

skriftlig förbindelse att ansvara för liggepenningarna; samt att fartyget nu

ligger bär i hamnen (Uddevalla) på fjerde dagen, derom lian underrättat

betraktaren. — Befraktarens närvarande rättegångsbiträde anmärkte nu, att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

Luders ej egde att såsom befraktarens agent vidtaga någon åtgärd utan

särskildt bemyndigande för hvarje fall.

Derefter vittnade förste styrmannen Lorens Peter Larsson, jemte det

han vitsordade hvad kaptenen i dagboken och inför rådstufvurätten anfört,

att under natten 1—2 augusti folkmassan kastat stenar ombord å Dagmar;

matrosen Oskar Olsson, med vitsordande af kaptenens uppgifter, »att då

han den 1 augusti var sysselsatt att sticka ut ankarkettingen, den uppretade

folkhopen hotat att skära strupen af honom, om han ej upphörde

med sitt arbete, hvarjemte han såg en i närheten stående person hafva

en dragen knif i handen, samt att natten 1—2 augusti folket kastat sä

mycket sten'' ombord å Dagmar, att dess vakt ej kunde uppehålla sig å

fördäck, utan måste söka skydd på midten af fartyget och å akterdäcket;

lättmatrosen Anders Olsson, att under ifrågavarande upplopp, hvarom han

i öfrigt hade lika berättelse att afgifva som kaptenen, folket hotade att

skära strupen af honom och den öfriga besättningen, som var sysselsatt

att sticka ut ketting för att hindra folket att hala fartyget ur hamnen,

samt att han, som natten 1—2 augusti befann sig i fartygets skans, hörde

suset af stenarne, som från land kastades ombord å fartyget. 1

Slutligen förklarade kapten Christofferson, på fråga af befraktarens

rättegångsbiträde, att det var först sedan lossningen af lasten, till följd af

upploppet i Peterhead, visat sig vara omöjlig, som kaptenen af lastemottagaren

erhöll löfte om ersättning för frakt och liggedagar, samt att kaptenen

med fartyget återvände till Uddevalla, utan att härom hafva meddelat

sig med befraktaren.

Den 29 juli afgick från Uddevalla, med samma slags last som Dagmar

och destinerad till Peterhead, ångaren Gylfe, kapten O. F. Gillholm. Om

anledningen, hvarför den med oförändradt ärende återvände, inhemtas af

befälhafvarens anmälan om sjöförklaring af hans under resan förda dagbok

och af förklaringen följande:

1 Om stenkastningen under natten mellan 1 och 2 augusti nämnes ingenting i det

offentliggjorda utdraget af herr utrikesministerns anförande till det ministeriella protokollet,

utan tvärtom förmäles der, att efter kl. 3,15 e. in. den 1 augusti »vidare vald icke utöfvats»

mot fartyget.

Ej mindre anmärkningsvärdt är, vid jemförelse med kaptenens och besättningens

ofvan meddelade berättelser, att herr ministern utan vidare tager för god den förklaring,

som afgifvits af de inför sheriffen förhörda polistjenstemännen, att de »haft folkhopen i

sin magt.»

s. 69 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

69

Gylfe ankrade å Peterheads redd den 1 augusti, kl. 12,35 e. m. Kl.

5 kom »order ombord att fartyget ej fick inkomma i hamnen i anledning

af uppror bland arbetarne i land». Den 2 augusti kl. 2,20 f. m. kom lots

ombord och förde fartyget in i hamnen. »När» — heter det vidare i

kaptenens anmälan till rådstufvurätten -— »när förtöjningarna väl voro

fastsätta i land, kom en hel hop af orostiftare stormande och kastade dem

loss, så att fartyget måste sacka till en annan kaj. Äfven der försöktes

att få kastadt loss, men genom polisens mellankomst lyckades det att få

behålla trossarne fast och sedermera förhala till anvisad plats. Förtöjde

derstädes med trossar i land för- och akterut. När kaptenen skulle gå i

land, öfverfölls han af stenkastning från hopen, så att han måste vända

tillbaka och gå ombord, efterföljd af hopen, som återigen kastade loss förtrossen,

men genom polisens mellankomst lyckades det att åter få den

fastgjord. Senare på förmiddagen hopades folkmassan, nemligen de strejkande,

långs sidan af fartyget och kastade sten, sand och smuts in. in. ombord

under väldigt tjut och stojande. Skydd begärdes från svenska och

norska konsuln, men fick till svar, att all den ordning supprätthållande magten,

som i Peterhead stod att förfoga öfver, var utkommenderad för att

upprätthålla ordningen, men eftersom den strejkande hopen var sä stor, sä

kunde ej ordning upprätthållas '', så konsuln m. fl. af stadens myndigheter

och äfven lastemottagaren rådde fartygen, nemligen Gylfe och Dagmar, till

att hala ut ur hamnen. Så i fara för lif och fartyg och last riskerades

ej att qvarligga öfver natten. Fick så order af lastemottagaren att returnera

tillbaka till Uddevalla.» — I den sjöförklaring, som upptogs

den 9 augusti, berättade kapten Gillholm vidare, att han den 2 augusti,

kl. 12,30 e. in., kallats till firman Leask & C:os mäklarekontor genom ett

firmans ombud och en poliskonstapel, hvilka jemväl åtföljde Gillholm genom

den larmande folkhopen till mäklaren, hos hvilken kapten Christofferson

då jemväl befann sig; att mäklaren vid detta tillfälle uppgaf. att han

förut samma dag varit närvarande vid ett sammanträde af magistratens

ledamöter, vid hvilket sammanträde magistraten beslutat att uppmana Gillholm

och Christofferson att med sina fartyg och deras laster afgå från

staden; att härunder några personer af den utanför väntande upproriska

folkskaran inkommit på mäklarekontoret och tillkännagifvit, att, om ej de

begge kaptenerna voro färdiga att aflägsna sig derifrån, de skulle med

våld drifvas ut; att mäklaren då förklarat, att han ej kunde lemna något 1

1 I herr utrikesministerns uti Post- och Inrikes Tidningar offentliggjorda anförande

till protokollet i ministeriel konselj den 2 februari uppgifves, att »från fartyget Gylfe gjordes

ingen framställning om hjelp hvarken till vicekonsuln eller till myndigheterna.»

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

skydd och uppmanat kaptenerna att afresa med sina fartyg; att Gillholm

derefter begifvit sig till svenske och norske vice konsuln i Peterhead,

hvilken tillkännagaf, att polisstyrkan i staden icke vore tillräcklig att lemna

fartygen skydd mot det upproriska folket, och derför rådde kapten Gillholm

att afresa från staden med sitt fartyg och dess last; att ett dylikt

råd jemväl lemnades af firman Falkenberg & Dienesmann, som, enligt

uppgift, var lastemottagare och hvilken firma förklarade sig villig att betala

fartyget dess frakt; att i följd häraf, och då kaptenen Gillholm icke

fann någon utväg att få lasten lossad, han beslöt, för att skydda lif, fartyg

och last, att afresa från staden.

Styrmannen C. J. Johansson vitsordade kaptenens uppgifter och förklarade

sin mening vara, att lasten ej kunde lossas utan fara för besättningens

lif samt för fartyget och dess last; båtsmannen Vesterlind vittnade

att han den 2 augusti hörde folkmassan hotfullt ropa, att den skulle sätta

eld på Gylfe och dess last samt slå ihjel besättningen, om ej fartyget före

natten lemnade staden.

Den uppfattning af våldsamheternas verkliga beskaffenhet, som dessa

vittnesmål föranleda, bekräftas till fullo af följande meddelanden från herr

Liiders samt herrar Falkenberg och Dienesmann till herr Thorburn i

Uddevalla:

Herr Luders telegraferar den 4 augusti, att han beordrat Dagmar att

återvända, emedan han »tvangs af mobben och var i personlig fara». Hrr

Falkenberg & Dienesmann skrifva samma dag till herr Thorburn, att de

»nödgats» att sända Gylfe tillbaka, i ty att de varit i »lifsfara», då de upproriske

angrepo deras hus, att »polisen ej hade tillräcklig styrka att skydda

lossningen», och att de »voro lemnade i den rasande mobbens våld.» Herr

Luders skrifver den 5 augusti till herr Thorburn, att om han »insisterat»

på lossning af Dagmars last, Peterheads myndigheter »måhända» skulle

hafva tillkallat tillräcklig styrka polis och soldater, men att enligt hans

och andras mening resultatet deraf skulle hafva blifvit »ett lokalt inbördes

krig», samt att han och andra, intill dess nödig väpnad styrka anländt,

skulle hafva befunnit sig i personlig fara, och denna blifvit likadan igen,

så snai''t efter lossningen den extra polisstyrkan åter lemnat platsen.

»Faktum är», fortsätter han, »att jag och min agent herr Schultze voro

skrämda, och tvungna att handla så, som vi gjorde, af en hotande, upprorisk

mob.» Han säger också, att provosten Smiths till sekreteraren för

Skoband och till utgifvaren af en tidning i Aberdeen meddelade upplysningar

äro mycket origtiga, i ty att »det är ett nonsens att säga att intet försök

gjordes att föra tunnorna i land», eftersom ju ångaren af de upproriska

lösgjordes från kajen och kom i drift i hamnen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

71

Trots den knapphändighet, hvartill herr utrikesministern ansett sig

böra inskränka sin redogörelse, har der funnits utrymme för upprepande

icke mindre än fyra gånger af herr Luders’ förklaring eller medgifvande

vid det förhör, hvarom vidare här nedan, att han visste, att skydd kunnat

erhållas, om han bestämt sig för att lossa lasten. Hvad detta medgifvande

i sjelfva verket innebär och hvad det rätteligen betyder, torde af det redan

anförda framgå tydligt nog, men belyses ytterligare af protokollet öfver det

officiella förhöret, hvartill jag i det följande återkommer.

Här torde ej böra lemnas å sido, att detta herr Löders’ yttrande, som

ej lärer böra lösryckas ur sitt sammanhang med hans utlåtelser om påföljden

af ett försök att lossa lasten under skydd af polis, derest sådant

»måhända» kunnat erhållas, af herr utrikesministern användts såsom motiv

för påståendet, att »ersättningsanspråk mot storbritanniska regeringen icke

kunna göras gällande.» Äro således svenska undersåtars traktatsenliga

rättigheters giltighet i England, för hvilkas skyddande svenska fartygsbefälhafvare

och svensk-norsk konsulatmyndighet äskat skydd af vederbörande

auktoriteter, beroende deraf, huruvida eu i England bosatt lastemottagare

äfven för sin del »insisterar» uppå att det äskade skyddet skall lemnas?

Att det någonsin skulle kunna falla den storbritanniska regeringen in att

låta denna absolut nya folkrätts-sats få gälla, derest den en gång skulle

t. ex. i Sverige åberopas mot storbritanniska undersåtar, lärer ingen föreställa

sig. Och att den öfver hufvud taget skulle vinna något erkännande

i annan måtto, än såsom ett eventuelt verksamt vapen mot svenska undersåtars

anspråk, är föga antagligt, ehuru vårt utrikesdepartement trott sig

ega auktoritet nog att proklamera den såsom allmängiltig.

Det är sant, att herr Löders i bref till herr Thorburn den 5 augusti

uttalar den åsigten, att Thorburn »näppeligen eger god laglig reklamation

mot Peterhead-myndigheterna», ett yttrande som herr utrikesministern återgifver,

såsom hade han härmed åberopat en auktoritet, mot hvilkens ord

hvarje invändning vore onyttig, — hvarvid jag blott erinrar om det som

nyss anfördes, att nemligen svenska undersåtars rättigheter i England ej

äro beroende af herr Luders’ underlåtenhet att »insistera» på en åtgärd,

som han, om den vidtoges, befarade skola leda till ett »lokalt inbördes

krig». Men detta bref och andra yttranden af herr Löders röja blott alltför

tydligt, att han, i sitt eget personliga intresse, afstyrkte reklamationer

mot myndigheterna på en ort, der han sjelf drifver affärsverksamhet och

under några dagars lopp befunnit sig i en mycket svår och farlig belägenhet.

<*

Likväl betviflade icke herr Löders — om man nu, enligt herr utrikesministerns

föredöme, skall betrakta honom såsom eu auktoritet — att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

de svenske undersåtar, hvilkas rätt blifvit kränkt, verkligen egde giltiga

ersättningsanspråk att göra gällande. Det är skada, att herr utrikesministern

icke haft plats för ens eu antydan om herr Löders och andras samstämmande

åsigt i detta afseende. Redan i telegram af 4 augusti förmäler

Liiders, att enligt juristernas mening ersättningsanspråken borde framställas

genom svenska utrikesdepartementet, och att »goda utsigter» vore förhanden.

I det af herr utrikesministern citerade brefvet af 5 augusti från

herr Löders till herr Thorburn säger Luders, att hans juridiska rådgifvare

åt honom uppsatt ett bref, som han just stod i begrepp att aflåta till

myndigheterna i Peterhead, och deri skadeståndsanspråken upptogos (för

Dagmar) till £ 363. 14. 2, men att, då han ej väntar att få beloppet ersatt

utan diplomatisk intervention, han ville uppmana Thorburn att så fort

som möjligt påkalla sin regerings bistånd hos den engelska tilläggande

brefskrifvaren, att hans juridiska rådgifvare hyste de bästa förhoppningar,

att herr Thorburn på den vägen skulle röna framgång. I bref af den 4

augusti tillstyrka också herrar Falkenberg & Dienesmann, att skadeståndsanspråken

måtte framställas genom svenska utrikesdepartementet, och de

upprepa i bref af den 5 augusti samma råd i enlighet med en af dem

rådfrågad advokats utlåtande, som erinrat, att den diplomatiska reklamationsvägen

vore indicerad, alldenstund våld föröfvats mot svenska fartyg,

hvilka på grund af gällande handelstraktat bort få påräkna skydd. I bref

till herr Thorburn af 25 augusti yttrar herr Löders, att han »eger göda

skäl att tro, det engelska regeringen skall godtgöra Thorburns förlust».

Det redan citerade yttrandet i herr utrikesministerns meranämnda anförande,

att kaptenen och''besättningen på Dagmar blefvo »mycket skrämda,

emedan de ansägo sig vara i lifsfara», synes antyda, att skrämseln var

omotiverad och faran ringa; och möjligtvis skola de, som inhemta sin

kunskap om dessa tilldragelser blott ur det genom sin förvånande ofullständighet

i vigtiga afseende!! vilseledande anförandet förledas till denna

slutsats. En annan uppfattning lärer emellertid påtvinga sig hvar och en

som, utan förutfattad afsigt att i alla händelser godkänna det engelska

utrikesministeriets officiella uttalande i ämnet, tager kännedom om de ovederlaqda

uppgifterna i de svenska kaptenernas sjöförklaringar och öfriga här

ofvan refererade meddelanden. Att den, som i lugn och ro läser beskrifningen

om fara, för hvilken en annan varit utsatt, ej deraf röner samma

intryck, är lika naturligt, som det är oberättigadt att derför underskatta

den. Har man ofvanstående berättelser i minne, bör man ej känna sig

frestad att förvånas öfver mi* Leasks vittnesmål — då denne yttrar om

Dagmars befälhafvare: »Han var glad att få begifva sig hvart det skulle

vara, hellre än stanna i Peterhead. Han sade, att om detta beteende upp
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

73

repades, det korame att taga lifvet af hans hustru» — eller att med en

axelryckning omtala den skrämsel, som Dagmars befälhafvare och besättning

i sanning ej behöfva blygas för att kännas vid.

1 herr utrikesministerns anförande till det ministeriella protokollet

den 2 februari yttras,

att Löders (lastemottagaren, som från Fraserburgh anländt till

Peterhead) »gjorde ingen anhållan om polishjelp»,

_ att från fartyget Gylfe »gjordes ingen framställning om hjelp hvarken

till vicekonsulatet eller till myndigheterna»1, hvarjemte herr utrikesministern

blott med mycken tvekan uttalar den förmodan, att möjligen »icke all anledning

torde saknas till anmärkning mot Peterheadpolisens förhållande

under folkhopens försök att föra fartyget Dagmar ur stadens hamn».

Då herr utrikesministern påtagligen lägger stor vigt på det förmenta

förhållandet, att skydd mot våldet icke begärts, torde få erinras, att det

är eu hittills okänd rättsgrundsats, att ordningsmagtens skyldighet att ingripa

till afstyrande af våld mot person och egendom, som föröfvas under

dess ögon, skulle vara beroende af en anhållan om bistånd från den, som

är föremål för våldet och ofta, just i följd deraf, urståndsatt att framställa

eu sådan anhållan. Denna skyldighet lärer väl vara sjelffallen, och man

har ej veterligen förr drifvit den läran, att den skulle vara mindre giltig

med hänsyn till i lofliga ärenden stadda utländingar än mot eget lands

medborgare. Men äfven om i England svenska undersåtars anspråk på

ordningsmagtens skydd skulle vara beroende af, att de bedja om bistånd

■ ett vilkor, som ganska visst engelska undersåtar icke äro underkastade

i Sverige så förhåller det sig faktiskt icke så, att af dem, som voro

utsätta för våldsamheterna, eller af andra på deras vägnar, ingen framställning

om skydd och hjelp gjordes. Oafsedt hvad kaptenernas sjöförklaringar

i detta afseende upplysa, innehålla andra till utskottet öfverlemnade

handlingar härom fullständig bevisning.

Till tjenstförrättande svensk-norske konsuln i Leith, herr Tornöes bref

till utrikesministern äro i afskrift bilagda,

_ telegram af 2 augusti till konsul Tornöe från svensk-norske vicekonsuln

i Peterhead, herr William Boyd, af innehåll att denne gjort framställning

om förstärkt polishjelp för händelse af behof,

bref från Dagmars befälhafvare till vicekonsuln i Peterhead med anhållan

om »skydd»,

eu af vicekonsulns vikarie, herr Robert Gray, undertecknad »note» af

innehåll, att kapten Christoffersons nämnda bref afiemnades genom Dagmars

1 Att denna uppgift strider mot kapten Gillholms sjöförklaring, är redan anmärkt.

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 3 Sami. 7 Fläft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

styrman å vicekonsulns kontor den 1 augusti, kl. 3,so e. m.; att herr Gray

då först begaf sig till polisbyrån, som befans vara stängd, derefter till

södra hamnen, der han träffade polisinspektören Hendry och meddelade

honom, att det vore »nödvändigt att genast förskaffa förstärkt polishjelp»;

att han derpå begaf sig till herr Leasks kontor, der han erhöll det medmeddelandet,

att lossningen skulle ega rum, derest polisen vore i stånd

att beherrska orostiftarne; att han strax derefter uti inspektören Hendrys

närvaro inför baillie Mitchell, som i provostens frånvaro fungerade såsom

»chief magistrate», »upprepade sin anhållan om tillräckligt polisskydd»,

telegram af 2 augusti från vicekonsuln i Peterhead till County chief

constable i Aberdeen, med underrättelse att våld föröfvats mot svenskt

fartyg, att ytterligare oordning och våld kunde befaras, att polisstyrkan

ej vore tillräcklig, på hvilket allt telegramafsändaren fäste vederbörandes

»allvarliga uppmärksamhet».

I bref till tjenstförrättande konsuln i Leith, datera,dt, den 4 augusti,

meddelar vicekonsuln i Peterhead vidare, att han den 2 augusti från the

town clerk i Peterhead mottagit ett bref, åtföljdt utaf afskrift af dennes

bref till herrar Schulze & Helfft med anhållan, att firman måtte »underrätta

vederbörande, innan de försökte att lossa lasten, på det att den polisförstärkning

kunde anskaffas, som blefve behöflig». Vicekonsuln anmärker,

att, han ej inser skälen, hvarför detta meddelande gjordes till honom, samt

att det egde rum, sedan han erfarit att »de två svenska fartygen leranat

hamnen och afseglat». Han tillägger slutligen, att hans anhållan hos grefskapsmyndigheterna

om förstärkt polishjelp leinnats obesvärad..

För den händelse, att omdömet om vederbörande myndigheters tillvägagående

verkligen bör bero af svaret på den fragan, huruvida de, mot

hvilka våldet föröfvats, anhållit om det bistånd och det, skydd, hvarå de

äfven dessförutan egde giltigt anspråk, så lärer det, följaktligen vara, ådagalagdt,

att, i detta afseende ingenting af dem försummats. Också har tjenstförrättande

svensk-norske konsuln i Leith ej funnit sig hafva anledning

till sådan tvekan, som herr utrikesministern röjer, angående rätta domen

öfver polisens beteende. Konsuln yttrar nemligen i sin förut omnämnda,

efter undersökning å ort och ställe utarbetade rapport, att »det kan föi

visso icke sägas, att polismyndigheterna uppfyllde sina skyldigheter med

hänsyn till skyddande af en annan vänskaplig nations undersåtar och egendom».

Han tillägger följande anmärkningsvärda ord, för hvilka — liksom för

så många andra märkliga yttranden — utrymme beklagligtvis saknats i herr

utrikesministerns anförande till det ministeriella protokollet : »det måste anses

för erkändt, att ett sådant skandalöst beteende, som ofvan beskrifvits, icke

s. 75 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

75

skulle hafva antagit sådana dimensioner, om icke alla de i affären direkt

intresserade varit utländingar».

Sedan sekreteraren för Skoband den 8 augusti gifvit befallning om

undersökning rörande de i Peterhead timade händelser, företogs inför sheriffen

i Aberdeen herr J. Guthrie Smith och i närvaro af flere officiella

personer den 18 augusti ett förhör. Den officiella redogörelsen för detta

förhör föreligger, bland de utskottet meddelade handlingar, i tvä exemplar,

båda af Foreign office meddelade svensk-norska legationen, det ena tryckt

den 7» 1893, det andra den 30/9 1 8 9 3. Det senare betecknas såsom den

•»korrigerade» officiella rapporten om det af sheriffen i Aberdeen hållna förhöret

och skulle, enligt anmodan från Foreign office, »substitueras» för det

förra, hvilket nu, ehuru lika officielt öfverlemnadt, betecknades såsom ett

— korrekturafdrag»!, Bland de genom korrigeringsåtgärder tillkomna skiljaktigheterna

märkes kursiveringen af vissa delar af herr Löders’ vittnesmål,

hvilka, såsom redan är antydt, blifva användbara och förmånliga för den

officielt-engelska framställningen af saken, om och endast om man lägger

all vigt på de delarne af hans yttrande, men lernnar de öfriga å sido.

Ifrågavarande redogörelse för den officiella undersökningen inledes af

en skrifvelse från undersökningsförrättaren, sheriffen Smith. Efter att

hafva med mycket lätt hand berört »Dagmars» första äfventyr (i Fraserburgh)

— vid fartygets ankomst till Fraserburgh den 2!''/7, säger han,

yppades bland tunnbindarne »a strong feeling» — konstaterar han, att uppträdena

i Peterhead den 1 augusti hade gjort det fullkomligt tydligt, att

lossning af lasten ej kunde verkställas »utan betydlig ökning af den vanliga

polisstyrkan». Under fisketiden består polisstyrkan i Peterhead af en

inspektör, eu sergeant och nio konstaplar, »en styrka alldeles otillräcklig

att hämma ett allvarsamt tumult». Men grefskapets chief constable har

förklarat, att, »om han blifvit anmodad», han inom några timmar skulle

hafva kunnat ställa till förfogande femtio man af staden Aberdeens polis

och femtio från angränsande delar af grefskapet, hvilken styrka jemte

Peterheads polis skulle hafva varit fullt tillräcklig att förekomma oroligheter,

och att sannolikt genast vid dess uppträdande intet vidare motstånd

skulle hafva försökts. Också ville eu ledamot af lokalstyrelsen, baillie

Mitchell, att man skulle anskaffa en för ordningens upprätthållande tillräcklig

styrka och sätta lastemottagarne i stånd att »handla så, som de

ansåge lämpligt». Hvarför gick man då ej till väga på det sättet? Sheriffen

svarar, att Mitchells mening väl »i allmänhet» anvisar den rätta vägen,

men att i det föreliggande fallet saken, närmare besedd, ställer sig annorlunda.

Ty en strejk af de qvinnor, som gäla fisken och packa den för

export, skulle vid fiskesäsongens höjdpunkt hafva ådragit »samhället och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

särskildt salteriidkarne» enorm förlust. Härefter sammanfattar sheriffen sin

åsigt i följande förvånansvärda satser:

att intet kan läggas lokalpolisen till last,

att grefskapsmyndigheterna voro beredda att förskaffa allt erforderligt

skydd,

att stadsmyndigheterna härom underrättade fartygens konsignatärer,

att fartygens återvändande var en »frivillig» åtgärd på befallning af

dem, till hvilka de voro adresserade,

och att konsignatärerna gjorde så, dels för att återställa lugnet bland

allmänheten, dels för att hindra arbetarne i salterierna att nedlägga arbetet.

Af protokollet öfver förhöret — som sheriffen öppnade med ett tal,

deri han om det »skandalösa anfallet» på de svenska fartygen, yttrade, att

»ingenting mera vettlöst eller ytterligt laglöst kan tänkas» — inhemtas:

James Mc Combie (salteriidkare, Peterhead) vittnar, att »det var alldeles

omöjligt att försöka lossa tunnorna», att »intet enda försök gjordes

att häkta någon» af dem, som deltogo i angreppet, ehuru polisen hade

godt tillfälle att se, hvilka föröfvade våldet, att om polisen gjort hvad han

anser hafva varit dess pligt, eller om lokalstyrelsen gifvit den befallning

att göra sin skyldighet, den skulle hafva hämmat upploppet genom att

arrestera ledarne, men att emellertid ingen häktning egde rum förr än

några dagar efteråt, samt slutligen att, om man hindrat våldet mot fartygen,

det icke skulle hafva blifvit någon strike. På frågor, som till

honom stäldes af Mitchell (burgh fiscal) och Martin (town clerk), om

han till den förre gjort någon framställning eller till honom eller polis anfört

klagomål, eller påkallat lokalstyrelsens (the magistrates’) uppmärksamhet

på hvad som skedde, svarade han: »Nej, det var alldeles onödigt; polisen

var der och såg hvad som skedde. — Stadens styresmän voro der. Hade

de gjort sin pligt, så kunde de med ens hafva hämmat det, men de läto

det ske».

Edward Liiders (coinmission agent, Peterhead) svarade på frågan,

om magistratspersonerna rådde honom att skicka lasten tillbaka, att de ej

precis gåfvo detta »råd», men att det syntes vara deras önskan, och att

t. ex. Carnegie (en af baillies) väl icke »rådde» honom till de! men sade

att »det var hans mening att det vore bäst». Nere vid hamnen hade

Löders varit föremål för personliga hotelser. Somliga sade: »Slå honom»,

andra: »Kasta honom i hamnen».

Sheriffen ledde förhöret med de inkallade utländingarna på ett helt

annat sätt än med dem, som äro engelsmän. Medan de senare, såsom

Mc Combie, fritt fingo säga synnerligen misshagliga saker, snästes de förra

på ett sätt, som knappt kan undgå att väcka något tvifvel om opartisk
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

77

heten hos undersökningens ledare. När Luders sade, att lian fruktat för

»blodsutgjutelse», tillrättavisades han med den frågan, om han ansåge

»detta land» och dess »lag» så svaga att, såsom Luders yttrat, »tunnbindarne

hade herraväldet i staden», och på detta sätt framtvingas svaret, att

naturligtvis lagens vilja skulle hafva kunnat med magt göras gällande (be

enforced).

Max Schultze (sillhandlare, Peterhead, till hvilken Luders konsignerat

Dagmars last, då den ej kunnat lossas i Fraserburgh med anledning

af dervarande tunnbindares fiendtliga hållning) började med den bekännelsen,

att han var rädd för att yttra något som »komme i bladen», ty »sade

han något som misshagade befolkningen, så skulle han komma i samma

belägenhet som den 1 augusti», hvartill sheriffen genmäle, att han ej kund»

fästa afseende vid denna invändning, tilläggande det i betraktande af omständigheter

mera välklingande än värdefulla löftet, att vittnet »ej af sådan

anledning behöfde hysa någon fruktan».

Fogande sig efter detta förständigande berättade Schultze, att på

onsdagen den 2 augusti unobben» samlades vid hans bostad och begärde

att han skulle betala »Dagmars» frakt, emedan kaptenen ej ville afresa

utan att ha fått trakten betald, att han då till eu af tunnbindarne lemnade

en anvisning å 112 f. 10 sh., att han fick den tillbaka, men istället

måste utfärda en ny å mer än dubbla beloppet, eller 263 fl och några

shillings (hvarmed ''äfven returfrakten ersattes). Sheriffen frågade, om han

gjorde det ofrivilligt i följd af fruktan för mobben»1, hvartill herr Schultze

genrnälte, att det »är eu svår fråga för mig att besvara, efter som jag i

alla händelser måste betala». Flvad skulle följden hafva blifvit — fortsatte

sheriffen —- om Ni vägrat? »Jag kan ej veta. Utan tvifvel skulle

följderna hafva blifvit allvarsamma i den ställning, hvari jag befann mig.

Der fans ingen polisman i närheten af mitt hus. Jag var helt och hållet

lemnad åt mig sjelf, och hvad skulle jag göra? Jag hade intet val. Der

voro 1,000 personer framför huset. — Jag mottog brefvet från town clerk,

efter att allt vav öfver. Det var sedan jag lemnat anvisningen. Jag mottog

det o. kl. 4 eller 5».

1 »Gaf Ni anvisningen frivilligt på grund af Er fruktan för mobben?» (Did you give

this cheque voluntarily on account of your fear of the mob?) — den undersökningsförrättande

sheriffens fråga har verkligen denna otroliga lydelse, som — jemte vissa andra frågor —

karakteriserar på samma gång hans bemödande att åt de svenska fartygens afsegling från

Peterhead gifva skenet af den fullständigaste, ej af något hot, någon fara eller något tvång

påverkade frivillighet, och den anda, hvari förhöret med de i saken intresserade utländingarne

leddes.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 1.

William Hutclmon Leask (skeppsmäklare, Peterhead) hade först sedan

allt var arrangeradt fått bref från town clerk med afskrift af densammes

bref till herrar Schultze & Helfft, deri lokalstyrelsen, »med hänsyn till

upphetsningen bland tunnbindarne», begärde underrättelse på förhand, innan

man försökte att lossa lasten, detta i afsigt att »förskaffa den ytterligare

polisstyrka som vore nödig».

G. Birnie (hamnmästare, Peterhead) förklarade sig ej kunna inse,

att det fans något hinder mot att lossa. — Poliskonstapeln G. Adam

hyste samma mening. — Konstapeln A. Thorit kunde ej begripa hvad som

skrämt kaptenens hustru, trodde ej att — andra dagen — försök att lossa

skulle hafva orsakat upplopp, men tillägger också, att utan ökad polisstyrka

lossningen ej kunnat ega rum. — Polissergeanten G. H. Rohb kunde lika

litet se något hinder mot lossning. Men om hopen gjort motstånd, hade

Ni då tillräcklig styrka för att skydda fartyget? »Nej». — J. Hendry

(polisinspektör, Peterhead) hade kommit tillstädes, när oväsendet var förbi.

Strax derefter råkade han svensk-norske vicekonsulns vikarie, herr Gray,

hvilken hade för afsigt att låta lossa lasten och derför uppmanade honom

att begära förstärkning. Hendry svarade, att han ej egde att göra det,

men skulle vända sig till stadsstyrelsen. Han träffade derpå baillie Mitchell,

för hvilken han nämnde Grays önskan, och hvilkens samtycke han fick.

De följdes derefter åt till town clerks kontor, der de gemensamt undertecknade

en anhållan till stadsstyrelsen om förstärkt polishjelp. Eu annan

af stadens baillies, Ross, godkände den, men den tredje, Carnegie,

vägrade under förebärande, att herr Schultze ej önskade lossning af

lasten, samt föreslog i stället, att ett magi stråts möte skulle hållas kl. 5.

Det egde också ruin, och beslöt — intet armat än att ett nytt möte skulle

hållas följande förmiddag, då provosten, som för tillfället var borta, kunde

komma tillstädes. Innan Mitchell (tjenstgörande town clerk) på onsdagsförmiddagen

begaf sig till detta möte, träffade han svensk-norske konsuln,

som sade honom, att man ville lossa, men att tillräckligt polisskydd ej

fans, och att han, vicekonsuln, telegraferat till grefskapets chief constable

om förstärkning. Vid mötet förklarade väl provosten att, i händelse

af motstånd mot lossningen, polisstyrkan ej vore tillräcklig, och att han,

om man insisterade på lossning, skulle skaffa förstärkning, hvartill han

dock behöfde någon »tid»; men tilläde, att detta var — obehöflig^ emedan

den vid mötet närvarande Luders sagt, att han ville betala 20 ■£■ till tunnbindare-associationen

ocli låta fartyget gå ut på redden.

Då Luders i ett ytterligare vittnesmål yttrade, att han »delvis» låtit

sig bestämmas af farhågan att se stadens handel förlamad, sökte sheriffen

pressa honom att medgifva, att han alls icke påverkats af någon fruktan

s. 79 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

79

för »lugnets störande». Luders sökte väl hålla i sig, sägande att han ej

velat bära något ansvar för möjliga oroligheter. Men då anslog sheriffen

åter den ton, han valt för att i kritiska ögonblick imponera på utländingarna.

Tviflade — frågar han — tviflade Ni på, att myndigheterna kunde

skydda Er? Luders vågade tydligen icke svara ja, utan medgaf, att »detta

land» naturligtvis var starkt nog att på längden få bugt på »ett lokalt störande

af lugnet». Sheriffen: »Här kommer intet på längden i fråga».

Luders: »Det kunde väl räcka en dag eller två, så vidt jag förstod».

Sheriffen: »Hvad för slag? Det skulle ej räckt fem minuter». Löders invände,

att det väl ej kunnat ske, med mindre extra polis anskaffades från

Aberdeen. Sheriffen: »Det angick ej Er!» — Och på detta sätt, med dessa

förbehåll, pinas slutligen fram det medgifvandet af Löders, att lasten

kunnat lossas, om han velat tilltvinga sig det (Yes, if I had enforced it).

Svensk-norske vicekonsulns kompanjon och vikarie Gray vittnade,

att genom »Dagmars» styrman och mäklare (Leask) begäran om bistånd

med anledning af upploppet framstälts till vicekonsulatet, att han af polisinspektören

Hendry begärt polisförstärkning, och att han, sedan Leask

sagt, att han ville lossa (det var fram på eftermiddagen den 1 augusti),

till Mitchell upprepat samma anhållan.

John Mitchell (senior baillie i Peterhead) bekräftar att Gray, såsom

representant för vicekonsuln, sagt honom att man ville lossa, hvarför M.

vändt sig till Hendry, som förklarat sig anse polisstyrkan otillräcklig; båda

hade derför förenat sig om den här ofvan i Hendrys vittnesmål omtalade

framställningen till stad sstyrelsen. Han bekräftar också, att vid dess möte

ä e. in. den 1 augusti ingen åtgärd beslöts. Och om förrniddagsmötet följande

dag inhemtar man af hans berättelse, att vederbörande då inskränkte

sig till erkännandet af sin »förpligtelse» att lemna »fullt skydd». Löders

blef skrämd af »processionen» (arbetarnes promenad genom gatorna). »Dessa

tyskar låta mycket lätt skrämma sig». Ytterligare ljus sprider han öfver

den passivitet in praxi, som gör detta teoretiska erkännande så onyttigt

och på samma gång påtrycker det eu pregel af skrymteri, när han omtalar,

att till Luders, som infann sig vid förrniddagsmötet, framstäldes följande

fråga: »Vi höra, att Ni just nu har i hamnen en last eller två af

tunnor. Har Ni något förslag att göra oss med anledning häraf ?» Löders

skulle uppenbarligen derigenom, att den erkända skyldigheten att skydda

honom stannade vid blotta ord, förmås att begripa, att han borde ikläda sitt

görande ocli låtande det fö]1 vederbörande så önskvärda skenet af ett frivilligt,

initiativ — som sedermera kunde åberopas mot honom. Också tvekade ej

John Smith (provost i Peterhead) att ej blott upprepa det obligata

»vi voro färdiga och villiga» att, efter några timmars varsel, lemna allt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

nödigt bistånd för lossningen, utan ock omtala, att ingen blef mer »öfver

raskad» än han och hans embetsbroder, när de tingo den öfvermåttan märkvärdiga

underrättelsen, att fartygen skickats bort. Han vidgick emellertid,

att han ansåg den i Peterhead befintliga polisstyrkan »absolut otillräcklig

att dämpa ett upplopp».

Major Gordon (chief constable i Aberdeenshire) förklarade, att han

varit i tillfälle att lemna fullt tillräcklig polishjelp. Hade vederbörande

begärt den på f. m. den 2 augusti, kunde förstärkning å 40 till 50 man

ha anländt från Aberdeen kl. 2, och ytterligare 50 man kl. 6.

Charles Carnegie (baillie i Peterhead) bekräftar, att å eftermiddagsmötet

ingen åtgärd beslöts, och att man å mötet följande dag ej fann skäl

att anskaffa någon förstärkning, hvaremot man då »erkände sin ansvarsskyldighet»,

derest lossning önskades.

H. B. Mitchell hade på det till honom, i egenskap af stadsstyrelsens

»juridiske rådgifvare», af provosten under förmiddagsmötet stälda spörsmålet,

hvad vederbörandes skyldighet vore, svarat, att det var deras pligt att

skydda lossningen. Huruvida och när erkännandet af denna pligt borde

öfvergå från ord till handling, derom upplyser han icke att han uttalat sig.

Hersch Dienesmann (firma Dienesmann & Falkenberg): Till honom

var »Gylfes» last konsignerad, och han hade sålt den till åtskilliga salteriidkare,

hvilka sjelfva skulle lossa tunnorna, men ej gjorde det: »de sade

alla, att det var omöjligt». Han hade ej sett, hvad som tilldrog sig vid

hamnen, men af kaptenen hört, att det kastades sten mot honom och besättningen,

samt att förtöjningarna lossades tre gånger. En deputation från

salteriidkare, som ej hörde till köparne af Gylfes last, kom och bad firman

att skicka bort fartyget, emedan deras sill eljest skulle blifva förderfvad:

de fruktade strejk, om lossning egde rum. De upproriske använde ett

annat öfvertagningsmedel: »vårt hus var omgifvet af mobben, och vi kunde

ej komma ut». Så förmåddes de att betala kaptenen 160 B. i frakt och låta

fartyget afgå.

Sitt antagna system trogen, sökte''sheriffen att afpressa vittnet yttranden,

hvilka kunde tydas såsom ett erkännande, att alls ingen fara varit

på tärde, och beslutet att hemsända fartyget den mest frivilliga bland alla

otvungna handlingar. Når Dienesmann säger, att lossning ej kunde ske,

emedan polisstyrkan var otillräcklig, genmäler sheriffen: »Aberdeenshire är

ett stort grefskap». Dienesmann: Kanske, jag vet icke. Sheriffen: I Aberdeen

finnas 150 män, af hvilka en stor del kunde komma med nästa tåg.

Dienesmann: Vi fingo ej hit dem. Sheriffen: Emedan Ni ej begärde dem.

Dienesmann: Det var ej vår sak, vi hade ej att lossa tunnorna. Sheriffen:

Hvarför begärde ej salteriidkarne skydd? Dienesmann: Deras mening var, att

s. 81 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

81

att skydd ej kunnat lemnas dem. Sheriffen: Var Ni ej skyldig att leverera

(tunnorna) till salteriidkarne? Dienesmann: Jo, vi voro skyldiga att bringa

fartyget in i hamnen, men de hade att lossa. Sheriffen: Hur kom Ni att

skicka bort fartyget? Dienesmann: Emedan salteriidkarne begärde det.

Sheriffen: Men ingen af dem hade köpt lasten. Hvad rätt hade Ni att

skicka bort fartyget utan köparnes samtycke? Dienesmann: Vi skickade

bud till köparne, och de svarade: »Vi kunna ej taga dem». Det var deras

sak att föra lasten i land. Sheriffen, besluten att intervenera rolerna

och placera vittnet på de anklagades bänk, upprepar den redan besvarade

frågan: Hur kom Ni att skicka bort fartygen utan samtycke af dem,

som köpt lasten? Dienesmann upprepar också: De sade, vi kunna ej föra

eu tunna i land, emedan tunnbindarne ej skulle tillåta det. Sheriffen:

Således (!) var det farhåga, att affärerna skulle rubbas genom tunnbindarnes

strejk, men icke (!) att lugnet. skulle bli stördt? Dienesmann upprepar:

De sade, att inobben på kajerna ej komme att tillåta lossning. Sheriffen:

Polisen skulle hafva skyddat Er. Uppenbarligen var för Er och köparne

strejken mera allvarsam, än frågan om lugnets bibehållande? Dienesmann:

De voro rädda för mobben, oafsedt strejken. Sheriffen: Qvinnorna sympatiserade

med tunnbindarne; salterierna berodde af qvinnorna, för att få fisken

gällad; hade qvinnorna strejkat jemte tunnbindarne, så kunde arbetet fått

inställas? Dienesmann: Det var ett af skälen. Sheriffen: Var det hufvudskälet?

Dienesmann; Det var ett af skälen. Sheriffen: Var det ej hufvudskälet?

Dienesmann: Jo. Sheriffen: Då har Ni utan skäl tadlat polisen

och auktoriteterna. Dienesmann: Det har jag aldrig gjort. Sheriffen: Men

Ni visste, att de hela tiden voro villiga att gifva Er det skydd, Ni begärde?

Dienesmann: Salteriidkarne sade, att polisen var otillräcklig. Sheriffen:

Om . Ni säger, att gr ef skåpets polis (!) var otillräcklig, så säger Ni

hvad - - jag vet ej är sant. Dienesmann: Jag menade Peterheads polis.

Sheriffen: Ni begriper ej polissystemets natur; polisen i Peterhead är tillräcklig

blott för vanliga fall, men hela grefskapets polis är användbar för

skyddandet af Peterhead.

Sedan Sheriffen på detta sätt expedierat representanten för en utländsk

och judisk firma, återtager han, i förhöret med egna landsmän, ett

mera tillbörligt skick.

John Mair (salteriidkare) vittnade, att när han och öfrige deputerade

kornmo till »judarne, Dienesmann & Falkenberg», och klagade sin nöd,

dessa behjertade deras svåra belägenhet »with perishable goods on hand».

Och en annan salteriidkare

James S. Davidson fick också säga hvad han hade att säga, utan

att blifva hutlad och blindsäd. Hade man försökt — förklarade han —

Bill. till Itiksd. 1‘rot. 1834. 3 Sami. 7 Höft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att lossa tunnorna, så fans för visso intet till hinder för mobben att taga

herraväldet i staden; »det skulle hafva varit ändamåslöst att göra motstånd

mot en sådan mobb». Sheriffen: Men intet försök gjordes att leverera

lasten? Davidson: De voro terroriserade. Hade jag varit i ett främmande

land och inför samma förhållanden, skulle jag förmodligen hafva gjort samma

uppoffringar. Sheriffen: Hvad kunde Ni mer begära, om bistånd erhållits

inom 2, 3 timmar? Davidson: »Så vidt jag såg, gjordes aldrig något försök

att bereda dem bistånd. Jag såg ej någon af lokalpolisen underlåta

sin pligt, men det skulle ha varit vanvett af en så liten styrka att försöka

motstå massan».

Om skadeståndsanspråken inhemtas af handlingarna följande:

A. Dagmars hufvudredare, hr Falck i Göteborg, upptager i sin till

Kongl. Maj:t ingifna skrift af 18 augusti rederiets förlust till

1) Enligt uppgift från kaptenen en

dags uppehåll........................ 180 kr.

skadade trossar ........................... 100 kr.

kol, olja och talg, som åtgått derigenom

att ångaren måst

ligga klar för hastig manöver 35 kr. 80 öre 315 kr. 80 öre.

2) Förlorad frakt i Fraserburgh derigenom att farty
gets

befälhafvare hindrades att fullgöra sina

åtaganden enligt bifogade certeparti, genom

hvilket ångaren var befraktad för 3,000 tunnor

sill ä 1 sk. 5. p. per tunna — £■ 212,io........ 3,856 kr. 88 öre.

3) Eventuel! 100 £, derest rederiet blefve nödsakadt

att, såsom skadestånd för underlätet fullgörande

af certepartiet, erlägga detta belopp,

hvarom yrkande blifvit framstäldt.

I en senare skrift, af 22 augusti, nedsätter han reklamationen n:r 2)

till 1,150 kronor, emedan »af befraktare i Peterhead uppburits 1,350 kr.,

äfvensom diverse kostnader icke behöft .ler förekomma, hvilka han högt beräknar

till 1,35 6,08». Deremot vidhöll han, utom post 1), äfven reklamationen

under 3), emedan, äfven om det mot rederiet framstälda yrkandet måhända

ej skulle vid svensk domstol gillas, fartyget alltid stode i fara att,

vid ankomst till engelsk hamn, blifva taget i beslag för detta kraf, då

valet blefve mellan att antingen betala eller förlora en dyrbar tid och

underkasta sig dyr rättegång vid engelsk domstol.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

83

Sådana voro herr Falcks reklamationer enligt de utskottet meddelade

handlingar. I herr utrikesministerns offentliggjorda anförande till det

ministeriella protokollet heter det åter, att Falck blott »begärt ersättning

af 100 kronor för eu liggedag samt ett belopp af tillsamman 135 kr. 80 öre

såsom ersättning för förlust af tvenne kapade kablar, beräknade till 100

kronor, samt för utgifter för kol och olja af 35 kronor 80 öre under den

tid fartyget till följd af upploppet nödgades hålla maskinen i gäng.» Falcks

anspråk lära således hafva blifvit betydligt nedsatta under hvad hans skrift

af 22 augusti utvisar; men när och af hvad anledning denna ytterligare

reduktion af reklamanten anmälts, derom inhemtas af de meddelade handlingarna

ingenting.

B. I en till Kongl. Magt stäld skrift, daterad den 21 augusti, beräknar

befraktaren, herr D. Thorburn i Uddevalla, sina förluster under nedanstående

tretton poster sålunda:

£.

sh.

d.

1. Ombordförande af lasterna från tunnmagasinet

å ångarne Dagmar och Gylfe: 5,710 tunnor ä

x/2 d. pr tunna ....................................................

11

17

11

2. Affärsvinst å Gylfes last: 2,700 tunnor ä 6 d.

67

10

3. D:o å Dagmars last: 3,010 tunnor ä 7 d.

87

15

10

4. D:o å Ottos last: 2,000 tunnor ä 8Va d.

70

16

8

5. Försämring af tunnorna enligt värdering,........

18

1

6. Lossning af tunnorna och deras återförande till

magasin: 5,710 tunnor ä 3/i d.. .........................

17

16

107,

7. Dagmars frakt Uddevalla—Fraserburgh—Peter-

head—Uddevalla: 3,010 tunnor ä 1 sh. 9 d.....

263

7

6

8. Dagmars liggedagar i Uddevalla: 4 dagar ä £ 10

40

9. Gylfes frakt Uddevalla—Peterhead och åter:

2,700 tunnor ä 1 sh...........................................

135

10. Gylfes liggedagar i Uddevalla: 4 dagar ä £ 10

40

11. Kostnad och skada för egen affärsrörelse genom

tidsspillan och besvär för denna sak..................

60

12. Förlust af marknad i Skoband...........................

1,000

13. Arfvode för juridisk utredning in. m................

100

£

1,912

5

97,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

I en förteckningen åtföljande »utredning af skadeståndsanspråken» äro

dessa antingen, der så kunnat ske, styrkta genom intyg eller ock förklarade

genom angifvande af beräkningsgrunderna.

I en senare skrift, daterad den 5 oktober, har herr Thorburn tillkännagifvit,

att han afstode från de under 2 och 9 upptagna reklamationsbeloppen,

emedan han dåmera erfarit, att »herrar Falkenberg och Dienesmann

förklarat sig sjelfva villiga att lida denna förlust». Hvad åter vidkommer

post n:r 7, frakten för Dagmar, hvarom herr utrikesministern i

bref af 19 september till herr Thorburn yttrar, att då fraktbeloppen, enligt

hvad handlingarna synas utvisa, »utbetalades i Peterhead af lastemottagarne»,

herr Thorburn »således åtminstone icke härigenom lidit någon

förlust», så har herr Thorburn i nyssnämnda skrift, efter en redogörelse

för den genom undersökningen konstaterade »sjelftagna jurisdiktion», hvarigenom

de upproriske tvungo Luders’ af skräck förlamade agent Schultze

att utgifva en anvisning å fraktbeloppet (263 £), upplyst, att dessa penningar

tillhörde herr Thorburn och utgjorde del af ett belopp, som herr

Luders för Thorburns räkning uppburit för en förut i Fraserburgh försåld

last af tunnor, samt att herr Luders, för att rädda sig sjelf och sin agent

i Peterhead herr Schultze, lät utan Thorburns hörande utanordna dessa,

penningar. Emellertid, och i strid med detta herr Thorburns meddelande

till utrikesministern, säger herr ministern i den till svenska allmänhetens

upplysning genom Post- och Inrikes Tidningar offentliggjorda delen af det

ministeriella protokollet, att Luders »beordrade fartyget att återvända till

Uddevalla, sedan han, efter det att kaptenerna vägrat resa utan betalning

af returfrakten, betalt fartyget sådan frakt.» Om herr utrikesministern

antagit, att Posttidningens läsare skulle förstå, att detta betydde, att herr

Luders betalte frakten med herr Thorburns penningar, så har han tilltrott

dem en med hans egen jemförlig förmåga att fatta diplomatisk tankegång

och stil. Det för dem utan tvifvel smickrande i en sådan opinion på ett

sådant håll uppväger dock näppeligen olägenheten af, att de genom framställningens

knapphändighet blifvit vilseledda.

Det bör ock nämnas, att herr Thorburn i sin till utrikesministern

stälda skrift af den 5 oktober slutligen anhåller, att herr ministern måtte

utverka vår regerings beslut att hos den engelska regeringen söka utfå

»den ersättning för de lidna förlusterna, som efter pröfning af de särskilda

reklamationsposterna kan finnas skälig.» Ehuru anseende sig vara i sin

goda rätt med hänsyn till sina reklamationer, sådana de vidhöllos i skriften

af den 5 oktober, har han sålunda tydligt nog förklarat sig beredd att se

dem efter opartisk pröfning reducerade och att sjelf bära en del af den

honom ådragna förlust, om han för en del finge ersättning. Härmed har

s. 85 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

85

han antagligen åsyftat post 12 — förlust af marknad i Skoband. Visserligen

har han i sin förklaring af de särskilda reklamationsposterna med
delat

eu mycket upplysande utredning af denna punkt1, en utredning, som

i hvarje fall lärer ådagalägga, att reklamationen för loss of märket icke

var ett anspråk å ersättning för imaginär skada — visserligen har han

också i sin skrift af den 5 oktober framhållit, att, om än anspråk å ersätt
ning

för lucrum cessans ej i allmänhet erkännes i den svenska lagstiftningen,

ett dylikt ersättningsanspråk är fullt enligt med engelsk rättsåskådning

— och visserligen skulle herr utrikesministern i sin omfattande och nog- 1 * 3

1 Herr Thorburn yttrar: »Att jag med full rätt kali tala om marknad i Skoband och

kräfva ersättning för den förlust deraf, som nu inträffat, tror jag mig kunna visa derigenom,

att jag dels gjort hvad jag kunnat för att derstädes upparbeta marknad, samt att det under

detta fiske, intilldess tumultet uppstod, visade sig, att detta, kommersiell sedt, fullkomligt

lyckats. Arbetet på att vinna afsättning i Skotland har utförts derigenom att jag, som besökt

skotska ostkustens fiskemedelpunkter, sedermera år från år genom muntliga och skriftliga

meddelanden med skottar och andra intressenter samt genom fackpressen noga följt skotska

fiskets vilkor och gång. Har förut vid olika tillfällen dit afskeppat några mindre laster tunnor.

Jag har under de sista åren med fästadt afseende särskildt på eventuel tunnexport till

Skotland ordnat min tillverkning så, att jag under juli och augusti månader varit försedd

med ett lämpligt lager af skotska tunnor. Då emellertid under de sista åren det skotska

fisket ej varit så rikt, att någon brist på tunnor der uppstått, och då min tillverknings qvalitet

ännu var mycket litet känd i Skotland, hade jag ännu icke fått tillfälle att skeppa någon

afsevärd qvantitet dit. Att jag sålunda i det förflutna icke egt någon fastare fot i Skotland,

torde dock icke minska mitt berättigande att räkna mig derstädes ega marknad. Att denna

åsigt var grundad, torde bevisas dels derigenom, att skottarne voro tillfredsstälda med de

första 3 lasterna, hvilka de i sommar erhöllo, så att jag på de 16 dagar, som föregingo

tumultet i Peterhead, kunde sälja sex laster eller cirka 16,300 tunnor, och hade så godt som

sålt tvenne till, och dels på ett indirekt sätt genom det mottagande, som Dagmar och Gylfe

rönte af de skotska coopers, och dels derigenom att mitt sommarnettopris för sådana tunnor,

såsom förut nämnts, utgör kr. 2,os eller 2 sb. 2 d. f. o. b. i Uddevalla. Då frakt kali

betingas å 6 pence pr tunna, blir sålunda det pris, till hvilket jag kan leverera tomtunnor i

Skotland, 2 sh. 8 d. Kostnadspriset för tomtunna af inhemsk tillverkning beräknas i

Skotland gemenligen till 2 sh. 9 pence, och uppgår detsamma under en fiskeperiod till 3 sh.,

3 sb. 6 pence och stundom högre.

Sådana priser skulle derför kunna bereda mig en extra förtjenst, öfver min ordinarie

affärsvinst vid försäljning i Sverige, af respektive 1—4 eller ännu högre. Dä sådana högre

priser under denna månad rådt i Skotland, då jag hade 40,000 tunnor till, hvilka jag lämpligen

kunnat afsätta i Skotland, då ensamt städerna Fraserburgh och Peterhead redan i

medio af denna månad insaltat eu qvantitet tunnor, som med högre antal än 50,000 öfverstiger

deras insaltning vid motsvarande tid förra året, då jag utom Fraserburgh och Peterhead

jemväl hade korrespondens med andra fiskeplatser i Skotland, så anser jag mig med säkerhet

kunna påstå, det jag under denna skotska fiskesäsong kunnat sälja 40,000 tunnor till, med

en medelförtjenst pr tunna af 6 pence, utgörande tillsammans £ 1,000. Ersättningsanspråken

för förlorad marknad, hvilka ju billigtvis skulle kunnat sträcka sig öfver flere säsonger, torde

derför icke vara för högt beräknade.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

granna kännedom om engelsk praxis uti internationella differenser af ifrågavarande

slag helt säkert med största lätthet kunnat hemta teoretiskt

oemotståndliga argument för äfven detta ersättningskraf. Men deraf följer

dock icke, enligt min mening, att det kunde med någon utsigt till framgång

göras, äfven om den, till hvilken det skulle rigtas, varit någon annan

regering än den storbritanniska.1 A andra sidan innebär dock ej denna

åsigt eller detta medgifvande i afseende å en eller två reklamationspunkter,

att äfven alla de andra borde kastas öfver bord, hvartill dock herr utrikesministern,

utan att hafva framstält dem hos engelska regeringen, var

besluten redan den 19 september, såsom hans skrifvelser af sagda dag till

herrar Thorburn och Falck utvisa.

I det offentliggjorda anförandet af herr utrikesministern till det ministeriella

protokollet omtalas herr Thorburns ersättningsanspråk i de ordalagen,

att Thorburn reklamerat en ersättning af omkring 1,700 £ lör »förluster,

som uppgifvits hafva blifvit en följd deraf att fartygen skulle hafva

blifvit nödsakade att återvända utan att lossa». Då häraf möjligen skulle

kunna dragas den, af herr utrikesministern naturligtvis ej afsedda, men

genom tilliten till de förment väl afvägda uttrycken i en sådan handling

förklarliga slutsatsen, att reklamationerna, med en obestyrkt faktisk uppgift

till utgångspunkt, i sjelfva verket vore ett prejeri försök, så har det

synts mig påkalladt att med någon utförlighet redogöra för dessa reklamationer.

C. Befälhafvaren å »Bernadotte», kapten Hiorths klagan öfver den

misshandel, som mot honom. föröfvades ombord å hans fartyg i två eller

tre polismäns närvaro, hvilka iakttogo ungefär samma neutralitet som deras

kamrater och stadsstyrelsen med hänsyn till angreppet mot »Dagmar».

Utskottet, som begärt de ministeriella protokollen med tillhörande

handlingar rörande denna sak, har erhållit ett enda protokoll, af den 2

februari detta år, hvithet väl således lärer vara det enda inför Hans Maj:t

Konungen förda protokoll rörande Peterhead-affären som finnes. Ministern

för utrikes ärendena har sålunda under fem månaders tid underlåtit att för

Konungen föredraga de inkomna reklamationerna och hvad öfrigt till ären- 1

1 Detsamma torde gälla om post 5, hvarom den upplysning må meddelas, att ångaren

»Otto» var färdig att afgå med en i Peterhead till 2 shilling 7 */, pence per tunna försåld

last, hvars skeppning på grund af upploppet måste inhiberas.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

87

det hört. De åtgärder, som vidtagits af utrikesdepartementet, hafva ej egt

rum enligt Kongl. Maj:ts beslut. Utrikesdepartementet har, liksom under

den beryktade spanska frågan, i månadtal regerat i Kongl. Maj:ts ställe.

Till den beredning af regeringsärendena före deras föredragning, som grundlagen

ålägger departementschef, hör ej att besluta framställningar till främmande

magt: grundlagen säger, att de skola ske genom ministern för utrikes

ärendena, men har ej åt honom uppdragit att besluta om deras innehåll.

Genom detta åsidosättande af en den mest oomtvisteliga princip i

vårt statsskick, som ej känner till någon ministerstyrelse, förvandlas de

redan i och för sig sjelfva mycket svaga garantier för de utrikes ärendenas

behöriga skötsel, som grundlagen uppstält, till ett bedrägligt sken, och den

ministeriella konseljen till en onyttig statsdekoration. Den nyss nämnda

spanska frågan är ett vittnesbörd om, hur ändamålslöst det är att det sista

pro forma-beslutet af Konungen fattas i den ministeriella konseljen, sedan

ett ärende förut blifvit af det i strid med grundlagen beslutande utrikesdepartementet

så förfuskadt, att ingen bot vidare är möjlig.

Af de utskottet meddelade handlingar synes framgå, att första underrättelsen

om det i Peterhead mot ett svenskt fartyg föröfvade våldet ingick

till utrikesdepartementet den 3 augusti 1893. Under samma månad afgåfvo

»Dagmars» hufvudredare och befraktare sina reklamationer. Först den 2

februari föredrogos dessa inför Kongl. Maj:t. Man kommer härvid att erinra

sig, att första behandlingen i ministeriel konselj af den spanska frågan

egde rum först fyra och eu half månad efter att utrikesministern från

dåvarande sändebudet i Madrid erhållit första underrättelsen om den tillämnade

traktatsvidriga spritbeskattningen, samt att, sedan Karlshamnsbolaget

den 20 september 1888 anhållit om svenska regeringens bistånd mot

den våldsamma tillämpningen af den nya spritbeskattningslagen, bolagets

skrift i ett så ytterst trängande mål åtminstone ej på en och en half månad

föredragits för Kongl. Maj:t (jemför konstitutionsutskottets dechargebetänkande

år 1889, hvaraf ses, att intet ministerprotokoll för tiden 29/8—

7„ 1888 varit till utskottet öfverlemnadt).

Jag vill slutligen sammanfatta det som synes mig konstituera sjelfva

hufvudkarakteren af denna bedröfliga episod i historien om Sveriges internationella

förbindelser och om utrikesdepartementets sätt att vårda med

dem förknippade intressen.

Sheriffen Smith, i sin till undersekreteraren för Skoband afgifna, rapport,

angående det i Peterhead den 18 augusti hållna förhöret, säger, att

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

lossning af lasten var uppenbarligen omöjlig utan betydlig förstärkning af

polisen, och att inom några timmar fullt tillräcklig polisstyrka skulle kunnat

anskaffas. Han säger vidare, att det »i allmänhet» nog vore rättast

att, såsom baillie Mitchell yrkat, använda en för lugnets och säkerhetens

upprätthållande tillräcklig ordningsmagt, och så låta lastemottagarne handla

efter sitt eget godtfinnande. Ty — medgifver han — derförutan kan en

person i deras ställning icke sägas hafva egt handlingsfrihet, och om han

då gifver efter för intimidation, så är det eu eftergift för orättvisa anspråk

och en uppmuntran till laglöshet. Men i detta fall dugde det icke att

följa regeln, ty derigenom skulle man hafva ådragit samhället och särskilt

salteriidkarne en ofantlig förlust. Ur detta motiv förklaras den

passivitet å verkställande magtens sida, som, under ett upplopp och under

fortsatt hot mot fredliga och laglydiga personer, ej kan annat än betecknas

såsom moralisk medbrottslighet. Denna passivitet — som först flere dagar

efter händelserna sökte bemantla sig sjelf i och genom några då vidtagna,

mycket onyttiga häktningsåtgärder — räckte så länge faran räckte. Myndigheterna

gjorde intet försök att hämma våldet i dess första början, hvilket

enligt fleres mening skulle hafva varit mycket lätt; de gjorde intet för att

skaffa den polisförstärkning, som, åtminstone sedan upproret lärt känna sitt

öfvertag, var nödvändig för skyddande af menniskolif och egendom, i fall

lossning företogs; de voro döfva för, de besvarade icke de flere framställningar

om hjelp och skydd, som bevisligen till dem rigtades; de ville

nemligen, att främlingarne, på goda skäl misströstande om sin säkerhet,

skulle lemna den ogästvänliga stad, der denna sammansvärjning af alla

dåliga viljor gjorde vistelsen så äfventyrlig; om de ej formligen hafva gifvit

sådant råd, så hafva de — med en diplomatisk nyans i yttrycket,

hvilket ingenting ändrar i sak — gifvit sin opinion till känna, att detta var

det vådligaste. De ville nemligen genom den skräck, som upprorsmakarne

injagade, förmå de svenska fartygen att begifva sig bort, dervid vederbörande

noga rättade sig efter regeln, att dén som vill ändamålet, måste

vilja medlet, och således underläto hvarje åtgärd, som kunde stäfja denna

skräck och försäkra de hotade om effektivt skydd. För detta ändamål tålde

man, att främlingarna och deras affärsvänner på platsen hotades till lifvet.

Möjligheten af blodsutgjutelse var en faktor i denna kommunal-politiska

affärskalkyl. Naturligtvis — det betviflar jag ej — önskade man och hoppades,

att denna möjlighet, som man icke gjorde något för att förebygga,

icke skulle blifva verklighet. Men denna förhoppning, som jag gerna tilltror

Peterhead-myndigheterna, urskuldar i ingen mån en passivitet, som

var vilkoret för att deras önskan om fartygens afsegling skulle uppfyllas,

men som också kunnat hafva till följd, att fredliga, laglydiga, i lofliga

s. 89 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

89

ärenden stadda, på mellanfolklig tro och lofven sig förlitande svenska undersåtar

fått för denna engelska sterling-politik sätta lifvet till.

Sedan fartygen afseglat, skyndade myndigheterna att förklara, att

ordningsmagt funnits, tillräcklig att qväfva hvarje motstånd, att man stått

färdig, derest blott någon önskan derom framstälts, men att hvarje åtgärd

blef öfverflödig, enär främlingarna alldeles »frivilligt» dragit sina färde.

Om ett sådant hyckleri kan förvandla »det skandalösa», det högst »vettlösa

och ytterligt laglösa» angreppet till en berömmelig gerning, så borde det

dock af den regering, till hvars bistånd de förorättade vädjade, hafva blifvit,

med all kraft tillbakavisadt.

Men detta har icke skett, ehuru det ju icke kän nekas, att man i här

ofvan refererade handlingar haft till sitt förfogande ett mycket tillräckligt

bevisningsmaferial för gendrifvande af den uppfattning, af de faktiska förhållandena,

som från engelsk sida officiel göres gällande ännu i lord Roseberys

skrifvelse den 21 december 1893, i svensk öfversättning offentliggjord

i Post- och Inrikes Tidningar för den 6 februari detta år. Deri påstås

bland annat,

att »innan någon oordning, större än Peterheads vanliga polisstyrka

kunde dämpa, egde rum, hade redan tunnornas lastemottagare beslutat

hemsända fartygen utan att lossa laddningarna» — hvilken uppgift är, bevisligen

och bevisadt, osann, eftersom det var först den 2 augusti, som

lastemottagaren, efter nytt våld mot Dagmar och genom fortsatta hotelser,

nödgades att fatta detta beslut,

att upploppet bestod blott i ett »uppträde», som »endast varade omkring

20 minuter eller en half timme» — hvarvid således angreppet mot

Dagmar påföljande natt och de uppträden, medelst hvilka de upproriske

den 2 augusti aftvungo lastemottagaren frakt för Dagmar och fartygens

hemresa, förbigås med tystnad,

att tillräcklig polisstyrka hade »kommit att anskaffas», om ej lastemottagaren

beslutat hemsända fartygen — en försäkran, hvilkens ytterst

ringa grad af sannolikhet ådagalägges af vederbörandes påtagliga önskan

och bemödande att skrämma bort fartygen och af deras härmed förbundna

taktik att icke taga något enda steg för anskaffande af polisförstärkning,

ända till dess int.imidationens ändamål var vunnet, och polisens förstärkning

sålunda blifvit öfverflödig,

att Luders icke betviflade, att lagen kunnat göras gällande till hans

skydd — hvilket skall bevisas genom några lösryckta yttranden i ett hans

bref af den 5 augusti, der han dock säger (hvilket icke citeras i lord Roseberys

skrifvelse), att, om han envisats att få lossa, myndigheterna »kanske»

skulle hafva anskaffat polishjelp, men att han och andra, intill dess att så

fiih. till Riksd. Vrot. 1HSJ4. 3 Sami. 7 Höft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

skett, skulle hafva befunnit sig i personlig fara och blifvit åter bragt i

samma vådliga belägenhet, så snart den extra polisstyrkan aflägsnade sig.

Utan tvifvel hafva de engelska myndigheterna insett, att deras förebärande

om de svenska fartygens »frivilliga» hemfärd svårligen kunde

komma att tagas för godt. Det är väl derför de sökt att afhjelpa bristfälligheten

i detta argument med ett annat, som är desso likt, d. v. s. lika

sanningslöst, nemligen att, om de förorättade ingen hjelp fått, detta förklaras

deraf, att de ingen begärt. Det skulle för herr utrikesministern hafva

varit oändligt lätt, om han så velat, att visa, dels att detta påstående är

grundlöst, dels att, vore det än grundadt, det ej urskuldar myndigheter,

med hvilkas vetskap, under hvilkas ögon våld mot personer och egendom

med hotelser om mord och mordbrand föröfvas. Det skulle ej hafva varit

svårt att visa, att det engelska försvaret består i en kombination åt två

icke sanna påståenden, hvilkas addition förmenas utgöra ett giltigt argument

— en förmodligen både inom diplomatien och eljest ny applikation

af regeln, att två negativer affirmera. „

Opinionen i England har icke låtit sig så vilseföras. Åtminstone

var den från början, såsom flera vittnesbörd utvisa, på rätt spår. Så

yttrade t. ex. Aberdeeu-tidningen Daily Free Press för den 4 augusti:

»Det är fullt ut lika lagligt att. lossa svenska tunnor i Peterhead,

som Peterhead-tunnor i Stettin. En tydlig anledning till myndigheternas

ingripande var sålunda för handen. Likväl, i stället för att skrida till att

häfda laglig frihet och qväfva laglöst upplopp och våld, inläto sig myndigheterna

i Peterhead i förhandlingar med upprorsmännen och fredsstörarne,

och skrämselsystemet fick öfvertag ända derhän, att fartyg och last återfördes

till Sverige. Laglösheten triumferar således öfver fredliga menniskor

och öfver Peterhead-myndigheterna, och det skall blifva Lord Roseberys

angenäma pligt att för svenska regeringen förklara, huru förhållandena

ställa sig för framtiden med hänsyn till lossande af tillåtna handelsvaror

på britisk kust.»

Och efter det den af sheriffen Smith ledda s. k. undersökningen egt

rum, yttrade Peterhead Sentinel and Buchan journal för den 22 augusti:

»Det är äfven nu svårt att gifva, skäl för, att man lät'' tumultet taga

sådan öfverhand. En god del af ofoget får tillskrifvas ''polisens och hamntjenstemännens

brottsliga sorglöshet. — Det är sant, att mr Birnie högg af

tåget, hvarmed upprorsmännen halade fartyget ut ur hamnen, men det är

ej ådagalagdt, att vare sig han eller någon af hans stab sökte göra sin

myndighet gällande för att, förekomma lösgörandet a,f ångarens förtöjningar.

Att såga, att de voro magtlösa mot, pöbelhopen, är ej en giltig ursäkt,

med mindre det, också kan sägas, att de gjorde sitt bästa för att skydda

s. 91 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

91

fartyget, och att de öfverväldigades af pöbelvåld, och detta fins icke omförmäldt

i hvad hittills hlifvit kunnigt om denna bedröfliga affär. — Och

lokalpolisens beteende är fullkomligen oförklarligt. Ingen ansträngning, så

vidt visadt är, gjordes för att hämma upploppet, eller för att skydda egendom,

som stod på spel; det är komplett nonsens att invända, att styrkan

var otillräcklig, eller att de aldrig formligen anmodades att ingripa. Störandet

af det allmänna lugnet var för dem uppenbart, och det var deras

ovägerliga pligt att handla med kraft för att undertrycka upploppet, i synnerhet

när de sågo värdefull egendom i fara, och hamnens goda rykte fördunklad!

Föreställer sig polisinspektören, att han är fritagen för allt ansvar

för overksamhet, derest han ej kan skicka i fält en mot en? Den

tanken är befängd för enhvar, som känner till en Peterhead-mobs karakter.

Med de tio eller tolf man, han inom kort kunde hafva användt på skådeplatsen,

understödda af den ständiga och tillfälliga hamnbetjeningen, skulle

det laglösa utbrottet hafva blifvit krossadt nästan i dess födsel, och ringledarne

tagna i fängsligt förvar. Det fans icke något behof af de 50

eller 100 man, som the chief constable omtalar såsom disponibla, Och

beträffande anhållan om skydd, så behöfva ej bodegare i Broad Street

eller Longate formligen göra ansökan om skydd, när ett upplopp utbryter

der, och egendom är i fara. Polisen handlar af eget initiativ såsom lugnets

officiella väktare, och hvarför de ej bort göra så vid detta tillfälle,

utan låta tunnbindare genomdrifva sin laglösa vilja utan motstånd eller

hinder, är en polishemlighet, som ännu återstår att förklara.» Har detta

åskådningssätt sedermera fått vika för ett motsatt, så kunna vi derför tacka

vårt utrikesdepartement; utan tvifvel vore det för mycket begärdt, att den

allmänna meningen i England skulle fullfölja försvaret för svenska undersåtars

rättigheter, sedan dessa af sina officiella målsmän gifvits till spillo.

Underlåtenheten att bemöta en så skef framställning af faktiska förhållanden

som den, hvilken kommer till synes ännu i lord Roseberys nyssnämnda

skrifvelse, är ett för vårt land lika ogynsamt som för England

beqvämt precedensfall för händelse af likartade förhandlingar i framtiden

— lika väl som uraktlåtenheten att vederlägga de från engelsk sida, med

lika mycken dristighet i yrkanden som svaghet i bevisningen, framstälda

anspråken i Törefors-målet. Det är fara värdi, att så det ena som det

andra fallet skall i England behållas i godt minne, såsom vägledande prejudikat

för framtiden. Sådana exempel — och man behöfver ej gå tillbaka

till Bodö-saken, för att öka antalet — äro egnade att gifva''styrka åt

den pretentionen, att när helst Englands regering proklamerat sin mening

i en internationel differens, åtminstone med Sverige, denna mening skall

hafva absolut vitsord framför motpartens, att den ej ens får motsägas, att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Konstitutionsutskottets Memorial N:u 7.

den skall vara sista ordet. Sådan undfallenhet skall naturligen komma att

medföra sitt straff — och straffet det skall drabba svenska statens värdighet

och svenska medborgares legitima intressen.

Behandlingen och slutliga afgörande! af Peterhead-målet hafva helt

naturligt påmint om Kongl. Maj:ts beslut år 1890, med anledning af nådeansökningar

af två engelska undersåtar, att till egarne af Törefors och

Trångsviken, herrar E. G. Loder och L. Miller, återskänka förbrutet gods till

värde af 387,699 kronor. Båda dessa ärenden handlades med synnerlig

snabbhet: Neder-Kalix tingslags häradsrätts utslag mot Loder afkunnades

den 7 maj, Offerdals häradsrätts utslag mot Miller deri 10 oktober 1890,

och Kongl. Maj:ts benådningsbeslut äro af resp. 26 juni och 14 november

samma år. Så verksamt var det diplomatiska ingripandet från engelsk

sida med anledning af svenska domstolars laga kraftvunna utslag. Först

efter mer än fem månader har deremot Kongl. Maj:t, på herr utrikesministerns

tillstyrkan, beslutit, att svenska undersåtars reklamationer med anledning

af de mot svenska fartyg i engelsk hamn föröfvade våldsamheter

ej skulle till någon åtgärd föranleda. Medan herr utrikesministern år 1890

icke ens bemötte de mer än dristiga påståendena uti härvarande storbritanniska

sändebudets »protest» mot Törefors-beslaget, ehuru denna protest

bland annat och synnerligen stödde sig på fördraget mellan Sverige och

England af 21 oktober 1661, hvars förmenta giltighet efter tvåhundratrettio

år lärer hafva varit egnad att i England1 väcka ej mindre öfverraskning

än i Sverige, har herr utrikesministern ej, såvidt de utskottet

meddelade handlingar utvisa, gjort någon framställning till engelska

regeringen i syfte att ens till någon del understödja de ofvan omförmälda

reklamationerna.1 2 Och i det genom Post- och Inrikes 1 idningar offentliggjorda

ministeriella protokollet af 2 februari detta år har Sveriges utrikesminister,

på sätt som i det föregående blifvit belyst, gjort sig till

1 Uti ett officiel! engelskt dokument från år 1888 — Return of most-favoured-nation

clauses in existing treatises of commerce and navigation between Great-Britain and foreign powers,

statiug the period when terminable; and showing whether the apply to the british colonies.

in force on the list August, 1888. Presented to both Houses of Parliament by command

of Her Majesty, August 1888 — är den svensk-engelska traktaten af 1661 icke nämnd såsom

ens till någon del varande i kraft. Lika litet namnes der den äfvenledes i protesten åberopade

traktaten af 5 februari 1766.

2 I skrifvelse från utrikesdepartementet till svensk-norska konsulatet i Leith den 18

augusti säges, att »frågan, angående hvilka yrkanden i anledning åt hvad inträffat kunna och

böra från svensk sida fråmställas, kommer nu att genom beskickningens i London försorg

underställas pröfning af engelsk jurist.»

Den engelske juristens utlåtande har icke blifvit utskottet meddeladt.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

93

målsman för den uppfattning, som lord Rosebery funnit lämpligt att

förfäkta.

Herr utrikesministern säger, att »den omständigheten, att eu stads

befolkning gör upplopp och begår öfvervåld, är icke under alla förhållanden

ett brott mot folkrätten, som berättigar till ersättning af landets regering.»

Detta är, minst sagdt, öfverflödigt att inskärpa, eftersom ju för sjelfva

möjligheten af en sådan händelses folkrättsliga karakter förutsattes, att den

på något sätt inverkat på en annan stats eller dess undersåtars rätt och

intressen. Men äfven om den förutsättningen är för handen, må villigt erkännas,

att denna allmänna sats är lika rigtig som *— för den förevarande

frågan betydelselös. Ty hvad som behöfver visas, det är, att just fallet

Dagmar-Gylfe hör till dem, då en regering på statens vägnar icke är förpligta!

till skadestånd för af dess undersåtar mot en annan stats medborgare

begånget våld. Men detta har icke af herr utrikesministern blifvit

åclagalagdt, och således saknas det erforderliga sambandet mellan denna

hans försats och den slutsats, som innefattas i hans hemställan, att Kongl.

Ma:jt måtte besluta, det reklamationerna ej skulle till någon »vidare» åtgärd

föranleda. Att en stat kan finnas ansvarsskyldig gent emot en annan stat

för olagliga handlingar, som enskilda personer bland den förres undersåtar

begått, när dess offentliga myndigheter icke, för att begagna en namnkunnig

folkrättslärares ord, »gjort hvad som var möjligt för att hindra

dem» — den satsen torde deremot, efter hvad ofvan blifvit visadt, vara

omedelbart tillämplig å Peterhead-affåren.

Och hvilken rikedom af exempel ur historien om Englands relationer

till andra stater skulle ej herr utrikesministern hafva varit i tillfälle att

åberopa!

Herr utrikesministerns tillvägagående i denna sak synes mig sålunda

vara anmärkningsvärdt, i synnerhet i följande afseende!),

att han uraktlåtit att med användande af det ymniga bevisningsmaterial,

som stod honom till buds, gendrifva den framställning af de faktiska

förhållandena, som från engelsk sida officiel gjorts gällande,

att han i och dermed låtit sjelfva grundvalen för rättsfrågan om de

förorättades skadeståndsanspråk ryckas undan den diplomatiska bemedling,

som klagandena af Kongl. Maj:t begärde,

att detta tillvägagående ej kan på annat sätt förklaras, än att lian

a priori var afgjordt obenägen att lemna klagandena den hjelp, hvarom de

ansökte,

att detta hans beslut redan den 19 september 1893 meddelades

dem, men

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 7.

att han först den 2 februari 1894, således efter att det ej längre

kunde finnas någon utsigt till verklig upprättelse, understälde Kongl. Maj:t

detta ärende,

att han således, tvärt emot hvad grundlagen föreskrifver i § 11 regeringsformen,

ej låtit Kongl. Maj:t i denna sak spela någon annan roll

än den godkännande namnstämpelns å den handling — ett ministeriel

protokoll — som bekräftar hans eget långt förut fattade beslut, att till

förmån för de svenska undersåtar, hvilkas rätt blifvit kränkt, ingen »vidare»

åtgärd skulle vidtagas,

att hela detta tillvägagående, i synnerhet i förening med vissa föregående

kasus, danar ett för vårt lands och dess medborgares rätt och legitima

intressen mycket ogynsamt prejudikat för framtiden, samt slutligen

att han genom den i Post- och Inrikes Tidningar offentliggjorda

delen af sitt anförande till det ministeriella protokollet den 2 februari meddelat

den svenska allmänheten en framställning af Peterhead-affären, som

icke är egnad att bibringa läsaren eu rigtig föreställning om sakens faktiska

och rättsliga karakter.

Herr Olsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i behandlingen

inom utskottet afföljande utaf här ofvan omförinälda ärenden, nemligen:

sjöförsvarsärendet för den 19 maj p. 14,

civilärendena för den 14 april p. 24,

den 30 juni p. 25,

den 24 november, p. 17, och

den 22 december, p. 9,

finansärendena för den 30 juni, p. 1 och 3,

ecklesiastikärendena för den 14 juli, p. 29, och den 8 december, p. 20,

kommandomålet för den 5 juni angående en fältandaktsbok.

Stockholm 1894. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.